fredag 28 april 2017

Ghost in the Shell



Titel: Ghost in the Shell
Genre: Action/Sci-Fi/Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA/Japan/Hong Kong/Storbritannien/Nya Zeeland/Kanada/Indien/Australien
År: 2017
Regi: Rupert Sanders
I rollerna: Scarlet Johansson, Pilou Asbæk, Takeshi Kitano, Juliette Binoche

Handling: Major är en unik cyborg framtagen av Hanka Robotics som leder elitstyrkan Section 9. Deras jobb är att stoppa de farligaste extremisterna. Men Section 9 möter en fiende vars enda mål är att förgöra Hanka Robotics avancerade framsteg inom cyberteknologi.

Omdöme: Eftersom jag hade sett (och gillade) det animerade japanska originalet Ghost in the Shell (1995), var jag allt lite nyfiken på hur denna film skulle lyckas. Samtidigt visste man att det inte kunde bli samma sak med "live action" då historien passar mycket bra som animerad. Därför var förväntningarna inte särskilt höga. Istället var inställningen att man kanske kunde bjudas på lite action och en del snygga miljöer. Att jämföra med originalet tänker jag inte göra. Dels för att jag inte minns tillräckligt av originalet och dels för att jag ville se denna som en egen film och inte sitta och jämföra under filmens gång.



Major (Scarlet Johansson) är en avancerad cyborg som är framtagen av Hanka Robotics med Dr. Ouelet (Juliette Binoche) i spetsen. Det enda som är mänskligt i Major är hennes hjärna, lite som RoboCop (1987) alltså. Major och hennes kollega Batou (Pilou Asbæk) ingår i en elitstyrka kallad för Section 9 vars chef är Aramaki (Takeshi Kitano). De ställs inför en tuff utmaning när en cyberterrorist endast känd som Kuze lyckas hacka sig in i folks hjärnor och ger sig på Hanka Robotics.



Det jag hade förväntat mig, och var rädd för, var att filmen skulle innehålla en hel del cgi-effekter till höger och vänster. Inte minst att huvudkaraktären och många andra skulle dataanimeras mest hela tiden. Nu är det givetvis en hel del dataeffekter för att kunna skapa denna värld, men skönt nog är karaktärerna inte sönderanimerade som det lätt hade kunnat bli. Så här på rak arm är det nog endast en scen där Scarlet Johansson blir så pass cgi-animerad att jag stör mig på det.



Filmen är förvånansvärt stämningsfull och nedtonad. Man har lagt ner mycket arbete på att skapa en "Ghost in the Shell"-värld med allt vad det innebär, och det är klart lyckat. Stora delar av filmen är inspelade i Shanghai och Hong Kong med skyskraporna och vattnet som snygg bakgrund som man byggt denna värld runt. På så vis känns det hela inte så fabricerat som om man hade skapat en massa dataanimerade skyskrapor.



På sätt och vis skulle man kunna säga att filmen är som en hopslagning av Blade Runner (1982) och Equilibrium (2002) med det visuella och hur huvudkaraktären hittar sig själv. På tal om huvudkaraktären är det svårt att säga om någon hade gjort ett bättre jobb än Scarlet Johansson. Hon sköter sig och funkar i en actionroll som här. Hennes karaktär har inte riktigt det djupet för att man ska kräva mer av henne.



Vad gäller de övriga karaktärerna och skådespelarna funkar de flesta bra. Danske Pilou Asbæk levererar som "björnen" Batou som agerar som Majors högra hand. Juliette Binoche som Dr. Ouelet har väl en relativt endimensionell roll att spela, men känns även hon rätt för rollen och har några dramatiska scener hon hanterar väl. Frågan är dock om inte valet att ha med japanen (och kultskådisen/regissören) Takeshi Kitano är lite av ett genidrag. Till en början är jag inte så säker på att det kommer funka, men när han i sin sköna "flat top" frisyr får lite mer att jobba med längre in i filmen, är det svårt att inte gilla hans stil och närvaro.



