söndag 29 januari 2023

The Black Hole



Titel: The Black Hole / Det svarta hålet
Genre: Sci-Fi/Action/Äventyr
Land: USA
År: 1979
Regi: Gary Nelson
I rollerna: Maximilian Schell, Robert Forster, Anthony Perkins, Ernest Borgnine

Handling: Astronauter hittar en sedan länge försvunnen rymdfarkost som används som forskningsstation i yttre rymden. Den bebos av en man som vill utforska ett svart hål.

Omdöme: Besättningen ombord rymdskeppet Palomino upptäcker en sedan 20 år försvunnen rymdfarkost, Cygnus, som uppenbarar sig en bit ifrån dem. Besättningen ombord Palomino består av kapten Dan Holland (Robert Forster), Dr. Alex Durant (Anthony Perkins), Dr. Kate McCrae (Yvette Mimeaux), löjtnant Charlie Pizer (Joseph Bottoms), Harry Booth (Ernest Borgnine) samt roboten V.I.N.CENT. (röst av Roddy McDowall). Besättningen beger sig till rymdfarkosten som befinner sig farligt nära ett svart hål.




Cygnus visar sig vara en jättefarkost som verkar vara helt övergiven. Vad har hänt med besättningen och hur kommer det sig att farkosten försvann i 20 år? Snart upptäcker Palomino-besättningen att det finns robotdrönare ombord och att en ledande forskare, Dr. Hans Reinhardt (Maximilian Schell) ensam har full kontroll över farkosten.




Självklart vill Palomino-besättningen försöka ta reda på vad som hänt och utforska Cygnus. En sak de samtliga kan konstatera är att de kategoriserar Dr. Reinhardt mellan ett geni och en galning. Han har nämligen bestämt sig för att bege sig in i det svarta hålet i dess närhet och tror sig ha beräkningarna för att ta sig igenom det svarta hålet och komma ut på andra sidan.




Dr. Durant är fascinerad över Dr. Reinhardts arbete och vision, vilket gör att han överväger att följa med på resan in i det svarta hålet. De övriga, främst kapten Holland och Harry Booth, gör dock oroväckande upptäcker när de utforskar rymdfarkosten. Även V.I.N.CENT. samlar in fakta som stödjer de bägges farhågor då den kommunicerar med den gamla slitna roboten B.O.B. (röst av Slim Pickens) som har ett och annat att berätta om vad som händer och hänt ombord Cygnus.




Denna påkostade Disney-film är tack och lov ingen barnfilm. Den kom i kölvattnet av framgångsrika och revolutionerande Star Wars (1977) men är en till stor del mer filosofisk historia i lite mindre skala. Handlingen utspelar sig främst ombord Cygnus-skeppet och det svarta hålet, och det är endast sex skådespelare i hela filmen. Lite som en crossover mellan 2001: A Space Odyssey (1968), Silent Running (1972), Star Wars (1977) och The Final Countdown (1980) skulle man kunna säga.




Vad man får är en film som med ett behagligt tempo låter oss utforska tillsammans med Palomino-besättningen. Något av ett mysterium där man bara väntar på vad de ska upptäcka för faror och obehagligheter. Filmen funkar faktiskt ganska väl får sägas, åtminstone under filmens första timme.




Något som absolut inte får underskattas är musiken av John Barry som skapar god stämning med klassisk Barry-musik. Man känner igen det med en gång och på sina håll är det James Bond-känsla över musiken. Enda svagare partiet som inte riktigt funkar är en hjälte-slinga som spelas i två-tre scener, annars är det rakt igenom njutbart och framhäver verkligen den rätta stämningen där ute i rymden.




Effekterna är till stor del till belåtenhet även om det finns en del skavanker på sina håll. Det är dock inte så B som man sett i andra filmer i genren från den här tiden. Gillar även den maffiga insidan av Cygnus-skeppet som verkligen ger intrycket av att vara stort. De två robotarna V.I.N.CENT. och B.O.B. ser lite komiska ut och tillför även en del humor till filmen. Att låta Slim Pickens stå för ena rösten är t.ex. en klart kul detalj. Men de visar sig även vara användbara stridsmaskiner när det väl kommer till kritan.




Under filmens sista 20-30 minuter trappas tempot upp vilket tyvärr inte är till det bättre. Mer action, pang-pang och explosioner ombord vilket gör att det trevliga tempot med mysteriet och utforskningen av skeppet övergår till att man drar på för fulla muggar. En del av effekterna funkar inte här och även trovärdigheten sjunker nu betänkligt.




