The Big Picture

Titel: The Big Picture
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1989
Regi: Christopher Guest
I rollerna: Kevin Bacon, Emily Longstreth, J.T. Walsh, Teri Hatcher, Martin Short, Jennifer Jason Leigh, Elliott Gould, John Cleese

Handling: Nick Chapman vinner pris för sin kortfilm. Det gör att Hollywood snart knackar på dörren. Han har nu chansen att göra sin första långfilm, men Hollywood har en tendens att förföra honom vilket gör att hans idéer ersätts och filmen förlorar sin identitet. Samtidigt lockar den stundande framgången så pass mycket att han håller på att förlora sin flickvän och sin bästa vän.

Omdöme: Det här var en film jag inte alls hade hört talas om, men det är alltid lite extra intressant med filmer som ger en inblick i filmvärlden. Kevin Bacon är Nick Chapman, en ung regissör med stora drömmar. Ja, han dagdrömmer faktiskt om diverse konstiga saker och situationer. Så han har inga problem med att komma med idéer till sitt första långfilmsprojekt när den excentriske Hollywood-producenten Allen Habel (J.T. Walsh) vill göra film med honom.



Det är inte bara filmproducenter som rycker i honom. Han får en agent i Neil Sussman, en underbar Martin Short, och får den väldigt förförisk skådespelerskan Gretchen (Teri Hatcher i sin första filmroll) efter sig. Allt gör att Nick höjs till skyarna och uppmärksamheten gör att han börjar ignorera sin flickvän Susan (Emily Longstreth) och sin bästa vän Emmet (Michael McKean). Nick får dock gott om tid att fundera på sina val och vilken väg han ska ta när allt inte är en dans på rosor.



Kevin Bacon gör vad han ska. Han är kanske inte strålande så att han höjer filmen, men stabil. Emily Longstreth, som spelar hans flickvän, var en trevlig bekantskap. Kände inte till henne sen tidigare, vilket inte är så konstigt då hon endast gjorde ett par roller främst under 80-talet. Annars är det birollerna som sticker ut mest med J.T. Walsh, Teri Hatcher och Martin Short i sköna roller.



På sina håll blir det riktigt underhållande och träffsäkert. Utan att veta exakt hur filmindustrin funkar i Hollywood, så får man en känsla av att det är så här det ser ut för en ung regissör. Nu är det självklart gjort med glimten i ögat, men det finns nog en hel del sanning i hur det går till. Historien rullar på fint ungefär halva filmen. Sen blir det lite mer allvar när det går sämre för Nick och då stannar det hela upp en del. En helt ok film som har mycket 80-talskänsla över sig. Det fattas dock en del, inte minst bättre musik och en bättre andra halva. Men inblicken i filmindustrin gör den värd att se.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2

Murder by Contract

Titel: Murder by Contract
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1958
Regi: Irving Lerner
I rollerna: Vince Edwards, Phillip Pine, Herschel Bernardi, Caprice Toriel

Handling: En yrkesmördare stöter på problem när han får sitt första uppdrag med kvinnligt offer. Huset där hon bor är välbevakat och det krävs ett annat tillvägagångssätt än annars brukligt.

Omdöme: En sen film-noir? Nej, inte riktigt, även om det på ytan låter som en. Claude (Vince Edwards) har aldrig varit straffad och har ett vanligt jobb. Men hans strävan efter att köpa sitt drömhus gör att han går efter en karriär som yrkesmördare. Han är inte alls dum, snarare intelligent och påläst. Han börjar med några enkla mord och tjänar lite pengar. Det är sen dags att åka ut till Los Angeles för ett jobb som kommer ge honom det tiodubbla mot vad han tidigare tjänat per mord.



Väl i Los Angeles möts han upp av två män som jobbar i samma organisation som han tillhör. De är inga mördare utan ska bara se till att han får det han ber om och att han utför jobbet. De två männen följer med honom överallt och finner honom konstig, men smart. Den ena av männen har väldigt svårt att komma överens med honom och börjar kalla honom för "Superman" eftersom Claude verkar veta och kunna allt. Den andra respekterar honom istället och blir allt mer imponerad.



Vad som följer är ett uppdrag som kommer pågå under flera dagar. Under dessa nästan två veckor får trion lära känna varandra och försöka lista ut hur man ska komma åt och ta kål på offret - en kvinna som ska vittna mot organisationens ledare. Just att det är en kvinna försvårar uppdraget enligt Claude. Detta eftersom de är mer oberäkneliga än män. Claude kommer även med andra förklaringar och påståenden som är roliga att höra. Överhuvudtaget har filmen flera roliga repliker.



