fredag 22 maj 2015

The Man from Earth



Titel: The Man from Earth
Genre: Drama/Mysterium/Sci-Fi
Land: USA
År: 2007
Regi: Richard Schenkman
I rollerna: David Lee Smith, Tony Todd, John Billingsley, William Katt

Handling: John ska flytta efter att ha bott tio år i området. Hans vänner och lärarkollegor besöker honom för att säga farväl. Någon kommenterar att han inte har åldrats en dag på tio år. De finner också en personligt dedikerad Van Gogh i Johns packning. Efter en del frågor börjar John berätta om sitt liv som började som grottmänniska för 14.000 år sedan...

Omdöme: För många år sen ungefär vid tiden när filmen kom tipsades jag om den här filmen av en vän. Det blev aldrig av att jag såg den då, men den har alltid legat och väntat på att bli sedd. Med i princip okända skådespelare och med en okänd regissör var det osäkert vad man skulle bjudas på. Tidigt står det klart att i princip hela filmen kommer att utspelas i ett rum i en stuga. Då krävs bra prestationer, eller?



Det är lite knepigt att skriva om den här filmen utan att avslöja för mycket vad den går ut på. Men tio minuter in väljer huvudpersonen John (David Lee Smith) att "komma ut". Han har samlat sina vänner och lärarkollegor som han lärt känna under de senaste tio åren. Nu är det dags för honom att flytta, men han känner att han vill säga farväl som sig själv, den han verkligen är.



Det blir en filosofisk diskussion där vännerna ställer frågor och John försöker besvara dem så gott han kan. Filmen ställer en del riktigt intressanta frågor och det är inte varje dag man får se en film av det här slaget, som lyckas bli intressant utan att det egentligen händer så mycket. Personligen kan jag ha lite svårt för filosofiska filmer, men här tycker jag det funkar ganska bra. Hur skulle man själv reagera om man hamnade i en liknande situation där personen i fråga har de rätta svaren på alla frågor man ställer?



Man känner att filmen är gjord på en liten budget. Speciellt inledningsvis känner man att skådespelarna inte kommer hålla måttet, men det är nog lika mycket regissörens oförmåga. En bit in släpper jag de tankarna och dras in i snacket som gruppen där i stugan står för. Filmen har en lagom längd på mindre än 90 minuter och det känns som det mesta man tar upp är genomtänkt och trovärdigt i en sån situation.

Även om jag inte tycker det är jättebra så kan jag förstå de som fångas av det här. Precis som jag kan förstå de som inte alls får det att vattnas i munnen. Gillar man lite utmanande filmer så ska man dock helt klart ta sig en titt.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 8.0

---

Spännande att se vad Henke och Jojje tycker om filmen.

torsdag 21 maj 2015

Capote



Titel: Capote
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA/Kanada
År: 2005
Regi: Bennett Miller
I rollerna: Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener, Chris Cooper, Bruce Greenwood

Handling: När författaren Truman Capote läser i en tidning om de brutala morden på en familj i Kansas bestämmer han sig för att skriva en bok om det. När han börjar sina efterforskningar blir han så intresserad av mördarna och fascinerad av själva morden att han börjar skriva ner all information han kommer åt.

Omdöme: Philip Seymour Hoffman vann sin första och enda Oscar för rollen som Truman Capote. Denna homosexuella och lite egna författare blev främst känd för sina böcker som ledde till filmerna Breakfast at Tiffany's (1961) och In Cold Blood (1967). Denna film kretsar kring Truman Capotes fascination och arbete med att samla material till sin nya bok "In Cold Blood" om ett brutalt familjemord på landsbygden i Kansas i slutet av 50-talet.



Eftersom jag hade sett In Cold Blood och kom ihåg en del av den, inte minst slutet, så kände man igen sig en del även här. Till en början känns det lite konstigt och komiskt att höra Philip Seymour Hoffman (PSH) prata med sin ljusa stämma. Men efter ett tag blir det snarare Capote som person som blir av intresse. Han blir nämligen lite smått besatt av att få material till sin nya bok. Då måste han bli vän med en av de anklagade mördarna.



Något som blir ganska tydligt med Capote är att han inte direkt framställs som en speciellt sympatisk person. När han lär känna en av de anklagade mördarna, Perry Smith (Clifton Collins Jr.) ser Perry honom snart som sin vän som han kan lita på och öppna upp sig för. Men ju längre tid det går, ju mer känner man att Capote utnyttjar och manipulerar Perry. Det gör att man inte direkt sympatiserar med Capote, något som är viktigt med en huvudkaraktär.



