fredag 22 mars 2019

Mid90s



Titel: Mid90s
Genre: Drama
Land: USA
År: 2018
Regi: Jonah Hill
I rollerna: Sunny Suljic, Na-kel Smith, Lucas Hedges, Katherine Waterston

Handling: Historien utspelar sig i Los Angeles i mitten av 90-talet och följer Stevie, en 13-åring med ett problemfyllt hem som möter nya vänner i en grupp skateboardåkare.

Omdöme: Stevie (Sunny Suljic) är en liten grabb på 13 år som bor med sin ensamstående mamma (Katherine Waterston) och 18-årige storebror Ian (Lucas Hedges). Det är oklart om de är halvbröder, men mycket tyder på det. Ian är allt annat än snäll mot sin lillebror och misshandlar honom ofta, vissa gånger helt utan anledning. Stevie är dock oftast en glad och snäll pojke.



Stevie börjar lära sig åka skateboard och besöker en skateboardaffär där han träffar de något äldre Ray (Na-kel Smith), Fuckshit (Olan Prenatt), Fourth Grade (Ryder McLaughlin) och Ruben (Gio Galicia). Snart blir Stevie en i gänget och de fem umgås främst genom skateboardåkandet, men även med att bara prata eller gå på fester. Vad alla har gemensamt är trasiga hemförhållanden som får dem att ge sig ut på Los Angeles-gator med sina skateboards.



En sak som slår en genom filmens gång är att Lucas Hedges som storebror Ian inte utnyttjas tillräckligt. Han får mest agera sidokaraktär som allt som oftast är på dåligt humör och visar upp sina våldsamma tendenser. Vad orsaken är och vad han går igenom borde man ha utforskat mer för här fanns mer att hämta. Istället blir det Stevie och Ray som blir de intressantaste karaktärerna. Ray blir nästan den storebror Stevie alltid velat ha medan Stevie blir den lillebror Ray saknar.



Skådespelaren Jonah Hill gör här sin regidebut och har även skrivit manuset. Han var själv i samma ålder under mitten av 90-talet som huvudpersonen Stevie är i filmen. Men det är oklart om det handlar om hans uppväxt rakt av eller främst visar hur han upplevde att växa upp på 90-talet. Filmens stil påminner för övrigt en del om Richard Linklater och tidsperioden har fångats bra.



Den komponerade musiken står Atticus Ross och Trent Reznor för som ju bl.a. vann en Oscar för The Social Network (2010). Deras musik är även bra här och skapar en skön stämning varje gång den spelas. Deras musik kombineras med främst 90-tals låtar som oftast funkar, men inte alltid håller en lika hög nivå. Hade definitivt inte klagat om musiken av Ross/Reznor fått större utrymme, för när den dyker upp är den mycket bra och passande.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.4

torsdag 21 mars 2019

Mina favoritprestationer - 1978

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Jill Clayburgh (An Unmarried Woman)

Som den nyligen skilda Erica.



John Cazale (The Deer Hunter)

Som den ständigt allvarlige, men komiske Stan.



Robert De Niro (The Deer Hunter)

Som den mentalt starke Michael.



Christopher Walken (The Deer Hunter)

Som den något mystiske Nick.



Dudley Moore (Foul Play)

Som den sexfixerade Stanley Tibbets.



Bruno Ganz (Messer im Kopf / Knife in the Head)

Som Berthold Hoffmann, som kämpar efter svåra skallskador.



Brad Davis (Midnight Express)

Som den unge Billy Hayes som hamnar i turkiskt fängelse.



John Hurt (Midnight Express)

Som den narkotikaberoende fången Max.



Dustin Hoffman (Straight Time)

Som den nyligen frigivne tjuven Max Dembo.



Harry Dean Stanton (Straight Time)

Som Jerry Schue, Max Dembos kumpan.



