måndag 22 december 2014

Men, Women & Children



Titel: Men, Women & Children
Genre: Drama
Land: USA
År: 2014
Regi: Jason Reitman
I rollerna: Jennifer Garner, Adam Sandler, Emma Thompson, Rosemarie DeWitt

Handling: En grupp tonåringar och deras föräldrar försöker navigera sig igenom de många sätt som internet har förändrat deras relationer, kommunikation, självbild och kärleksliv.

Omdöme: Att Jason Reitman inte må vara den jämnaste regissören hindrar mig inte från att vara lite nyfiken när han kommer med en ny film. Med endast vetskapen om att det skulle handla om ett par människor i dagens internet- och teknologiska värld var förväntningarna inte speciellt höga. Det kunde gå lite hur som helst. Detta visar sig vara lite som en blandning mellan American Beauty (1999) och Disconnect (2012).



Inledningsvis kastas man in i ett par människors vardag. Alla använder de sina datorer, mobiler, surfplattor m.m. dag in och dag ut. Den mänskliga kontakten har bytts ut mot något annat och det är det filmen behandlar. På något sätt känner man sig ganska distanserad från det man får ta del av till en början. Det finns ingen egentlig story och karaktärerna hoppar man mellan utan att egentligen lära känna dem.



Så händer det. När filmen går in i mittenpartiet skapar man plötsligt känslor och det börjar hända saker som gör att intresset genast ökar. Karaktärerna kommer äntligen till liv. Från detta ögonblick har filmen fångat mig i sitt grepp och det är inte bara en av de många historierna som blir av intresse (även om det är en som är den huvudsakliga som skapar mest känslor).



Emma Thompson agerar berättarröst under filmens gång. Eller rättare sagt i början och slutet av filmen. Till en början sitter jag och väntar på att hon ska dyka upp som en av karaktärerna, men efter ett tag glöms hon bort. Historien lyckas engagera tillräckligt för att inte behöva en massa välkända ansikten, även om Jennifer Garner och Adam Sandler får framstående roller. Det är nog trots allt ungdomarnas historier som lämnar störst avtryck.



Framförallt är det historien mellan f.d. amerikanska fotbollsspelande och numera dataspelande Tim (Ansel Elgort), vars mamma lämnat honom och hans pappa för en annan man, och Brandy (Kaitlyn Dever) vars mamma (Jennifer Garner) är en superöverbeskyddande kvinna med extremt kontrollbehov av allt hennes dotter gör på datorn och mobilen. Tim och Brandy har förmodligen den mest normala relationen under onormala förhållanden.



Alla karaktärer och historier har något av värde, något som gör det intressant. Men något som saknas hos alla är den där riktiga livsglädjen. Alla verkar ha förlorat sig på vägen. Ingen är egentligen riktigt lycklig och den stora boven är teknologin som gjort att de tappat den mänskliga kontakten. Allt har blivit så ytligt.

Är det något filmen inte riktigt lyckas med så är det att knyta ihop säcken. Avslutningen bjuder nämligen inte direkt på något som får en att känna, vilket är synd då man känt en hel del under filmens gång. Det känns lite som Reitman (eller boken filmen är baserad på) fegat ut lite. Men allt som allt bjuds man på två tillfredsställande timmar.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.6

söndag 21 december 2014

E.T. the Extra-Terrestrial



Titel: E.T. the Extra-Terrestrial
Genre: Äventyr/Drama/Sci-Fi
Land: USA
År: 1982
Regi: Steven Spielberg
I rollerna: Dee Wallace, Henry Thomas, Drew Barrymore, Peter Coyote

Handling: Detta är en berättelse om en utomjording som blir övergiven av sina egna under ett besök på jorden. Den 10-årige pojken Elliott bestämmer sig för att beskydda sin nyfunne vän från oförstående vuxna och äregiriga vetenskapsmän.