PSH gör en bra prestation och det här är helt klart hans film från början till slut. Själva storyn är inte alls dum, men den skildras bättre i In Cold Blood som ju behandlar själva brottet och lägger fokus på mördarna. Vid sidan av PSH måste man nämna Catherine Keener och Chris Cooper som båda gör vad de ska. Tycker speciellt Cooper kunde fått lite mer att jobba med, men självklart får PSH mest att jobba med.



Avslutningsvis gillar jag filmens 50-tals känsla. Det är en något avskalad känsla med en look som allt som oftast prickar rätt. Det känns liksom äkta och fångar tidseran bra med allt vad det innebär. Däremot lyckas filmen inte riktigt engagera mig fullt ut och en stor anledning till det är att Truman Capote inte är direkt sympatisk. Snarare lite svinig och inte minst självupptagen vilket man framförallt märker när han håller låda på diverse fester.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

onsdag 20 maj 2015

Away from Her



Titel: Away from Her
Genre: Drama
Land: Kanada/Storbritannien/USA
År: 2006
Regi: Sarah Polley
I rollerna: Julie Christie, Gordon Pinsent, Olympia Dukakis, Kristen Thomson

Handling: Fiona och Grant har varit gifta i över 40 år. När Fiona drabbas av alzheimers beslutar hon till sist att flytta till ett sjukhem. Väl där glömmer hon bort sin man och blir kär i en annan patient, något Grant inte tänker tillåta.

Omdöme: Denna kanadensiska film regisserad och skriven av Sarah Polley (baserad på en novell av Alice Munro) såg intressant ut på ytan. Det kändes som det kunde bli ett varmt och fint romantiskt drama på ålderns höst. I rollen som alzheimer-drabbade Fiona ses Julie Christie som är helt rätt för rollen. Som hennes make Grant ses den för mig okände Gordon Pinsent (även om jag så här i efterhand ser att jag sett några filmer med honom i mindre roller på 60- och 70-talet). Varför man valde honom för rollen förblir ett mysterium för mig.



Under filmens gång sitter jag mest och tänker varför man inte valde att ha någon som t.ex. Donald Sutherland (kanadensare). Han måste ha varit för gammal för rollen, tänker jag. Men när jag kollar upp honom och Gordon Pinsent visar det sig att Sutherland är fem år yngre (!) och hade alltså passat perfekt. Med honom hade jag säkerligen känt mer för den manliga karaktären. Nu känner jag mest att Grant i Gordon Pinsents händer blir en smått osympatisk och tråkig skäggfrans. Kan valet ha varit medvetet för att inte ta fokus från Julie Christie? Jag tror nästan det. Tyvärr slår det tillbaka när hon inte är med i bild. Annars är hon (Oscarsnominerad) det bästa med filmen, utan tvekan. Då känns det så synd att varken filmen eller motspelaren håller samma nivå. Kan inte släppa vilket lyft Donald Sutherland hade varit.



Vad som skulle bli en trevlig och varm film blir något annat. Det blir mest deprimerande och händelsefattigt så fort Fiona hamnar på sjukhemmet. Nu följer man istället Grant som kommer på besök var och varannan dag. Det känns överhuvudtaget konstigt med deras förhållande. Uppenbarligen älskar de varandra och har varit gifta i 44 år. Men samtidigt antyder Fiona att Grant, som är en f.d. lärare, en gång i tiden haft ihop det med någon eller några av sina studenter. Dessutom nämns aldrig några barn. Nu behöver de per automatik inte ha några barn, men då borde man åtminstone ha fastställt det och inte låta en gissa om en så viktig detalj.



Det känns tyvärr som storyn bara räckte till den korthistoria som den ursprungligen var. Kanske är jag lite väl hård då jag hoppades på något mer upplyftande, men jag står fast vid att jag blev besviken. Även om jag blev besviken på den Oscarsvinnande Amour (2012) så tycker jag den var mer genomtänkt och gav mer, trots att den också var tragisk. Mitt tips skulle istället vara att se den mer okända Lovely, Still (2008) med duktiga Martin Landau och Ellen Burstyn som är allt dessa två filmer inte lyckas vara - en varm film om kärlek på ålderns höst, men som även bjuder på en del gripande ögonblick.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.6

tisdag 19 maj 2015

Dear Zachary: A Letter to a Son About His Father



Titel: Dear Zachary: A Letter to a Son About His Father
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2008
Regi: Kurt Kuenne

Handling: En dokumentärfilmare försöker minnas sin mördade vän, och upptäcker att kvinnan som mördade honom är gravid med vännens son.

