onsdag 21 november 2018

The Favourite



Titel: The Favourite
Genre: Drama/Komedi
Land: Storbritannien/Irland/USA
År: 2018
Regi: Yorgos Lanthimos
I rollerna: Olivia Colman, Emma Stone, Rachel Weisz, Nicholas Hoult

Handling: Historien utspelar sig i England under tidigt 1700-tal där drottningen Anne styr med stor hjälp av sin nära väninna Sarah. När den charmerande Abigail blir ny tjänare på slottet uppstår en bitter rivalitet mellan henne och Sarah - om vem som är drottningens favorit.

Omdöme: Efter Yorgos Lanthimos tidigare filmer Dogtooth (2009), The Lobster (2015) och The Killing of a Sacred Deer (2017) hade man en ganska bra uppfattning om regissörens stil. Därför blev det föga förvånande att denna skulle visa sig ha samma mörka sinne för humor.



I detta kostymdrama blir det ett klassiskt triangeldrama. Det är 1700-tal och drottning Anne (Olivia Colman) styr England med hjälp av sina närmaste hjälpredor. Hennes personliga lycka och hälsa har hon tjänstefolket till. Hennes favorit och högra hand är Lady Sarah av Marlborough (Rachel Weisz). Hon har virat Anne runt sitt lillfinger, även om Anne oftast får som hon vill ändå. Men när Lady Sarahs kusin Abigail Hill (Emma Stone) anländer, rör hon om i relationen - och det rejält. Hon tänker göra allt, precis allt för att bli drottning Annes favorit.



Något som tidigt står klart är att detta är ett fint filmat och fångat kostymdrama. Tagningarna i de långa korridorerna, inte minst med endast de levande ljusen tända är en fröjd att skåda. Det är dock inte ett klassiskt kostymdrama där alla är stela och fina. Nej, här bjuds det på mycket humor där det svärs, luras och förförs till höger och vänster.



Det tar inte alls lång tid för en att komma in i jargongen och trion Olivia Colman, Emma Stone och Rachel Weisz har bra karaktärer att jobba med. Frågan är om inte Olivia Colman är skönast och roligast i rollen som drottning Anne. Hennes karaktärs torra humor levereras perfekt av Colman som får en att skratta gång på gång.



En favoritfilm i genren kostymdrama med intriger är annars Dangerous Liaisons (1988). Denna film har en bit kvar till den i mitt tycke. Nu ska man inte jämföra dessa två, men något som en riktigt bra film ska göra är att underhålla och vara bra rakt igenom. Här tycker jag filmen tappar en del under sista tredjedelen. Den blir något allvarligare och när humorn då uteblir saknar man något annat som tar över. Det känns därför lite svårt att betygsätta då det nog som helhet är en svag fyra. Men det är svårt att inte ta med sig känslan av att den tappar ungefär i samband med att Lady Sarah och Abigail bytt platser med varandra. En rolig, välgjord, välspelad och underhållande film är det allt.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 8.2

---

Om visningen: Relativt tidigt framme på Skandia med min vän för denna sista visning på årets festival. Redan bildats en kö som sträcker sig till ytterdörrarna. Efter en stund går vi och ställer oss på andra sidan då det även står några på den sidan och det alltid släpps in på båda sidorna när det är så mycket folk. Mycket riktigt säger snart den ansvariga volontären till alla att de kommer släppa in på båda sidorna.

Givetvis blir köandet extra långt då insläppet är försenat. Det blir till slut en kvart försenat, vilket alltid känns drygt när man varit på plats i god tid. Men det är väl priset man får betala för att få bra platser.

När det så är dags för insläpp har jag förberett mig. Har nämligen köpt denna biljett i efterhand och misstänker att det kan komma att strula med mitt kort. Det har det nämligen gjort tidigare med biljetter köpta i efterhand och vill nu inte vara med om strul vid insläppet. När kortet scannas visar det givetvis rött. Som tur är har jag som backup tagit fram min köpbekräftelse på mobilen som jag visar upp istället och säger att jag misstänkte att det skulle strula. Hon tittar på mobilen, ler och säger perfekt och släpper in mig - skönt.

