torsdag 24 juli 2014

Extreme Measures



Titel: Extreme Measures / Bakom stängda dörrar
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1996
Regi: Michael Apted
I rollerna: Hugh Grant, Gene Hackman, Sarah Jessica Parker, David Morse

Handling: På akuten på Gramercy Hospital i New York dör en man efter att ha uppvisat märkliga och skrämmande symptom. Läkaren Guy Luthan försöker ta reda på vad som orsakat dödsfallet, men motarbetas. Snart börjar han ana att någon bedriver medicinska experiment med mänskliga försökskaniner.

Omdöme: När en andraklassens skådespelare i Hugh Grant ställs mot en klasskådespelare som Gene Hackman är det risk för att det skapas obalans. En obalans som kan gå ut över filmen. I det här fallet har Grant huvudrollen medan Hackman endast dyker upp i två-tre scener under filmens första hälft. Eftersom Grant sköter sin roll blir det passande att Hackman kliver in mot slutet för att ro hem det hela när det behövs som mest.



Sjukhusthrillers har det gjorts ett par av med lite blandat resultat. Den första jag kommer att tänka på i sammanhanget är den trevliga Michael Crichton-thrillern Coma (1978). Denna bryr sig inte lika mycket om de medicinska detaljerna. Istället handlar det om en läkare i form av Guy Luthan (Grant) som känner sig motarbetad när han börjar ställa svåra frågor kring en patient med märkliga symptom som dör. Allt pekar på att han fått medicinsk behandling av något slag. Men när Guy börjar gräva i det hela riskerar han sin egen karriär och mer därtill. Den enda han verkar kunna lita på är sjuksystern Jodie (Sarah Jessica Parker).



Filmer med lite konspiratoriska inslag har ofta en tendens att ställa gott mot ont. I det här fallet är det inte lika svart och vitt när Guy tar reda på hemligheten. Det moraliska dilemmat blir lite intressant och frågan är om tanken är så dum när syftet är att faktiskt hjälpa många fler än de som drabbas av experimentet. Just att måltavlorna för experimenten är hemlösa känns faktiskt inte så avlägset. Däremot hade det hela kunnat göras på ett smidigare sätt om man hade velat gå den lagliga vägen (eller åtminstone tagit färre risker).



Man bjuds kanske inte på någon actionspäckad thriller eller en nagelbitare av klass. Fast om man inte förväntar sig några fyrverkerier blir man inte heller särskilt besviken. Filmen är inte så dum och mycket av det som sker känns realistiskt. Många gånger kan filmer som dessa lätt gå överstyr där huvudpersonen blir något han eller hon inte är eller ska kunna klara av. Likaså har inte personerna som ligger bakom ett storhetsvansinne av gigantiska mått som det lätt kan bli. Stabil underhållning för stunden, varken mer eller mindre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

onsdag 23 juli 2014

Above Suspicion



Titel: Above Suspicion / Utom all misstanke
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1995
Regi: Steven Schachter
I rollerna: Christopher Reeve, Joe Mantegna, Kim Cattrall, William H. Macy

Handling: Bröderna Dempsey och Nick är poliser. Dempsey är den mest framgångsrike men blir skjuten under ett tillslag, hamnar i rullstol samtidigt som frun bedrar honom med brodern. Dempsey tar ut en livförsäkring, men kan då inte begå självmord. Istället planerar han det perfekta mordet och ber sin bror Nick och sin hustru döda honom i ett rån som gått snett.

Omdöme: När man läser handlingen om en paralyserad polis, tror man per automatik att filmen gjordes efter att Christopher Reeve haft sin ridolycka som gjorde honom förlamad. Så är det dock inte. Filmen gjordes året innan hans tragiska olycka. Olyckan skedde dock bara sex dagar efter att filmen haft premiär, vilket givetvis känns lite olustigt med tanke på att det var en liknande situation han hamnade i (fast värre).



Reeve spelar den något uppblåste om än duktige polisen Dempsey Cain. Hans yngre bror Nick (Edward Kerr) jobbar på samma station, men har inte lyckats avancera som Dempsey. Vad Dempsey inte vet är att hans fru Gail (Kim Cattrall) vänsterprasslar med Nick. Dempsey och Gail har en son ihop och Dempsey försöker vara en god far. Men när olyckan är framme under ett tillslag förändras allt för Dempsey.



