tisdag 4 augusti 2015

Across 110th Street



Titel: Across 110th Street / Massakern på 110:e gatan
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1972
Regi: Barry Shear
I rollerna: Anthony Quinn, Yaphet Kotto, Anthony Franciosa, Paul Benjamin

Handling: Två tuffa New York-snutar jagar tre Harlem-bovar som stulit pengar från maffian och startat ett gängkrig.

Omdöme: Det var någon gång efter att ha sett Quentin Tarantinos pärla Jackie Brown (1997) som jag lyckades leta upp denna film där Bobby Womacks titellåt "Across 110th Street" (som även hörs i nämnda Tarantino-film) spelas under förtexterna. Detta är en film som är en tredjedel blaxploitation, en tredjedel maffiafilm och en tredjedel polisfilm. En kombination som bjuder på oväntat bra resultat.



Det inleds med att två svarta män utklädda till poliser ger sig på en lägenhet där maffian precis ska hämta sina tvättade pengar. Skottlossning utbryter och flera personer dör, bl.a. maffiamedlemmar och patrullerande poliser som dyker upp på platsen precis när männen hoppar in i den väntande bilen. De tre männen kommer över $300.000, en fin liten summa på den här tiden.



Nu får de maffian efter sig där Nick D'Salvio (Anthony Franciosa) får uppdraget att hitta och straffa de skyldiga. Som om det inte vore nog kopplas veteranpolisen kapten Mattelli (Anthony Quinn) in på fallet. Han har rykte om sig att vara en rasistisk polis som tar till alla tillåtna och otillåtna medel för att få svar. I detta fall har politikerna bestämt att en svart polis ska leda fallet så kommissarie Pope (Yaphet Kotto) utses. Detta gillas inte alls av Mattelli som har högre rang än sin yngre kollega. De två jobbar också helt olika, vilket skapar osämja mellan de två när de ska försöka samarbeta.



Vilken härlig rulle det här är! Blixtrande bra med en hård och brutal approach där man inte lägger några fingrar emellan. Ingen är direkt god här, men samtidigt får man en tillräckligt bra insyn i karaktärernas vardag och situation för att förstå hur pressade de är. Det är faktiskt lite smått unikt att man lyckas följa tre vitt skilda grupper på det här viset och känna med alla tre, även om det är på olika sätt.



Bland de tre svarta bovarna är två mer kloka än den tredje. De vill nämligen ligga lågt och avvakta innan de sticker med pengarna. Så de fortsätter på sina jobb och drar inte åt sig onödig uppmärksamhet. Den tredje är dock tvärtom. Han röker på, dricker sig full och spenderar pengar som om det vore monopolpengar, vilket givetvis uppmärksammas av de som letar efter de tre.



Anthony Quinn var själv en av producenterna på filmen och det var till en början inte tänkt att han själv skulle medverka i denna film baserad på en bok. Istället tillfrågades tunga namn som John Wayne, Burt Lancaster and Kirk Douglas, men alla tackade nej (förmodligen för att de inte ville skada sitt rykte med att spela en anklagad rasistisk polis). Så Quinn hoppade själv in, med gott resultat bör påpekas. Skön karaktär också. Nästan lika skön, och minst lika cool karaktär spelar Yaphet Kotto och de två kompletterar varandra mycket bra. Dessutom bjuder Anthony Franciosa på en helskön prestation och där Paul Benjamin i rollen som Jim Harris, ledaren bland de tre bovarna också funkar klart bra.



Filmen har ett bra tempo utan några direkta svackor eller onödiga passager. Det är inte så sunkigt som det lätt hade kunnat bli med tanke på miljöerna på den här tiden. Något som kunde gjorts bättre är givetvis blodet som tyvärr inte ser äkta ut. Men det var inte den här filmen ensam om på den här tiden så det är inte filmens fel. Istället ska man njuta av de fina prestationerna och karaktärerna (för det kryllar av minnesvärda karaktärer filmen igenom) och rakt-på mentaliteten som bjuder på gott om bra scener och underhållning. Dessutom får man en del budskap och ett oförglömligt slut. Helt klart en bortglömd film värd mer uppmärksamhet.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.0

måndag 3 augusti 2015

Mission: Impossible - Rogue Nation



Titel: Mission: Impossible - Rogue Nation
Genre: Action/Äventyr/Thriller
Land: USA
År: 2015
Regi: Christopher McQuarrie
I rollerna: Tom Cruise, Rebecca Ferguson, Simon Pegg, Sean Harris, Jeremy Renner, Alex Baldwin, Ving Rhames

Handling: Den erfarne IMF-agenten Ethan Hunt och hans team tar sig an ännu ett omöjligt uppdrag när de ger sig på ett internationellt brottssyndikat bestående av gamla agenter som är fast beslutna att förgöra IMF.