Vi får bra platser på raden vi vill ha på denna visning som är fullsatt och alltså femton minuter försenad. Vi informeras även om att de har "spanare" på balkongen som ska se till att ingen tar bilder, spelar in bild eller ljud från filmen då de uppenbarligen inte vill att material ska läcka. Så under hela filmen sitter det åtminstone två personer uppe på balkongen och spejar ner på oss.

Efter knappt en timme in i filmen byter plötsligt paret som sitter bredvid min vän plats med varandra. Själv tror jag att det är för att kvinnan som satt längre bort hade skymd sikt av någon lång framför henne och därför nu byter plats med sin man som är längre. Men efter ytterligare kanske en halvtimme utbryter plötsligt ett samtal mellan mannen och kvinnan som sitter bredvid honom (där hans fru tidigare satt och alltså inte ville sitta längre). Mitt under filmen pratar de högt med varandra där jag hör mannen säga till kvinnan att gå ut om hon ska fortsätta. Givetvis försöker man se vad det är som händer och folk runt omkring vänder sig om och tittar på de två som tjafsar. Själv missar jag lite av vad som händer i filmen p.g.a. detta, vilket givetvis är störande.

Efter filmen när kvinnan som tjafsade med paret bredvid oss ställer sig upp för att gå, börjar hon säga saker till dem och i synnerhet mannen som sa åt henne att gå ut under filmens gång. Hon säger saker på ett främmande språk och är uppenbart aggressiv. Hon vägrar lämna salongen och fortsätter stirra på de två som lugnt sitter kvar och tittar på eftertexterna. Den uppjagade kvinnan går sen efter sin man som varit lugn hela tiden. Hon verkar försöka få honom att hjälpa henne eller liknande. Han är dock inte intresserad av hennes gräl med paret då han inte hade med saken att göra. Till slut lämnar de salongen.

Min vän frågar sen paret vad det var som egentligen hände. Det visar sig att kvinnan tog fram sin mobil hela tiden och störde. Och trots att de sa åt henne så fortsatte hon. Därför bytte kvinnan och mannen bredvid oss plats efter halva filmen. När hon sen fortsatte blev mannen irriterad och sa åt henne att gå ut om hon ska fortsätta förstöra filmen. Kvinnan som störde med sin mobil förstod uppenbarligen inte (eller så brydde hon sig snarare inte). Väldigt synd när folk uppför sig utan respekt och hänsyn. Tyvärr händer sådana saker främst från ovana festivalbesökare på dessa lite större filmer som lockar "folk från gatan".

tisdag 20 november 2018

The Front Runner



Titel: The Front Runner
Genre: Drama
Land: USA
År: 2018
Regi: Jason Reitman
I rollerna: Hugh Jackman, Vera Farmiga, J.K. Simmons, Alfred Molina

Handling: Den amerikanska senatorn Gary Harts presidentkampanj 1988 spårar ur, när han anklagas för att ha en kärleksaffär utanför äktenskapet.

Omdöme: Det har gjorts många amerikanska filmer om senatorer och presidenter. Vissa är mer engagerande än andra. Detta är den verklighetsbaserade historien om senator Gary Hart (Hugh Jackman) som 1988 var den ledande presidentkandidaten för demokraterna som såg ut att ställas mot republikanernas George Bush. Men först var Gary Hart tvungen att ställas på prov när han och hans familj fick kamerorna och reportrarna efter sig.



Att Gary Hart skulle framställas som en älskvärd person kan man inte direkt påstå. Måhända att han kanske var en duktig politiker, men som person, make och familjefar fanns en del brister. Brister som han inte verkade förstå kunde få väljarna att rösta på någon annan. Han hade trots allt blivit den ledande kandidaten och sågs som nästa amerikanska president i Vita huset.



