torsdag 18 september 2014

Interiors



Titel: Interiors
Genre: Drama
Land: USA
År: 1978
Regi: Woody Allen
I rollerna: Mary Beth Hurt, Diane Keaton, Geraldine Page, E.G. Marshall, Maureen Stapleton, Sam Waterston, Richard Jordan

Handling: En plötslig och överraskande skilsmässa på ålderns höst lämnar tre systrar vilsna i tillvaron. Relationen mellan föräldrar och vuxna barn sätts nu på hårda prov.

Omdöme: Mellan två av Woody Allens mest hyllade alster Annie Hall (1977) och Manhattan (1979) kom detta tunga drama om tre systrar. Det var hans första tunga film som regissör/manusförfattare och filmen skulle komma att få fem Oscarsnomineringar, dock ingen vinst.



De tre vuxna systrarna består av den lyckade författarinnan Renata (Diane Keaton), den aspirerande men talanglösa fotografen Joey (Mary Beth Hurt) samt den något framgångsrika skådespelerskan Flyn (Kristin Griffith). Alla har de sina personliga problem och inte blir det bättre när pappa Arthur (E.G. Marshall) över en familjemiddag kommer med nyheten att han vill "separera på prov". Mamma Eve (Geraldine Page), som är en inredningsarkitekt tar det mycket hårt.



Det här är en på många sätt livlös film med gråa och bruna färger, ja trist på många sätt. Det finns ingen som helst glädje att tala om utan det är en riktig depp-film. Filmen har en slags Bergman-aura över sig. Inte så konstigt då en stor inspiration till filmen var just Ingmar Bergman och hans Viskningar och rop (1972).



Personligen är jag inget stort fan av dystra filmer utan liv som dessa. Det finns inte mycket hopp och personligen ger de inte så mycket. Visst är den djup och bjuder på ett par bra karaktärsstudier, men det är svårt att bli förtjust i det här. Åtminstone för egen del.



Alla tre systrarna är självupptagna, egocentriska. Istället för att hålla ihop som en familj och stötta varandra känns det som de stöter bort varandra mest hela tiden. Förmodligen har det med deras uppväxt att göra. Kraven på att bli något har gjort att de vill bräcka varandra. Tyvärr har det påverkat deras livsglädje (vilken livsglädje?) och deras respektive män har det inte lätt, även om de själva inte är guds bästa barn om man säger så.



Utan att vara en expert på Woody Allen, men efter att ha sett en hel del av hans filmer så är det inte särskilt svårt att konstatera att jag föredrar filmerna där han kombinerar tyngre relationsdrama med lite humor. De rena komedierna är inte alltid så lyckade, men när det finns både djup, hjärta och hjärna blir det oftast som bäst. Även om denna inte är någon personlig favorit så är det inte heller bland de svagaste korten i hans stora samling. Får jag välja ser jag dock hellre om någon av hans lite muntrare filmer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

onsdag 17 september 2014

Pasqualino Settebellezze / Seven Beauties



Titel: Pasqualino Settebellezze / Seven Beauties / Mannen som köpte sitt liv
Genre: Drama/Komedi
Land: Italien
År: 1975
Regi: Lina Wertmüller
I rollerna: Giancarlo Giannini, Fernando Rey, Shirley Stoler, Elena Fiore

Handling: Pasqualino är en kvinnotjusare som mördar sin systers älskare för att rädda hedern. Han hamnar på mentalsjukhus och skickas sen ut i kriget där han deserterar och hamnar i koncentrationsläger. Där gör han allt för att överleva.

Omdöme: Ur ett historiskt perspektiv är det här en viktig film. Det var nämligen första gången en kvinnlig regissör blev Oscarsnominerad. Italienskan Lina Wertmüller vann inte, men skrev alltså ändå in sig i historieböckerna. Det skulle ta ytterligare nästan 35 år innan Kathryn Bigelow skulle komma att vinna för The Hurt Locker (2008).



