torsdag 11 februari 2016

The Time Machine



Titel: The Time Machine / Tidsmaskinen
Genre: Äventyr/Sci-Fi/Romantik
Land: USA
År: 1960
Regi: George Pal
I rollerna: Rod Taylor, Yvette Mimieux, Alan Young, Tom Helmore

Handling: En engelsman i slutet av 1800-talet har skapat en tidsmaskin gör att han kan åka in i framtiden. Där finner han att mänskligheten blivit uppdelad i två raser.

Omdöme: Det är sista dagen för året, ja århundradet. Det är nämligen den 31:a december 1899 när vetenskapsmannen H. George Wells (Rod Taylor) samlat tre av sina vänner för att visa dem sitt nya experiment - en tidsmaskin i miniatyr. Experimentet går bra. Miniatyrtidsmaskinen försvinner från bordet och de tre vännerna är småimponerade, men inte helt övertygade. Tänk om det bara är ett magitrick?



Efter att vännerna gått går George till sin verkstad/sitt laboratorium. Där visar det sig att han har en likadan maskin som miniatyren han just fått att försvinna, fast i full storlek. Han ödslar ingen tid. Han är fast besluten att ge sig in i framtiden och utforska. Till en början testar han bara att färdas ett par minuter in i framtiden, men snart går dagar, år och årtionden. Vågar han åka flera tusen år i tiden?



Detta är en klassiker, speciellt upplägget som jag gillar. Det blir också trevligt att följa George när han från sin tidsmaskin ser hur världen förändras mitt framför ögonen på honom. En kul detalj är modebutiken utanför fönstret. Modedockan i fönstret visar hur modet förändras genom åren. George går igenom första och andra världskriget. Han undrar vart världen är på väg.



Eftersom filmen är från 1960 tänkte jag att han skulle åka fram till år 1959 eller 1960 (från 1899). Men istället kommer han till 1966, alltså några år in i framtiden sett till när filmen är gjord. Där upptäcker han dock att framtiden inte är positiv. Världen har inte lärt sig och är i ett nytt krig. Denna gång med mer avancerad teknologi. Nej, han beslutar sig för att ge sig ut på ett riktigt äventyr flera tusen år in i framtiden.



Tyvärr är det här, efter runt halva filmen som det hela tappar ordentligt. Civilisationen är ett gäng unga, känslolösa och smått lobotomerade idioter som verkar hjärntvättade - alltså inte långt ifrån hur det börjar se ut redan idag bland unga. Denna framtid blir en besvikelse. Det är studiokänsla, det finns monster (Morlocks) och det finns inte mycket att ta med sig i ärlighetens namn. Iofs finns här några roliga idéer, men de dribblas bort. Mot slutet känns det lite som Planet of the Apes (1968).



Det är synd att andra halvan inte kunde spinna vidare på det som första halvan hade byggt upp. Nu var det inte strålande innan den avslutande delen, men det var åtminstone intressant och smått fascinerande. Då tycker jag utan tvekan att tidsresefilmen Time After Time (1979) är att föredra och gör något klart bättre med samma upplägg. Då handlar det också om H.G. Wells som beger sig in i framtiden med sin tidsmaskin, men där förföljer han den ökände seriemördaren Jack the Ripper...





3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 7.6

onsdag 10 februari 2016

1994 års favoritfilmer - en gång till



Eftersom jag redan listat mina tio favoritfilmer för året 1994 kommer ingen ny lista. Men då det är andra som postar sina 1994-listor denna dag kände jag att det var värt att nämna dem och dessutom tipsa om min egen 1994-lista.

Mina favoritfilmer - 1994


Andra 1994-listor:
Flmr
Filmitch
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
We Could Watch Movies
Rörliga bilder och tryckta ord

tisdag 9 februari 2016

Blackhat - tankar efter andra titten



När Michael Manns nya film Blackhat kom i början av 2015 gick jag givetvis och såg den på bio. Utan att veta något om vad folk tyckte ville jag skapa mig en egen uppfattning först innan jag kollade betyg och läste kommentarer.

