söndag 24 mars 2019

Tully



Titel: Tully
Genre: Drama/Komedi
Land: USA/Kanada
År: 2018
Regi: Jason Reitman
I rollerna: Charlize Theron, Mackenzie Davis, Ron Livingston, Mark Duplass

Handling: Trebarnsmamman Marlos liv består av ständig brist på sömn, vardagstjafs, blöjbyten och amning. Barnens pappa Drew märker inte ens att familjens behov helt tagit över Marlos liv. Hennes bror är mer uppmärksam och erbjuder sig att betala för en nattnanny. Marlo tvekar först inför unga Tully, men överrumplas snabbt av hennes energi och livsaptit. Det dröjer inte länge förrän de två är oskiljaktiga, samtidigt som Marlo försöker få grepp om vem Tully egentligen är.

Omdöme: Detta kom att bli den åttonde filmen av Jason Reitman som setts. Det är en regissör som sällan övertygar, men ibland får till det. Det är väl det som lockar, som gör att man är nyfiken på om han ska få till det den här gången. Detta kom även att bli tredje samarbetet med manusförfattarinnan Diablo Cody efter Juno (2007) och Young Adult (2011), två filmer som inte var några av Reitmans främst verk. Skulle nästan vilja påstå att samarbetena med Diablo Cody har gett oss hans svagaste filmer.



Marlo (Charlize Theron) är en kvinna i medelåldern som föder sitt tredje barn. Hon har fullt upp med sin nyfödda baby och på det har hon det inte lätt med sin autistiske son som helt plötsligt kan börja skrika, sparkas och få panik. Marlos make Drew (Ron Livingston) jobbar hårt och bidrar inte mycket runt hemmet. Han lägger sig mest i parets säng och spelar dataspel.



Efter att Marlos bror rekommenderat en nattnanny till paret, tar Marlo till slut beslutet att hon behöver hjälp med sin nyfödda baby. Tully (Mackenzie Davis) är en ung kvinna som visar sig vara expert på, ja det mesta. Marlo får äntligen en chans att vila ut och få lite sömn medan Tully fixar det mesta runt hemmet. Marlo och Tully blir även goda vänner och frågan är var Marlo skulle vara utan Tully.



Måste erkänna att detta inte var särskilt bra. Inte direkt dåligt, men lite svårt att bli engagerad i det hela. Vi har inga karaktärer att sympatisera med eller bry sig om. Vi har en film som känns något kall och känslolös mest hela tiden. Man undrar lite vad poängen är. Den kommer till slut med runt tio minuter kvar. Denna poäng gör att filmen lyfts lite grann och får en avslutning att fundera över. Men filmen som helhet är helt enkelt inte tillräckligt bra.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.0

lördag 23 mars 2019

To All the Boys I've Loved Before



Titel: To All the Boys I've Loved Before / Till alla killar jag har gillat
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 2018
Regi: Susan Johnson
I rollerna: Lana Condor, Noah Centineo, John Corbett, Israel Broussard

Handling: En tonårsflickas hemliga kärleksbrev blir offentliga och stökar till hennes liv.

Omdöme: Lara Jean (Lana Condor) är en 16-årig tjej. Hon har en äldre syster i Margot (Janel Parrish) som ska iväg till Skottland för att börja på college och en lillasyster i Kitty (Anna Cathcart). De är alla bra vänner och att de inte kommer se Margot på flera månader kommer förändra vardagen. Pappa Dr. Covey (John Corbett) är ensamstående sedan flickornas mamma gått bort, vilket givetvis tagit hårt på familjen som dock håller ihop bra.



Precis innan Margot åker gör hon slut med sin pojkvän Josh (Israel Broussard) som bor i grannvillan. Lara Jean har alltid varit bra kompis med Josh, även innan hennes storasyster blev ihop med honom. Hon har också känslor för honom, men skulle aldrig gå efter sin systers kille. Lara Jean har aldrig haft en pojkvän, men fem pojkar har hon förälskat sig i genom åren. Därför har hon skrivit fem kärleksbrev till dessa gossar. Dock har hon aldrig skickat dessa utan de har hon i hemligt förvar. En dag kommer de mystiskt på villovägar och hamnar hos killarna hon skrivit kärleksbreven till...



