söndag 23 september 2018

Family Plot



Titel: Family Plot / Arvet
Genre: Thriller/Komedi
Land: USA
År: 1976
Regi: Alfred Hitchcock
I rollerna: Bruce Dern, Barbara Harris, William Devane, Karen Black, Ed Lauter

Handling: En falsk spådam och hennes pojkvän lurar folk på pengar. En rik äldre dam söker upp paret för att hitta sin sedan länge försvunne brorson. Samtidigt kidnappar ett annat par folk i San Fransisco-området. Dessa människors vägar möts och smärre kaos utbryter...

Omdöme: I vad som kom att bli den store Alfred Hitchcocks allra sista film, beaktas hur spådamen Blanche Tyler (Barbara Harris) och hennes pojkvän George Lumley (Bruce Dern), som är taxichaufför till vardags och privatdetektiv på fritiden, försöker hitta en man åt en rik gammal dam. I belöning kommer de tjäna en fin liten hacka på $10.000.



När George börjar gräva i det hela, kommer han en man på spåren. Han och Blanche har endast ett namn att gå efter. Särskilt lätt att lokalisera mannen blir det inte då han verkar ha fejkat sin egen död. Som om det inte vore nog utför paret Arthur Adamson (William Devane) och Fran (Karen Black) en djärv kidnappning och utpressning. George och Blanche finner sig snart i en livsfarlig situation där någon vill tysta dem innan de får fram sanningen.



Detta är en Hitchcock-film man liksom hållit sig undan. Den har aldrig nämnts bland klassikerna och det har inte känts som något måste att se den. Men Hitchcock är Hitchcock. Det är sällan hans filmer är helt ointressanta eller dåliga (även om det hänt). Här blir det stundtals en svart komedi vilket på sina håll blir lite småroligt, men där det överlag hade funkat bättre utan. Tänker inte minst på sekvensen med bilen som kör nedför de slingriga vägarna. Det hade kunnat bli ganska nervigt, men blir nu mest komiskt. Inte bara för hur karaktärerna beter sig utan även hur det är uppspeedat och lite annat.



Bruce Dern är en skön typ och det är han som funkar bäst. Han känns lite goofy och påminner mig här om Kramer från TV-serien "Seinfeld". Undrar just om de sneglat lite på hans karaktär här. Finns flera likheter, som t.ex. håret, den goofiga stilen, piprökandet och ja, hela stilen egentligen. Lite kul när man läser att Hitchcock från början ville ha Al Pacino för rollen, men när han var för dyr plockade man in Dern.



William Devane har jag alltid gillat och han passar bra här som mustaschprydd och lite elak. Ed Lauter likaså, han brukar oftast funka i biroller och så även här. Hitchcock lär ha velat ha Burt Reynolds för rollen och spanade in The Longest Yard (1974) för att se om han skulle funka. Han gillade istället Lauter i filmen och valde att ge honom rollen.



Vad gäller Barbara Harris känns hon inte direkt övertygande och verkar hela tiden vara ett flummigt medium. Här hade nog Goldie Hawn som var påtänkt för rollen funkat bättre. Karen Black, ja hennes skelögdhet har alltid stört mig. Hitchcock verkar inte heller ha varit särskilt förtjust i henne under inspelningen. Kan det ha haft att göra med ögonen tro?



Efter en något trevande inledning, kommer det hela igång och man blir varm i kläderna. Känns som andra halvan nog är lite starkare än den första. Kidnappning, utpressning, planerade mord, konfrontationer och annat smått och gott gör detta till en småtrevlig film till slut. Den har tillräckligt mycket av Hitchcocks prägel över sig för att man ska bli belåten. Men hade den varit lite mer seriös hade det nog kunnat lyfta den ytterligare ett snäpp.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

lördag 22 september 2018

Frenzy



Titel: Frenzy
Genre: Thriller
Land: Storbritannien
År: 1972
Regi: Alfred Hitchcock
I rollerna: Joe Finch, Barry Foster, Alec McCowen, Anna Massey

Handling: London terroriseras av en sexmördare som invånarna i staden döper till slipsmördaren. Richard Blaney blir polisens huvudmisstänkte då hans exfru mördas. Blaney blir tvungen att hitta mördaren för att kunna bevisa sin oskuld.

