söndag 4 december 2016

Stalag 17



Titel: Stalag 17 / Fångläger 17
Genre: Drama/Komedi/Krig
Land: USA
År: 1953
Regi: Billy Wilder
I rollerna: William Holden, Peter Graves, Don Taylor, Otto Preminger

Handling: Under andra världskriget hamnar en grupp soldater i det tyska fånglägret Stalag 17. De tillbringar större delen av tiden med att fundera ut hur de ska kunna hjälpa varandra att fly. När två fångar dödas vid ett flyktförsök förstår de att det finns en spion ibland dem.

Omdöme: Det är alltid lite vanskligt att se om en gammal film som denna som man gillade första gången man såg den. Många klassiker håller fint vid omtitt och blir ofta även bättre. När det gäller favoriten Billy Wilder som regissör vet man även att man är i säkra händer. Ändå visar det sig att filmen inte är utan svagheter.



William Holden spelar sergeant Sefton, mannen som fixar det mesta med bytesaffärer och genom att ha huvudet på skaft. Hans karaktär påminner starkt om korpral King (spelad av George Segal) i den senare fångläger-filmen King Rat (1965). Vad båda har gemensamt är att de lever lite som kungar inne i fånglägret, äter bättre än de övriga, kan klä sig bättre och fixa det mesta. Men det innebär samtidigt att de är illa omtyckta av de egna.



När två soldater dödas vid ett flyktförsök och viktig information verkar läcka från barack #17, riktas inte bara misstankarna mot Sefton utan han anklagas. Han har svårt att försvara sig och verkar mycket riktigt skyldig. Men till slut får han nog och vill inget hellre än att hitta den skyldige. Detta samtidigt som en officer anländer till fånglägret som snart riskerar att avrättas om spionen lyckas fortsätta med sitt.



På många sätt kan man se detta som en föregångare till den mer kända The Great Escape (1963) som kom tio år senare. Denna har inte en lika imponerande rollista, men den stora likheten filmerna emellan är att de har en hel del humor. Det är också en av svagheterna med båda, men kanske främst med denna. Den storväxte karaktären Animal visar sig nämligen bli smått irriterande genom hela filmen då han tillsammans med sin vän Harry Shapiro är barackens clowner, pajasar. Sällan blir det roligt när de (främst Animal) är igång, och det är tyvärr alltför ofta.



Filmen är annars klart bra när det vankas spänning, och den övriga humorn också för den delen. Holden visar vad han går för när han väl får ta över filmen. Sen är det så klart kul att se Peter Graves (mest känd som chefen i gamla TV-serien "Mission: Impossible") som Price och duktige regissören Otto Preminger som här spelar den tyske fångläger-chefen von Scherbach. Filmens sista kvart är nog bland det bästa med den, men som helhet är det alltså synd att karaktären Animal (främst) förstör lite för mycket med sitt överdrivna pajaseri. Betyget hade annars säkerligen letat sig upp minst ett snäpp...

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.1

lördag 3 december 2016

The Fundamentals of Caring



Titel: The Fundamentals of Caring
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 2016
Regi: Rob Burnett
I rollerna: Paul Rudd, Craig Roberts, Selena Gomez, Jennifer Ehle

Handling: Ben är en pensionerad författare i 40-års åldern som efter en personlig tragedi börjar arbeta som vårdgivare. Efter sex veckors utbildning möter han sin första klient, Trevor, en svärande 18-åring med muskeldystrofi. En är förlamad känslomässigt, en är förlamad fysiskt. Tillsammans gör de en resa till alla de platser Trevor har blivit besatt av när han tittat på de lokala nyhetssändningarna.

Omdöme: Ben Benjamin (Paul Rudd) är en på många sätt nedbruten man. Han är en medelålders man som jagas av sin fru med skilsmässopapper och har en svår förlust bakom sig som han inte riktigt kunnat bearbeta. Nu ska han ge sig ut i arbetslivet igen och börja jobba som vårdgivare åt Trevor (Craig Roberts), en 18-årig kille som suttit i rullstol hela sitt liv då han lider av muskeldystrofi.



Även om Ben är helt grön inom området och Trevors mamma Elsa (Jennifer Ehle) skulle föredra en mer erfaren person, är det Ben som Trevor vill ha. Till en början blir det mest för Ben att fixa med mediciner, ge honom mat och hjälpa till att gå på toa. En gång i veckan går de till en närliggande park. Trevor sitter annars mest och tittar på TV och följer de lokala sändningarna från diverse "sevärdheter". En dag bestämmer de sig för att ge sig ut på en veckas road trip för att besöka platserna på riktigt.



