onsdag 16 augusti 2017

Whiteout



Titel: Whiteout
Genre: Action/Mysterium/Thriller
Land: USA/Kanada/Frankrike/Turkiet
År: 2009
Regi: Dominic Sena
I rollerna: Kate Beckinsale, Tom Skerritt, Gabriel Macht, Columbus Short

Handling: U.S. Marshal Carrie Stetko tvingas jaga en mördare på det mörka och iskalla Antarktis. Det blir en kamp mot tiden, då hon bara har tre dagar på sig att spåra mördaren, innan solen försvinner och området sänks i ett sex månader långt mörker.

Omdöme: Detta är en film man inte ska ha några förväntningar på, den saken hade jag klart för mig. Med det sagt var det något som lockade med en seriemördare på Antarktis. Skulle man få se något i stil med Insomnia (2002) där en jakt på en mördare utspelar sig i Alaska? Nej, inte riktigt. Istället blir det snarare lite som The Thing (1982), eller kanske mer likt dess prequel The Thing (2011).



Kort innan området ska evakueras och alla ska flygas ut innan den sex månader långa period då solen försvinner infinner sig, kommer det in en rapport om att en död kropp har hittats. U.S. Marshal Carrie Stetko (Kate Beckinsale) är stationerad på Antarktis och tar sig ut till fyndplatsen tillsammans med läkaren Dr. John Fury (Tom Skerritt) och piloten Delfy (Columbus Short). Vad de finner är en död man som inte dött från naturliga orsaker. Det blir startskottet på en jakt efter en isyxmördare och en last ombord ett sovjetiskt plan från 1950-talet.



Upplägget/tanken är inte så tokig. Gillar att det inte bara blir en jakt på en mördare där ute utan även ett mysterium med lasten och det sovjetiska fraktflygplanet. Det hela hade dock kunnat göras klart bättre, med lite mer finess och bättre prestationer. En sak som stör mig är att effekterna vid snöstormarna inte är så där jättebra och det tar ifrån en del från realismen. Trots det går alltså tankarna en del till The Thing när Stetko i den isande kylan tar sig till andra stationer och även finner flygplanet.



Vad gäller prestationerna borde man kräva mer av Kate Beckinsale, även om hon väl inte direkt har en så där jätteövertygande roll att spela. Detsamma kan man säga om de flesta. Med ett undantag - Tom Skerritt. Veteranen Skerritt, här i bästa Kris Kristofferson skägget, är superstabil varje gång han är med. Det är synd att man inte kunde omgärda honom med andra gedigna veteraner av samma slag.



Vad jag inte visste förrän när eftertexterna börjar rulla är att det hela baseras på en serietidning med samma namn. Detta kanske förklarar den effektbaserade snön och lite annat där ute. Men förutom detta inslag håller sig filmen realistisk och man hade inte trott att det baseras på en serietidning om det inte hade stått på slutet. Filmen är väl aningen bättre än väntat och funkar för stunden, men fortfarande inte direkt bra eller för den delen minnesvärd.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.5

tisdag 15 augusti 2017

The Man from U.N.C.L.E.



Titel: The Man from U.N.C.L.E.
Genre: Action/Komedi/Äventyr/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2015
Regi: Guy Ritchie
I rollerna: Henry Cavill, Armie Hammer, Alicia Vikander, Hugh Grant

Handling: Under tidigt 1960-tal deltar CIA-agent Napoleon Solo och KGB-agent Ilya Kuryakin i ett gemensamt uppdrag emot en mystisk kriminell organisation som jobbar för ökad spridning av kärnvapen.

Omdöme: Med Guy Ritchie vet man inte riktigt vad man får. Eller rättare sagt, man vet ungefär vad man får, men standarden varierar en del och ofta känns det som hans jakt efter coolhet kan ta över och förstöra en film snarare än hjälpa den att bli bättre. Efter sina två första filmer Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998) och Snatch (2000), blev det två mellanfilmer med actionfilmerna Revolver (2005) och RocknRolla (2008) innan det var dags för Sherlock Holmes (2009).