Omdöme: Frågan jag ställde mig själv på förhand var om denna den femte installationen i M:I-serien skulle fortsätta samma trend eller bryta den. Mission: Impossible (1996) var bra, den andra filmen (2000) svag, Mission: Impossible III (2006) var bra, Mission: Impossible - Ghost Protocol (2011) var svag (dock bättre än den andra filmen). Skulle då denna vara bra igen?



Tom Cruise kändes lite sliten, lite för gammal i den förra filmen. Här är han åter tillbaka i toppform som Ethan Hunt. Han har här återförenats med Christopher McQuarrie, regissören av Jack Reacher (2012). Men McQuarrie är mer än så. Han skrev även manus till två andra (och mer lyckade) Cruise-filmer i Valkyrie (2008) och Edge of Tomorrow (2014). Dessutom skrev han manuset till The Usual Suspects (1995) som han också blev Oscarsbelönad för.



Intressant nog har man valt att göra något lite annat i den här filmen. Ethan får nämligen inte sitt vanliga team att leka med då IMF ska läggas ner. Ethan lyckas åtminstone få hjälp av en av sina kollegor i Benji (Simon Pegg) som ansluter i Wien. De två får även en tredje medlem i sitt "nya" team i form av dubbelagenten Ilsa Faust (Rebecca Ferguson) som jobbar under täckmantel åt den brittiska underrättelsetjänsten för att komma åt den mystiske Solomon Lane (Sean Harris), ledaren av ett mäktigt brottssyndikat.



Det funkar faktiskt bra och är ganska skönt att slippa hela gänget runt Ethan (även om de så klart får en del utrymme längre fram). Istället blir Benji en bra radarpartner till Ethan och de två slängs in i en massa action där de inte kan vara säkra på var de har Ilsa. Rebecca Ferguson funkar också bra i rollen och det är nästan A och O för att filmen ska funka eller inte. Detsamma gäller huvudskurken spelad av Sean Harris som till en början känns lite mjäkig, men som även han passar bra. Hade dock önskat att han var lite elakare och även smartare mot slutet.



Man kanske inte kan påstå att de drygt två timmarna flög förbi, men de var relativt smärtfria. Gott om action, en del humor som funkar (och skönt nog inte för mycket) och inga direkta störningsmoment. Visst blir det lite komiskt när Janik Vinter (Jens Hultén), en av Solomon Lanes män talar svenska. Skönt nog har han inte en särskilt viktig roll. Ett tag trodde jag huvudskurken också var svensk i form av Björn Granath, för han är inte helt olik Sean Harris. Skönt nog var så alltså inte fallet. Man hade inte velat ha en ny Michael Nyqvist som i förra filmen...



Mission: Impossible-filmerna (och serierna för den delen) är ju ganska överdrivna. Det är även denna. Men det kunde varit värre och eftersom man förväntar sig det så är det lättare att smälta. Det är ändå lite Bond över det hela och jag tänkte faktiskt en del på Casino Royale (2006) där ju James Bond har Vesper Lynd. Här har alltså Ethan sin Ilsa (som jag tycker funkar bättre då jag inte stör mig på Ilsa som jag till viss del gör på Vesper, men det är en annan sak).



En av filmens bättre sekvenser är biljakten som följs av en minst sagt fartfylld motorcykeljakt. Det är svettigt värre med bra motorcykeljakter och de bjuds man tyvärr alltför sällan på. Givetvis för att de är för farliga. Men effekten blir bättre än en biljakt som har svårt att bjuda på något nytt. Ethan och Ilsa bjuder på en skön åktur. Även sekvensen på operahuset i Wien är väl sammansatt och jag gillar att man har flera fientliga och inte bara en som det brukar vara. Gör det lite mer intensivt och öppnar för fler möjligheter. Överhuvudtaget blev jag nöjd och jag märkte att humöret blev klart bättre efter inledningen då jag var tveksam till vad jag skulle få se. Svag fyra och god biounderhållning.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 8.1

söndag 2 augusti 2015

Take This Waltz



Titel: Take This Waltz
Genre: Drama/Romantik/Komedi
Land: Kanada/Spanien/Japan
År: 2011
Regi: Sarah Polley
I rollerna: Michelle Williams, Seth Rogan, Luke Kirby, Sarah Silverman

Handling: Det är lite av kärlek vid första ögonkastet när skribenten Margot möter konstnären Daniel. Men Margot är lyckligt gift med kokboksförfattaren Lou och försöker blunda för sina känslor.