Det har gjorts en del filmer på temat, inte minst den franska Intouchables (2011) som lyckades hitta balansen mellan komedi och drama. Här slänger man in en road movie-del som gör att man träffar några människor på vägen så att det inte bara handlar om Ben och Trevor. Bl.a. plockar de upp Dot (Selena Gomez) som försöker lifta sig till Denver där hon vill plugga konst. Trevor blir förtjust i henne och Ben är inte sen med att vilja hjälpa och hålla henne borta från faror.



Filmen puttrar mest på och även om den aldrig blir direkt rolig, mysig eller har så värst mycket djup så funkar den ganska ok under stora delar av speltiden. Dock har den tre saker som sänker upplevelsen för egen del. Först är det Trevors mamma Elsa som är en jobbig brittisk bitch. Sen är det den gravida och småkorkade Peaches som dyker upp under andra halvan av filmen och inte fyller någon funktion. Och sen är det händelser mot slutet som känns krystade och liksom inte går hem. Det känns lite för manipulerat helt enkelt och gör att man snarare stör sig på resultatet än att fångas av det hela. Stark tvåa till svag trea.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.4

fredag 2 december 2016

The Day the Earth Stood Still



Titel: The Day the Earth Stood Still / Mannen från Mars
Genre: Drama/Sci-Fi
Land: USA
År: 1951
Regi: Robert Wise
I rollerna: Michael Rennie, Patricia Neal, Sam Jaffe, Hugh Marlowe

Handling: Ett rymdskepp landar i Washington D.C. Ombord finns utomjordingen Klaatu som kommit till jorden för att försöka skapa fred. Militären beskjuter Klaatu som måste föras till sjukhus. Han lyckas rymma och tvingas att försöka bevisa för världen att han kommit med fredliga avsikter.

Omdöme: Innan Robert Wise regisserade denna sci-fi klassiker hade han bl.a. gjort noir-filmerna Born to Kill (1947) och The Set-Up (1949). Men han hade även Oscarsnominerats för sitt arbete som klippare av Citizen Kane (1941). Fyra Oscars (två för bästa regi och två för bästa film) plus en heders-Oscar blev det under en mycket gedigen karriär.



Det är mitt under det kalla kriget och kärnvapenfrågan är upptrissad till max världen om. Ett rymdskepp landar i en park i den amerikanska huvudstaden Washington D.C. Utomjordingen Klaatu (Michael Rennie) kliver ut tillsammans med roboten Gort. Militären och människorna på plats är vettskrämda och inväntar utomjordingens första drag. Han visar sig prata och förstå engelska och säger att han kommit med ett viktigt meddelande. Men hastigt och lustigt skjuts han av militären och tas till ett militärsjukhus.



Med ett bra upplägg och ett enkelt, men effektivt genomförande är det i princip omöjligt att inte bli indragen i storyn om Klaatu och jordens fortsatta existens. I en sämre regissörs händer hade man säkerligen gjort en hel del fel och känt ett behov av att göra filmen större än den behöver vara. Detta är främst en historia om Klaatu och då är det bra att man inte följer militärens, regeringens eller vetenskapsmännens arbete för mycket. De är med på ett hörn, men precis så lite som nödvändigt.



När man hör musiken av mästerkompositören Bernard Herrmann låter det på något sätt bekant, ungefär som man skulle förvänta sig när det handlar om utomjordingar och rymdskepp. Det roliga är bara att det till stor del är härifrån det kommer. Detta är så att säga originalet som i många avseenden blivit standard. Det är så där kusligt och passande som gör att det höjer scenerna på egen hand. Det är fortfarande bra utan musiken, men den skapar utan tvekan den rätta stämningen man vill ha i en sån här film.



Filmen har ett allvarligt och än idag aktuellt tema, något man inte ska underskatta. Det är en av orsakerna till varför den räknas som en klassiker som fortfarande håller. Nu är vissa effekter givetvis föråldrade, men absolut inte taffliga. Det är även uppskattat att man lyckats få med träffsäker humor utan att det förtar något från spänningsmomentet. Främst är det Klaatu som man snart märker vet klart mycket mer än vad han visar. I vissa fall visar han det också lite småkaxigt, vilket bara är roligt. I andra fall är han helt ovetandes om mänskligt uppförande eller dess historia. Här får han hjälp av pojken i historien, Bobby.