Det finns egentligen ingen karaktär i filmen som känns direkt sympatisk eller som inger ett gott intryck. Harts fru Lee (Vera Farmiga) håller sig mest i bakgrunden och hon är medveten om vad hennes make har för sig. Även om det inte sägs rakt ut kan man läsa mellan raderna att han haft utomäktenskapliga förhållanden mer än en gång. Han är ju bara mänsklig, som de försöker säga. Ja, det är mänskligt att göra fel. Men betyder det att det är ok för det? Speciellt som man är mitt i en presidentkampanj? Är det så smart att äventyra allt för att vara otrogen? Han får faktiskt skylla sig själv, så enkelt är det.



Givetvis blir journalistiken en viktig del i rapporteringen av valkampanjen. Både stora som mindre tidningar rapporterar om presidentkandidaterna. Men var går gränsen för vad man ska rapportera? Är kandidaternas privatliv något man ska hålla utanför rapporteringen? Man försöker lite fint säga att tidigare kandidater och presidenter för den delen fick friare tyglar av media, som t.ex. John F. Kennedy. Men tiderna förändras och media blir alltmer som gamar som bara bryr sig om att sälja artiklar, inte vad som är etiskt och moraliskt rätt.



Filmen tar upp ett ämne som är lika aktuellt idag som det var då. Men om man synar filmen och historien så är den lite för medelmåttig rakt igenom. Här finns inget i storyn som sticker ut och gör att det direkt blir en stark historia. Det blir inte tillräckligt spännande eller dramatiskt, utan man visar helt enkelt upp en presidentkandidat som är småtråkig och omoralisk. Man får dock säga att filmen lyckas rulla på och aldrig bli direkt tråkig, vilket nog inte hade blivit fallet med en mindre erfaren regissör.



En sak man tar med sig är tanken hur mycket dessa valkampanjer kostar med alla som jobbar runt kandidaten och vad alla resor kostar osv. Pengar som i princip slängs i sjön, inte minst när man har en kandidat som Gary Hart som själv tabbar sig rejält. Alla pengar som lagts på kampanjen hade kunnat läggas på så mycket annat...

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

---

Om visningen: Eftersom jag och min vän varit på visningen innan på samma salong (Sture 2), lämnar vi jackorna på våra platser och går ut för att bli scannade. Passar på att gå på toa och går sedan in och tar min plats bredvid min vän.

Visningen går relativt smärtfritt, även om det börjar kännas att man sitter igenom sin andra film på raken. Efter filmen blir man utsläppt via nödutgången mot gatan och vi går och äter middag innan vår sista film börjar om två timmar.

Manta Ray



Titel: Kraben rahu / Manta Ray
Genre: Drama
Land: Thailand/Frankrike/Kina
År: 2018
Regi: Phuttiphong Aroonpheng
I rollerna: Aphisit Hama, Wanlop Rungkumjad, Rasmee Wayrana

Handling: En lokal fiskare hittar en skadad man intill havet där tusentals Rohingyaflyktingar drunknar, och hjälper honom att tillfriskna. Men när fiskaren en dag plötsligt försvinner börjar mannen ta över hans liv, och inte bara hans jobb och hem utan även hans ex-fru.

Omdöme: Att detta skulle vara en dålig film kan man inte direkt säga. Det är bara sättet den är gjord på som inte tilltalar mig. Den är fylld med symbolik och lever till slut främst på det istället för att berätta en historia rakt ut. Och det blir faktiskt lite frustrerande då det känns väldigt segt att ta sig igenom filmen efter ett tag.



När en blonderad fiskare (Wanlop Rungkumjad) går in i skogen för att gräva efter ädelstenar, påträffar han en svårt skadad man. Han räddar honom, ger honom vård och tak över huvudet hemma hos sig. Mannen, som är stum, får namnet Thongchai (Aphisit Hama) av fiskaren. Snart lär fiskaren upp honom allt han kan och när Thongchai tillfrisknat tillräckligt hjälper han till. Men när fiskaren en dag inte kommer hem och istället fiskarens ex-fru dyker upp, tar Thongchai snart över fiskarens liv.



Vad man får är alltså en film full av symbolik, gjord på ett ganska stämningsfullt sätt där det visuella i kombination med ljud och musik blir en viktig del av filmen. Och detta lyckas man bra med. Det är nämligen mycket färger och nästan meditativa scener man bjuds på. Bäst av allt i filmen är musiken av franska duon Christine Ott och Mathieu Gabry, även kända som Snowdrops.



