fredag 15 november 2019

The Report



Titel: The Report
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2019
Regi: Scott Z. Burns
I rollerna: Adam Driver, Annette Bening, Jon Hamm, Michael C Hall, Ted Levine, Maura Tierney

Handling: Den idealistiska utredaren Daniel J. Jones blir ombedd av sin chef, senatorn Dianne Feinstein, att leda en utredning av den amerikanska hemliga underrättelsetjänstens okonventionella förhörsmetoder efter 9/11.

Omdöme: Efter 11:e september vill alla försöka stoppa framtida terroristattacker. Den amerikanska underrättelsetjänsten tar fram förhörsmetoder som ska användas på tillfångatagna för att få fram vital information. Metoderna är olika grader av tortyr, men frågan är om de är så effektiva och om de är så mänskliga. Samtidigt är det desperata tider och då kan man inte låta bli att ta till drastiska metoder = ta i med hårdhandskarna.



Kaliforniens senator Dianne Feinstein (Annette Bening) sätter Daniel J. Jones (Adam Driver) att leda utredningen tillsammans med ett litet team. I åratal tar de sedan fram information och sammanställer en rapport. Men då CIA är inblandade och vill skydda sig själva, blir det en kamp att få fram sanningen. Givetvis är Vita huset en bricka i spelet.



Man visste väl ungefär vad som väntade, men man var ändå lite nyfiken och smått förhoppningsfull att det skulle kunna bli en trevlig politisk konspirationsthriller. Det är också vad man får, förutom att den inte är så trevlig som man hade önskat sig. Vad som tyvärr blir svårt för filmmakarna är att kunna hålla en politisk neutralitet eller åtminstone balans. Det blir tydligt vinklat, även om man sett värre.



Vad som kanske stör mest är att man fördummar. Man fördummar både CIA och de man ser som de onda i dramat. Men man fördummar även tittaren, vilket aldrig är välkommet. När man gör det förlorar en sån här film mycket av sitt värde. Vad den tar upp kan mycket väl vara fakta och sant, det är inte det det handlar om. Det är sättet det är gjort på som blir uppenbart vinklat. Sen saknas det lite finess i hur det hela är berättat.



Det är en film som har två uppenbara delar. Den första trycker ner förhörsmetoderna i halsen på oss. Gång på gång ska vi se hur "de stackars fångarna" plågas. Vi vet redan detta och det hade gott räckt med att visa någon scen och sedan låta herr Jones ge oss siffrorna. Nu drar man ut på det hela och upprepar sig så att det blir alldeles för långdraget och lite trist.



Den andra delen blir något bättre. Det är när man kan gå vidare och till stor del lämna förhörsmetoderna bakom sig och koncentrera sig på arbetet teamet gör ledda av herr Jones. Detta borde man fördjupat sig i. Vissa saker förklaras även dåligt, som t.ex. hur han får tag på en rapport som CIA säger är hemlighetsstämplad.



För egen del blir filmens bästa egenskap utan tvekan dess musik som skapar stämningen och antyder att det liksom är en konspiration på gång. Den gör faktiskt att filmen klarar sig från ett lägre betyg när allt är sagt och gjort. Musiken står David Wingo för som tidigare bl.a. skapade god stämning till den mycket trevliga Take Shelter (2011).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.1

---

Om visningen: Detta var en film jag var tveksam till och köpte därför aldrig biljett till. Valde i sista stund att använda en voucher då den passade i schemat och så skulle Henke och Jojje gå på visningen. Så en gratisvisning blev det, och då är det inte lika surt när filmen inte visar sig vara någon höjdare.

Kommer till Park när man redan börjat släppa in. Det är trots allt en jättesalong så kände mig inte oroad över platserna. Dessutom visste jag att åtminstone Henke var på plats. När jag kommer in ser jag Henke och Jojje sitta längst ut på kanten ganska långt bak. Går in på raden bakom dem och sätter mig precis bakom. De märker inte att det är jag som sätter mig där, så likt Axel Foley i Beverly Hills Cop (1984) när han smyger sig in i baksätet på Taggarts och Rosewoods bil, väcker jag liv i dem genom att skaka på deras säten. Blickarna jag får känns som en kombination av överraskning och irritation.

