torsdag 5 maj 2016

Brian's Song



Titel: Brian's Song
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 1971
Regi: Buzz Kulik
I rollerna: James Caan, Billy Dee Williams, Jack Warden, Bernie Casey

Handling: Baserad på vänskapen mellan Chicago Bears-lagkamraterna Brian Piccolo och Gale Sayers och det starka band som bildades när en av dem plötsligt blev allvarligt sjuk.

Omdöme: Denna verklighetsbaserade historia räknas av många som en TV-films klassiker. Filmen blev en succé när den visades på TV och gick sedan upp på bio. Men det är inget snack om att det märks att det är en TV-produktion. Främst märks det på kameraarbetet med de typiska in- och utzoomningarna som var populära på såporna på den här tiden. Dessutom får man "svart bild" i rutan ungefär var tionde-femtonde minut när det var dags för reklam.



I de två huvudrollerna har man två skådespelare som inte riktigt hade slagit igenom på allvar. James Caan (här som Brian Piccolo) hade förvisso gjort en del stabila filmer och roller innan detta, men året därpå kom det stora genombrottet när han spelade Sonny Corleone i klassikernas klassiker The Godfather (1972). Billy Dee Williams (här som Gale Sayers) fick vänta några år till på sitt stora genombrott. Till slut kom det när han spelade Lando Calrissian i en annan klassiker, Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (1980).



Brian och Gale är båda rookies (nykomlingar) i det amerikanska fotbollslaget Chicago Bears. Trots att de är konkurrenter på samma position blir de snart vänner. De "tvingas" även att dela rum med varandra, något som är ovanligt då den ena är vit och den andra svart. Men de två tycker inte det är några konstigheter och är glada att vara tillsammans. Gale är stjärnan av de två, men Brian har mycket hjärta och ställer alltid upp för sin vän och sina lagkamrater.



Ett starkt band bildas och de två umgås även vid sidan av planen tillsammans med sina respektive fruar. Men lyckan blir inte långvarig när en av dem plötsligt börjar få svårt att hålla uppe sin höga standard. Vad som bara verkar vara en allergi eller ett virus visar sig senare vara mycket allvarligare än så. Deras vänskap blir nu viktigare än någonsin.



Egentligen är det inget fel på historien. Den är stundtals varm, stark och känslosam. Likaså är James Caan, Billy Dee Williams och de övriga stabila i sina roller. Dock är det inget man inte sett tidigare och regin lämnar en del att önska. Man får inte heller riktigt chansen att gå karaktärerna på djupet då filmen är på knappa 75 minuter. Något som däremot funkar bättre än väntat är att man använt sig av autentisk video från matcherna med den riktiga Brian och Gale. Duktiga var de och dessa autentiska bilder funkar alltså bra istället för att försöka återskapa det i onödan.

Filmen är ok och skapar en del känslor, även om man hade hoppats på lite mer av en film som räknas som en klassiker i sammanhanget. Det finns dock en och annan som fällt en tår eller två till den här filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.6

onsdag 4 maj 2016

Rudy



Titel: Rudy
Genre: Drama/Sport
Land: 1993
År: USA
Regi: David Anspaugh
I rollerna: Sean Astin, Ned Beatty, Robert Prosky, Jon Favreau, Vince Vaughn

Handling: Ända sedan han var en liten pojke har Rudy Ruettiger drömt om att få gå på Notre Dames universitet och spela amerikansk fotboll för deras lag. Men Rudys dröm är tyvärr inte realistisk eftersom hans betyg är otillräckliga, hans familj inte har råd med terminsavgifterna och han inte har de fysiska förutsättningarna. Men tack vare den sympatiske prästen Cavanaugh, får Rudy en plats på den närbelägna skolan 'Holy Cross' för att kunna förbättra sina betyg och ha chansen att kunna byta till sig en plats vid Notre Dames universitet. Baserad på en verklig historia om Rudy Ruettiger.

