fredag 24 oktober 2014

The Big Lebowski



Titel: The Big Lebowski
Genre: Komedi/Kriminalare
Land: USA/Storbritannien
År: 1998
Regi: Joel & Ethan Coen
I rollerna: Jeff Bridges, John Goodman, Julianne Moore, Steve Buscemi, Philip Seymour Hoffman, John Turturro, Peter Stormare, Sam Elliott, Ben Gazzara

Handling: Jeffrey "The Dude" Lebowski är en slacker som helst går klädd i tofflor och bermudashorts, spelar bowling och dricker White Russian. En dag får han besök av två män som kräver att hans fru ska betala vad hon är skyldig olika individer. The Dude förstår ingenting, han har varken pengar eller fru. Men männen låter sig inte övertygas utan pissar på hans matta och går. The Dude inser att han tagits för en annan och letar reda på rätt Lebowski för att kräva ersättning för mattan.

Omdöme: Det är lite intressant med bröderna Coen, för när de lyckas med en film blir det riktigt bra. När de inte lyckas, ja då når filmen självfallet inte fram. Deras i mitt tycke bästa filmer är deras thrillers i form av Blood Simple. (1984), Fargo (1996) och No Country for Old Men (2007). En del filmer funkar inte alls medan andra är sevärda utan att vara favoriter. Denna hör till den senare skaran filmer av bröderna.



Utan att gå in för mycket på handlingen så händer det en hel del, men inte för mycket så man dribblar bort tittaren. "The Dude" (Jeff Bridges) vill inte bli kallad något annat. Han vill bli lämnad ifred så han kan spela sin bowling och hänga med sina två vänner Walter (John Goodman) och Donny (Steve Buscemi). Men en dag pissar någon på hans kära matta, vilket han så klart måste ta itu med. Någon har förväxlat honom med en annan Jeffrey Lebowski som även är mycket rik. När The Dude söker upp honom dras han in i en soppa han sent kommer glömma.



Det man måste ge filmen är att den bjuder på ett par sköna karaktärer och prestationer. Jeff Bridges är klockren som The Dude då det är en karaktär som lätt hade kunnat spelas över och bli jobbig. John Goodman känns lite överspelande i vissa situationer medan han är bra i andra som Vietnamveteranen Walter. Steve Buscemi hade man velat se mer av då han hela tiden hamnar i bakgrunden när The Dude och Walter ignorerar honom.



John Turturros inhopp som den latinamerikanske bowlingspelaren Jesus är nog den mest minnesvärda vid sidan av The Dude. Och så har man den alltid sevärda Philip Seymour Hoffman som här får spela en ganska vek karaktär. Här hade man helt klart sparkapital som inte riktigt utnyttjats till fullo. Likaså är Julianne Moores karaktär som feministen Maude inte helgjuten och ger inte mycket, vilket är synd då hon precis som Hoffman har mer att bjuda på.



Storyn blir lite för bisarr på sina håll, inte minst under filmens andra halva när Peter Stormare och hans tyska synthgrupp "Autobahn" dyker upp och hotar stackars The Dude. Man ska dock inte klaga för mycket för man får med väldigt mycket med många vändningar på berättelsen och alltså många karaktärer att lära känna. Det må inte vara någon favoritfilm och den får mig inte direkt att skratta (även om man drar på smilbanden ett par gånger), men den är ganska skön på det stora hela och bjuder på god underhållning.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.2

torsdag 23 oktober 2014

Mina favoritfilmer - 1985

Överraskande nog, för att vara mig, återfinns ett flertal komedier på listan. Egentligen inte så konstigt då det var ett starkt år för just komedier blandat med den bästa känslan från 80-talet. Men här finns även en av de tyngsta filmerna någonsin och ett par nervkittlande thrillers. Vilken som är etta är (för mig) väldigt givet. Bra bredd detta år.

På topp tio återfinns filmer från:

9 USA
1 Sovjetunionen


#10 After Hours (Martin Scorsese)


Paul är en dataprogrammerare som vill ha mer mänskliga kontakter, vilket han får med besked under en mardrömslik natt i New York. Det börjar bra med en träff med Marcy på ett café, men så börjar problemen och frågan är om Paul någonsin kommer hem igen?

Inte den typiska Martin Scorsese-filmen, men en som trots allt visar prov på fingertoppskänsla då det hela lätt hade kunnat bli misslyckat. En historia med många vändningar och där allvar blandas med humor på ett skönt sätt.