Dempsey hamnar i rullstol och blir självmordsbenägen, men vill inte lämna sin son och hustru utan ekonomisk säkerhet. Han tar ut en livförsäkring på en stor summa pengar. Eftersom den inte gäller vid självmord planerar han istället det perfekta mordet - på sig själv. Till sin hjälp behöver han sin bror och hustru, de enda han kan lita på.



Ingen toppfilm på långa vägar av lite olika anledningar, men trots allt ganska tillfredsställande med tanke på hur det hela artar sig. Roligt nog har en viss William H. Macy varit med och skrivit manuset. Han dyker även upp i en roll som åklagare sent i filmen. Kul notering att samtliga nio manus som Macy skrivit och som det gjorts film av mellan åren 1995-2008 har regisserats av samma person - Steven Schachter. De allra flesta av dem är TV-filmer, detta är ett undantag. Men det är helt klart lite TV-films känsla.



Rent produktionsmässigt är filmen lite trist. Den har alltså lite av en TV-films känsla. Det märks främst på att man filmat scenerna utan att bjuda på så mycket mer. Man hade kunnat skapa mer känslor och gjort det mer spännande. Samtidigt är idén inte alls dum. Det är inte det att det hela är svårt att lista ut. Tror egentligen inte heller det är meningen. Istället är det sättet man avslutar det hela på som gör det hela ganska tillfredsställande.

2 - Skådespelare
3 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.8

tisdag 22 juli 2014

Ms. 45



Titel: Ms. 45
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1981
Regi: Abel Ferrara
I rollerna: Zoë Lund, Albert Sinkys, Darlene Stuto, Helen McGara

Handling: En stum sömmerska blir under en och samma dag våldtagen två gånger och beslutar sig för att utkräva blodig hämnd på hela manssläktet.

Omdöme: Med en budget på lite drygt $60.000 och enbart amatörer (eller åtminstone oerfarna skådespelare) i rollerna, kan man förvänta sig något egentligen? Ok, detta var inget jag visste om på förhand, men det stod tidigt klart att det är en lågbudgetfilm där skådespeleriet är minst sagt undermåligt - med ett undantag som stavas Zoë Lund.



Zoë Lund har huvudrollen som den stumma Thana. Hon har alltså ingen dialog filmen igenom, men är ändå bäst (minimal konkurrens). Thana är en tystlåten (!) tjej som jobbar som sömmerska åt en sliskig man som gärna kör med sina kvinnliga anställda, förutom Thana som han behandlar väl. Men Thana råkar ut för dubbel skräck en dag efter jobbet. På väg hem blir hon attackerad och våldtagen. Som om det inte vore nog har någon gjort inbrott i hennes lägenhet och även han våldtar henne.



Thana kryper dock inte in i något skal. Nej, hon öppnar upp sig och verkar hitta en mening med livet. Hon får ordentlig smak för dödandet och ger sig ut efter att döda män. Uppenbarligen slår det slint för henne, även om hon inte verkar fullt frisk i huvudet redan från början. Fast det gör absolut inget. Hon har fria tyglar efter vad hon gått igenom och börjar rensa upp i New York - ordentligt.



Att det här skulle vara en kvinnlig motsvarighet till Death Wish (1974) råder inget tvivel om. Det är en klassisk (eller snarare kultig) vigilante-film som man bara måste älska. Fast kanske har den än mer gemensamt med den svenska kultfilmen Thriller - en grym film (1973) där en ung kvinna (som blir stum) utkräver hämnd. Det är lite sunkigt, men vad gör det när man bjuds på skön underhållning utan en massa störningsmoment under den knappt 80 minuter långa speltiden. Thanas attacker är dock gjorda med viss stilistisk känsla bör sägas.



Vad mer kan man ta upp? Jo, musiken. Det är en salig blandning man bjuds på. Det är två kompositörer som slängt ihop den och det funkar. Vissa gånger mer än andra förvisso, men det passar allt som oftast filmen. En del elektronisk musik kombineras med saxofonspelande och lite annat. Under den fräcka och minnesvärda Halloween-festen mot slutet spelar husbandet en skön slinga som sätter sig och fångar verkligen stämningen på ett klockrent sätt. Kontrollerat kaos.