Efter filmens slut kunde jag konstatera att filmen absolut inte var en av Manns bättre filmer, men jag var ändå nöjd. Filmen har dock blivit ganska ordentligt sågad på många håll av olika anledningar. Bl.a. för hur en hacker ska se ut och hur filmen visar upp hackervärlden med sitt kodningsspråk etc. Grejen är bara den att den inte visar upp en stereotyp av en hacker och hackerspråket som används har hyllats av de som kan sina grejer. Dock kan det bli lite tråkigt om man förväntar sig en actionfilm från början till slut. Dessutom är det i ärlighetens namn inte lätt att göra en film om hackers, speciellt om man försöker göra det realistiskt som här.

I och med denna omtitt nästan exakt ett år efter att jag såg den på bio kunde jag framförallt konstatera två saker. Mina tankar från första titten håller i sig. Filmen är något svagare under första halvan än under den andra när man kommer till Asien. Då kommer den igång mer och mer. Det andra jag kan konstatera är att filmen precis som Michael Manns tidigare film Miami Vice (2006) är underskattad och något missförstådd. Missförstådd på så vis att man kanske förväntat sig något annat. Det här är nämligen i mina ögon god underhållning och har mycket av det som gör varför jag har Michael Mann som en favoritregissör. För även när det inte är en klassfilm man bjuds på så är det bättre än mycket annat lättglömt där ute.

Eftersom jag gärna går efter IMDb-betyg så kan jag bara skaka på huvudet när jag ser att den i nuläget ligger på 5.4 i betyg. Den låg på 5.6 när jag skrev min text för ett år sen. Jag kan väl förstå att den inte ligger på ett toppbetyg, men något runt 6.5 till 7.0 hade varit ett mer fair betyg i mina ögon. Årets (2015 års) mest underskattade film? Jag tror det.

Vanligtvis skriver jag gärna ett Revisited-inlägg på en film jag redan skrivit om. Men då jag tycker likadant och delar ut samma betyg som när jag såg den första gången hänvisar jag istället till den texten.

måndag 8 februari 2016

Someone Behind the Door



Titel: Quelqu'un derrière la porte / Someone Behind the Door / Manipulerad / Mördare bakom dörren
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: Frankrike
År: 1971
Regi: Nicolas Gessner
I rollerna: Anthony Perkins, Charles Bronson, Jill Ireland, Henri Garcin

Handling: En man hittas mitt ute på en väg och tas in till sjukhuset. Mannen lider av minnesförlust och behandlas av Dr. Jeffries som tar med honom hem för observation. Där visar det sig att läkaren har planer för mannen som även involverar läkarens fru och hennes älskare.

Omdöme: Ännu en sunkig Bronson-film? Inte riktigt. Visst är det inte någon av hans bättre och absolut inte en av hans mer kända filmer. Men det betyder inte att det inte kan finnas något av värde här. Till en början kändes det som att det skulle kunna bli en typiskt sunkig brittisk produktion från 70-talet (i det här fallet är det en fransk produktion som utspelar sig på den brittiska kusten). Skönt nog hittar man dock rätt när man anländer till läkarens hus där större delen av filmen sen utspelas.



Detta är i stort sett ett kammarspel där Anthony Perkins och Charles Bronson ställs öga mot öga. Perkins som Dr. Jeffries, Bronson som främlingen som lider av minnesförlust. Dr. Jeffries upptäcker inte bara att mannen lider av minnesförlust, utan även att han kan ha dödat en kvinna på stranden i närheten av platsen där han hittades. Dr. Jeffries är vänlig nog att ta hand om mannen, men visar sig ha en plan för honom.



Det är en historia man helst inte ska veta så mycket om, vilket jag inte heller gjorde. Dessutom förväntade jag mig en klart sämre film då den inte fått direkt bra kritik. Med låga förväntningar och två sköna skådespelare i huvudrollerna blev det här en helt ok filmstund.



