söndag 23 november 2014

The Recruit



Titel: The Recruit / Uppdraget
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: USA
År: 2003
Regi: Roger Donaldson
I rollerna: Colin Farrell, Al Pacino, Bridget Moynahan, Gabriel Macht

Handling: I en tid när underrättelsetjänsten spelar en allt större roll för ett lands försvar tas vi med till CIA:s allra hemligaste tillhåll: träningslägret "The Farm" i Camp Peary i Virginia. James Clayton kanske inte är urtypen för en rekryt, men han är oerhört intelligent och precis den som Walter Burke vill värva till sin avdelning inom underrättelsetjänsten. Clayton upptäcker snart att saker och ting verkligen inte är som de ser ut att vara och det hela får en annan vändning än han trott från början...

Omdöme: Vissa gånger kan det vara skönt att ta sig an en harmlös thriller utan förväntningar. Man vet att det inte kommer vara en toppfilm, men samtidigt kan det vara precis vad man känner för - tidsfördriv. Det här visar sig vara just en sådan film och besviken blir man inte.



James Clayton (Colin Farrell), vars far omkom 1990 i Peru, rekryteras av CIA då han passar in i deras profil. Han har ingen familj, han är intelligent och är en klippa när det kommer till datorer. Walter Burke (Al Pacino) är den som "hittar" honom och tar med honom till den hemliga anläggningen "farmen" där CIA-rekryterna tränas upp.



En av de andra rekryterna är Layla Moore (Bridget Moynahan), och givetvis kommer snart kärlekspilarna fram. Men vad som börjar som en lek övergår snabbt till blodigt allvar på liv och död för James och Layla. Walter har tidigt sagt att allt inte är som det verkar, något de kommer få erfara gång på gång i olika avseenden.



Måste säga att det hela inleds klart lovande. Upplägget är tillräckligt intressant och bjuder på något lite annorlunda för att fånga ens uppmärksamhet. Det dippar sen ett tag, men kommer igång igen och man får inte så många svackor efter det. Visst får man inte analysera logiken och uppdraget James får alltför mycket. Men som underhållning för stunden funkar det fint och bjuder på två timmars CIA-spioneri. Man har sett bättre, man har sett sämre. Värt en titt om man gillar genren.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

lördag 22 november 2014

Guardians of the Galaxy



Titel: Guardians of the Galaxy
Genre: Action/Äventyr/Sci-Fi
Land: USA/Storbritannien
År: 2014
Regi: James Gunn
I rollerna: Chris Pratt, Zoe Saldana, Michael Rooker, Benicio Del Toro, Glenn Close, John C. Reilly, Bradley Cooper (röst), Vin Diesel (röst)

Handling: Efter att en jetpilot blivit strandad i rymden måste han sammanföra en samling olikartade aliens för att forma ett team kapabelt att övervinna kosmiska hot.

Omdöme: Var ska man egentligen börja? Det känns som det inte är någon vidare idé att gå in på handlingen då den är alltför grötig. Men det hela börjar år 1988 på jorden där en liten pojke vid namn Peter en kväll förlorar sin mamma. Kort därefter blir han bortförd av utomjordingar. 26 år senare och pojken har vuxit upp till att bli Peter Quill (Chris Pratt) som även kallas för Star-Lord. När han kommer över ett föremål som visar sig ha otroliga krafter som kan förinta en hel galax, slår han sig ihop med fyra udda utomjordingar för att rädda galaxen.



När man sätter sig ner för att se en omtalad och oftast hyllad film som denna är det givet att man hoppas på en sevärd film. Detta till trots att genren inte direkt tillhör mina favoriter. Med det sagt gillar jag en gammal barndomsfavorit som Star Wars (1977) som denna lånat en del ifrån (åtminstone i grunden). Men att jämföra en klassiker som den filmen är med denna dussinfilm är som natt och dag.



Det hela blir faktiskt nästan en kalkonvarning, även om den uppenbarligen går hem hos de som gillar genren. Det är mycket action, fart och fläkt. Men den saknar samtidigt själ, spänning och karaktärer att bry sig om. När det gått 80 minuter av filmen och hjältarna gör sig redo för den sista stora striden, då känns det som filmen borde sluta. Då har man fortfarande en tredjedel kvar...