Salongen blir inte så välbesökt som jag hade trott på denna film. Kan ha att göra med att de har hela fem visningar av filmen på Park och Skandia. Snacka om att vilja ge den en push. Undrar just varför...

Givetvis sätter sig en mor och dotter (eller mormor och barnbarnet) framför mig. Den äldre av de två är kortare och sitter framför mig, så det går an. Men när filmen ska ta och börja flyttar de båda ett steg till vänster vilket gör att jag får den yngre framför mig, och hon är klart längre. Som tur är kan jag själv flytta en plats till höger för att få fritt synfält. Men samtidigt flyttar jag ett steg längre ifrån Jojje och Henke som sitter till vänster om mig. Undrar om de trodde att det berodde på dem?

Under andra halvan av filmen, kanske sista tredjedelen av filmen, hörs det borrljud från lokalen intill. Detta hörs när det är tyst eller lågt ljud i filmen. Inte så högt och störande som det kunde ha blivit, men ändå noterbart. När jag nämner det efter filmen säger Jojje att han också hörde det, men trodde det var från högtalarna. Är själv inte lika övertygad och jag står fast vid att de borrade i lokalen intill Park.

---

OBS: Nästa film dyker upp redan kl. 15.

torsdag 14 november 2019

The Lodge



Titel: The Lodge
Genre: Drama/Skräck/Thriller
Land: Storbritannien
År: 2019
Regi: Veronika Franz & Severin Fiala
I rollerna: Riley Keough, Jaeden Martell, Lia McHugh, Richard Armitage, Alicia Silverstone

Handling: En ung kvinna och hennes styvbarn blir insnöade i familjens avlägsna vinterstuga, när konstiga och skrämmande händelser börjar inträffa.

Omdöme: När fadern Richard (Richard Armitage) träffat en ny kvinna i sitt liv, är barnen Aiden (Jaeden Martell) och Mia (Lia McHugh) allt annat än glada. Inte bara för att de saknar sin mamma Laura (Alicia Silverstone) men även för att mamman berättat att pappas nya flamma är en psykopat.



Den nya flamman är Grace (Riley Keough) som visar sig ha ett mörkt förflutet med en sektledare till far, något barnen får reda på. De är därför inte särskilt samarbetsvilliga när pappa Richard, som måste jobba inför jul, skickar dem att spendera ett par dagar tillsammans med Grace i familjens vinterstuga innan han ansluter. Grace, Aiden och Mia får nu tid att lära känna varandra. Men det är en tryckt stämning som övergår till en levande mardröm när något kusligt och konstigt händer.



Det finns tendenser här som för tankarna till Hereditary (2018). Tänker inte minst på dockhuset som i båda fallen blir en återkommande grej. Men det är faktiskt även vilken typ av film och stil vi bjuds på. Detta är inte en riktigt lika bra film som nämnda Ari Aster-alster, men den har definitivt något på gång. Den tappar dock bort sig lite på vägen även om den aldrig blir dålig.



En sak som blir något jobbig är de starkt religiösa inslagen som lätt kan gå överstyr. Det känns som den håller på att urarta, men då kommer en välkommen vändning som gör att filmen till slut inte blir så tokig. En film som är mörk, vilket inte gör något. Man hajar till om detta redan tidigt i filmen med en händelse som kommer plötsligt och utan någon direkt förvarning. Trots allt hade jag önskat lite mer av filmen, särskilt när det alltså kändes som den hade något på gång. Trea till stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7

---

Om visningen: När jag kommer till Park ser jag Carl stå vid insläppet. Vi har sedan ett trevligt samtal om lite festivalfilmer när vi tar våra platser i den stora salongen.

Det blir gott om lediga stolar på den sena visningen (kl. 21) och man känner hur skönt det är att få bre ut sig mot tidigare visning som var på en fullsatt liten varm salong.