Även om jag alltid gillar Charles Bronson och han i princip på egen hand höjer filmerna med sin närvaro, så är det faktiskt Anthony Perkins som är bäst här. Som den lurige läkaren passar han perfekt efter sina roller som inte helt stabil i t.ex. Psycho (1960) och Pretty Poison (1968). Han må verka mer stabil här, men har en djävulsk plan utstuderad.



Bronson, ja han är mer rolig än något annat här. En prestation som är något ovanlig för honom då han oftast spelade starka och iskalla karaktärer. Här spelar han en osäker man som styrs av läkaren. Han är en ganska svag individ, men potentiellt livsfarlig. Det blir faktiskt småroligt mest hela tiden när Bronson med sitt träiga skådespeleri inte direkt övertygar. Fast det funkar det också. Han är ursäktad den gode Bronson, särskilt som Perkins är skön och filmen bjuder på en rätt så tillfredsställande historia.





3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.0

söndag 7 februari 2016

Anchorman: The Legend of Ron Burgundy



Titel: Anchorman: The Legend of Ron Burgundy
Genre: Komedi
Land: USA
År: 2004
Regi: Adam McKay
I rollerna: Will Ferrell, Christina Applegate, Paul Rudd, Steve Carrell, Vince Vaughn, Luke Wilson, Tim Robbins, Ben Stiller, Jack Black, Danny Trejo, Seth Rogan

Handling: En snobbig nyhetsreporter på 70-talet paras ihop med en ambitiös, kvinnlig kollega som faktiskt är en duktig journalist. Han kommer då till en störande upptäckt: hans perfekta frisyr och mustasch och förmågan att kunna läsa innantill från en teleprompter kanske inte är gott nog åt hans tv-station i San Diego, Kalifornien.

Omdöme: Jag vill minnas att jag såg denna komedi på Stockholm filmfestival då den visades som en surprisefilm. Visste då inget om den och hade inte valt att gå och se den om den hade funnits i det ordinarie programmet. Så här flera år senare kände jag för en lättsam komedi och då jag inte kom ihåg mycket från filmen var det ett enkelt val.



Will Ferrell är Ron Burgundy, nyhetsankare på de populäraste TV-nyheterna i San Diego. Tillsammans med de övriga i teamet (Paul Rudd som fältreportern Brian Fantana, sportjournalisten Champ Kind (David Koechner), samt Steve Carell som väderleksreportern Brick) blir de minst sagt förskräckta när stationen tar in kvinnan Veronica Corningstone (Christina Applegate) som siktar på att bli ett nyhetsankare.



Männen på stationen agerar som stora barn, inklusive chefen Ed Harken (Fred Willard). På sina håll blir det småroligt där en del skämt och repliker går hem. Även när Ron Burgundy och de övriga i teamet stöter på andra stationers team blir det lite småroligt. Inte minst att se Vince Vaughn, Luke Wilson, Tim Robbins och Ben Stiller dyka upp i mindre roller.



Men det här är tyvärr varken särskilt bra eller roligt för den delen. Den har sina poänger, men för det mesta är det bara en rad ihopsatta sketcher i SNL (Saturday Night Live) stil. Funkar väl bra om man bara har den i bakgrunden när höjdpunkterna dyker upp, men som film som man tittar på under 90 minuter är det något för svagt och bjuder på en alltför ojämn nivå.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 7.2

lördag 6 februari 2016

And Then There Were None



Titel: And Then There Were None / ...och sen var ingen kvar
Genre: Mysterium/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1945
Regi: René Clair
I rollerna: Barry Fitzgerald, Walter Huston, Louis Hayward, Roland Young

Handling: Tio personer med olika bakgrund blir inbjudna till en ö av Mr. Owen som själv dock inte är närvarande. En efter en drabbas personerna av dödsfall. Men vem är mördaren? Filmatisering av Agatha Christies pjäs "Tio små negerpojkar".

