lördag 27 maj 2017

The Perfect Weapon



Titel: The Perfect Weapon
Genre: Action/Kriminalare
Land: USA
År: 1991
Regi: Mark DiSalle
I rollerna: Jeff Speakman, James Hong, Mako, Cary-Hiroyuki Tagawa

Handling: En kringdrivande karatemästare i Kenpo återvänder till sin hemstad och hittar sin bäste vän mördad av en narkotikaliga. Han vill hämnas men det hela kompliceras av att hans egen bror, som är polis, utreder fallet.

Omdöme: Vad har Goldfinger (1964) och Indiana Jones and the Temple of Doom (1984) gemensamt med denna martial arts-film? Jo, filmens huvudskurk har nämligen en egen Oddjob i form av den storväxte Tanaka (Professor Toru Tanaka). Han var för övrigt även med i filmer som The Running Man (1987), Black Rain (1989) och Last Action Hero (1993). Sen har vi pojken Jimmy Ho som är nästan lika jobbig som Short Round som ju hjälper Indiana Jones i den andra filmen.



Jeff (Jeff Speakman) var något stökig som grabb efter att hans mamma gick bort. Polispappan tog då hjälp av en gammal vän i Kim (Mako) som introducerade Jeff till kampsporten Kenpo. Som vuxen återvänder Jeff till sin hemstad när någon hotat Kim. När han hittar Kim dödad, tänker han vända på varje sten tills han hittar och straffar de skyldiga. Hans yngre bror Adam (John Dye) har gått i pappas fotspår och blivit polisdetektiv. Det är också han som får ta hand om fallet med att hitta Kims mördare.



Det är en martial arts-film som utspelar sig i Koreatown där de olika ligorna konkurrerar om drogförsäljningen och territorium. Jeff kommer utifrån och bryr sig inte om vad som är rätt och fel. Han är den ende som kan lösa mordet och få tag på mördaren. Men att komma åt Yung (James Hong) och hans "hjälpreda" Tanaka är inte det enklaste. Med sina martial arts-kunskaper kommer han dock långt, trots att han inte är den skarpaste kniven i lådan.



Ok, när man har en film som inleder (och avslutar) med Snap-låten "The Power" väcker det genast intresset. Man får en del småunderhållande fajtscener och ett par skratt, men inte så mycket mer. Filmen har helt enkelt inte så mycket som talar för den vad gäller skådespelare, karaktärer (förutom Tanaka), handling eller känsla. Det blir därför för slätstruket och en b-film utan så mycket av värde. Känns som en film som nog funkar bäst för de inbitna martial arts-fansen.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.0

fredag 26 maj 2017

The Lost City of Z



Titel: The Lost City of Z
Genre: Drama/Äventyr
Land: USA
År: 2017
Regi: James Gray
I rollerna: Charlie Hunnam, Robert Pattinson, Sienna Miller, Tom Holland

Handling: I hundratals år trodde många européer att Amazonas djungel dolde ett glimrande kungadöme vid namn El Dorado. Efter år av förberedelser begav sig den brittiske upptäckaren Percy Fawcett i början av 1900-talet in i djungeln i hopp om att göra en av de viktigaste upptäckterna i mänsklighetens historia.

Omdöme: Denna verklighetsbaserade historia följer Percy Fawcett (Charlie Hunnam), en brittisk militär vars intresse och kunskap för geologi gör honom till utsedd kandidat att utforska Amazonasdjungeln i Bolivia. Han accepterar uppdraget, trots att det innebär att han måste vara ifrån sin kära hustru Nina (Sienna Miller) och deras lilla son Jack i ett par års tid. Med sig på äventyret får han hjälp av Henry Kostin (Robert Pattinson) som blir hans medhjälpare, högra hand och vän under expeditionen.



För regin står James Gray som tio år tidigare gjorde den något underskattade We Own the Night (2007). Man märker här att det är en regissör som inte stressar fram historien och tar god tid på sig. Det hela baseras på en bok som i sin tur alltså baseras på verkliga händelser. Under de 141 minuterna som filmen håller på kommer historien sträcka sig över två decennier, två kontinenter och ett världskrig, men även en strävan att gå efter en dröm till varje pris.