Handlingen är simpel och krånglar inte till det. Med tanke på att Thana inte säger ett ord har man inga problem med att minimera dialogen. Det behövs inte någon dialog i hennes fall. Hon låter istället sin .45:a sköta snacket - med råge. Filmen är fylld med klockrena scener och även om den inte når upp till några toppnivåer rent story- eller produktionsmässigt så bjuds man på en avskalad och träffsäker film i genren.

2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

måndag 21 juli 2014

Need for Speed



Titel: Need for Speed
Genre: Action/Kriminalare
Land: USA/Filippinerna/Irland/Storbritannien
År: 2014
Regi: Scott Waugh
I rollerna: Aaron Paul, Imogen Poots, Dominic Cooper, Michael Keaton

Handling: Street-racern Tobey Marshall är nyutkommen från fängelset efter att ha satts dit av sin affärspartner och blivit dömd för ett brott han inte begått. Hungrig efter hämnd bestämmer sig Tobey för att köra det mest prestigefyllda racet "De Leon". Han måste snabbt ta sig från kust till kust medan hans ex-partner har satt ett högt pris på hans huvud.

Omdöme: Filmer baserade på spel är en genre som sällan blir särskilt lyckad. Man får liksom ta det för vad det är. Man måste vara förberedd på att inte överanalysera för mycket och leta brister. I det här fallet baseras filmen på ett populärt spel från 90-talet (och dess uppföljare). Ett spel jag själv spelade en gång i tiden. Men även om det är lite nostalgiskt att tänka tillbaka på det förväntade jag mig inte något i samma stil.



Handlingen är ganska typisk för en action-/bilfilm av det här slaget. En god i form av Tobey Marshall (Aaron Paul) och en ond i form av Dino Brewster (Dominic Cooper) drabbar samman och ska göra upp. De har lång historia med varandra och kommer inte särskilt bra överens. Men de begraver stridsyxan och samarbetar på ett bilprojekt. Multimiljonären och den professionella racingföraren Dino tillhandahåller bilen medan mekanikern Tobey med sitt team ska fixa ihop den. För besväret ska Tobey få 25% av bilförsäljningen som väntas gå för mellan $2m-$3m.



Saker händer och de blir åter fiender, bittra fiender. Under vägen bjuds man på racing där gummi bränns, högprestandabilarna slukar en mängd bensin och farorna är många när farten är så hög som möjligt. Givetvis kommer olyckor hända då man kör på vanliga vägar i trafik.



Ok, handlingen är ingen höjdare, men det kan man inte heller förvänta sig. Aaron Paul som spelar Tobey låter som Sylvester Stallone, alltså full och punchig. Brittiskan Julia (Imogen Poots) är tjejen som ska ge filmen en kvinnlig touch, men hon är mest irriterande och fyller ingen direkt funktion. Som tur är stör man sig på henne mindre längre fram av olika anledningar. Sen har man comic relief i form av den svarta killen som stjäl mindre flygplan och helikoptrar för att hjälpa Tobey från ovan. Det känns bara tillgjort och funkar illa. Fast racingscenerna är oftast bra och krockarna (om än over-the-top) är välgjorda och i de flesta fall har tack och lov cgi inte använts.



Filmen bjuder på ett par lopp/race med jämna mellanrum. Det första ser några klassiska muskelbilar från 60- och 70-talet. V8-motorerna vrålar fram och man blir snabbt fast. Det är välgjort och fartfyllt. Nästa steg på vägen är det tre ovanliga Koenigsegg som gäller. En europeisk (svensk) sportbil som enligt ägaren Dino är illegala i USA. Sen är det en kust till kust tur i en ovanlig Shelby Mustang (den som Tobey själv varit med och byggt). Denna kust till kust färd är filmens svaghet. För lång och för utdragen. Det hela avslutas sedan på västkusten med det prestigefyllda loppet "De Leon" med dagens alla muskelbilar.



Gillar man bilar och racing finns nog inte så mycket att klaga på. Själv är jag inte ett die hard-fan av sporten eller av bilar, men det är skönt att konstatera att man valt ordentliga bilar till filmen. Man slipper de s.k. riskokarna (asiatiska sportbilar som trimmats) som känns själlösa. Många av bilarna som syns här (inte minst de klassiska bilarna) är härliga att skåda och höra spinna. Racingkänslan bör inte underskattas.