Omdöme: Jag måste erkänna att jag ryggade tillbaka när jag såg att Seth Rogan var med i denna film. Långt ifrån någon favorit och han brukar varken vara med i några direkt bra filmer eller vara särskilt bra. Dessutom förväntade jag mig nästan per automatik en lättsam komedi p.g.a. honom. Men så har vi skickliga Michelle Williams i huvudrollen och den duktiga Sarah Polley som regissör och manusförfattare. Kanske värt en titt, trots allt.



Filmen börjar något quirky när Margot (Michelle Williams) är på den kanadensiska östkusten för att samla material till det hon ska skriva om. Där träffar hon lite kort på Daniel (Luke Kirby). På flyget hem till Toronto sitter de av en slump bredvid varandra. De börjar prata och delar till slut en taxi när de kommer fram till flygplatsen. Det visar sig att de bor tvärs emot varandra på samma gata! Men även om Margot hade en trevlig stund med Daniel så är hon lyckligt gift med Lou (Seth Rogan).



Margot och Lou har varit gifta i fem år. De älskar varandra och har saker för sig som är ganska gulliga. Det är småsaker som man kanske inte alltid tänker på till en början, men som man blir påmind om längre fram i historien. Det är helt klart en bitterljuv film det här, långt ifrån så lättsam eller humoristisk som man hade trott på förhand. Definitivt mer drama än komedi. Mer ett romantiskt drama om ett par som får något att fundera på när Daniel kommer in i deras liv (läs: hennes).



Jag måste säga att Seth Rogan faktiskt funkar i den här filmen. Är fortfarande inte helt såld på honom, men det är skönt att se honom mer nertonad. Till en början är man reserverad till honom, men det släpper snart när man ser honom med Michelle Williams. Och vad kan man säga om henne? Hon håller verkligen ihop filmen och är både rar och rolig. Men Margot verkar inte vara helt frisk. Lite i obalans får man nog säga. Kan vara att Daniel får henne att få tankar och känslor hon inte vill ha. Eller så är hon som hon säger rädd för att vara rädd, vilket påverkar henne mer än man kan tro.



Är däremot mindre förtjust i Luke Kirby och karaktären Daniel. Fastnar inte riktigt för honom och vet inte om det är skådespelaren, karaktären eller både och som är problemet. Förmodligen det sistnämnda. I vissa stunder funkar han och får några fina scener ihop med Michelle Williams, men överlag hade jag nog velat byta ut skådespelaren snarare än ändra på karaktären.



Man måste ge Sarah Polley en eloge för att hon lyckats få till några riktigt fina scener under filmens gång. Man märker även att Michelle Williams känner sig trygg i hennes händer och litar på henne till 100%, inte minst några scener på badhuset som var oväntade. På sätt och vis hade jag önskat att filmen hade slutat efter runt 90 minuter istället för att hålla på ytterligare en kvart. Sista kvarten blandar och ger nämligen en del. En del bra, en del mindre bra. Det lämnar mig med blandade känslor. Den starka trean som filmen kunde bygga vidare på höll på att bli en trea. Men jag gillade detta trots allt och fick mig en något annorlunda och lite bättre film än väntat.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

lördag 1 augusti 2015

Suite Française



Titel: Suite Française
Genre: Drama/Romantik/Krig
Land: Storbritannien/Frankrike/Kanada/Belgien
År: 2015
Regi: Saul Dibb
I rollerna: Michelle Williams, Matthias Schoenaerts, Kristin Scott Thomas, Sam Riley

Handling: Under de första åren av tyska ockupationen av Frankrike, blomstrar en romans upp mellan Lucile Angellier, en fransk bybo och Bruno von Falk, en tysk befälhavare.

Omdöme: Under andra världskriget har den lilla franska staden tömts på unga män som skickats till fronten för att strida mot tyskarna. En av de frånvarande männen är maken till Lucile (Michelle Williams) som nu bor med sin svärmor Madame Angellier (Kristin Scott Thomas). Madame Angellier är en hård kvinna som samlar in hyra från bönderna i trakten som hyr land från familjen. När tyskarna marscherar in i den lilla staden måste Lucile och Madame Angellier ta in en befälhavare, löjtnant Bruno von Falk (Matthias Schoenaerts) som blir inneboende hos dem.



