söndag 26 maj 2019

Split Second



Titel: Split Second / Atomexplosion in Nevada
Genre: Film-Noir/Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 1953
Regi: Dick Powell
I rollerna: Stephen McNally, Jan Sterling, Alexis Smith, Keith Andes

Handling: Sam Hurley, nationens mest efterspanade mördare lyckas med hjälp av en medfånge rymma från fängelset där de hålls fångna. För att undvika att åka fast igen tar han ett par personer gisslan och flyr till en spökstad, belägen i Nevadas öken. Medveten om att ingen kommer att leta efter dem här då området är avstängt av militären för en atombombssprängning följande morgon.

Omdöme: Om en noir-älskare hör namnet Dick Powell tänker man nog per automatik på honom i rollen som en hårdkokt privatdetektiv eller liknande då han flera gånger axlade de rollerna. Men under senare delen av sin karriär sadlade han nästan helt om till att regissera. Detta skulle bli hans regidebut, med en film-noir så klart. Hans främsta film som regissör skulle däremot bli The Enemy Below (1957).



Det här kan inte räknas som någon av de bättre inom film-noir, inte heller någon av de mer klassiska vad gäller stilen. Med det sagt är den inte så tokig. Skulle vilja dra paralleller mellan denna och den desto mer kända noiren Key Largo (1948). Orsaken är att ett gäng människor under omständigheterna som råder tvingas trycka i ett hus. Här har ett par rymlingar tagit gisslan och begett sig till en kåkstad i Nevada där militären ska utföra ett atombombstest morgonen därpå.



Mördaren och rymlingen Sam Hurley (Stephen McNally) har planen klar för sig. Tillsammans med sina två kumpaner ska de ta gisslan och bege sig till kåkstaden där ingen kommer leta efter dem. Han är medveten om att de ska genomföra ett atombombstest, men innan det kommer de sticka därifrån. Problemet är bara att en av hans kumpaner har blivit skjuten under rymningen och behöver en doktor. Maken till en i gisslan är just doktor, men frågan är om han kommer kunna komma i tid - eller dyka upp överhuvudtaget.



Filmen stannar upp en del när rymlingarna och gisslan tagit sig till kåkstaden. Men det skapas en del intriger då Sam Hurley visar sitt intresse för de två kvinnorna i gisslan, den blonda Dottie (Jan Sterling) och brunetten Kay (Alexis Smith) vars make är doktorn. Båda kvinnorna är inte sena med att försöka rädda sitt eget skinn och övertyga Sam om att han ska ta med just henne när han ska fly därifrån.



Roligast blir det att följa Sam Hurley och de två kvinnorna som ger filmen dess dynamik. Stephen McNally funkar bäst tillsammans med Jan Sterling som tidigare visat att hon funkar bra i film-noirs. Filmen hade kunnat göra mer för att öka spänningen runt det stundande atombombstestet. Istället lämnar man det mest till slutet då tiden blir knapp och alla inte kan hinna sätta sig i säkerhet. Man hade gott kunnat bjuda på ett mörkare slut än vad man får istället för som nu där det blir lite för tillrättalagt. Den kompromisslöse Sam Hurley gör dock filmen värd en titt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

lördag 25 maj 2019

Lured



Titel: Lured / Lockfågeln
Genre: Kriminalare/Mysterium/Film-Noir
Land: USA
År: 1947
Regi: Douglas Sirk
I rollerna: Lucille Ball, George Sanders, Charles Coburn, Boris Karloff

Handling: En seriemördare i London skickar dikter till Scotland Yard innan han mördar unga kvinnor. Polisen står handfallna, men när en ung dansös försvinner kommer de i kontakt med hennes bästa väninna, som blir en perfekt lockfågel för att få fram mördaren.

Omdöme: Erkänt duktige Douglas Sirk gjorde sig ett namn med sina melodramer under 50-talet. Detta är en av hans tidigare filmer i Hollywood efter att ha kommit över från sitt hemland Tyskland under andra världskriget.