Omdöme: När jag en gång i tiden letade efter dokumentärer man borde se var det tydligt att denna var en av de mer hyllade. Vad som gjorde mig lite tveksam till den var att den kändes mörk och deppig med tanke på ämnet. Även om det är en jobbig historia den tar upp, så visar det sig vara gjort på ett kärleksfullt och omtänksamt sätt av en god vän till den mördade Andrew - dokumentärfilmaren Kurt Kuenne.



Dokumentären, som är på lite över en och en halv timme, kan delas upp i tre delar. Den första handlar om den nyligen läkarutbildade Andrew och vad som egentligen hände och föranledde hans död. Den andra fokuserar på Andrews föräldrar och deras ständiga kamp med att inte bara gå vidare, utan även att se till att den skyldiga får sitt straff och att de får träffa sin sonson Zachary. Den avslutande delen följer upplösningen på det hela och bjuder på en överraskande och kraftfull vändning som kom under inspelningen av dokumentären.



Man får lite av allt i denna dokumentär som tidigt håller ett högt tempo med snabb klippning. Tempot sänks sedan efter själva mordfallet när föräldrarna Kate och David kämpar för rättvisa. Här kändes det som dokumentären började tappa lite av mitt intresse och att man inte hade material för mer än en timmes speltid. Men så kommer vändningen som åter drar in en och gör att man nästan tappar hakan. Vad man får se skulle inte ens den bästa manusförfattaren kunna skriva ihop.



Även om det är en tragisk historia så är det uppenbart att den är gjord av någon som har mycket respekt för de inblandade. Det är en historia som sträcker sig över flera år och det är inte alls svårt att förstå varför denna dokumentär nämns som ett måste. Ska man vara kritisk till något så är det som tidigare nämnts att den har en lite svagare mittdel som gör att betyget "bara" blir en svag fyra. Men det finns en hel del som kompenserar den lilla svackan, inte minst föräldrarna som inte bara är intelligenta utan även logiska i sina handlingar.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.6

måndag 18 maj 2015

In My Father's Den



Titel: In My Father's Den / I sanningens spår
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Nya Zeeland/Storbritannien
År: 2004
Regi: Brad McGann
I rollerna: Matthew Macfadyen, Emily Barclay, Miranda Otto, Colin Moy

Handling: Ett familjedrama tar sin början när Paul, firad krigsfotograf, återvänder till sin hemstad och faderns begravning, efter en evighet i Europa. Han blir kvar lite längre än han först tänkt sig, och blir vän med 16-åriga Celia som intervjuar honom för skoltidningen. Plötsligt försvinner Celia och misstankarna riktas omedelbart mot Paul, också av hans hatiske bror.

Omdöme: Paul Prior (Matthew Macfadyen, som påminner lite om Clive Owen) är den förlorade sonen som återvänder till sitt hemland Nya Zeeland när hans far gått bort. Paul är en hyllad krigsfotograf och tas emot med öppna armar av de flesta i den lilla staden. Men hans bror Andrew (Colin Moy) är inte lika glad över att se sin bror igen. Deras mor är även hon död sen många år tillbaka och Paul påpekar hur lik Andrews hustru Penny (Miranda Otto) är deras mor.



Paul har egentligen bara tänkt stanna några dagar för begravningen, men då deras far lämnat dem ett hus i sitt testamente bestämmer han sig för att stanna för att reda ut det hela med sin bror. Samtidigt behöver hans gamla lärarinna hjälp på skolan där han fick sin utbildning. Han tar lite motvilligt lärarvikariatet och snart får han god kontakt med en av eleverna på skolan, 16-åriga Celia (Emily Barclay). Han ser sig själv i henne när han var i hennes ålder och hon har frågor om livet, drömmar, böcker och destinationer runt om i världen.



