tisdag 21 oktober 2014

August 32nd on Earth



Titel: Un 32 août sur terre / August 32nd on Earth
Genre: Drama/Romantik
Land: Kanada
År: 1998
Regi: Denis Villeneuve
I rollerna: Pascale Bussières, Alexis Martin, Evelyne Rompré, Joanne Côté

Handling: Efter att ha överlevt en svår bilolycka säger Simone upp sig från sitt jobb. Därefter ringer hon upp sin bästa vän Philippe för att be om en tjänst - hon vill att han ska göra henne med barn. Philippe går motvilligt med på hennes begäran på ett villkor - att det sker i en öken...

Omdöme: I sin långfilmsdebut har Denis Villeneuve valt att berätta en enkel liten historia, men som inte riktigt gör de val man kanske förväntar sig i alla lägen. Fast det är vad som gör filmen lite annorlunda och sevärd. Man vet inte vart det ska ta vägen och man är nyfiken på att ta reda på det. Likheterna med fransk film är uppenbar och givetvis är det inte så konstigt med tanke på att det är en franskkanadensisk film vi pratar om.



Simone (Pascale Bussières) är på väg med sin bil i hög fart på natten på en enslig väg. Hon vaknar upp, upp och ner i bilen efter att ha förlorat kontrollen och voltat. Med en uppenbar hjärnskakning körs hon till sjukhuset av en bilist som plockar upp henne vid vägen. Händelsen får henne att se på sitt liv i nytt ljus. Hon är "snart" 30 år (26 enligt hennes vän) och känner att det är dags att skaffa barn.



Utan att veta om det är hennes huvudskada som talar eller inte (eftersom man inte känner henne) kontaktar hon sin bästa vän Philippe (Alexis Martin) som pluggar till att bli läkare. Han har ihop det med en tjej sedan några månader tillbaka. Men när Simone ber Philippe om en tjänst ställer han givetvis upp, eller? När hon ber honom om att göra henne med barn ryggar han tillbaka. Men efter lite betänketid ställer han upp på villkoret att det hela äger rum i öknen...



Ja, det är en inte helt vanlig film man får ta del av. Ändå är den långt ifrån så crazy eller extravagant som man lätt kan tro eller som det hade kunnat bli i en annan regissörs händer. Nu har Villeneuve själv skrivit manuset och har uppenbarligen en känsla för det visuella. Han tar med en på en slags road trip som kan leda vart som helst. Kommer Simone och Philippe få ihop det? Kommer de ge sig ut till öknen? Som sagt, lite annorlunda och man vill så klart veta hur det ska gå. Inte superbra, men en sevärd långfilmsdebut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

Denis Villeneuve



Födelsenamn: Denis Villeneuve
Född: 3 oktober 1967
Födelseort: Trois-Rivières, Quebec
Land: Kanada
Favoritfilm(er): Polytechnique (2009), Incendies (2010), Prisoners (2013), Enemy (2013)
Trivia: Filmen Polytechnique (2009) filmades samtidigt både på franska och engelska.

August 32nd on Earth (1998)
Maelström (2000)
Polytechnique (2009)
Incendies (2010)
Prisoners (2013)
Enemy (2013)

måndag 20 oktober 2014

The November Man



Titel: The November Man
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2014
Regi: Roger Donaldson
I rollerna: Pierce Brosnan, Olga Kurylenko, Luke Bracey, Bill Smitrovich

Handling: Peter Devereaux är en före detta CIA-agent som har tagits tillbaka på ett i högsta grad personligt uppdrag. Han finner sig själv i en kamp mot sin förre lärling i en dödlig lek som involverar högt uppsatta amerikanska politiker och en rysk presidentkandidat.

Omdöme: Gamle Bond-skådisen Pierce Brosnan tillsammans med regissören av gamla toppthrillern No Way Out (1987), det kunde vara något. Med tanke på att inte minst Liam Neeson och Kevin Costner lyckats göra actionbaserade filmer på äldre dar borde även en gammal James Bond kunna bjuda på något minnesvärt.