#9 Witness (Peter Weir)


Den nyblivna änkan Rachel tar sin son Samuel på en resa långt bort från det ålderdomliga amish-samhället där de bor. Men Samuel blir vittne till ett mord och snart är han jagad av mördarna.

Fungerar klart bra där man lyckas få till en tät stämning filmen igenom. Harrison Ford passar perfekt i den här typen av film och så även här.


#8 Come and See (Elem Klimov)


Året är 1943, en sovjetisk pojke bestämmer sig för att ta värvning och försöka hindra nazisternas intåg på sovjetisk mark. Det han får se kommer inte bara att ta död på hans barndom utan även hans förstånd.

Se den och du glömmer den aldrig. Utan tvekan en av de allra starkaste filmupplevelserna och krigsskildringarna man kan se. Otroligt bra barnskådespel av pojken i huvudrollen.


#7 Weird Science (John Hughes)


Två impopulära ungdomar, Gary och Wyatt, misslyckas med alla försök att bli accepterade av sina skolkamrater. Till slut leder deras desperation att bli omtyckta till att de "skapar" en kvinna med hjälp av sin dator. Tjejen som de skapar är en jättevacker kvinna vid namn Lisa, vars uppgift är att stärka pojkarnas självförtroende genom att försätta dem i situationer där de får lära sig att agera som män.

Tillsammans med Gotcha! tillhör denna ungdomskomedi en av mina favoriter som jag växte upp med. Fylld med 80-tals känsla är det här ett typexempel på hur en sån här film ska vara. En lite lättsammare John Hughes-film, men trots allt med ett budskap.


#6 Fletch (Michael Ritchie)


Utklädd till lodis erbjuds journalisten Fletch en stor summa pengar av en affärsman som vill bli mördad. Fletch kan naturligtvis inte låta bli att gräva i mysteriet kring mannen och gör det i diverse underliga skepnader.

Denna film hade inte varit vad den är utan Chevy Chase och den underbara synthmusiken av Harold Faltermeyer. Dessa två ingredienser gör att filmen alltid funkar och är värd att återbesöka om och om igen.


#5 Runaway Train (Andrei Konchalovsky)


Två fångar rymmer från högsäkerhetsfängelset Stonehaven i Alaska. De jagas av den sadistiske vaktchefen Ranken som snart är dem på spåren. Rymlingarna tar sig ombord ett tåg, men när lokföraren drabbas av hjärtattack förstörs bromsarna och tåget dånar fram mot utplåning genom det iskalla Alaska.

Jon Voight och Eric "Straight-to-Video" Roberts får verkligen utstå en hel del i denna vintriga actionthriller som har några makalösa sekvenser när de dånar fram med ett okontrollerbart tåg.


#4 To Live and Die in L.A. (William Friedkin)


En agent i den amerikanska underrättelsetjänsten blir brutalt mördad när han kommer en hänsynslös sedelförfalskare på spåren. Agentens partner tar som sin uppgift att ta fast falskmyntaren - till vilket pris som helst.

William Friedkin har här gjort 80-talets svar på sin egna The French Connection (1971). Det skriker mycket 80-tal vilket kan avskräcka en del, men den innehåller mycket av det som gjorde The French Connection så lyckad.


#3 The Breakfast Club (John Hughes)


Fem ungdomar, från olika socialgrupper, blir tvungna att tillbringa en lördag tillsammans när de alla fått kvarsittning. Andrew, John, Claire, Brian och Allison upptäcker för första gången att de kan prata med varandra och diskuterar allt från föräldrar och sex till pressen om att leva upp till det folk tror att man är.

En av många ungdomskomedier av John Hughes, även om denna har lite mer djup än de flesta andra. Relativt enkel, men lyckas hålla ihop det hela tack vare flera fina karaktärsstudier.


#2 Back to the Future (Robert Zemeckis)


För att komma undan ett gäng terrorister hoppar Marty in i en sportbil, som visar sig vara en tidsmaskin. Hastigt och lustigt befinner han sig 30 år tillbaka i tiden, där han möter sina föräldrar som unga. Inte nog med att de tror att hans täckjacka är en flytväst - hans mamma blir till råga på allt förälskad i honom. Marty har förstås inget val. Han måste se till att hans blivande mamma och pappa får ihop det. Annars kommer han själv inte att bli född.