Skådeplatsen är London, men i själva verket är det inspelat i Hollywood. En seriemördare hittar sina offer genom tidningsannonser - unga vackra kvinnor. Mördaren skickar kryptiska meddelanden till polisen inför varje mord. Polisinspektör Harley Temple (Charles Coburn) vid Scotland Yard har hand om fallet.



När en ung dansös försvinner efter att polisen fått ännu ett kryptiskt meddelande från mördaren, tar Temple hjälp av dansösens väninna Sandra Carpenter (Lucille Ball). Sandra är en amerikanska som kommit till London för att uppträda. Nu rekryteras hon av inspektör Temple som lockfågel.



Även om detta väl räknas som film-noir så ska man inte förvänta sig en sådan. Åtminstone inte under stora delar av speltiden. Man får inte se mördaren i aktion och det är inte heller särskilt spännande. Däremot är det lite småkul att se Lucille Ball som den kvicktänkta Sandra som snarare påminner om typ Rosalind Russell i His Girl Friday (1940).



Det blir en småtrevlig film att ta sig igenom där skådespelarna gör sitt ledda av Lucille Ball och de två Oscarsvinnarna Charles Coburn och George Sanders. Filmen tätnar till mot slutet och mysteriet får sin upplösning med vem som faktiskt är mördaren. Det blir nästan mer ett Agatha Christie-mysterium över filmen än en film-noir. Det är så klart inte fel, men hade nog väntat mig en lite mer spännande film-noir.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.0

fredag 24 maj 2019

The Boston Strangler



Titel: The Boston Strangler / Bostonstryparen
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1968
Regi: Richard Fleischer
I rollerna: Tony Curtis, Henry Fonda, George Kennedy, Murray Hamilton

Handling: Ett flertal äldre kvinnor har blivit strypta och utsatts för våld i sina hem i Boston av samma okända förövare. En utredning tillsätts men utan resultat. När flera yngre kvinnor attackeras får John Bottomly ansvar för utredningen och får de olika polisdistrikten att samarbeta.

Omdöme: Under början av 60-talet skakades USA och hela världen av mordet på president John F. Kennedy. Samtidigt härjade en galen seriemördare i Boston känd som Bostonstryparen då han ströp sina offer till döds. Poliskåren runt om Boston stod handfallna som överfallen och morden steg. Ett helt samhälle var i skräck, speciellt som hans äldsta offer var 85 och yngsta 19. De flesta hade släppt in sin mördare i hemmet, trots vetskapen om att mördaren fanns där ute.



Detta uppmärksammade fall pågick mellan 1962-64, filmen kom bara några år senare. Men många frågor var obesvarade långt senare. Inte bara vem mördaren var utan även hur sjuka individer skulle behandlas och hur man skulle förebygga liknande händelser. Självklart lättare sagt än gjort då det inte alltid är lätt att upptäcka vem som är psykiskt sjuk och kapabel till att döda, inte minst om de lever vad som verkar vara ett normalt liv.



När filmen sågs för många år sedan lämnade den inte några direkta avtryck. När den nu ses om förstår man varför. Det är en film som berättar den verklighetsbaserade historien genom att lägga fram fakta, men kanske glömmer bort att göra det till en spännande eller gripande film.



Mördaren spelad av Tony Curtis dyker upp efter halva filmen, en timme in. Innan dess har man mest fått ta del av polisens arbete som leds av Phil DiNatale (George Kennedy). När det inte leder någonvart handplockar justitiekanslern John Bottomly (Henry Fonda) att samordna insatsen i hopp om att få tag i mördaren.



Den något långsamma filmen hade kunnat bli något bättre med materialet som fanns. Vad den gör bra är användandet av det tidstypiska split screen-formatet som används mycket flitigt under filmens gång, inte minst första halvan. Aldrig så det känns onödigt eller överdrivet, även om det är en hel del. Det är faktiskt ganska fräckt och funkar för att visa händelseförloppet. Detta var t.ex. något The Thomas Crown Affair (1968) och andra filmer från eran använde sig av.