Monos



Titel: Monos
Genre: Drama/Thriller
Land: Colombia
År: 2019
Regi: Alejandro Landes
I rollerna: Sofia Buenaventura, Moises Arias, Laura Castrillón, Julianne Nicholson

Handling: I en öde ruin på en avlägsen bergstopp någonstans i Sydamerika härjar en rebellgrupp bestående av åtta ungdomar. De vaktar sin mjölkko, och en krigsfånge de håller som gisslan. När en räddningsaktion driver rebellerna på flykt inleds en mardrömslik maktkamp på liv och död.

Omdöme: Högt uppe på en bergstopp ovanför molnen hittar vi en grupp barnsoldater kallade för Monos (aporna). De är väldrillade samtidigt som de har kul. Några "gifter sig" då de måste få tillstånd av ledaren att vara ihop med någon. En dag får de en ko av organisationen som de tillhör. Kon Shakira kommer snart bli en central figur för handlingen. Samtidigt håller Monos amerikanskan Sara Watson (Julianne Nicholson) fången och hon tar varje tillfälle i akt att försöka fly i den intilliggande djungeln.



Detta är en typ av film som säkerligen går hem hos många kritiker som gillar när det lever mer på att väcka sinnena med hjälp av människans galenskap och natur. Det kan funka i lagom mängd, men det krävs även en handling som får ihop det. Här känns det snarare som regissören velat skapa en närgående film med hjälp av gerillametoder. Lite likt det Werner Herzog gjorde med Klaus KinskiAguirre, der Zorn Gottes (1972) och Fitzcarraldo (1982).



Filmen tilltalar mig inte så värst mycket inledningsvis. Man har svårt att få grepp om vilka de är och vad deras uppdrag och agenda egentligen är. Vem är amerikanskan de håller fången? Men när handlingen tar sig från den öde bergstoppen ovanför molnen till djungeln så blir det bättre. Något händer nu och det blir en småfascinerande film som inte må få till det fullt ut, men som har något.



Det är absolut en välgjord film med ett intressant bildspråk som man onekligen blir indragen i. Samtidigt är det en film man inte behöver se om och frågan är om den ger så mycket? Lite som en blandning mellan "Robinson" och Apocalypse Now (1979) där överlevnad och galenskap går hand i hand.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

---

Om visningen: Är på plats i god tid då det är en liten salong och utsålt. Får skönt nog välja plats då jag är först in.

Två män som är bland de första in på salong 2 upptäcker ett par minuter innan reklamen drar igång att deras film går på salong 3 intill. Trist när de var på plats i god tid och tog bra platser. Nu fick de väl bland de sista platserna på den andra salongen.

Redan under reklamen känner jag att det blir varmt. En av nackdelarna med de små salongerna när det är fullsatt.

En spansktalande kvinna lämnar salongen efter tio minuter och kommer inte tillbaka.

När vi lämnar salongen efter visningen är det fullt med människor som väntar utanför och nerför trappan. Man får liksom tränga sig förbi för att komma ut. Borde helt klart använda nödutgången i sådana här tillfällen så man slipper kaoset som uppstår.

onsdag 13 november 2019

The Lighthouse



Titel: The Lighthouse
Genre: Drama/Fantasy/Skräck/Mysterium
Land: USA/Kanada
År: 2019
Regi: Robert Eggers
I rollerna: Robert Pattinson, Willem Dafoe

Handling: Historien om två fyrvaktare på en avlägsen och mystisk ö på 1890-talet.

Omdöme: Fyrvaktskaptenen Thomas Wake (Willem Dafoe) har fått en ny lekkamrat i Ephraim Winslow (Robert Pattinson). De anländer till en liten och öde ö (klippa) mitt ute till havs. Där ska de ta hand om fyren. Eller rättare sagt, Thomas ser sig själv som kapten över fyren och Winslow får göra precis vad kaptenen vill och beordrar honom att göra.



Filmen är filmad i svartvitt. Inget fel i sig och kan passa bra med en sån här film. Vad som däremot inte känns särskilt bra är 1.19:1-formatet (ännu smalare än 4:3-formatet) som inte bidrar till någon speciellt effekt. Hade mycket hellre sett att man använt sig av ett bredare format och behållit det svartvita. Kanske blev det extra påtagligt på bio.