Omdöme: På en liten båt befinner sig ett par främmande människor som är inbjudna till en ö av Mr. Owen. När de anländer till ön möts de av hjälpen som visar dem runt. När de alla sedan är samlade spelas ett meddelande upp som anklagar alla för att ha dödat. De inser snart att den mystiske Mr. Owen bjudit in dem för att döda dem en efter en.



En efter en börjar de också dö under mystiska omständigheter. Vem är denna Mr. Owen och varför har ingen sett honom? Kan han vara en av gästerna? Vad är det som händer på ön som ingen kan ta sig bort från förrän båten kommer tillbaka efter helgen? Det blir tydligt att de som ännu är i livet måste misstänka allt och alla. Och vad de än gör måste de undvika att vara ensamma med någon annan...



Inledningsvis när alla är samlade och börjar fundera på vad de gör där på ön så är det inte särskilt spännande. Inte för att det blir jättespännande längre fram, men det blir desto roligare att följa utvecklingen och se vart mysteriet ska ta oss. Det blir nämligen ett klart trevligt och mysigt litet mysterium efter det tredje dödsfallet eller så.



Det finns flera småsköna karaktärer där de sista fem-sex överlevande blir roligast att följa. Här finns domaren (Barry Fitzgerald) som hela tiden har sina teorier. Doktorn (Walter Huston) som tillsammans med domaren tror sig kunna lista ut hur det ligger till. Mannen som utger sig för att vara någon annan (Louis Hayward) och verkar ta det hela med ro. Och så butlern (Richard Haydn) så klart som man alltid måste se upp för.



Filmen får även gott om humor, även om det inte är en renodlad komedi. Det blir dock oundvikligt för de inblandade att inte misstänkta varandra och då göra allt för att inte vara ensamma. Även om jag gillar detta till stora delar tar den alltså ett tag att komma in i. Dessutom är slutet inte direkt minnesvärt, även om det inte heller är dåligt. Fördelen med en sån här film är att man försöker lista ut hur det ligger till, men man kan bara gissa precis som karaktärerna. Kul mysterium. Stark trea.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6

fredag 5 februari 2016

Danny Collins



Titel: Danny Collins
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 2015
Regi: Dan Fogelman
I rollerna: Al Pacino, Annette Bening, Christopher Plummer, Bobby Cannavale, Jennifer Garner

Handling: En åldrande musiker inspireras av ett gammalt brev som han har fått av John Lennon att börja leva livet annorlunda, och gör samtidigt ett försök att återknyta kontakten med sin biologiska son.

Omdöme: Detta var en film jag inte hade hört så mycket om. Titeln sa mig inte heller något. Men när man har Al Pacino, Annette Bening och Christopher Plummer samlade i en och samma film kan den kanske vara värd att kolla in.



Regissören (och manusförfattaren) Dan Fogelman kände jag inte till. Kanske inte så konstigt då detta är hans regidebut. Däremot hade han tidigare skrivit manus till ett flertal filmer (av blandad kvalité), som t.ex. Cars (2006), Tangled (2010), Crazy, Stupid, Love (2011) och Last Vegas (2013). Sistnämnda hade förresten också ett gäng veteranskådespelare i huvudrollerna (Michael Douglas, Robert De Niro, Kevin Kline, Morgan Freeman och Mary Steenburgen).



Historien handlar om musikern Danny Collins (Al Pacino) som i början av 1970-talet slagit igenom och gör en intervju med en musiktidning. Flera år senare är han en erkänd stjärna som turnerar med sina gamla låtar, men inte har skrivit något nytt på väldigt länge. På sin senaste födelsedag får han en present av sin manager Frank (Christopher Plummer). Det visar sig vara ett brev skrivet av John Lennon till Danny Collins som inkluderar Lennons telefonnummer. Brevet skickades dock till musiktidningen i början av 70-talet eftersom Lennon hade läst artikeln om Danny Collins. Just historien om brevet är en sann händelse.