Om filmen under de första två tredjedelarna ligger på en trea till stark trea, är den sista tredjedelen tyvärr avsevärt mycket svagare. Inte till den grad att det skulle bli olidligt, men utan tvekan så att det inte hade behövts. Hade helt enkelt kunnat fortsätta i liknande stil och tempo som man hade under första timmen och kanske bara trissa upp spänningen en aning. Trots allt en ganska trevlig filmtitt under långa stunder och det är det man främst tar med sig, inklusive John Barrys musik.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.9

lördag 28 januari 2023

An Affair to Remember



Titel: An Affair to Remember / Allt om kärlek
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1957
Regi: Leo McCarey
I rollerna: Cary Grant, Deborah Kerr, Richard Denning, Neva Patterson

Handling: Nickie och Terry träffas på en kryssning och inleder en romans. De bestämmer att de ska träffas igen sex månader senare. Men en olycka hindrar Terry från att komma till deras möte.

Omdöme: Klassiskt romantiskt drama som hade setts en gång i tiden. Frågan var om den skulle uppskattas mer vid en omtitt. För övrigt är det en remake på Love Affair (1939) och i båda fallen står Leo McCarey för regin. Vi är ombord ett kryssningsfartyg på väg mot New York. Ombord är fint folk som inte har något emot att spendera ett par dagar ombord lyxkryssningen. En av dessa är Nickie Ferrante (Cary Grant) som är en eftertraktad playboy som blivit en kändis i medierna då han ska gifta sig rikt med Lois Clark (Neva Patterson) som är god för $600 miljoner.



Ombord träffar Nickie på Terry McKay (Deborah Kerr). Likt Nickie är hon redan upptagen då hon har ett långvarigt förhållande med affärsmannen Kenneth Bradley (Richard Denning) och giftermål väntar inom kort. Terry avböjer därför snällt Nickies närmanden om att spendera mer tid tillsammans i hennes kabin. Hon är dock inte emot att äta middag och umgås med Nickie under dagarna ute till havs.



Saker och ting fortlöper lite småtrevligt mellan de båda. Men när Nickie bjuder med Terry i land under ett stopp vid en pittoresk fransk kuststad i södra Frankrike, händer något. Terry får träffa Nickies mormor Janou (Cathleen Nesbitt) som inte bara charmar Terry då hon är en älskvärd gammal gumma, det får även Terry att falla för Nickie då hon fått spendera lite mer tid med honom.



Omöjlig kärlek? Nästan, men det är inte lika påtagligt som i t.ex. brittiska klassikern Brief Encounter (1945) eller varför inte Strangers When We Meet (1960) där det också är olycklig kärlek mellan två redan gifta (med andra) som finner varandra. Här är de ju trots allt inte gifta än, men givetvis försvåras deras förhållande av att de har någon som väntar på dem där hemma.



Filmen har tyvärr en del svackor som gör att den inte når upp till en högre nivå. Dessa svackor inkluderar det utdragna besöket hos mormor Janou. För även om det är ett viktigt ögonblick i deras relation och för utvecklingen av storyn, är det på tok för temposänkande. Andra inslag som inte funkar särskilt väl är ett par musikuppträdanden som måste "genomlidas" i sin helhet innan man kan gå vidare.



Romantiken är det inget större fel på. Det är inte direkt sockersött men ändå påtagligt romantiskt med en del scener som sticker ut. Hade gärna velat ha mer av det och ersatt de nämnda svagare partierna. Att mötas uppe på Empire State Building är ju ett av filmhistoriens mer romantiska möten och att det blir lite av en snyfthistoria är inte heller helt fel.



Det är synd att den två timmar långa speltiden präglas av en del som alltså missar att skapa mer romantik och stämning. Därför blir det lite blandade känslor med denna romantiska klassiker. Det den lyckas bra med gör att den utan tvekan hör hemma bland måste-filmerna att se i genren. Men den ojämna resan vi tar oss igenom gör att det finns många andra romantiska klassiker som uppskattas desto mer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.4

fredag 27 januari 2023

Villain



Titel: Villain / Hej Vic, hur mår mamma / Gangsterguden
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1971
Regi: Michael Tuchner
I rollerna: Richard Burton, Ian McShane, Nigel Davenport, Joss Ackland

Handling: Den mordiska och sadistiska gängledaren Vic Dakin är orolig för att hans kriminella imperium håller på att krossas.