Det hela börjar som ett vanligt drama där Paul träffar gamla bekanta, inte minst sin gamla flamma Jackie, som visar sig vara Celias mor. Givetvis anar han och man som tittare att hon kan vara hans dotter, men det är inget han delar med sig till vare sig Jackie eller Celia. Så en dag försvinner Celia och misstankarna riktas mot honom. Inte bara från polisen utan hela staden. Men så enkelt är det inte. Det finns nämligen flera andra som kan ligga bakom, som t.ex. Pauls brorson Jonathan som i smyg tar bilder av Celia...



Jag gillar verkligen hur filmen elegant hoppar mellan familjedrama, mysterium och thriller på ett smärtfritt sätt. Det den gör extra bra är att liksom locka in en i dess historia genom att bjuda på lite från mysteriet för att sedan gå tillbaka till att berätta historien i sitt tempo. Hade man istället berättat det hela i kronologisk ordning hade det nog blivit lite för utdraget. Nu blir det lagom av allt. Det tar dock kanske en halvtimme innan spänningen stiger, men det är ok det med då man anar att något inte står rätt till.



När man kommer en bra bit in i filmen och närmar sig slutet, så tänker jag faktiskt på tv-serien "Twin Peaks". Det är något med stämningen, något med mysteriet, men även det faktum att det finns så många misstänkta i den lilla staden. Men det här blir än mer gripande och just att det kretsar kring familjens hemligheter som kommer upp till ytan gör att det känns lite extra. Sen är musiken genomgående klart passande och skapar den rätta stämningen hela tiden. Det gäller både den komponerade musiken och soundtracket bestående av väl utvalda låtar, bl.a. några Patti Smith- och Mazzy Star-låtar.



Efter att ha sett filmen blev jag nyfiken på nya zeeländske regissören Brad McGann. Till min stora förvåning var det här hans första långfilm, men även hans sista. Tragiskt nog dog han något år senare blott 43 år gammal efter en längre tids kamp med cancer. Det känns extra tungt när han uppvisade en sådan potential och la ner mycket av sin själ i detta verk baserat på en bok med samma namn från 1972. Svag fyra, nästan en rak fyra.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7

söndag 17 maj 2015

Mammoth



Titel: Mammoth / Mammut
Genre: Drama
Land: Sverige/Danmark/Tyskland
År: 2009
Regi: Lukas Moodysson
I rollerna: Gael García Bernal, Michelle Williams, Marife Necesito, Sophie Nyweide

Handling: I en lyxvåning i New York bor det unga paret Ellen och Leo och deras åttaåriga dotter Jackie. Leo är skapare av en framgångsrik spelsajt på nätet och har ramlat in i en värld av pengar och stora beslut. Ellen är kirurg och jobbar med att rädda liv. Båda föräldrarna är uppslukade av sina arbeten, och dottern Jackie umgås mest med familjens filippinska barnflicka Gloria, något som får Ellen att börja tvivla på sina livsval. När Leo åker på en affärsresa till Thailand påbörjas ett förlopp som får dramatiska följder för alla inblandade.

Omdöme: Jag brukar oftast gilla filmer som har flera historier och utspelar sig på olika platser runt om i världen. En sådan film är Babel (2006) och ska man nämna en film för att beskriva vad det här är för typ av film så är det ett bra exempel. Här handlar det dock inte om främlingar utan om tre personer som känner varandra, men som separeras från sina nära och kära och måste försöka hantera det på bästa möjliga sätt.



Ellen (Michelle Williams) är en hårt arbetande kirurg i New York. Hon jobbar skift vilket innebär många nätter och morgnar då hon inte kan vara hemma med sin familj, i synnerhet dottern Jackie. När Ellens make Leo (Gael García Bernal) åker iväg till Thailand för ett affärsmöte i Bangkok, får filippinska barnflickan Gloria ta hand om lilla Jackie. Gloria har kommit till USA endast för att jobba och tjäna pengar som hon skickar hem till sina två söner och sin mamma för att de ska få ett bättre liv hemma på Filippinerna.



Ellen får gå igenom några tuffa dygn där hon inte bara får in en liten pojke som knivhuggits ett flertal gånger på operationsbordet, utan även känner att hon inte träffar sin dotter så ofta som hon skulle önska. Det gör henne frustrerad samtidigt som Gloria kommer allt närmare Jackie. Gloria saknar givetvis sina två söner och inte blir det enklare när den äldre sonen ofta ringer och är ledsen för att hans yngre bror undrar varför deras mamma inte är hemma. Leo, ja han får gott om tid att turista i Thailand när hans affär drar ut på tiden. När han bestämmer sig för att åka ut till en ö ställs han inför några tuffa livsval och tar sig liksom tillbaka till tiden innan han bildade familj.



