torsdag 3 september 2015

Mina favoritfilmer - 1977

Som sig bör bjuds man på en bra blandning, även om filmerna längre ner på listan inte kan mäta sig med de allra bästa. Ettan är en ohotad storklassiker, men tvåan är även den en stor favorit.

På topp tio återfinns filmer från:

6 USA
2 Storbritannien
1 Västtyskland
1 Sovjetunionen


#10 The Ascent (Larisa Sheptiko)



Två vitryska partisaner skickas för att leta proviant åt sitt utsvultna förband. Efter att ha konfronterats med en grupp tyska soldater, samt nära på frusit ihjäl i snön, finner de till slut en liten gård. Oron stiger dock med vetskapen om fiendens närvaro i området.

Sista filmen av den kvinnliga regissören Larisa Sheptiko innan hon omkom i en bilolycka. En stilsäker och gripande historia.


#9 Sorcerer (William Friedkin)



I en gudsförgäten sydamerikansk håla åtar sig fyra desperata män rena självmordsuppdraget när de går med på att under hård tidsbrist köra lastbilar fulla med nitroglycerin genom ett förrädiskt bergslandskap. På vägen mot den avlägsna oljebrand som deras stötkänsliga och högexplosiva last är avsedd för, sätter varje gupp och plötslig krängning deras nerver, vänskap och mod på prov.

Remake på franska klassikern 'Le salaire de la peur' från 1953 (Wages of Fear på engelska) som inte kan mäta sig med originalet, men ändå lyckas bra med att få in mycket nerv under vissa partier. En av filmens styrkor ligger även i musiken av Tangerine Dream som är oförglömlig.


#8 The Late Show (Robert Benton)



En nerdekad privatdetektiv och en virrig ung kvinna blir indragna i en mordhärva i Los Angeles.

Ett klart underhållande mordmysterium och en modern noir med en duktig Art Carney i huvudrollen.


#7 The Goodbye Girl (Herbert Ross)



En ung skådespelare och en övergiven frånskild kvinna med en 10-årig dotter tvingas motvilligt dela en New York-lägenhet. Historien skildrar hur deras relation sakta men säkert utvecklar sig.

Mycket mysig romantisk komedi som bjuder på fina prestationer där Richard Dreyfuss kom att vinna Oscarn. Blir allt bättre filmen igenom och bjuder på det mesta man vill ha av den här typen av film.


#6 The Spy Who Loved Me (Lewis Gilbert)



En rysk och en brittisk ubåt som är omöjliga att spåra försvinner under mystiska omständigheter. Britterna sätter James Bond på fallet. Ryssarna ger uppdraget till Major Amasova, med kodnamnet "Triple X". Till att börja med kämpar de två mot varandra, men snart tvingas de samarbeta mot den verkliga fienden; den galne redaren och miljardären Stromberg som vill utplåna världen för att istället bygga en fantasivärld under havsytan.

En trevlig och bra Bond-film som brukar nämnas bland de bästa. Inte riktigt min favorit, men ändå bra nog för att räknas till måste-filmerna. Charmige skurken Jaws och undervattensbilen är två av höjdpunkterna.


#5 Cross of Iron (Sam Peckinpah)



Året är 1943. Platsen östfronten i södra Sovjetunionen. En tysk bataljon är hårt pressad av sovjetiska styrkor och inom bataljonen utspelas en tvekamp mellan den preussiske aristokraten Stransky och den ärrade, djupt cyniske soldaten Steiner.

Med de typiska slowmotion-sekvenserna som gjorde Sam Peckinpah känd är detta en bra krigsfilm. Inte den bästa i genren, men absolut sevärd. James Coburn är lika hård som vanligt.


#4 A Bridge Too Far (Richard Attenborough)



I november 1944 var de allierade säkra på seger efter den lyckade invasionen av Normandie och inledde med ett stort självförtroende Operation Market Garden. Målet var att få ett snabbt slut på kriget, men en kombination av inre stridigheter, falsk information och otur ledde till ett fiasko bortom deras värsta mardröm.