Omdöme: Rudy (Sean Astin) spelar amerikansk fotboll på high school och är omtyckt av både lagkamrater och tränare. Men nu är han klar med high school och ska gå vidare. Drömmen om att få spela för Notre Dames universitet känns avlägset för Rudy. Allt talar emot honom. För det första har han inte betygen för att komma in. Som om det inte vore nog har hans familj inte råd då hans pappa och bröder alla jobbar på det lokala stålverket.



Rudy är dock en kämpe och efter ett par års arbete på stålverket bestämmer han sig för att gå efter sin dröm, trots att alla säger att han ska glömma det. Inte bara betygen och avsaknaden av pengar gör hans dröm avlägsen. Det faktum att han är kortväxt för sporten gör det ännu lite svårare. Rudy lyckas dock övertyga de ansvariga på skolan att ge honom en chans. En chans till att få upp betygen på den närliggande skolan Holy Cross. För innan han är inskriven på Notre Dame kan han inte spela för deras lag, och det är ju drömmen.



Med en enorm drivkraft, ihärdighet och mycket hjärta lyckas Rudy sakta men säkert komma närmare sin dröm. Men även han börjar tappa tron på att han någonsin kommer att lyckas eller för den delen få chansen om han väl kommer in på Notre Dame. Det blir därför en emotionell resa för både Rudy och för tittaren som är med honom hela vägen.



Detta visar sig vara en inspirerande historia som mer handlar om människans förmåga att övervinna otroliga odds och kämpa ända in i slutet. Rudy är näst intill besatt av att lyckas, vilket får omgivningen att misstänka att han kan vara galen. Nästan galen är han, men på rätt sida gränsen. Han blir istället omtyckt av alla som lär känna honom då hans passion och hjärta alltid finns där. Dessutom är han en god lagkamrat vilket gör att han skaffar sig många vänner på vägen som vill honom väl.



Något som blir tydligt är att filmen lika gärna hade kunnat handla om vad som helst. Nu handlar det om amerikansk fotboll, men det är faktiskt väldigt lite av sporten som man får ta del av. Åtminstone under filmens första timme. Här är det nämligen Rudys kamp för att komma till Notre Dame, förbättra sina betyg och få vara med runt arenan. Under andra halvan är Rudy med och tränar, men det blir inte några matcher. Avslutningen blir därför mer slående när man väl får ta del av en match. Det blir på så vis inte så upprepande när det väl händer saker.



Det är en liten, men stor film måste man säga. I fel händer hade det kunnat bli alltför sockersött. Nu är det svårt att värja sig. Redan tidigt känner man att man kommit hem, så att säga, när Jerry Goldsmiths musik hörs till förtexterna. Inte så konstigt att den senare använts till olika trailers och till en presidentkampanj. Filmen räknas bland de mest inspirerande sportfilmerna som gjorts och det är inte så svårt att förstå varför. David Anspaugh, med ett förlutet på tv-serien "Hill Street Blues", hade tidigare gjort den hyllade basketfilmen Hoosiers (1986).

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.5

tisdag 3 maj 2016

Remember the Titans



Titel: Remember the Titans
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 2000
Regi: Boaz Yakin
I rollerna: Denzel Washington, Will Patton, Ryan Gosling, Kip Pardue

Handling: Herman Boone blir anställd som tränare för T.C. Williams High Schools fotbollslag, trots att han är svart och laget redan har en framgångsrik vit tränare. Detta sker i Virginia under början av 1970-talet då skolan precis börjat integreras och låter svarta få gå i samma skola som de vita. Förvecklingar uppstår givetvis, men går coachen i land med sin uppgift att göra dem till ett vinnande lag?

Omdöme: Disney ligger bakom denna verklighetsbaserade historia, något som är lite illavarslande men inte särskilt ovanligt när det kommer till sportfilm. För regin står turk-amerikanen Boaz Yakin vars regidebut Fresh (1994) var en frisk fläkt. Även denna film visar sig vara gjord med fast hand.