Att det här är regisserat av svenske Lukas Moodysson skulle man inte kunna tro. Inte heller att det är en svensk film (i danskt/tyskt samarbete). En internationell film helt enkelt som får till det bra och vare sig det utspelar sig i New York (främst i lägenheten eller på sjukhuset förvisso), Thailand eller på Filippinerna så känns det på riktigt. Just operationsscenerna när man följer Ellen i sitt arbete är mycket realistiska och definitivt inte för de svaghjärtade.



Michelle Williams är en klippa och en skådespelerska som växt på mig i princip med varje film jag sett med henne. Detta är kanske inte hennes mest minnesvärda roll, men ännu en bra sådan. Vare sig det är hennes jobb- eller mammasida så är hon trovärdig. Ellen tillsammans med sin make Leo utgör ett modernt ungt par som försöker leva och anpassa sig till en i längden ohållbar situation. Vissa gånger behöver man ta ett steg tillbaka och se vad som egentligen är viktigast här i livet - familjen.



Filmen gör mycket bra och väldigt lite dåligt. Med det sagt finns det kanske inget som direkt är i toppklass för att ta filmen ytterligare ett steg. Om man jämför med tidigare nämnda Babel så skapas inte riktigt de starka känslorna här, trots att det finns flera scener och situationer som borde kunna göra det. Samtidigt är det skönt att den går sin egen väg. Gillar t.ex. filmens soundtrack som lika gärna hade kunnat vara med i en Nicolas Windign Refn-regisserad film. Betyget hamnar på mellan en stark trea och svag fyra. Definitivt sevärd och lämnar en med en del funderingar, men saknar lite för att man verkligen ska bli påverkad.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

lördag 16 maj 2015

Klopka



Titel: Klopka / The Trap
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: Serbien/Tyskland/Ungern
År: 2007
Regi: Srdan Golubovic
I rollerna: Nebojsa Glogovac, Natasa Ninkovic, Anica Dobra, Predrag Manojlovic

Handling: En familj i Belgrad, Serbien får plötsligt veta att sonen lider av en allvarlig hjärtsjukdom, som bara kan botas genom en dyr operation i Tyskland. I desperation ber familjen om hjälp genom att sätta ut en annons i tidningen. En man kontaktar pappan och lovar honom pengarna i utbyte mot ett mord. När sonens tillstånd försämras bestämmer han sig för att anta budet, utan att berätta det för sin fru.

Omdöme: Det är inte varje dag man ser serbisk film. Men just denna hade funnits på min radar under en längre tid. I grund och botten är det en modern noir man får ta del av och det var precis vad jag hoppades få se. Redan tidigt känner man att det är en regissör som vet vad han gör, som bjuder på lite snygga vinklar och bygger upp historien utan stress. I eftertexterna visar det sig att det hela bygger på en bok, något som till viss del förklarar filmens stabilitet.



Upplägget må inte vara revolutionerande, men det viktiga i sammanhanget är familjebiten och i det här fallet faderns inre kamp för att fatta rätt beslut. Mladen känner sig nämligen maktlös precis som hans fru Marija när sonen Nemanja en dag kollapsar i skolan och läggs in på sjukhus med hjärtproblem. Operationen som kan lösa problemet kostar €26.000 och utförs i Tyskland. Det är knappt med tid då sonens tillstånd kan försämras närsomhelst.



Mladen har en egen byggfirma, men företaget går knackigt och han har ingen möjlighet att få ett banklån. Marija jobbar som lärarinna. De kan inte sälja lägenheten då det är en hyresrätt. Och bilen, ja det är en gammal Renault som inte är värd många kronor (eller Euro i det här fallet). När de inte lyckas få hjälp återstår bara en sak - att be om hjälp genom att sätta ut en annons i tidningen. På den svarar en dag en man som vill stämma möte med Mladen. Han erbjuder €30.000 mot att Mladen dödar en man som "de" som anlitar honom vill ha röjd ur vägen. Ingen skulle misstänka Mladen och de vet att han är desperat.



