torsdag 28 augusti 2014

The Rover



Titel: The Rover
Genre: Kriminaldrama
Land: Australien/USA
År: 2014
Regi: David Michôd
I rollerna: Guy Pearce, Robert Pattinson, Scott McNairy, David Field

Handling: En ensamvarg spårar gänget som stal hans bil i den avlägsna australiska ödemarken. Han tar hjälp av en naiv medlem i gänget, som övergavs i sitt eget blod under gängets senaste flykt.

Omdöme: Efter genombrottsfilmen Animal Kingdom (2010) fick man en regissör i David Michôd att hålla ögonen på, men även ett par skådespelare som bl.a. Jacki Weaver och Ben Mendelsohn. Frågan var om regissören skulle kunna upprepa nämnda film med något i samma fina klass.



Vad man får är en film där det bådar gott inledningsvis. Man har Eric (Guy Pearce) som sätter efter tre män som stulit hans bil efter att de på flykt kört av vägen med sin bil. Han tänker dock inte låta dem komma undan och ger sig ut på de öde australiska vägarna i deras bil. Rätt vad det är dyker en av de tre männens bror upp. Han har blivit skottskadad och lämnad att dö. Rey (Robert Pattinson) måste nu ta Eric till sin bror om han vill leva.



Efter den lovande inledningen tappar filmen av oförklarliga skäl fart. Det hela stannar upp och blir segt. Eric och Rey åker på en road-trip med varandra och inte mycket händer. Det enda man får ut av det hela är att Rey inte är en särskilt smart kille. Robert Pattinson spelar honom förvisso bra, men karaktären är lite småjobbig. Filmen blir till en besvikelse med tanke på regissörens tidigare film, dess inledning och potential. Det känns lite som en debutfilm vilket är konstigt med tanke på regissörens förra film. Det här borde varit så mycket bättre.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 7.3

onsdag 27 augusti 2014

Cold in July



Titel: Cold in July
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA/Frankrike
År: 2014
Regi: Jim Mickle
I rollerna: Michael C. Hall, Sam Shepard, Don Johnson, Vinessa Shaw

Handling: I 1980-talets östra Texas måste två pappor med siktet inställt på revansch ansluta till varandra för att avslöja en mörkare sanning.

Omdöme: Året är 1989. Richard Dane (Michael C. Hall) ligger och sover tillsammans med sin fru. Deras son ligger i rummet bredvid. Plötsligt hör de ljud från vardagsrummet. Richard hämtar sin revolver och laddar den med skakiga händer. När han når vardagsrummet finner han en inbrottstjuv som upptäcker Richard. Utan att hinna tänka till har han avlossat ett dödande skott.



Nu börjar helvetet för Richard och hans familj. Den lokala polisen med Ray Price (Nick Damici) i spetsen avslöjar att inbrottstjuven är en känd brottsling. Allt borde egentligen vara frid och fröjd, men den döde inbrottstjuvens far har nyligen blivit släppt från fängelset och man befarar att han kommer söka upp Richard då dödsfallet fått rubriker i tidningarna (inklusive bild och namn på familjen Dane).



Mycket riktigt dyker snart fadern Russel (Sam Shepard) upp och börjar terrorisera familjen. Polisen inser allvaret med situationen och ser till att försöka skydda familjen mot fadern. Men Richard förstår snart att allt inte står rätt till. Något stämmer inte och polisen verkar dölja något för honom. Han måste ta reda på vad det är innan det är för sent.



Att låta filmen utspela sig i slutet av 80-talet tycker jag funkar klart bra. Nu bygger filmen på en bok, precis som en film tankarna går till en del - No Country for Old Men (2007). Nu ska man absolut inte jämföra de två filmerna, men några små likheter finns. Inte minst frisyren (och fjunmustaschen) hos Michael C. Hall som skriker "hillbilly" från den här tiden. Klockrent.