Omdöme: Stackars Richard Blaney (Joe Finch). Inte bara att han får sparken från sitt barjobb, han har inte heller pengar att sätta på ett säkert kort när han får ett tips om en häst från sin vän Robert Rusk (Barry Foster). Som om det inte vore nog är Blaney snart eftersökt av polisen då han misstänks vara slipsmördaren som härjar i London. Bevisen och vittnesmålen pekar nämligen mot honom och han får svårt att bevisa sin oskuld.



På typiskt Hitchcock-manér får man en historia om en oskyldigt anklagad man. Även om man sett det förr är det svårt att värja sig när Hitchcock på sitt lekande sätt blir varm i rocken. För det tar kanske en halvtimme innan historien tar fart. Det är i samband med att Blaney blir misstänkt och hans vän Rusk visar sin rätta sida.



Att det skulle vara någon av Hitchcocks bättre filmer skulle man inte kunna påstå. Fast å andra sidan är det svårt att mäta sig med de stora klassikerna. Med Hitchcocks mått mätt, är det ok. Men mannen hade en ganska hög lägstanivå och detta var inte alls tokigt som näst sista film i en lång och framgångsrik karriär.



Just att det utspelar sig i London, England gör en del för att det inte ska bli så bra som det hade kunnat bli. Det är väldigt typiskt brittiskt vad gäller mode, frisyrer och allt fruktansvärt på den här tiden. Många gånger var det inte bättre i Hollywood eller någon annanstans bör tilläggas. Men hade det t.ex. utspelats i soliga Kalifornien, kanske i San Francisco så hade det nog blivit lite mysigare än trista London.



Hade filmen gjorts i Hollywood med amerikanska skådespelare hade man rent utseendemässigt kunnat välja Stacy Keach i rollen som Richard Blaney och Gene Wilder som Robert Rusk. De påminner nämligen en hel del om Joe Finch respektive Barry Foster, även om de skådespelarmässigt är olika. Barry Foster spelar favoritkaraktären Rusk på ett skönt överlägset sätt som blir behållningen i filmen.



Vid sidan av ett par minnesvärda scener med Rusk, får man nog säga att det är Hitchcocks lekfullhet som sticker ut. Inte minst kring måltiderna som poliskommissarie Oxford (Alec McCowen) måste uthärda hemma hos sin fru som är i farten med att lära sig det franska köket. Det blir även ett sätt för Oxford att gå igenom och uppdatera fallet för sin fru, något som bjuder på en del komiska inslag i en på sina håll annars ganska våldsam historia.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

fredag 21 september 2018

The Young Savages



Titel: The Young Savages / Unga vildar
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1961
Regi: John Frankenheimer
I rollerna: Burt Lancaster, Shelley Winters, Telly Savalas, Dina Merrill

Handling: En åklagare undersöker varför tre italiensk-amerikanska ungdomar är misstänkta för att han dödat en blind pojke med latinamerikansk bakgrund.

Omdöme: Detta kom att bli en av John Frankenheimers allra första långfilmer, även om han hade erfarenhet från TV-serier och TV-filmer. Det kom även att bli det första av sammanlagt fem samarbeten med stjärnan Burt Lancaster. De kom snart att lära sig av varandra. Inte minst kom Lancaster att lära sig uppskatta Frankenheimers lite annorlunda stil då han gillade att använda sig av innovativa kameravinklar som var nytt för Lancaster.



Burt Lancaster spelar distriktsåklagaren Hank Bell som tillsammans med Telly Savalas (i sin första filmroll) som polisdetektiven Gunderson (vad annars) försöker komma till botten med vad som egentligen skedde och varför tre unga italiensk-amerikanska killar dödade en puertoricansk 15-åring som dessutom var blind. Snart framkommer det att pojkarna är med i ett gäng och dådet skedde på mark där det puertoricanska rivaliserande gänget har sitt område. Men det förklarar inte varför man gav sig på en blind pojke som inte kunde försvara sig.



