torsdag 27 juli 2017

Svet podle Daliborka / The White World According to Daliborek



Titel: Svet podle Daliborka / The White World According to Daliborek
Genre: Dokumentär/Mockumentär
Land: Tjeckien/Slovakien/Storbritannien
År: 2017
Regi: Vít Klusák

Handling: Dalibor närmar sig 40, men lever fortfarande med sin mamma Vera. Han gör amatörfilmer och skriver arga låtar. Han gillar PlayStation och Facebook. Och beundrar Adolf Hitler. Hans sökande efter ett fullvärdigt förhållande med en kvinna har ännu inte lett till något. Men Jana, en ny bekant från grannskapet, ger honom åtminstone lite glädje.

Omdöme: När denna film dök upp på repertoaren lät det som något man inte fick missa. En dokumentär som verkade kunna bli hur intressant, skruvad och rolig som helst. Förhoppningen var att det skulle vara något i stil med dokumentären Nesvatbov / Matchmaking Mayor (2010) som sågs på Stockholm Filmfestival. Istället visar det sig vara en mockumentär, vilket ger blandade känslor.



Vi får följa Dalibor som bor hemma hos sin mamma och jobbar som industrilackerare. Båda är singel, men Dalibor träffar snart Jana medan hans mamma Vera träffar slovaken Vladimir på Facebook, något Dalibor inte alls gillar. Dalibor älskar sin nazipropaganda och är öppen med sin avsky mot de flesta som inte är som han. Han får snart medhåll av Vladimir, men är det bara ett spel för galleriet eller menar han det?



Eftersom jag är inställd på en ren dokumentär blir det tidigt ganska tydligt att scenerna under inledningen känns något tillrättalagda och regisserade. När detta sedan inte släpper, förstår man att det är en mockumentär. Det tar dock ett tag för mig att komma över besvikelsen innan jag kan börja uppskatta det hela för vad det är. Filmen blir då desto roligare och Dalibor är en skön karaktär. Hårda och roliga sångtexter framför han emellanåt, och extrema åsikter, men han skulle inte göra en fluga förnär... eller skulle han?



Som mockumentär funkar det hela bra, men hade funkat så mycket bättre om det varit en ren dokumentär. Hade jag gått in med vetskapen att det är en mockumentär hade nog också upplevelsen blivit en annan. Nu känns det som det blir lite ojämnt och på sina håll för tillrättalagt, speciellt med Dalibors mamma, hans flickvän Jana och mammans pojkvän Vladimir. Dalibor är dock bra och känns mest trovärdig. Även någon av hans vänner kommer skönt in i det hela. Allt som allt, lite annorlunda och värd en titt, bara man inte förväntar sig en renodlad dokumentär.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3

onsdag 26 juli 2017

The Big Sick



Titel: The Big Sick
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 2017
Regi: Michael Showalter
I rollerna: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano

Handling: Den Pakistanfödde Stand Up-komikern Kumail och psykologistudenten Emily faller för varandra, men de stora kulturkrockarna orsakar problem. Kumail försöker hantera den emotionella dragkampen mellan sin familj och sitt hjärta, samtidigt som han under svåra omständigheter får lära känna Emilys föräldrar.

Omdöme: Premissen lockade väl inte överdrivet mycket, det kan man inte påstå. Men trailern visade ändå att det kunde vara lite mer än bara en tillrättalagd romantisk komedi. Komikern Kumail Nanjiani (som sig själv) blir involverad med psykologistudenten Emily (Zoe Kazan). Det finns dock ett litet problem - Kumails familj följer strikt de gamla pakistanska sederna som innebär att familjen arrangerar äktenskapet, givetvis med en pakistansk kvinna.