2 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.0

söndag 20 juli 2014

Night of the Comet



Titel: Night of the Comet
Genre: Sci-Fi/Komedi
Land: USA
År: 1984
Regi: Thom Eberhardt
I rollerna: Catherine Mary Stewart, Kelli Maroney, Robert Beltran, Geoffrey Lewis

Handling: Två unga systrar i Los Angeles vaknar och upptäcker att nästan alla utom de själva och en kille som ser ut som Erik Estrada dödats av en komet. Nu måste de rädda världen, se upp för de människor som förvandlats till blodtörstiga zombies och även få tid över till att gå till köpcentret...

Omdöme: Kan det egentligen bli mer 80-tal än så här? 1984 var i princip det ultimata året vad gäller att skapa det underbara 80-talet jag älskar på film. Det här är givetvis inget undantag. Det är skön musik, fräcka frisyrer, mycket neon och en skönt avslappnad stil som gör att även om filmen inte är något mästerverk så vinner den många bonuspoäng hos mig.



Catherine Mary Stewart, som senast sågs i The Last Starfighter (1984) har här huvudrollen som Regina. Hon jobbar extra på en biograf på kvällarna och gillar att spela arkadspel. Redan tidigt etableras hennes karaktär som en skön typ. Hon gör saker på sitt sätt och verkar inte ha några bekymmer här i världen, annat än att vilja ha samtliga rekord på arkadspelet.



Denna kväll ser människorna fram emot att titta på och fira en fallande komet som man bara inte får missa. Regina måste dock jobba och sover över inne i maskinrummet tillsammans med maskinisten. Dagen därpå är inget sig likt. Maskinisten sticker iväg för att hämta en filmrulle han lånat ut och Regina lämnas ensam. Hon kliver ut från biografen ut till trottoaren och upptäcker en massa kläder och sand. Inga människor syns till. Vad kan ha hänt?



När Regina kommer hem upptäcker hon att hennes yngre syster Samantha (Kelli Maroney) är helt ovetandes om vad som hänt. Hon har hållit sig undan sin styvmor efter ett gräl och spenderat natten i en verktygsbod. Tillsammans ger sig de två systrarna ut på de tomma gatorna i Los Angeles. Vad den yngre systern inte vet är att vissa människor förvandlats till zombies. Regina ser till att de fixar vapen (deras far jobbar inom armén) och så behöver de så klart fixa nya kläder - mot köpcentret!



Det händer en massa annat i filmen, men filmens handling är egentligen sekundär. Detta är en film man sitter igenom med ett leende på läpparna. Det är helt enkelt en skön film som om man inte uppskattar 80-talet förmodligen bara tycker är dålig. Jag charmas istället av Regina och Samantha som båda är sköna karaktärer. Catherine Mary Stewart funkar bra i huvudrollen som den äldre systern och har allt som krävs för en hjältinna. Kelli Maroney är som en kopia av en ung Michelle Williams (med 80-tals frisyr), riktigt kul att se.

"You were born with an asshole, Doris. You don't need Chuck." - Samantha



Filmens "look" är också lyckad och jag gillar framförallt den röda himlen dagen efter att kometen fallit. Överhuvudtaget skapas en härlig atmosfär. Man känner att filmen hade kunnat bli riktigt lyckad om man hade valt att satsa lite mer på storyn och inte bara göra det hela till en lättsam ungdomsfilm. För här kastar man in en historia om några forskare och lite annat som inte riktigt funkar. Inte heller förklarar man så mycket som man hade kunnat göra. Men våra två systrar är klockrena. Girls just want to have fun!



2 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.4

lördag 19 juli 2014

Je vais bien, ne t'en fais pas



Titel: Je vais bien, ne t'en fais pas / Don't Worry, I'm Fine / Jag mår bra, oroa er inte
Genre: Drama/Mysterium
Land: Frankrike
År: 2006
Regi: Philippe Lioret
I rollerna: Mélanie Laurent, Julien Boisselier, Kad Merad, Isabelle Renauld

Handling: Efter en semester i Barcelona kommer 19-åriga Lili hem till sina föräldrar i Paris. Hon får då reda på att hennes tvillingbror Loïc gett sig iväg efter en dispyt med pappan. Hon försöker kontakta honom men får inget svar. Hennes desperation och tron att något har hänt Loïc leder till att hon slutar äta.