Samtidigt som Bell, som själv har italiensk bakgrund och kommer från det tuffa området där dådet skedde, försöker komma till botten med sanningen, skapar han irritation hos de två gängen. Inte blir det bättre av att en av de anklagade pojkarnas mammor, Mary DiPace (Shelley Winters) är en gammal flamma till Bell. Det hela får sin upplösning i rättegångssalen - om Bell tar sig dit helskinnad vill säga.



Vad som inleds med själva dådet utfört av de tre ungdomarna, verkar bli en ganska ordinär och lite intetsägande historia. Detta till något jazzig och skrikig musik som inte direkt gör sitt. Men det hela bygger på en bok och sakta men säkert faller bitarna på plats. Inte bara för filmen, utan även för Bell och hans utredning. Ju närmare sanningen han kommer, ju bättre blir det då man liksom tar sig ut ur dimman och ser helheten. Även musiken stabiliseras skönt nog under filmens gång.



Burt Lancaster övertygar allt mer ju längre in i filmen man kommer. Han har vissa gånger en tendens att inte verka ta i och bara köra sin stil. Här funkar det och han vrider upp sin prestation ytterligare lite till när det behövs. Några av de övriga är det dock lite si och så med. Shelley Winters känns inte helt övertygande som orolig mamma, även om hennes karaktär ska vara lite labil. De tre ungdomarna är ojämna där de i ena stunden känns som amatörer för att i nästa ge övertygande prestationer i vissa scener.



När röken har lagt sig kan man konstatera att man fått ett starkt drama som har en historia som berättas väl och skapar känslor. Det blir inte riktigt som förväntat, det är helt enkelt bättre än väntat. Kanske inte en klassiker eller regissörens främsta, men utan tvekan en bra film. Stilen känns annars igen och det är kul att se att Frankenheimer fick till det redan tidigt i sin karriär.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0

torsdag 20 september 2018

Grand Prix



Titel: Grand Prix
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 1966
Regi: John Frankenheimer
I rollerna: James Garner, Yves Montand, Eva Marie Saint, Brian Bedford, Toshirô Mifune, Adolfo Celi

Handling: Racingberättelse som tar en titt bakom scenen och in i de professionella bilförarnas privatliv. Kärleksaffärer, olyckor och utpressning kombineras med racing.

Omdöme: Filmen inleds direkt med racing då Formel 1-säsongen drar igång med Monacos Grand Prix. Amerikanen Pete Aron (James Garner) konkurrerar med britten Scott Stoddard (Brian Bedford) i samma stall. Deras främste utmanare är Ferrari-föraren och veteranen, fransmannen Jean-Pierre Sarti (Yves Montand) och den andre Ferrari-föraren, ynglingen och italienaren Nino Barlini (Antonio Sabato).



En fruktansvärd olycka inträffar under tävlingarna som omkullkastar alla förutsättningar och skapar extra mycket intriger kring denna Grand Prix-säsong. Pete Aron blir utslängd från sitt stall. Scott Stoddard hamnar på sjukhus och hans fru Pat (Jessica Walter) lämnar honom. Samtidigt träffar Jean-Pierre Sarti journalisten Louise Frederickson (Eva Marie Saint) som han inleder ett förhållande med, trots att han är gift. Och det är bara början på intrigerna.



Detta är ett klassiskt melodrama som tar upp mycket av speltiden. Visst blir det även mycket racing, speciellt inledningsvis, runt mitten och slutet. Det är en klassisk matinéfilm på nästan tre timmar som inleds med en fem minuter lång "overture" och även bjuder på en kort "intermission" efter halva filmen. Kanske hade det inte behövts en tretimmarsfilm om racing. Men då den bjuder på både en stabil story och en hel del racing, går det inte att klaga för mycket.



Själva racingscenerna är mycket realistiska och det är givetvis något filmen lever på än idag. Det är inget som trickfilmats, snabbats upp eller liknande. Fartkänslan finns där, skådespelarna kör själva dessa bilar på riktigt. Yves Montand lär dock ha blivit lite chockad när han sladdade av banan. Det gjorde att de valde att filma en del scener med honom med hjälp av att man monterade fast en annan bil framför hans. Men det är absolut inget som märks då man kommer upp i höga hastigheter trots det. James Garner kör dock allt själv.