Filmen inleder som en ganska typisk romantisk komedi, men med den pakistanska vinkeln som blir ganska rolig emellanåt, inte minst när Kumail är hemma hos sina föräldrar eller när han träffar sin bror. När han lär känna och umgås med Emily är det också ok, men kanske inte något direkt speciellt. Men filmen har en del innanför rockärmen och blir bättre längre fram. Den blir allvarligare samtidigt som den fortfarande behåller sin humor. Det blir en klart varmare film än väntat, och seriösare, vilket var välkommet och lite oväntat.



Intåget av Holly Hunter och Ray Romano som Beth respektive Terry, Emilys föräldrar, kan man säga gör filmen bättre. Båda funkar för övrigt bra efter en lite trevande inledning. Det är under detta parti som historien får mer tyngd och värme, och där Kumail får sig en rejäl tankeställare. Men som tittare är det något svårt att se exakt vad han ser i Emily (har även lite svårt för Zoe Kazan) som inte direkt behandlat honom väl alla gånger. Nu har han sig själv att skylla i vissa avseenden, men ändå.



Eftersom filmen bygger på en verklighetsbaserad historia blir det mer än bara en romantisk komedi i mängden. Och det är alltså mer än så då det hela både blir dramatiskt och gripande, men behåller en del humor. Den romantiska aspekten får vila ett tag, men finns ändå där på ett annat sätt. Filmen är också mer en indiefilm med festivalkänsla över sig snarare än att vara en typisk Hollywood-film, och det är skönt.

Hade tidigare sett The Baxter (2005), regissören Michael Showalters regidebut och den var inte bra, mycket p.g.a. att han själv var jobbig och dålig i huvudrollen. Skönt nog slipper man honom här och den funkar också desto bättre. Trea till stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.2

tisdag 25 juli 2017

Mina favoritfilmer - 1950

Utan tvekan ett starkt år, inte minst då bredden är riktigt stark detta år. Många jämnbra filmer och med flera bra filmer precis utanför listan som hade letat sig in ett tunnare år. Listan domineras av hela sju film-noir. Ettan är given, men bakom den är det desto svårare att rangordna.

På topp tio återfinns filmer från:

9 USA
1 Storbritannien


#10 Gun Crazy (Joseph H. Lewis)



Bart Tare har alltid älskat skjutvapen. Efter reformskola och militärtjänstgöringen följer han med några kompisar på karneval. Där träffar han sin drömtjej och de två blir ett par - ett dödligt par.

Föregångaren till Bonnie & Clyde där ett par med förkärlek till vapen inleder en kärleksrelation som leder in dem på brottets bana.


#9 Highway 301 (Andrew L. Stone)



Ett gäng beväpnade rånare, ledda av en psykotisk mördare, terroriserar området kring Virginia, Maryland och North Carolina med att råna banker och mörda, speciellt kvinnor.

Mindre känd noir som dock levererar och är ganska hård och brutal. Kvinnorna i filmen gör bäst i att inte skapa problem för sina män, annars blir de inte långlivade.


#8 The Gunfighter (Henry King)



Den äldre revolvermannen Jimmy Ringo sägs dra snabbast i västern. Men han börjar bli trött på att döda och ständigt utmanas av yngre förmågor som vill bli berömda.

Gregory Peck och de övriga gör det här till en klart tillfredsställande västern. En film med ett bra och jämnt tempo, en del humor och en hel del att ta med sig.


#7 Kiss Tomorrow Goodbye (Gordon Douglas)



Under en rättegång står sju personer anklagade för mord och medhjälp till mord. Allt efter en våldsam fängelseutbrytning av hänsynslöse och smarte Ralph Cotter som korrumperar alla i sin närhet.

Favoriten James Cagney i en lite mindre känd noir för hans del, men en riktigt hård sådan. En perfekt roll för Cagney och självklart lyfter han filmen med sin dominans.


#6 Winchester '73 (Anthony Mann)



Ett Winchester-gevär tilldelas vinnaren i en skyttetävling. Detta gevär är "ett på tusen" som de säger och det finns inte många utav dem tillgängliga. När så geväret kommer ifrån ägaren, får man följa dess äventyr genom olika ägare.