Rutinerade regissören Richard Fleischer kunde sina grejer i genren och fotot är överlag bra. Trots det lämnar filmen en lite besviken över att det inte blev mer av det hela. Avslutningsvis bör Tony Curtis nämnas då han är duktig och borde dykt upp tidigare.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.1

torsdag 23 maj 2019

Mina favoritprestationer - 1986

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Bill Paxton (Aliens)

Som den nervöse och pratglade marinsoldaten Hudson.



Sigourney Weaver (Aliens)

Som den starka och envisa Ripley.



Dennis Hopper (Blue Velvet)

Som den psykopatiske Frank Booth.



Sean Connery (Der Name der Rose)

Som munken William av Baskerville som leker detektiv.



Ron Perlman (Der Name der Rose)

Som oförglömlige puckelryggade Salvatore.



Jeff Goldblum (The Fly)

Som flugan... eller vetenskapsmannen Seth Brundle.



Michael Caine (Hannah and Her Sisters)

Som den otrogne maken Elliot.



Rutger Hauer (The Hitcher)

Som den seriemördande liftaren John Ryder.



Tom Noonan (Manhunter)

Som Francis Dollarhyde, kärlekskrank och potentiellt farlig mördare.



Bob Hoskins (Mona Lisa)

Som godhjärtade smågangstern George.



Andra som var med i diskussionen:

John Glover (52 Pick-Up)
Sean Penn (At Close Range)
Christopher Walken (At Close Range)
Paul Newman (The Color of Money)
Paul Hogan (Crocodile Dundee)
Stefan Sauk (I lagens namn)
Gösta Ekman (Morrhår och ärtor)
Margaretha Krook (Morrhår och ärtor)
Willem Dafoe (Platoon)
Chevy Chase (¡Three Amigos!)
Steve Martin (¡Three Amigos!)
Martin Short (¡Three Amigos!)

onsdag 22 maj 2019

Die Hard: With a Vengeance (Revisited)



Titel: Die Hard: With a Vengeance / Die Hard - Hämningslöst
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1995
Regi: John McTiernan
I rollerna: Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Jeremy Irons, Larry Bryggman

Handling: John McClane är numera en alkoholist som blivit avstängd från sin tjänst inom polisstyrkan. Det hindrar dock inte den råbarkade snuten från att ta sig an en bombterrorist som planerar att råna Federal Reserve-banken i New York.

Omdöme: Efter succén med Die Hard (1988) var John McTiernan tillbaka som regissör efter att Renny Harlin gjorde Die Hard 2 (1990). Man känner att McTiernan är tillbaka då filmen har många likheter med originalet, inte bara att huvudskurken är bror till Hans Gruber (Alan Rickman) från originalet. Det är även tonen med filmen som har gott om humor samtidigt som den är fartfylld med en hel del action. Dessutom blir det ganska brutalt på sina håll.



Redan från inledningen där en bomb plötsligt skakar New York är man igång. Det höga tempot låter inte vänta på sig. En terrorist med tysk brytning som kallar sig för Simon (Jeremy Irons) ringer polisen och kräver att man plockar in den avstängde polisen John McClane (Bruce Willis). Motvilligt går hans chef Walter Cobb (Larry Bryggman) med på det. McClane ska dansa efter Simons instruktioner, annars detonerar en jättebomb på en skola någonstans runt New York.



När John träffar butiksägaren Zeus (Samuel L. Jackson) som driver en elektroniksbutik i ett svart område, tar det inte lång tid innan vi har ett klassiskt radarpar att följa. John och Zeus måste nu tillsammans lösa en rad kluriga gåtor och näst intill omöjliga uppgifter som Simon sätter dem på. Under tiden har Simon och hans gäng satt igång sin plan för att komma över en stor mängd guld mitt i New York.