Det hjälper inte så mycket att filmen har en kul idé med Peters förkärlek för gamla kassettband med 70-och 80-tals låtar som hans mamma lämnat honom. Speciellt som de flesta låtarna kunde varit klart bättre. När filmen inleddes år 1988 med öppningsscenen så tänkte jag att filmen skulle kunna ha bra "feeling" - känsla. Någon minut senare och man kastas till år 2014 - trist. Det hade varit klart roligare för egen del om filmen istället hoppat till 1988 och sedan utspelat sig där, på jorden med en massa utomjordingar som kommit från framtiden. Visst, det har kanske gjorts förr och bättre, men det har även det här och det gav mig på det stora hela i princip ingenting.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 8.4

fredag 21 november 2014

Dumb & Dumber



Titel: Dumb & Dumber / Dum & dummare
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1994
Regi: Peter & Bobby Farrelly
I rollerna: Jim Carrey, Jeff Daniels, Lauren Holly, Teri Garr

Handling: De här två dumskallarna har ett sammanlagt IQ som vida understiger deras skonummer! Under en resa till Aspen, Colorado, gör dessa två de dummaste saker man kan tänka sig.

Omdöme: Det sägs att Jim Carrey blev erbjuden $700.000 för att spela rollen som Lloyd. Samtidigt blev en av hans andra filmer listetta vilket gjorde att hans agent förhandlade upp ersättningen till $7m, vilket var halva filmens budget. Jeff Daniels å andra sidan var man inte lika angelägna att knyta till sig som Harry och erbjöd endast $50.000. Han nappade dock direkt utan att försöka förhandla om ersättningen.



Harry (Daniels) och Lloyd (Carrey) fick sina namn efter gamla storkomikern Harold Lloyd, vilket givetvis är passande när de spelar två komiska karaktärer. Till en början är dock filmen långt ifrån rolig. Harry och Lloyd visas upp som två riktiga dumskallar som förlorar sina tillfälliga jobb. De vill starta upp en egen djuraffär där de tänkt sälja maskodlingar.



De hänger sedan i sin råttlägenhet när Lloyd kommer med idén att ta sig till Aspen. Han har nämligen kommit över en portfölj som drömkvinnan i hans liv lämnat på flygplatsen på väg till Aspen. Vad Lloyd inte vet är att hon lämnade den med flit då den innehöll en stor lösensumma som skulle lämnas över till två skumma typer. När de två skummisarna kommer till deras lägenhet bestämmer sig Harry och Lloyd för att snabbt som bara den sätta sig i Harrys hundbil och dra iväg mot Aspen, Colorado.



Nu kommer filmen äntligen igång och humorn får till det gång på gång. Det är ofta de vågade inslagen som funkar bäst. Då de är så korkade som de är hamnar de i udda situationer. Många gånger vet de inte vad de orsakat för problem, men oftast får de själva bita i det sura äpplet.



Bäst är utan tvekan Jim Carrey som bjuder på ett par minnesvärda scener. Man märker att han kommer in i sin roll bäst och en del av hans scener är även improviserade. Filmens handling är inte mycket man inte sett tidigare, men humorn får de många gånger till. Om man bortser från den inledande kvarten så får man en rolig och ganska vågad komedi. Det är många gånger pinsamma situationer som uppstår som man bara måste skratta åt (om man inte tycker det blir FÖR pinsamt vill säga). Kanske inte en favoritkomedi, men definitivt värd en titt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

torsdag 20 november 2014

Fury i 4DX



Efter att ha sett Fury (2014) på vanlig bio och gillat den var jag nyfiken på hur den skulle göra sig i 4DX (läs mer om formatet och min upplevelse av Captain America: The Winter Soldier (2014) som jag såg tidigare i år i 4DX).

Kan fastslå att formatet inte var lika effektivt som på föregående film. Inte helt överraskande, men ändå lite trots allt. Tror inte heller det hade så mycket att göra med att jag redan hade sett filmen tidigare. Tror snarare att formatet passar en viss typ av film där story, skådespeleri och stämningen i filmen inte är så viktig. En film som Fury fungerar nämligen alldeles utmärkt på egen hand, utan tillagda effekter. Däremot tror jag en superhjältefilm kan höjas av formatet, eller åtminstone ge mer för pengarna.