En av de fem killarna är Peter (Noah Centineo). Han är ihop med Lara Jeans f.d. bästa vän, men nu har de båda en anledning att umgås lite mer och spåna på lite planer. Det roliga med Noah Centineo är att jag under filmens gång är helt övertygad om att han måste vara Mark Ruffalos son. De pratar exakt likadant och dessutom ser de lika ut på mer än ett sätt. Men när jag kollar upp det i efterhand är de inte släkt, även om andra (inklusive de själva) noterat denna uppenbara likhet - kusligt.



En ganska mysig romantisk tonårsfilm det här. Till stor del märker man att filmmakarna (och boken filmen bygger på) har lite mer gammaldags värderingar och har sneglat på 80-tals ungdomsfilmerna. John Hughes och hans Sixteen Candles (1984) nämns t.ex. och överhuvudtaget slipper man en massa korkade ungdomar som bara festar och tar droger, vilket man ser i vart och varannan modern ungdomsfilm känns det som.



Lara Jean är en förnuftig tjej och familjen är för det mesta homogen. Hennes lillasyster Kitty kan man säga får bli filmens comic relief, även om Anna Cathcart som spelar henne nog är filmens svagaste kort. Men hon funkar ändå ok och det går aldrig överstyr. Hon är helt enkelt lillasystern som säger som det är. Filmen är annars mestadels så där lagom och har några fina stunder när man närmar sig slutet. Det må inte vara en av de starkare ungdomsfilmerna man sett, men trevlig nog för att man ska känna sig lite nöjd trots allt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

fredag 22 mars 2019

Mid90s



Titel: Mid90s
Genre: Drama
Land: USA
År: 2018
Regi: Jonah Hill
I rollerna: Sunny Suljic, Na-kel Smith, Lucas Hedges, Katherine Waterston

Handling: Historien utspelar sig i Los Angeles i mitten av 90-talet och följer Stevie, en 13-åring med ett problemfyllt hem som möter nya vänner i en grupp skateboardåkare.

Omdöme: Stevie (Sunny Suljic) är en liten grabb på 13 år som bor med sin ensamstående mamma (Katherine Waterston) och 18-årige storebror Ian (Lucas Hedges). Det är oklart om de är halvbröder, men mycket tyder på det. Ian är allt annat än snäll mot sin lillebror och misshandlar honom ofta, vissa gånger helt utan anledning. Stevie är dock oftast en glad och snäll pojke.



Stevie börjar lära sig åka skateboard och besöker en skateboardaffär där han träffar de något äldre Ray (Na-kel Smith), Fuckshit (Olan Prenatt), Fourth Grade (Ryder McLaughlin) och Ruben (Gio Galicia). Snart blir Stevie en i gänget och de fem umgås främst genom skateboardåkandet, men även med att bara prata eller gå på fester. Vad alla har gemensamt är trasiga hemförhållanden som får dem att ge sig ut på Los Angeles-gator med sina skateboards.



En sak som slår en genom filmens gång är att Lucas Hedges som storebror Ian inte utnyttjas tillräckligt. Han får mest agera sidokaraktär som allt som oftast är på dåligt humör och visar upp sina våldsamma tendenser. Vad orsaken är och vad han går igenom borde man ha utforskat mer för här fanns mer att hämta. Istället blir det Stevie och Ray som blir de intressantaste karaktärerna. Ray blir nästan den storebror Stevie alltid velat ha medan Stevie blir den lillebror Ray saknar.



Skådespelaren Jonah Hill gör här sin regidebut och har även skrivit manuset. Han var själv i samma ålder under mitten av 90-talet som huvudpersonen Stevie är i filmen. Men det är oklart om det handlar om hans uppväxt rakt av eller främst visar hur han upplevde att växa upp på 90-talet. Filmens stil påminner för övrigt en del om Richard Linklater och tidsperioden har fångats bra.



Den komponerade musiken står Atticus Ross och Trent Reznor för som ju bl.a. vann en Oscar för The Social Network (2010). Deras musik är även bra här och skapar en skön stämning varje gång den spelas. Deras musik kombineras med främst 90-tals låtar som oftast funkar, men inte alltid håller en lika hög nivå. Hade definitivt inte klagat om musiken av Ross/Reznor fått större utrymme, för när den dyker upp är den mycket bra och passande.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.4

torsdag 21 mars 2019

Mina favoritprestationer - 1978

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Jill Clayburgh (An Unmarried Woman)

Som den nyligen skilda Erica.



John Cazale (The Deer Hunter)

Som den ständigt allvarlige, men komiske Stan.



