tisdag 24 januari 2017

Sing



Titel: Sing
Genre: Animerat
Land: USA/Storbritannien/Japan
År: 2016
Regi: Garth Jennings
Röster: Matthew McConaughey, Reese Witherspoon, Seth MacFarlane, Scarlett Johansson, John C. Reilly

Handling: En koala vid namn Buster anordnar en sångtävling i hopp om att rädda sin teaterverksamhet.

Omdöme: Detta lät som en animerad musikal och det kändes inte alls som min grej. Men med Matthew McConaughey som röst åt huvudkaraktären, koalan Buster Moon kändes det som det kunde vara värt en titt. Givetvis är det första som sker att man bjuds på sång. Kommer detta vara en renodlad musikal där all dialog framförs med sång och dans-nummer? Nej, skönt nog blir så inte fallet.



Upplägget är lika enkelt som det är clichéfyllt. En drös olika djur ersätter människor. Man har en tävling för att hitta talang som kan sjunga och uppträda när koalan Buster Moon (Matthew McConaughey) anordnar en tävling. Komplikationer uppstår när ett tryckfel (nåja, Busters gamla sekreterare råkar göra fel) gör att prissumman är mycket högre än vad Buster tänkt sig eller har råd med. När Buster valt ut de fem som ska få uppträda är det dags att välja vad de ska framföra för låtar, klädval och repetitioner. Alla har de olika bakgrund och bekymmer, inklusive Buster.



Vad gäller karaktärerna kan jag tycka att McConaugheys Buster Moon kunde varit lite roligare och annorlunda. Nu blev han väldigt ordinär, även om hans röst passar bra. Av de övriga huvudkaraktärerna var det väl musen Mike (Seth MacFarlane) som var en karaktär som fick gå utanför ramarna som lite ond och kaxig, men ändå med hjärtat på rätt plats. Roligast var annars Busters gamla sekreterare, ödlan miss Crawly (röst av filmens regissör Garth Jennings). Buster hade det helt enkelt inte i sig att sparka henne efter lång och trogen tjänst.



På många sätt är detta en ganska typisk animerad film. Något som kanske är något ovanligt är den stora mängden kända låtar som används filmen igenom. Oftast bjuds man på nyskriven musik, men inte här. Inte mer än en eller två låtar. Eftersom flera av de gamla låtarna är bra och passar så funkar det fint, men man hade kanske önskat sig några fler originallåtar. Storyn känns lite väl ihopslängd på sina håll vilket gör att man inte får den rytm som de bästa animerade har. Men det är riktigt fin animation och på sina håll får man ett par snygga scener att njuta av, överlag med bra musik till.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.3

måndag 23 januari 2017

Split



Titel: Split
Genre: Thriller/Skräck
Land: USA
År: 2016
Regi: M. Night Shyamalan
I rollerna: James McAvoy, Anya Taylor-Joy, Betty Buckley, Haley Lu Richardson

Handling: Kevin har 23 olika personligheter. En av dem tvingar honom att kidnappa tre tonårsflickor som får bevittna hans slutgiltiga personlighet: odjuret.

Omdöme: Att M. Night Shyamalan haft svårt att rosa marknaden sedan han slog igenom med The Sixth Sense (1999) och Unbreakable (2000) har nog inte ungått någon. Frågan var om det äntligen var dags för något av bättre klass eller om det skulle bli samma visa som det varit om och om igen med misslyckade filmer.



Kevin (James McAvoy) är en ung man med flera personligheter, hela 23 stycken. Han har dock lyckats ta sig in i samhället med hjälp av Dr. Karen Fletcher (Betty Buckley) som hjälpt honom så gott hon har kunnat. Men nu har en av personligheterna tagit över och fått Kevin att kidnappa tre unga tjejer som han håller inlåsta i en källare. De tre livrädda tjejerna får nu möta en rad olika personligheter där vissa är goda och andra onda. En av de tre tjejerna, Casey Cooke (Anya Taylor-Joy) blir den som antar ledarrollen samtidigt som saker från hennes barndom gör sig påminda.