Storfavoriten James Stewart i ett av flera samarbeten med regissören Anthony Mann. Detta är ett av de mest lyckade. En klassisk västern med ett lite annorlunda upplägg.


#5 Where the Sidewalk Ends (Otto Preminger)



Den brutale polismannen Dixon dödar genom en olyckshändelse en mordmisstänkt brottsling. Genom att göra sig av med kroppen riktas misstankarna mot en oskyldig taxichaufför.

Hård och klassisk film-noir, precis som man vill ha dem. Det var inte första gången trion Otto Preminger, Dana Andrews och Gene Tierney hade ett lyckat samarbete. Ett par år tidigare gjorde de noir-klassikern Laura (1944) tillsammans.


#4 Panic in the Streets (Elia Kazan)



En läkare och en poliskommissarie har 48 timmar på sig att hitta en mördare och hans gäng som dödat en illegal invandrare som visar sig vara lungpestsmittad. I all hemlighet måste de samarbeta för att förhindra en epidemi, men samarbetet blir allt annat än smärtfritt.

Tät film-noir där polisen har tiden emot sig när en epidemi riskerar att bryta ut i staden. Fina prestationer av Richard Widmark och Jack Palance, och som sagt en tät film.


#3 The Asphalt Jungle (John Huston)



En nyligen frigiven mästertjuv planerar en stor juvelkupp. Han tar hjälp av ett gäng småkriminella och en skum advokat. Juvelstölden genomförs, men allt går inte som beräknat...

En av de klassiska noir-filmerna som också levererar. Framförallt har den en bra story som kan stå på egna ben. Lite av en föregångare till senare heistfilmer.


#2 Night and the City (Jules Dassin)



Harry Fabian är en småskurk som vill komma upp sig i världen. Han har en plan för att ta kontrollen över den professionella brottningen i London. Men för att åstadkomma detta måste han lura mäktiga människor på vägen, något som kan kosta honom livet om något går snett...

Underskattade Richard Widmark och dåtidens kanske vackraste skådespelerska Gene Tierney har parats ihop i denna Jules Dassin-noir som utspelar sig i London. En klassiker i genren som inte bör missas.


#1 Harvey (Henry Koster)



Elwood P. Dowd är en vänligt sinnad, medelålders man som ständigt påstår sig vara i sällskap med en osynlig, knappt två meter lång kanin. Detta ställer till med bekymmer för Elwoods syster och hon försöker därför få Elwood inlagd på ett mentalsjukhus...

Underbart varm film med en strålande James Stewart i huvudrollen i en av många paradroller. En komedi, men med mycket hjärta och djup. Given favorit. Blir glad bara jag tänker på den.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

All About Eve
Born Yesterday
The Breaking Point
Kon-Tiki
Sunset Blvd.

---

Sämsta filmen: House by the River

Inte någon av de bättre Fritz Lang-filmerna, även om den inte är usel.


Största besvikelsen: Rashômon

Visst är det en klassisk Kurosawa, men just därför är det lätt att bli besviken.

måndag 24 juli 2017

Unlocked



Titel: Unlocked
Genre: Action/Thriller
Land: Storbritannien
År: 2017
Regi: Michael Apted
I rollerna: Noomi Rapace, Orlando Bloom, Toni Collette, Michael Douglas, John Malkovich

Handling: En förhörsledare hos CIA blir förledd, med följden att London riskeras att utsättas för en biologisk attack.

Omdöme: Alice Racine (Noomi Rapace) är en CIA-agent stationerad i London. Efter en hemsk incident ett par år tidigare har hon valt en lugnare tjänst där hon under täckmantel som socialarbetare skapar kontakter och får information om potentiella terrorister. En dag hamnar London under terrorhot där en biologisk attack väntas utföras inom kort. Alice kallas in med kort varsel då hon är mest kvalificerad att sköta förhöret med en misstänkt, men upptäcker snart en konspiration inom de egna leden.