Allt som allt en klassiker värd sitt namn, speciellt som den funkar så pass bra trots att det inte är första gången man ser den.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 7.8

torsdag 1 december 2016

Mina favoritfilmer - 1955

Ett oerhört svårt år att rangordna, speciellt på den övre halvan. Fyra-fem filmer som alla slåss om topplaceringarna och där det inte finns någon given favorit som sticker ut mer än någon annan. Därför kan ordningen bland topp fem kastas om friskt.

På topp tio återfinns filmer från:

8 USA
2 Frankrike


#10 Lady and the Tramp (Clyde Geronimi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske)



Lady är en söt liten bortskämd cockerspaniel av klass. Lufsen är en hemlös men glad gamäng. Trots deras olika ursprung uppstår en osannolik romans då de två plötsligt möts långt utanför Ladys ombonade villavärld. Men vägen till deras eviga lycka är lång. Den kantas av misstänksamma grannhundar, hundfångare och av två skenheliga siameskatter.

Klassisk Disney som inte bara funkar i Kalle Anka på julafton utan även som film. Har en del scener som höjer den ett snäpp.


#9 All That Heaven Allows (Douglas Sirk)



När änkan Cary blir kär i sin yngre trädgårdsmästare blir hon utsatt för en massa elakt skvaller från invånarna i New England. Även hennes egna barn reagerar och försöker tvinga sin mor att gifta sig med en mer respektabel man.

Ett av flera melodraman av Douglas Sirk från 50-talet. Det fina och nästan drömlika fotot är ett plus. Fick en remake i Far from Heaven.


#8 Mister Roberts (John Ford, Mervyn LeRoy)



På ett amerikanskt krigsfartyg i Stilla havet under andra världskriget gör Roberts allt för att komma från fartyget ut i kriget, men får ingen hjälp av kaptenen som är ovillig att skriva under Roberts förflyttning.

Komedi med kända ansikten som Jack Lemmon, Henry Fonda och James Cagney. Eftersom det bygger på en pjäs får man vara beredd på att den är något teatralisk i grunden, men det funkar.


#7 New York Confidential (Russell Rouse)



Yrkesmördaren Nick Magellan blir värvad att jobba för den korrupta affärsmannen Lupo, som styr över ett brottssyndikat i New York.

En film-noir som blivit lite bortglömd, men som uppvisar kvalitet i det mesta. Duktiga Richard Conte och Anne Bancroft syns bl.a. och filmen bjuder på lite av allt av det man gillar i genren.


#6 To Hell and Back (Jesse Hibbs)



Filmen är en biografi över huvudrollsinnehavaren Audie Murphys upplevelser under Andra världskriget. Under striderna i Europa utspelade sig många tuffa strider, samtidigt som Murphy vann alltmer respekt bland sina stridskamrater.

Mer än bara en krigsfilm i mängden då det handlar om Audie Murphy som spelar sig själv. Gott om bra krigsscener och det höjer att Murphy (som var en av de mest dekorerade amerikanska stridssoldaterna någonsin) alltså spelar sig själv. Filmen lär ha varit filmbolaget Universals största kassasuccé ända fram till 1975 och filmen Jaws.


#5 The Man from Laramie (Anthony Mann)



Will Lockhart är besatt av att finna den man som sålde vapnen till indianerna som resulterade i hans broders död.

Favoriten James Stewart och regissören Anthony Mann gjorde flera filmer ihop. Detta är en av de allra bästa. Vill minnas att den har en titellåt som sätter sig och har även flera minnesvärda scener. James Stewart är aldrig fel.


#4 Les diaboliques (Henri-Georges Clouzot)



På en avlägsen internatskola på den franska landsbygden utspelas ett dödligt passionsdrama. En bedragen hustru och en misshandlad älskarinna har mer gemensamt än samme man - de fruktar och hatar den sadistiske despoten lika mycket. Tillsammans planerar de två kvinnorna det perfekta mordet med ett vattentätt alibi, men någonting går fruktansvärt snett.

Filmen och regissören som lär ha fått självaste Alfred Hitchcock att göra Psycho. Detta är en fransk klassiker som inte minst har en tät och minnesvärd upplösning.


#3 Rififi (Jules Dassin)



Fyra män planerar den perfekta kassaskåpskuppen mot en juvelbutik. Men den mänskliga faktorn smyger sig snart in i bilden och problemen börjar torna upp sig.

Klassisk kuppfilm och film-noir som den amerikanske regissören Jules Dassin gjorde i Frankrike när han var svartlistad hemma i USA. Innehåller bl.a. en klassisk kuppsekvens på upp emot 30 minuter helt utan dialog.


