måndag 2 mars 2015

Inherent Vice



Titel: Inherent Vice
Genre: Kriminaldrama/Komedi/Mysterium
Land: USA
År: 2014
Regi: Paul Thomas Anderson
I rollerna: Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Benicio Del Toro, Owen Wilson, Reese Witherspoon, Katherine Waterston, Eric Roberts, Martin Short

Handling: I 1970-talets Los Angeles undersöker hippie-detektiven Larry "Doc" Sportello försvinnandet av en före detta flickvän och dras snabbt in i en jättehärva.

Omdöme: När man tittar på vad Paul Thomas Anderson gjort tidigare ser man att hans första filmer var klart lovande och uppvisade mycket potential. Hard Eight (1996), Boogie Nights (1997), Magnolia (1999) och till viss del Punch-Drunk Love (2002) hade alla något. Men efter ett par års uppehåll kom en lite annan PTA med There Will Be Blood (2007) och The Master (2012) som inte riktigt var till belåtenhet, även om de fortfarande var goda hantverk och välspelade.



I denna film har PTA lättat upp stämningen lite efter sina två senaste filmer som var hans två mörkaste hittills. Det må inte vara fel att lätta upp stämningen i en film och när det funkar kan det bli en skön filmupplevelse som inte minst Quentin Tarantino ofta lyckats med. Man kan säga att denna film är lite av en light-version av Tarantino. Humorn i filmen går inte riktigt hem och resten av filmen blir tyvärr lidande av det.



Larry "Doc" Sportello (Joaquin Phoenix) är en hippie i 70-talets Los Angeles. Han är dessutom en privatdetektiv som utreder sin ex-flickvän Shasta Fay Hepworths (spelad av en duktig Katherine Waterston) försvinnande. Under hans utredning dyker det upp flera personer som vill anlita honom och allt visar sig vara ett pussel i hans egen utredning. Filmen tar sig en del under den andra halvan när "Doc" hamnar i en härva av stora mått som han har svårt att ta sig ur. Vägen dit är tyvärr för trevande och udda på ett sätt som inte passar.



Joaquin Phoenix försöker och gör vad han ska. Övriga gör inte bort sig, men man saknar en mer fokuserad regi. Manuset känns inte som huvudproblemet. Här finns gott om karaktärer och historien har tillräckligt för att det här hade kunnat bli en minnesvärd film. Det känns bara som att PTA valt att göra den på ett felaktigt sätt. Det lättsamma funkar för sällan, precis som filmen i övrigt som saknar något. Det känns som en lättviktig film när den borde varit allt annat än så med tanke på materialet.



Josh Brolin funkar inte särskilt bra som polisen "Bigfoot", medan de övriga bara är med på ett hörn. Trots många karaktärer är det få som får det djup som hade behövts för att filmen skulle bli så mångbottnad som man känner att den hade kunnat bli. Filmen baseras på en bok och det är mycket möjligt att även den har en lättsam ton. Hur som helst funkar det inte riktigt här. Det är ingen ny Magnolia som det hade kunnat bli.




Filmen har förresten snygga "neon"-eftertexter i samma stil som ovan.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

söndag 1 mars 2015

The Net



Titel: The Net / Nätet
Genre: Kriminaldrama/Action/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1995
Regi: Irwin Winkler
I rollerna: Sandra Bullock, Jeremy Northam, Dennis Miller, Diane Baker

Handling: Angela ser fram emot sin efterlängtade semester, men den kommer inte riktigt bli som hon har tänkt sig. Någon tar hennes identitetshandlingar och stjäl hennes identitet. På nätet har någon ändrat alla data om henne, gett henne ett nytt namn och en ny identitet hon inte vill ha.

Omdöme: Att Sandra Bullock skulle tillhöra ens favoriter eller vara en särskilt duktig skådespelerska kan man inte påstå. Här får hon bära ett tungt lass i denna tidiga internet-baserade thriller. Hon gör det trots allt helt ok med tanke på materialet hon har att jobba med. Givetvis är det väldigt daterat när man ser (och minns tillbaka) hur internet såg ut och fungerade för 20 år sen. Med det sagt är själva storyn om identitetsstöld över internet minst lika aktuell idag.