Med vetskapen om att det var en lång film var farhågorna att det kunde bli lite av ett sömnpiller alternativt en utragen hjältehistoria med en grupp snyggingar (typ). Skönt nog visar det sig inte bli något av de två. Ett sömnpiller blir det inte, även om tempot är relativt långsamt. Intressant nog bygger filmen stegvis upp något som verkar kunna leda till något stort, till något mer. Men när den tagit två steg framåt, tar den ett steg bakåt istället för att ta det sista steget. Detta gör den om och om igen. Wow-upplevelsen uteblir därför och det är lite synd.



Vad gäller skådespelarna måste mest fokus läggas på huvudrollen där Charlie Hunnam övertygar. Han känns genomgående väldigt naturlig i rollen och det känns självklart på något sätt. Han fick mig att tänka en del på en yngre Daniel Day-Lewis. Inte alls till utseendet, men lite till hur han pratar och en hel del till hur han agerar och hans närvaro hela tiden. Robert Pattinson är i jämförelse rena rama B-skådisen vid sidan om honom, fast det kanske inte säger så mycket. Nej, men han och de övriga sköter sig också, men Charlie Hunnam övertygar alltså.



Det är inte en film som går till historien som den mest välspelade, mest spännande, minnesvärda eller nervkittlande filmen, men den är klart välgjord och håller intresset uppe rakt igenom. När man tar sig fram genom den ogästvänliga djungeln, där man bl.a. stöter på oljebaronen De Gondoriz (trevligt inhopp av Franco Nero), kändes det som det kunde bli lite som Werner Herzog/Klaus Kinski-filmerna Aguirre, der Zorn Gottes (1972) eller Fitzcarraldo (1982). Riktigt så blir det inte, men lite sådant äventyr blir det. Sådana här expeditioner in i det okända är allt sevärda, även om de inte alltid behöver ses om eller lämnar jättedjupa spår efter sig.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

torsdag 25 maj 2017

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales



Titel: Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales / Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge
Genre: Action/Äventyr/Fantasy
Land: USA
År: 2017
Regi: Joachim Rønning & Espen Sandberg
I rollerna: Johnny Depp, Javier Bardem, Geoffrey Rush, Brenton Thwaites, Kaya Scodelario

Handling: Otursförföljde kapten Jack Sparrow får oddsen emot sig när dödliga spökpirater, under ledning av hans gamle fiende kapten Salazar, flyr från Djävulstriangeln för att döda havets alla pirater - inklusive honom. Det enda sättet att överleva är att hitta den mytomspunna Poseidons treudd och ta kontrollen över havet.

Omdöme: När den första filmen Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl (2003) kom, sågs den främst av två anledningar. Regissören Gore Verbinski hade året innan gjort The Ring (2002) som jag gillade och det skulle handla om pirater och vara ett äventyr, vilket kunde vara trevligt. Riktigt bra var det dock inte och något sug efter att se uppföljarna fanns inte. Det räckte gott och väl med den första.



Nu tog man sig en titt på denna och det tog inte särskilt lång tid innan man började tänka på hur teatraliskt det är, att det inte alls är roligt, att det bara är effektbaserat och att det inte är något gammalt hederligt piratäventyr, utan snarare en modern fantasy. Uppenbarligen är det inte alls för mig för jag blev nästan per omgående trött, något jag i vanliga fall inte blir på bio om jag inte känt mig trött innan. Här fanns det helt enkelt en orsak och det var att filmen inte fick mig att bry mig ett dugg.



Att se en hårt sminkad Johnny Depp tramsa sig som Jack Sparrow gör inget för mig. Inte en enda gång är det direkt roligt när han full som han oftast är ränner runt (förutom en scen med en giljotin som var lite fyndig). Det känns bara som överspel från hans sida, men det visste man från att ha sett den första filmen. Kaya Scodelario som Carina Smyth påminde stundtals om en ung Nicole Kidman till utseendet och Javier Bardem i den stora skurkrollen som den döde Salazar gör sin grej utan att kunna lyfta filmen.