Omdöme: Allt är upplagt för en mysig upplevelse. Det är 80-tal i en villaförort i Kalifornien och några barn och ungdomar umgås när de väntar på att deras pizza ska levereras. Då ser den yngsta pojken Elliott (Henry Thomas) något ute i trädgården. Det är E.T. som kommit på besök efter att han av misstag blivit lämnad av sina egna på jorden. Snart har Elliott tagit in E.T. i hemmet. Han introducerar honom för storebror Mike och lillasystern Gertie (Drew Barrymore), men försöker hålla det hemligt för mamma Mary (Dee Wallace) som nyligen separerat från deras pappa som befinner sig i Mexiko.



Det är alltid lite vanskligt att se en hyllad och omtalad barnfilm för första gången som vuxen. Men en riktigt bra film ska hålla i alla väder. Steven Spielberg gjorde några år tidigare Close Encounters of the Third Kind (1977) och jag tycker de två filmerna går lite hand i hand med varandra. Båda har ju besök av utomjordingar, men det är främst det faktum att båda har en sista 20-30 minuter som gör filmerna för utdragna.



Man kommer ganska snabbt in i atmosfären och det är egentligen inget fel på upplägget. Tyvärr bjuds man inte på något utöver det vanliga när man ser filmen för första gången idag. Skönt nog blir filmen inte så sockersöt eller med barnskådespelare man stör sig på. Det gör att den känns lite mer genuin.



Henry Thomas som Elliott är stabil och det är kul att se en väldigt liten Drew Barrymore som Gertie. Hade alltid fått för mig att hon skulle vara lite äldre här och ha den huvudsakliga barnrollen. Men det funkar fint så här också. Och duktig är hon här. Sen dyker ett annat halvkänt ansikte upp i en liten biroll, nämligen Erika Eleniak som jag tyckte jag kände igen, men inte kunde placera förrän namnet dök upp i eftertexterna.



Det finns egentligen inget med filmen som överraskar. Man vet ungefär vad man ska få när Spielberg är i farten om man sett några av hans andra filmer i genren. Det är väl det som är synd med filmen. Den bjuder inte på något direkt minnesvärt, även om den säkerligen funkade bättre när den kom än vad den gör idag. Hade man sett den då hade filmen nu haft en nostalgisk faktor som man inte får underskatta. När det saknas för egen del blir det alltså lite platt, även om den har några klassiska scener.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.9

lördag 20 december 2014

Hamburger Hill



Titel: Hamburger Hill
Genre: Krig/Drama
Land: USA
År: 1987
Regi: John Irvin
I rollerna: Dylan McDermott, Courtney B. Vance, Don Cheadle, Tim Quill

Handling: I maj 1969 möts amerikanska och nordvietnamesiska soldater i ett våldsamt slag om kulle nr 937. Under tio dagars strider förlorar amerikanarna 70% av sina soldater. Historien handlar om några unga soldaters första veckor i den vietnamesiska djungeln.

Omdöme: I samma veva som de två mer kända och hyllade Platoon (1986) och Full Metal Jacket (1987) kom om Vietnamkriget, släpptes denna något mindre kända krigsfilm. För manuset stod en gammal Vietnamveteran som hade varit med om slaget som beskrivs här och för regin stod John Irvin som själv gjorde dokumentärer om kriget under det pågående Vietnamkriget. Denna kombination gör att filmens realism var viktig och den har även hyllats av Vietnamveteraner för att vara den förmodligen mest realistiska skildringen av Vietnamkriget.



I de flesta krigsfilmerna, inte minst i de två tidigare nämnda får man lära känna karaktärerna och komma nära dem innan de slängs in i hetluften. Så är det inte här. Här är det snarare kollektivet än individerna man får lära känna. Det gör att det tar ett tag innan man börjar känna för dem. Samtidigt är de alla lika mycket värda och är i samma båt. När någon stupar känner de andra av det, vare sig det är en nykomling eller veteran, vit eller svart.