Bullock spelar Angela Bennett som jobbar hemifrån med att försöka hitta fel i datasystem när hon kommer över ett ovanligt virus. Mannen som skickat det till Angela för att få hennes hjälp med det, omkommer i en mystisk flygolycka när han är på väg för att träffa Angela. Kort därpå är någon ute efter viruset som Angela tar med sig (på gammal hederlig diskett) när hon åker på semester ner till Mexiko.



Det är lite kul att man har en brittisk skurk i Jeremy Northam, något som inte minst var populärt under 80- och 90-talet. Här har han ett mäktigt företag bakom sig som kommer åt allt och alla om de vill. Internetskyddet var inte så avancerat, men så var attackerna också (för det mesta) simplare. Tycker ändå filmen håller det hela på en för det mesta realistisk nivå, även om den är klart mer daterad än vad t.ex. Enemy of the State (1998) är.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.8

lördag 28 februari 2015

Une nuit



Titel: Une nuit / Paris by Night
Genre: Kriminaldrama
Land: Frankrike
År: 2012
Regi: Philippe Lefebvre
I rollerna: Roschdy Zem, Sara Forestier, Samuel Le Bihan, Grégory Fitoussi

Handling: Simon Weiss är ansvarig befälhavare på Paris sedlighetsrotel. Nätterna spenderar han i bil mellan nattöppna klubbar, diskotek och bordeller. Han känner alla, på båda sidor lagen. Denna natt får han dock reda på att någon försöker sätta dit honom.

Omdöme: Denna relativt okända franska kriminalare utspelar sig under en natt i Paris. Likt Collateral (2004) har en man ett par stopp att göra denna natt. Precis som i nämnda film har han en chaufför som kör runt honom. Skillnaden är att denna man är befälhavare Simon Weiss (Roschdy Zem), ansvarig för sedlighetsroteln i Paris. Till sitt förfogande denna natt har han den kvinnliga chauffören Laurence Deray (Sara Forestier). Varför han behöver en chaufför framgår inte, men förmodligen är det för att ha uppbackning om det behövs.



Weiss är en rutinerad räv som varit med förr. Han gör sina rundor till diverse suspekta ställen som håller på med allt möjligt. Till en början verkar det bara vara en vanlig natt för honom och stoppen verkar inte ha någon större betydelse. Men efter ett tag återvänder flera av ställena och karaktärerna han besökt tidigare. Denna natt får han reda på att någon tjallat på honom och anklagar honom för att ta emot mutor och annat smått och gott.



Filmen har intressanta mellanspel i princip varje gång Weiss sätter sig i bilen och beger sig mot nästa destination med sin chaufför. Här bjuds man nämligen på stämningsfull musik som avslöjar att något kommer att hända. Att något liksom inte står rätt till. Det är ett smart grepp som gör att bilturerna i ett öde Paris om natten blir en av filmens trevligare inslag. Det gör även att dessa bilturer inte bara känns som utfyllnad.



Det är en film med för mig okända skådespelare (om än duktiga) och det är nog en bidragande orsak till varför filmen inte är mer känd. Det känns även som en film som skulle kunna få en remake med tanke på detta (en mindre känd film med potential). Det här funkar dock på egen hand och blir till en skön nattlig tur genom Paris. Weiss och chauffören Deray får vara med om en del innan solen går upp och vi bjuds även på några vändningar på vägen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

fredag 27 februari 2015

Decennier: Dags för 90-talet



90-talet var ett starkt årtionde och det kändes som man hade sett det mesta av det bästa, åtminstone det man ville se. Men när det började bli dags för 90-talet och man kollade upp vad som fanns kvar att se, visade det sig att det faktiskt fanns en del kvar av intresse.

Till en början var det tänkt att av de runt 20 filmerna som skulle ses skulle några vara sådana man sett tidigare för länge sen. Men till slut visade det sig att det fanns tillräckligt med tidigare osedda filmer för att skippa omtitt av ett par filmer.

Att välja ut de fyra gemensamma filmerna tillsammans med Henke var som vanligt inte det enklaste. Men fyra titlar vi båda tidigare inte sett och kunde tänka oss hittades till slut.