Andra som var med i diskussionen:

Goldie Hawn (Foul Play)
Anthony Hopkins (Magic)
Peter Sellers (Revenge of the Pink Panther)
Elliott Gould (The Silent Partner)
Christopher Plummer (The Silent Partner)
Nick Nolte (Who'll Stop the Rain)

onsdag 20 mars 2019

Triple Frontier



Titel: Triple Frontier
Genre: Action/Kriminalare/Thriller/Äventyr
Land: USA
År: 2019
Regi: J.C. Chandor
I rollerna: Oscar Isaac, Ben Affleck, Charlie Hunnam, Garrett Hedlund, Pedro Pascal, Adria Arjona

Handling: Lojaliteter prövas när fem före detta elitsoldater återförenas för att stjäla en förmögenhet från en knarkkung - en kupp som får en rad oavsiktliga konsekvenser.

Omdöme: Regissören J.C. Chandor hade gjort tre bra till mycket bra filmer i Margin Call (2011), All Is Lost (2013) och A Most Violent Year (2014). Denna hans fjärde film skulle från början regisserats av Kathryn Bigelow som dock istället valde att göra Detroit (2017).



Chandor återförenas här med Oscar Isaac efter samarbetet på A Most Violent Year (2014). Han ses som Pope och är en av fem män som tidigare varit med i en specialstyrka. Pope har fått upp spåret på den ökände knarkkungen Lorea (Reynaldo Gallegos). Planen är att eliminera Lorea och komma över de många miljonerna som han lär sitta på i sitt hus inne i den sydamerikanska djungeln.



Pope får med sig de gamla polarna Redfly (Ben Affleck), Ironhead (Charlie Hunnam), hans bror Ben (Garrett Hedlund) samt Catfish (Pedro Pascal) som också är teamets pilot. Tillsammans blir de något av The A-Team (2010), fast utan humorn och desto mer seriösa.



Planen är till en början endast att rekognosera och se om det är möjligt att genomföra en attack mot Loreas vaktade villa. Givetvis har gruppen svårt att hålla sig borta från de många miljonerna som de kan lägga beslag på och bestämmer sig för att slå till. Självklart går saker inte riktigt som på räls. Det största problemet är att de behöver ta sig över Anderna och undvika att råka ut för samma öde som i Alive (1993).



Är det en sak som kunde ha gjorts bättre så är det karaktärerna. Man lär känna Oscar Isaacs karaktär lite mer än de övriga, men man känner inte något speciellt för någon av dem. De känns mest som fem anonyma ansikten som man inte direkt blir ledsen över om de stryker med. Oscar Isaac som Pope och Pedro Pascal som Catfish är de två som funkar bäst. Ben Affleck, Charlie Hunnam och Garrett Hedlund känns desto tristare i sina respektive roller.



Till stor del gillar jag det här. Det är ett gammalt hederligt actionäventyr som inte krånglar till det så mycket. Det är bra filmat och det mesta känns äkta. Något som dock kunde varit bättre än specialeffekterna som det finns en del av under filmens gång. Dessa håller inte riktigt högsta klass, men man har även sett sämre. En annan sak som hade önskats för mer effekt hade varit att göra det hela lite mer intensivt, lite mer stämningsfullt. Det finns där, men mer av den varan hade tagit filmen till nästa nivå. Trots allt blir man ganska nöjd, även om man såg potentialen till ännu lite mer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.6

tisdag 19 mars 2019

52 Directors - Charlie Chaplin



Den absolut störste inom stumfilm. Visst kan man nämna andra i konversationen, som Stan Laurel & Oliver Hardy (Helan & Halvan), Buster Keaton och Harold Lloyd. Men med tanke på vilken genomslagskraft Charlie Chaplins filmer haft världen över, kan man inte säga annat än att han är den störste. Han var inte bara regissör och huvudrollsinnehavare utan även manusförfattare och kompositör.

Att välja ut de fem på listan var inte så svårt, även om några av de som lämnades utanför är klart bra filmer. Däremot var det desto svårare att behöva rangordna listan. Här återfinns nämligen fem klassiker som till stor del är jämnbra och det är därför svårt att säga vilken man gillar mest och minst. Men ettan är nog ändå den som känns mest given.




Plats #5

Modern Times (1936)


Att se Chaplin jobba på fabriken under filmens inledning är en av höjdpunkterna med filmen. Ätmaskinen är riktigt finurlig.



Plats #4

City Lights (1931)


Fin och vacker historia med Chaplin och den blinda blomsterflickan. Som helhet är den kanske inte på topp som hans allra bästa filmer, men det är en smaksak då det är en riktig klassiker.