Tyvärr blir filmen alltför långsam och utan att ge så mycket rent storymässigt. Det kretsar kring tre personer, men inget direkt triangeldrama eller liknande. Dessutom känns det som filmen tappar ens intresse längre in. När vi bjuds på ett oändligt typ av hummande från en av karaktärerna under en senare sekvens blir det nästan outhärdligt irriterande att lyssna på. Det är synd att man inte försökte göra mer med storyn och i princip helt satsade på symboliken som inte funkar för egen del.

3 - Skådespelare
1 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.8

---

Om visningen: Går på filmen med en vän och vi är framme ganska tidigt på Stures övervåning. Insläppet blir av någon anledning fem minuter försenat. Ingen information varför, men förmodligen för att volontärerna glömde bort att släppa in oss då filmen innan hade slutat i tid.

Under filmens gång ser jag att mannen som sitter snett framför (framför min vän) lutar sig framåt i princip under hela filmen. Han är lång och när han sitter framåtlutad täcker han synfältet fram till duken ännu mer. Nu störde det inte mig personligen så mycket, men min vän var inte särskilt glad över det hela.

Med runt fem minuter kvar lämnar två personer visningen då de fått nog. Detta är under den utdragna hummande-mannen-scenen som är väldigt enerverande. Men att lämna efter att ha suttit igenom i princip hela filmen känns lite konstigt. Å andra sidan var det en scen utan slut kändes det som och fick det att krypa i skinnet på en, så helt oförstående är man inte.

måndag 19 november 2018

Beautiful Boy



Titel: Beautiful Boy
Genre: Drama
Land: USA
År: 2018
Regi: Felix van Groeningen
I rollerna: Steve Carell, Timothée Chalamet, Maura Tierney, Timothy Hutton, Amy Ryan

Handling: En hjärtskärande och inspirerande historia om överlevnad, återfall och återhämtning för en familj som måste hantera ett missbruk under flera års tid.

Omdöme: David Sheff (Steve Carell) oroas över sin son Nic (Timothée Chalamet). De har alltid varit nära och David har känt att de kunnat prata om allt och inte har några hemligheter för varandra. Han har vetat om att hans son då och då rökt marijuana, men det har David själv gjort och gör fortfarande ibland. Vad som oroar honom nu är att drogberoendet blivit mycket värre med tyngre droger. Nic har inte längre kontroll över sitt beroende. Hela familjen, inklusive Nics styvmor Karen (Maura Tierney), hans halvsyskon Jasper och Daisy, hans mor Vicki (Amy Ryan) och inte minst pappa David drabbas hårt.



Det är en rejäl käftsmäll man får av den här filmen, fast på två sätt. Man känner nämligen hur jobbigt familjen har det och hur maktlösa de känner sig. Inget de gör verkar ha någon effekt, trots att de är kärleksfulla, finns där för Nic och försöker ge honom hjälp. Samtidigt är man glad över att själv aldrig ha testat droger och vara lycklig över livet man har. För vare sig man har mycket eller lite så är hälsan och familjen det viktigaste. Droger är det sista som kommer göra dig lycklig.



På många sätt kan man se det hela som ett typiskt amerikanskt problem där man tar väldigt lätt på att röka gräs. Det gör alla verkar det som, unga som gamla. Det porträtteras i varenda amerikansk film känns det som utan att någon blinkar. Det är givetvis inte bara ett amerikanskt problem, utan det kan drabba vem som helst, var som helst. Vad många verkar missa är att ett drogmissbruk sällan börjar med de tunga drogerna med en gång. Istället är det alkohol och lättillgängliga droger som gräs som blir inkörsporten för unga. Att "experimentera" när man är ung är ingen ursäkt, droger är droger. Visst kan man säga att vissa är mer benägna att falla medan andra "bara" nöjer sig med att testa lite.