Två av karaktärerna som får lite större utrymme är sergeant Adam Frantz (Dylan McDermott) som leder sin pluton och 'Doc' Johnson (Courtney B. Vance) som är plutonens läkare och oftast frispråkig med sina åsikter. Tillsammans med Don Cheadle i rollen som menige Washburn fick de tre här sina genombrott. Och alla är de bra, precis som de flesta övriga. Det är inga hjälteroller de får spela utan alla känns som vanliga, normala killar som hamnat i ett helvete.



Vad man vinner i realism förlorar man tyvärr i underhållning och djup i storyn. Man får inte vara med och se vad taktiken och planeringen är. Istället kastas man gång på gång in i hetluften, vilket blir lite upprepande efter ett tag när de ska försöka ta sig upp för "Hamburger Hill". Deras kamp känns alltmer meningslös och man förstår deras frustration. De har dock sina order så det är bara att bita i det sura äpplet.



Det hela är trots allt baserat på verkliga händelser och man får en krigsfilm som inte förskönar. På sina håll är det brutalt och man förstår att det är omöjligt att gå igenom det hela utan att det tar på en psykiskt - om man nu överlever vill säga. Inte direkt något man behöver se om och går nog inte hem hos alla, men den lyckas ganska bra med vad den vill åstadkomma.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

fredag 19 december 2014

Fitzcarraldo



Titel: Fitzcarraldo
Genre: Äventyr/Drama
Land: Västtyskland/Peru
År: 1982
Regi: Werner Herzog
I rollerna: Klaus Kinski, Claudia Cardinale, Paul Hittscher, José Lewgoy

Handling: Fitzcarraldo är besatt av tanken att bygga ett operahus mitt inne i Perus djungel. Han måste frakta sin ångbåt uppför en flod och dessutom lyfta båten över ett berg. Han har en obändig vilja för att lyckas med det omöjliga.

Omdöme: Från början var det tänkt att Jack Nicholson skulle spela Fitzcarraldo. Efter det var det Jason Robards med Mick Jagger i en biroll. Man började även spela in med dessa två, men när Robards insjuknade ersattes både han och Jagger. In tog man till sist Klaus Kinski som var tredje eller fjärde val för rollen. Werner Herzogs frekventa favorit var inte förstavalet då Herzog visste att den krävande inspelningen under flera månader i djungeln inte var optimal för en galning som Kinski.



Mycket riktigt var det svårt att hålla Kinski i styr. Han fick diverse utbrott och det lär ha gått så långt att den lokala ursprungsbefolkningen erbjöd sig att mörda Kinski åt Herzog. Men på något sätt lyckades man ta sig igenom inspelningen och Herzog har sagt att Claudia Cardinale, som spelar Fitzcarraldos kärleksintresse Molly var en bidragande orsak till varför han höll sig så pass lugn som han faktiskt var här. Hon lär ha varit en av få kvinnliga skådespelare han respekterade och behandlade väl.



Överhuvudtaget spelar Kinski nedtonat i jämförelse med i princip alla andra roller man sett honom göra. Fitzcarraldo är en ganska sympatisk person, om än med en stark drivkraft och smått galen i sin vision. Att bygga en opera mitt i Perus djungel är givetvis vansinne. Men å andra sidan hade man redan byggt en opera i Manaus i Brasiliens djungel (i verkligheten och där filmen även spelades in i början av filmen), så varför inte?



Filmens utan tvekan största egenskap är att den känns väldigt äkta (inga dataeffekter eller liknande) när man ska dra det stora skeppet över land, men även under resten av filmen. Sen är det en unik filmupplevelse som kanske inte mynnar ut i en strålande film, men helt klart intressant nog för att man bör se den om man gillar film och filmskapande under svåra omständigheter. För det var inte lätt att få med sig all utrustning till djungeln och dessutom spela in på plats. Men desto mer autentiskt blir det så klart och det ska Herzog ha en hel del beröm för.