Något man lyckats ganska bra med är den småkusliga stämningen som infinner sig med en gång, mycket tack vare båttutan som används flitigt. Kusligt på ett sätt som kändes som det skulle kunna bli något av det hela, bara man hade haft en bra story också. Här faller tyvärr filmen nästan helt då det aldrig känns som det finns någon vidare story eller poäng med det hela. Att se två fyrvaktare supa sig fulla och ha lite syner är inte så himla kul.



Visst har filmen ett par saker som sticker ut, inte minst några brutala scener som kommer plötsligt, men ändå väntat. Det är en dyster stämning och två personer man inte fattar något vidare tycke för. Ett kammarspel som känns något teatraliskt, inte minst med dialogen som ofta känns krystad.



Det går inte att säga något annat än att det visar sig vara en stor besvikelse. Samtidigt är det nog en vattendelare där man antingen gillar det man ser eller inte alls gör det. När filmen får till det är det lite The Shining (1980)-stämning. Men alltför ofta blir det snarare misslyckat i stil med Lars von Trier och kanske lite David Lynch när de inte får till det. Helt enkelt inte min kopp te och en besvikelse.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 8.3

---

Om visningen: Det blir mitt första besök på Bio Rio på Hornstull, någonsin. Hade biljett till Gaspar Noé-filmen Enter the Void (2009) på Bio Rio en gång i tiden, men var sjuk med feber och fick skippa visningen.

När jag kommer in i foajén ser jag ett par kända ansikten sitta och vänta och prata nära ingången till salongen. Sätter mig och pratar ett tag innan insläppet drar igång. Grabbarna tar platser längst bak i salongen och det visar sig att vi blir ett sällskap på åtta personer. Håller några extra platser innan de övriga ansluter.

Vad jag inte visste var att man på denna bio kan äta mat. Det gör man precis bakom den sista raden, alltså där vi sitter. När så filmen drar igång och salongen är nedsläckt, visar det sig att de har bordslamporna tända på borden bakom oss, något som stör då det lyser i ögonen från sidan. Dessutom hör man besticken slå mot tallriken bakom en, irriterande. Skönt nog håller det inte på så länge och när de är klara släcker de tack och lov lamporna.

Eftersom det var första gången på denna bio var det lite svårt att avgöra om det var filmen eller bion, men det kändes som ljudet var lite lågt, eller åtminstone centrerat till bara mitten/duken. Sen var 1.19:1-formatet sådant att det kändes som väldigt liten duk. Dessutom hade man missat (eller inte kunnat) täcka hela duken från de svarta fälten (maskningen) på sidorna om bilden. Störde mer än väntat och gjorde att man liksom inte kom in i filmen helt och hållet.

Efter filmen var det dags att bege sig hemåt efter en kortare diskussion om filmen. Jojje skulle hoppa på bussen och eftersom vi skulle åt samma håll hakade jag på till slut. Men när vi hoppade av upptäckte Jojje att han hade glömt ryggsäcken på bion! Inte alls bra. Önskade honom lycka till då han skulle bege sig tillbaka till Hornstull och jag tog mig till t-banan för att ta mig hem. Fick sedan ett meddelande av Jojje att han hade hittat väskan.

tisdag 12 november 2019

52 Directors - Milos Forman



Milos Forman kom att ta Hollywood och världen med storm med några riktiga storfilmer. Men redan innan dess visade han sin potential hemma i Tjeckoslovakien med bl.a. en Oscarsnominerad film. Det må inte vara en regissör som spottade ut favorit efter favorit, men hans toppar var riktigt höga och en topp fem var därför inte särskilt svår att få ihop.

På topp fem hittas tre filmer från Hollywood och två från hemlandet. Rangordningen känns ganska given faktiskt, inga direkta konstigheter.




Plats #5

Horí, má panenko / The Firemen's Ball (1967)


Formans sista film hemma i Tjeckoslovakien innan det bar av till Hollywood är en enkel liten film. En film där en skönhetstävling under en brandmansbal hamnar i fokus. Rolig på sina håll, lite ojämn.



Plats #4

Valmont (1989)


Når inte upp till samma klass som Dangerous Liaisons (1988) från året innan, men är en klart trevlig "syskonfilm" till den med fina prestationer och en välgjord produktion.