Medans en del unga och ensamma kvinnor i den lilla staden faller för soldaterna, håller Lucile emot. Men ryktet sprider sig snabbt och hon blir snart bespottad av invånarna. Samtidigt måste hon få vardagen att gå så smärtfritt som möjligt. Hon upptäcker även att Bruno är en mänsklig tysk som har en musikalisk bakgrund och faktiskt går att prata med. Känslor uppstår, men så enkelt blir det inte för Lucile och Bruno. Inte minst Madame Angellier vill förhindra det.



Michelle Williams spelar fransyska, men talar med brittisk engelska (det gör alla som "talar" franska när de i filmen talar engelska). Tyskarna talar dock tyska. Samtliga sköter sig och det är kul att se några halvkända ansikten dyka upp i mindre roller. Skådespelare man sett i europeiska filmer, främst tyska och franska. Matthias Schoenaerts är stabil, men har svårt att nå upp till sin genombrottsprestation i Rundskop / Bullhead (2011). Det var också en minnesvärd roll han fick.



Det blir faktiskt inte så mycket romantik som man kan tro. Visst blir det en del ögonblick mellan Lucile och Bruno, men det händer annat runt omkring dem som gör att de aldrig riktigt kommer till skott. Inte minst får de båda fullt upp med bonden Benoit Labarie (Sam Riley) som anklagas av borgmästarens hustru för att ha hotat henne. När han så får tyskarna efter sig måste han hålla sig gömd - om han får hjälp av någon vill säga...

Ganska mörk film som börjar lite trevande för att nog bli som bäst runt mitten, även om den håller intresset uppe ända till slutet.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.9

fredag 31 juli 2015

Deception



Titel: Deception / The List
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2008
Regi: Marcel Langenegger
I rollerna: Ewan McGregor, Hugh Jackman, Michelle Williams, Natasha Henstridge, Charlotte Rampling

Handling: En revisor blir introducerad till en mystisk sexklubb av sin nye vän som är advokat i New York. Men i denna nya värld blir han snart huvudmisstänkt i fallet med en kvinnas försvinnande. Vem kan han lita på och är allt som det verkar?

Omdöme: En för mig okänd film som jag tog mig an utan att känna till något om handlingen, förutom att det skulle vara en thriller. Det är också bäst att inte veta så mycket om själva handlingen mer än att man får se Ewan McGregor i huvudrollen, Hugh Jackman som den mystiske advokaten och Michelle Williams som kärleksintresset.



Allt börjar en sen kväll när revisorn Jonathan (McGregor) jobbar som konsult på en advokatfirma i New York. Där lär han känna advokaten Wyatt (Hugh Jackman) och de två börjar snart umgås privat. Wyatt visar Jonathan en värld han bara drömt om. En dag när de är ute och äter lunch råkar de förväxla varandras mobiler. Eftersom Wyatt åker iväg till London på en affärsresa, tar det ett par veckor innan de kan byta tillbaka. Under tiden börjar det ringa på mobilen Jonathan nu har där kvinnor frågar om han är ledig ikväll. Redo för ett äventyr ger han det ett försök och dras in i en mystisk sexklubb.



Jag måste säga att jag gillar upplägget filmen har. Den kommer igång snabbt och det tar inte särskilt lång tid innan man är inne i historien. Första halvan är den bästa i mitt tycke. Då är det mystiskt och man undrar vad det hela går ut på. Ja, alltså vad som kommer hända härnäst eftersom det ju måste komma en vändning på det hela. Det gör det också halvvägs in och även om filmen inte blir direkt sämre så läggs korten på bordet. Mystiken försvinner lite grann och det övergår till att bli mer av en renodlad thriller.



Michelle Williams får en viktig roll i det hela då hon spelar en ung kvinna som Jonathan bara vet heter något på S i förnamn. Hon är med i sexklubben, men eftersom man inte avslöjar sina namn eller vad man jobbar med (två av reglerna) så förblir hon relativt anonym för Jonathan. Han vill dock lära känna henne "normalt", något även hon är intresserad av. När de två lär känna varandra lite bättre i Chinatown-kvarteret händer dock något som förändrar spelreglerna totalt.