Det är givet att man måste nämna och berömma James McAvoy som hanterar rollen med de olika personligheterna mycket bra. Förvisso en tacksam roll att spela, men det krävs också att man kan leverera och det gör han. Redan i Filth (2014) spelade han en liknande roll, men här är han snäppet bättre. Vid sidan om honom får Anya Taylor-Joy den största rollen och blir en trevlig bekantskap i en roll som lätt hade kunnat bli småstörande. Hon sköter kombinationen av att vara offer och den starka tjejen fint. Sen var det kul att återse Betty Buckley som jag kom ihåg som Harrison Fords fru i Frantic (1988), även om jag endast kände igen henne via namnet.



Filmen är rakt igenom sevärd och har en ganska tät stämning som bara ökar längre in när en 24:e personlighet uppenbarar sig. Till slut känner jag dock att det kan bli lite för övernaturligt, men man håller sig på rätt sida strecket. När sedan tonerna från Unbreakable (2000) dyker upp i en av de sista scenerna är det en minst sagt oväntad koppling, men en som funkar förvånansvärt väl. Den förklarar även en del och även om filmen som helhet kunde varit bättre och regin kunnat vara lite tätare så är kopplingen klart trevlig och tänkvärd.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

söndag 22 januari 2017

Jackie



Titel: Jackie
Genre: Drama
Land: USA/Chile/Frankrike
År: 2016
Regi: Pablo Larraín
I rollerna: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt

Handling: En skildring av första damen Jackie Kennedys dagar efter mordet på hennes man, president John F. Kennedy.

Omdöme: Denna skildring av Jackie Kennedy under ett par fruktansvärda dagar skulle egentligen ha regisserats av Darren Aronofsky. Han valde dock att endast producera filmen och tog istället in den chilenske regissören Pablo Larraín som bl.a. regisserade Oscarsnominerade No (2012). Att välja en icke-amerikansk regissör att syna Kennedy-familjen och i synnerhet Jackie var både ett vågat som intressant val.



Jackie spelas av Natalie Portman, något som känns som ett ganska naturligt val och lär ha varit ett krav av regissören för att han skulle göra filmen. Darren Aronofsky ska dock ha funderat på Rachel Weisz för rollen när han själv var tänkt att regissera. Att Portman är bra råder inget tvivel om. Hon har inga problem med att sätta sig in i rollen och bli Jackie.



Jackie porträtteras inte som en direkt sympatisk person och stundtals även lite småkorkad. Hennes sätt att prata kan jag störa mig på lite lätt, speciellt i det svartvita inslaget där Jackie tar med tittarna på en guidad tur. För egen del hade man gott kunnat vara helt utan den då detta inslag återkommer flera gånger under filmens gång och bara känns jobbigt.



Vad man får är ett intimt porträtt som berättar en tung historia som utspelar sig i bakgrunden under en mörk tid i Amerikas historia. Med ödesmättad musik och stämning känns varje närbild av Jackie som en evighet. Det må vara ett välspelat och tungt historiskt drama, men det är tyvärr tråkigt att titta på. Personligen gillar jag denna tid på film, från 50-talet till så där mitten av 60-talet. Detta lyckas dock inte fånga mig och känns alldeles för blekt och trist när man mest bara följer Jackie ensam i Vita huset. Speltiden på 100 minuter känns dubbelt så lång.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.7

lördag 21 januari 2017

La La Land



Titel: La La Land
Genre: Romantik/Komedi/Drama/Musikal
Land: USA
År: 2016
Regi: Damien Chazelle
I rollerna: Ryan Gosling, Emma Stone, J.K. Simmons, John Legend

Handling: Jazzpianisten Sebastian och den aspirerande skådespelerskan Mia blir förälskade men ju mer framgångsrika de blir, desto svårare blir det att hålla kärleken vid liv.

Omdöme: Regissören av Whiplash (2014), Damien Chazelle har här tagit det ett steg längre än med sin föregående film. Från ett seriöst drama om en trummis till denna romantiska musikal med både komiska som dramatiska inslag om en jazzpianist och en aspirerande skådespelerska i drömmarnas stad - Los Angeles.