Omdöme: Som så många andra fick jag upp ögonen för fransyskan Mélanie Laurent i och med Inglourious Basterds (2009). Hade sedan sett henne i några filmer efter det, men det skulle bli intressant att se henne i denna film som kom innan hon fick sitt internationella genombrott.



I detta typiskt lågmälda franska drama (med inslag av mysterium) ses hon som 19-åriga Lili. Hon kommer hem till Paris efter en månads semester i Barcelona. Det är slutet av sommaren och hon ser fram emot att fortsätta sina studier. Men på vägen hem i bilen säger hennes föräldrar att hennes tvillingbror Loïc stack hemifrån för några dagar sen efter ett tjafs över hans ostädade rum. Lili försöker få tag i Loïc på hans mobil, men ingen svarar. Hon lämnar meddelanden, men ingen ringer tillbaka.



Föräldrarna har anmält honom försvunnen, men Lili är förtvivlad att de inte verkar bry sig mer än så. Dagarna går och Lili börjar på universitetet. Men hennes tankar är på annat håll och snart står det klart att hon inte ätit på flera dagar. Hon kan inte släppa att hennes tvillingbror inte hört av sig. Situationen förvärras för Lili, men så en dag får hon nytt hopp...



En tanke som slår mig under filmens gång är hur man hade reagerat på filmen om den varit amerikansk. Vändningarna och tillfälligheterna i filmen blir på sina håll nästan lite svåra att ta. Fast för filmens skull blir det en intressant utveckling på historien. Man vet aldrig riktigt vart det ska leda, även om man misstänker hur vissa saker ligger till. Det jag gillar är reaktionen på Lili som inte är helt väntad. Hon resonerar förnuftigt och inte bara på ren instinkt, och det gillar jag.



Det är utan tvekan en film som växer på en ju mer man tänker på den. Under filmens gång rullar den mest på och bjuder på en del känslosamma ögonblick, men inget extraordinärt. Men lägger man ihop allt så märker man att man har en film full av detaljer där vänskap, familj och kärlek går lång väg för att försöka ta sig igenom svåra situationer som de Lili ställs inför.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

fredag 18 juli 2014

Dark Blue



Titel: Dark Blue
Genre: Kriminaldrama
Land: USA/Storbritannien/Tyskland
År: 2002
Regi: Ron Shelton
I rollerna: Kurt Russell, Scott Speedman, Brendan Gleeson, Ving Rhames

Handling: Historien utspelar sig under de fem dagar som leder till det stora upploppet i Los Angeles våren 1992. Utpressning och våld inom poliskåren utlöser upploppet som sprider sig över hela staden och kostar 55 människor livet. Samtidigt är två poliser på jakt efter två hänsynslösa mördare som utfört ett massmord och rån.

Omdöme: Filmen sågs någon gång när den kom, utan att man direkt visste något om handlingen. Nu hade det gått ett bra tag sen den sågs och jag visste ungefär vad som väntade. Men det visade sig att filmen handlade om något lite annorlunda än vad jag kom ihåg. Det var inte förrän man närmade sig slutet som filmen blev som jag mindes den som. Inte direkt konstigt när det också är då filmen är som bäst.



Den något slitne och erfarne polisen Eldon Perry (Kurt Russell) är känd för sina hårda metoder. Han ska bli befordrad och har en ny partner i den nye och oerfarne polisen Bobby Keough (Scott Speedman). Eldon har snabbt tagit Bobby under sina vingar och de två kommer bra överens. Men redan från början står det klart att Bobby får gå igenom ett eldprov när ett grip gått snett.



Bobby visar sig vara brorson till Jack Van Meter (Brendan Gleeson) som är Eldons och Bobbys befälhavare. Han har uppenbarligen inte rent mjöl i påsen och visar sig tidigt vara inblandad i det rånmord som Eldon och Bobby ska utreda. Samtidigt vill vice-polischefen Arthur Holland (Ving Rhames) sätta dit Eldon då han är övertygad om att han missköter sig och ljuger om en dödsskjutning. Allt detta sker mitt under rättegången mot poliserna som attackerade Rodney King, vilket ledde till jätteupplopp i Los Angeles 1992.