Brevet får Danny Collins att börja fundera. Fundera på hur hans liv hade kunnat se ut om han fått brevet då, innan han blev en stjärna. Vad hade han sagt till John Lennon och vilka val hade han gjort? Hade han hållit sig undan drogerna? Hade han haft ett stadigt familjeliv? Det får honom att ta ett viktigt beslut. Han beslutar sig för att ställa in resten av turnén och åker till New Jersey. Där bor nämligen hans biologiska son han aldrig träffat...



Danny Collins visar sig vara en överraskande film. Jag gillar det här ganska tidigt och filmen fortsätter att vara stabilt bra hela vägen. Man får en mysig känsla helt enkelt och det är komfortabelt att vara i händerna på duktige Al Pacino som övertygar. Han behöver inte ens ta i särskilt mycket känns det som. En lite mer nedtonad Pacino, men fortfarande så det känns äkta med hans stjärnstatus som musiker.



Pacino har ett mycket fint och lyckat samspel med Annette Bening som spelar Mary, hotellmanager på det trevliga hotellet han bor på i New Jersey. De har gott om ordväxlingar ihop och flytet finns verkligen där. Men filmen bjuder på flera bra saker. Christopher Plummer dyker upp lite då och då som managern och jag skrattar nästan varje gång. Skön karaktär, småfräcka repliker och nästintill perfekt spelad av duktige Plummer. Han och Pacino spelade för övrigt tillsammans i den lyckade Michael Mann-filmen The Insider (1999).



Det här blir dock inte bara en historia om Danny Collins. Det blir en historia om hans försök att komma nära sin biologiska son Tom (Bobby Cannavale). På köpet får han en svärdotter i Samantha (Jennifer Garner) och deras dotter Hope. Hope är en ADHD-unge som har inlärningssvårigheter, men är samtidigt full av energi och en glädjespridare. För Danny Collins blir det en tid där han lägger av med drogerna, försöker komma nära sin son och hans familj, hittar en ny kärlek och får inspiration till att skriva nytt material.



En sak man inte får glömma eller underskatta är musiken. Musikvalen är mycket bra och bjuder inte minst på flera John Lennon-låtar. Men man får även nyskrivna låtar till filmen som funkar, inte minst några som Al Pacino framför (låter förvisso lite som ett fyllo, men det har sin charm det också). Det är helt enkelt en film som har mer att bjuda på än vad jag hade trott eller förväntat mig. Dessutom slutar den vid precis rätt ögonblick. Utan Al Pacino hade dock filmen inte blivit så lyckad, den saken är säker. Svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.1

torsdag 4 februari 2016

Mina favoritfilmer - 1969

Ett relativt svagt filmår där man saknar en bra bredd. Topp tre är en bra trio, men det är svårt att få ihop tio filmer som förtjänar att vara med, vilket är ovanligt. På den ljusa sidan hittar man filmer från olika länder och även i flera olika genrer.

På topp tio återfinns filmer från:

5 USA
2 Frankrike
1 Algeriet
1 Storbritannien
1 Italien


#10 Femina ridens (Piero Schivazappa)



En rik och sadistisk läkare kidnappar en kvinnlig journalist och håller henne fången i sitt hem. Där utsätter han henne för S&M-lekar, men resultatet blir inte riktigt som väntat...

En minst sagt udda film som aldrig skulle göras idag. En skön blandning av bisarrhet och humor gör det till en minnesvärd filmupplevelse.


#9 Cactus Flower (Gene Saks)



Ungkarlen Julian tycker att hans liv är perfekt. För att slippa binda sig har han sagt till sin älskarinna att han är gift och har barn.

Trevlig, rolig och harmlös komedi där Walter Matthau, Ingrid Bergman och en ung Goldie Hawn (som vann en Oscar) syns.


#8 The Sicilian Clan (Henri Verneuil)



Roger rymmer från fängelset med hjälp av en siciliansk familj och tillsammans med dem börjar han planera en till synes omöjlig kupp.