Sebastian (Ryan Gosling) har en dröm om att öppna sin egen jazzbar i Los Angeles på en gammal anrik plats. Innan han kan göra det får han ta diverse ströjobb som pianist. På kort tid stöter han flera gånger ihop med Mia (Emma Stone) som går på den ena intervjun efter den andra för att försöka få roller. För att tjäna lite pengar jobbar hon på ett café beläget inne på området för en filmstudio. Sebastian och Mia verkar inte klicka med en gång, men snart märker de att de faktiskt har ganska trevligt ihop och stöttar varandra.



Redan i den första scenen när samtliga inblandade i en bilkö kliver ut ur sina bilar och brister ut i sång och dans känns det fel. Har svårt för musikaler och när det inleds på detta sätt blir jag rädd för att det ska vara sång och dans mest hela tiden. Skönt nog blir så inte fallet. Det dyker upp ett par sång och dans-nummer under filmens gång, men som tur är har de senare (oftast) mer charm än vad de har under inledningen.



För egen del hade man kunnat skippa sång och dans-numren helt. Melodierna är oftast bra och passande, så där är det absolut inget fel. Däremot funkar historien bra utan att Ryan Gosling och Emma Stone brister ut i sång. Det största problemet är ju att de är skådespelare och inte sångare. Vill man ha denna sortens film kan man istället ta fram en gammal klassiker med Gene Kelly eller liknande.



Trots min personliga reservation gentemot musikaler så är detta inte uselt, det är det inte. Det är faktiskt småmysigt för det mesta och tack och lov är det inte så överdrivet mycket sång som man tror att det kommer bli efter bara några minuter. Kärlekshistorien kan helt enkelt stå på egna ben. Det hade räckt med att melodierna spelats i bakgrunden under tiden som våra två huvudpersoner umgås och faller för varandra.



Både Ryan Gosling och Emma Stone sköter sig och gör filmen trevlig att spendera två timmar med. Ska jag välja en av de två som funkar bäst så blir det Gosling som gjort bra ifrån sig i romantiska filmer tidigare, som t.ex. The Notebook (2004) och inte minst Blue Valentine (2010). Stone hade kunnat ersättas med någon jag gillar mer, men hon funkar även hon. Dock har jag lite svårt för hennes enormt stora hundögon som gör att hon emellanåt ser något galen ut ...

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 8.8

fredag 20 januari 2017

Gold



Titel: Gold
Genre: Äventyr/Drama
Land: USA
År: 2016
Regi: Stephen Gaghan
I rollerna: Matthew McConaughey, Edgar Ramírez, Bryce Dallas Howard, Stacy Keach

Handling: Ett udda par beger sig in i den indonesiska djungeln i jakt på guld. Baserat på verkliga händelser.

Omdöme: Detta var en film jag såg fram emot ganska mycket. Vem kan tacka nej till lite äventyr med Matthew McConaughey som letar efter guld? McConaughey spelar Kenny Wells vars far byggt upp familjeföretaget. Ett par år efter faderns död sköter Kenny företaget från en bar och året är 1988. Affärerna går inte direkt glimrande och den amerikanska ekonomin gör det svårt för Kenny att få folk att investera pengar.



En natt när han sover ruset av sig, får han en dröm. Drömmen talar om att han ska hitta guld i den indonesiska djungeln. Han tar nu kontakt med en geolog baserad i Indonesien som blivit känd för att ha hittat en stor mängd koppar. Kenny undrar nu om han kan vara rätt man att hitta guld åt honom. Han åker till Indonesien och träffar geologen Michael Acosta (Edgar Ramírez) och de två blir snart partners. Frågan är vad som händer om Kennys dröm besannas?



Det må inte vara ett äventyr i Indiana Jones-stil då detta trots allt är mer jordnära och baseras på verkliga händelser. Filmen sticker inte under stolen med att denna verklighetsbaserade historia kan vara för bra för att vara sann. Man får helt enkelt bilda sig sin egen uppfattning under tiden som man blir underhållen av Matthew McConaughey.



McConaughey är givetvis bra, ja mycket bra som den försupne Kenny Wells som går efter sin dröm till 110 procent. Han har lagt på sig flera kilon och ändrat utseendet, men det är samma gamla sköna prestation man kan förvänta sig av denna duktiga skådespelare. Med en sämre eller tråkigare skådespelare i rollen hade man aldrig fått ut lika mycket av filmen, den saken är glasklar.