Denzel Washington må inte vara en personlig favorit, men han är allt som oftast bra och levererar stabila prestationer. Så är även fallet här då han spelar Herman Boone som får jobbet som huvudcoach för det amerikanska fotbollslaget Titans i Virginia. Nuvarande huvudcoachen Bill Yoast (Will Patton) får kliva åt sidan, trots att han varit framgångsrik. Skolan vill nämligen ha en svart tränare och integrera de svarta spelarna i laget som endast bestått av vita spelare.



Till en början blir det en historia om rasfrågan. Vita och svarta kommer inte överens och de vita spelarna tror att en svart tränare kommer att förfördela "sina egna". Snart märker de dock att tränare Boone är hård mot alla, oavsett hudfärg. Tränarna Boone och Yoast lyckas få spelarna att förstå att de måste lära sig att spela för varandra. Detta gör att de blir ett sammansvetsat gäng där det inte spelar någon roll vad din hudfärg är. För utomstående blir det dock inte lika enkelt att acceptera.



Även om filmen lyckas bli bättre efter den inledande rasfrågan avklarats, finns här lite för mycket Disney-vibbar. Det innebär att det blir lite för hjälteaktigt med musiken och allt vad det innebär. Det finns en kompisrelation som sticker ut en del som gör att filmen blir lite emotionell på rätt sätt när olyckan är framme. Dock saknar man fortfarande mer av helheten. Själva matchsituationerna är t.ex. inte speciellt intressanta. Det är vad som händer utanför som man lyckas bäst med. Det är här regissören känns mest komfortabel. En gedigen film utan att lyckas höja sig tillräckligt för att bli direkt minnesvärd.



Avslutningsvis två noteringar vad gäller skådespelarna vid sidan av huvudpersonerna Denzel Washington och Will Patton. En Patton som jag förresten kände igen från trevliga thrillern No Way Out (1987) där han spelade skurk. Det är en ung Ryan Gosling som här bara var 19 år. Ingen direkt utstående prestation, men ändå noterbar. En som stod ut desto mer var annars Hayden Panettiere i rollen som Sheryl Yoast, dotter till tränaren Yoast. Endast 10 år gammal, men får ganska stort utrymme som den passionerade flickan som hellre vill analysera spelen än att leka med dockor. Duktig och inte en jobbig barnskådis.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.8

måndag 2 maj 2016

The Replacements



Titel: The Replacements
Genre: Komedi/Sport
Land: USA
År: 2000
Regi: Howard Deutch
I rollerna: Keanu Reeves, Gene Hackman, Brooke Langton, Rhys Ifans, Jon Favreau, Jack Warden

Handling: Delvis baserat på verkliga händelser som inträffade under en spelarstrejk på 80-talet. Amatörer får chansen att spela för det amerikanska fotbollslaget Washington Sentinels då ligans ordinarie spelare bestämt sig för att strejka med fyra matcher kvar...

Omdöme: Om man förväntar sig en realistisk och seriös amerikansk fotbolls-film är det bästa att tänka om. Man får nämligen det motsatta. Det är orealistiskt och oseriöst. Så pass att det faktiskt inte blir direkt engagerande. Historien lär dock till viss del vara baserad på (eller inspirerad av) en spelarstrejk som skedde 1987 i den amerikanska proffsligan NFL.



Varför man valt att förlöjliga och fördumma allt och alla är en gåta. Man hade nämligen kunnat göra en seriös film med samma premiss och fått till en både bättre och intressantare film. Istället är det som om samtliga spelare som rekryteras har IQ som en sköldpadda. De är totalt oseriösa och korkade. Så pass att man inte kan känna några sympatier för dem.



Keanu Reeves är quarterbacken Shane Falco som ska försöka bära laget på sina axlar. Gene Hackman är veterantränaren som fått fria tyglar av lagets ägare spelad av Jack Warden. Falcos kärleksintresse blir Brooke Langton i rollen som cheerleadern Annabelle Farrell. Hon och hennes cheerleadervänner är förresten de enda kvinnorna i filmen förutom ägarens korkade fru som dyker upp i två korta scener. Det blir en alltför endimensionell film, något man förstår tidigt.