En stjärnspäckad krigsfilm som är välgjord och realistisk där de allra flesta passar bra i sina respektive roller. Spännande, dramatisk och med bra action- och krigsscener.


#3 Der amerikanische Freund (Wim Wenders)



Jonathan Zimmerman, en rammakare i Hamburg, lider av en blodsjukdom och vet inte hur lång tid han har kvar att leva. Om läget försämras kan det handla om en månad. Detta faktum utnyttjas av Tom Ripley som tipsar en kontakt som han är skyldig en tjänst, om att använda Zimmerman som yrkesmördare...

Kanske mer drama än thriller, men det här är en stämningsfull film som bara blir bättre av att den utspelar sig i Europa. Bruno Ganz är väldigt bra som vanligt och det är en film som har ett par mycket bra scener som höjer helheten.


#2 Slap Shot (George Roy Hill)



Spelaren och tränaren för ett litet ishockeylag i Pennsylvania, Reggie Dunlop, är orolig för lagets framtid. Genom managern McGrath får han veta att laget kommer att upplösas. Reggie sprider ut ett rykte att laget kommer att köpas upp för att höja moralen hos spelarna...

En av de allra bästa sportfilmerna som både är cynisk och väldigt rolig. Uppvisar en enorm kärlek till sporten och alla som gillar sporten älskar också filmen, på ett eller annat sätt.


#1 Star Wars (George Lucas)



För länge sedan i en galax långt, långt borta... Prinsessan Leia tas till fånga av det ondskefulla Rymdimperiet. I ett försök att befria den sköna prinsessan slår sig den unge Luke Skywalker ihop med Han Solo. Tillsammans med de båda robotarna R2-D2 och C-3PO inleder de kampen för att befria Galaxen.

Sann klassiker och ungdomsfavorit som är svåröverträffad i genren. Hade man inte sett den som ung hade det förmodligen inte varit lika bra, men så är inte fallet. En saga som funkar i alla åldrar och det är en av dess största styrkor.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

3 Women
Annie Hall
Pumping Iron
Suspiria

---

Sämsta filmen: Eraserhead

David Lynch har gjort ett par bra filmer, men denna gillar jag inte alls.

Största besvikelsen: Close Encounters of the Third Kind

Typisk Spielberg, på gott och ont, tyvärr på ont när det inte riktigt blir lyckat. Inte dåligt, men lite för tråkigt.

onsdag 2 september 2015

VECKANS NOIR: No Man of Her Own



Titel: No Man of Her Own / Gift med död man
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1950
Regi: Mitchell Leisen
I rollerna: Barbara Stanwyck, John Lund, Lyle Bettger, Jane Cowl

Handling: Den ogifta blivande mamman Helen Ferguson träffar ett ungt nygift par på ett tåg. Tåget spårar ur och paret dör men när Helen vaknar upp på sjukhuset misstas hon för att vara den nygifta flickan. Eftersom ingen i familjen Harkness har träffat sin nya svärdotter tar de emot Helen och hennes ofödda barn till sin familj.

Omdöme: När man sett det mesta av det bästa (eller åtminstone mest kända) inom film-noir, blir det svårt att veta vad man ska förvänta sig av de mindre kända titlarna. Här är ett typexempel på en sådan film som inte har någon känd film-noir regissör i Mitchell Leisen, men som istället har den lysande stjärnan Barbara Stanwyck i huvudrollen. Som en film-noir favorit blev hon också avgörande för att filmen skulle ses. Det är nämligen sällan det blir dåligt när hon är med.



Här spelar hon Helen Ferguson som är i åttonde månaden och utan pengar. Fadern till barnet vill inte veta av henne och det enda hon får av honom är en tågbiljett från New York till San Francisco som han stoppar under sin ytterdörr. På tåget träffar hon ett snällt nygift par där bruden också är gravid, i sjunde månaden. Så slår olyckan till och tåget spårar ur. Det nygifta paret klarar sig inte, men Helen gör det. Hon vaknar upp på sjukhuset där man (av olika anledningar) misstar hennes identitet för bruden. Hon får även reda på att hennes nyfödde son klarat sig. När hon försöker förklara vem hon är lugnar de henne då de tror att hon lider av huvudskador från olyckan.