Mysig och trevlig film där man inte skulle kunna tänka sig någon annan än Michael J. Fox i huvudrollen. Typisk film från mitten av 80-talet också.


#1 Gotcha! (Jeff Kanew)


Studenten Jonathan Moore är träffsäkrast i ett paintballiknande spel på college. Men han är inte lika lyckosam när han försöker få till en träff med tjejer. Tillsammans med sin mer erfarne vän Manolo åker han till Paris över sommaren. Där träffar han den mystiska Sasha som visar sig vara kurir och tar honom till Östberlin där de blir förföljda av ryssar.

Det går inte att sticka under stolen med att detta är en favoritfilm. En film som går hem i alla väder och alltid är lika skön att återbesöka. En film jag växt upp med och aldrig växer ifrån.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

D.A.R.Y.L.
Day of the Dead
Into the Night
Phenomena
Real Genius
The Return of the Living Dead
Vesnicko má stredisková
Year of the Dragon

---

Sämsta filmen: Kiss of the Spider Woman

Två bra rollprestationer räcker inte för att rädda filmen. Inte mycket annat funkar där man dribblat bort en bra idé.


Största besvikelsen: Kiss of the Spider Woman

Med tanke på att det är en Oscarsfilm (Oscar till William Hurt, nominerad för film, regi och manus) borde den varit så mycket bättre.

onsdag 22 oktober 2014

Four Weddings and a Funeral



Titel: Four Weddings and a Funeral / Fyra bröllop och en begravning
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: Storbritannien
År: 1994
Regi: Mike Newell
I rollerna: Hugh Grant, Andie MacDowell, Kristin Scott Thomas, John Hannah

Handling: Möt Charles, en inbiten ungkarl som tycks tillbringa allt större del av sin fritid med att gå på sina vänners bröllop. Ju fler bröllop han går på, desto mer livrädd blir han att gifta sig själv. Hans ungkarlsliv har rymt mängder av charmiga och begåvade flickvänner. Men inte en enda har lyckats få honom till altaret. Så händer det. Charles möter Carrie, den mest ovanliga, vackra och livliga amerikanska han någonsin sett. Charles kämpar hårt för att inte lära känna henne eller - hemska tanke - bli förälskad under en begravning och ytterligare tre vigslar, av vilken en dessvärre är hennes...

Omdöme: Personligen förknippar jag alltid regissören Mike Newell med klassfilmen Donnie Brasco (1997). Men det var med denna han slog igenom på allvar. Det blev inte minst en Oscarsnominering för bästa film och bästa manus. Ett manus skrivet av Richard Curtis som själv regisserat Love Actually (2003) och About Time (2013), två trevliga romantiska filmer för övrigt där han även skrivit manus.



Hugh Grant, som var stor på 90-talet, spelar Charles som inte verkar göra annat än gå på bröllop mest hela tiden. Tillsammans med sina något udda singelvänner träffas de på bröllopen och undrar om de någonsin kommer träffa mannen eller kvinnan i sitt liv och gifta sig en dag. För Charles del blir det extra intressant när han träffar på amerikanskan Carrie (Andie MacDowell) som charmar honom till tusen. Men alltid kommer något emellan.



I grund och botten känns det som det mesta finns på plats för en bättre film. Det känns liksom som manus och regi inte riktigt går hand i hand. Med tanke på att Richard Curtis visade att han var mycket kapabel att regissera sina egna manus hade det nog varit att föredra att så även skett här. Det känns nu lite för slätstruket mest hela tiden, även om man sakta kommer in i det hela.



Något som blir ganska uppenbart filmen igenom är att man aldrig nämner eller får reda på vad alla egentligen gör vid sidan om att besöka dessa bröllop (och en begravning). Har de inget liv? Visst har de det (väl?), men det får man aldrig ta del av. Nu handlar det om fyra bröllop och en begravning så det blir inte så mycket tid till något annat. Lite intressant grepp måste man ändå säga att det är, även om man kanske inte får veta tillräckligt om karaktärerna för att verkligen bli engagerad fullt ut. Men visst undrar man hur det ska gå när man når det sista bröllopet...