Filmen utspelar sig till stora delar på Balkan, främst Belgrad (Serbien) men även i Moskva. Brosnan är den pensionerade CIA-agenten Peter Devereaux som de senaste fem åren levt ett lugnt och tillbakadraget liv vid en vacker sjö i Schweiz. När hans tidigare chef kontaktar honom och ber om hjälp då en av deras agenter, tillika god vän till Peter bett specifikt om hans hjälp, ställer han givetvis upp. Men saker går väldigt snett när han väl kommer till Moskva. Snart inser han att någon inom CIA spelar ett fult spel. Det enda han har att gå på är ett namn som kan leda honom närmare sanningen - Mila.



Man kan inte beskylla filmen för att vara långsam eller händelsefattig, snarare tvärtom. Det händer något mest hela tiden och det är givetvis bra. Filmen baseras på "There Are No Spies", den sjunde boken i "The November Man"-serien från 1987. Kan tänka mig att boken är långt mycket bättre än vad filmen lyckas vara. För det största problemet är genomförandet som är under all kritik. Frågan är vad man egentligen ville åstadkomma?



Det hela siktar förmodligen på att vara en blandning mellan The Bourne Identity (2002) och Taken (2008), men misslyckas tyvärr på de flesta punkterna. En som lyckas klart bättre är istället 3 Days to Kill (2014) som inte bara har bra action utan även en story som funkar. Här har man givetvis en försupen gammal agent, men det hela blir varken trovärdigt eller engagerande.



Filmen har en del helt ok actionsekvenser under filmens gång, även om de tyvärr sänks av ologiska handlingar med tanke på att det är CIA man har att göra med, inte ett kriminellt gäng. En av ljusglimtarna står Olga Kurylenko för i rollen som Alice Fournier som blir Peters kontakt i Belgrad. Hon iklär sig rollen bättre här än vad hon gjorde i Bond-filmen Quantum of Solace (2008). Brosnan förväntar man sig lite mer av, även om rollen är lite trött (eller så är det han som börjar bli det).



Det största problemet är att filmen aldrig får något ordentligt flyt. För det händer som sagt något mest hela tiden, men klippningen gör att det hela är "all over the place". Man hoppar mellan scenerna, utan att avsluta vad man påbörjat och utan minsta finess. Det är faktiskt konstigt att en så rutinerad regissör som Roger Donaldson kan misslyckas som han gör här. Svaret kan ligga i att han (och klipparen) nog inte var komfortabel med den mer actionbaserade formeln som används här. Uppenbarligen var det fel väg att ta då det hela hade funkat klart bättre som tät thriller. Fast då hade man även behövt fixa till många logiska luckor och annat med manuset.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.4

söndag 19 oktober 2014

Thunderheart



Titel: Thunderheart / Åskhjärta
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Michael Apted
I rollerna: Val Kilmer, Sam Shepard, Graham Greene, Fred Ward

Handling: En FBI-agent med indianskt ursprung väcks till insikt om sitt arv när han får i uppdrag att utreda ett mord i ett siouxreservat. Filmen bygger på autentiska händelser som inträffade på 1970-talet i Pine Ridge-reservatet i South Dakota.

Omdöme: På förhand kände man sig ytterst tveksamt till filmen och dess handling. En mordutredning på indiansk mark av en FBI-agent med indianskt blod. Det fick det inte direkt att vattnas i munnen. Samtidigt en film som länge dykt upp på diverse listor över sevärda thrillers. Därför kändes det som den åtminstone var värd en chans.



FBI-agenten Ray Levoi (Val Kilmer) visar sig vara 1/4 Sioux-indian på sin biologiska fars sida (i verkligheten lär Kilmer vara 1/4 Cherokee). Det gör att han får uppdraget att bege sig till South Dakota där ett mord begåtts på ett indianreservat. Han möter där upp den lokale FBI-agenten Frank Coutelle (Sam Shepard) och tillsammans ska de med hjälp av indianpolisen Walter Crow Horse (Graham Greene) försöka lösa fallet. Huvudmisstänkta är en grupp radikala indianer som kallar sig för ARM, "Aboriginal Rights Movement".