En spionthriller är aldrig fel, men av någon anledning blir det sällan så pass lyckat som man tycker att det borde bli. Här har man regi av Michael Apted som gjort en del filmer genom åren som man sett, men som aldrig direkt gjort mer än medelmåttiga filmer. Gorky Park (1983) är väl den bästa, men hans mest kända är nog ändå den medelmåttiga Bond-filmen The World Is Not Enough (1999).



Noomi Rapace, hur hon får roller i Hollywood och internationella filmer är faktiskt en gåta. Ok om hon fick biroller, men när hon som här ska bära en film blir det inte bra. Hon har ingen som helst utstrålning och har samma trista och sorgsna ansiktsutryck filmen igenom. Det är svårt att känna någon sympati för karaktären och det är i mångt och mycket hennes fel. Inte blir det bättre av att hennes engelska inte är tillräckligt bra. Rent utsagt svag är hon, gång på gång. I svenska Män som hatar kvinnor (2009) tyckte jag hon passade och gjorde vad hon skulle, men här är hon ute på djupt vatten och det förstör tyvärr filmerna.



Vad gäller övriga skådespelare är det ingen som direkt kan lyfta sig över mängden, men John Malkovich som CIA-ansvarig i London gör ändå mest med sin begränsade roll. Toni Collette som MI5-chef funkar också ok, men det noterbara är hennes uppenbara Annie Lennox-look. Orlando Bloom som vältränad ex-militär saknar tyngden för rollen och småflinar mest hela tiden. Och så Michael Douglas som Alices f.d. chef är stabil, men får inte mycket att jobba med.



Det är en spionfilm som inte blir direkt nervig och där actionscenerna känns som en blek kopia av Bourne. Det blir lite enformigt när filmen bara utspelar sig runt London då en sån här film ofta vinner på att ha ett par skådeplatser, åtminstone runt om Europa. Nu gör man ett kort stopp i Prag, men alldeles för kort och för sent. Dessutom blir man alltid fundersam varför filmer som dessa inte görs mer realistiska. Det borde ändå vara målet. Om inte måste de istället vara mycket mer underhållande än vad denna blir.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.1

söndag 23 juli 2017

The Monster Squad



Titel: The Monster Squad / Monsterklubben
Genre: Komedi/Fantasy/Skräck
Land: USA
År: 1987
Regi: Fred Dekker
I rollerna: Andre Gower, Robby Kiger, Stephen Macht, Tom Noonan

Handling: Eftersom inte de vuxna tror på monster så måste fem barn gå till anfall mot de monster, med Dracula i täten, som tänker ta över världen.

Omdöme: Kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i monsterfilmer och det var huvudorsaken till varför denna 80-talare inte hade lockat tidigare, trots oftast fin kritik. Men lite nyfiken var man uppenbarligen. Inte helt fel när man samlar Dracula, Frankenstein, The Mummy, The Wolfman samt Gill-man (The Creature from the Black Lagoon).



För regin står den relativt okände Fred Dekker som skrivit manuset tillsammans med en viss Shane Black, som bl.a. skrev manuset till Lethal Weapon (1987) samma år. Det roliga är att Fred Dekker året innan denna gjorde skräckkomedin Night of the Creeps (1986), en film jag tänkte på en del och som jag även fann bättre än denna. Den överraskade positivt medan denna inte lyckades överraska.