Denna film kan man säga blir som en blandning mellan "Mission: Impossible", "The Persuaders!" (eller "Snobbar som jobbar" som serien även var känd som) och James Bond. Inledningsvis är det mer av "Mission: Impossible"-varan då CIA-agenten Napoleon Solo (Henry Cavill) och KGB-agenten Ilya Kuryakin (Armie Hammer) drabbar samman i Östberlin mitt under kalla kriget, 1963. Östtyskan Gaby (Alicia Vikander) hamnar mellan dem då hon är nyckeln till att komma åt hennes farbror som är en gammal nazist som jobbar åt ett fascistiskt italienskt par i Italien. De är i full färd med att framställa en kärnvapenbomb och måste stoppas till varje pris.



Filmen har redan från början en något för lättsam och nästan spoofaktig stil. Det hela baseras på gamla tv-serien med samma namn från 60-talet. Då jag inte sett serien, även om jag kände till den, är det svårt att säga om serien hade samma lite fjantiga och lättsamma stil. Det känns som det är något Guy Ritchie valt att lägga till för att få med humor i det hela. För egen del känns det dock fel, speciellt då humorn och lättsamheten inte riktigt funkar.



Under filmens första halva känns humorn väldigt torr och det är inget fel i sig. Problemet är istället att de tre huvudpersonerna Henry Cavill, Armie Hammer och Alicia Vikander känns alldeles för stela och lyckas inte vara särskilt roliga eller charmiga för att klara av det hela. Det var t.ex. en helt annan sak när Roger Moore och Tony Curtis i "Snobbar som jobbar" charmade oss och bjöd på torr, men lyckad humor då de hade det i sig.



Det bör dock sägas att det blir bättre längre fram, precis som filmen. Efter runt halva filmen blir det både seriösare och bättre. Även humorn och samspelet mellan Henry Cavill och Armie Hammer funkar bättre och ger en del småskratt. Alicia Vikander däremot känns fel mest hela tiden. Hon känns mest butter och övertygar inte under någon del av filmen. Hon funkar bättre i andra typer av filmer, men tyvärr inte här.



När filmen kommer in i sitt slutskede under den sista tredjedelen, får man en klart bättre film och James Bond-vibbarna blir tydliga. Man märker att Guy Ritchie har potentialen att göra en riktigt bra film då det på sina håll blir riktigt bra och stämningsfullt gjort. Det är därför synd att det inte kunde vara gjort så redan från början. Det blir i princip som två filmer där den första halvan är en lättsam spoof som inte verkar leda någonvart. Under den andra faller bitarna på plats och man liksom skärper till sig och allvaret, fortfarande med en del humor, funkar då så pass mycket bättre.



Allt som allt en ganska underhållande film men alltså med två stora problem. Det ena är de tre skådespelarna i huvudrollerna som inte klarar av att bära upp filmen. Flera av de övriga skådespelarna funkar desto bättre, inte minst Sylvester Groth i rollen som farbror Rudi. Det andra är att filmen är för lättsam under stora delar av filmen. Utan skådespelarna för att klara av detta blir det en miss som inte går att reparera.



Det som till stor del väger upp filmens svagheter är sättet den är ihopsatt på med ett lekfullt och oftast bra foto, och dessutom för det mesta passande musik som fångar eran bra. I eftertexterna visar det sig att man använt sig av mindre känd, men bra musik av inte minst Ennio Morricone och Stelvio Cipriani vid sidan av andra klassiska italienska låtar som passar klart bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.3

måndag 14 augusti 2017

Shot Caller



Titel: Shot Caller
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 2017
Regi: Ric Roman Waugh
I rollerna: Nikolaj Coster-Waldau, Omari Hardwick, Lake Bell, Jon Bernthal

Handling: En familjefar skickas i fängelse efter en dödlig trafikolycka. Under strafftiden tvingas han ansluta till ett fängelsegäng och blir allt djupare involverad i deras kriminella verksamhet.

Omdöme: Ibland dyker det upp filmer man inte hört något om, men som man ändå har vissa förhoppningar på. Detta var en sådan. Inte p.g.a. skådespelarna, men för att regissören Ric Roman Waugh tidigare hade lyckats mycket bra med en annan fängelsefilm i form av Felon (2008). Hans nästa film blev Snitch (2013) som inte var på samma nivå, men ändå sevärd.