För regin står Howard Deutch som inte hör till de mest kända namnen där ute, men som jag alltid förknippar med den trevliga ungdomsfilmen Some Kind of Wonderful (1987). Intressant nog blir denna film bättre längre in i filmen när den går ifrån att bara försöka vara komisk. Man får bl.a. en fin scen mellan Falco och Annabelle till låten "Every Breath You Take" av The Police. Dessutom blir det lite seriösare under den sista matchen laget spelar när något står på spel.



Vad tar man annars med sig från filmen? Filmen har ett 90-tals soundtrack som gör en påmind om när filmen är ifrån. The Police-låten är dock bäst och den är från 80-talet. Det är alltid trevligt att se favoriten Gene Hackman, så även här. Det är bara synd att det inte är en bättre och seriösare film. Avslutningsvis är det en kul notering som görs i form av att NFL-experten John Madden (som syns som sig själv i filmen) starkt påminner om en äldre version av John Candy.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.5

söndag 1 maj 2016

En vecka med amerikansk fotboll



Det finns flera bra (och mindre bra) filmer om amerikansk fotboll där ute. Några av dem har jag sett, andra har jag velat se. Nu är det dags att ta tag i sju av dessa filmer. Två av dem har jag sett tidigare, fem är tidigare osedda.

Varje dag mellan 2-8 maj kommer en ny amerikansk fotbolls-film att dyka upp. Drama, humor, romantik, action, spänning, blod och svett.

Bad Boys



Titel: Bad Boys
Genre: Action/Komedi/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1995
Regi: Michael Bay
I rollerna: Will Smith, Martin Lawrence, Téa Leoni, Tchéky Karyo, Joe Pantoliano

Handling: Poliserna Mike Lowrey och Marcus Burnett har 72 timmar på sig att hitta knark värt omkring 100 miljoner dollar innan deras fall tas över av FBI. När en vän till Lowrey blir mördad av några knarkhandlare blir han än mer bestämd. De lyckas hitta vittnet till mordet, men för att övertyga henne att vittna i en rättegång blir de tvungna att byta plats med varann. Mike blir Marcus, och Marcus blir Mike. Detta visar sig senare bli både komplicerat och farligt.

Omdöme: Mike (Will Smith) och Marcus (Martin Lawrence) arbetar som narkotikaspanare i Miami. De har varit kollegor och vänner i flera år, trots att de är väldigt olika som personer. Mike är ungkarl och cool. Marcus är gift med tre barn och snackar för mycket. Deras senaste fall innebär att heroin värt 100 miljoner dollar stulits från polisens lager. Det är upp till Mike och Marcus att hitta de skyldiga och få tillbaka drogerna innan de hamnar på gatan.



Marcus får chansen att komma ifrån familjelivet ett tag när vittnet Julie (Téa Leoni) vägrar prata med någon annan än Mike. Men Mike är inte tillgänglig och Marcus tvingas då av sin chef Howard (Joe Pantoliano) att utge sig för att vara Mike. Detta kan vara deras enda chans att komma åt de skyldiga så det gäller för Marcus att inte sabba det hela. Det blir dock inte så lätt för honom då Mike har ett rykte om sig att vara cool och en kvinnokarl, något Marcus inte känner sig komfortabel med.



Detta är lite av 90-talets motsvarighet till 80-talets actionkomedier Beverly Hills Cop (1984) och Lethal Weapon (1987). Givetvis har det att göra med att producenterna Don Simpson och Jerry Bruckheimer låg bakom förstnämnda film, precis som de gör med denna. En annan rolig notering är musiken som man genast tror Hans Zimmer står för (låter lite som The Rock (1996), vilket var Michael Bays nästa film), men det är istället den mindre kände Mark Mancina som bl.a. gjorde musiken till Speed (1994) och Con Air (1997).