Filmen inleder inte alls tokigt. Man märker nästan per omgående att det är en stabil produktion med fin musik av James Horner och snyggt foto av Roger Deakins, båda flerfaldigt Oscarsnominerade och erkänt duktiga. Handlingen är inte heller så pjåkig när det hela drar igång med utredningen. Ray och Frank sköter utredningen och mysteriet tätnar.



Efter kanske en halvtimme kliver Frank åt sidan och all fokus hamnar på Ray. Utredningen stannar upp och istället handlar det mesta om Rays indianursprung, något som tyvärr inte för handlingen framåt. Man känner även relativt tidigt hur allt ligger till, även om man inte vet varför. När man når upplösningen visar det sig mycket riktigt ligga till som man trott. Man får lite spänning där mot slutet när allt ska avslutas, men filmen hade blivit mycket bättre om man skippat Rays själsliga resa som tar upp hela mittdelen på en timme och istället gjort det hela till en tät mysteriethriller. Nu bjuder den förvisso på något lite annorlunda, men tyvärr blir det (åtminstone för egen del) sämre p.g.a. det.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.7

---

När man ser moderna filmer som handlar om indianer och reservat så blir man alltid orolig att de kommer innehålla en massa mambo-jambo som obegripliga metaforer, övernaturlighet och andliga ting. Tyvärr är den här filmen inget undantag vilket är lite synd. Den börjar ganska intressant den första halvtimmen, men sedan glider den in från att ha varit en mordhistoria och utredning till att Val Kilmer finner förståelse och respekt för sina farfädrar. Visst, den är inte tokig beroende på vad man förväntar sig av filmen, men riktigt spännande eller gripande blir den aldrig. Den har kvalitér men det är lite synd att den inte fortsatte i samma stil som den började.

Betyg: XXX-

Mercury Rising



Titel: Mercury Rising / Kod Mercury
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1998
Regi: Harold Becker
I rollerna: Bruce Willis, Alec Baldwin, Miko Hughes, Chi McBride

Handling: Den avhoppade och cyniske FBI-agenten Art Jeffries liv får ny fart både känslo- och händelsemässigt när han tar en autistisk liten grabb under sitt beskydd. Nioårige Simon är ett siffergeni och har av en slump knäckt en superhemlig och avancerad krypteringskod som USA:s regering satsat stora pengar och prestige på. Han måste tystas för gott...

Omdöme: FBI-agenten Art Jeffries (Bruce Willis) kommer inte särskilt bra överens med sina högsta chefer. Han blir degraderad från att vara infiltratör till att jobba med avlyssning och diverse jobb ingen vill ha. Så en dag ska han kolla upp ett fall där en liten pojke försvunnit i samband med att hans föräldrar hittats brutalt mördade. Pojken Simon (Miko Hughes) visar sig vara autistisk och har av en slump knäckt en kod som regeringsbyrån NSA vill hålla hemlig - till varje pris.



Ok, när filmen börjar möts man av en positiv och en negativ nyhet. Den positiva är att man med en gång tänker på James Bond när man hör musiken. När förtexterna så rullar fram får det sin förklaring - John Barry står för musiken, mycket trevligt. Den negativa nyheten kommer längre fram under förtexterna när Peter Stormares namn dyker upp. Det är per automatik så att hans överspel sänker förväntningarna på en film. Som tur är visar det sig vara en av hans bästa (och kortaste) inhopp någonsin.



Precis som i regissören Harold Beckers tidigare thriller Malice (1993) syns Alec Baldwin i en skurkroll. Här spelar han en NSA-chef vid namn Nick Kudrow som är en elak jäkel. När han får reda på att ett barn knäckt en topphemlig kod blir han inte särskilt glad och det får två av hans anställda erfara. Han skickar även ut en torped för att röja undan bevisen, men räknar inte med Art Jeffries.



Filmen är lite väl otrolig och tillrättalagd kan jag tycka. Det finns saker i grundstoryn som helt enkelt känns för korkade för att en professionell byrå som NSA skulle strula till. Överhuvudtaget blir det inte särskilt övertygande eller för den delen trovärdigt. Dessutom är ungen Simon riktigt jobbig och skådespelaren gör inte heller något bra jobb.