Vad filmen gör bra är att ha en stabil nivå hela tiden. Dante Spinottis foto (bl.a. jobbat på flera av Michael Manns bästa filmer) är elegant filmen igenom. Man bibehåller mystiken även om det alltså blir mer thriller längre in. Det kanske inte är den smartaste filmen man sett och den är inte utan hål om man börjar syna den i sömmarna. Det är också det som sänker den totalt sett. Man hade kunnat fixa till en del för att höja helheten. Men med det sagt bjöds jag på en trevlig filmstund där jag inte förväntade mig så mycket och fick en något bättre film än väntat. Kanske för att den i grunden har en neo noir-stil jag gillar.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.0

torsdag 30 juli 2015

Meek's Cutoff



Titel: Meek's Cutoff
Genre: Drama/Västern
Land: USA
År: 2010
Regi: Kelly Reichardt
I rollerna: Michelle Williams, Will Patton, Paul Dano, Bruce Greenwood

Handling: Året är 1845, starten för Oregon Trail, och en grupp vagnar med tre familjer har anlitat bergsguiden Stephen Meek för att guida dem över Cascade Mountains. Meek hävdar att han vet en genväg och leder därför gruppen på en omärkt stig genom öknen och de hamnar till slut vilse bland sand och sten...

Omdöme: Regissören Kelly Reichardt och Michelle Williams återförenas efter att ha gjort den lilla, men trevliga Wendy and Lucy (2008). Det är dock två vitt skilda filmer där denna utspelar sig år 1845 när tre vagnar transporteras genom öde land mot väst i hopp om ett bättre liv. Med sig har de tre familjerna en guide som lett dem bort från huvudvägen. Högsta prioritet blir att hitta vatten - och undvika indianer.



Det här är en långsamt berättad film där det tar ett tag innan man får någon som helst dialog. Långsamma filmer behöver inte vara fel, så länge de har annat att bjuda på. Filmad i 1.33:1 (eller 4:3), får man ett gammaldags format som inte direkt tillför så mycket, men inte heller stör. Det finns en viss spänning i luften mest hela tiden. Mycket tack vare den minimalistiska musiken som med små medel skapar stämning. Det händer dock inte så mycket i bild när gruppen blir desto mer frustrerad över sin situation. Frågan är om guiden vet vart han för dem. De har inte direkt något annat val än att följa honom.



Detta är en film som vissa verkar hylla, förmodligen för att den är något annorlunda. Den har ingen ordinär story med en början, en mitt och ett slut. Istället får man en stund i dessa människors liv. Det är inte actionspäckat, inte heller särskilt dramatiskt. För egen del blir det lite för trist i längden. Jag kan uppskatta denna sorts film, men den ska bjuda på något mer. Det mesta är ganska genomsnittligt i mitt tycke. Musiken är dock ett plus, medan den tunna handlingen är ett minus.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.5

onsdag 29 juli 2015

The Baxter



Titel: The Baxter
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 2005
Regi: Michael Showalter
I rollerna: Michael Showalter, Michelle Williams, Elizabeth Banks, Justin Theroux, Peter Dinklage, Paul Rudd

Handling: En romantisk komedi som följer en ung mans liv under de två sista veckorna innan han gifter sig.

Omdöme: Elliot Sherman (Michael Showalter) håller på att gifta sig med sin Caroline Swann (Elizabeth Banks) när hennes ex Bradley (Justin Theroux) i sista stund kommer till bröllopet och avbryter det hela. Det visar sig att Elliot är en så kallad "Baxter", en snäll kille som har otur i kärlek. Det hela hoppar tillbaka i tiden till när han träffade Caroline första gången, vilket var samma dag som han träffade vikariat-sekreteraren Cecil Mills (Michelle Williams) på sitt kontor.



Elliot var precis på väg att bjuda ut Cecil när Caroline dyker upp för ett inbokat möte. Istället blir det Elliot och Caroline som går ut på middag samma kväll. Men Elliot och Cecil kommer att träffas igen och ha en del att prata om. Det är tidigt uppenbart att Elliot har mer gemensamt med Cecil än med Caroline.



Filmen har ett stort och mycket allvarligt problem - Michael Showalter i huvudrollen. Hade han endast hållit sig till att skriva och regissera filmen och istället valt en riktig skådespelare i rollen hade det faktiskt kunnat bli ganska bra. Nu sänker han filmen totalt. Han får mig att fullständigt avsky karaktären, trots att han i grund och botten är en snäll kille. Sättet han "spelar" honom på är fullkomligt horribelt, vilket är väldigt synd med tanke på att resten at skådespelarna sköter sig.