Till en början verkar handlingen vara väldigt enkelspårig. En kriminell far ska hämnas på en familjefar som agerat i självförsvar. Även om man håller intresset uppe under denna del så verkar filmen inte ha så mycket mer att bjuda på. Det har den. Man bjuds på både en och två vändningar i historien som gör att temperaturen hela tiden stiger. Richard dras in i en för honom okänd värld. En han snabbt måste hantera för att överleva.



Jag gillar det här. Det är enkelt men effektivt. Man kanske märker att det inte är en storfilm och att det saknas lite produktionskvalité på sina håll. Detta är dock inte särskilt viktigt i det här fallet då man istället skapar fin stämning och en nyfikenhet för hur det ska gå. En viktig del i varför det hela funkar är den passande elektroniska musiken av Jeff Grace, som tidigare bl.a. stod för musiken till The House of the Devil (2009). På det stora hela är det här lite av en modern noir som tillfredsställer.



3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.2

tisdag 26 augusti 2014

Sea of Love



Titel: Sea of Love
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: Harold Becker
I rollerna: Al Pacino, Ellen Barkin, John Goodman, Richard Jenkins, Michael Rooker, Samuel L. Jackson

Handling: Kriminalaren Frank Keller ska tillsammans med sin kollega utreda en rad seriemord. Frank, som inte kommit över att hans fru lämnade honom för en kollega, blir i jakten på seriemördaren förälskad i Helen, en av de misstänkta.

Omdöme: Det är ganska skönt med filmer som dessa som man sett tidigare, men inte minns i princip något av. Runt slutet av 80-talet och början av 90-talet kom det ett par "erotiska thrillers" med bl.a. Fatal Attraction (1987) och Basic Instinct (1992) som två av dem. Denna kan definitivt klassas i samma kategori.



Al Pacino kom i och med denna roll tillbaka till att göra film efter ett uppehåll på några år. I rollen som polisdetektiven Frank Keller ses han som en relativt nyligen skild man med alkoholproblem i New York. Han sätts på ett fall där en man hittats naken i sin säng, skjuten i huvudet. När ett liknande mord begåtts på andra sidan stan, får Frank jobba ihop med kollegan Sherman (John Goodman).



Det visar sig att mördaren inriktat sig på män som satt ut kontaktannonser i tidningar. Uppenbarligen är det en kvinna de letar efter och snart kommer de på idén att själva sätta in en annons, gå på dejter med kvinnorna och fixa deras fingeravtryck. De har nämligen hittat fingeravtryck på brottsplatserna men vet inte vem de tillhör. En av kvinnorna Frank träffar är Helen (Ellen Barkin) som passar profilen de söker efter.



Även om det här inte är någon av de bättre filmerna i thriller-genren så är den faktiskt klart tillfredsställande. Mycket har att göra med samspelet mellan Pacino och Goodman som är ett skönt radarpar. Med rätt mängd humor och en fungerande kemi gör de att det hela blir bättre än det borde vara under tiden de letar efter misstänkta.



En av filmens starkare sidor är att den aldrig låter tittaren vara säker på hur det ligger till. Är hon mördaren eller inte? Man bygger upp scenerna kring detta på ett oftast smart sätt som gör att man precis som Frank blir lite nervös i hennes sällskap. Han splittras mellan sina känslor för Helen och sitt polissinne som säger att något är fel. Balansgången är farlig och hur det än kommer gå är risken stor att det inte kommer sluta lyckligt för Frank.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

måndag 25 augusti 2014

Carlito's Way



Titel: Carlito's Way
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 1993
Regi: Brian De Palma
I rollerna: Al Pacino, Sean Penn, Penelope Ann Miller, Luis Guzmán, John Leguizamo, Viggo Mortensen

Handling: Han är en legend. Nu, efter fem år i fängelse har Carlito Brigante kommit hem. Året är 1975 och gatan är sig lik, men de gamla höjdarna är borta - utslagna, utbrända eller begravda. Carlito har bestämt sig - han skall härifrån. Men han behöver ett startkapital. Chansen dyker upp när hans vän och advokat David Kleinfeld ber om en sista gentjänst. Carlito bestämmer sig för att hjälpa sin vän eftersom David fick ut honom ur fängelset. Ett beslut han kommer ångra bittert.