Pasqualino (Giancarlo Giannini) är inte särskilt attraktiv, det är han själv medveten om. Men han har en dragningskraft hos kvinnorna. Han har sju systrar där den ena är fulare än den andra. Titeln kommer just härifrån. Han får smeknamnet Pasqualino Settebellezze som syftar på hans sju "vackra" systrar.



Då en av systrarna blir ihop med en man som får henne att prostituera sig, tar hedern och äran över för Pasqualino. Han letar upp mannen och när han blir förnedrad ger han igen - med mord. Filmen hoppar mellan "nutid" då Italien är i krig och Pasqualino deserterat från armén, och dåtiden som han tänker tillbaka till och som visar hur han hamnade där han är nu.



Kommer föga överraskande att tänka på La vita è bella (1997) som också utspelar sig under andra världskriget och där huvudpersonen måste klara sig i fångläger. Skillnaden är att den är varmare och bättre. Här hade jag hoppats få se en klassisk italiensk dramakomedi som de bevisligen är så bra på. Tyvärr kommer jag aldrig in i filmen som snarare blir en besvikelse. Det hela ska vara tragikomiskt, men särskilt mycket humor bjuds man inte på. Inte jättedålig, bara felstämd i mina ögon.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.0
IMDb: 7.9

The Signal



Titel: The Signal
Genre: Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 2014
Regi: William Eubank
I rollerna: Brenton Thwaites, Olivia Cooke, Beau Knapp, Laurence Fishburne

Handling: Tre studenter försvinner under mystiska omständigheter medan de spårar en hacker mitt ute i öknen.

Omdöme: Det kan vara ganska skönt att ge en sån här lite mindre film en chans utan att behöva veta så mycket om den. Det var trots allt något som lockade med den och då är det bäst att ta sig en titt.



Nic, Haley och Jonah bilar genom USA då Haley ska flytta västerut. Vännerna Nic och Jonah är fascinerade av en hacker som tagit sig in på deras datorer. När de spårar signalen till en öde plats ute i ingenstans går något väldigt snett. Nic vaknar upp i ljusa, sterila lokaler, omringad av personer i skyddsdräkter. Men än värre är att han sitter i rullstol. Frågorna är många. Frågan är om Dr. William Damon (Laurence Fishburne) kan ge några svar eller om det bara är han som ställer dem.



Man måste hylla filmen för dess ambition. För även om man inte lyckas engagera från början till slut är tanken inte alls dum. Det gör att man aldrig tappar intresset och vet inte riktigt vart det ska ta vägen.



Några element under filmens gång får mig att tänka på en annan liten film, nämligen Chronicle (2012). I den handlar dock filmen om något lite annat. Här tar det längre tid innan man får reda på vad som egentligen händer och det är både positivt och negativt.



Det positiva är helt klart att man tar det hela ända vägen in i mål. Det må inte vara ett wow-slut, men ändå helt ok. Det negativa är att eftersom man tar så god tid på sig blir det lite trevande på sina håll. Man vill ha ut mer av storyn som inte alltid har tillräckligt att bjuda på. Det är dock en liten film som man har svårt att bli direkt besviken på. Även om det fanns mer att hämta så lyckas den vara småtrevlig till sista bildrutan.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.4

tisdag 16 september 2014

A Most Wanted Man



Titel: A Most Wanted Man
Genre: Thriller
Land: Storbritannien/USA/Tyskland
År: 2014
Regi: Anton Corbijn
I rollerna: Philip Seymour Hoffman, Rachel McAdams, Willem Dafoe, Nina Hoss, Daniel Brühl, Robin Wright

Handling: En tjetjensk-rysk illegal invandrare dyker upp i Hamburgs islamiska samfund och lägger beslag på sin fars illa förvärvade tillgångar. Både tyska och amerikanska anti-terrorist agenter iakttar och måste allteftersom klockan tickar avgöra vem mannen egentligen är - ett offer för förtryckande regimer eller en extremist med böjelse för förstörelse.