Tittar man närmare på Ric Roman Waugh, ser man att han inledde sin karriär inom film som stuntman. Under 80- och 90-talet jobbade han därför bl.a. på filmer som They Live (1988), Lethal Weapon 2 (1989), Tango & Cash (1989), Total Recall (1990), The Last of the Mohicans (1992), Last Action Hero (1993) och True Romance (1993) för att nämna några. Det känns dock som han hittat en egen stil som regissör och inte hamnat i b-actionträsket som det lätt kan bli när en stuntman sadlar om till att bli regissör. Två andra som lyckats med att gå samma väg är annars Chad Stahelski och David Leitch som nyligen gjort John Wick-filmerna och Atomic Blonde (2017).



Här får man stifta bekantskap med familjefadern och börsmäklaren Jacob (Nikolaj Coster-Waldau) som har det mesta här i livet med fru och barn. Men hans liv förändras drastiskt när han hamnar i fängelse efter ett felbeslut. Filmen berättas inte i kronologisk ordning utan vi får se Jacobs liv hur det såg/ser ut både på in- och utsidan av fängelset. Detta sätt att berätta historien på funkar inte alltid, men här gör det det och gör att historien sakta växer fram. spänningen finns där mest hela tiden och att bitarna faller på plats på rätt sätt.



Nikolaj Coster-Waldau i rollen som Jacob (och Money i fängelset) påminner en del om Thomas Jane och/eller Aaron Eckhart innan fängelsevistelsen och lite som Jon Voight i Runaway Train (1985) under fängelsevistelsen då han odlar en skön valrossmustasch. Han sköter sig också klart bra filmen igenom och hanterar båda "rollerna" bra. Han känns övertygande helt enkelt. Detsamma kan man säga om de flesta. Speciellt så känns gängmedlemmarna och kåkfararna härdade och inte bara ditplacerade som det lätt kan kännas i många andra filmer.



En sak jag noterar, eller åtminstone får en känsla av är att det under en del kvällsscener runt om Los Angeles känns lite Michael Mann-aktigt vad gäller fotot. Det skapas inte riktigt lika skön stämning och man har inte de där sköna mellanspelen till passande musik som Mann brukar kunna bjuda på. Men det är helt klart lite hans stil jag tänker på i ett par tillfällen. Och ja, även lite i det realistiska och nedtonade berättandet där man inte blandar in en massa onödigt strunt. Filmen är dock på två timmar och berättar under den tiden tre perioder från Jacobs liv.



Detta är en ganska våldsam och grafisk film som på ett vad det känns oftast trovärdigt sätt visar upp hur en fängelsevistelse kan se ut och påverka en annars normal och vettig människa. Nu baseras det inte på verkliga händelser så man får fortfarande ta det hela som en film, men det är tillräckligt realistiskt gjort att man köper huvudpersonens handlingar och i de flesta fallen förstår varför. Det gör också mycket för filmens trovärdighet när man inte känner att det är ologiskt eller för överdrivet.



Om man sett och gillade Felon (2008) så är det utan tvekan så att man även bör se och gilla denna. Eller vice versa för den delen. Detta är en fängelsefilm till stora delar, men som utspelar sig minst lika mycket ute i det "fria". Den tar en liten stund på sig att komma igång, men det är endast inledningsvis och mycket beror på att man hoppar mellan lite karaktärer och i handlingen innan bitarna börjar falla på plats. Sen är det bara att luta sig tillbaka och låta sig bli indragen i denna starka och klart bra filmen.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5

---


Ric Roman Waugh i komediserien "Married with Children" (1990)

söndag 13 augusti 2017

Okja



Titel: Okja
Genre: Drama/Sci-Fi/Action
Land: Sydkorea/USA
År: 2017
Regi: Bong Joon-ho
I rollerna: Tilda Swinton, Jake Gyllenhaal, Paul Dano, Ahn Seo-Hyun

Handling: En ung flicka vid namn Mija riskerar allt för att hindra ett multinationellt företag från att kidnappa hennes bästa vän - en jättegris vid namn Okja.