#2 Kiss Me Deadly (Robert Aldrich)



Privatdeckaren Mike Hammer plockar en natt upp en vacker kvinna i sin bil. Det visar sig att kvinnan är förföljd av ett gäng skurkar. Efter en vild biljakt som slutar med att Hammer tvingas utför ett stup, omkommer hon medan Hammer överlever. Han bestämmer sig för att hitta hennes mördare.

En stark film-noir som bjuder på gott om mystik och även något utöver det vanliga - lite sci-fi. Har inte minst ett av de mer minnesvärda sluten inom film-noir som man inte glömmer i första taget.


#1 The Desperate Hours (William Wyler)



Dan Hilliard är en bekväm tjänsteman med fru och två barn som bor i ett trevligt förortshem. Hans värld är i ordning, faktiskt förutsägbart, men när den dömda mördaren Glenn Griffin rymmer från fängelset med sin yngre bror Hal och en hänsynslös typ vid namn Kobish, tar de tre männen över Hilliards hem.

Film-noir och ett kidnappningsdrama med Humphrey Bogart i spetsen. En klassiker som bjuder på gott om tät stämning och spänning.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

The Ladykillers
Marty

---

Sämsta filmen: Killer's Kiss

Tidig Stanley Kubrik som inte når upp i närheten av samma klass som hans senare filmer, även om den inte är usel.


Största besvikelsen: The Night of the Hunter

Absolut inte en dålig film och jag uppskattar till viss del denna klassiker, men det är långt ifrån en toppfilm i mina ögon.

onsdag 30 november 2016

Sixteen Candles



Titel: Sixteen Candles / Födelsedagen
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1984
Regi: John Hughes
I rollerna: Molly Ringwald, Anthony Michael Hall, John Cusack, Justin Henry

Handling: Det är Samanthas sextonde födelsedag, och ingen i hela familjen har lagt det på minnet eftersom alla är så upptagna med att planera hennes äldre systers bröllop.

Omdöme: Detta skulle bli den första filmen John Hughes regisserade, och snart blev hans filmer några av 80-talets mest omtyckta. Det handlar om Samantha (Molly Ringwald) som fyller 16 år, en stor grej för henne. Men eftersom hennes storasyster ska gifta sig dagen efter, har hela familjen glömt hennes födelsedag.



Det gör inte heller saken bättre att hon är förtjust i den snygge och äldre, men upptagne killen Jake (Michael Schoeffling) i skolan. Istället blir hon "trakasserad" av tönten Ted (Anthony Michael Hall) på väg hem med skolbussen. Ted kommer dock visa sig inte vara så dum att känna och kanske kan han hjälpa Samantha med Jake.



I jämförelse med regissörens bästa filmer, och flera av dem är bra, så såg jag alltid denna som en lättviktare som inte satte några direkta spår efter sig. Men nu när den ses om inser jag att den visst har mycket av det som gjorde flera av hans andra filmer så lätta att tycka om. Den har nämligen hans distinkta, sköna 80-tals känsla. Den är både rolig samtidigt som den uppvisar gott om hjärta. Den är på det stora hela äkta och det är givetvis ett stort plus för den här typen av ungdomsfilm.



Självklart går det inte att prata om filmen utan att nämna Molly Ringwald i huvudrollen. Aldrig direkt varit förtjust i henne, men hon stör mig absolut inte här. Funkar faktiskt över förväntan. 80-tals favoriten Anthony Michael Hall är perfekt som tönten Ted. Definitivt övertygande med tanke på hur ung han var. John Cusack i en mindre roll som Teds ännu töntigare vän är så klart också kul att se, hade helt glömt bort att han är med. Han blev ju sen själv en 80-tals stjärna i diverse ungdomsfilmer. Och så måste man nämna Justin Henry i rollen som Samanthas lillebror. Första gången man sett honom sen hans oförglömliga Oscarsnominerade prestation i Kramer vs. Kramer (1979).



Även om det inte är en lika bra film som några av John Hughes senare filmer, så är det en klart duglig start. Största missen är dock att ha med den asiatiska karaktären som inte fyller någon funktion. Verkligen bara med som comic relief utan att det behövs. Däremot gillar jag inte minst en scen där Samanthas pappa inte kan sova och har ett fint far-dotter samtal med Samantha när hon känner sig nere. Man skämtar inte bara bort det hela utan det är sånt där man tar med sig. Likaså avslutar man filmen på ett bra och minnesvärt sätt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2

tisdag 29 november 2016

Valley Girl



Titel: Valley Girl / Det svarta fåret
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1983
Regi: Martha Coolidge
I rollerna: Nicolas Cage, Deborah Freeman, Michael Bowen, Elizabeth Daily

Handling: Förortskillen Randy träffar den redan upptagna innetjejen Julie och de två påbörjar en relation. Julies annorlunda bakgrund och bekantskapskrets får henne att gå tillbaka till sin forne pojkvän, men Randy ger inte upp.