Claude är en skön typ, lite kaxig, men det har han rätt att vara som yrkesmördare. Han gillar inte direkt kvinnor, men för honom spelar det ingen roll vilket kön han har att göra med. De två andra männen ger en skön balans då den ena är väldigt lugn och förstående till vad Claude säger och gör medan den andra mest är nervös och stressad av hela situationen. För om Claude inte lyckas med sitt uppdrag kommer de själva ligga illa till.



Filmen har, förutom den välfungerande trion som bjuder på bra underhållning och humor, lite annorlunda och speciell musik. Man kan lite lätt jämföra med musiken i klassiska The Third Man (1949). Till en början känns det inte som det kommer att passa i en sån här typ av film. Men när man får följa trion och kommer längre in blir det allt bättre. Lite före sin tid låter det faktiskt och inte med en hel orkester som ofta och gärna användes på den här tiden.



Det finns helt klart en hel del som funkar i filmen. Därför är det synd att man viker ner sig lite på slutet. Det gör att filmen inte når upp till ett högre betyg, synd. Trots det en ganska förfriskande film med något lite annorlunda att bjuda på. Just det, Vince Edwards i huvudrollen låter väldigt lik en ung Clint Eastwood, vilket man så klart inte missar.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

Tisdags Dok: Restrepo

Titel: Restrepo
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2010
Regi: Sebastian Junger & Tim Hetherington

Handling: Nära och drabbande bilder från en av de farligaste utposterna i krigets Afghanistan. Ur ett markperspektiv skildras en amerikansk pluton under femton månader av strategier, strider och ständig livsfara men också de tankar kring tillvaron som uppstår i väntan däremellan.

Omdöme: Detta var en dokumentär som lät lik den danska (och mycket bra) dokumentären Armadillo (2010) där man följer ett gäng unga killar på deras uppdrag i Afghanistan. I det här fallet är det amerikanska soldater, och de är inte särskilt gamla här heller. Genom intervjuer med de inblandade och autentiska bilder tagna under 15 månader som plutonen tjänstgjorde på plats får man en inblick i den livsfarliga krigszonen runt Korangal-dalen.



Det känns som den amerikanska militären sällan går med på att visa verkligheten, ställa upp på intervjuer osv. Men det är nog främst när de blir anklagade för något. Då blir det oftast locket på. I det här fallet har man nog gett sitt godkännande för att låta vanliga människor se vad dessa soldater egentligen får gå igenom. Man känner att det inte förskönas på något sätt och man har inte heller använt den bästa kamerautrustningen för att fånga det hela på film. Men det gör också att det behåller sin verklighetskänsla, närvaro.



Dokumentären följer inte de unga soldaterna från början till slut. Istället berättar man olika historier som de överlevande delar med sig och som man även får se på bild. Namnet "Restrepo" kommer t.ex. från en stupad amerikansk soldat och vän till många av de intervjuade. Man uppkallade även en ny post till just Restrepo. En post som förbättrade läget för de amerikanska styrkorna i sina strider med talibanerna.



Som så ofta när man ser en film, men framförallt en dokumentär om krig så har man svårt att förstå vad meningen med det hela egentligen är. Det leder inte till något positivt och de inblandade får leva med fasansfulla erfarenheter och bilder i huvudet i resten av sina liv, om de nu överlever vill säga. Det är en sak som blir uppenbar när man kommer till "Operation Rock Avalanche" och får se hur hårt vissa av killarna tar det när en av deras egna blir dödad. Det är en självklar reaktion, men det är ofattbart att någon klarar av att omedelbart gå vidare och fokusera på uppgiften då fienden är i närheten.



Är det en sak som man inte går på djupet med som skulle vara intressant att höra så är det just hur man bearbetar det hela. För när man återvänder hem så är det inte bara att gå in i det civila livet och tro att allt är normalt. En av de som blir intervjuad nämner något om att militären inte bearbetar de återvändande, att de inte vet hur. Att deras situation är som för de som gick igenom andra världskriget eller Vietnamkriget. Och just Vietnamkriget tycker jag det här liknar med tanke på filmerna man sett om kriget. Det är nog det närmaste man kan komma faktiskt.