Omdöme: Att man har Philip Seymour Hoffman i huvudrollen och den intressante Anton Corbijn som regissör gjorde mig genast nyfiken på denna thriller. Corbijns film innan denna var The American (2010). En film som kanske hade mer yta än innehåll på det stora hela men som ändå lämnade ett positivt intryck. När det hela sen bygger på en bok av spionförfattaren John le Carré var man såld.



Förväntar man sig en film i stil med Bourne blir man nog besviken. Det fartfyllda och actionbetonade saknas nästan helt här och i de flesta filmerna baserade på alster av John le Carré. Istället är det Tinker Tailor Soldier Spy (2011) som ligger närmare till hands med en spionhistoria, det långsammare tempot och stämningen i filmen.



Det hela utspelar sig i Hamburg, Tyskland. Det är givetvis jättekul då en sån här film allt som oftast gör sig bra i den europeiska miljön. Problemet är bara att många av de stora karaktärerna, inklusive huvudpersonen är tyskar som talar engelska med brytning filmen igenom. Man har blandat amerikanska skådespelare som Philip Seymour Hoffman, Rachel McAdams och Willem Dafoe med tyska som Nina Hoss och Daniel Brühl. Samtliga är duktiga skådespelare och sköter sig, men varför inte göra en liten ändring i manuset så att Hoffmans karaktär är en amerikansk spion/agent som har tyska medarbetare? Fast då faller poängen med filmen. Då återstår endast att göra filmen på tyska med enbart tyska skådespelare. Hade funkat bättre, men nu får man acceptera det hela.



Den andra saken som jag fastnar för nästan omgående och tänker på filmen igenom är vem Philip Seymour Hoffman pratar som i rollen som Günther Bachmann. Roligt nog är det en viss Russell Crowe, inte minst när han spelar Maximus i Gladiator (2000). Hoffman är givetvis klart bra i rollen och den känns nästan patenterad av honom. Helgjuten prestation som låter honom vara Günther i två timmar.



Förutom Philip Seymour Hoffman (i sin sista roll) syns inte minst två andra skådespelare jag ofta gillar i rollistan. Rachel McAdams som advokaten Annabel Richter och Willem Dafoe som bankiren Thomas Brue gör båda vad de ska, men här hade man lika gärna kunnat ha två bra tyska skådespelare istället. Man ska dock inte klaga (för mycket) på sånt som fungerar/inte stör.



Man kan vara lite småkritisk till realismen i vissa lägen där gruppen Günther ansvarar för inte alltid är så proffsiga som de borde vara. Det i samband med att filmen aldrig riktigt har den nerv en sån här film gärna ska ha gör att den aldrig når några jättetoppar. Samtidigt är den aldrig dålig eller ointressant. Den puttrar på i sitt behagliga le Carré-tempo och låter huvudkaraktären bli intressantare och intressantare. När man når slutet känner man för honom. Frågan är bara om man inte borde ha känt lite mer för filmen...

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

måndag 15 september 2014

De Behandeling / The Treatment



Titel: De Behandeling / The Treatment
Genre: Drama/Thriller
Land: Belgien
År: 2014
Regi: Hans Herbots
I rollerna: Geert Van Rampelberg, Ina Geerts, Johan van Assche, Ingrid De Vos

Handling: Poliskommisarie Nick Cafmeyer utreder en familjetragedi där en liten pojke har fallit offer för en kidnappare och pedofil. Nicks bror blev själv bortrövad av en pedofil tjugofem år tidigare. Kan det finnas något samband mellan de båda brotten?

Omdöme: Utan att veta något om handlingen, men där filmen fått lovord för att vara en mörk euro-thriller, blev man nyfiken. Intressant nog baseras filmen på en bästsäljande brittisk bok från 2001. Utan att ha läst boken känns det helt rätt att filmen utspelar sig utanför Storbritannien, men fortfarande i Europa. Filmen har ett mörker man förmodligen inte hade fått om filmen gjorts av britter. Generellt sett.



Filmen inleds som en relativt ordinär thriller. En polis vid namn Nick Cafmeyer (Geert Van Rampelberg), med mörka minnen från sin barndom får ett fall där föräldrarna i en familj hittats slagna, bundna och med kraftig vätskebrist. Deras son är försvunnen och misstankarna om en pedofil dyker genast upp. Likheterna med försvinnandet av Nicks bror 25 år tidigare får honom att bli extra besatt av att lösa just detta fall.