Omdöme: Vad hände egentligen med Brian De Palma? Mellan 70- och 90-talet var han en gedigen regissör, något ojämn men med en hög högstanivå. Sen hände något och han kom aldrig upp i närheten av filmer som Scarface (1983) och denna, två av hans absolut främsta.



Det här är en sån där film som tål att ses flera gånger. Så känns det åtminstone för egen del. När filmer behåller sin udd och sin glöd, ja då är det svårt att tröttna. Det må inte vara en perfekt film. Den har några små temposvackor ungefär halvvägs in. Men är det något som uppväger det så är det alla dessa härliga karaktärer, prestationer och storyn.



Al Pacino får ofta kritik för sitt överspel (eller om det är passionerad inlevelse), men det syns inte här. Han är återhållsam mest hela tiden som Carlito Brigante. Personligen gillar jag honom i de mer hetlevrade rollerna också, men det är skönt att se honom övertyga utan en massa utbrott och skrikande. En rolig detalj är dessutom att han läspar lite lätt filmen igenom.



Sen har man Sean Penn vid hans sida som advokaten David Kleinfeld som är minst sagt härlig att skåda. Det är ofrånkomligt att inte bli lite smått chockad när man ser honom i sitt krulliga hår. Man får inte heller glömma Viggo Mortensen som förvisso endast är med i en scen, men vilken härlig scen det är sen. Man tycker innerligt synd om honom, även om han inte är Guds bästa barn. Oförglömligt. John Leguizamo som "Benny Blanco from the Bronx" är också minnesvärd, precis som Luis Guzmán som bodyguarden Pachanga.



Om man ska ta fram några svagheter med filmen så finns det två som är värda att nämna. Den första är att man inleder med slutet, något som gör att man inte blir så överraskad som man annars hade blivit när man når slutet. Men så illa är det inte då det ändå är osäkert hur det ska gå. Det andra är Carlitos kärleksintresse Gail (Penelope Ann Miller). Många scener med henne drar ner tempot och ger inte filmen så mycket extra. Som tur är blir både karaktären och prestationen bättre mot slutet.



Förutom alla bra karaktärer och prestationer har filmen ett manus som är riktigt väloljat. Alla karaktärer och händelser har en betydelse för helheten. De återvänder när man minst anar det och det är en stor orsak till varför man kan se filmen flera gånger. Sen är vägen mot slutet riktigt stämningsfull där intensiteten stegras för såväl tittaren som för Carlito. Utan tvekan en av de bättre filmerna i genren och lite underskattad.



5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.9

söndag 24 augusti 2014

Red Dragon



Titel: Red Dragon / Röd drake
Genre: Thriller
Land: USA/Tyskland
År: 2002
Regi: Brett Ratner
I rollerna: Edward Norton, Anthony Hopkins, Ralph Fiennes, Harvey Keitel, Emily Watson, Philip Seymour Hoffman

Handling: Will Graham, som har lämnat FBI blir återkallad för att finna en brutal seriemördare, som kallar sig "Red Dragon". För att lyckas stoppa mördaren gör han något han inte skulle vilja göra om: han samarbetar med sin ärkefiende Dr. Hannibal Lecter, som mitt upp i allt ger mördaren information om Wills familj...

Omdöme: Innan The Silence of the Lambs (1991) och Hannibal (2002) kom den första filmen om Dr. Hannibal Lecter. Den filmen var Manhunter (1986) och detta är en nyversion av den och baseras på samma bok av Thomas Harris.



Det är mitten av 80-talet och Will Graham (Edward Norton) är FBI-agenten som satte dit Dr. Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) ett par år tidigare. Will blev fysiskt och psykiskt skadad av händelsen och lämnade sedermera byrån. Men nu söker hans vän och f.d. kollega Jack Crawford (Harvey Keitel) upp honom i hans hem i Florida. FBI behöver hjälp att fånga en ny, hänsynslös och mycket intelligent massmördare som redan dödat två familjer.