Omdöme: När koreanen Bong Joon-ho kommer med en ny film är det inte längre så att förväntningarna är så höga som de en gång var. Toppfilmen Memories of Murder (2003) följdes upp med The Host (2006), Mother (2009) och Snowpiercer (2013). Samtliga helt ok eller bra filmer, men inte på samma nivå som Memories of Murder.



I denna film får man en blandning mellan koreansk och amerikansk film. I princip halva historien utspelar sig i Sydkorea där flickan Mija (Ahn Seo-Hyun) tillsammans med sin farfar tagit hand om och fött upp jättegrisen Okja. Det multinationella företaget Mirando har tio år tidigare startat ett nytt projekt där jättegrisar ska födas upp på utvalda platser världen över. Nu är tiden kommen för Mirando med dess ägare Lucy och Nancy Mirando (Tilda Swinton) att plocka hem jättegrisarna för att utnämna vinnaren i den globala tävlingen.



Mija vill dock inte förlora sin bästa vän Okja och fattar misstanke när Mirandos utsände djurälskare Johnny Wilcox (Jake Gyllenhaal) anländer till deras gård och vill ta Okja till New York. Lilla Mija kämpar för att få behålla sin älskling och får på vägen hjälp av organisationen A.L.F. med dess ledare Jay (Paul Dano) i spetsen. Tillsammans med Mija ska de försöka befria Okja och avslöja Mirando-organisationen för vad de egentligen håller på med. Tänker lite på Twelve Monkeys (1995) vad gäller A.L.F. för övrigt.



Det visar sig tyvärr vara en ojämn film som blandar och ger. Om man börjar med skådespelarna känns varken Tilda Swinton eller Jake Gyllenhaal särskilt övertygande. Båda har lite quirky karaktärer att spela och det känns som det blir lite för mycket överspel från de båda. Det känns nästan som de haft lite fria händer och improviserar sina karaktärer. Den som däremot känns desto mer stabil är Paul Dano som annars brukar ha en tendens att spela udda karaktärer och nästan spela över. Men här är han desto mer återhållsam och funkar därför bättre. Den lilla Ahn Seo-Hyun funkar också som Mija, även om hon inte direkt sticker ut som en älskvärd unge eller liknande.



Vad gäller filmen så är den lite smågemytlig när man följer Mija och Okja i deras vardagliga liv hemma i Sydkorea. Men här hade man velat se mer, att Okja hade varit lite mer speciell än bara en snäll jättegris. När A.L.F. kommer in i bilden blir det tyvärr svagare, mycket tack vare att det blir mer komedi än allvar av det hela. Till stor del är även musiken helt fel här och under stora delar av filmen då det låter som mexikansk lounge-musik i kombination med zigenartakter och liknande. Väldigt konstigt och opassande, tyvärr.



Filmen, och musiken, blir seriösare och mörkare längre in och denna sväng är något oväntad. Det är inte heller helt lyckat då man inte längre tar filmen på fullaste allvar efter mittdelen. Det blir också lite för mörkt kan jag tycka eftersom man valt att göra filmen som man gjort tidigare. Det är helt enkelt en lite udda film med en konstig stämning som ändrar karaktär. Nu är det inte något direkt nytt vad gäller koreansk film, men balansen finns inte riktigt där för att det ska bli direkt bra. Svag trea.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.5

lördag 12 augusti 2017

Contratiempo / The Invisible Guest



Titel: Contratiempo / The Invisible Guest / Den osynlige gästen
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: Spanien
År: 2016
Regi: Oriol Paulo
I rollerna: Mario Casas, Ana Wagener, Jose Coronado, Bárbara Lennie

Handling: Adrian Doria, en ung affärsman på toppen av sin karriär, vaknar upp i ett hotellrum som är låst från insidan, tillsammans med kroppen av sin döda älskarinna Laura. Utan någon som helst logisk förklaring att rentvå honom från brottet anlitar han stjärnadvokaten Virginia Goodman. I en kamp mot klockan arbetar de under en natt med att utreda vad som egentligen hände.

Omdöme: Denna spanjor hade fått fin kritik och det väckte givetvis nyfikenheten. Jag hade tidigare sett regissörens långfilmsdebut El cuerpo / The Body (2012) som också fått fin kritik, men som jag inte riktigt uppskattade. Skulle Oriol Paulo, som även skrivit manusen till sina filmer, kunna lyckas bättre med denna?