Filmen lyckas mer och mer dra in tittaren som en fiskare vevar in linan med sin fångst. Vad som till en början verkade vara ett ordinärt fall utvecklar sig till något mer komplicerat. Mörka hemligheter kommer fram och spänningen stiger. Det hela blir till en trevlig thriller som balanserar händelseförloppet så pass väl att man inte får många lugna stunder. Detta utan att det blixtrar till med jämna mellanrum. Istället trissas det hela upp mer och mer, precis som en bra thriller ska göra.



När filmen slutar är det ofrånkomligt att inte tänka på Prisoners (2013). Det finns nämligen flera likheter filmerna emellan och även om denna europeiska motpart inte är lika utvecklad i vissa avseenden, finns det mycket att gilla. Temat är snarlikt och sättet historierna berättas på påminner om varandra. Speciellt att man har flera misstänkta och spår att gå på, men även att osäkerheten av hur det ska gå och mörkret hänger med ända in i slutet. En svag fyra är den allt värd.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.2

söndag 14 september 2014

Little Big Man



Titel: Little Big Man
Genre: Västern/Komedi
Land: USA
År: 1970
Regi: Arthur Penn
I rollerna: Dustin Hoffman, Chief Dan George, Faye Dunaway, Martin Balsam

Handling: Jack Crabb är 121 år och den enda överlevande efter slaget vid Little Big Horn. Han berättar sin fascinerande livshistoria om Cheyenne-indianerna som adopterade honom, sina äktenskap och sin vänskap med, bland andra, revolvermannen Wild Bill Hickok.

Omdöme: En något annorlunda västern som mer blir till ett äventyr när Jack Crabb (Dustin Hoffman) berättar sin livshistoria. Man kastas in i mitten av 1800-talet där Jack och hans äldre syster Caroline är de enda överlevande efter att Pawnee-indianer attackerat dem på väg västerut. Istället tar desto fredligare Cheyenne-indianer hand om dem och Jack blir uppfostrad som indian.



Jack hamnar sedermera på drift och går igenom olika stadium i sitt liv. Till en början blir han misstagen för att fortfarande vara ett barn p.g.a. sin korta växt när t.ex. Mrs. Pendrake (Faye Dunaway) ska ge honom ett bad (detta trots att Hoffman i verkligheten var fyra år äldre än Dunaway). På vägen bjuds han och vi på glädje, sorg, kärlek och mycket mer. Ingen kan förutspå vart det hela ska leda. Ingen förutom Cheyenne-indianen som Jack kallar för sin farfar - Old Lodge Skins (Oscarsnominerade Chief Dan George). Han har nämligen drömmar där han förutspår en del som kommer hända och oftast besannas de.



Man växer verkligen in i filmen som blandar en satirisk ton med tragiska inslag som kommer plötsligt, utan att kännas malplacerade. Det blir en fascinerande resa man gör tillsammans med Jack, vars indiannamn blir Little Big Man då han trots att han är liten är orädd.



På vägen träffar han på många udda figurer, som t.ex. "drakdrycks-försäljaren" Mr. Meriweather (Martin Balsam) som blir av med den ena kroppsdelen efter den andra eftersom han lurar folk. Eller Mrs. Pendrake (Dunaway) som har några oförglömliga scener som får en att tänka lite på The Graduate (1967).



Det känns som en film som växer på en ju mer man tänker tillbaka på den. Den når kanske inte riktigt de höjderna under filmens gång som man hade velat för ett högre betyg. Trots det ger den mer att ta med sig än många andra filmer och det är alltid ett gott betyg. För även om berättelsen inte alltid känns trovärdig måste man komma ihåg att det hela berättas av en 121-åring som möjligen bara hittar på allt...