Att det här är en underhållande actionkomedi är svårt att missa. Den är åtminstone stundtals rolig och underhållande. Det blir nämligen ganska roligt att följa Mike och Marcus som hamnar i diverse tjafs och trångmål. Om man kombinerar det med en del action så får man den här sortens sommarblockbuster.



Något man lätt glömmer bort är att fotot är bättre än vad man är van vid från en actionkomedi av det här slaget. Det är lätt att missa att detta var Michael Bays långfilmsdebut. Han lyckades dock gå från att vara en duktig musikvideoregissör till de stora filmerna, åtminstone om man ser till underhållningsfaktorn.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

lördag 30 april 2016

The Sicilian Clan



Titel: Le clan des Siciliens / The Sicilian Clan / Den sicilianska klanen
Genre: Kriminaldrama
Land: Frankrike
År: 1969
Regi: Henri Verneuil
I rollerna: Jean Gabin, Alain Delon, Lino Ventura, Irina Demick

Handling: Roger rymmer från fängelset med hjälp av en siciliansk familj och tillsammans med dem börjar han planera en till synes omöjlig kupp.

Omdöme: Tre av de stora franska skådespelarna har samlats i samma film. Jean Gabin är Vittorio Manalese, ledaren av en kriminell siciliansk familj. Alain Delon är Roger Sartet, en morddömd stortjuv som får hjälp av Vittoria att rymma under en fångtransport. Lino Ventura är Le Goff, poliskommissarien som är dem på spåren. Två kvinnor kommer också spela en betydande roll. Dels Rogers syster Monique och dels Jeanne, Vittorios svärdotter. Båda kan leda Le Goff till den förrymde Roger.



Det första man lägger märke till är den lite speciella musiken av Ennio Morricone. En något lekfull melodi som känns lite som en blandning mellan titelmelodin till Jönssonligan och en spaghettivästern. Denna melodi tillsammans med en, max två till återanvänds flera gånger under filmens gång. Det ger filmen en harmonisk känsla, trots att det är en relativt hård film utan så mycket humor.



Historien bör sägas är ganska jämnbra filmen igenom. Till en början är det Alain Delon och hans Roger Sartet som fokuset ligger på. Men efter hans rymning övergår det alltmer till en film om Jean Gabin och Lino Ventura. Filmen påminner förresten en del om ett annat franskt kriminaldrama (även den med Alain Delon) som kretsar kring tre män som är inblandade i en kupp. Den filmen heter Le cercle rouge (1970) och är nog också en bättre och lite mer känd film.



Här är det en kupp som planeras mot ett flygplan som ska transportera en stor mängd värdefulla smycken till en utställning i New York. Roger och Vittorio planerar att genomföra kuppen när planet flyger från Rom mot New York med mellanlandning i Paris. Eftersom den dyrbara lasten ska transporteras ombord ett vanligt passagerarplan, har gänget inga större problem med att vara ombord planet. Givetvis något som aldrig skulle hända idag, men säkerhetsrutinerna såg lite annorlunda ut på den här tiden.



Själva kuppen är inte så jättemärkvärdig, förutom hur de tänkt avsluta kuppen på. Uppbyggnaden, avslutningen av kuppen och efterspelet där Roger, Vittorio och Le Goff gör upp är dock klart tillfredsställande. Om man sen lägger till Morricones trevliga musik (om än inte hans mest framstående verk) och den typiska 60-tals känslan i form av inte minst färgerna (allt verkar gå i färgerna gult, orange, rött och brunt), så får man en gemytlig liten film som inte går till historien som den bästa kuppfilmen men trots allt sevärd. Stark trea till svag fyra.


Alain Delon som Roger Sartet


Jean Gabin som Vittorio Manalese


Lino Ventura som Le Goff

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

fredag 29 april 2016

The Flying Deuces



Titel: The Flying Deuces / Vi fara till Sahara
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1939
Regi: A. Edward Sutherland
I rollerna: Stan Laurel, Oliver Hardy, Jean Parker, James Finlayson

Handling: Helans hjärta är krossat när han får reda på att hans stora kärlek redan har en käraste - en officer i den fransk främlingslegionen. För att glömma henne tar han värvning i legionen och tar Halvan med sig.