Är det något filmen lever på så är det ändå det visuella som oftast är riktigt snyggt. De flesta scenerna är en fröjd för ögat och det tyder på en regissör som har sinne för detaljer och vet vad han vill skapa. Förmodligen var det bra att regissören var den för mig tidigare okände britten Rupert Sanders. Dessutom kan man inte underskatta filmens musik som genomgående lyckas skapa mycket stämning och passar det snygga visuella. För den står Clint Mansell vars musiken jag ofta brukar uppskatta, inte minst i flera av Darren Aronofskys filmer.





3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.8

torsdag 27 april 2017

Best of Michael Crichton



Michael Crichton är nog mest känd som mannen bakom Jurassic Park (1993) som regisserades av Steven Spielberg. Men Crichton, som studerade medicin, skrev flera intressanta böcker, manus och regisserade även själv. Hans medicinbakgrund gjorde att han hade en förkärlek för sjukhusmiljöer och sci-fi. En sak man märker om man ser flera av hans verk (eller åtminstone sånt som baseras på hans böcker) är en känsla för detaljer och att på många sätt vara lite före sin tid.

Efter att ha sett ett femtontal Crichton-filmer, känns det lite kul att sammanställa en lista över mina tio favoritfilmer som är gjorda av honom eller baseras på hans böcker/manus.

De filmer som inte tog sig in på listan då de antingen var för svaga och/eller för att jag inte minns dem tillräckligt väl:

The Carey Treatment (1972)
Runaway (1984)
Physical Evidence (1989)
Congo (1995)
Twister (1996)
The Lost World: Jurassic Park (1997)



Topp tio-listan tas i omvänd ordning, från plats #10 till #1.



#10
TITEL: The Terminal Man
ÅR: 1974
REGI: Mike Hodges
FÖRLAGA: Michael Crichton



Harry Benson är en framgångsrik datatekniker men lider av svåra epileptiska anfall som ger honom minnesluckor och mordiska tankar. Efter att under ett anfall försökt döda två människor tvingas han till ingreppet "Stage 3", som innebär att en mikrodator opereras in i hans hjärna.





#9
TITEL: Rising Sun
ÅR: 1993
REGI: Philip Kaufman
FÖRLAGA: Michael Crichton



Under en fest i det japanska företagets skyskrapa i Los Angeles hittas en ung kvinna mördad. Polisen ska utreda mordet, men företaget vill undvika en skandal och hindrar dem i utredningsarbetet.





#8
TITEL: The First Great Train Robbery
ÅR: 1979
REGI: Michael Crichton
FÖRLAGA: Michael Crichton (även manus)



Kassaskåpsexperten Edward Pierce (även känd som John Simms) har 1855 beslutat sig för att råna det mytomspunna tåget som går till Folkestone. Tåget fraktar stora mängder guld, som ska till engelska trupper. Därav är det extremt hårt bevakat. För att komma in i de två kassaskåp som guldet förvaras i krävs sammanlagt fyra nycklar, som förvaras hos olika personer...





#7
TITEL: Sphere
ÅR: 1998
REGI: Barry Levinson
FÖRLAGA: Michael Crichton



Psykologen Norman Goodman, biokemisten Beth Halperin, matematikern Harry Adams och vetenskapsmannen Ted Fielding kallas samman till ett team som får i uppdrag att utforska ett jättelikt rymdskepp som oskadat verkar ha legat på havsbotten under nästan 300 år. Forskarna befinner sig snart på en undervattensbas, ett stort laboratorium placerat invid rymdskeppet. Snart börjar en serie skrämmande händelser inträffa. Deras innersta rädslor väcks bokstavligt talat till liv. Hoppet om överlevnad minskar i allt snabbare takt och forskarna börjar vända sig mot varandra i en frenetisk jakt på vem, eller vad, som orsakar skräcken.