Det är lite kul att jag av någon anledning tänkte på Oscarsvinnaren Ordinary People (1980) med den här filmen redan innan den sågs. Kanske var det omslaget, kanske var det att det främst handlar om en stark far-son relation. När sen Timothy Hutton som spelade sonen i nämnda film dyker upp som Dr. Brown här, känns kopplingen given. Det här är ett liknande typ av drama om familjen och familjekärleken, men alltså även drogmissbruket och hur det sårar en hel familj.



På många sätt blir det här en uppvisning för Steve Carell och Timothée Chalamet som far och son. Vad gäller Carell tyckte jag det skulle bli intressant att se honom i rollen. Han har tidigare visat att han kan spela dramatiska roller. Här funkar han mestadels bra och helt naturligt. Men när han visar ilska och skriker känns det inte helt övertygande. Det saknas något där. Men annars är det alltså bra.



Timothée Chalamet har visat att han är en duktig ung skådespelare, inte minst med Call Me by Your Name (2017). Här visar han åter prov på sin talang med ett nytt starkt porträtt och att han är en framtida stjärna. Han känns exakt så skör och blottad som rollen kräver och det gör att det är väldigt lätt att känna med honom, även när Nic gör dumheter. Det känns liksom inte som han spelar rollen utan han är rollen.



När jag ser på film vill jag känna något extra. Jag vill bli underhållen, skratta, känna spänning eller gripas av det jag ser. Det här är en film som griper tag i mig på mer än ett sätt. För det är inte bara karaktärer och skådespelare, det är en story som träffar rätt, det är berättandet som funkar, klippning som flyter på, ett foto som kanske inte briljerar men ändå är bra och musik som passar mest hela tiden och förhöjer upplevelsen. Helt enkelt en bra film på flera plan. En film regisserad av belgaren Felix van Groeningen som gjorde den Oscarsnominerade The Broken Circle Breakdown (2012).

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.3

---

Om visningen: Eftersom jag hade varit på visning på samma salong på Sture 1 precis innan, väljer jag att stanna kvar. Tar den plats jag vill ha och lämnar min jacka innan jag går ut för att scanna mitt kort då volontärerna vill att man ska göra så. Men när jag kommer ut till insläppet står redan folk precis utanför dörren, så jag ställer mig där. Efter bara några sekunder öppnar de dörren och säger åt oss att gå in, men ingen scannar mitt kort. Går till min plats och jacka. Reklamen drar igång och jag passar på att gå på toa (och lämnar så klart jackan på min stol).

På väg tillbaka in i salongen är det fortfarande lång kö med folk som ska bli scannade. Ställer mig vid sidan om insläppet och inväntar rätt läge att slinka igenom. Då visar mannen vid insläppet upp fel kort (SL-kort eller kreditkort). När han börjar gräva efter sitt festivalkort slinker jag förbi och scannar mitt kort innan jag kan gå in. Smidigt. Hade ju inte scannat mitt kort tidigare för denna visning, så nu fick man det gjort.

Visningen är slutsåld och volontärerna ber oss att inte lämna några tomma platser mellan oss så att de får in alla. Sen sätter de igång filmen på utsatt tid, men det är fortfarande folk som kommer in i den nedsläckta salongen efter att filmen börjat.

Annars går allt smidigt utan några lukter eller andra störningsmoment. Ja, förutom precis i början av filmen då någon bakom mig äter något så det låter högt. Men det luktar gott (godis av något slag), så inget som direkt stör och efter ett tag kommer man in i filmen också.

Wildlife



Titel: Wildlife / Under en öppen himmel
Genre: Drama
Land: USA
År: 2018
Regi: Paul Dano
I rollerna: Ed Oxenbould, Carey Mulligan, Jake Gyllenhaal, Bill Camp

Handling: I 60-talets Montana bevittnar en son sina föräldrars relation sakta lösas upp. När fadern får sparken lämnar han staden i jakt på arbete medan sonen och mamman får försöka klara sig på egen hand.

Omdöme: När en skådespelare sadlar om och blir regissör kan det ibland bli lyckat. Men det händer inte alltid att de lyckas över en natt. Ibland behövs det några filmer innan de hittar rätt. Paul Dano har här gjort sin regidebut med en historia som bygger på en bok. Han har själv skrivit manuset tillsammans med sin fru Zoe Kazan.