Omdöme: Helan & Halvan på nya äventyr. De två är i Paris på semester när det börjar bli dags att återvända hem till jobbet på fiskmarknaden. Men Helan funderar på att stanna, inte minst som han blivit förälskad i fransyskan Georgette. Hon är dotter till hotellägaren på hotellet de bor på. Men när Helan ska fria får han nobben - hon har redan en man. Helan känner att han inte har något att leva för och vill begå självmord. Då får han och Halvan tipset om att gå med i den franska främlingslegionen, något de tycker låter som en strålande idé...



Detta är en av flera Helan & Halvan långfilmer jag brukade titta på som liten. Hade inte sett den på ett bra tag, men så fort den drar igång känner man igen sig. Första 20 minuterna eller så utspelar sig i Paris och det är här filmen också är som bäst. Den bjuder på klassisk H&H-humor, utan att det blir riktigt så bra som i deras bästa stunder. Här finns dock flera situationer som får en att både le och skratta.



När de två så går med i den franska främlingslegionen blir filmen något för upprepande där våra två vänner hamnar i trubbel som de har svårt att ta sig ur. Det visar sig nämligen att det är mycket svårare att lämna främlingslegionen än att gå med i den. Detta är något de inte räknat med då de bara tänkt stanna tills Helan glömt Georgette och kommit på andra tankar. Givetvis ställer de till det och går alla på nerverna. Men nej, detta är inte en av deras starkare långfilmer, även om den är ok.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

torsdag 28 april 2016

Mina favoritfilmer - 1962

Ett oerhört jämnt år med ett par filmer precis utanför topp tio som var svåra att lämna utanför. Ingen utpräglad toppfilm gör det däremot svårt att rangordna listan. Vilken film som egentligen var bäst från året är nästan omöjligt att säga, något som är lite synd då man gärna vill ha en given etta.

På topp tio återfinns filmer från:

6 USA
2 Storbritannien
1 Frankrike
1 Japan


#10 The Manchurian Candidate (John Frankenheimer)



En grupp amerikanska soldater blir tillfångatagna och förs till Manchuriet i nordöstra Kina. Där hjärntvättas de för att sedan skickas tillbaka till USA som spioner. Men när Bennett Marco, en av de tillfångatagna soldaterna börjar få återkommande mardrömmar, inleder han en utredning om vad som egentligen hände.

Minnesvärd klassiker som var lite före sin tid och bjuder på några bra prestationer (inte minst av Angela Lansbury). Fick sedermera en remake som givetvis var svagare.


#9 The Man Who Shot Liberty Valance (John Ford)



En senator återvänder till en begravning av en gammal vän, och berättar för en reporter om hur de två för många år sedan bekämpade skurken Liberty Valance.

John Wayne och James Stewart, två av de stora ses här. Kanske inte min favoritvästern, men helt klart en bra sådan.


#8 Dr. No (Terence Young)



Agent 007 kämpar mot den mystiske Dr. No, en vetenskapsman som bestämt sig för att förstöra USA:s rymdprogram. För att undvika en katastrof skickas Bond till Jamaica där han möter den vackra Honey Ryder och konfronteras med den storhetsvansinnige Dr. No på hans ö Crab Key.

Det är här hela äventyret började med 007 - James Bond. Kanske inte den bästa i Bond-serien, men utan tvekan bra och med en hård och iskall Sean Connery.


#7 Lawrence of Arabia (David Lean)



Detta är en biografi av T.E. Lawrence. Den unge löjtnanten Lawrence lyckas få ett jobb som observatör hos prins Feisal, ledaren av Arabiens fria armé. Lawrence bestämmer sig för att stanna kvar och hjälpa Feisal. Hans äventyr är noga beskrivna av journalisten Jackson Bentley.