Kände utan tvekan att filmen (Fury) blev något svagare i och med denna titt (sänkte den till en svag fyra) och mycket har att göra med formatet filmen nu sågs i. Hade det varit tvärtom (att jag först såg den i 4DX och sen i vanlig 2D) och jag tyckt den blev sämre, då hade formatet uppenbarligen höjt filmen.

Summa summarum kommer jag nog inte rusa till en ny 4DX-visning efter det här, men med rätt film kommer det säkert att locka. Det är trots allt det formatet är till för - att förhöja upplevelsen. Det gör den helt enkelt inte med en viss typ av film.

Min text om Fury (2014) på vanlig visning (nu sänkt till en svag fyra) och min text om Captain America: The Winter Soldier (2014) inklusive mina tankar kring 4DX och vad det egentligen innebär.

John Wick



Titel: John Wick
Genre: Action/Thriller
Land: USA/Kanada/Kina
År: 2014
Regi: Chad Stahelski & David Leitch
I rollerna: Keanu Reeves, Michael Nyqvist, Willem Dafoe, John Leguizamo, Ian McShane

Handling: John Wick, en före detta hitman, sörjer sin bortgångna fru. När Iosef Tarasov, rysk maffiakille och hans gäng bryter sig in i Johns hem för att stjäla hans eftertraktade Mustang, dödar de hunden som han fått av sin fru. John jagar de tre männen fast beslutad att döda dem. Men Tarasovs far Viggo, en förmögen och hämningslös rysk maffiaboss, hämnas genom att skicka en lönnmördare efter honom - Johns gamle vän och kollega Marcus.

Omdöme: Man är alltid lite nyfiken på en ny actionrökare. Under filmens inledning, och även en bit in i filmen går tankarna till Payback: Straight Up (1999/2006) där en man ska hämnas mot en eller ett par män vilket leder till att han måste ta sig an en hel organisation. Båda filmerna har dessutom ett blåaktigt foto och mycket action. Det är bara det att en av filmerna gör det hela på ett träffsäkert sätt och med en hel del passande humor. Och det är inte denna film.



Vem är egentligen John Wick? Han spelas av en orakad Keanu Reeves som bor flott och kör en Mustang -69. Hans älskade fru Helen (Bridget Moynahan) dör hastigt, men hinner lämna en hundvalp som minne. En dag blir John misshandlad i sitt hem, bilen blir stulen och hunden dödas. Givetvis ska han hämnas. Han är ju John Wick - en välkänd lönnmördare som gått i pension, men som nu har ett sista, personligt uppdrag att genomföra.



Måltavla är ryssen Iosef Tarasov som är son till maffiabossen Viggo Tarasov (Michael Nyqvist). Här börjar problemen för filmen. Det är inte direkt en övertygande skådespelare att ha i rollen, även om det är något bättre än om Peter Stormare hade dykt upp. Nyqvist, som inte direkt funkade i Mission: Impossible - Ghost Protocol (2011) är ändå något bättre här. Till en början funkar han, men han saknar den rätta skurkpondusen som krävs och när hans svengelska lyser igenom blir det givetvis fel när han spelar ryss. Istället borde man så klart ha gett Willem Dafoe rollen. De två kunde lätt ha bytt roll med varandra så hade filmen ökat i status. Man dribblar utan tvekan bort Dafoes roll som är alldeles för liten och trist.



Som ren actionfilm är den inte så pjåkig. Man behöver inte tänka så mycket och den ger valuta för pengarna. Det är mycket pang-pang och pow-pow. En del gånger blir det nästan för mycket då det kommer en massa på en gång. Men man kan inte klaga för mycket. Det är trots allt lite underhållning för stunden. Man hade dock kunnat göra det bättre, gärna med lite mer humor och mer finess. Just avsaknaden av finessen tycker jag gör att man saknar lite själ som hade behövts för att höja filmen från ok till bra eller mer än så.



En sak som är intressant och värd att nämna och tänka på är att filmen inte utspelar sig i vad man kan kalla för vår verklighet. Frågan är om John Wick inte ska vara en slags dataspelskaraktär och att man liksom är inne i ett spel. Det finns flera saker som tyder på det och ju mer jag tänker efter, ju mer stämmer det. Man har t.ex. guldpengar som används under filmens gång som fungerar som belöning/betalningssätt. Man har inga poliser som bryr sig om att anlända till platserna, förutom i en scen där de är lika ointresserade som under resten av filmen. Och så har man hotellet John bor på som är minst sagt udda. Ja, jag är ganska övertygad om att det är en slags dataspelsvärld man är i och då blir faktiskt filmen lite bättre (eller åtminstone tydligare med vad den vill åstadkomma).