Plats #3

The Gold Rush (1925)


Att följa Chaplin i jaktstugan, desperat efter något att äta och sedan göra det bästa av situationen är en fröjd för ögat och själen. En film som börjar lite trevande men blir sedan riktigt bra. Ytterligare en klassiker värd sitt rykte.



Plats #2

The Circus (1928)


Kanske inte lika känd som hans största klassiker, men denna har det mesta en bra film av Chaplin ska ha. Svårt att säga att någon av hans filmer är underskattade, men skulle man välja en så är det nog denna.



Plats #1

The Kid (1921)


Den film av Chaplin som har allt en film av honom ska ha. Mycket humor, mycket hjärta och värme. Det hjälper också att Chaplin får gott sällskap av den lille pojken som blir en bra radarpartner till honom.





Totalt har 9 filmer setts av Charlie Chaplin:

The Floorwalker (1916) *kortfilm*
The Kid (1921)
The Gold Rush (1925)
The Circus (1928)
City Lights (1931)
Modern Times (1936)
The Great Dictator (1940)
Monsieur Verdoux (1947)
Limelight (1952)

Totalt snittbetyg på samtliga 9 filmer (av 5.00) = 3.67





Henke har också valt ut sina fem Chaplin-favoriter.

måndag 18 mars 2019

Won't You Be My Neighbor?



Titel: Won't You Be My Neighbor?
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2018
Regi: Morgan Neville

Handling: En biografisk dokumentär om den amerikanska barnprogramledaren Fred Rogers.

Omdöme: Fred Rogers, inte ett namn som ringer några klockor för egen del. Men i USA var han ett välkänt namn på TV då han under flera årtionden var TV-värd, inte minst för barnprogrammet "MisteRogers' Neighborhood" som höll på i nästan 40 år från 1960-talet till början av 2000-talet.



Barnprogrammet som Fred Rogers höll i var inte vilket barnprogram som helst. Fred Rogers var utbildad predikant och såg en chans att göra något för barn och började på TV. Han var genuint intresserad av att bilda barn och visa att varje barn och person är viktig. Genom olika karaktärer (inte minst handdockor), men även som sig själv tacklade han diverse aktuella problem. Som t.ex. attentat på Kennedy och rymdfärjor som exploderar till enkla vardagliga saker som att inte känna sig tillräcklig och annat som barn och ungdomar går igenom.



Dokumentären visar bra upp hur Fred Rogers verkligen brydde sig och inte var med på TV för att själv bli stjärna eller liknande. Han gjorde det för barnens skull. Han var inte bara värd för programmet, han skrev och uppträdde även med sina handdockor med viktiga budskap. Lite som en terapistund för barn genom TV-rutan. Han verkade inte bara vara genuint intresserad av att hjälpa barn utan även vara genuint god, och ville att vi skulle vara lite snällare mot varandra och sprida kärleken.



Jag kan tänka mig att dokumentären hade skapat mer känslor och intresse om man varit uppväxt med barnprogrammet eller Fred Rogers. Som det är nu är det mest fascinerande att se honom som person, för unik var han på sättet att tala. Han hade ett sätt som gjorde att man lyssnade, barn som vuxen. Ett bra exempel var när han talade inför den amerikanska senaten. Ett annat fint exempel var klippen då man fick se honom möta gorillan Koko. Alla verkade känna av värmen han delade med sig.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 8.5

söndag 17 mars 2019

Undercover Blues



Titel: Undercover Blues
Genre: Komedi/Kriminalare
Land: USA
År: 1993
Regi: Herbert Ross
I rollerna: Dennis Quaid, Kathleen Turner, Stanley Tucci, Richard Jenkins

Handling: En man och hans hustru, båda f.d. FBI- och CIA-agenter, kommer till New Orleans med deras sex månader gamla bebis för att tillbringa sin föräldraledighet där. Väl där börjar polisen och deras chef be dem göra bara ett till jobb. Efter sig har de Muerte som gör allt för att förstöra för familjen.