Will har en förmåga att kunna sätta sig in i en mördares tänkande genom att studera foton och besöka brottsplatserna. Han vet att såren inte läkt ordentligt, men försäkras om att han inte kommer ha något att göra med själva gripandet av mördaren de är ute efter. Frågan är om det dock inte är än värre att åter möta Dr. Lecter för att be honom om hjälp med fallet, trots att han tryggt sitter inspärrad.



Mördaren de är ute efter kallar sig för "Red Dragon" och är i själva verket Francis Dolarhyde (Ralph Fiennes). Historien följer honom mer än Dr. Lecter efter inledningen eftersom det är han som är huvudmålet här, inte Dr. Lecter. Men eftersom de båda finner en slags ömsesidig beundran för varandra blir det än mer farligt för Will. Dr. Lecter må sitta inspärrad, men det betyder inte att han inte kan ha kontakt med omvärlden...



Man har samlat en fin skara skådespelare som alla fyller sin funktion. Självklart är det Philip Seymour Hoffman som imponerar mest, trots en relativt liten roll. Man njuter varje gång han är med. Det är liksom inget snack. Han ska dominera varje scen han är med i. Vid sidan av honom är det Ralph Fiennes som sticker ut mest. Kanske inte lika perfekt för rollen som Tom Noonan var i Manhunter, men prestationsmässigt kan man absolut inte klaga.



Det är svårt, nej omöjligt att inte jämföra med den skickligt genomförda favoriten Manhunter när man ser den här filmen. För även om den gör det på sitt eget sätt så är det ofrånkomligt att man jämför de båda. Filmerna är väldigt lika i handlingen och en hel del av dialogen är densamma. Vad som skiljer i handlingen är slutet, något som är bra då man på så vis inte vet exakt vad som ska hända.



Att det här är en bättre film än Hannibal känner man relativt tidigt. Det är ett mycket bättre flyt och man har både bättre karaktärer och situationer rakt igenom. Den må inte vara lika ryslig, men mer stämningsfull precis som den ska vara. I jämförelse med Manhunter är den inte lika visuellt härlig att skåda. Inte heller så stämningsfull, något som var den filmens stora fördel. Dock är denna mer lik The Silence of the Lambs i genomförandet och det funkar bra det med.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.2

lördag 23 augusti 2014

Hannibal



Titel: Hannibal
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2001
Regi: Ridley Scott
I rollerna: Anthony Hopkins, Julianne Moore, Gary Oldman, Ray Liotta

Handling: Lugnet har infunnit sig i hans liv. En frid som passar honom utmärkt. Ändå tänker han på henne och undrar om hans liv någonsin kan bli komplett utan henne. Hon söker styrka i vardagens alla rutiner. Ändå kastar det förflutna en skugga över henne. Ett svagt orosmoln som får henne att känna sig sårbar. Efter sju år är han fortfarande hennes värsta mardröm. Efter tio år är hon fortfarande hans käraste fantasi.

Omdöme: När filmen sågs när den först kom blev man lite lätt besviken med tanke på hur pass bra The Silence of the Lambs (1991) var. När man sen har Ridley Scott som regissör förväntade man sig nästan per automatik något bättre. Filmen innan denna var den så lyckade Gladiator (2000) som han uppenbarligen hade lagt ner hela sin själ i. Tyvärr var inte fallet detsamma här.



Det har gått tio år sedan Clarice Starling (Julianne Moore) och Dr. Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) hade sina samtal och speciella möten. Clarice jobbar fortfarande som FBI-agent på fältet medan Hannibal befinner sig på okänd ort (som visar sig vara Florens i Italien). När Clarice får upp ett spår efter Hannibal får hennes liv en mening igen. Samtidigt håller Hannibal fortfarande koll på henne och är inte sen med att stötta henne när hon hamnar i trubbel.