Storslaget äventyr av mästaren David Lean som är svårt att klaga på. Kanske lite för lång för sitt eget bästa, men det krävs nästan när man har en så episk berättelse.


#6 Lonely Are the Brave (David Miller)



En cowboy i ett modernt samhälle har kommit för att försöka frita en gammal vän som sitter fängslad. För att ha en chans att uppnå detta ser han till att själv blir fängslad.

En något bortglömd film där Kirk Douglas ger järnet i en film han själv var med och producerade (vilket inte var första gången). En gammaldags cowboy i ett modernt samhälle skapar givetvis problem.


#5 Experiment in Terror (Blake Edwards)



Kelly Sherwood terroriseras av en man som vill att hon stjäl $100,000 från banken där hon jobbar. Han vet bevisligen väldigt mycket om henne och hotar döda henne, eller hennes yngre syster Toby, om hon går till polisen. Hon lyckas dock kontakta FBI, men kan de rädda henne i tid...

Blake Edwards, kanske mest känd för sina Rosa pantern-filmer med Peter Sellers, har här lyckats göra en tät och spännande thriller med ett härligt upplägg som får det att vattnas i munnen.


#4 Harakiri (Masaki Kobayashi)



Freden i Japan under sextonhundratalet ställer samurajklanen utan arbete och gör dem fattiga. Koden för en samuraj i den situationen är att begå harakiri - rituellt självmord. Samurajen Tsugumo berättar om sin svärsons öde.

En av de bättre samurajfilmerna och en klassiker värd sitt rykte. Snygg, välgjord och med flera minnesvärda scener.


#3 Cape Fear (J. Lee Thompson)



Advokaten Sam Bowdens liv blir outhärdligt efter att fången Max Cady blir frisläppt efter 8 års fängelse. Bowden vittnade i en rättegång om att Cady attackerade en ung kvinna vilket ledde till att Cady blev fälld. Nu när Cady har blivit fri börjar hans terror mot Bowden och hans familj, särskilt riktar han in sig på Bowdens dotter...

Klassisk nervig thriller där Gregory Peck och Robert Mitchum tampas med varandra ända in i slutet. Filmen fick även en remake av Martin Scorsese som inte alls var dum.


#2 Le doulos (Jean-Pierre Melville)



Maurice blir tagen på bar gärning när han gör ett inbrott tillsammans med Remy. Polisen har fått tips av en tjallare och tjallaren Silien misstänks för att ha satt dit Maurice. Det är bara en tidsfråga innan någon dör.

En av flera bra Melville-filmer och en skön fransk noir är vad man får. Gillar hur den byter fokus en bit in i filmen och blir därför inte så enkelspårig.


#1 Days of Wine and Roses (Blake Edwards)



Joe och Kirsten är bilden av den perfekta familjen med sin vackra lilla dotter. Men skrapar man på ytan kommer en helt annan bild fram. Båda har spriten som sitt största intresse och allvarligaste problem.

Favoriten Jack Lemmon gjorde många bra prestationer och detta är en av hans allra främsta. Lemmon och Lee Remick bjuder på ett riktigt starkt porträtt av två förlorade själar som bara gör det värre genom att vara tillsammans. Gripande, stark och ytterst välspelad.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Advise & Consent
Birdman of Alcatraz
The Counterfeit Traitor
Mr. Hobbs Takes a Vacation
Requiem for a Heavyweight
Vu du pont / A View from the Bridge
What Ever Happened to Baby Jane?

---

Sämsta filmen: Le procès / The Trial

Denna Orson Welles-film var visuellt sett klart lyckad, men innehållsmässigt och skådespelarmässigt för svag.


Största besvikelsen: Le procès / The Trial

En riktigt stor besvikelse då den inledde klart lovande och bjöd på mycket fint svartvitt foto, har Anthony Perkins i huvudrollen och Orson Welles som regissör och skådespelare. Skådespelaren Orson Welles slår regissören i detta fall.