Omdöme: En ganska typisk historia som det gjorts flera filmer om tidigare där en populär tjej från de fina områdena och en förortskille faller för varandra, men där omvärlden inte accepterar förhållandet. Hon är Julie (Deborah Foreman). Han är Randy (Nicolas Cage). Hon har varit ihop med skolans störste "snygging" Tommy (Michael Bowen) en längre tid, men hon älskar honom inte längre. Så en dag på en fest är Randy där med sin vän Fred. Julie och Randy klickar direkt, men för Tommy och Julies vänner är det inte något som är acceptabelt.



Filmen är kanske mest känd för att ha varit genombrottsrollen för Nicolas Cage och i ärlighetens namn är det inte en av de mest minnesvärda ungdomsfilmerna från 80-talet, även om den blivit ganska känd. Intressant nog gjorde filmens kvinnliga regissör Martha Coolidge senare en annan (bättre) ungdomsfilm i och med Real Genius (1985) med Val Kilmer i huvudrollen. Det blev inte så mycket mer av värde från regissörens sida, men både Cage och Kilmer kom att bli etablerade skådespelare under många år framöver.



Om man granskar filmen lite mer så blir det tydligt att den inte har särskilt många kända namn i rollistan, även om Michael Bowen senare t.ex. spelade i ett par Tarantino-filmer och Elizabeth Daily blev en ganska känd sångerska på 80-talet, bl.a. med några låtar i klassikern Scarface (1983). Hon påminner förresten en del om den jobbiga Lucy i gamla tv-serien "Dallas", fast inte lika jobbig.



Den har inte heller det bästa soundtracket man hört och saknar de där sköna scenerna att tänka tillbaka på. Det finns 80-tals känsla helt klart, men samtidigt märker man att det är precis i skarven innan det blev den där sanna 80-tals känslan man älskar. Det är nog egentligen bara Fast Times at Ridgemont High (1982) och till viss del The Last American Virgin (1982) bland ungdomsfilmerna som lyckades med det innan 1984 då 80-talarna verkligen fick den rätta "feelingen".

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3

måndag 28 november 2016

Modern Girls



Titel: Modern Girls
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1986
Regi: Jerry Kramer
I rollerna: Cynthia Gibb, Virginia Madsen, Daphne Zuniga, Clayton Rohner

Handling: De tre tonårstjejerna Margo, Kelly och Ceces liv kretsar kring killar. De brukar gå ut om kvällarna och en kväll tar Kellys förkastade date Clifford med sig Margo och Cece till deras favoritklubbar. Samtidigt håller Kelly på att få svåra problem.

Omdöme: Har alltid varit svag för ungdomsfilmer från 80-talet. De må inte alltid vara direkt strålande, men oftast har de något skönt oskyldigt över sig som jag uppskattar. I det här fallet handlar det om tre tjejkompisar som bor ihop. Det är Cece (Cynthia Gibb) som precis fått sparken från sitt jobb på ett varuhus, Margo (Daphne Zuniga) som jobbar med telefonförsäljning och Kelly (Virginia Madsen) som jobbar i en djuraffär där hon får många killar efter sig. En av dessa är Clifford (Clayton Rohner) som ska på date med Kelly denna kväll. Men hon har gått ut med någon annan. Cece och Margo behöver dock skjuts så de tar med sig den ocoole Clifford som har bil. Detta blir en kväll och natt som de alla sent kommer glömma, av olika anledningar.



En sak måste man säga och det är att man inte sparar på krutet. Det är gott om neon, färger, galna frisyrer och kläder. Till det har man ett 80-tals soundtrack som kanske inte är det bästa man hört, men som trots allt bjuder på flera sköna låtar och rätt känsla filmen igenom. Bl.a. hörs Depeche Mode med låten "But Not Tonight" som filmen skönt avslutar med.



Man kan inte direkt säga att filmen har så mycket djup eller ett genomtänkt manus. Det blir mest att tjejerna (och killen) har lite kul och tar det som det kommer. Ett par nattklubbar besöks och alla inser de att vad de letar efter kanske inte är vad de egentligen är ute efter. Det är inte en 80-talare att minnas eller en som har scener som man känner verkligen är bra, men det är en lättsam liten film som är relativt harmlös med sin knappt 80 minuter långa speltid.

2 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.8