Det är en rakt igenom effektbaserad film utan själ, utan vidare handling och alldeles för lite av det jag önskar att man skulle kunna få se. Hellre ett riktigt piratäventyr på allvar än denna fantasismörja som förstörs av effekter som inte gör något för filmen. Norska regissörsduon Joachim Rønning och Espen Sandberg, som bl.a. gjorde Max Manus (2008) och Kon-Tiki (2012) hade inget lätt jobb då de inte hade mycket att jobba med. Resultatet är precis vad jag ogillar med den här typen av film (fantasy) och varför jag håller mig undan så gott det går.

2 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
10 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.0
IMDb: 8.3

---

Om visningen: Gratis är bäst, brukar man säga. Skulle egentligen gå på en annan film, men i kassan fick vi frågan om vi inte ville pröva att gå på en överraskningsfilm som skulle börja om några minuter - gratis. Enda man fick reda på var att den var amerikansk. Det visade sig vara ett kaffeföretag som lanserade en ny dryck och bjöd därför på visningen som nästan blev fullsatt. Tur var det att man fick filmen och drycken (limesmak med lite kolsyra och en del kaffesmak) gratis. För direkt bra eller gott var det inte...

onsdag 24 maj 2017

Survival Quest



Titel: Survival Quest / Hårt mot hårt
Genre: Äventyr/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Don Coscarelli
I rollerna: Lance Henriksen, Dermot Mulroney, Catherine Keener, Mark Rolston

Handling: Ett gäng stadsmänniskor, med olika bakgrunder, åker till vildmarken för en fyra veckor lång överlevnadskurs. Samtidigt befinner sig en grupp soldater i området som också ska campa. När en av soldaterna drabbar samman med en av stadsmänniskorna som är en kåkfarare, bryter helvetet löst.

Omdöme: Det här är en film som har en intressant premiss med lite äventyr som övergår till att bli mer än så. Hank (Lance Henriksen) är en överlevnadsexpert som håller i överlevnadskurser ute i vildmarken. Sex nya klienter anländer med flyg. På flyget ut till vildmarken följer även en grupp soldater med som leds av Jake (Mark Rolston), en hårdnackad ledare som gör män av pojkar.



Under den fyra veckor långa överlevnadskursen kommer Hank lära gruppen att samarbeta och lita på varandra, och givetvis hur man överlever i vildmarken. Även om det inte är det enklaste för gruppen, lär de sig lite av allt och trivs med att vara ett med naturen. Men när en av soldaterna (som har övningar i samma område) får för sig att ge sig på överlevnadsgruppen och i synnerhet kåkfararen Gray (Dermot Mulroney), förändras lek till en kamp om riktig överlevnad.



Som sagt, premissen är inte så pjåkig och det är ganska skönt att följa med ut i vildmarken och bort från storstan ett tag. Tyvärr känns det hela mer som en TV-film vad gäller produktionen, skådespeleriet och hela utförandet som inte lyckas skapa särskilt mycket spänning. Lance Henriksen är den enda som känns stabil då överlevnadsgruppen och soldaterna genomgående spelas svagt.



Om man vill se en äventyrsthriller av det här slaget som funkar bättre kan man ta sig en titt på bl.a. White Water Summer (1987) med Kevin Bacon, Shoot to Kill (1988) med Tom Berenger och Sidney Poitier och till viss del även The River Wild (1994) med Meryl Streep och Kevin Bacon (igen). För trots Lance Henriksen lyckas inte denna särskilt bra. Man hade enkelt kunnat göra det här till en klart mycket bättre film då upplägget inte alls är tokigt. Genomförandet är det dock.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
2 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.2

tisdag 23 maj 2017

Easy Money



Titel: Easy Money / Miljoner på spel
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1983
Regi: James Signorelli
I rollerna: Rodney Dangerfield, Joe Pesci, Jeffrey Jones, Jennifer Jason Leigh

Handling: Monty är gift och far till två barn. När det visar sig att han kommer att ärva $10 miljoner är det på villkor att han slutar dricka, röka och spela under ett år. Hans rika svärmor gillar nämligen inte hans fula ovanor.