Stephen Gaghan gör här sin första långfilm sedan tvåfaldigt Oscarsnominerade Syriana (2005) där han nominerades för bästa manus medan George Clooney vann för bästa biroll. Redan ett par år tidigare vann Gaghan en Oscar för sitt manus till Traffic (2000). Här har han dock inte skrivit manuset utan endast regisserat. Det är en klart tillfredsställande regi, även om det hade varit lite lockande att se vad Michael Mann i samarbete med Christian Bale hade bjudit på som det först var tänkt. Fast då hade man inte fått en skön McConaughey i huvudrollen och det hade givetvis varit synd...

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5

torsdag 19 januari 2017

Silence



Titel: Silence
Genre: Drama
Land: USA/Mexiko/Taiwan
År: 2016
Regi: Martin Scorsese
I rollerna: Andrew Garfield, Adam Driver, Liam Neeson, Issei Ogata

Handling: Historien om två jesuitpräster på 1600-talet som råkar ut för övergrepp och förföljelse, när de reser till Japan för att hitta deras mentor och för att sprida kristendomens budskap.

Omdöme: Jag gillar oftast Martin Scorsese och har gjort det länge. Alla hans projekt lockar dock inte lika mycket och detta var väl ett sådant. Men med tanke på att det är Scorsese och att det är en historia som verkar ha legat honom varmt om hjärtat (planerat att göra film om historien redan i början av 90-talet), var det ändå något jag ville se. Antingen skulle man bjudas på ett känslosamt och starkt historiskt drama eller så skulle det bli lite segt och trist som befarat.



Det är 1600-tal och de två jesuitprästerna Rodrigues (Andrew Garfield) och Garupe (Adam Driver) beger sig till Japan för att ta reda på vad som hänt deras mentor Ferreira (Liam Neeson). Men att bege sig till Japan under denna period är minst sagt dumdristigt och livsfarligt för prästerna då kristendomen inte är välkommen. Rodrigues och Garupe tänker dock trotsa rekommendationen om att hålla sig undan och passa på att hjälpa de japaner som faktiskt har kristendomen som sin religion.



Att påstå att den 160 minuter långa speltiden inte skulle kännas av skulle vara en lögn. Det blir tyvärr en alldeles för seg historia som tar alltför god tid på sig att berätta vad den vill säga. Att en film har ett långsamt tempo behöver per automatik inte betyda att det är dåligt eller fel, men här finns inte mycket som får en att jubla. Istället blir det svårt att hålla ögonen öppna under de långa partierna där det inte händer mycket. Kul nog är det karaktären Inoue (Issei Ogata) som liksom piggar upp en en aning. Det är en skön liten karaktär som får mig att sitta med ett leende mest hela tiden varje gång han öppnar sin mun och med hans gester till sina tjänare. Det är en ond karaktär, men det blir en av få ljusglimtar jag tar med mig från filmen.



Scorsese är en duktig regissör och självklart är det ett gediget hantverk med allt vad det innebär. Ändå känns det som en historia som lika gärna hade kunnat få stanna i bokform. Scorsese gjorde ju tidigare också bl.a. den religiösa The Last Temptation of Christ (1988) som var desto bättre och mer engagerande, om än inte heller någon favoritfilm.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.7

onsdag 18 januari 2017

Christine



Titel: Christine
Genre: Drama
Land: USA
År: 2016
Regi: Antonio Campos
I rollerna: Rebecca Hall, Michael C. Hall, Tracy Letts, Maria Dizzia

Handling: Historien om Christine Chubbuck, en nyhetsreporter på 70-talet som måste tackla depression och arbetsrelaterad frustration när hon försöker avancera i sin karriär.

Omdöme: På en relativt liten TV-station i Florida arbetar det lilla teamet med att rapportera och leverera färska nyheter till sina tittare. En av reportrarna på fältet är Christine (Rebecca Hall) som snart ska fylla 30 år och strävar efter att gå vidare och hamna på en större station. Hon har uppenbarligen talangen och arbetsmoralen, men ser sällan på uppgiften på samma sätt som TV-stationens chef Mike (Tracy Letts).