#6
TITEL: Disclosure
ÅR: 1994
REGI: Barry Levinson
FÖRLAGA: Michael Crichton



Tom Sanders är en familjefar och framgångsrik dataexpert som inom kort väntas bli VD. Hans karriärplaner grusas dock när Meredith, en kvinna Tom haft en affär med flera år tidigare, blir hans chef.





#5
TITEL: Jurassic Park
ÅR: 1993
REGI: Steven Spielberg
FÖRLAGA: Michael Crichton (även manus)



På en enslig ö har en miljardär i hemlighet skapat en nöjespark med en udda attraktion - levande dinosaurier som skapats med hjälp av förhistoriskt DNA. Innan han öppnar parken för allmänheten, bjuder han in några dinosaurexperter. Men deras vistelse på ön blir allt annat än fridfull när rovdjuren ger sig ut och börjar jaga.





#4
TITEL: Westworld
ÅR: 1973
REGI: Michael Crichton
FÖRLAGA: Michael Crichton (endast manus)



Framtidens semesterort är här. Rika turister kan leva ut sina fantasier i miljöer styrda av robotar som förser sina kunder med allt de vill ha. Två av turisterna har valt temat "vilda västern". Allt börjar bra men efter ett tekniskt fel finner de sig jagade av en robotrevolverman...





#3
TITEL: Coma
ÅR: 1978
REGI: Michael Crichton
FÖRLAGA: Michael Crichton (endast manus)



En Bostonläkare kommer en olycksbådande plan på spåren när hon undersöker oförklarliga fall av komatillstånd på sitt sjukhus. Hennes misstankar väcks när ett alarmerande högt antal liknade fall inträffar efter rutinmässiga operationer. Men hennes frågor ignoreras av cheferna, och till slut är hennes liv i fara.





#2
TITEL: Looker
ÅR: 1981
REGI: Michael Crichton
FÖRLAGA: Michael Crichton (endast manus)



En plastikkirurg blir misstänksam när modeller han opererat misstänks ha blivit mördade. Med hjälp av Cindy, nästa kvinna på tur, spårar han dödsfallen till ett mystiskt företag som utvecklar ny teknologi.





#1
TITEL: The Andromeda Strain
ÅR: 1971
REGI: Robert Wise
FÖRLAGA: Michael Crichton



En satellit kraschlandar i New Mexico. När den ska hämtas visar det sig att den medfört ett dödligt virus från rymden. En grupp vetenskapsmän samlas i ett topphemligt underjordiskt laboratorium för att ta reda på vad det är och, om möjligt, hur man stoppar det.

onsdag 26 april 2017

Physical Evidence



Titel: Physical Evidence / Ont uppsåt
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: Michael Crichton
I rollerna: Theresa Russell, Burt Reynolds, Ned Beatty, Kay Lenz

Handling: En polis blir oskyldigt anklagad för mord, men minns inget av mordnatten då han var kraftigt berusad. Tillsammans med sin advokat försöker han ta reda på vem som satte dit honom och varför.

Omdöme: Från producenten till Jagged Edge (1985) står det på omslaget och ja, så här i efterhand kan man också se vissa likheter filmerna emellan, åtminstone sett till upplägget. Det var från början tänkt som en uppföljare till nämnda film, åter med Glenn Close och Robert Loggia. Det är nämligen en kombination av thriller och rättegångsdrama där en kvinnlig försvarsadvokat ska försöka rentvå sin manliga klient, men där hon är högst osäker på om han är oskyldig eller inte...



Den offentliga försvarsadvokaten Jennifer Hudson (Theresa Russell) vill desperat ha ett meningsfullt fall för att kunna visa upp sig. Så när den inte alltför omtyckte polisen Joe Paris (Burt Reynolds) åtalas för mord, får hon sin chans. Men hon är tveksam till om han är oskyldig eller inte när nya uppgifter dyker upp som han inte berättat för henne. Dessutom dyker det upp människor som vill ge honom alibin som inte håller.