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb: 6.5
IMDb: 7.8

onsdag 19 november 2014

The Disappearance of Eleanor Rigby: Him & Her



Titel: The Disappearance of Eleanor Rigby: Him
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 2013
Regi: Ned Benson
I rollerna: James McAvoy, Jessica Chastain, Ciarán Hinds, Bill Hader

Handling: Berättat från mannens perspektiv, historien om ett par som försöker hitta det liv och den kärlek de en gång hade samtidigt som de måste plåstra om de sår som skapats från det förflutna.

Omdöme: I denna den första filmen följer vi mannen i relationen, Conor (James McAvoy). Han driver en liten restaurang i New York med tre anställda. När hans fru Eleanor (Jessica Chastain) plötsligt vill ändra spelreglerna påverkar det hela hans liv. Utan att egentligen prata igenom beslutet med honom ger hon sig iväg. Hon byter nummer och säger inte ens vart hon kommer bo. Givetvis blir han upprörd och vill veta.



När han av sin kock får reda på att hon börjat ta klasser på ett universitet följer han efter henne. Han vill ju veta vad hon har för sig och vill försöka få kontakt med henne för att prata igenom det hela. Eleanor har klippt sig och ändrat stil. Uppenbarligen vill hon lämna sitt gamla liv bakom sig och inte ha något med sin make att göra. Varför hon gör som hon gör får så småningom sin förklaring. Det betyder inte att hon gjort det på ett schysst sätt.



Conor flyttar hem hos sin far Spencer (Ciarán Hinds) som själv äger en framgångsrik restaurang. Hans unga fru (dock ej Conors mamma) har lämnat honom. De två pratar en del, men det är inget som hjälper Conor att kunna komma underfund med vad det är som håller på att hända honom i hans liv. Så dyker Eleanor upp en dag på restaurangen och de två spenderar dagen tillsammans - kanske finns det hopp trots allt?



Eftersom man nästan enbart följer Conor får man inte riktigt lära känna Eleanor. På så vis sympatiserar man med Conor som verkar bry sig om henne, men inte få någon direkt respons. När man får reda på vad som ligger bakom känns det än mer att det är något de borde försöka ta sig igenom tillsammans, även om det kan vara tufft. Felet ligger åtminstone inte hos honom, men det är han som nu får bita i det sura äpplet.



Kan inte säga att filmen som sådan klarar av att lyfta sig till några vidare höjder. Man får väldigt få scener som känns i kroppen. En av dem är en tidig scen när Conor och Eleanor ligger i gräset och eldflugorna flyger runt dem. Fler sådana scener hade varit välkomna. Filmen tar sig dock mot slutet med några lite mer dramatiska scener där även musiken höjer en del. Man lämnas dock med en känsla av att det hela är oavslutat och att man givetvis måste se Her-delen också.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb: 6.5
IMDb: 7.6

---



Titel: The Disappearance of Eleanor Rigby: Her
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 2013
Regi: Ned Benson
I rollerna: Jessica Chastain, James McAvoy, William Hurt, Isabelle Huppert, Viola Davis

Handling: Berättat från kvinnans perspektiv, historien om ett par som försöker hitta det liv och den kärlek de en gång hade samtidigt som de måste plåstra om de sår som skapats från det förflutna.

Omdöme: I denna den andra filmen är det Eleanor (Jessica Chastain) som står i fokus. Det är hennes version av det hela som berättas. Efter att hon lämnat sin make Conor (James McAvoy) flyttar hon hem hos sina föräldrar och sin syster. Pappa Julian (William Hurt) är lärare på universitetet och fixar in henne hos sin kollega Lillian (Viola Davis) som föreläser. Mamma Mary (Isabelle Huppert) är en "stay-at-home" alkis som hela tiden har ett glas vin i handen. Hon är fransyska och f.d. musiker.