Från början hade jag tänkt dela upp filmen i två delar då den är runt 2.30 lång. Det kändes på förhand som det skulle kunna vara en långsam film som man lätt kunde bli trött under. Riktigt så blev det inte, även om den är något långsam i vissa partier. Efter halva filmen togs en kortare paus, men det kändes som det enda rätta att fortsätta titta när man var inne i filmen. Det var också vid en punkt då våra äventyrare med Fitzcarraldo i spetsen träffar på urbefolkningen/indianerna och det börjar hetta till.



Vill minnas att Aguirre, the Wrath of God (1972) av Herzog och med Kinski, en liknande film ute i djungeln är den något bättre av de två och ett tips om man vill se mer av den här typen av film. Men även denna film ger en som sagt en så pass unik filmupplevelse att jag tycker den var väl värd att se. Långt ifrån någon film jag känner att jag behöver se om, men samtidigt glad över att äntligen ha sett.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 8.1

---

Henke, Jojjenito, Fiffi och Sofia skriver också om filmen.

torsdag 18 december 2014

The King of Comedy



Titel: The King of Comedy
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1983
Regi: Martin Scorsese
I rollerna: Robert De Niro, Jerry Lewis, Diahnne Abbott, Sandra Bernhard

Handling: Ruperts största önskan här i livet är att bli en lika stor komiker som Jerry Langford. Ruperts väninna Masha är på avstånd förälskad i Jerry. Tillsammans gör Rupert och Masha allt för att förverkliga sina drömmar.

Omdöme: Kärt barn har många namn brukar man säga. Rupert Pupkin (Robert De Niro) är ett levande bevis på det. Under filmens gång kallas han för Mr. Pitkin, Mr. Potkin, Mr. Pumpkin, Mr. Pupnick, Mr. Puffer, Mr. Krupkin, Mr. Pupper, Mr. Pipkin och så klart hans riktiga namn Mr. Pupkin. Det är inte lätt att vara en helt okänd wannabe stand-up komiker i New York.



Martin Scorsese har sagt att De Niro gör sin bästa prestation av de filmer de gjort tillsammans. Det kan man givetvis diskutera då deras samarbete gett många oförglömliga prestationer. Men en sak är säker och det är att De Niro hanterar den komiska rollen galant. Komisk och komisk, den är väl egentligen ganska tragisk, men innerst inne menar han nog ändå väl.



Rupert är vad man idag skulle kalla en stalker. Han är smått besatt av Jerry Langford (Jerry Lewis) som är en komiker som har sin egen TV-show. När Rupert en dag får chansen att träffa Jerry på tu man hand får han bränsle på elden. Jerry ber honom nämligen kontakta hans assistent så ska de se vad de kan göra. Rupert, som inte direkt är bra på att läsa signaler, ser sin stora chans. Det leder till att han börjar terrorisera TV-bolaget i hopp om att Jerry ska hjälpa honom.



Det finns så mycket att gilla med den här filmen. De Niro är klockren, precis som de övriga. Kanske inte är helt såld på Sandra Bernhard som spelas Masha, en annan stalker som känner Rupert. Hon har definitivt ett annorlunda utseende som passar för rollen. Tanken var nog att hon skulle vara smått skräckinjagande, vilket hon också lyckas vara. Man skulle inte vilja ha henne efter sig, den saken är säker.



Något jag gillar är att filmen lämnar den stora frågan om varför Rupert gör som han gör till slutet. Visst, den enkla förklaringen är att han är rubbad. Men vad är hans drivkraft när han vet att han med stor sannolikhet kommer få ett långt fängelsestraff för vad han håller på att göra. Det blir liksom pricken över i:et när det ögonblicket kommer. Och trots att jag hade sett filmen tidigare känns det som en film att ta fram när man känner för något lite annorlunda av radarparet Scorsese/De Niro.

"Better to be king for a night than schmuck for a lifetime" - Rupert Pupkin







5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 7.8

onsdag 17 december 2014

Barfly



Titel: Barfly
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1987
Regi: Barbet Schroeder
I rollerna: Mickey Rourke, Faye Dunaway, Alice Krige, Frank Stallone

Handling: Henry, alkoholist och poet, fördriver större delen av sin fritid på en bar, där han en dag möter Wanda, som också är alkoholist.