För ovanlighetens skull har Michael Crichton endast regisserat. Vanligtvis bygger det på hans förlaga eller eget manus, men alltså inte här. Riktigt varför han tagit sig an denna film är därför lite av en gåta. Inte blir det bättre när handlingen visar sig vara lite rörig på sina håll och med en Theresa Russell i huvudrollen som inte direkt lyckas bära filmen. Burt Reynolds behöver inte direkt förta sig och försvinner emellanåt från handlingen. Istället är det Ned Beatty, som ju bl.a. spelade mot Burt Reynolds i klassikern Deliverance (1972), som blir roligast att se som åklagaren.



Filmen bjuder inte på så värst mycket nerv under stora delar av filmen. Det blir något bättre under filmens upplösning, men i ärlighetens namn känns filmen kanske mer som en TV-film än en biofilm. Nu betyder det inte att man inte lyckas hålla intresset uppe. Det är liksom småmysigt att se såna här filmer, även om de inte alltid är strålande, och det är denna verkligen inte. Fast den lyckas ganska bra med humorn och ger även en del ofrivilliga skratt. Med bättre skådespelare och en mer motiverad regissör hade det kunnat bli något. Nu blir det inte mer än en tvåa till stark tvåa.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.1

tisdag 25 april 2017

The Terminal Man



Titel: The Terminal Man / Dödlig impuls
Genre: Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1974
Regi: Mike Hodges
I rollerna: George Segal, Joan Hackett, Richard Dysart, Jill Clayburgh

Handling: Harry Benson är en framgångsrik datatekniker men lider av svåra epileptiska anfall som ger honom minnesluckor och mordiska tankar. Efter att under ett anfall försökt döda två människor tvingas han till ingreppet "Stage 3", som innebär att en mikrodator opereras in i hans hjärna.

Omdöme: När en film baseras på en bok av Michael Crichton så väcks genast nyfikenheten. Här har han själv inte regisserat utan istället har man britten Mike Hodges som tidigare hade gjort sig ett namn med sin långfilmsdebut Get Carter (1971). Trots det märker man klart och tydligt av Crichtons sinne för detaljrikedom och att vara före sin tid.



Det är ett futuristiskt USA där ett specialiserat sjukhus med ett team av läkare och forskare som efter flera tester och operationer på djur nu är redo att utföra sin första operation på en människa. Proceduren innebär att en människa med våldsamma tendenser ska få en mikrodator inopererad i sin hjärna. Detta för att kunna kontrollera anfallen och istället sända ut positiva signaler i hjärnan.



Harry Benson (George Segal), en intelligent och framgångsrik datatekniker, har frivilligt gått med på att utsättas för operationen och behandlingen. Han sitter nämligen inspärrad efter att ha misshandlat sin fru vid flera tillfällen. Detta efter att ha varit inblandad i en bilolycka som orsakat en huvudskada som framkallar minnesluckor och mordiska tankar. Men operationen, som skulle minska antalet anfall och mordiska tankar, får snart omvänd effekt. Det triggar fler impulser som gör att Harrys begär att döda blir allt starkare.



Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som filmen gör som inte riktigt funkar. Den bjuder på en för Crichton typiskt detaljrik operation som håller på runt 20 minuter. Hela proceduren känns verklighetstrogen, även om det är något utdraget. Efter det följer övervakningen av Harry och hur något går väldigt snett. Filmen blir sedan intressantare när Harry lyckas fly från bevakningen (och en av läkarna som påminner om Klaus Kinski till utseendet och även hur han uppträder).



Trots att filmen bjuder på ett snyggt och genomtänkt foto mest hela tiden med en för det mesta futuristisk look som känns väldigt modern, så blir filmen lite för tråkig. Detta trots att Harry går till attack på folk och dödar dem i brutala utfall. Filmen blandar och ger helt enkelt där den gör en del saker bra, men inte riktigt lyckas med tempot och att hålla intresset uppe. Det känns som att man hade materialet till att göra en tätare och intressantare film helt enkelt. Men det går inte att komma ifrån att den är välgjord och snygg att titta på.