Eleanor vill släppa det förflutna, livet hon hade med sin make Conor. Givetvis klipper hon av sig håret och lägger på en mörk look runt ögonen. Med en gång känns det som hon är lite smått psykiskt labil, även om hon verkar ganska normal när man får följa henne. För att få tankarna på annat håll börjar hon gå på föreläsningar hon Lillian. De pratar en del och det är inte svårt att lista ut att även hon har ett trist liv. Överhuvudtaget är alla inblandade missnöjda med sina liv. De klagar på äktenskapen de har och haft och inte mycket ljus syns i slutet av tunneln.



Grejen med det hela, att ha det uppdelat i två filmer med hans och hennes perspektiv, borde ha varit att man förstår vad de går igenom och hur de ser på situationen. Problemet är bara att om man inte känner särskilt starkt för någon av karaktärerna blir det lite svårt. Dessutom saknas en riktig poäng med det hela. Man hade önskat att det blivit mer av en wow-upplevelse när man fick se det andra perspektivet, men det uteblir nästan helt.



En sån här film ska ha starka ögonblick och en del magi. Det ska kännas som en klump i magen, antingen positivt eller negativt. Nu känner jag aldrig riktigt av det och då blir historien tyvärr lite platt. Man har inte särskilt mycket romantik, karaktärerna är inte direkt charmiga och de har båda det gott ställt så de inte behöver bry sig om ekonomin. Hon är helt klart värre än han. Hon är mer egoistisk medan han faktiskt försöker reda ut det, även om han givetivs också tar en del felbeslut. Det blir liksom svårt att bry sig om hur det ska gå för dem.



Nej, det hela blir lite för mycket av en vardagsinblick hos ett par som förlorat gnistan. Det må vara realistiskt, men det är inte särskilt spännande att titta på. Inte heller ger det mycket hopp, vilket man gärna vill ha i den här typen av film. Blue Valentine (2011) och Before-trilogin lyckas t.ex. klart bättre i genren. En sak som blir ganska uppenbar är att regissören sneglat på den franska Oscarsvinnaren Un homme et une femme / A Man and a Woman (1966) då båda filmerna är lika bleka i sin ton. Eleanor har nämligen denna filmaffisch i sitt flickrum...

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb: 6.5
IMDb: 7.6

tisdag 18 november 2014

Lovely, Still



Titel: Lovely, Still
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 2008
Regi: Nicholas Fackler
I rollerna: Martin Landau, Ellen Burstyn, Elizabeth Banks, Adam Scott

Handling: En julberättelse som berättar historien om en äldre man som upptäcker kärleken för första gången.

Omdöme: Det är inte varje dag man ser en romantisk film om ett äldre par, inte minst en bra sådan. Oscarsvinnaren Amour (2012) är t.ex. en som hyllats, men som i mitt tycke borde varit mer som den här filmen. För den här filmen fångar de två viktigaste elementen i en sån här typ av film - romantiken och dramat. Vad som är än mer imponerande är att det är en regidebut och till råga på allt av en 23-åring. Han skrev själv manuset när han var 17 år, imponerande.



Vad man får är en historia som utspelar sig dagarna runt jul. Det är snöigt och julstämningen infinner sig snabbt, utan att vara en typisk julfilm. Robert (Martin Landau) är en äldre herre som lever ensam. För att få dagarna att gå jobbar han extra i en livsmedelsbutik med att packa varor. Så en dag träffar han på Mary (Ellen Burstyn) som precis flyttat in tvärs över gatan med sin dotter Alex (Elizabeth Banks). Mary visar snabbt intresse för Robert och de två går på dejt. Robert upptäcker nu för första gången kärleken och hans liv får en mening.



Vad man behöver veta om filmen är att den bjuder på mer än den genomsnittliga romantiska filmen. Man får två bra prestationer av veteranerna och tidigare Oscarsvinnarna Landau och Burstyn som är mycket bra tillsammans. Sen bjuds man på en del underliggande saker som man bara väntar på ska komma upp till ytan. Det är skickligt berättat för när man når slutet har filmen verkligen fångat ens uppmärksamhet och blir gripande. Det är orsaken till varför åtminstone jag ser på film - jag vill känna och jag vill bli överraskad. Denna film lyckas med det och mer därtill. Därför blir det till slut en svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.3

måndag 17 november 2014

Stockholm Filmfestival 2014: Over and Out


BÄSTA FILM:



De nominerade:
Breathe (Frankrike)
The Connection (Frankrike)
Kreuzweg (Tyskland)
Nightcrawler (USA)
Two Step (USA)

Vinnare:
Nightcrawler (USA)

Motivering:
En film som rakt igenom är spännande, underhållande och har en härlig huvudkaraktär.





BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE:



De nominerade:
Jean Dujardin (The Connection)
Jake Gyllenhaal (Nightcrawler)
Miles Teller (Whiplash)

Vinnare:
Jake Gyllenhaal (Nightcrawler)

Motivering:
Hans karaktär Lou Bloom är något störd och udda, han fångar det mycket bra och dessutom gör han lite mer än vad som krävs med rollen.





BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELARE:



De nominerade:
Anne Dorval (Mommy)
Rene Russo (Nightcrawler)
Lea van Acken (Kreuzweg)

Vinnare:
Anne Dorval (Mommy)

Motivering:
Övertygar som den frispråkiga Die och visar att hon inte har några spärrar i sitt skådespeleri. Klarar både komiken och dramat fint.





BÄSTA UNGA MANLIGA SKÅDESPELARE:



Ivo Pietzcker (Jack)

Motivering:
Är rakt igenom närvarande och känns aldrig fel i något läge, trots att han utsätts för en rad tuffa situationer.



BÄSTA UNGA KVINNLIGA SKÅDESPELARE:



Lea van Acken (Kreuzweg)

Motivering:
Eftersom filmen endast består av långa tagningar kräver det mycket av skådespelarna. Hon har huvudrollen och övertygar från första början.



BÄSTA SISTA SCEN:



De nominerade:
Breathe (Frankrike)
Mommy (Kanada)
Whiplash (USA)

Vinnare:
Whiplash (USA)

Motivering:
Det är svårt att värja sig mot filmens sista scener som höjer filmen på egen hand. Intensivt och starkt.





STÖRSTA ÖVERRASKNINGEN:



The Connection (Frankrike)

Motivering:
Man hoppas alltid på en bra film, men i det här fallet fanns det stor risk att det bara skulle bli en dussinfilm som slarvades bort. Så blev icke fallet. Istället bjöds man på en välgjord, känslosam och spännande film.



STÖRSTA BESVIKELSEN:



Foxcatcher (USA)

Motivering:
Motsvarade inte förväntningarna och även om den var långt ifrån sämst av filmerna som sågs så gav den mig för lite. Lite för långsam och med två av tre huvudkaraktärer som inte direkt var lätta att gilla. Dessutom var det svårt att se Steve Carell försöka spela en skurkroll.

PS: Det bör noteras att största besvikelsen (utan motsånd) egentligen var Surprisefilmen Pride. Men eftersom det inte var en film jag valde själv var den utom tävlan, så att säga.


SAMTLIGA FILMER SEDDA PÅ FESTIVALEN:




TITEL: Nightcrawler

REGI: Dan Gilroy

LAND: USA






TITEL: The Connection

REGI: Cédric Jimenez

LAND: Frankrike






TITEL: Breathe

REGI: Mélanie Laurent

LAND: Frankrike






TITEL: Two Step

REGI: Alex R. Johnson

LAND: USA






TITEL: Kreuzweg

REGI: Dietrich Brüggemann

LAND: Tyskland






TITEL: Jack

REGI: Edward Berger

LAND: Tyskland






TITEL: Mommy

REGI: Xavier Dolan

LAND: Kanada






TITEL: Reality

REGI: Quentin Dupieux

LAND: Frankrike






TITEL: Whiplash

REGI: Damien Chazelle

LAND: USA






TITEL: Foxcatcher

REGI: Bennett Miller

LAND: USA






TITEL: The Editor

REGI: Adams Brooks & Matthew Kennedy

LAND: Kanada






TITEL: Insecure

REGI: Marianne Tardieu

LAND: Frankrike






TITEL: I Am Not Lorena

REGI: Isidora Marras

LAND: Chile






TITEL: Pride (Surprisefilm)

REGI: Matthew Warchus

LAND: Storbritannien




FILMER SEDDA UTANFÖR FESTIVALEN:




TITEL: Fair Play

REGI: Andrea Sedlácková

LAND: Tjeckien






TITEL: Ida

REGI: Pawel Pawlikowski

LAND: Polen






TITEL: Black Coal, Thin Ice

REGI: Yi'nan Diao

LAND: Kina