Att man har favoriten och den duktige Jake Gyllenhaal i en av de stora rollerna ger per automatik filmen trovärdighet. Däremot var man lite mer tveksam till Carey Mulligan som jag aldrig sett som någon favorit eller som en särskilt bra skådespelerska. Ingen av de två visar sig övertyga sig själva. Istället blir det nykomlingen Ed Oxenbould som ger ett klart stabilt och sympatiskt intryck.



Det är tidigt 1960-tal och Joe (Oxenbould) är 14 år. Han är en god son och duktig i skolan. Tillsammans med pappa Jerry (Gyllenhaal) och mamma Jeanette (Mulligan) har han precis flyttat till Montana där Joe fått jobb på en golfklubb. Men när han får sparken börjar saker och ting falla samman. Joe ser hur hans föräldrar glider ifrån varandra och när Jerry söker arbete som tvingar honom att vara borta hemifrån under en längre tid, förlorar mamma Jeanette fattningen. Det får Joe att inse att han mer eller mindre måste klara sig själv.



Vad som någorlunda byggs upp inledningsvis när vi följer Joe, Jerry och Jeanette, förlorar riktning när Jerry sticker iväg för att arbete. Jake Gyllenhaal försvinner från handlingen och Carey Mulligan lyckas inte bära filmen på sina axlar. Det känns verkligen som att hon spelar istället för att kännas naturlig, vilket aldrig är ett bra tecken. Visst blir det småintressant att se situationen från unge Joes ögon, men man känner inte att det finns någon direkt poäng med historien.



En sak man uppfattar filmen som är seg och utan driv i berättandet, vilket tyvärr kan skyllas på en oerfaren regissör. Här finns en del scener som sticker ut när vackra Montana visas upp till passande musik. Men storyn hjälper inte till när filmen behöver en skjuts. Antingen borde Jerry varit med mer, han är ju borta under runt en timme av filmen, eller så borde man fått med fler karaktärer. För som det är nu är det endast tre-fyra karaktärer genom hela filmen och det räcker inte med en story som inte bjuder på särskilt mycket, tyvärr.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.3

---

Om visningen: Möter upp Jojje två timmar innan filmen ska börja för en fika och lite filmsnack, trevligt. Anländer sedan till Sture i god tid och vi ställer oss längst fram vid insläppet. Bara några minuter senare har det bildats en relativt lång kö bakom oss så vi känner att det var bra att vara på plats i tid.

Men, samtidigt som vi har en kö bakom oss har ett femtontal personer letat sig förbi oss. Det brukar nämligen vara en specifik plats där volontärerna brukar scanna korten och sedan släppa in en i salongen. Men denna "oskrivna" gräns bryr sig inte dessa människor om.

Väl inne i salongen sätter sig tre-fyra pensionärer på den raden där vi tänkt sätta oss, så vi sätter oss på raden framför dem. Det kommer visa sig vara ett misstag, åtminstone för egen del. För Jojjes del visar det sig inte heller bli helt klockrent då killen bredvid honom tar fram en hamburgare under reklamen och glufsar i sig. Lukten känner även jag så klart. Vi skrattar lite lätt och skakar på huvudet åt det hela. När filmen sedan ska börja tar killen fram en till hamburgare så att vi åter får känna på lukten, trevligt. Sen har jag för mig att killen under filmens gång tar av sig skorna, vilket får Jojje att rygga tillbaka...

För egen del blir hela visningen ett otrevligt genomlidande av det enkla skälet att någon (förmodligen pensionärerna bakom) har vissen andedräkt. En sådan som luktar riktigt illa vilket först gör att jag tror att någon släppt sig. Men då den illaluktande lukten kommer med jämna mellanrum under hela filmen förstår jag snart att det måste vara andedräkten från någon av pensionärerna bakom oss. Dessa som alltså "tog" våra platser och dessutom slank förbi i kön.