Filmen är på många sätt så där 80-tals skön som gör att det hela blir harmlöst, om än lite tramsigt. Det är liksom enklare att köpa det hela när det är en 80-talare av det här slaget. Lite som The Goonies (1985) blir det också eftersom det handlar om ett gäng barn som ska försöka rädda världen från monster. Barnen är skönt nog inte jobbiga där den lilla flickan är roligast. Småcharmigt blir det, men man måste nog gilla genren för att uppskatta det ordentligt.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.2

lördag 22 juli 2017

Valerian and the City of a Thousand Planets



Titel: Valerian and the City of a Thousand Planets
Genre: Action/Äventyr/Sci-Fi
Land: Frankrike/USA
År: 2017
Regi: Luc Besson
I rollerna: Dane DeHaan, Cara Delevingne, Clive Owen, Ethan Hawke

Handling: Valerian och Laureline är specialagenter för regeringen i de mänskliga områdena med uppgift att upprätthålla ordning i hela universum. Valerian har mer än en professionell relation med sin partner i åtanke – och helt uppenbart jagar han efter henne med romantiska förslag. Men hans omfattande historia med kvinnor, och Laurelines traditionella värden, får henne att ge honom ständiga bakläxor. På uppdrag från deras befälhavare reser Laureline och Valerian till den hisnande intergalaktiska staden Alpha, en ständigt växande metropol som består av tusentals olika arter från alla fyra hörn av universum. Alphas 17 miljoner invånare har med tiden förenat sina talanger, teknologi och resurser för att åstadkomma förbättringar för alla. Tyvärr har inte alla på Alpha samma intresse; i själva verket finns där ljusskygga krafter som är på väg att placera vår ras i stor fara.

Omdöme: En gång i tiden levererade Luc Besson några av de främsta filmerna med Le grand bleu (1988), Nikita (1990) och Léon (1994). Efter dessa tre riktigt fina filmer började det sakta men säkert gå utför...



Utan att veta särskilt mycket om vad det hela gick ut på, förutom att det bygger på en fransk serietidning, kändes det som det mycket väl kunde vara en barn- alternativt familjevänlig film. Relativt tidigt ringer varningsklockorna när en ganska illa dataanimerad paradisö visas upp med ett gäng lika dataanimerade människoliknande henifierade utomjordingar.



Filmen är som om man slog ihop Bessons The Fifth Element (1997) med Avatar (2009). Den har alltså en hel del på gång med mycket färger och udda karaktärer. Mitt i allt har vi de två hjältarna Valerian (Dane DeHaan) och Laureline (Cara Delevingne). De slängs in i ett äventyr som tar dem genom galaxen där de får diverse uppdrag och hamnar i trubbel. Som de hjältar de är har de oftast inga problem med att ta sig ur kniporna.



Det är en film som för det mesta lyckas bra med det visuella. Det är färgglatt och det bjuds på många olika stilar när Valerian och Laureline bekämpar skurkar. Cgi-effekter är det gott om. Ja, man kan säga att hela filmen är en enda cgi-fest. Det sparas inte på krutet, det kan man lugnt säga. Det blir därför lite för opersonligt och även något rörigt på sina håll. Svårt att engageras eller bry sig om hur det ska gå under långa stunder.



Filmen blir inte så farligt jobbig som den kunde ha blivit. Den slänger in en del humor man känner igen från andra Besson-filmer. Vissa gånger funkar det, andra gånger inte. Överlag är det dock en effektbaserad film där både Valerian och Laureline får stort utrymme, men där nog Laureline är den bättre karaktären. Skådespelarna känns komfortabla i de två huvudrollerna, men direkt sympatiska kan man inte säga att de är. Det är även tack vare att karaktärerna är som de är.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.0

fredag 21 juli 2017

Dunkirk



Titel: Dunkirk
Genre: Drama/Krig/Action
Land: Storbritannien/USA/Holland/Frankrike
År: 2017
Regi: Christopher Nolan
I rollerna: Mark Rylance, Cillian Murphy, Tom Hardy, Kenneth Branagh

Handling: Detta är berättelsen om de hundratusentals brittiska och allierade trupper som vid reträtt blir omringade på stranden vid Dunkerque av fientliga styrkor under andra världskriget.

Omdöme: När man har en film av Christopher Nolan blir det per automatik den film man ser fram emot mest. Förväntningarna är givetvis skyhöga och det ska de vara på en av, om inte den främste regissören vi har idag. Intressant nog skulle detta bli hans första verklighetsbaserade film, om ett historiskt slag för inte minst de brittiska styrkorna under början av andra värdskriget.