Ett par år senare skulle det komma en annan riktig racingfilm i form av Le Mans (1971) med Steve McQueen. Han lär ha varit påtänkt här för huvudrollen, men lär inte ha kommit överens under ett första möte och istället blev det alltså James Garner som fick rollen. Båda filmerna måste ses som två klassiska racingfilmer som definitivt ska ses av de som gillar racing som ökar pulsen.



Detta kom för övrigt att bli John Frankenheimers första färgfilm och varför inte slå på stort, tänkte han nog. Även om det är ett klassiskt melodrama och racingscenerna är i princip fläckfria, saknas något för att man verkligen ska bry sig. Intrigerna har något på gång, men det lyfter aldrig riktigt. Likaså blir inte racingscenerna så pulshöjande som man hade önskat då man inte direkt bryr sig om vem som slår vem. Dock sitter man beredd på att olyckan kan vara framme när som helst. För man ska ha klart för sig att säkerheten på den här tiden var i princip obefintlig. Inte bara för förarna, utan även för personalen runt banan och åskådarna. Det är något som blir väldigt tydligt under filmens gång.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2

onsdag 19 september 2018

The Gypsy Moths



Titel: The Gypsy Moths / De dödsföraktade
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1969
Regi: John Frankenheimer
I rollerna: Burt Lancaster, Gene Hackman, Deborah Kerr, Scott Wilson

Handling: Berättelse om tre konstflygande skidivers av olika åldrar och temperament som sammanförs av riskerna i sitt farliga yrke.

Omdöme: Med en åldrande Burt Lancaster, en "ung" Gene Hackman och en ännu yngre Scott Wilson (som kul nog påminner om en mycket ung Roy Scheider), har man trion som spelar de konstflygande fallskärmshopparna i John Frankenheimers lilla film. En film som man tror ska bli en slags sportfilm om fallskärmshoppning, men som istället visar sig bli ett starkt relationsdrama.



När de tre glider in i nästa stad där de ska underhålla den betalande publiken runt 4:e juli helgen, visar det sig att den yngste av dem, Malcolm (Scott Wilson) är född och uppvuxen i den lilla staden i Kansas. Han bjuder med sig de två andra, Mike Rettig (Burt Lancaster) och Joe Browdy (Gene Hackman) hem till herr och fru Brandon som var Malcolms fosterföräldrar under en kortare period. Fru Brandon (Deborah Kerr) är också Malcolms moster.



Samtidigt som de tre gör reklam för sin show och väntar på att dagen ska komma, bekantar de sig med Brandons och ger sig ut på stan. Inte minst kommer Rettig och fru Brandon nära varandra. För övrigt en kul återförening mellan Burt Lancaster och Deborah Kerr som 15 år tidigare spelade mot varandra i klassikern From Here to Eternity (1953) där de bl.a. hade en ikonisk scen tillsammans på en strand.



Browdy, som även är den som ansvarar för affärsbiten i trion, träffar en pingla som jobbar som värd på en nattklubb de besöker. Malcolm å sin sida är mer tystlåten och kommer nära studenten Annie Burke (Bonnie Bedelia) som är inneboende hos Brandons.



Lite kul med Bonnie Bedelia är att hon här gjorde sin långfilmsdebut. Namnet kändes bekant, men kunde inte riktigt placera henne. Visar sig att det ju var hon som spelade Bruce Willis fru i Die Hard (1988) och även fru till Harrison Ford i Presumed Innocent (1990) som man minns väl. Något jag däremot inte hade koll på är att hon är faster till syskonen Culkin (ja, Macaulay, Rory, Kieran och allt vad de heter). Alltid lär man sig något nytt...



Ok, så det hela visar sig bli ett ganska starkt drama baserat på en bok. Hackman är den som sticker ut mest medan Lancaster är mer nedtonad. Hans karaktär Mike Rettig är lite mer komplex än vad det först verkar. Det är även Rettig som är den mest våghalsige av de tre och utför det farligaste stuntet under uppvisningen. För det är inte bara ett hopp trion gör. Nej, det är en serie hopp de gör för publiken som får bra valuta för pengarna. Sen är frågan om allt kommer sluta lyckligt. Ett gediget drama, inte alls tokigt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.4

tisdag 18 september 2018

Black Sunday



Titel: Black Sunday / Svart söndag
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1977
Regi: John Frankenheimer
I rollerna: Robert Shaw, Bruce Dern, Marthe Keller, Fritz Weaver

Handling: Terroristorganisationen Svarta september planerar att med hjälp av ett luftskepp spränga en fullpackad idrottsarena i luften i Miami mitt under Super Bowl.