Plats #3

Lásky jedné plavovlásky / Loves of a Blonde (1965)


Varm, rolig och även med en del dramatiska element är detta en tjeckoslovakisk klassiker av Forman. Visar att man kan göra mycket med lite. Oftast härlig dialog och med sköna karaktärer.



Plats #2

Amadeus (1984)


Svårt att inte dras med i denna klassiker där inte minst F. Murray Abraham övertygar stort. Finns mycket att gilla här. Helt enkelt en välgjord film in i minsta detalj.



Plats #1

One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975)


Svårt att hitta en film som skapar så starka känslor som denna storklassiker. Genomgående utmärkta prestationer där Jack Nicholson kanske gör sin allra främsta prestation. Definitivt en av de absolut främsta filmerna någonsin, klass.





Totalt har 8 filmer setts av Milos Forman:

Cerný Petr / Black Peter (1964)
Lásky jedné plavovlásky / Loves of a Blonde (1965)
Horí, má panenko / The Firemen's Ball (1967)
One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975)
Amadeus (1984)
Valmont (1989)
The People vs. Larry Flynt (1996)
Man on the Moon (1999)

Totalt snittbetyg på samtliga 8 filmer (av 5.00) = 3.62





Idag listar Henke sina fem favoriter av Noah Baumbach.

måndag 11 november 2019

I Lost My Body



Titel: J'ai perdu mon corps / I Lost My Body
Genre: Animerat
Land: Frankrike
År: 2019
Regi: Jérémy Clapin
Röster: Hakim Faris, Victoire Du Bois, Patrick d'Assumçao

Handling: I det myllrande Paris faller Naoufel handlöst (både bildligen och bokstavligen) för Gabrielle. De två tillbringar timtal med att diskutera livet, kärleken och inte minst ödet. Samtidigt, på andra sidan stan, rymmer en avhuggen hand från ett laboratorium och påbörjar sin resa genom metropolens många och farliga skrymslen för att nå tillbaka till sin kropp. Under resans gång minns handen sin värdkropp Naoufel och deras liv ihop fram till olyckan som skiljde dem åt.

Omdöme: Animerad film är inte alltid lämplig för barn. Denna Cannes-vinnare av kritikerpriset är en animerad film för vuxna som följer en avhuggen hand som minns tillbaka på tiden med sin kropp. Parallellt följer vi Naoufel och hans liv innan olyckan är framme. På vägen träffar han en kväll Gabrielle när han är ute och levererar pizza.



En känslosam och stundtals gripande animerad film som har en japansk stil över sig vad gäller animationen. Inledningsvis känns det som det hoppas friskt mellan handens och Naoufels historia, och även nutid och dåtid. Efter ett tag får man ihop det snyggt och filmen har inga problem att skapa känslor med både gripande och romantiska scener. Snyggt är det också, även om animationstekniken på vissa håll liksom hackar till istället för att ha ett flyt. Men det är stilen och inget som är rätt eller fel.



Filmens huvudmelodi används ett par gånger under filmens gång och den är verkligen magisk. Smart och helt rätt av regissören Jérémy Clapin (i sin långfilmsdebut) att ta tillvara på denna gåva som ger filmen något extra. Musiken av Dan Levy är överhuvudtaget mycket bra i princip rakt igenom.



Kul med en animerad film som väcker känslor på flera plan. Seriös och allvarlig, men även lekfull och vacker. Helt klart en film som har potential att växa med tiden. Bygger för övrigt på en bok av Guillaume Laurant som även varit med och skrivit manuset. Tidigare har han även skrivit manus till Amélie (2001) och andra Jean-Pierre Jeunet-filmer.



Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.6

---

Om visningen: Eftersom jag precis varit på Marriage Story på Park och denna ska gå direkt efter på Park, stannar jag kvar under eftertexterna då det är mycket folk som ska ut från salongen som tar runt 700 personer (inte fullsatt, men välbesökt).

När jag tar mig ut i foajén ser jag att det är långa köer till toaletterna. En kvinna kommer fram till volontärerna och säger att det bara finns två toaletter vilket är alldeles för lite med tanke på att det är så mycket folk. Kan bara hålla med (dock ej filmfestivalens fel).