Omdöme: Gangsterbossen Vic Dakin (Richard Burton) styr sitt gäng med järnhand och skyr inga medel för att inge rädsla och respekt bland de han har att göra med. Efter att ha torterat en man och lämnat honom hängandes blödande från en balkong, sätts polisutredaren Matthews (Nigel Davenport) exklusivt att spana på Vic och hans gäng.



Vic är medveten om att Matthews har koll på honom, men trots det planerar Vic tillsammans med sitt gäng en vågad kupp mot en pengatransport. Han har fått insiderinformation om att företaget de planerar att slå till mot inom kort ska övergå till att transportera pengarna i en värdetransportbil. Det gör att tiden är knapp och stöten genomförs därför innan dess då transporten sker med vanlig personbil.



Man etablerar tidigt att Vic är en hänsynslös gangster som dock har två svagheter - hans älskade gamla mor och unge Wolfe (Ian McShane) som Vic har ett gott öga till. Vic är något av en oberäknelig psykopat, men när han spenderar tid med sin mor är han som en schweizisk klocka vilket gör att polisen har enklare att hålla koll på honom.



Denna något bortglömda brittiska gangsterfilm visar sig vara en relativt hårdkokt historia men även en realistisk sådan. Det är liksom inte förskönat på något sätt. Och saker och ting går inte riktigt som planerat där både det ena och det andra går åt skogen vilket får Vic att behöva improvisera. Han är inte korkad även om han ibland är övermodig och trycker på det faktum att de alltid klarat sig.



Filmen kommer inte upp i toppen av gangsterfilmer, men den kan gott mäta sig med en del desto mer kända i genren som t.ex. Get Carter (1971) som kom samma år. Visst är Michael Caine minnesvärd i den och det är snarare en hämndhistoria än en renodlad gangsterfilm som det är här, men Richard Burton och gänget sköter sig bra här också.



Kanske att filmen är något bättre under den första halvan än den andra. Det är ändå här planeringen och genomförandet av kuppförsöket sker. Filmen tappar inte så värst mycket under andra halvan, men det blir lite mer att Vic och gänget måste hålla sig undan polisen som är dem på spåren. Mot slutet känner man av blinkningen till White Heat (1949) där ju James Cagney (för övrigt en av Richard Burtons förebilder) spelar en mammas pojke som leder ett gangstergäng på ett kallblodigt vis.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5

torsdag 26 januari 2023

M3GAN



Titel: M3GAN
Genre: Thriller/Sci-Fi/Skräck
Land: USA/Nya Zeeland
År: 2022
Regi: Gerard Johnstone
I rollerna: Allison Williams, Violet McGraw, Amie Donald, Ronny Chieng

Handling: En robotingenjör på ett leksaksföretag bygger en verklighetstrogen docka som börjar skapa sitt eget liv.

Omdöme: Gemma (Allison Williams) jobbar på ett leksaksföretag som robotingenjör och tillsammans med sitt team försöker hon ta fram en ny robotleksak. Chefen David (Ronny Chieng) är dock föga imponerad av testerna och kräver bättre resultat. Då är olyckan framme när Gemmas syster och svåger omkommer i en bilolycka vilket lämnar Gemma att ta hand om sin systerdotter Cady (Violet McGraw).



Gemma är för självupptagen och fokuserad på sitt jobb för att ha egen familj, speciellt inte ett barn. Självklart vill hon inte att Cady ska hamna hos fosterfamilj eller liknande, så hon gör så gott hon kan. Men deras relation är allt annat än bra till en början och socialtjänsten kommer på besök för att se hur Cady mår i sin nya omgivning.



En dag får Gemma en idé av Cady vilket gör att Gemma börjar skapa en unik robotdocka som ska kunna avlasta föräldrarna när de inte har tid. Robotdockan får namnet M3GAN och är så pass intelligent att den lär sig ju mer tid den spenderar med barnet, i det här fallet Cady.



På förhand låter det givetvis som en upphottad version av Den onda dockan, alltså Child's Play (1988). Och visst är det lite åt det hållet. Vi har en docka som får eget liv och med det kommer ondska. Men det är mer än så här eftersom man får lite vibbar av The Terminator (1984) och Terminator 2: Judgment Day (1991) då robotdockan är av titan, hela tiden lär sig och anpassar sig till sin omgivning, inklusive att kunna förvränga rösten för att låta som någon annan.



Det är tack och lov en film som inte är humorbefriad vilket gör att man har lite kul med filmen. Den är dock långt ifrån skrämmande som man kanske hade önskat sig mer av. Filmen lär från början ha varit tänkt att vara grymmare och blodigare, men när filmen klipptes märkte man att den kunde vara effektiv om man tonade ner våldet en del. Man filmade om en del scener och resultatet blir en tonårsvänlig skräckfilm. Som sagt, särskilt skrämmande blir det inte, men trots allt underhållande.