För sin nyfödde sons skull, tar hon chansen att flytta in hos den förolyckade sonens föräldrar, som visar sig ha det gott ställt. Hon vet att de aldrig träffat henne eftersom bruden berättade detta för henne på tåget innan olyckan. Hennes nya namn är Patrice Harkness och även om hon inte alltid vet allt hon bör veta om "sin döde make", så tror föräldrarna att det beror på olyckan. In i bilden kommer även Bill Harkness (John Lund), bror till den förolyckade brudgummen och alltså "svåger" till Patrice. Han misstänker att något inte stämmer, men blir snart kär i henne. Samtidigt väntar bara Helen/Patrice på att hon ska bli avslöjad, vilket kan komma i form av någon från hennes förflutna...



Ska man analysera denna film i form av hur mycket film-noir det är så känner jag att det under nästan en timme snarare är ett rent drama. Det blir det snabbt ändring på efter timmen då en person från hennes förflutna kommer in i bilden och rör om i grytan. Han vet nämligen vem hon är och börjar utpressa henne. Det har inte varit dåligt innan han dyker upp, men temperaturen stiger utan tvekan och man bjuds nu på äkta noir-stämning som håller i sig resten av speltiden.



Något jag noterar är att filmen hade två kvinnliga manusförfattare, vilket inte var så vanligt på den här tiden. Deras manus bygger på en bok av Cornell Woolrich, vars böcker låg som grund till flera bra noir-filmer, men även Hitchcock-klassikern Rear Window (1954). Denna film och story håller inte lika hög klass som de bästa, men tar sig alltså och blir småtrevlig. Dock känns den lite för krystad på sina håll för att bli bättre. En ok installation i noir-genren, men tar lite för god tid på sig innan den kommer igång.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

tisdag 1 september 2015

Friday the 13th Part 3



Titel: Friday the 13th Part 3 / Fredagen den 13:e del 3
Genre: Skräck
Land: USA
År: 1982
Regi: Steve Miner
I rollerna: Dana Kimmell, Larry Zerner, Paul Kratka, Richard Brooker

Handling: En grupp ungdomar är på väg till Crystal Lake för att roa sig vid den lilla sjön. Men där finns Jason och han gillar inte inkräktare. Hit kommer även ett motorcykelgäng som vill hämnas på några av ungdomarna.

Omdöme: Historien inleds med att man får ta del av runt fem minuter av slutet på den föregående delen. Förstår inte riktigt varför man väljer att inleda med detta då det inte funkar särskilt bra. Istället blir det desto bättre direkt efter när ett par som driver en liten mataffär i trakten runt Crystal Lake får besök av Jason sent en kväll. Denna sekvens är bättre än det mesta man bjudits på i de två föregående delarna. En lovande inledning med andra ord.



Filmen spelades in i 3D och man märker tidigt att man velat bjuda på detta med tanke på hur man filmat vissa scener på. Under filmens gång blir det tydligt att detta är en 3D-film man gärna skulle vilja se i 3D och på stor duk. För flera av dödsscenerna har objekt som kommer mot kameran och det hade varit kul att se effekten i 3D. Men även utan 3D funkar det klart bra. Det är ganska fräckt faktiskt och det är kul att denna tredje del skiljer sig från föregångarna.



Precis som i föregångarna är skådespelarna okända och svaga. Tycker personligen Dana Kimmell i huvudrollen som Chris funkar bättre än vad man bjöds på i föregångaren. Den smått irriterande Shelly (Larry Zerner) påminner kul nog om Seth Rogan. Och David Katims som pundaren Chuck skulle kunna vara en ung och påtänd Richard Dreyfuss. Det här är dock inte en filmserie som startade framgångsrika karriärer så de två förblev okända, trots de nämnda likheterna med de mer kända skådespelarna.



Det mesta är faktiskt bättre här än tidigare. Jason må fortfarande vara lite vek i vissa avseenden, men han dödar på lite roligare sätt och det är även här han får sin hockeymask som han är så känd för. Utan tvekan stiger filmen ett snäpp när han går runt med hockeymasken. Det blir lite mer skräckinjagande på så vis. Tycker även man på ett fyndigt sätt fått in hur han får masken. Synd att den tappar en del sista tjugo när bara en återstår. Dock är den i mitt tycke bättre och mer underhållande än sina två föregångare.