3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.8

måndag 24 april 2017

1990: The Bronx Warriors



Titel: 1990: I guerrieri del Bronx / 1990: The Bronx Warriors
Genre: Action/Sci-Fi/Thriller
Land: Italien
År: 1982
Regi: Enzo G. Castellari
I rollerna: Mark Gregory, Vic Morrow, Fred Williamson, Christopher Connelly

Handling: En polis tar sig in i högriskdistriktet Bronx och försöker att uppvigla de olika gängen Riders, Tigers, Zombies och Scavengers mot varandra.

Omdöme: Detta är en film som länge funnits på radarn. Inte direkt för att jag trott att den skulle vara särskilt bra, men ändå kul att se. Som en blandning mellan The Warriors (1979) och Escape from New York (1981) kanske med en gnutta Mad Max 2: The Road Warrior (1981) också, har denna italienska produktion med regi av Enzo G. Castellari alla förutsättningar för att bli en underhållande film.



Ledaren för gänget Riders (ett ganska fjantigt MC-gäng med en massa övervintrade medelålders män) kallas för Trash (Mark Gregory). Han är en ung och vältränad kille med tajta jeans uppdragna mellan benen och med en stel hållning som ser smärtsam ut. Han har även långt lockigt hår och ser ut som om han vore med i ett rockband på den här tiden. Ja, han ser ibland ut som sångaren i bandet Aerosmith, Steven Tyler.



Ogre (Fred Williamson) är ledaren för ett annat gäng kallat för Tigers som bl.a. har hallick-liknande medlemmar och verkar driva ett slags harem. Vi har ett gäng som kallar sig för Zombies som åker runt på rullskridskor, beväpnar sig med stålklubbor (liknar bandyklubbor) och klär sig i en utstyrsel som skulle kunna vara tagen från TV-serien "V". Här finns även andra gäng som skyddar sina territorium vilket leder till en del sammandrabbningar när någon vill passera ett "fiendeområde".



När en ung tjej frivilligt tagit sig från Manhattan över bron till Bronx, visar det sig att hon är dottern till ägaren av ett mäktigt företag. Det är tänkt att hon snart ska ärva företaget, och det är just därför hon flyr till Bronx där hon stöter på Tigers och ledaren Trash. Manhattan-företaget vill ha tillbaka tjejen och kallar in Hammer (Vic Morrow). Han kommer ursprungligen från Bronx, men är numera polis och en slags "utrotare" som Manhattan-företaget kan anlita när de behöver hjälp.



Ok, så det är inte mycket till handling och skådespeleriet är nog ännu svagare. Det är svårt att se vad man tänkte när man gjorde den här filmen. Det är en riktigt blek kopia eller försök till något i form av tidigare nämnda filmer som funkar och är älskade än idag. Regissören Enzo G. Castellari gjorde ändå en del klart underhållande och sevärda filmer på 70-talet, så vad han tänkte här är lite svårt att förstå.



Filmen har få scener som funkar eller bjuder på något utöver den C-film det här är. Det är bl.a. den första sekvensen där Hammer dyker upp som är bra. Sen visar Fred Williamson lite kick-ass tendenser mot slutet när han i piratskjorta och skinnbrallor visar var skåpet ska stå.



Fotot håller genomgående bra standard och gör sitt, men det är inte direkt något som hjälper filmen i övrigt. För det mesta är det alldeles för taffligt gjort med actionscener och slagsmål som är undermåliga och utan övertygelse. De flesta skådespelarna känns bara amatörmässiga och urusla, vilket i sig kan bli ganska komiskt och underhållande, men inte här. Det är inte mycket som gör det här till en film värd att se.