Som en avslutningsnotis omkom en av de två regissörerna/fotograferna till filmen, Tim Hetherington, på ett annat uppdrag när han skulle fånga konflikten i Libyen under 2011. Ingen är säker eller immun när det kommer till krig... Svag fyra.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.5

Richard Widmark

Födelsenamn: Richard Weedt Widmark
Född: 26 december 1914
Död: 24 mars 2008
Födelseort: Sunrise Township, Minnesota
Land: USA
Oscarsvinster: 0
Oscarsnomineringar: 1
Antal sedda filmer: 19

"Tillhör inte någon av de mest kända skådespelarna, men var alltid stabil och sevärd, och är en stor favorit hos mig. Hans första filmroll var i Kiss of Death (1947) och gav honom hans enda Oscarsnominering. Där hade han en skurkroll, men genom åren spelade han allt som oftast god. Klassisk skådespelare som klarade av huvudroll som biroll, god som ond i över 40 år på en jämn och hög nivå."

Filmerna jag sett:
Kiss of Death (1947)
The Street with No Name (1948)
Yellow Sky (1948)
Night and the City (1950) - Favorit
Panic in the Streets (1950) - Favorit
No Way Out (1950)
Pickup on South Street (1953)
Time Limit (1957)
Two Rode Together (1961)
Judgment at Nuremberg (1961) - Favorit
How the West Was Won (1962)
The Bedford Incident (1965) - Favorit
Madigan (1968)
Murder on the Orient Express (1974) - Favorit
Rollercoaster (1977)
Coma (1978) - Favorit
The Swarm (1978)
Hanky Panky (1982)
Against All Odds (1984)

Gray Lady Down

Titel: Gray Lady Down / Fångade i djupet
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1978
Regi: David Greene
I rollerna: Charlton Heston, Stacy Keach, David Carradine, Ned Beatty, Ronny Cox, Christopher Reeve

Handling: Några kilometer utanför New London, Connecticut, USA kommer ubåten "Neptune" upp till ytan. Vädret är dåligt och innan någon hinner reagera krockar den med ett radarlöst norskt skepp. "Neptune" sjunker snabbt till ca 400 meters djup - och landar på kanten till en undervattenskrater. Om ubåten glider över kanten är katastrofen ett faktum.

Omdöme: Det här är en film som inte är helt lätt att klassa. Det är både en ubåtsfilm, undervattensfilm och delvis en katastroffilm som ju var så populära under 70-talet. Givetvis har man samlat ett gäng för den tiden kända skådespelare, med Charlton Heston i spetsen. Men även en ung Christopher Reeve dyker upp i sin allra första filmroll innan han blev känd för Superman (1978).



På sitt allra sista uppdrag som kapten över ubåten Neptune, tar kapten Paul Blanchard (Heston) ubåten upp till ytan. Stämningen är god ombord då de inom några timmar är iland. Men rätt som det är är de på kollisionskurs med ett norskt fraktfartyg och kollisionen är ett faktum. Neptune sjunker snabbt och hamnar ostadigt på havsbotten. Skadorna är stora och dödsfallen är många. Kaptenen behåller dock lugnet och är övertygad om att hjälp snart kommer.



Räddningsuppdraget sköts av kapten Bennett (Stacy Keach), som är vän med kaptenen ombord ubåten. Han ser till att man inte bara får dit en räddningsubåt utan även en experimentell miniubåt som byggts av kapten Gates (David Carradine). Med denna miniubåt kan man gå ner till Neptune för att granska skadorna och se hur ubåten ligger. Det blir upp till kapten Gates, tillsammans med kollegan Mickey (Ned Beatty), att utföra detta uppdrag innan man kan skicka ner räddningsubåten.



Produktionsmässigt är det inga fel på filmen. Det är en ganska typisk film för 70-talet och man bjuds på ungefär vad man förväntar sig, varken mer eller mindre. Men den bjuder inte på något extra för att bli speciellt minnesvärd. Och även om handlingen går framåt så går det sakta, sakta. Spänningen blir aldrig så olidlig som den skulle vara ombord en ubåt i det läget. Men man kan inte direkt klaga på så mycket - man får helt enkelt en solid film och prestationer. Och på det stora hela är den faktiskt realistisk, vilket man inte alltid kan säga om denna typ av film.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

Upstream Color

Titel: Upstream Color
Genre: Drama/Mysterium/Sci-Fi
Land: USA
År: 2013
Regi: Shane Carruth
I rollerna: Amy Seimetz, Shane Carruth, Andrew Sensenig, Thiago Martins

Handling: En man och en kvinna dras till varandra, omspunna i en livscykel av en ålderslös organism. Identitet blir till illusion då de kämpar för att samla de lösa fragmenten av förstörda liv.