Inledningsvis och en bra bit in i filmen är det något svårt att komma in i det hela. Det är inte det att handlingen inte är intressant nog, men det är något i utförandet som inte riktigt synkar. Det känns liksom lite ytligt, om man säger så. Och detta var något som hans föregående film också led av. Den stora skillnaden är att det här inte är lika störande och att det blir bättre längre in.



Själva handlingen är inte alls tokig. Man har valt att berätta det hela genom ett möte mellan den anklagade Adrian Doria (Mario Casas), som är en framgångsrik ung affärsman, och stjärnadvokaten Virginia Goodman (Ana Wagener) som aldrig förlorat ett fall och som skickats av Dorias advokat att förbereda honom. Det blir snart en hjärnornas kamp mellan de två där Doria berättar om vad som hände, från början. Goodman är dock inte sen med att pressa Doria då hon finner hål i hans story och på så vis får vi som tittare se olika händelseförlopp.



Man kan se filmen på två sätt. Antingen tar man precis allt man får se som sanningen eller så förstår man att vad man får se är det som Doria och Goodman lägger fram som sanningen, men i själva verket är en hypotes om vad som kan ha skett. När eller om man väljer att se filmen på det andra sättet blir det också bättre i mitt tycke. Detta eftersom en del i händelseförloppet som man får se i tillbakablickarna är lite väl otroligt alternativt osannolikt med många tillfälligheter.



Filmen är inte i toppnivå, speciellt då det kommit flera bra och kvalitativa filmer från Spanien på senare år. Det är något i produktionen som gör att man inte riktigt har den där känslan man skulle vilja ha. Men, det är en film som puttrar på och i mitt tycke blir bättre och bättre när sanningen (eller är det?) sakta börjar komma fram och bilden klarnar. Sista tredjedelen eller så höjs även pulsen en aning och man får till avslutningen fint. Det är bara synd att det hela inte är gjort med lite mer finess och stämning.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0

fredag 11 augusti 2017

Mina favoritfilmer - 1949

Ett klart starkt och jämnbra år där alla filmer på listan är värda att vara med. Även med ett par filmer precis utanför listan som lika gärna hade kunnat slå sig in ett svagare år. Ungefär hälften av filmerna på listan är film-noir, vilket inte är så konstigt men kul.

På topp tio återfinns filmer från:

7 USA
3 Storbritannien


#10 House of Strangers (Joseph L. Mankiewicz)



Max Monetti har precis kommit ut från fängelset och är hämndlysten mot sina tre bröder som han tycker förrått deras far Gino. En tillbakablick visar hur livet såg ut för familjen Monetti och vad som gjort att situationen är vad den är.

En klart trevlig familjehistoria/kriminalare där Edward G. Robinson briljerar som familjens överhuvud. Finns mycket att gilla här.


#9 Holiday Affair (Don Hartman)



En ung änka orsakar oavsiktligt så att försäljaren Steve Mason får sparken under juletid. De beslutar sig ändå för att träffas igen, trots att hon funderar på att gifta sig med en annan man...

En mysig julfilm där Robert Mitchum och Janet Leigh funkar fint ihop. Det behöver inte vara särskilt invecklat för att vara lyckat.


#8 Kind Hearts and Coronets (Robert Hamer)



Louis Mazzinis mor tillhör den aristokratiska familjen D'Ascoyne, men hon rymmer med en operasångare. På grund av det blir hon och Louis utkastade av D'Ascoynes-familjen. Som vuxen beslutar sig Louis för att hämnas genom att bli den nästa hertigen i familjen. Att mörda alla pretendenter verkar vara det säkraste sättet för honom att nå sitt mål...

En film där Alec Guinness spelar hela nio olika karaktärer/roller. Utan tvekan en s.k. tour-de-force av honom som gör hela filmen till vad den är.


#7 Twelve O'Clock High (Henry King)



Frank Savage är en hård general som leder en bombstyrka. Han kräver näst intill det omöjliga av sina män och sig själv.