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

tisdag 21 oktober 2014

August 32nd on Earth



Titel: Un 32 août sur terre / August 32nd on Earth
Genre: Drama/Romantik
Land: Kanada
År: 1998
Regi: Denis Villeneuve
I rollerna: Pascale Bussières, Alexis Martin, Evelyne Rompré, Joanne Côté

Handling: Efter att ha överlevt en svår bilolycka säger Simone upp sig från sitt jobb. Därefter ringer hon upp sin bästa vän Philippe för att be om en tjänst - hon vill att han ska göra henne med barn. Philippe går motvilligt med på hennes begäran på ett villkor - att det sker i en öken...

Omdöme: I sin långfilmsdebut har Denis Villeneuve valt att berätta en enkel liten historia, men som inte riktigt gör de val man kanske förväntar sig i alla lägen. Fast det är vad som gör filmen lite annorlunda och sevärd. Man vet inte vart det ska ta vägen och man är nyfiken på att ta reda på det. Likheterna med fransk film är uppenbar och givetvis är det inte så konstigt med tanke på att det är en franskkanadensisk film vi pratar om.



Simone (Pascale Bussières) är på väg med sin bil i hög fart på natten på en enslig väg. Hon vaknar upp, upp och ner i bilen efter att ha förlorat kontrollen och voltat. Med en uppenbar hjärnskakning körs hon till sjukhuset av en bilist som plockar upp henne vid vägen. Händelsen får henne att se på sitt liv i nytt ljus. Hon är "snart" 30 år (26 enligt hennes vän) och känner att det är dags att skaffa barn.



Utan att veta om det är hennes huvudskada som talar eller inte (eftersom man inte känner henne) kontaktar hon sin bästa vän Philippe (Alexis Martin) som pluggar till att bli läkare. Han har ihop det med en tjej sedan några månader tillbaka. Men när Simone ber Philippe om en tjänst ställer han givetvis upp, eller? När hon ber honom om att göra henne med barn ryggar han tillbaka. Men efter lite betänketid ställer han upp på villkoret att det hela äger rum i öknen...



Ja, det är en inte helt vanlig film man får ta del av. Ändå är den långt ifrån så crazy eller extravagant som man lätt kan tro eller som det hade kunnat bli i en annan regissörs händer. Nu har Villeneuve själv skrivit manuset och har uppenbarligen en känsla för det visuella. Han tar med en på en slags road trip som kan leda vart som helst. Kommer Simone och Philippe få ihop det? Kommer de ge sig ut till öknen? Som sagt, lite annorlunda och man vill så klart veta hur det ska gå. Inte superbra, men en sevärd långfilmsdebut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

Denis Villeneuve



Födelsenamn: Denis Villeneuve
Född: 3 oktober 1967
Födelseort: Trois-Rivières, Quebec
Land: Kanada
Favoritfilm(er): Polytechnique (2009), Incendies (2010), Prisoners (2013), Enemy (2013)
Trivia: Filmen Polytechnique (2009) filmades samtidigt både på franska och engelska.

August 32nd on Earth (1998)
Maelström (2000)
Polytechnique (2009)
Incendies (2010)
Prisoners (2013)
Enemy (2013)

måndag 20 oktober 2014

The November Man



Titel: The November Man
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2014
Regi: Roger Donaldson
I rollerna: Pierce Brosnan, Olga Kurylenko, Luke Bracey, Bill Smitrovich

Handling: Peter Devereaux är en före detta CIA-agent som har tagits tillbaka på ett i högsta grad personligt uppdrag. Han finner sig själv i en kamp mot sin förre lärling i en dödlig lek som involverar högt uppsatta amerikanska politiker och en rysk presidentkandidat.

Omdöme: Gamle Bond-skådisen Pierce Brosnan tillsammans med regissören av gamla toppthrillern No Way Out (1987), det kunde vara något. Med tanke på att inte minst Liam Neeson och Kevin Costner lyckats göra actionbaserade filmer på äldre dar borde även en gammal James Bond kunna bjuda på något minnesvärt.



Filmen utspelar sig till stora delar på Balkan, främst Belgrad (Serbien) men även i Moskva. Brosnan är den pensionerade CIA-agenten Peter Devereaux som de senaste fem åren levt ett lugnt och tillbakadraget liv vid en vacker sjö i Schweiz. När hans tidigare chef kontaktar honom och ber om hjälp då en av deras agenter, tillika god vän till Peter bett specifikt om hans hjälp, ställer han givetvis upp. Men saker går väldigt snett när han väl kommer till Moskva. Snart inser han att någon inom CIA spelar ett fult spel. Det enda han har att gå på är ett namn som kan leda honom närmare sanningen - Mila.