Omdöme: När man tar sig an en film med komikern Rodney Dangerfield kan man inte förvänta sig någon vidare film, däremot en del skratt. Han spelar här Monty som jobbar som barnfotograf. Hans bäste vän är rörmokaren Nicky (Joe Pesci). Monty är gift och har två barn - en 12-årig dotter och så 18-åriga Allison (Jennifer Jason Leigh) som precis ska gifta sig med sin Julio (Taylor Negron).



Monty är sällan hemma då han efter sina kortare fotografuppdrag gärna spenderar tid med sina vänner, dricker, röker och spelar om allt möjligt. När han en dag får reda på att kan kan komma att ärva $10 miljoner som varuhuset som hans svärmor äger är värt, blir livet genast intressantare. Eller blir det det? Monty måste nämligen ändra hela sin livsstil för att inom ett år få ärva förmögenheten. Svärmor ogillar helt enkelt hans grisiga stil.



Monty står inför en svår prövning och måste göra allt för att bli en renlevnadsmänniska, trots alla prövningar och lockelser han ställs inför varje dag. Tankarna går lite till Brewster's Millions (1985) där en man (även han kallad Monty) istället måste göra av med en massa pengar för att ärva en förmögenhet.



Det är faktiskt en överraskande kompetent prestation av Rodney Dangerfield som även bjuder på lite djup i vissa situationer. Men givetvis är det främst den komiska sidan han står för och de flesta skämten har han själv varit med och skrivit. Många gånger blir det också så pass roligt att man inte kan hålla sig för skratt. Det kan vara repliker och situationer som man inte riktigt väntar sig. Inte alltid politiskt korrekt, inte alltid barntillåtet.



En rolig och positiv sak är att Dangerfield får bra hjälp av sina medspelare, så som en bra och relativt ung Joe Pesci som både är rolig och visar upp sin seriösa sida när det krävs. 80-tals skådisen Jeffrey Jones funkar också bra och så är det alltid kul att se en ung Jennifer Jason Leigh. Dessutom är Taylor Negron i rollen som Julio riktigt sliskig och bjuder på en del skratt.



Filmen är som bäst under den första timmen. Det är förvånansvärt bra flyt och det finns en story mest hela tiden. Tyvärr tappar filmen under den sista halvtimmen när storyn inte längre blir så sammanhängande och scenerna känns mer lösryckta. Fortfarande kul på sina håll, men som helhet tappar filmen lite ånga. Avslutande delen blir också lite krystad och känns mer som en drömsekvens. Känns inte riktigt som man visste hur man skulle få ihop det hela. Men överlag lite av en skrattfest. Svag trea till trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.3

måndag 22 maj 2017

Going in Style



Titel: Going in Style
Genre: Komedi/Kriminalare
Land: USA
År: 2017
Regi: Zach Braff
I rollerna: Michael Caine, Morgan Freeman, Alan Arkin, Ann-Margret, Matt Dillon, John Ortiz, Christopher Lloyd

Handling: Desperata att betala räkningarna och göra något för sina nära och kära, riskerar tre livslånga vänner allt genom att utföra ett vågat bankrån mot den bank som de anser stulit deras besparingar och pension.

Omdöme: När jag läste att man skulle göra en remake på småtrevliga Going in Style (1979) om tre pensionärer som rånar en bank, tänkte jag "Åh nej". Originalet regisserades av Martin Brest som senare skulle göra två av mina absoluta favoritfilmer med Beverly Hills Cop (1984) och Midnight Run (1988).



Känslan var att det skulle bli ännu en onödig remake och i stil med Stand Up Guys (2012), även den med Alan Arkin (och med Al Pacino och Christopher Walken). Den gillade jag inte nämnvärt ska sägas, så förväntningarna på denna var inte höga. Men Michael Caine (i synnerhet) och Morgan Freeman skulle visa sig ge denna film det skådespeleri och den närvaro som behövdes.



Vid sidan av trion Caine, Freeman och Arkin (samtliga Oscarsvinnare för övrigt) får man flera passande biroller. Ann-Margret repriserar i princip sin roll från Grumpy Old Men (1993) och Grumpier Old Men (1995) nästan 20 år tidigare. Matt Dillon som FBI-utredare och John Ortiz som bankrånarexpert funkar också. Frågan är dock om Christopher Lloyd som senil inte tar priset, särskilt längre in när han påminner om majoren i brittiska kultserien Fawlty Towers.