När det är dags för insläpp tar jag samma plats jag hade på förra visningen. Lägger min jacka på platsen och går iväg på toa. Det är nu helt tomt till herrarnas toa, fortfarande liten kö till damernas. Givetvis är pappershanddukarna slut så med våta händer går jag till en volontär och säger till. Hon hänvisar mig till nästa volontär i kiosken. Nästa volontär hänvisar mig till volontären som står vid kassan. När jag säger åt honom är han som ett frågetecken och vet inte vart man får tag i dessa. Jag säger att det är lugnt då händerna ändå kommer torka snart. Dessutom är det kanske inte deras ansvar utan biografens personal. Fast detta borde volontärerna känna till och säga till om.

Lite mindre folk än på Marriage Story, men fortfarande välbesökt på stora Park. En kul notering blir under en sekvens i filmen som uppenbarligen får folk att tycka det är jobbigt. Flera på raderna framför börjar pusta, vända bort huvudet från duken och hålla händerna för ögonen.

Efter filmen bär det av till Hötorgets t-bana. Hinner precis med tåget och sätter mig när Jojje hälsar på mig och sätter sig på sätet intill. Han har precis varit på visningar på Sture. Vi pratar sedan om festivalen och lite filmer. Det blir en trevlig avslutning på en trevlig filmdag.

Marriage Story



Titel: Marriage Story
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 2019
Regi: Noah Baumbach
I rollerna: Adam Driver, Scarlett Johansson, Laura Dern, Ray Liotta, Alan Alda

Handling: Berättelsen följer en skilsmässa som sträcker sig från New York till Los Angeles.

Omdöme: Med en gång kommer man in i Noah Baumbachs film om äktenskapet mellan teaterregissören Charlie (Adam Driver) och skådespelerskan Nicole (Scarlett Johansson). Detta genom att de båda berättar vad de gillar om den andra personen. Ett fint sätt att introducera karaktärerna på.



Efter detta kommer början på skilsmässan och filmen blir då lite trevande när man inte riktigt vet vilken riktning den ska ta. Förmodligen då jag förväntade mig en film om äktenskap, inte skilsmässa. Varför filmen heter "Marriage Story" och inte "Divorce Story" låter jag vara osagt, men det hade varit en mer passande titel.



När Nicole flyttar ut till Los Angeles från New York och anlitar advokaten Nora (Laura Dern) blir det startskottet för birollsfigurerna att ta över filmen. Laura Dern får fint sällskap av Ray Liotta och Alan Alda som alla ger minnesvärda prestationer i sina biroller som advokaterna som ska representera makarna. De har sina egna agendor och gör att skilsmässan blir värre än den hade behövt vara.



Baumbach blandar lite lättsammare humor i stil med Woody Allen med desto allvarligare relationsdrama. Man både skrattar gott och sitter på helspänn när Charlie och Nicole drabbar samman. Två av filmens absolut bästa scener utspelar sig i Charlies lägenhet i LA. Adam Driver höjer sig till nästa nivå här och är riktigt vass. Mycket fin prestation. Scarlett Johansson har även hon ett par scener där hon får spela ut, även om hon inte når upp till Drivers nivå. Men samtliga är duktiga.



Det är en film som blir bättre och bättre och när den slutar känns det som den gärna kunde ha fortsatt. Men man slutar filmen vid rätt tillfälle utan att kännas krystad eller som man måste avsluta något. Det är inte en lika bra film som t.ex. Kramer vs. Kramer (1979) eller Blue Valentine (2010) som behandlar skilsmässa och äktenskap på ett känslosamt och starkt sätt. Lite lättsammare är det här och visst funkar det också.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.1

---

Om visningen: När jag tar min plats på Park i god tid innan filmen ska börja märker jag att det är gott om pensionärer och äldre som letat sig till denna visning. Salongen blir sedan välfylld, även om det inte blir fullsatt i den stora salongen.

Man släcker ner salongen och har festivalloggan på duken i runt fem minuter innan reklamen drar igång. Det är fortfarande många som tar sig in och letar platser, vilket givetvis försvåras när det är becksvart.