Så här i skrivande stund kommer jag att tänka på Wim Wenders utmärkta Der amerikanische Freund (1977) där en man på ett liknande sätt kontaktas när sjukdom spelar in och han vill hjälpa sin familj. Upplägget är lite annorlunda, men ändå finns likheterna där. Även om det är en bättre film så är denna inte alls tokig och bör ses om man gillar nämnda film eller den här typen av film där en helt normal familjefar sätts i en omöjlig situation. En film jag annars tänkte på en del under filmens gång var ryska The Banishment (2007). Kanske inte så mycket storymässigt, men väl berättarstilen.



Filmen lyckas väl med flera av de där viktiga bitarna, som t.ex. stämningen, musiken, fotot och upplägget. Själva genomförandet är inte fläckfritt då jag tycker man kunde ha fått en att känna mer när Mladen ska utföra dådet och efterspelet. Det är dock hela tiden trovärdigt och jag gillar att man väver in detaljer under filmens gång som man återvänder till senare. Filmens avslutning är också klart passande och lämnar en med en känsla av belåtenhet, även om vissa kanske inte blir nöjda om de förväntar sig en film där allt löser sig. Svag fyra.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.9

fredag 15 maj 2015

A Very Long Engagement



Titel: Un long dimanche de fiançailles / A Very Long Engagement / En långvarig förlovning
Genre: Drama/Krig/Mysterium/Romantik
Land: Frankrike/USA
År: 2004
Regi: Jean-Pierre Jeunet
I rollerna: Audrey Tautou, Marion Cotillard, Jodie Foster, Tchéky Karyo

Handling: Fem desperata män skjuter sig själva för att få komma bort från fronten vid Somme under första världskriget. De döms inför krigsrätt till att lämnas ensamma i ingenmansland, för att dö i korseld. En flickvän till en av männen, erhåller information om sin fästman. Hon bestämmer sig för att ta reda på sanningen om vad som kan ha hänt honom.

Omdöme: Det tog emot en del att sätta sig och se den här filmen. Inte för att det kändes som det skulle vara en dålig film, men kanske lite småseg och utan att bjuda på något nytt. Riktigt så blir det inte. Det blir faktiskt långt ifrån segt och redan under filmens första tio minuter känner man att det här faktiskt kan bli riktigt bra.



Jag hade tidigare endast sett två filmer av regissören Jean-Pierre Jeunet, men hållit mig undan hans Delicatessen (1991) och The City of Lost Children (1995) då de verkar vara lite för surrealistiska och udda för min smak. I den här filmen har man en episk berättelse berättad på ett oftast fartfyllt sätt. Det kändes fräscht hur filmen gick rakt på sak och berättade bakgrunden med de fem männen som skadat sig själva för att komma bort från fronten under första världskriget. Det var inte svårt att komma in i filmen, snarare tvärtom.



Det som överraskade mest var inte att man bjöds på krig eller romantik, detta var väntat. Nej, det var istället oväntat att man skulle bjudas på ett mysterium som blir en central del. Mathilde (Audrey Tautou) är den som luskar i mysteriet då hon vill ta reda på vad som hänt hennes fästman Manech som är en av de fem männen. Hon måste försöka spåra upp de som kan veta vad som hänt. Inte minst blir korsikanskan Tina Lombardi (Marion Cotillard) ett hett spår. Mitt i allt dyker även Jodie Foster upp. Eller är det hon? Visste inte att hon var med, men visst är det hon och hon talar perfekt franska.



Från början till slut bjuder filmen på ett riktigt fint foto. Det är genomtänkt i varje scen och gör att det hela får en nästan drömlik egenskap. Krigsscenerna är även de välgjorda. Och trots att filmen är ganska mörk så har den hela tiden en något lättsam ton som passar och funkar. Dessutom gillar jag när Mathilde liksom sätter upp mål för att få tecken på att fästmannen är vid liv.



Med genomgående bra prestationer, ett mycket elegant foto, en skön blandning av krig, romantik och mysterium samt ett behagligt tempo under filmens två timmar bjuds man på en kvalitetsfilm från topp till tå. Man får inte heller glömma Angelo Badalamentis musik som passar bra och aldrig känns för dominerande som det lätt kan bli i en storslagen film som denna. En av de återkommande melodierna påminner förresten om en av melodierna i Interstellar (2014).



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7

---

Vad tyckte Henke och Jojje om filmen?