1 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
9 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 3.5
IMDb: 5.3

söndag 23 april 2017

The Bedroom Window



Titel: The Bedroom Window / Vittnet i fönstret
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: Curtis Hanson
I rollerna: Steve Guttenberg, Elizabeth McGovern, Isabelle Huppert, Wallace Shawn

Handling: Terry har ett förhållande med sin chefs fru, Sylvia. En kväll hemma hos Terry ser Sylvia från fönstret hur en kvinna bli överfallen. Terry erbjuder sig att gå till polisen i hennes ställe för att undvika att deras affär avslöjas. Istället står han snart själv i centrum för polisens misstankar...

Omdöme: Jag måste erkänna att jag är svag för bra thrillers. Eller rättare sagt, thrillers och mysterium lockar nästan alltid, även om de inte behöver vara de bästa man sett. Man vet nämligen aldrig riktigt när man kommer stöta på de där gömda guldkornen eller sådana som kan lyckas med stämningen man eftersöker. Detta visar sig vara en film som ger en del Hitchcock-vibbar, vilket alltid är välkommet.



Vad som talade för denna film var att Curtis Hanson stod för regin. Detta tio år innan han gjorde sin bästa film - L.A. Confidential (1997). Där emellan gjorde han Bad Influence (1990), The Hand That Rocks the Cradle (1992) samt The River Wild (1994), samtliga dugliga thrillers.



I korta drag har man Terry (Steve Guttenberg) som jobbar på en firma där Collin Wentworth (Paul Shenar) är hans chef. Terry har under en längre tid varit intresserad av Collins fru, Sylvia (Isabelle Huppert) och sent en kväll efter en firmafest bestämmer de sig för att träffas hemma hos Terry och inleder en kärleksaffär. Samma natt när Terry är i badrummet, hör Sylvia något utanför fönstret. När hon tittar ut ser hon hur en man håller på att överfalla en kvinna som skriker på hjälp. När mannen får syn på Sylvia, avbryter han överfallet och flyr.



Sylvia berättar vad som hänt för Terry som aldrig ser mannen eller själva överfallet. Eftersom kvinnan klarar sig och får hjälp av andra, väljer Sylvia att inte gå till polisen eftersom hon inte vill att hennes förhållande med Terry ska komma ut. Men när Terry och Sylvia dagen efter läser om ett liknande överfall i området som ledde till våldtäkt och mord, förstår de att det kan vara samma man. Terry bestämmer sig för att kontakta polisen och ge dem signalementet och uppgifterna han fått av Sylvia, men utelämna henne från historien. Det kommer han snart att få ångra, på mer än ett sätt.



Det är en historia som har en del att erbjuda, utan att det blir särskilt invecklat. Däremot kan man inte låta bli att skratta lite lätt åt hur Terry syltar in sig i den ena situationen efter den andra. Hans beslut känns inte alltid genomtänkta och det är lite kul att han inte förstår hur han kan försvåra för sig själv och bli misstänkt.



Steve Guttenberg i huvudrollen var en av anledningarna till varför jag hade valt bort filmen tidigare då jag främst förknippar honom med komiska roller i Polisskolan-serien och Three Men and a Baby (1987). Han har inte direkt vad som krävs för att bära en film och i synnerhet inte en thriller. Mycket riktigt är han ett svagt kort här, även om ingen direkt övertygar.



Filmen håller intresset uppe mest hela tiden och man märker att det är en regissör som har sinne för detaljer och att skapa stämning. Tycker också det blir ganska spännande och stämningsfullt längre in när Terry försöker rentvå sig själv och sätta dit den riktige mördaren. Det kanske inte blir något utöver det vanliga när allt är sagt och gjort, men gillar man genren så får man sig en helt ok filmstund. Det är även kul att se en ung Isabelle Huppert, den rolige Wallace Shawn som försvarsadvokat (han låter lite som Kermit the Frog från "Mupparna") och Mark Margolis i en liten, men komisk roll när han hamnar i bråk med Terry.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.4