Vad som komplicerar Christines liv är att hon inte bara haft problem med depression utan även inte mår bra fysiskt. Hon bor tillsammans med sin mor och även om de kan prata om allt så är det långt ifrån optimalt. Christine har också vissa känslor för medarbetaren, nyhetsankaret George (Michael C. Hall). Hon har dock inte vågat eller känt att det varit rätt tillfälle att gå ut med honom utanför jobbet.



Detta visar sig vara ett ganska tungt drama. Inledningsvis går tankarna till Network (1976) där ett nyhetsteam försöker få upp tittarsiffrorna på en TV-station. Här är det lite samma sak där chefen Mike vill få in mer sensationsnyheter, något Christine inte alls håller med om då hon vill fördjupa sig i reportage med hopp och värde. Den stora skillnaden mellan filmerna är att det här i princip helt handlar om en person - Christine. Hon mår inte bra och frågan är vad som kan ändra på hennes inte minst psykiska ohälsa.



Brittiskan Rebecca Hall axlar titelrollen och gör det bra. Hon känns hela tiden helt fokuserad på uppgiften och allvarlig som hennes karaktär är. Dock kan jag störa mig en aning på att hon som brittiska brer på med den amerikanska engelskan, något hon inte riktigt klarar lika bra som vissa andra. Hon får mig förresten att tänka lite på Shelley Duvall (sett till utseendet) i The Shining (1980). Tracy Letts är annars den vid sidan om henne som levererar en genomgående bra prestation som hennes chef Mike. Han känns trovärdig varje gång han dyker upp. Men alla sköter sig i de mindre rollerna.



Då det är en så dyster och genomgående blek film, gör det att man har något svårt att engagera sig fullt ut. En stor anledning är att Christine som karaktär inte är helt lätt att tycka om. Hon är inte speciellt trevlig mot sina medarbetare eller sin mor, och då blir det svårt att känna sympatier, trots att vad hon går igenom inte kan vara lätt. Kanske hade man kunnat visa detta på ett annat sätt för att få en att känna mer för henne än vad man gör. Dock är upplösningen dramatisk och minst sagt sorglig som definitivt ger en något att fundera över. Trea till stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

tisdag 17 januari 2017

Moonlight



Titel: Moonlight
Genre: Drama
Land: USA
År: 2016
Regi: Barry Jenkins
I rollerna: Naomie Harris, Mahershala Ali, Trevante Rhodes, André Holland

Handling: Moonlight är ett intimt porträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder, när han växer upp utanför Miami. Historien följer hans kamp om att finna sin plats i denna värld. Det är en tidlös historia om mänsklig kontakt och om de ögonblick och krafter som formar våra liv och gör oss till dem vi är.

Omdöme: Detta är en historia som i tre faser följer en ung grabb som går igenom tonåren och växer upp till att bli vuxen. Hans namn är Chiron och han är en liten, blyg och tystlåten grabb. Han kallas även för Little eller Black av sina vänner och de som mobbar honom. Han bor med sin ensamstående mamma Paula (Naomie Harris) vars drogproblem givetvis ger honom diverse problem. En lokal knarklangare i Juan (Mahershala Ali) blir en slags fadersfigur åt honom, men mamma Paula vill självklart inte att hennes son ska umgås med honom, knarklangare som han är. Hans uppväxt och känsla av att vara annorlunda kommer forma honom till vem han blir.



Utan att veta något mer än att det skulle handla om en godhjärtad knarklangare, var inställningen att det skulle vara en film som handlar om drogträsket och drömmar. Så blir det inte. Här finns en godhjärtad knarklangare i Juan, men det är alltså inte honom det handlar om. Hans påverkan på Chiron bör dock inte underskattas. Däremot är man lite fundersam till hur många knarklangare det finns som inte bara är godhjärtade som Juan utan även lever ett så homogent liv som han verkar göra här.



Vad jag uppskattar med den här filmen är att den är förvånansvärt lågmäld med tanke på att droger befinner sig lite överallt i karaktärernas liv. Det är inte en film om droguppgörelser eller gäng, utan om Chiron och hans resa från att vara liten pojk till att bli vuxen. Det blir en nästan poetisk resa på sina håll och det är något filmen lyckas få fram fint. Det hade nästan kunnat vara ännu mer av den varan, men då hade det kanske känts lite för tillrättalagt.