En av få ljusglimtar är musiken som för det mesta ger filmen lite klass. Sen är Bruce Willis alltid ok, men känns inte heller han på topp. Han lyckades ju istället desto bättre året senare med en unge vid sin sida i klassfilmen The Sixth Sense (1999).

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.0

---

Filmens största problem är givetvis hela manuset. Att en liten unge må knäcka superhemliga koder är en sak, men hela den efterföljande jakten på ungen är helt obegriplig. Finns ingen logik i det hela, han är knappast ett hot eftersom han inte ens är medveten om vad han har knäckt, eller att han har knäckt någon kod. Varför NSA överhuvudtaget skulle sätta in sin kod i någon obskyr tidning är också en gåta. Nåja, om man bortser från det korkade manuset så är filmen en dussinvara. Bruce Willis går på sparlåga och Alec Baldwin är lika intetsägande som en IKEA-möbel. En av få ljuspunkter är Peter Stormare och hans en minut långa inhopp utan dialog, precis så som vi vill ha han i en film. En annan ljusglimt är John Barrys karaktäristiska Bond-aktiga musik.

Betyg: XX

lördag 18 oktober 2014

The Unsaid



Titel: The Unsaid
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Kanada/USA
År: 2001
Regi: Tom McLoughlin
I rollerna: Andy Garcia, Teri Polo, Linda Cardellini, Sam Bottoms

Handling: Känslomässigt förkrossad av sin sons självmord beslutar sig psykologen Michael Hunter för att ge upp sin framgångsrika karriär. Men socialarbetaren Barbara anlitar Hunter för ett mycket speciellt fall. Hon är djupt oroad för Tommy, en 17-åring som flera år tidigare blev vittne till när hans mor blev brutalt mördad av hans far. Nu när han bara är veckor från att skrivas ut från den statliga anstalt han tillbringat tonårstiden på är Barbara orolig för att han inte är redo att möta världen utanför. Med förhoppning om att få ett avslut på sin egen sorg åtar sig Hunter Tommy som patient. Under deras samtal upptäcker Hunter vissa spår hos Tommy. Spår som påminner honom om hans egen son. Linjen mellan de bådas förflutna blir allt suddigare och Hunter inser snart att Tommy kanske döljer mörka och mycket våldsamma hemligheter.

Omdöme: Det är lite knepigt när man förväntar sig eller ser fram emot en viss typ av film. För det här är inte en typisk thriller där en seriemördare härjar eller där man hela tiden sitter på helspänn. Nej, det här är istället mer av ett psykologisk drama som övergår till att bli en thriller. Det tar dock ett bra tag innan man kommer dit så det gäller att ha tålamod, vilket kan vara svårt när man förväntat sig/hoppats på något lite annat.



Efter att hans son begått självmord har psykologen Michael Hunter (Andy Garcia) svårt att släppa greppet om händelsen och gå vidare. Hans äktenskap funkar inte längre och han nöjer sig med att föreläsa istället för att ta emot patienter. Men när en av hans f.d. studenter, Barbara (Teri Polo) ber honom överväga att träffa den 17-årige Tommy, går han med på att göra ett undantag. Snart inser han att Tommy påminner honom om sin son. Han får både en chans att hjälpa Tommy samtidigt som han möjligtvis kan hitta ett avslut med sonens självmord.



Vad som börjar som ett drama utvecklas sakta till något mer än så. Tommy träffar nämligen Michaels dotter Shelly som han börjar umgås med, något de håller hemligt. När Michael inser att Tommy kan vara potentiellt farlig och vet saker om honom som han inte borde veta, då är det inte särskilt kul att få reda på att Tommy träffar hans dotter.