De fyra gemensamma 90-talarna för mars blir:


6:e mars - Slacker (1991)
En av de första filmerna av Richard Linklater.


13:e mars - Proof (1991)
Australiskt med Russell Crowe/Hugo Weaving innan de blev kända.


20:e mars - Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse (1991)
Dokumentär om hur det gick till när Apocalypse Now (1979) gjordes.


27:e mars - Kikujiro (1999)
Finstämt japanskt drama av och med Takeshi Kitano.

---

Onsdag den 4:e mars drar jag igång med den första filmen.

Hoppa över till Henke och läs hans Decennier - omstart inför 90-talet.

torsdag 26 februari 2015

FOKUS: Phil Karlson



NAMN:
Phil Karlson

LAND:
USA

VERKSAM:
1944-1975

TIDIGARE SETT:
Kansas City Confidential (1952)
99 River Street (1953)


FÖLJANDE HAR JAG KUNNAT KONSTATERA:

* Hårdkokta historier, gärna hämndhistorier.

* Något långsam i uppbyggnaden (främst Scandal Sheet och The Phenix City Story).

* Eskalerande våld.

* Alla tre filmerna har en framstående kvinnlig karaktär som spelar en viktig roll.

* The Phenix City Story och Walking Tall hade mycket snarlika grundpremisser, båda baserade på verkliga händelser om korruption i en liten stad.




Tre intressanta och viktiga kvinnliga biroller i de tre filmerna.




Våldet i filmerna blir allt brutalare och blodigare.


VILL JAG SER MER AV REGISSÖREN?

Efter Scandal Sheet och The Phenix City Story hade svaret nog varit nej. Men Walking Tall och det faktum att jag gillade de två filmerna jag tidigare hade sett gör att jag inte utesluter en eller två filmer till som är på min radar.


Följande filmer har setts i temat FOKUS: Phil Karlson

Scandal Sheet (1952)


The Phenix City Story (1955)


Walking Tall (1973)

onsdag 25 februari 2015

Walking Tall



Titel: Walking Tall / Sheriffen rensar stan
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: USA
År: 1973
Regi: Phil Karlson
I rollerna: Joe Don Baker, Felton Perry, Bruce Glover, Brenda Benet

Handling: Buford Pusser, hans fru och två barn slår sig till ro i hans hemstad i Tennessee. Tror de. Istället för att som planerat starta en affärsverksamhet tillsammans med sin far hamnar Buford mitt i en härva av korruption och mygel. Och den forne proffsbrottaren har sina egna metoder för att ta sig an gangsterligorna.

Omdöme: Detta är en film som bygger på historien om den riktige Buford Pusser, men där man löst baserat händelserna på verkligheten och lagt till en del för effektens skull. Det tycker jag är helt ok att göra om man för det första har godkännande från personen/personerna det handlar om. Och för det andra att man inte känner till hur allt faktiskt gick till och på så vis inte behöver störa sig på att vad man får se i filmen inte direkt stämmer. Man hade trots allt den riktige Buford som "teknisk rådgivare" till filmen, så det duger för mig.



Buford Pusser (Joe Don Baker) är en reslig herre (runt 1.98, medan Joe Don "bara" var runt 1.90) som precis lagt av med en framgångsrik karriär som proffsbrottare. Han flyttar hem till sin hemstad med fru och två barn. Snart blir han varse om att staden styrs av korruption när han blir brutalt misshandlad och hans gamle vän hittas död i ett dike. Buford låter sig inte skrämmas så lätt och inleder ett krig mot de som gett sig på honom genom att ge tillbaka med endast ett stort baseballträ han själv gjort.



Själva upplägget påminner faktiskt en hel del om en av regissörens tidigare filmer, nämligen verklighetsbaserade The Phenix City Story (1955) som synade en korrupt liten stad där en hemvändare får nog. Den stora skillnaden är att det här inte tar lika lång tid för det hela att dra igång och bli intressant. Efter en kvart har Buford fullt upp och historien kan sakta men säkert gå från familjeidyll till klassisk vigilantism i bästa Death Wish-stil.