En sak man tar med sig från filmen är att den ger ett varningens finger till ett samhälle som är alltmer beroende av teknik och appar. Ett beroende som är farligt nära det filmen visar upp. Med andra ord att folk använder tekniken och appar helt i blindo utan att egentligen ha koll. Till slut kan ett beroende och abstinens uppstå, något flickan Cady uppvisar likt en pundare som behöver sin fix.



Visst är det en film som får ses som lite underhållning för stunden, men det är skönt att den ändå skapar en del frågeställningar och inte bara blir en korkad skräckfilm som så många andra. Den vinner en del pluspoäng på det. Sen är det nog ett bra val att ha en skådespelerska (Amie Donald) som spelar M3GAN och låta ansiktet vara dockaktigt istället för att låta en massa dataeffekter förstöra realismen.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

onsdag 25 januari 2023

The Edge



Titel: The Edge / På gränsen
Genre: Äventyr/Drama/Action/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Lee Tamahori
I rollerna: Anthony Hopkins, Alec Baldwin, Elle Macpherson, Harold Perrineau

Handling: När ett litet flygplan störtar i Alaskas iskalla vildmark ställs den intellektuelle miljardären Charles Morse mot den självbelåtne modefotografen Robert Green i en brutal kamp för att överleva. De inser snart att den största faran inte finns i omgivningen utan i deras egna sinnen, i form av rädsla, svek och mord.

Omdöme: En grupp människor flyger ut till vildmarken i Alaska för ett fotouppdrag. Tanken är att modefotografen Bob Green (Alec Baldwin) med sitt team ska fota fotomodellen Mickey Morse (Elle Macpherson) med Alaskas natursköna landskap som bakgrund. Med på resan är Mickeys make, miljardären Charles Morse (Anthony Hopkins). Han visar sig veta allt, ja det mesta, åtminstone i teorin.



När så Charles, Bob och assistenten Stephen (Harold Perrineau) bestämmer sig för att flyga till en närbelägen plats, är olyckan framme och det lilla flyget störtar. Det blir nu en kamp för överlevnad för männen som inte kan räkna med att någon kommer att leta efter dem där de är då de flög till en annan plats än vad de sagt till teamet som stannade kvar på resorten de bor på.



Under överlevnadsäventyret ställs männen öga mot öga med naturen och den tuffa terrängen. Dessutom har en kodiakbjörn fått upp spåret efter dem. Som om det inte vore nog dyker ett par hemligheter upp som Charles och Bob har sinsemellan som gör att läget blir än mer laddat då tankar om mord dyker upp.



Manus av gamle räven David Mamet och regi av Lee Tamahori som inte direkt rosade marknaden med sina två nästkommande filmer Along Came a Spider (2001) och Bond-fiaskot Die Another Day (2002). Han hade dock tidigare gjort de desto bättre Once Were Warriors (1994) och Mulholland Falls (1996). Denna kan tack och lov läggas till hans mer sevärda alster.



Det är tre saker som gör detta överlevnadsäventyr trevligt. Musiken av Jerry Goldsmith får första guldstjärnan. Det är vackert och passande, skapar helt klart god stämning på egen hand. Naturlandskapet får den andra guldstjärnan då det är en karaktär i sig. Utspelar sig i Alaska, men inspelat i Alberta, Kanada. Den tredje guldstjärnan får Bart the Bear. Scenerna med denna kodiakbjörn är ytterst välgjorda och Bart the Bear själv gör en övertygande prestation i en av sina sista filmroller.



Vad gäller de övriga prestationerna är det inte helt oväntat Hopkins som gör bäst ifrån sig i rollen som den intellektuelle miljardären som misstänker att modefotografen vänstrar med frun och dessutom vill döda honom. Hopkins är bäst, men Baldwin funkar också helt ok även om det är en annan klass mellan dem. Tungvikt mot mellanvikt skulle man kunna säga.



God underhållning och ett på det stora hela välgjort överlevnadsäventyr. Intressant att koka ihop kampen mot naturen och den de båda männen har sinsemellan när de försöker överleva i vildmarken. En sak som är ett plus är att scenerna med flygplanet som störtar och björnen känns äkta. Skönt att slippa en massa taffliga specialeffekter som definitivt hade sänkt upplevelsen ett snäpp eller två.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9