Olikt de flesta andra krigsfilmerna man ser lägger denna inte särskilt mycket tid på att bygga upp en historia och följa karaktärerna. Det följer helt enkelt inte den typiska mallen. Istället kastas vi rakt in i hetluften när en ung brittisk soldat hamnar på stranden i Dunkerque (eller Dunkirk på engelska). Hundratusentals unga brittiska soldater väntar på att plockas upp och hämtas hem. Man räknar dock endast med att få hem mellan 30.000-45.000 av dem...



Filmen väljer att följa tre historier och slå ihop dem till en. Dels är det den unge soldaten på stranden i Dunkirk och de övriga som väntar på att få komma hem. Dels är det en äldre man som tillsammans med sin son tar sin båt från England för att ta sig till Dunkirk och försöka rädda så många som möjligt. Och dels är det ett par brittiska piloter som har uppdrag att ge understöd från skyn, trots att de är i numerärt underläge.



Då man slår ihop de tre historierna får det främst effekten att det inte blir någon lugn stund. Man hoppar friskt mellan de tre historierna samtidigt som tyskarna bjuder upp till kamp. Så fort man släpper ner garden kan det vara för sent. När du tror att du är räddad eller att faran är över kan det slå till blixtsnabbt.



Att välja att berätta historien på det här sättet har sina för- och nackdelar. Nackdelarna är att man inte riktigt lär känna karaktärerna tillräckligt och att det i vissa fall blir lite rörigt med klippningen. Detta då man kanske får se samma sak från två olika synvinklar eller att man hoppar lite i tiden (bl.a. där en person som blir räddad av en båt i en senare scen inte hamnat i trubbel än). Fördelarna är inte minst intensiteten som är svår att värja sig emot och att man slipper en massa onödiga mellanpartier.



Vad du får är en krigsgilm som visar upp hur det måste ha känts och hur det känns för de som är mitt i kriget och inte de som sitter vid sidan om och läser om det hela eller tar besluten. Det är helt enkelt sett från ögonen på de som är på plats, och det gör det hela annorlunda än vad man kanske är van vid, åtminstone när det handlar om en hel film.



Som vanligt när det gäller Nolan går det inte att skylla på hantverket som är riktigt bra. Där många hade valt att ta till en massa cgi-effekter har han försökt göra det så verklighetstroget som möjligt och det uppskattas alltid. Visst har en del cgi-effekter använts, men till stor del syns det inte. Hoyte Van Hoytema (foto) och Hans Zimmer (musik) har också gjort vad de ska och mer än så.

Om det är något som gör att jag inte blir helt tagen av filmen så är det att jag önskar att jag kände lite mer under filmens gång. För trots att det är riktigt bra gjort och intensivt, saknas känslorna som man vill ha. Givetvis p.g.a. hur man valt att berätta historien där helheten är det viktiga och inte individen. Det är stämningsfullt och känslor bjuds det emellanåt på, inte minst mot slutet i en för egen del känslosam scen som fint hyllar fäder och söner. Kan mycket väl vara en film som växer när man smält den en del. De högt ställda förväntningarna spelar givetvis också in.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 9.3

---

Om visningen: En IMAX-visning är alltid att föredra och Christopher Nolan är lite av en mästare på IMAX. Det är minst sagt mäktigt att uppleva filmen i det stora formatet (70mm dessutom) och stora delar av filmen använder hela den stora duken. Lite störande var det dock (åtminstone till en början) när man hoppade mellan historierna och formatet växlade från IMAX till det normala formatet. Främst var det båtscenerna som av förklarliga skäl filmades utan IMAX-formatet. Sen så blev det ganska varmt i salongen efter halva filmen så det blev något svettigt där mot slutet... Men helt klart formatet att se denna film i.