Omdöme: Detta kom att bli den första filmatiseringen av en Thomas Harris bok. Senare kom han ju att bli känd för Hannibal Lector-klassikerna Manhunter (1986) och The Silence of the Lambs (1991), samt de övriga filmerna i serien. Idén till denna historia fick han efter attentatet under München-OS 1972 då Svarta september-rörelsen attackerade och dödade flera israeliska idrottare.



Filmen, som kan ses som en blandning mellan terrorist- och katastroffilm, följer Dahlia (Marthe Keller) som är den ur Svarta september-rörelsen som ska genomföra attentatet på amerikansk mark. Efter en räd av en israelisk insatsstyrka i Beirut, lyckas hon fly och ta sig till USA. Hon eftersöks av amerikanska myndigheter tillsammans med utsända israeliska agenter ledda av Kabakov (Robert Shaw). Han är en av få som vet hur hon ser ut och hans metoder kan få inblandade att tala då han inte skyr några medel för att få svar.



Dahlia planerar tillsammans med den f.d. amerikanska militären Lander (Bruce Dern) att använda ett luftskepp i sitt attentat. Detta då Lander jobbar som pilot och flyger Goodyear-luftskeppet under amerikanska fotbollsmatcher, NFL. Planen är att slå till under Super Bowl-finalen i Miami med över 80.000 besökare och miljontals TV-tittare. Det blir upp till Kabakov och FBI att försöka ta reda på Dahlias identitet, lokalisera henne och försöka stoppa attentatet. Om de bara visste vad planen var vill säga...



Denna film lär på förhand ha tippats bli 1977 års blockbuster på de amerikanska biograferna. Förhandsvisningarna visade på att det såg lovande ut. Men det blev inte riktigt så. Filmen blev förvisso ganska framgångsrik, men blev inte den hit som man hade förutspått. Detta kan nog bero på tre orsaker. Den ena stavas Star Wars (1977) som blev det årets stora succé. Sen är det filmens speltid på nästan 2.30, vilket känns lite onödigt utdraget då det hade räckt med två timmar. Och sen är det slutet, upplösningen på det hela. Hela 91% av de som gick och såg filmen under en av premiärvisningarna var besvikna över att de inte fick se ett klassiskt katastrofslut som de hade förväntat sig.



Filmen är för det mesta välgjord och realistisk. Det finns mycket här som känns som riktig "film". Inte minst har man spelat in mitt under riktiga Super Bowl, vilket så klart inte skulle kunna göras idag. Terroristerna är så där hänsynslösa och iskalla så att det ger en kalla kårar. Dahlia är en riktig terroristbitch, om man får kalla henne för det. Hon är inte sen med att döda på nära håll eller med automatvapen.



Quentin Tarantino lär för övrigt ha fått en del inspiration härifrån till en del grejer i Kill Bill Vol. 1 (2003). Dahlia är inte den enda terroristen som inte lägger fingrarna emellan. Hennes kontakt Fasil visar vad som kan hända om man pressar in en Svarta september-terrorist i ett hörn när det leder till en hänsynslös jakt som lämnar flera oskyldiga döda.



Till viss del går tankarna kring John Frankenheimers regi till William Friedkin som på ett liknande sätt skapade realistiska och spännande filmer under denna period. Frankenheimer gjorde för övrigt French Connection II (1975) medan Friedkin ju gjorde originalet The French Connection (1971). Skillnaden här är dock att det känns lite för utdraget. Som tidigare nämnts hade filmen inte behövt vara nästan 2.30 lång utan hade gott kunnat kortas ner med en halvtimme. På så vis hade filmen fått ett lite tajtare tempo, och det hade uppskattats. Det blir dock inte tråkigt då man på sina håll låter oss komma närmare huvudkaraktärerna för att förstå deras bakgrund och drivkraft.