Omdöme: Till att börja med måste jag säga att det här var en udda film. Vad som jag på förhand trodde skulle vara ett relationsdrama/romantik visade sig vara något helt annat - åtminstone till en början. Under filmens gång kan jag inte låta bli att tänka att det här är en typisk festivalfilm, och förmodligen en festivalfavorit. Mycket riktigt visar det sig att filmen vann ett specialpris på Sundance-filmfestival.



Det är sällan jag känner att en film lämnar så många luckor åt tittaren att fylla i, men ändå lyckas på ett fascinerande sätt. För det är precis vad filmen gör. Från första stund sitter man och tänker vad det är som händer. Det är mycket snabba klipp, men utan att det blir ryckigt. Det är lite dialog filmen igenom, men kanske främst under filmens första halvtimme eller så. Det är en annorlunda filmupplevelse och man undrar vart det ska leda, vad allt har för betydelse.



Utan att gå in för mycket på vad som händer, för det är en del, så tycker jag filmen får en liten svacka halvvägs in. Filmen ändrar lite karaktär här av en anledning, men hamnar snart på rätt spår igen. Det klarnar en del under filmens sista del, men man förklarar långt ifrån allt. Det är inte heller meningen att man ska förstå allt. Det känns mer som en film man ska känna. Man har nämligen gjort mycket med ljud, bilder och känsla.



Lite svårt att jämföra med någon annan film, men när jag efter att ha sett filmen kollar upp mannen som ligger bakom filmen, Shane Carruth, visar det sig att han ligger bakom filmen Primer (2004), hans debutfilm och enda film förrän denna. Det förklarar lite mer varför filmen är som den är. Vet man det på förhand så vet man lite bättre vad man kan förvänta sig här. Nu var jag inte så förtjust i nämnda film, men denna lockar mer. Det finns dock en känsla av att det kunde blivit ännu bättre då jag gillar mysteriet som filmen inleds med och som gärna hade fått spinna vidare resten av filmen.



Shane Carruth har gjort det mesta. Han står för regi, manus, produktion, manlig huvudroll, cinematografi och musik. Och just musiken bidrar med en klart positiv stämning. Likaså är fotot ofta genomtänkt och jag gillar klippningen, trots att det alltså är ganska mycket klipp. Det är inte bara en massa klipp på måfå, utan det känns som det finns en tanke bakom det mesta. Man berättar inte allt i ordning, inte heller följer man en historia/person hela tiden vilket är lite konfunderande måste erkännas.



En film som är svår att få grepp om och förstå fullt ut, men fascinerande på något sätt. Gillar framförallt att den kommer med något nytt och lite annorlunda som man inte är beredd på. Shane Carruth är värd att hålla ögonen på framöver...

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

Hollywood Shuffle

Titel: Hollywood Shuffle / Galna drömmar i Hollywood
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1987
Regi: Robert Townsend
I rollerna: Robert Townsend, Keenen Ivory Wayans, Damon Wayans, John Witherspoon

Handling: Bobby Taylor är en aspirerande skådespelare som jobbar som korvförsäljare. Han får endast stereotypa roller p.g.a. sitt ursprung, men drömmer om att bli en högt respekterad skådespelare i Hollywood och fantiserar friskt om diverse roller.

Omdöme: Vissa gånger kommer man över filmer man aldrig hört talas om. Det här är en sådan och vad som fick mig nyfiken var inte några skådespelare eller en regissör utan snarare handlingen. Det känns som det finns mycket man kan göra med temat och frågan var bara om Robert Townsend (regi/manus/huvudroll) skulle klara det hela. Filmens budget var bara $100.000, men den spelade in över $5m, vilket inte är så illa för en liten film som denna.



Robert Townsend är lite av en Eddie Murphy-typ och tar sig an många olika roller under filmens gång. Man kan säga att filmen är uppdelad i ett gäng sketcher. Det gör att flytet i filmen inte är det bästa. En annan sak som blir märkbar är att många av sekvenserna är för utdragna, vilket gör att poängen tappar kraft. Detta trots att filmen är en bra bit under 90 minuter.



Potentialen fanns där, och i vissa fall lyckas man så att man måste skratta. Det finns mycket man hade kunnat göra för att det här skulle bli en riktig kultfilm. Nu snubblar den på vägen. En orsak kan vara att man spelade in filmen i över två år (fast bara med 17 inspelningsdagar). Rytmen saknas och det hade behövts en del finslipning på framförallt manuset. Det är helt enkelt en film som man snabbt glömmer trots att det borde ha varit något att minnas.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.8