Eldon Perry är inget helgon, långt därifrån. Han är ingen dålig polis om man ser till resultaten. Han får jobbet gjort, men på vägen drabbas även oskyldiga. Eldon kommer från en riktig polisfamilj och går i sin fars fotspår. Han är så skadad av sitt arbete att han inte klarar av att vara hemma hos sin fru och son. Jobbet går före allt. Sakta men säkert drar han in Bobby i smeten. Det finns ingen återvändo, eller?



Det finns mycket att gilla med filmen. Inte minst gillar jag Kurt Russell och hans karaktär som har en sådan övertygelse att man lätt dras med. Hans metoder är minst sagt skumma, men alla runt honom verkar acceptera det och i många fall är de likadana, om inte värre. Frågan är bara om han inser vartåt det barkar innan det är för sent? Han är på väg mot avgrunden och drar med sig Bobby på köpet.



Filmen är skriven av David Ayer och baseras på storyn av James Ellroy. De båda är kända för sina hårda och tuffa polishistorier, så man ska inte vara överraskad av vad man får se här. Eldon Perry är inte helt olik huvudkaraktären i Rampart (2011), som dessutom också är skriven av Ellroy. Eldon är kanske inte en lika stor skitstövel och ensamvarg, men likväl skadar han sig själv och andra. Det är i mångt och mycket karaktärer som dessa som gör filmer intressantare än de annars hade varit.



Ser man till filmen som helhet så saknas något under stora delar. Poliserna sköter sin utredning och den är förvisso intressant på sina håll, men det är mycket av det som händer runt omkring som gör det bra längre fram. För det är när Eldon hamnar i skottlinjen så att säga som filmen lyfter ett snäpp. Lite sent kanske, men bättre sent än aldrig. Den blir därför bättre än en lättglömd och medioker kriminalare, men når inte upp till de bättre i genren.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

torsdag 17 juli 2014

Rising Sun



Titel: Rising Sun / Blodröd sol
Genre: Mysterium/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Philip Kaufman
I rollerna: Sean Connery, Wesley Snipes, Harvey Keitel, Steve Buscemi

Handling: Under en fest i det japanska företagets skyskrapa i Los Angeles hittas en ung kvinna mördad. Polisen ska utreda mordet, men företaget vill undvika en skandal och hindrar dem i utredningsarbetet.

Omdöme: Tittar man på regissören Philip Kaufmans tidigare filmer hittar man remaken Invasion of the Body Snatchers (1978), The Wanderers (1979) samt hans klart bästa film The Right Stuff (1983). Denna film baseras på en bok av duktige Michael Crichton, även om Kaufman lär ha ändrat på en del från originalkällan.



Det här är en film jag hade sett tidigare så grundpremissen var relativt enkel att haka på. Under en fest i en skyskrapa hos ett japanskt företag hittas en ung kvinna död på ett konferensbord. Polisutredarna Web Smith (Wesley Snipes) och Tom Graham (Harvey Keitel) kallas till platsen. Web blir även ombedd av sin överordnade att ta med sig kapten John Connor (Sean Connery) som är expert på allt som har med Japan att göra.



Web och Connor har svårt att samarbeta, men tillsammans kan de lösa det kluriga fallet. Skyskrapan där dödsfallet skedde har nämligen ett högteknologiskt övervakningssystem som utredarna kan ha nytta av. Men när de upptäcker att någon manipulerat materialet måste de ta reda på vem som ligger bakom och varför. Vad finns att dölja? Vem försöker man skydda?



Samspelet mellan Snipes och Connery känns inte klockrent, inte alls. Tyvärr är det en stor del av filmen då man till stora delar följer Web och Connor. Filmen dukar liksom bordet med sin inledning och man väntar sedan bara på att det hela ska komma igång. Det gör det aldrig riktigt. Det hettar liksom inte till någon gång utan man får ett halvljummet mysterium att ta sig igenom under de två timmarna.



Känns helt klart som man hade kunnat göra mer. Snipes hade man gärna bytt ut och även fått med både Keitel och Steve Buscemi mer då de inte alls får det utrymme de borde haft.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2