Vad man får är faktiskt en småtrevlig och rolig pensionärsfilm som kanske inte övertygar med en gång, men som växer allt mer. Den blir både rolig och lite dramatisk och gripande på sina håll. Dessutom får man med en del samhällskritik. Det är ett bra grundmanus man har att jobba med från originalfilmen och ämnet är lika aktuellt nu som när originalet kom. Denna är kanske lite lättsammare än vad originalet var, men det funkar det också.



Skönt nog har filmen lite mer att bjuda på än bara ett par gaggiga gubbar som utför ett bankrån. Det är lite mer genomtänkt än så och gubbarna är inte så gaggiga. Vissa scener är riktigt roliga och man får med både familj och lite kärlek, men även en del spänning. För regin står Zach Braff som nog är mest känd från komediserien Scrubs, men som även regisserade (och spelade i) Garden State (2004). Materialet fanns på plats och det måste sägas att det blir en omsorgsfull remake som på det stora hela funkar.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

söndag 21 maj 2017

Street Smart



Titel: Street Smart
Genre: Kriminalare/Drama/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 1987
Regi: Jerry Schatzberg
I rollerna: Christopher Reeve, Morgan Freeman, Kathy Baker, Mimi Rogers

Handling: En journalist i New York dras in i gatans hårda liv efter att ha publicerat en påhittad historia om en hallick, som dock visar sig ha vissa överensstämmelser med verkligheten.

Omdöme: Journalisten Jonathan Fisher (Christopher Reeve) övertalar sin chef att låta honom göra ett reportage om en New York-hallick. Men att hitta någon som ställer upp visar sig bli nästintill omöjligt. Istället snickrar han ihop en historia och hans flickvän Alison (Mimi Rogers) tycker det han skrivit låter jättebra. Jonathan lämnar in sin artikel och det blir en succé.



Problemen börjar för Jonathan när det visar sig att hans påhittade hallick i artikeln har stora likheter med en hallick som kallas för Fast Black (Morgan Freeman). Jonathan dras nu in i en mordrättegång mot Fast Black som innebär att han får påtryckningar från åklagarsidan, sin tidning och som om det inte vore nog vill Fast Black träffa honom. Jonathans informationskälla blir den prostituerade Punchy (Kathy Baker) som jobbar åt Fast Black. Jonathans påhittade historia visar sig få omskakande konsekvenser, inte bara för hans del utan alla han kommer i kontakt med.



Det är lite intressant att Christopher Reeve, som ju är mest känd för sin roll som Stålmannen, gick med på att återigen spela Stålmannen i Superman IV: The Quest for Peace (1987) mot att studion lät honom göra denna film. Filmbolaget Cannon med kusinerna Golan/Globus hade nämligen köpt rättigheterna till Stålmannen. För att spara in lite pengar filmade man stora delar av filmen i Montreal (Kanada) trots att det utspelar sig i New York.



En film som inleder något trevande när Jonathan Fisher till opassande jazzmusik traskar runt snuskkvarteren i New York i hopp om att få prata med en hallick. Istället träffar han på den prostituerade Punchy som så småningom kommer introducera honom för Fast Black. Men det kommer inte vara den enda relationen mellan Jonathan och Punchy, något som leder till trubbel med Jonathans flickvän Alison.



Filmen blir bara bättre och tätare ju längre in man kommer. Det hela tar egentligen fart när Morgan Freeman får mer utrymme som Fast Black. Freeman blev Oscarsnominerad för rollen och det är inte så svårt att förstå varför. Han äger varje scen han är med i och övertygar som den Pucko-drickande hallicken med plötsliga utbrott. Hans oberäkneliga karaktär fångar han mycket bra. Den enda som kan mäta sig med hans insats är Kathy Baker som Punchy som gör mycket med en roll som annars brukar bli lite endimensionell.