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.7

lördag 13 september 2014

Pat Garrett & Billy the Kid



Titel: Pat Garrett & Billy the Kid / Pat Garrett och Billy the Kid
Genre: Västern
Land: USA
År: 1973
Regi: Sam Peckinpah
I rollerna: James Coburn, Kris Kristofferson, Bob Dylan, Jason Robards

Handling: Året är 1881 i New Mexico. Pat Garrett, tidigare följeslagare och vän till den laglöse Billy the Kid, har blivit sheriff. Trots gammal vänskap så leder Pat uppbådet som skall fånga Billy the Kid - död eller levande.

Omdöme: Att detta är en Sam Peckinpah-regisserad film behöver man egentligen inte veta på förhand. Den innehåller redan tidigt flera av hans kännetecken och det är oftast ett skönt ställe (i filmens värld) att besöka. Lite synd kanske att filmen väljer att börja med efterspelet, fast istället gör det att filmen slutar när den ska.



Det hela handlar om Pat Garrett (James Coburn) och Billy the Kid (Kris Kristofferson), två gamla vänner som nu befinner sig på varsin sida om lagen. Pat har blivit sheriff och fått i uppdrag att plocka in Billy. Kall och dumdristig som Billy är struntar han i varningen Pat delar ut som ger honom chansen att fly när han fortfarande kan. Istället blir det en jakt som kommer lämna en hel del blodspår efter sig.



Om man börjar med vad som är negativt med filmen så är det egentligen två saker. Blodet har tyvärr fel färg, något som inte alls var ovanligt på den här tiden, inte minst i västernfilmer. Det stör väl mest till en början innan man vant sig, men det är fortfarande en detalj som förtar lite av realismen, och det är alltid synd. Sen är Kris Kristofferson inte den bästa skådespelaren man sett. Han var ju sångare från början och man hade gärna sett en bättre skådespelare i hans skor. Samtidigt gör han inte bort sig och är inte så dum som Billy the Kid.



Som vanligt i Peckinpahs filmer är det gott om bra actionscener med hans speciella stil och klippning. Det är givetvis en del slow-motion, även om det inte är lika mycket som i vissa av hans andra filmer. Man bjuds även på bra stunts som verkligen krävde sin man. Gillar man den här typ av västernfilmer med mycket pang-pang och där man går rakt på sak så gillar man nog det här. Vill man ha en djup och långdragen berättelse hittar man det inte direkt här.



Är det något som gör den här västernfilmen lite annorlunda så är det utan tvekan dess musik. Bob Dylan står för den samtidigt som han har en biroll som den mystiske Alias. Det var Kristofferson som tog in Dylan för att skriva titellåten, men till slut skrev han flera låtar och fick alltså en biroll i filmen. Till en början var jag lite tveksam till karaktären, men efter ett tag blir han ett trevligt inslag.

Men tillbaka till hans musik som ger filmen en annorlunda atmosfär redan från början. En av favoritscenerna kommer också när Dylans numera klassiska låt "Knockin' on Heaven's Door" spelas, en av låtarna han skrev specifikt till filmen.



Om man läser lite om filminspelningen och efterarbetet upptäcker man att det var en problemfylld produktion. Filmbolaget la sig i och var inte nöjda med hur Peckinpah hanterade det hela. Han var en notorisk alkoholist och hade svårt att komma överens med inte minst filmens producent. Filmen gick över budget och studion valde att klippa om filmen efter sin vision. Detta gjorde att filmen blev allt annat än kritikerrosad när den kom.

Peckinpah hade dock en egen version av filmen som man år 1988 släppte som hans "originalversion" (dock orestaurerad och utan några av Dylans låtar). År 2005, alltså över 30 år efter filmens premiär, kom äntligen en restaurerad version. Den har ett annat slut än Peckinpahs 1988-version, men precis som "originalversionen" har den hyllats. Filmen ses numera som lite av ett mästerverk, lite i samma anda som Peckinpahs mest kända och hyllade film The Wild Bunch (1969).