Omdöme: Filmen skulle lika gärna kunna gå under titeln "Henry: Portrait of a Serial Drinker" då huvudkaraktären Henry (Mickey Rourke) passar in på profilen och lätt skulle klara av att bära upp titeln. Istället kallas han för en "Barfly" och det är inte fel det heller. Han är nämligen stamgäst på diverse barhäng, i synnerhet 'The Golden Horn' där han är en av de välkända alkisarna. Han är framförallt känd för att alltid hamna i gräl och slagsmål med barmannen Eddie (Frank Stallone, lillebror till en viss Sylvester Stallones). Detta då Eddie står för allt Henry ogillar, inte minst för att Eddie är en machokille och "ladies man".



Henry träffar en dag på en för honom okänd kvinna på en av barerna han hänger på - Wanda (Faye Dunaway). Hon visar sig också ha en favorithobby - att dricka. De två slår sig ihop och blir snabbt ett par. Frågan är om Henry kan sjunka så mycket lägre som den a-lagare han är eller om han kan få ett uppsving med sin nya kvinna vid sin sida. Det visar sig att Henry är en duktig poet och har fått ögon på sig i form av ett månadsmagasin som han skickat in ett par texter till.



Mickey Rourke och Faye Dunaway som Henry och Wanda påminner tillsammans med filmen om två andra par och filmer i alkisträsket. Dels är det den utmärkta föregångaren Days of Wine and Roses (1962) med Jack Lemmon och Lee Remick som går ner sig när de träffas och börjar dricka i varandras sällskap. Dels är det Leaving Las Vegas (1995) där Nicolas Cage och Elisabeth Shue tröstar varandra i alkoholens sällskap. Det alla tre har gemensamt är utmärkta prestationer, fast alla på sitt sätt. Dock var denna överraskande nog den enda där det inte blev Oscarsnomineringar till de två i huvudrollerna. Helt fel, så klart.



När filmen drog igång och runt en kvart in i filmen var det nära att filmen stängdes av. Det var sunkiga miljöer och en allmänt deppig stämning när man följde med Henry hem till sin råtthåla. Skönt nog visar det här sig vara en av få filmer som lyckas ta sig ur en svag inledning, mycket tack vare Mickey Rourke som är härlig att skåda. Han fångar a-lagarstilen perfekt med underbettet, det lite speciella sättet att tala på, kroppshållningen och sättet att gå på. Tankarna går till Sveriges mest kända a-lagare - Christer Pettersson.



"So you hired a dick to find an asshole?" - Henry

Det jag gillar lite extra med Henry och Mickey Rourkes prestation är att han aldrig riktigt blir superfull. Han dricker mest hela tiden, men han klarar av att dricka en hel del utan att bli en helt annan människa. Visst tuppar han av några gånger, men han är hela tiden Henry aka Barfly, den sköna killen. Det är långt ifrån en glorifiering av en alkoholist, men Henry är ändå unik.



"- Do you need a drink?" - Tully
"- Yeah, like a spider needs a fly." - Henry

Vid sidan av Rourke (som ju inte fick Oscarn han borde fått för The Wrestler (2008) och inte ens blev nominerad här) så övertygar även Faye Dunaway som inte alltid är en personlig favorit. Här spelar hon dock mycket avskalat, osminkad och på pricken så som Wanda ska spelas. Hon blir en utmärkt partner till Henry och bjuder helhjärtat på sig själv. Hon blir en minst lika stor del av filmen som Rourke och det är nästan så filmen istället borde heta "Barflies".

Har kanske lite svårt för ambulanspersonalen med deras dialog (som dyker upp ett par gånger under filmens andra halva) samt poet-biten (då historien är en semi-biografi av och om Charles Bukowski) som känns lite malplacerad, men Henry och Wanda är det inget fel på. Filmen blir helt klart sevärd p.g.a. Rourke och Dunaway.

5 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.3