Är ganska övertygad om att filmen funkar bäst om man är medveten om vad det är för slags film man kommer få se. För man ska ha klart för sig att det tar över två tredjedelar in i filmen innan drama övergår till thriller. Som drama är filmen kanske något svag då det inte riktigt leder någonvart. Men när spänningen stiger under sista halvtimmen dyker det upp mörka hemligheter, inte bara om Tommy utan även om Michaels familj som gör det hela mer engagerande. Det bör dock sägas att det tar för lång tid innan pulsen stiger och slutet är inte direkt tillfredsställande.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.7

---

Filmen bygger upp en solid bakgrund åt alla inblandade nyckelpersoner, men det tar för lång tid innan alla bitar faller på plats. När det väl är dags, så har man tappat intresset (eller somnat som i mitt fall). Vincent Kartheiser som spelar Tommy i filmen stör jag mig på från början, vilket nog bidrar till att intresset falnar fort. Han ser ut som en otrevlig och efterbliven ryss. Man sitter lite i smyg och hoppas att Andy Garcia eller någon annan ser till att Herr Kartheiser försvinner illa kvickt från storyn.

Betyg: XX+

Jennifer Eight



Titel: Jennifer Eight / Jennifer 8
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Bruce Robinson
I rollerna: Andy Garcia, Uma Thurman, Lance Henriksen, John Malkovich

Handling: John Berlin är en utbränd Los Angeles-polis som flyttar till en liten stad i norra Kalifornien. Där uppdagas det att det kan finnas en seriemördare som härjat i området under flera års tid.

Omdöme: Man lär ha erbjudet Al Pacino huvudrollen, men han tackade nej. Vem kan man då hitta som är samma typ som han? Andy Garcia så klart. Han axlar här rollen som den utbrände Los Angeles-polisen John Berlin som lämnar storstadslivet bakom sig och flyttar upp till Eureka i norra Kalifornien. Där återförenas han med sin gamle vän och poliskollega Freddy Ross (Lance Henriksen) som fixat jobbet åt honom.



Redan innan John officiellt börjat på sin nya tjänst får han ett fall att gräva i. En man har hittats på en soptipp med halsen avskuren. När man börjar leta efter kniven som använts, då det mesta tyder på självmord, gör man ännu ett makabert fynd - en avskuren kvinnohand. Huvudinriktningen skiftar nu till att försöka identifiera vem handen tillhör. John får då reda på att man något år tidigare hittat en kvinnokropp utan händer, fötter och huvud och aldrig kunnat identifiera personen. När John gräver djupare i det hela visar det sig att ytterligare sex kvinnor som stämmer in på profilen hittats döda eller försvunnit i Kalifornien de senaste åren.



Vad filmen gör är att ta med en på en del villospår som aldrig leder någonvart. Det är ganska ovanligt för en film att göra på det viset och frågan är om man ska se det som smart eller slarvigt berättat. När man tänker efter är det ganska trovärdigt att det går till så på riktigt. Vissa spår visar sig inte ha något med utredningen att göra. Vissa misstänkta som omständigheter pekar mot är bara en slump. Det gör att man som tittare inte får allt serverat och inte kan veta vad motivet eller vem den skyldige är.



Filmen har dock några svagheter som gör att den inte blir bättre än vad den kanske borde kunna vara. Den ena är speltiden på två timmar som känns som en kvart för långt. Förvisso är man aldrig direkt uttråkad, men man hade kunnat tajta till det hela filmen igenom. Främst är det en del scener mellan Andy Garcia och Uma Thurman, som spelar ett blint vittne som John blir intresserad av. Här tappar man lite tempo och även om jag gillar deras relation på sina håll hade det behövts att utredningen gick framåt under tiden, vilket den inte riktigt gör.



Det är annars en bra stämning filmen igenom. Höst övergår till vinter och den lilla kuststaden är perfekt för den här sortens mordhistoria. Man kan klaga på att filmen är för lång och lite för långsam på sina håll, men den håller intresset uppe ända till slutet. Och så har man ett ess i rockärmen i form av John Malkovich som dyker upp ungefär halvvägs in och dominerar som förhörsledaren St. Anne. Hans karaktär och prestation är faktiskt värd entrépengen på egen hand.



Filmen skulle komma att bli en ekonomisk flopp då den inte lyckades spela in budgeten på $20m. Det känns dock mer som publiken kanske inte orkade/hade tålamod med en lång och lite långsammare thriller. Det här är faktiskt bättre än mycket annat som är desto mer standardiserat i genren och värt en titt.