2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.7

måndag 31 augusti 2015

Friday the 13th Part 2



Titel: Friday the 13th Part 2 / Fredagen den 13:e del 2
Genre: Skräck/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1981
Regi: Steve Miner
I rollerna: Amy Steel, John Furey, Adrienne King, Kirsten Baker

Handling: Fem år har gått sedan blodbadet på Camp Crystal Lake och allt som finns kvar är legenden om Jason Voorhees och hans sinnessjuka mor, som mördade sju lägerledare. Vid ett närliggande läger bryr sig inte de nya ledarna om varningarna från ortsbefolkningen om att hålla sig borta ifrån Crystal Lake...

Omdöme: Originalet Friday the 13th (1980) tillhör inte någon av mina favoritskräckisar, trots att det är en av de mer kända filmerna inom slasher-genren. Fast ibland känner man för en enkel skräckfilm och då passar det bra att ta sig en titt på en uppföljare som denna. Man förväntar sig inte något speciellt, så det kan egentligen inte bli så dåligt.



Här finns inga kända (eller bra) skådespelare att tala om. Man har bara lite kul när ett gång lägerledare samlas intill Camp Crystal Lake där de brutala morden ägde rum fem år tidigare. Lägerledarna ska gå en slags fortbildning och legenden om Jason sprider sig snabbt bland deltagarna. Givetvis blir några så nyfikna att de inte kan hålla sig borta från Camp Crystal Lake. Det blir startskottet för en ny massaker och ingen kan känna sig säker.



Det är faktiskt inte så pjåkigt det här. Visst är det inte direkt bra, men på sätt och vis funkar den bättre i vissa avseenden än originalet. Filmen börjar något långsamt och tar sig sakta men säkert när morden drar igång. Det blir också som bäst under filmens mittdel. Dock är det lite trist att man tidigt listar ut vem som kommer vara "hjälte" och när det också är två som återstår tappar filmen en del. Man får även se för mycket av Jason som verkar vara runt 1.70 lång och inte särskilt stark. Man vill ju trots allt att en sån här mördare ska vara storväxt och skräckinjagande. Åtminstone skräckinjagande och grym önskar man sig, men här blir det aldrig riktigt skrämmande om man ska vara ärlig.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.0

söndag 30 augusti 2015

Rocky V



Titel: Rocky V
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 1990
Regi: John G. Avildsen
I rollerna: Sylvester Stallone, Talia Shire, Burt Young, Tommy Morrison, Burgess Meredith

Handling: När Rocky drabbas av permanenta skador efter en boxningsmatch, inser han att han är tvungen att sluta med boxningen. Han upptäcker också att hans revisor lurat honom på alla hans pengar. Rocky och hans familj blir tvungna att flytta tillbaka till sina gamla kvarter och försöka starta om från början.

Omdöme: Tidigare delar kom tre år efter varandra. Denna den femte del kom fem år efter den föregående delen. Det var även dags för Sylvester Stallone att lämna över registolen till originalets regissör, John G. Avildsen. Serien har även tagit steget från det sköna 80-talet till något annat. 80-tals tonerna som funkade så bra är utbytta mot tidig 90-tals rap och ghettoliknande musik som inte riktigt funkar lika bra.



Rocky har inget mer att bevisa. Han har slagit utmanare på utmanare och en allvarlig huvudskada sätter stopp för en fortsatt karriär. Problem uppstår dock när Rocky luras på alla sina pengar. Han har nu familjen att tänka på. Hans son Robert (Sage Stallone) har blivit tonåring och behöver sin far mer än någonsin. Rocky skiftar dock istället fokus till nykomlingen Tommy Gunn (Tommy Morrison). Rocky tar Tommy under sina vingar och tränar honom till att bli en utmanare om titeln. Men just som det verkar gå bra för Rocky och Tommy, kliver en girig promotor in i bilden och går emellan honom och Tommy. Rocky får sig även en funderare på vad som egentligen är viktigast här i livet...