Robert De Niro (The Deer Hunter)

Som den mentalt starke Michael.



Christopher Walken (The Deer Hunter)

Som den något mystiske Nick.



Dudley Moore (Foul Play)

Som den sexfixerade Stanley Tibbets.



Bruno Ganz (Messer im Kopf / Knife in the Head)

Som Berthold Hoffmann, som kämpar efter svåra skallskador.



Brad Davis (Midnight Express)

Som den unge Billy Hayes som hamnar i turkiskt fängelse.



John Hurt (Midnight Express)

Som den narkotikaberoende fången Max.



Dustin Hoffman (Straight Time)

Som den nyligen frigivne tjuven Max Dembo.



Harry Dean Stanton (Straight Time)

Som Jerry Schue, Max Dembos kumpan.



Andra som var med i diskussionen:

Goldie Hawn (Foul Play)
Anthony Hopkins (Magic)
Peter Sellers (Revenge of the Pink Panther)
Elliott Gould (The Silent Partner)
Christopher Plummer (The Silent Partner)
Nick Nolte (Who'll Stop the Rain)

onsdag 20 mars 2019

Triple Frontier



Titel: Triple Frontier
Genre: Action/Kriminalare/Thriller/Äventyr
Land: USA
År: 2019
Regi: J.C. Chandor
I rollerna: Oscar Isaac, Ben Affleck, Charlie Hunnam, Garrett Hedlund, Pedro Pascal, Adria Arjona

Handling: Lojaliteter prövas när fem före detta elitsoldater återförenas för att stjäla en förmögenhet från en knarkkung - en kupp som får en rad oavsiktliga konsekvenser.

Omdöme: Regissören J.C. Chandor hade gjort tre bra till mycket bra filmer i Margin Call (2011), All Is Lost (2013) och A Most Violent Year (2014). Denna hans fjärde film skulle från början regisserats av Kathryn Bigelow som dock istället valde att göra Detroit (2017).



Chandor återförenas här med Oscar Isaac efter samarbetet på A Most Violent Year (2014). Han ses som Pope och är en av fem män som tidigare varit med i en specialstyrka. Pope har fått upp spåret på den ökände knarkkungen Lorea (Reynaldo Gallegos). Planen är att eliminera Lorea och komma över de många miljonerna som han lär sitta på i sitt hus inne i den sydamerikanska djungeln.



Pope får med sig de gamla polarna Redfly (Ben Affleck), Ironhead (Charlie Hunnam), hans bror Ben (Garrett Hedlund) samt Catfish (Pedro Pascal) som också är teamets pilot. Tillsammans blir de något av The A-Team (2010), fast utan humorn och desto mer seriösa.



Planen är till en början endast att rekognosera och se om det är möjligt att genomföra en attack mot Loreas vaktade villa. Givetvis har gruppen svårt att hålla sig borta från de många miljonerna som de kan lägga beslag på och bestämmer sig för att slå till. Självklart går saker inte riktigt som på räls. Det största problemet är att de behöver ta sig över Anderna och undvika att råka ut för samma öde som i Alive (1993).



Är det en sak som kunde ha gjorts bättre så är det karaktärerna. Man lär känna Oscar Isaacs karaktär lite mer än de övriga, men man känner inte något speciellt för någon av dem. De känns mest som fem anonyma ansikten som man inte direkt blir ledsen över om de stryker med. Oscar Isaac som Pope och Pedro Pascal som Catfish är de två som funkar bäst. Ben Affleck, Charlie Hunnam och Garrett Hedlund känns desto tristare i sina respektive roller.



Till stor del gillar jag det här. Det är ett gammalt hederligt actionäventyr som inte krånglar till det så mycket. Det är bra filmat och det mesta känns äkta. Något som dock kunde varit bättre än specialeffekterna som det finns en del av under filmens gång. Dessa håller inte riktigt högsta klass, men man har även sett sämre. En annan sak som hade önskats för mer effekt hade varit att göra det hela lite mer intensivt, lite mer stämningsfullt. Det finns där, men mer av den varan hade tagit filmen till nästa nivå. Trots allt blir man ganska nöjd, även om man såg potentialen till ännu lite mer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.6

tisdag 19 mars 2019

52 Directors - Charlie Chaplin



Den absolut störste inom stumfilm. Visst kan man nämna andra i konversationen, som Stan Laurel & Oliver Hardy (Helan & Halvan), Buster Keaton och Harold Lloyd. Men med tanke på vilken genomslagskraft Charlie Chaplins filmer haft världen över, kan man inte säga annat än att han är den störste. Han var inte bara regissör och huvudrollsinnehavare utan även manusförfattare och kompositör.