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

fredag 12 september 2014

McCabe & Mrs. Miller



Titel: McCabe & Mrs. Miller
Genre: Drama/Västern
Land: USA
År: 1971
Regi: Robert Altman
I rollerna: Warren Beatty, Julie Christie, Keith Carradine, William Devane, Shelley Duvall

Handling: Den ambitiöse småhandlaren McCabe öppnar en bordell i en expanderande gruvstad i sekelskiftets vilda västern. Affärerna går bra. Då dyker Mrs. Miller upp. En erfaren prostituerad med känsla för den stora stilen.

Omdöme: Att Robert Altman var en av de stora under 70-talet råder inget tvivel om. Tre av hans sju Oscarsnomineringar kom under 70-talet och hyllade och/eller bra filmer som MASH (1970), Images (1972), The Long Goodbye (1973), Nashville (1975), 3 Women (1977) och så denna kom under hans mest framgångsrika period.



I titelrollerna ses Warren Beatty som McCabe medan Julie Christie ses som Mrs. Miller. Efter att främlingen McCabe ridit in i den lilla gruvstaden tar det inte lång tid innan han blivit en etablerad och respekterad herre. Han bygger snart upp ett litet "stall" med kvinnor som männen i staden kan roa sig med mot betalning. Men när Mrs. Miller kommer på besök har hon ett förslag som McCabe har svårt att tacka nej till. Hon har nämligen lång erfarenhet från branschen och vet hur man sköter prostitution av klass.



Affärerna går snart mycket bra för partnerskapet McCabe & Mrs. Miller. Enda kruxet för McCabe är att han blir smått förtjust i Mrs. Miller och har svårt att visa det. Han vill inte bara vara en betalande kund, men Mrs. Miller är allt som oftast väldigt kall runt honom. Då och då öppnar hon upp sig och behandlar honom väl, men vad han inte vet är att hon då är hög på opium.



Den kalla gruvstaden är långt ifrån perfekt att bosätta sig i. Men McCabe klagar inte. Pengarna rullar in och han har ingen anledning att flytta på sig. Så en dag får han besök av två herrar som representerar en stor firma som vill köpa ut honom. McCabe har ingen anledning att sälja och bestämmer sig för att trissa upp priset. Problemet är bara att de inte är villiga att förhandla särskilt länge utan lämnar över jobbet till en person man inte vill ha efter sig.



Inledningsvis märker man att filmen har en lite speciell ljussättning. Det känns som man endast använt naturligt ljus då det i många lägen är en väldigt mörk bild. Mycket riktigt använde man sig av en teknik som gjorde att man i efterarbetet inte kunde mixtra med vad man hade filmat. Detta gjordes då Altman tillsammans med fotografen ville ha ett speciellt utseende för filmen. På så vis kunde inte filmbolaget gå in och ändra på det i efterhand.



Filmen har ett soundtrack bestående av tre låtar av musikern Leonard Cohen. Dessa tre låtar skrevs inte för filmen, men fångar på ett bra sätt filmens ton. Eller rättare sagt ger filmen dess ton. Musiken påminner en del om vad Simon & Garfunkel gjorde för The Graduate (1967), även om det i det fallet var än mer klockrent och riktigt bra.



Överlag är filmen helt ok, men inte så mycket mer. Det puttrar på utan att blixtra till under långa stunder. Men sakta men säkert stiger spänningen och sista tredjedelen är bra. Upplösningen blir plötsligt minnesvärd när McCabe gör upp i det snötäckta landskapet. Lite synd bara att man lagt på snöeffekter där mot slutet. Det kom nämligen ett snöfall under de sista dagarna som filmen spelades in. Men då det inte snöade hela tiden tvingades man lägga in snöfall med hjälp av effekter (snön på marken är dock äkta). Lite synd då det tar en del från ett annars klart bra slut.



Betygsmässigt är det svårt. För den sista tredjedelen höjer helt klart upplevelsen. Resten av filmen är lite för tråkig (om än inte dålig) för mer än ett godkänt betyg. Samtidigt är det en film som växer med tiden. Den är lite speciell och även om den inte faller mig i smaken fullt ut har den något visst som sätter sig.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.7

---

Vad tyckte då Henke och Jojje om denna gemensamma film?