Jag kände länge till denna film och hade läst att det skulle vara en ganska brutal kultfilm där Buford rensar stan. Mycket riktigt visar det sig vara en brutal och elak film, även för att vara från 70-talet då dessa filmer var på topp. Trots en speltid på två timmar bjuds man på ett ganska bra tempo. Buford hamnar ofta i trubbel och får genomlida misshandel, blir knivskuren, skjuten och ser sina nära och kära bli drabbade. Han är dock en seg jäkel som inte tänker ge sig i första taget.



Det visar sig vara en underhållande och bättre film än väntat. Filmen blev en succé, fick två uppföljare (med Bo Svenson i rollen som Buford), en TV-film (med Brian Dennehy), en TV-serie (Bo Svenson) och senare en remake 2004 (med Dwayne "The Rock" Johnson). Här spelar dock Joe Don Baker som visar att han är en något bortglömd skådespelare. Gillade honom t.ex. även i hans nästa film Charley Varrick (1973) där han spelade ond. Han har kroppsbyggnaden och den rätta stilen för rollen som Buford.



Man får dessutom några bra biroller vid Joe Don Bakers sida. Bruce Glover syns som vicesheriff Grady och känns igen från Bond-filmen Diamonds Are Forever (1971) där han spelar Mr. Wint. Felton Perry som Bufords svarte vän Obra kände jag igen från någonstans, vilket visade sig vara en liten roll i Magnum Force (1973). Och så får man inte glömma Brenda Benet i rollen som prostituerade Luan som spelar sin roll på ett träffsäkert och minnesvärt sätt.




Långt innan Hannibal Lecter-masken hade vi Buford Pusser-masken...

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.9

tisdag 24 februari 2015

The Phenix City Story



Titel: The Phenix City Story / Ond stad
Genre: Drama/Kriminalare/Film-Noir
Land: USA
År: 1955
Regi: Phil Karlson
I rollerna: Richard Kiley, John McIntire, Kathryn Grant, Edward Andrews

Handling: När den hemvändande advokaten John Patterson ser hur hans hemstad har blivit förstörd av korruption så bestämmer han sig för att försöka få sin far vald till justitieminister med hjälp av oppositionen.

Omdöme: Den lilla staden Phenix City i Alabama blev under 50-talet känd som "Sin City". Korruption, prostitution, illegalt spelande, hot och mord blev vardagsmat. Eftersom staden låg nära en militäranläggning med tusentals unga män, blev det en attraktiv plats att fördriva tiden på. Detta är historien om vad som hände när vissa invånare fick nog.



Filmen inleds med en 13 minuter lång prolog som på ett dokumentärt sätt berättar att det vi ska få se är baserat på verkliga händelser. En reporter har här intervjuat riktiga invånare i staden som var med om det som hände. Denna prolog är i vissa versioner borttagen och jag kan förstå varför. Inte bara är den får lång, den avslöjar även att en av huvudpersonerna har blivit/kommer att bli mördad. Det är sådant man inte direkt vill veta när man tar sig an en film. Det visar sig också att denna person har en stor roll i det hela och är med långt in i filmen.



Efter den onödiga prologen drar filmen igång, men det är tyvärr ganska segt. Phenix City känns som en sömnig och trist stad. Visst förstår man att det förekommer en massa gambling och lite korruption, men så värst farligt är det inte. Det tar halva filmen innan det äntligen börjar hända saker. Nu har John Patterson (Richard Kiley) kommit hem från Tyskland där han satte dit krigsförbrytare från andra världskriget. Hans far Albert (John McIntire) är advokat i Phenix City och en aktad man, men som inte vill lägga sig i stadens problem.



En dag blir John vittne till en misshandel och blir själv inblandad. Det blir droppen för honom och startskottet på ett krig som eskalerar till en våldsam historia. Det hela artar sig fint, vilket är minst sagt förvånande med tanke på den svaga första halvan på filmen. Det är synd att det tog så lång tid, men andra halvan av filmen är utan tvekan hårdkokt. Eftersom filmen låg på en tvåa under den första halvan så blir det bara en trea som slutbetyg. Men andra halvan gjorde det värt besväret.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4