Filmens styrka ligger definitivt inte i filmens första timme eller så. Här får man följa Clarice som är en fallande stjärna, Hannibal som håller på att bli upptäckt av en italiensk polis i Florens samt den excentriske och deformerade miljonären Mason Verger (Gary Oldman) som vill få tag i Hannibal för att hämnas. Han var nämligen ett av hans offer och hans mål här i livet är att spåra upp Hannibal och ha lite kul med honom.



Det hela tar sig när hela handlingen förflyttar sig till staterna. Nu förs alla karaktärer samman och spänningen stiger. Innan dess är det tre separata historier som på egen hand inte lyckas engagera nämnvärt. Men tillsammans blir de klart bättre. Filmen är under långa stunder mer som en standard-thriller utan särskilt mycket som får det att vattnas i munnen. Det krävs en Hannibal med fria tyglar för att det hela ska komma igång. Anthony Hopkins funkar klart bra i rollen då han har en naturlig kyla som gör karaktären obehaglig.



Julianne Moore ersatte Jodie Foster (som tackade nej) i rollen som Clarice och det kanske inte är optimalt att byta ut en skådespelare från en framgångsrik film, men det hade varit värre om Anthony Hopkins bytts ut - det hade helt enkelt inte funkat. Gary Oldman är annars den som sticker ut mest med sitt deformerade ansikte. Roligt nog står han inte med i förtexterna och det hade inte varit helt lätt att känna igen honom om man inte vetat att han är med.



På det stora hela saknas den täta närvarokänslan som var så påtaglig i The Silence of the Lambs. Istället har denna något annat som sticker ut. Den är nämligen ganska ryslig på sina håll där man får gott om äckligheter. Det är inte så att man bara anar vad som händer utan det blir väldigt grafiskt på sina håll. Inget som direkt höjer upplevelsen som sådan, men det gör att man inte vet vad som kan dyka upp längre fram. Filmen är tyvärr lite för ojämn för att bli mer än godkänd och det måste ses som en besvikelse med tanke på materialet och regissören.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

fredag 22 augusti 2014

Groundhog Day



Titel: Groundhog Day / Måndag hela veckan
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1993
Regi: Harold Ramis
I rollerna: Bill Murray, Andie MacDowell, Chris Elliott, Stephen Tobolowsky

Handling: När meteorologen Phil vaknar en morgon, upptäcker han att samma dag utspelar sig om och om igen. Till en början utnyttjar han det till sin fördel, men snart blir han förtvivlad då han inser att han är dömd att leva på samma plats och träffa samma människor dag in och dag ut, för alltid.

Omdöme: Den cyniske, egocentriske och självgode Phil Connors (Bill Murray) jobbar som meteorolog på en lokal TV-kanal i Pittsburgh. Precis som han gjort de senaste tre åren ska han åka till den närliggande lilla hålan Punxsutawney för att göra ett inslag på Groundhog Day den 2:a februari. Det är nämligen då murmeldjuret ska komma ut från sitt bo och avgöra om våren kommer tidigt eller om vintern fortsätter ett tag till.



Phil är på plats tillsammans med kameramannen Larry (Chris Elliott) och den nya producenten Rita (Andie MacDowell). Phil blir genast förtjust i Rita, men upptäcker snabbt att han inte är hennes typ. Inte heller att det är särskilt lätt att lära känna henne, inte med hans attityd. Inte blir det bättre när Phil vaknar morgonen därpå kl. 6 och upptäcker att det åter är den 2:a februari - Groundhog Day. Varje dag är Groundhog Day och han har ingen möjlighet att ta sig ur helvetet.



Tiden går och Phil gör det enda rätta. Han börjar testa nya saker, lära känna människorna i den lilla staden och inte minst Rita. För det är Rita han vill lära känna allra mest. Problemet är bara att Phil fortfarande är Phil. Han tänker bara på sig själv och missar poängen mest hela tiden. Det är inte förrän han inser detta och blir en bättre person som han kan gå vidare med sitt liv och möjligtvis vinna Ritas hjärta.