Man kan inte beskylla filmen för att vara långsam eller händelsefattig, snarare tvärtom. Det händer något mest hela tiden och det är givetvis bra. Filmen baseras på "There Are No Spies", den sjunde boken i "The November Man"-serien från 1987. Kan tänka mig att boken är långt mycket bättre än vad filmen lyckas vara. För det största problemet är genomförandet som är under all kritik. Frågan är vad man egentligen ville åstadkomma?



Det hela siktar förmodligen på att vara en blandning mellan The Bourne Identity (2002) och Taken (2008), men misslyckas tyvärr på de flesta punkterna. En som lyckas klart bättre är istället 3 Days to Kill (2014) som inte bara har bra action utan även en story som funkar. Här har man givetvis en försupen gammal agent, men det hela blir varken trovärdigt eller engagerande.



Filmen har en del helt ok actionsekvenser under filmens gång, även om de tyvärr sänks av ologiska handlingar med tanke på att det är CIA man har att göra med, inte ett kriminellt gäng. En av ljusglimtarna står Olga Kurylenko för i rollen som Alice Fournier som blir Peters kontakt i Belgrad. Hon iklär sig rollen bättre här än vad hon gjorde i Bond-filmen Quantum of Solace (2008). Brosnan förväntar man sig lite mer av, även om rollen är lite trött (eller så är det han som börjar bli det).



Det största problemet är att filmen aldrig får något ordentligt flyt. För det händer som sagt något mest hela tiden, men klippningen gör att det hela är "all over the place". Man hoppar mellan scenerna, utan att avsluta vad man påbörjat och utan minsta finess. Det är faktiskt konstigt att en så rutinerad regissör som Roger Donaldson kan misslyckas som han gör här. Svaret kan ligga i att han (och klipparen) nog inte var komfortabel med den mer actionbaserade formeln som används här. Uppenbarligen var det fel väg att ta då det hela hade funkat klart bättre som tät thriller. Fast då hade man även behövt fixa till många logiska luckor och annat med manuset.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.4

söndag 19 oktober 2014

Thunderheart



Titel: Thunderheart / Åskhjärta
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Michael Apted
I rollerna: Val Kilmer, Sam Shepard, Graham Greene, Fred Ward

Handling: En FBI-agent med indianskt ursprung väcks till insikt om sitt arv när han får i uppdrag att utreda ett mord i ett siouxreservat. Filmen bygger på autentiska händelser som inträffade på 1970-talet i Pine Ridge-reservatet i South Dakota.

Omdöme: På förhand kände man sig ytterst tveksamt till filmen och dess handling. En mordutredning på indiansk mark av en FBI-agent med indianskt blod. Det fick det inte direkt att vattnas i munnen. Samtidigt en film som länge dykt upp på diverse listor över sevärda thrillers. Därför kändes det som den åtminstone var värd en chans.



FBI-agenten Ray Levoi (Val Kilmer) visar sig vara 1/4 Sioux-indian på sin biologiska fars sida (i verkligheten lär Kilmer vara 1/4 Cherokee). Det gör att han får uppdraget att bege sig till South Dakota där ett mord begåtts på ett indianreservat. Han möter där upp den lokale FBI-agenten Frank Coutelle (Sam Shepard) och tillsammans ska de med hjälp av indianpolisen Walter Crow Horse (Graham Greene) försöka lösa fallet. Huvudmisstänkta är en grupp radikala indianer som kallar sig för ARM, "Aboriginal Rights Movement".



Filmen inleder inte alls tokigt. Man märker nästan per omgående att det är en stabil produktion med fin musik av James Horner och snyggt foto av Roger Deakins, båda flerfaldigt Oscarsnominerade och erkänt duktiga. Handlingen är inte heller så pjåkig när det hela drar igång med utredningen. Ray och Frank sköter utredningen och mysteriet tätnar.