Detta är ett typexempel på en film där man stör sig så mycket på huvudpersonen att filmen aldrig får en rejäl chans. Det är så undermåligt skådespeleri av Michael Showalter att det endast kan liknas vid en katastrof. Det är extra trist när man har mycket annat som funkar, som t.ex. Michelle Williams som här starkt påminner om Shirley MacLaine i klassikern The Apartment (1960). Kan mycket väl tänka mig att det var meningen då filmen försöker få till den klassiska romantiska komedin från förr i tiden. Med en bättre huvudrollsinnehavare tror jag det hade kunnat lyckas.



Om man försöker bortse från Michael Showalter (vilket tyvärr är smått omöjligt) så är filmen en ganska typisk romantisk komedi i sitt utförande. Den är inte tillräckligt rolig eller romantisk för att sticka ut från mängden, men hade funkat med en bättre huvudrollsinnehavare. Nej, man måste återgå till huvudpersonen lite till. Karaktären är nämligen inte direkt sympatisk han heller. Trist, stel och blir extra osympatisk p.g.a. Michael Showalter. Det mest sanslösa är att trots att han inte har någon skådespelartalang så har han på sin resumé fler roller än vad han gjort filmer. Ofattbart.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.7

tisdag 28 juli 2015

Me Without You



Titel: Me Without You
Genre: Drama
Land: Storbritannien/Tyskland
År: 2001
Regi: Sandra Goldbacher
I rollerna: Michelle Williams, Anna Friel, Kyle MacLachlan, Oliver Milburn

Handling: Marina och Holly är bästa vänner som växer upp utanför London under 70- och 80-talet. De experimenterar friskt med sex, droger och rock 'n roll. Med åren börjar Holly känna sig allt mer fångad i deras vänskap.

Omdöme: Året är 1973 utanför London när man först får träffa de bästa vännerna Marina och Holly. De är unga flickor i 12-års åldern som bor på samma gata och leker med varandra var och varannan dag. Ett par år senare, år 1978, har Marina (Anna Friel) och Holly (Michelle Williams) vuxit upp till att bli unga tjejer som vill festa och ha kul. Marina är den mer drivande av de två, men de två har kul tillsammans mest hela tiden. Holly fattar också tycke för Marinas äldre bror, Nat (Oliver Milburn) vid den här tiden.



Historien hoppar sedan till 1982 när de två vännerna börjar på universitetet tillsammans. Nat har stuckit till Frankrike där han blivit kär i en fransyska, något Holly tar hårt. Men när en ny lärare börjar på skolan, amerikanen Daniel (en passande Kyle MacLachlan), får hon tankarna på annat håll. Problemet är bara att Marina också fattar tycke för den äldre Daniel. Det blir brytpunkten i vänskapen som under en längre tid varit på bristningsgränsen. Detta eftersom Marina har en tendens att vara manipulativ för att få som hon vill, något den lite mer tystlåtna och snälla Holly har svårt att värja sig mot.



Filmen är genomgående klart bra, vilket faktiskt är lite överraskande. Den har inga direkta svackor utan vänskapen mellan Marina och Holly sätts på prov gång på gång i olika sammanhang, oftast när det kommer till kärlek och killar. Det är därför synd att historien tappar lite när man hoppar till 1989 och de två vuxit upp och kommit ut i arbetslivet. Här blir historien lite för deprimerande när Holly och Marina snarare går varandra på nerverna än att vara bästa vänner. Trots det håller de kontakten, även om Holly allt mer försöker hålla Marina på avstånd.



Michelle Williams är som vanligt en av de lysande stjärnorna, här som brittiska vilket hon klarar galant. Kul nog är även den för mig tidigare okända brittiskan Anna Friel bra. Och trots att de spelar helt olika karaktärer känner man sympati för båda. Visst känner man mer för Holly (Williams) då hon är lättare att tycka om, men Marina (Friel) är en komplex karaktär som hela tiden måste få bekräftelse. Friel spelar sin roll så pass bra att man alltså känner sympati för henne när man annars kanske inte hade gjort det.



Filmens stämning, ton och musik (ej 70- och 80-tals låtarna) påminner en del om The Virgin Suicides (1999). Intressant nog har man i båda fallen en kvinnlig regissör. Även om filmen tappar under filmens sista tredjedel, där den absolut sista scenen även kändes helt onödig, så gillar jag det här. Betyget låg länge och nosade på en svag fyra, men en stark trea är inte fy skam det heller.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0