Jag vet inte, men det känns som Rocky-sagan tappat lite fart, lite geist i och med denna femte del. Älskar man Rocky är det så klart kul att fortsätta följa mannen, myten, legenden. Annars känns det mest som en transportsträcka under stora delar. Förvisso tycker jag Sylvester Stallone fortsatt är gedigen i rollen och man märker hans hjärta för karaktären, sin baby. Även kul att hans son Sage Stallone funkar i rollen som hans son och inte gör bort sig.



En av filmens svagheter är utan tvekan att Rocky får ta ett kliv åt sidan. Det blir givetvis inte samma sak när han inte tränar och är i ringen själv. Å andra sidan kan man inte klaga för mycket. Det blir inte lika upprepande så här som det annars hade kunnat bli. Det saknas dock en hel del för att vara en värdig fortsättning efter den trevliga fjärde delen. Kan ju också ha att göra med att det inte längre var Stallone som regisserade...

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.1

lördag 29 augusti 2015

Rocky IV



Titel: Rocky IV
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 1985
Regi: Sylvester Stallone
I rollerna: Sylvester Stallone, Talia Shire, Carl Weathers, Dolph Lundgren, Brigitte Nielsen, Burt Young

Handling: Rocky ställs mot den skräckinjagande ryssen Ivan Drago på dennas hemmaplan. En boxare han av högst personliga skäl gärna vill utkräva revansch på.

Omdöme: Det är dags för ännu en installation i Rocky-sagan. Denna gång är det dags för något lite annorlunda. Det är öst som ställs mot väst. Sovjet mot USA. Ivan Drago (Dolph Lungdren) är en ny typ av boxare som tränats med hjälp av modern teknik. Det hjälper också att han är huvudet längre än Rocky och de flesta andra motståndarna. Det är inte så många i väst som vet så mycket om honom, mer än att han slår stenhårt och är obesegrad amatörmästare.



Rocky lever det goda livet i det glada 80-talet. Istället blir det hans gode vän och f.d. mästaren Apollo Creed (Carl Weathers) som antar utmaningen och ställer upp i en uppvisningsmatch mot Ivan Drago i Las Vegas. Utan att man får se någon som helst träning från Apollos sida, kastas man in i ett jättejippo där James Brown framför "Living in America" inför matchen. Apollo bjuder på show, men är helt oförberedd på Dragos styrka. Det slutar riktigt illa för Apollo, vilket gör att Rocky än en gång måste in i ringen för att utkräva revansch. Villkoret Drago ställer är att matchen går hemma i Sovjetunionen...



Det är inget snack om att Rocky-serien gått ifrån 70-talet och rätt in i det sköna 80-talet. För även om den tredje delen var från 1982 så kändes det fortfarande ganska mycket 70-tal över den. Här bjuds det på gott om sköna 80-tals låtar som integreras väl i händelseförloppet. Inte minst kommer här en sekvens halvvägs in när Rocky kör sin Lamborghini Jalpa och där man i form av ett montage tar sig tillbaka igenom hela Rocky-sagan som snyggt sammanfattar alla filmerna. Kan detta vara den bästa sekvensen man sett i någon av Rocky-filmerna? Jag tror det. Mycket troligt att denna sekvens var inspirerad av den då populära TV-serien "Miami Vice" som brukade ha liknande sköna mellanpartier (fast där körde de Ferrari istället för Lamborghini).



Det är svårt att säga om denna del är bättre än föregångarna, men den är helt klart mer underhållande, mycket tack vare 80-tals närvaron. Man kan ställa sig lite frågande till vad Stallone egentligen tänkte på med roboten som hans svåger Paulie (Burt Young) får i present. Och på tal om Paulie har jag aldrig tyckt han fyller någon direkt funktion i Rocky-filmerna, även om han inte direkt stör.