Det är utan tvekan Bill Murrays show, från början till slut. Hans sarkastiska humor är klockren för filmen och det är verkligen kul att se honom i de olika situationerna som uppstår. Det är även svårt att tänka sig någon annan som skulle passa bättre i rollen som Rita än Andie MacDowell.



Komedier är svåra att få till. De riktigt bra komedierna är mer än ytlig komik som ger ett par skratt för stunden, men snabbt glöms bort. De bästa komedierna är i mitt tycke de som uppvisar mycket hjärta. Det är precis vad denna gör. Det är helt enkelt en kombination av en underbar Bill Murray, budskap och romantik som funkar mycket fint. Trots att man sett filmen tidigare är det svårt att inte bli charmad. Stark 4:a.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 8.1

torsdag 21 augusti 2014

The Hudsucker Proxy



Titel: The Hudsucker Proxy / Strebern
Genre: Komedi/Drama
Land: USA/Storbritannien/Tyskland
År: 1994
Regi: Joel & Ethan Coen
I rollerna: Tim Robbins, Jennifer Jason Leigh, Paul Newman, Charles Durning

Handling: Samma dag som Norville Barnes börjar på postavdelningen hos Hudsucker Industries beslutar sig VD:n för företaget att hoppa ut från fönstret på 44:e våningen. Den varande styrelsen beslutar sig för att låta priset på företagets aktier sjunka så att de kan ta över Hudsucker Industries. Detta skall göras genom att man låter någon som är totalt inkompetent leda företaget. Det är nu som Sidney J. Mussberger, styrelseordförande, möter Norville Barnes och karusellen är i full gång.

Omdöme: Det är intressant med bröderna Coen. Deras allra bästa filmer är deras thrillers som alla har en gnutta mörk humor som går hem. Däremot är deras komedier något helt annat. De funkar inte alls på mig och det här skulle visa sig vara ännu en film i den riktningen.



Under filmens gång slår det mig att Tim Robbins och hans karaktär Norville Barnes har en del likheter med Tom Hanks i Big (1988). Norville Barnes uppträder nämligen lite som ett barn och får ta över positionen som VD av en slump. Okvalificerad som han är verkar han vara rätt man för jobbet då styrelsen vill att han ska misslyckas. Istället har han ett ess i rockärmen - en ring!?



En av orsakerna till varför filmen lockade en del stavas Paul Newman. Denna fina skådespelare tillhör en av favoriterna och det är alltid intressant att se en sådan i en lite annorlunda miljö. Han är ok, men precis som resten av filmen finns det mer att begära av karaktären. Ingen i filmen är direkt sympatisk. Det ska väl då vara Norville Barnes, men han är lite småjobbig istället.



Jennifer Jason Leigh i rollen som reportern Amy Archer sticker ut klart mest. Frågan är bara om hon prickar rollen perfekt eller spelar över. Karaktären är utan tvekan framtagen efter en modell som sågs i de klassiska screwball-komedierna mellan 30- och 50-talet. Tänker främst på Rosalind Russell som spelar reportern Hildy Johnson i klassikern His Girl Friday (1940). Men även på Katharine Hepburn med den speciella rösten.



Humorn och hela spektaklet påminner annars om Brazil (1985), en liknande film som inte heller är någon personlig favorit. Det är liksom något som skär sig och det är i princip bara en scen som får mig att skratta till. Det är när pojken plockar upp ringen och kör sin grej där på trottoaren. Här kändes det som filmen skulle komma igång på allvar, men det rann snart ut i sanden.



Själva storyn är det egentligen inget fel på. Det är en välberättad historia från början till slut och 50-talet har man lyckats fint med. Det är istället sättet det hela är gjort på som man blir fundersam över. Antingen gillar man det eller inte. Jag gör det tyvärr inte. Inte sett till helheten. Det blir för onaturligt och påklistrat. Filmen hade vunnit mycket på att vara ett seriösare drama i stil med Tucker: The Man and His Dream (1988).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 7.3