Omdöme: Jeff (Dennis Quaid) och Jane Blue (Kathleen Turner) vill bara koppla av och komma bort från allt när de med sin sex månader gamla dotter anländer till New Orleans. Men föräldraledigheten för de två ex-agenterna inom FBI och CIA blir allt annat än lugn. Det börjar med att en rånare som kallar sig för Muerte (Stanley Tucci) attackerar Jeff när han är ute med dottern i barnvagn. Muerte blir förnedrad av Jeff, men han tänker inte ge sig så lätt utan fortsätter terrorisera familjen Blue varje tillfälle som ges.



Jeff och Jane får snart påhälsning av New Orleans-polisen samtidigt som deras chef ber dem om hjälp med ett viktigt uppdrag då en farlig internationell terrorist befinner sig i New Orleans. De båda tar det hela med en klackspark, och tar givetvis med sig sin bebis när de försöker stoppa terroristen, hålla polisen och den besatte Muerte på avstånd.



Det här är en typ av komedi som är allt annat än realistisk, vilket tar ett tag att vänja sig vid. Jeff och Jane rycker mest på axlarna och bekämpar problemen de ställs inför utan att oroa sig för sin hälsa. De flesta de har att göra med och som de stöter på verkar vara korkade och smått efterblivna. Den som funkar bäst trots detta är Stanley Tucci som får fria händer att spela över som Muerte och blir rolig att skåda.



Dennis Quaid och Kathleen Turner funkar bra ihop och känns i många fall som ett par som är förälskade i varandra och har kul ihop. Speciellt Quaid har en sådan positiv energi och känns hela tiden glad filmen igenom att det nog smittade av sig på Turner. Hon får också vara med och leka när paret hamnar i diverse knipor runt New Orleans och gör vad hon ska.



Filmen kom att bli den näst sista som regissören Herbert Ross gjorde. På sin resumé har han bl.a. trevliga filmer som Play It Again, Sam (1972), The Last of Sheila (1973), The Goodbye Girl (1977) och The Secret of My Succe$s (1987).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0

lördag 16 mars 2019

Switching Channels



Titel: Switching Channels / Heta nyheter
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Ted Kotcheff
I rollerna: Kathleen Turner, Burt Reynolds, Christopher Reeve, Ned Beatty

Handling: En TV-reporter försöker säga upp sig från sitt jobb för att gifta sig rikt, men hennes chef och ex-make tänker inte släppa henne så lätt.

Omdöme: Trion Kathleen Turner, Burt Reynolds och Christopher Reeve var heta på 80-talet, även om både Reynolds och Reeve hade tappat en del av sin stjärnglans i slutet av 80-talet. Regin på denna nyversion av His Girl Friday (1940) och The Front Page (1974) stod Ted Kotcheff för, mest känd för First Blood (1982). Detta är dock något helt annat.



TV-reportern Christy (Kathleen Turner) är nyhetskanalen SNN:s stjärna i Chicago. Hennes chef och ex-make Sully (Burt Reynolds) tar henne för givet då hon alltid fixar biffen. Men när hon utbränd skickas på semester, träffar hon sitt livs kärlek i Blaine (Christopher Reeve). När Christy meddelar att hon säger upp sig, ska gifta sig och flytta till New York med omedelbar verkan, övertalar Sully henne att göra en sista intervju med en dömd mördare som ska avrättas inom några timmar. Det blir startskottet på ett triangeldrama med efterföljande kalabalik på nyhetsredaktionerna runt Chicago.



Huvudtrion har inget direkt bra samspel och de lär inte ha kommit särskilt bra överens, i synnerhet Kathleen Turner som hade det jobbigt med Burt Reynolds. Hans roll skulle för övrigt Michael Caine från början ha spelat, vilket också var orsaken till varför Christopher Reeve lär ha skrivit på då han gillade att spela mot honom ett par år tidigare i Deathtrap (1982). Bäst är nog Ned Beatty som girig politiker, som för övrigt spelade med Burt Reynolds i klassikern Deliverance (1972).



En komedi ska vara rolig. Denna är inte särskilt rolig. Visst finns det scener där man drar på smilbanden (speciellt varje gång Burt Reynolds skrattar), men det är mest en komedi som inte får till det. Nej, då är His Girl Friday (1940) klart mycket bättre för denna kan man gott vara utan.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.9