Är det något som kunde gjorts bättre, förutom att korta ner speltiden en aning, så är det en del scener kring luftskeppet där man klart och tydligt ser att det är inspelat med projektion (främst inifrån luftskeppet). Sen är det alltså det absoluta slutet som också biobesökarna inte var helt nöjda med. För de sista 30-40 minuterna av filmen är annars täta och bra med gott om spänning och action. Hade man bara fått till slutet till mer belåtenhet hade det helt klart höjt filmen och upplevelsen till något mer. Men det är en god film av det här slaget som inte görs längre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

måndag 17 september 2018

The Train



Titel: The Train / Tåget
Genre: Krig/Action/Thriller
Land: USA/Frankrike/Italien
År: 1964
Regi: John Frankenheimer
I rollerna: Burt Lancaster, Paul Scofield, Jeanne Moreau, Michel Simon

Handling: Året är 1944. En tysk överste lastar ett tåg med ovärderliga franska konstskatter för att sända dessa tillbaka till Tyskland och rädda dem undan de allierade. Motståndsrörelsen måste stoppa tåget utan att skada lasten.

Omdöme: Inspirerad av verkliga händelser och baserad på en bok har Burt Lancaster och John Frankenheimer gjort denna klassiker tillsammans. Det kom att bli deras fjärde av totalt fem samarbeten, samtliga under 60-talet. Från början var det dock Arthur Penn som skulle regissera, men han fick sparken redan första dagen och Lancaster plockade in Frankenheimer. Orsaken lär ha varit att Penn ville göra det hela till mer av ett drama, medan Lancaster ville ha mer fart och fläkt, vilket det blev med Frankenheimer.



Överste Franz Von Waldheim (Paul Scofield) är en konstälskare som beslagtagit stora mängder fransk konst under ockupationen av Frankrike. Nu när de allierade är på ingång under 1944, är det dags för tyskarna att ge sig av. Von Waldheim tänker dock inte lämna utan att packa ett helt tåg med konsten bestående av tavlor från bl.a. Picasso, Renoir, Van Gogh osv. Det är guld värt för tyskarna, medan det för fransmännen är deras kulturarv som håller på att tas ifrån dem.



Paul Labiche (Burt Lancaster) är järnvägsinspektören som jobbar på stationen där tyskarna tänker lasta tåget. Han tillhör även den franska motståndsrörelsen och kontaktas av några som ber honom om hjälp. Tåget får till varje pris inte lämna Frankrike, kosta vad det kosta vill. Och det får för guds skull inte sprängas, vilket hade varit den enklaste utvägen. Till sin hjälp har han endast två män som är kvar av de 18 de var från början. Omöjligt uppdrag?



Den f.d. akrobaten Lancaster, som fyllde 50 år under inspelningen, utförde alla sina stunts själv. Visst hoppar han inte från flygplan eller liknande, men klättra och hoppa över hustak och tåg, det gör han. Under inspelningen slog han upp en gammal knäskada. Kul nog skedde det under en vilodag då han spelade golf. Detta gjorde att man fick ändra lite i storyn så att han blev skadad i filmen och då kunde halta sig vidare genom resten av filmen.



Att detta är en klassiker råder inget tvivel om. Även om det inte säger så mycket (eller det kanske det gör), listas filmen ofta som en av de bästa eller den bästa tågfilmen genom tiderna. Helt klart måste den räknas bland dem, för det är en hel del tåg, och välgjort är det. Allt är nämligen äkta, inga effekter har använts när tåg spårar ur, kraschar in i andra tåg och vi bjuds t.o.m. på jakt mellan tåg och jaktplan.



Filmen, som är en bit över två timmar, bygger sakta men säkert upp något. Inte minst blir det en batalj mellan Labiche och Von Waldheim som eskalerar i en uppgörelse som inte kan sluta väl. Detta samtidigt som de allierade börjar bomba tågen vilket skapar kaos. Nej, det här är en riktigt fin film som håller än. Lancaster och Scofield gör vad de ska och tyskarna är så där elaka som man vill ha dem i dessa filmer.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.9