Efter filmen konstaterar vi båda att filmen inte tilltalade oss. Säger hej då till Jojje som beger sig hemåt medan jag ska stanna då jag ska se nästa film i samma salong.

söndag 18 november 2018

Shoplifters



Titel: Manbiki kazoku / Shoplifters
Genre: Drama
Land: Japan
År: 2018
Regi: Hirokazu Koreeda
I rollerna: Lily Franky, Sakura Andô, Kirin Kiki, Mayu Matsuoka

Handling: En fattig japansk familj som hankar sig fram på tillfälliga jobb och lågbetalda löner tvingas till snatteri för att få det att gå runt. Vid ett tillfälle stöter de på en flicka som de efter vissa omständigheter bestämmer sig för att rädda undan sitt öde och helt enkelt adoptera henne. Efter att hon anmälts försvunnen börjar polisen söka efter flickan.

Omdöme: Japanske Hirokazu Koreeda är en regissör som började göra dokumentärer innan han gjorde sin första långfilm på 90-talet. Han har sedan blivit en av de mest uppskattade japanska regissörerna med ett flertal hyllade filmer. Ett par av dem hade setts och denna ville man så klart se. Hans filmer har en hög lägstanivå vilket gör att man sällan blir besviken, även om man inte alltid behöver fångas fullt ut.



Ett återkommande ämne i hans filmer är familjen. Givetvis handlar det om familjen även här. En familj som inte lever under de mest glamourösa förhållandena. Alla bor de hemma hos pensionerade änkan Hatsue Shibata (Kirin Kiki) som får sin pension varje månad. Hon vill inte vara ensam och har därför inget emot att ha fem inneboende hos sig. Eller rättare sagt, de är fyra som bor hos henne och blir fem när femåriga flickan Yuri (Miyu Sasaki) ansluter till familjen. Hennes föräldrar bråkar ofta och låter henne vara ute på balkongen i kylan, så en dag tar de med sig henne hem och ger henne värme och mat. Och så stannar hon.



Familjen livnär sig på ströjobb, Hatsues pension och snatteri. Snatteriet står mannen i familjen Osamu (Lily Franky) och pojken Shota (Jyo Kairi) för. Men när Yuri anslutit, följer hon med och lärs upp då barnen ofta kan komma undan och inget händer om de åker fast då de är minderåriga. De har det ändå ganska bra tillsammans, trots liten boyta. De har egentligen allt de behöver och framförallt är de en stor familj.



Det är en härlig värme som uppvisas och fångas vilket inte alltid är en självklarhet i filmer som dessa. Många gånger behöver scenerna inte kännas så speciella eller ha så mycket av värde för historien, men de känns ändå rätt. Man känner att det trots allt är småmysigt mest hela tiden. Vi får även följa medlemmarna ur familjen på deras jobb. Men det är när de är tillsammans och när de bara umgås, när de snattar och lever som det är som bäst.



På många sätt känns det som att det är Kirin Kiki (detta blev för övrigt en av hennes sista roller) i rollen som farmor Hatsue som håller ihop familjen. Till stor del är det hon som bjuder på humorn, även om några av de andra också bidrar med en del humor och värme. Barn är också en återkommande sak som regissören lyckas med och så även här. Pojken Shota och flickan Yuri har några fina scener ihop och det finns en del scener som man njuter av lite extra. En sådan är inte minst när familjen besöker stranden. Här känns det som filmen är på topp och skulle potentiellt kunna sluta. Istället rullar den på ytterligare 20, kanske 30 minuter. Kan tycka att det nu blir lite för allvarligt och tappar då lite av den gemytliga känslan man skapat.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 8.1

---

Om visningen: När jag kommer till Sture i god tid står redan några tappra vid insläppet. De är inte många, men ändå. Går själv på toa på övervåningen då det inte är någon stress. Men där är det upptaget. Väljer att traska ner igen och ser då Carl som ställt sig i närheten av insläppet, trevligt. Går och "terroriserar" honom en stund och vi pratar om vad vi sett och ska se. Får tiden att gå helt enkelt. Testar sen att gå på toa igen och den här gången är det ledigt.