Att välja ut de fem på listan var inte så svårt, även om några av de som lämnades utanför är klart bra filmer. Däremot var det desto svårare att behöva rangordna listan. Här återfinns nämligen fem klassiker som till stor del är jämnbra och det är därför svårt att säga vilken man gillar mest och minst. Men ettan är nog ändå den som känns mest given.




Plats #5

Modern Times (1936)


Att se Chaplin jobba på fabriken under filmens inledning är en av höjdpunkterna med filmen. Ätmaskinen är riktigt finurlig.



Plats #4

City Lights (1931)


Fin och vacker historia med Chaplin och den blinda blomsterflickan. Som helhet är den kanske inte på topp som hans allra bästa filmer, men det är en smaksak då det är en riktig klassiker.



Plats #3

The Gold Rush (1925)


Att följa Chaplin i jaktstugan, desperat efter något att äta och sedan göra det bästa av situationen är en fröjd för ögat och själen. En film som börjar lite trevande men blir sedan riktigt bra. Ytterligare en klassiker värd sitt rykte.



Plats #2

The Circus (1928)


Kanske inte lika känd som hans största klassiker, men denna har det mesta en bra film av Chaplin ska ha. Svårt att säga att någon av hans filmer är underskattade, men skulle man välja en så är det nog denna.



Plats #1

The Kid (1921)


Den film av Chaplin som har allt en film av honom ska ha. Mycket humor, mycket hjärta och värme. Det hjälper också att Chaplin får gott sällskap av den lille pojken som blir en bra radarpartner till honom.





Totalt har 9 filmer setts av Charlie Chaplin:

The Floorwalker (1916) *kortfilm*
The Kid (1921)
The Gold Rush (1925)
The Circus (1928)
City Lights (1931)
Modern Times (1936)
The Great Dictator (1940)
Monsieur Verdoux (1947)
Limelight (1952)

Totalt snittbetyg på samtliga 9 filmer (av 5.00) = 3.67





Henke har också valt ut sina fem Chaplin-favoriter.

måndag 18 mars 2019

Won't You Be My Neighbor?



Titel: Won't You Be My Neighbor?
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2018
Regi: Morgan Neville

Handling: En biografisk dokumentär om den amerikanska barnprogramledaren Fred Rogers.

Omdöme: Fred Rogers, inte ett namn som ringer några klockor för egen del. Men i USA var han ett välkänt namn på TV då han under flera årtionden var TV-värd, inte minst för barnprogrammet "MisteRogers' Neighborhood" som höll på i nästan 40 år från 1960-talet till början av 2000-talet.



Barnprogrammet som Fred Rogers höll i var inte vilket barnprogram som helst. Fred Rogers var utbildad predikant och såg en chans att göra något för barn och började på TV. Han var genuint intresserad av att bilda barn och visa att varje barn och person är viktig. Genom olika karaktärer (inte minst handdockor), men även som sig själv tacklade han diverse aktuella problem. Som t.ex. attentat på Kennedy och rymdfärjor som exploderar till enkla vardagliga saker som att inte känna sig tillräcklig och annat som barn och ungdomar går igenom.



Dokumentären visar bra upp hur Fred Rogers verkligen brydde sig och inte var med på TV för att själv bli stjärna eller liknande. Han gjorde det för barnens skull. Han var inte bara värd för programmet, han skrev och uppträdde även med sina handdockor med viktiga budskap. Lite som en terapistund för barn genom TV-rutan. Han verkade inte bara vara genuint intresserad av att hjälpa barn utan även vara genuint god, och ville att vi skulle vara lite snällare mot varandra och sprida kärleken.



Jag kan tänka mig att dokumentären hade skapat mer känslor och intresse om man varit uppväxt med barnprogrammet eller Fred Rogers. Som det är nu är det mest fascinerande att se honom som person, för unik var han på sättet att tala. Han hade ett sätt som gjorde att man lyssnade, barn som vuxen. Ett bra exempel var när han talade inför den amerikanska senaten. Ett annat fint exempel var klippen då man fick se honom möta gorillan Koko. Alla verkade känna av värmen han delade med sig.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 8.5