Gregory Peck flyger stridsflygplan under andra världskriget och filmen bjuder på några riktigt bra och minnesvärda flygscener och slag i luften.


#6 The Window (Ted Tetzlaff)



Tommy Woodry är 9 år gammal och känd för att hitta på historier. Den senaste i raden är att familjen ska flytta från Manhattan ut till landet. När så hyresvärden fått nys om detta och ska visa lägenheten för några intresserade, får föräldrarna nog. Samma varma sommarnatt bestämmer sig Tommy för att sova på brandstegen ett plan upp - utanför familjen Kellersons lägenhet. När Tommy ser dem döda en man, är det ingen som lyssnar på honom. Men Kellersons vill tysta honom...

En lite mindre noir som dock skapar fin stämning och där en pojke hamnar i centrum. Blir ganska så nervig och har ett genomarbetat foto som bidrar till att det hela funkar så bra.


#5 Obsession (Edward Dmytryk)



Dr. Clive Riordan upptäcker att hans fru har en affär med en amerikan. Det var inte första gången och lär inte vara sista så han planerar det perfekta mordet på älskaren.

En mycket intressant premiss där en svartsjuk make kidnappar en man och håller honom fången (och fastkedjad) i en håla. Klart minnesvärd liten noir.


#4 White Heat (Raoul Walsh)



Plågad av fruktansvärd huvudvärk och starkt knuten till sin mamma är Cody Jarrett en excentrisk och sadistisk ledare för ett gäng tjuvar. Han hamnar i fängelse och fortsätter styra sitt gäng därifrån. Cody har vänner såväl innanför som utanför murarna, frågan är bara vilka man kan lita på.

James Cagney i en av sina (många) paradroller. "On top of the world, ma!" glömmer man aldrig när Cagney spelar smått galen och besatt. Bra och klassisk film det här som höjs av Cagney.


#3 The Third Man (Carol Reed)



Strax efter andra världskrigets slut kommer den amerikanske kioskromanförfattaren Holly Martins till Wien, som fortfarande är delat i fyra ockupationszoner. Han ska hälsa på sin vän Harry Lime, men får istället reda på att han nyligen dött i en trafikolycka. Martins talar nu med vittnen till olyckan, men versionerna går isär. Någon måste ljuga. Martins är nu fast besluten att ta reda på vad som egentligen hänt Harry Lime och vem den tredje mannen är.

Det är svårt att inte hylla denna klassiker där Orson Welles minnesvärt spelar "den tredje mannen" på Wiens gator. Snygg, stämningsfull och med en bra story. Uppskattar den mer och mer.


#2 Battleground (William A. Wellman)



Andra världskriget och "Battle of the Bulge". En grupp amerikanska soldater tillfångatas i Belgien av tyskarna 1944. De inkluderar en självsäker, kvinnotjusande general, en f.d. tidningsman med ett samvete, en tuff tobakstuggande sergeant och en lantis som alla reagerar på situationen på olika sätt och avslöjar det mentala trycket på människan.

En av de där klassiska krigsfilmerna jag verkligen gillar. Känns som en föregångare till många som kom senare med bra och intressanta karaktärer, gemenskapen och de snygga vinterlandskapen som de måste hantera mitt under brinnande krig.


#1 The Set-Up (Robert Wise)



En åldrad och avdankad boxare, som fortfarande tror på att han kan vinna mot en yngre förmåga, vägrar lägga sig i sin sista match trots hot från gangsters.

En klassisk film-noir (och boxningsfilm) som har flera lager som funkar och gör detta till en så trevlig och minnesvärd film. Man känner för huvudpersonen och ett smart drag är att låta det hela utspela sig i realtid där klockan blir en del av handlingen.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Adam's Rib
The Big Steal
Criss Cross
The Heiress
Thieves' Highway
Too Late for Tears

---

Sämsta filmen: Whisky Galore

Kanske inte direkt dålig och räknas lite som en brittisk klassiker, men såg den utan text och det är inte helt lätt att förstå skotskan.


Största besvikelsen: Le silence de la mer

Gillar mycket av Jean-Pierre Melville och detta är ingen dum regidebut, men det är inte i närheten av hans bästa filmer.