Regissören (och manusförfattaren) Bruce Robinson hade i sin regidebut gjort den något kultförklarade brittiska mörka komedin Withnail & I (1987). Men efter denna hans första amerikanska film tog det stopp och han gjorde inte en endaste film förrän nästan 20 år senare med The Rum Diary (2011)...

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2

---

Filmen börjar rätt gemytligt med ett klassiskt mordfall och påföljande utredning. Det är ingen nagelbitare men den håller intresset uppe, även om jag personligen tycker att Andy Garcias förhållande med Uma Thurmans karaktär är helt onödig, trots att det är centralt för storyn. Andy ”Mini-Pacino” Garcia gör det han ska, precis som resten av skådisarna, men Malkovich äger när han väl dyker upp. Inte så pjåkig film men den saknar det där lilla extra och tappar lite fart emellanåt.

Betyg: XXX

fredag 17 oktober 2014

Murder at 1600



Titel: Murder at 1600
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Action/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Dwight H. Little
I rollerna: Wesley Snipes, Diane Lane, Alan Alda, Ronny Cox

Handling: En kvinna hittas mördad i Vita huset, och mordutredaren Harlan Regis med hjälp av Secret Service-agenten Nina Chance försöker ta reda på hur mördaren kunnat ta sig in och ut ur en av världens bäst bevakade byggnader.

Omdöme: Vad ska man egentligen förvänta sig när man har Wesley Snipes som detektiv/mordutredare i Vita huset? Ett helt ok mysterium och lite spänning hoppas man på. Och det börjar som väntat. En ung kvinna hittas mördad på toaletterna i Vita huset. Hon är i 25 års åldern och anställd som sekreterare på Vita huset. Polisdetektiven Harlan Regis (Wesley Snipes) har kallats till platsen.



Harlan blir genast bemött med onda blickar och kall hand av Secret Service-chefen Spikings (Daniel Benzali). Men presidentens personlige rådgivare Alvin Jordan (Alan Alda) beordrar honom att låta polisen göra sitt jobb. Till sin hjälp får han Secret Service-agenten Nina Chance (Diane Lane) som kan svara på de frågor han kan tänkas ha. Det visar sig bli ett produktivt samarbete som uppenbarligen retar upp någon som vill täcka för en konspiration.



Vad som blir smärtsamt tydligt under filmens gång, men föga överraskande är att Wesley Snipes har fasansfullt svårt att bära en film. I det här fallet har det dock främst att göra med hans karaktär som är allt annat än slipad som man bör vara som mordutredare. Han listar ut saker långt efter att man som tittare fått det serverat och i vissa fall förklarat. Det blir lite komiskt och kanske är det meningen att han ska vara småkorkad och därför fått fallet. Men det är nog att överanalysera. Manuset är nämligen inte så pass smart.



Filmen funkar bäst när Wesley Snipes tar ett kliv åt sidan och inte är med alls. Förvisso är inte scenerna med Diane Lane som frilansande mordutredare så mycket bättre. Hon lyckas t.ex. med mycket som hon aldrig skulle tillåtas ha tillgång till om man vill tysta ner inom Secret Service och på Vita huset. Däremot blir det genast bättre när Alan Alda och Ronny Cox (som presidenten) dyker upp. Tyvärr är det för lite av den varan och för mycket av Snipes/Lane som på ett för otroligt sätt försöker lösa ett mordfall och en konspiration. Inte heller infinner sig någon direkt nerv eller spänning under filmens gång.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.0

---

Wesley Snipes som leading man? Nej tack. Han fungerar utmärkt som någons sidekick, men här ska han bära filmen på sina axlar vilket han inte riktigt mäktar med. Till råga på allt är manuset stundtals riktigt fånigt, framförallt under upplösningen av filmen som är under all kritik. Komikern Dennis Miller gör inte saken bättre, han borde ha fått en kula i pannan efter sin första scen i filmen. De som ändå lyckas komma undan med hedern i behåll är Alan Alda, Ronny Cox och Diane Lane.

Betyg: XX-