Triss i ess - Alain Delon, Jean Gabin och Lino Ventura i denna trevliga kriminalare om en vågad kupp av stora mått.


#7 Midnight Cowboy (John Schlesinger)



En bondgrabb flyttar från Texas till New York City för att försörja sig som gigolo på rika kvinnor. Det är dock inte lika enkelt som han tänkt sig. Istället kommer han i kontakt med en rörelsehindrad man, som lever ett ganska sjaskigt liv, och de båda männen utvecklar en djup vänskap.

Jon Voight och Dustin Hoffman är klart minnesvärda i det sunkiga New York där filmen utspelar sig. Ingen favorit, men trots allt en klassiker med fina prestationer.


#6 True Grit (Henry Hathaway)



Den märkligaste trio som någonsin spårat en mördare. En orädd, enögd sheriff, en "Texas Ranger" sugen på skottpengar och en ung flicka, knappt torr bakom öronen, som inte bryr sig om vad eller vilka de är, bara de kan bita ihop och göra sitt jobb.

Sköne John Wayne med ögonlapp bjuder på gott om humor i denna klassiska västern som fick en remake. Detta original är bättre.


#5 Army of Shadows (Jean-Pierre Melville)



Philippe Gerbier arresteras av den franska polisen som motståndsman till den tyska ockupationen. Det blir början på en historia som visar oss en sluten krets av ärrade motståndsmän som med litet stöd utifrån tar enorma personliga risker för sitt land.

Inte min favorit bland Melvilles filmer, men en som är mycket gedigen och gör mycket rätt. En film som kräver lite tålamod då den har ett något långsamt tempo, men utan att bli tråkig.


#4 On Her Majesty's Secret Service (Peter R. Hunt)



James Bond fortsätter sin jakt på Spectres ledare, Ernst Stavro Blofeld, och han är till och med beredd att begära avsked från underrättelsetjänsten om han inte får fullfölja sitt uppdrag. Den här gången dyker Blofeld upp i de schweiziska alperna, dit kvinnor från hela världen rest för att bli behandlade...

En Bond-film som växer med tiden. Inte perfekt (bl.a. stör många av skidsekvenserna där Bond filmats i studio), men här finns mycket att gilla. Man bjuds även på en bra och stark avslutning.


#3 Z (Costa-Gavras)



En vänsterradikal partiledare mördas efter att ha givit ett offentligt tal. En utredning inleds för att motbevisa anklagelser om en poliskonspiration, men ju längre utredningen når desto mer misstänkt verkar det.

Denna Oscarsvinnare för Bästa utländska film är en bra och stabil politisk thriller av en regissör som gjorde sig känd med den här typen av filmer.


#2 The Wild Bunch (Sam Peckinpah)



Ett gäng laglösa och deras vilda framfart i Mexiko och Texas i vilda västern-erans slutskede. De jagas av amerikanska prisjägare som släppts fria enbart för detta jobb, och hamnar i ett eget krig i Mexiko.

En sak ska man ha klart för sig med denna Sam Peckinpah-västern, och det är att man bjuds på gott om slow motion och härlig action. Tyvärr är den lite seg emellanåt, men fortfarande en klassisk västern.


#1 Butch Cassidy and the Sundance Kid (George Roy Hill)



En historia om de legendariska bankrånarna Butch Cassidy och Sundance Kid, och deras flykt undan rättvisan som tar dem ända till Bolivia.

En bra klassiker på alla sätt och vis där Paul Newman och Robert Redford står för en stor del av filmens framgång. Finns egentligen inte så många svagheter med den, där främst skådespelet och personkemin verkligen är på topp.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

The Italian Job
La piscine
Svetáci

---

Sämsta filmen: The Appointment

Gillar vanligtvis Sidney Lumets filmer, men detta var ett riktigt sömnpiller och bottennapp.

Största besvikelsen: Topaz

Inte bara en besvikelse för att det är Hitchcock utan även en svag film.