Efter kanske en halvtimme kliver Frank åt sidan och all fokus hamnar på Ray. Utredningen stannar upp och istället handlar det mesta om Rays indianursprung, något som tyvärr inte för handlingen framåt. Man känner även relativt tidigt hur allt ligger till, även om man inte vet varför. När man når upplösningen visar det sig mycket riktigt ligga till som man trott. Man får lite spänning där mot slutet när allt ska avslutas, men filmen hade blivit mycket bättre om man skippat Rays själsliga resa som tar upp hela mittdelen på en timme och istället gjort det hela till en tät mysteriethriller. Nu bjuder den förvisso på något lite annorlunda, men tyvärr blir det (åtminstone för egen del) sämre p.g.a. det.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.7

---

När man ser moderna filmer som handlar om indianer och reservat så blir man alltid orolig att de kommer innehålla en massa mambo-jambo som obegripliga metaforer, övernaturlighet och andliga ting. Tyvärr är den här filmen inget undantag vilket är lite synd. Den börjar ganska intressant den första halvtimmen, men sedan glider den in från att ha varit en mordhistoria och utredning till att Val Kilmer finner förståelse och respekt för sina farfädrar. Visst, den är inte tokig beroende på vad man förväntar sig av filmen, men riktigt spännande eller gripande blir den aldrig. Den har kvalitér men det är lite synd att den inte fortsatte i samma stil som den började.

Betyg: XXX-

Mercury Rising



Titel: Mercury Rising / Kod Mercury
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1998
Regi: Harold Becker
I rollerna: Bruce Willis, Alec Baldwin, Miko Hughes, Chi McBride

Handling: Den avhoppade och cyniske FBI-agenten Art Jeffries liv får ny fart både känslo- och händelsemässigt när han tar en autistisk liten grabb under sitt beskydd. Nioårige Simon är ett siffergeni och har av en slump knäckt en superhemlig och avancerad krypteringskod som USA:s regering satsat stora pengar och prestige på. Han måste tystas för gott...

Omdöme: FBI-agenten Art Jeffries (Bruce Willis) kommer inte särskilt bra överens med sina högsta chefer. Han blir degraderad från att vara infiltratör till att jobba med avlyssning och diverse jobb ingen vill ha. Så en dag ska han kolla upp ett fall där en liten pojke försvunnit i samband med att hans föräldrar hittats brutalt mördade. Pojken Simon (Miko Hughes) visar sig vara autistisk och har av en slump knäckt en kod som regeringsbyrån NSA vill hålla hemlig - till varje pris.



Ok, när filmen börjar möts man av en positiv och en negativ nyhet. Den positiva är att man med en gång tänker på James Bond när man hör musiken. När förtexterna så rullar fram får det sin förklaring - John Barry står för musiken, mycket trevligt. Den negativa nyheten kommer längre fram under förtexterna när Peter Stormares namn dyker upp. Det är per automatik så att hans överspel sänker förväntningarna på en film. Som tur är visar det sig vara en av hans bästa (och kortaste) inhopp någonsin.



Precis som i regissören Harold Beckers tidigare thriller Malice (1993) syns Alec Baldwin i en skurkroll. Här spelar han en NSA-chef vid namn Nick Kudrow som är en elak jäkel. När han får reda på att ett barn knäckt en topphemlig kod blir han inte särskilt glad och det får två av hans anställda erfara. Han skickar även ut en torped för att röja undan bevisen, men räknar inte med Art Jeffries.



Filmen är lite väl otrolig och tillrättalagd kan jag tycka. Det finns saker i grundstoryn som helt enkelt känns för korkade för att en professionell byrå som NSA skulle strula till. Överhuvudtaget blir det inte särskilt övertygande eller för den delen trovärdigt. Dessutom är ungen Simon riktigt jobbig och skådespelaren gör inte heller något bra jobb.



En av få ljusglimtar är musiken som för det mesta ger filmen lite klass. Sen är Bruce Willis alltid ok, men känns inte heller han på topp. Han lyckades ju istället desto bättre året senare med en unge vid sin sida i klassfilmen The Sixth Sense (1999).

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.0

---

Filmens största problem är givetvis hela manuset. Att en liten unge må knäcka superhemliga koder är en sak, men hela den efterföljande jakten på ungen är helt obegriplig. Finns ingen logik i det hela, han är knappast ett hot eftersom han inte ens är medveten om vad han har knäckt, eller att han har knäckt någon kod. Varför NSA överhuvudtaget skulle sätta in sin kod i någon obskyr tidning är också en gåta. Nåja, om man bortser från det korkade manuset så är filmen en dussinvara. Bruce Willis går på sparlåga och Alec Baldwin är lika intetsägande som en IKEA-möbel. En av få ljuspunkter är Peter Stormare och hans en minut långa inhopp utan dialog, precis så som vi vill ha han i en film. En annan ljusglimt är John Barrys karaktäristiska Bond-aktiga musik.

Betyg: XX