Filmen är utan tvekan som bäst när Bruce Willis och Samuel L. Jackson tjafsar och försöker lösa situationerna de hamnar i. Humorn funkar bra och Samuel L. Jackson lyfter helt klart nivån på det hela med sin stil. Mycket bra tajming och samspel mellan de två. Jeremy Irons får långt ifrån det utrymme man hade önskat sig och kan inte mätas med Alan Rickman från originalet. Men han är ändå bra som överlägsen elak tysk. Övriga i hans gäng är dock lite för bleka. Hade önskat att man haft ytterligare en eller två bra karaktärer bland dem.



Då filmen är en bit över två timmar är det svårt att hela tiden bjuda på något, men filmen lyckas ganska bra med det. Händelserik och underhållande, precis som en actionfilm med skön humor ska vara. Däremot tappar filmen en del när man närmar sig slutet. Man lämnar centrala New York och låter John och Zeus göra dumdristiga saker, ja lite overkliga i jakten på Simon och hans gäng. Även slutet känns lite utdraget. Men överlag har filmen fler plus än minus som gör att det nog ändå är en svag fyra, trots att den tappar lite sista halvtimmen. Tankarna om filmen senast den sågs hittas här.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

tisdag 21 maj 2019

52 Directors - Richard Linklater



Richard Linklater tillhör inte mina favoritregissörer. Eller rättare sagt, skulle inte nämna honom eller tänka på honom om jag skulle lista regissörer jag gillar. Med det sagt har han gjort ett par filmer jag uppskattar, vissa mer än andra. Han har något av en egen stil och det är aldrig fel.

Hans topp fem domineras av de tre filmerna i Before-trilogin, även om de inte alla återfinns i toppen. Då man inte sett så värst många filmer av honom (men trots allt det bästa han har att bjuda på), så ser det lite svagare ut utanför listan. De fem utvalda är dock alla sevärda filmer där ettan är ohotad.




Plats #5

Before Sunset (2004)


Har aldrig sett denna andra del i trilogin som lika bra som många andra tycker att den är. Fortfarande trevlig och inte alls tokig, men mycket av det jag gillade med den första filmen saknar jag här. Dock bra att det inte blir upprepande och kul att se "hur det gick sen".



Plats #4

Boyhood (2014)


Själva grejen med att filma över en 12-års period är nog det häftigaste med filmen. Att se barnen och de vuxna utvecklas och förändras, det är inte ofta man får se på film (med samma skådespelare vill säga). Hade kunnat göra mer med det hela då manuset kanske inte är så speciellt.



Plats #3

Dazed and Confused (1993)


En skön inblick bland ett par ungdomar under en sommar i 70-talets USA. Mest minnesvärt blir Matthew McConaugheys inhopp som coole Wooderson.



Plats #2

Before Midnight (2013)


Blev positivt överraskad av denna den tredje delen i trilogin där paret blivit äldre och vardagen både är vacker som dramatisk. Gillar att den blandar och blir starkare under den senare delen av filmen. Överträffar därför den andra delen då den får mig att känna mer.



Plats #1

Before Sunrise (1995)


Uppskattar att det är något oskyldigt och naturligt över paret som träffas under en sommar i Europa. Hög mysfaktor och känsla när vi tar oss runt Europa och våra huvudpersoner lär känna varandra och faller för varandra. Vackert och fint som ett bra romantiskt drama ska vara.





Totalt har 8 filmer setts av Richard Linklater:

Slacker (1991)
Dazed and Confused (1993)
Before Sunrise (1995)
The School of Rock (2003)
Before Sunset (2004)
A Scanner Darkly (2006)
Before Midnight (2013)
Boyhood (2014)

Totalt snittbetyg på samtliga 8 filmer (av 5.00) = 3.12





Har Henke valt samma fem filmer tro?