När jag och Carl sedan står och väntar har det bildats en lång kö bakom oss. Nu har det gått minst tjugo minuter sen vi ställde oss vid insläppet. Då plötsligt ser vi hur det kommer ett gäng på rad som går bredvid kön. Ja, de kommer ända fram till oss och skapar helt enkelt ytterligare en kö (för de som inte ville stå längst bak). Tidigare år hade jag nog blivit rejält irriterad, men nu bryr jag mig inte nämnvärt, så länge de inte tränger sig före oss.

När det så är dags för insläpp, blir det givetvis trängsel precis framför då några äldre damer som stått och köat en lång stund inte vill att de som bildat den alternativa kön ska få gå före. De knuffas en del, tacklar varandra och stöter även till mig lite lätt. Den ena säger då "Oj, vad trångt det är". Själv småler jag mest åt det hela då det känns komiskt. Men jag kan förstå dem. Det är irriterande när man stått i 30-40 minuter och sedan kommer ett gäng med 5-10 minuter kvar och ska trängas.

Visningen är slutsåld, men det hela går relativt smärtfritt, trots (eller är det tack vare?) att volontärerna inte syns till. Filmen kan sen börja med fem minuters försening då insläppet var försenat.

The Fall of the American Empire



Titel: La chute de l'empire américain / The Fall of the American Empire
Genre: Drama/Kriminalare/Komedi
Land: Kanada
År: 2018
Regi: Denys Arcand
I rollerna: Alexandre Landry, Maripier Morin, Rémy Girard, Maxim Roy

Handling: Pierre-Paul försörjer sig med att köra leveranser runt Montreal, trots att han är en filosofie-doktorand. När han en dag ska lämna ett paket hamnar han mitt i ett rån där två personer dödas. Två väskor fyllda med miljontals kronor återfinns på platsen. Situationen ställer Pierre-Paul inför ett svårt dilemma - ska han behålla pengarna eller inte?

Omdöme: Redan i allra första scenen då Pierre-Paul (Alexandre Landry) sitter och pratar med sitt ex, får man dåliga vibbar av honom. Han skryter med att han är för intelligent och det ena och det andra. Det framgår att han har en filosofie-doktorand och han kör leveranser åt ett leveransföretag. När han så under sin leveransrutt hamnar mitt i ett pågående rån, önskar man att han stryker med. Att det är någon annan som visar sig ha huvudrollen. Nu blir det inte så utan Pierre-Paul kommer över en stor summa pengar.



Särskilt intelligent visar han sig inte vara, Pierre-Paul. Han må kunna en del från böckerna som t.ex. citat, men han ger inget sympatiskt intryck. Bland det första han gör är att fixa en eskort, Aspasie (Maripier Morin). Hon visar sig, enligt polisen, vara den dyraste eskorten i Montreal. Genast får han polisens ögon på sig och blir ett hett spår i utredningen.



Det blir snart en film där det känns som den drar åt flera olika håll. Vad är det den vill egentligen? Ska det vara en slags politisk satir? Ska det vara en komedi? Nej, det känns inte som det. Den är ganska allvarlig och även våldsam och brutal på sina håll med både tortyr och avrättning. Men mitt i allt har man alltså Pierre-Paul, den något tafatte Pierre-Paul som tror att han är intelligent och som har ett stort hjärta då han vill hjälpa de hemlösa i staden. Det är ytterligare en aspekt man försöker få med i storyn - de hemlösa.



Det känns som en film som har spridda budskap och det blir något spretigt när allt är sagt och gjort. Trots det finns där något. Det är oftast välgjort och när den vill gör den saker ordentligt. Det känns bara som den vill få med lite för mycket och till slut känner man att budskapet och poängen går förlorad.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

---

Om visningen: Inte så mycket att rapportera om denna visning. Ställer mig en stund i den korta kön på Skandia innan det släpps in några minuter senare. Allt flyter på som det ska och efter reklamen börjar visningen på utsatt tid. Inte heller några direkta störningsmoment under filmens gång. Nu var det inte heller så många på visningen, så man kunde sitta relativt ostört vilket alltid är en fördel med lite tidigare visningar på den stora Skandiabiografen.