Vad gäller prestationerna är det genomgående solida eller klart bra prestationer. Man hade gärna sett mer av karaktären Juan och lite överraskad var jag att han inte var med mer. De tre som spelar Chiron funkar alla bra de med, inget att klaga på där. Den som annars är genomgående bäst och lämnar störst avtryck är brittiskan Naomie Harris som övertygar som mamma Paula, inte bara med sin prestation utan även med sin amerikanska engelska som känns fläckfri (vilket långt ifrån är fallet med brittiska eller för den delen utländska skådespelare som ska spela amerikaner).



Eftersom filmen är indelad i tre delar och varje del är lika intressant, om än på olika sätt så blir det en genomgående trevlig titt. Den sista delen känns möjligtvis en aning enformig då den till stor del utspelar sig på ett ställe, men man får till det bra till slut. Gillar också att filmen avslutas i precis rätt läge. Många gånger vill man lägga på ett slutord eller liknande som liksom tar en ur ögonblicket. Det gör man inte här och det gör att man tar med sig känslan filmen skapat på ett fint sätt. Svag fyra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.6

måndag 16 januari 2017

Jack Reacher: Never Go Back



Titel: Jack Reacher: Never Go Back
Genre: Action/Mysterium/Thriller
Land: USA/Kina
År: 2016
Regi: Edward Zwick
I rollerna: Tom Cruise, Cobie Smulders, Aldis Hodge, Danika Yarosh

Handling: Susan Turner har tagit över Jacks gamla utredningsenhet. När hon plötsligt arresteras för landsförräderi måste Reacher, övertygad om hennes oskuld, frita henne från arresten. Snart inser han att gripandet bara är en liten del av en större konspiration, som det är upp till honom att avslöja innan den kostar dem båda livet. På flykt undan lagen upptäcker Reacher en hemlighet från hans förflutna, vilken kan komma att förändra hans liv för alltid.

Omdöme: Den första filmen Jack Reacher (2012) var långt ifrån en favorit, men på sina håll bjöds man på en ganska ok actionfilm. Det var en film som inledde klart lovande, men som sedan tappade längre in. Denna uppföljare lockande inte särskilt mycket om man ska vara ärlig, men lite action utan förväntningar kan i vissa fall bli till något positivt, eller åtminstone bjuda på lite underhållning för stunden.



Med en ny regissör i Edward Zwick var det oklart vad filmen skulle göra för att övertyga. Hans filmer har både blandat och gett där Glory (1989) är hans klart bästa, men det var också länge sen. Vad man får är en film som försöker vara något i stil med Jason Bourne-filmerna och Mission: Impossible-filmerna. Det är en del action, lite humorn på sina håll och med Tom Cruise som ska göra det mesta, inklusive producera filmen.



Ok, så detta visar sig vara en riktigt oinspirerad film från början till slut. Cruise verkar först och främst ha sett till att han är den enda stjärnan i filmen, vilket förvisso inte behöver vara några problem i sig. Problemet är att varken han eller de övriga levererar. Han känns fullsprutad med botox i ansiktet och rör inte på sin min filmen igenom, riktigt stel och tråkig är han. Roligast är nästan att han (Jack Reacher) ska vara 40 år!



Vid sidan om Cruise syns Cobie Smulders som major Turner som slår sig ihop med Reacher. De två blir jagade av utsända mördare samtidigt som de försöker komma till botten med en konspiration. Hon är i princip lika stel och tråkig som Cruise, trots att hennes roll borde vara ganska tacksam att spela. De övriga birollerna är inte heller något att hänga i julgranen vare sig det är tonårstjejen, den utsände huvudmördaren eller någon av de andra.



När halva speltiden av den nästan två timmar långa filmen gått, känns det faktiskt lite småjobbigt att det fortfarande är en timme kvar. Som tur är blir det väl aningen bättre under den andra delen av filmen. Det händer lite mer och actionbiten trappas upp. Men det betyder inte att det blir särskilt mycket bättre då historien är full av hål, Reacher verkar vara synsk (är han det?), man får osannolika sammanträffanden och annat som inte funkar. Sämre än förra filmen och fler kommer man inte se.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.2