Filmen har annars lite mindre tid för Rocky och Adrian än de tidigare delarna, men här bjuds det på lite familjetid där sonen blivit lite äldre och får vara med på ett hörn. Filmen blir dock som bäst ungefär från det tidigare nämnda montaget när Rocky ska ge sig av till Sovjetunionen. De typiska träningsmontagen dyker även upp nu när man följer Rocky och Drago parallellt där man ser gammal klassisk träningsteknik mot den moderna (med hjälp av otillåtna preparat). Slutfajten är inte heller dum, även om det som vanligt är för mycket skuggboxning och inte alls realistiskt och nästan blir mer MMA än boxning. Filmen tappar också en aning i och med att publiken vänder sig emot sin egen Ivan Drago, utan någon egentlig anledning.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7

fredag 28 augusti 2015

Rocky III



Titel: Rocky III
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 1982
Regi: Sylvester Stallone
I rollerna: Sylvester Stallone, Talia Shire, Carl Weathers, Burgess Meredith, Burt Young, Mr. T, Hulk Hogan

Handling: Rocky vinner match efter match, utan att ana att hans manager Mickey matchar honom mot alltför lätta motståndare. Rocky ställer upp mot en mycket tuff nykomling, och följderna blir svåra.

Omdöme: Tre år efter den andra historien avslutats har Rocky (Sylvester Stallone) inga större problem med att försvara sin mästartitel. Men i vassen lurar uppstickaren Clubber Lang (Mr. T) som är grymmare och slår hårdare än alla andra. Han vill ha en fajt om mästartiteln, men Rockys tränare Mickey (Burgess Meredith) ignorerar honom då han är rädd för att han ska vara för svår för Rocky. Efter att Clubber hånat Rocky blir det givetvis en titelfajt. En fajt som Rocky inte är fokuserad på och förlorar enkelt.



Rocky har blivit lite mätt, det har gått lite för lätt att behålla mästartiteln. Han har gått från att vara en utmanare som lever enkelt, till att bli en mästare som lever det goda livet. Glöden finns inte riktigt där längre när han möter Clubber Lang som klubbar till honom ordentligt. Rocky saknar motivationen, men han får även psykiska men av smällen och är lite rädd för att möta Clubber Lang i en returmatch. Då får han hjälp av ingen mindre än Apollo Creed (Carl Weathers) som visar sig vara en bättre tränare än vad Mickey någonsin var.



Man märker direkt att denna tredje del har mer fokus på boxningen och mindre på familjelivet. Det blir inte bara boxning och det händer en del i Rockys privatliv också, men det är klart mycket mer boxning och träning här än i den andra delen. Rocky är även med i en uppvisningsmatch mot WWF-brottaren Thunderlips (Hulk Hogan) som är ett enda stort jippo och clowneri. Clubber Lang som utmanaren är ganska platt och enformig (Mr. T är ingen bra skådis, men ändå kul att se honom här innan han var med i TV-serien "The A-Team"), men jag kan inte låta bli att tänka lite på Mike Tyson. Istället blir det träningen med Apollo Creed som blir en av filmens bättre ingredienser.



Intressant nog känner jag att både Rocky och hans Adrian (Talia Shire) gått ifrån sina typiska karaktärsdrag från de två första filmerna. De är inte lika naiva och småkorkade längre, vilket kan förklaras med att de blivit föräldrar och mer mogna. Men personligen känns det som en liten miss. Istället tycker jag Rocky mer påminner om John Rambo från First Blood (1982). Kan ha varit så att Stallone var så inne i den rollen att han integrerade den i Rocky Balboa-karaktären här. I de tidigare två delarna var han Rocky Balboa. Här är han snarare Rocky Rambo...



Man känner att denna tredje del är lite mer kompakt än den förra delen. Främst är det alltså att man har med boxning här, vilket gör att tempot känns lite högre. Det har också att göra med att man bjuder på något lite nytt så det inte hela tiden blir upprepande från de tidigare filmerna. Denna del saknar kanske lite djup, men den bjuder fortfarande på tillräckligt med underhållning och de där typiska Rocky-ögonblicken för att funka. Titellåten "Eye of the Tiger" av Survivor är också riktigt klassisk och var även Oscarsnominerad. Kul nog hade jag fått för mig att den var med redan i den första filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7