Vad som överraskar mest är att historien blir så pass mörk och seriös, vilket inte riktigt var väntat med tanke på att filmen inleder något lättsammare och att Christopher Reeve är med. Kul nog spelar Reeve inte en helylle-kille som man skulle kunna förvänta sig utan han tar en del felbeslut under resans gång. Det gör honom bara mer mänsklig och det är bra. Dock får man inte glömma att hans karaktär är en f.d. Harvard-student, något som kanske gör att han kan ha ett övertag när det väl kommer till kritan. Nej, detta var lite annorlunda och bättre än väntat.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.4

lördag 20 maj 2017

The Bounty



Titel: The Bounty / Myteriet på Bounty
Genre: Äventyr/Drama
Land: Storbritannien/USA/Nya Zeeland
År: 1984
Regi: Roger Donaldson
I rollerna: Anthony Hopkins, Mel Gibson, Daniel Day-Lewis, Liam Neeson, Laurence Olivier

Handling: Denna storslagna berättelse tar med oss på den sanna och oförglömliga resan med skeppet Bounty. Från de myllrande hamnarna i England, genom de stormiga vattnen kring Kap Horn till paradisön Tahiti.

Omdöme: Filmen sätter genast tonen under förtexterna. Det ena stornamnet efter det andra dyker upp. Anthony Hopkins, Mel Gibson, Daniel Day-Lewis, Liam Neeson och Laurence Olivier i en och samma film. Det är nästan lika imponerande som filmens huvudmelodi som spelas under förtexterna. Den står Vangelis för som ju gjorde musiken till Blade Runner (1982). Den är i princip lika mystisk och stämningsfull här, speciellt huvudmelodin som återkommer ett par gånger under filmens gång.



Historien handlar om besättningen på skeppet Bounty med kaptenen Bligh (Anthony Hopkins) i spetsen. Två av hans närmaste män är Fletcher Christian (Mel Gibson) och John Frye (Daniel Day-Lewis). De ska ge sig iväg på en mycket lång resa som ska ta dem från England till Tahiti. Resan blir krävande och besättningen frustrerad. När de når Tahiti förändras allt. Besättningen kan njuta av paradiset och kvinnorna. Men vad händer när kaptenen kräver disciplin och att de fortsätter sin resa? Jo, myteri.



Denna verklighetsbaserade historia är lika mycket ett äventyr som ett starkt drama. Rakt igenom en välspelad film med regi av Roger Donaldson som kom att göra spännande thrillern No Way Out (1987) och senare The World's Fastest Indian Runner (2005), återigen med en utmärkt Anthony Hopkins.



Detta må inte vara den mest nervkittlande eller tempostarkaste filmen man sett. Men den bjuder på en kvalitetsproduktion, en skara riktigt duktiga skådespelare som levererar och Vangelis musik som skapar en drömlik stämning där ute på vattnet och runt paradisön Tahiti. Det är också just från att de anländer till Tahiti som filmen blir bättre och tätare. Det är också intressant att filmen lyckas få en att förstå de båda sidorna av myntet, även om metoderna inte alltid är de rätta.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

fredag 19 maj 2017

Alien: Covenant



Titel: Alien: Covenant
Genre: Sci-Fi/Thriller/Skräck
Land: Storbritannien/Australien/Nya Zeeland/USA
År: 2017
Regi: Ridley Scott
I rollerna: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup, Demián Bichir

Handling: När besättningen på rymdskeppet Covenant är på väg till en avlägsen planet i den bortre delen av galaxen, upptäcker de att vad de tidigare trott varit ett outforskat paradis i själva verket är en mörk och farlig värld. De tvingas fly från ett hot mer skrämmande än de någonsin kunnat föreställa sig.

Omdöme: När Ridley Scott, skaparen av Alien (1979) gör en ny Alien-film, blir man givetvis nyfiken. Å andra sidan hade han redan gjort Prometheus (2012) som ju utspelar sig i samma värld. Med tanke på filmens titel ville man så klart se en renodlad Alien-film. Istället får man en kombination av de två. Den är en slags uppföljare till Prometheus, men närmar sig Alien.



Den femton man starka besättningen ombord rymdskeppet Covenant väcks plötsligt upp ur sin djupsömn. Något har orsakat ett allvarligt fel på skeppet som behöver åtgärdas. Men de måste samtidigt ta itu med en tragedi då en av besättningsmännen, kaptenen dör. Efter att ha stött på en signal som verkar mänsklig, bestämmer sig de förvirrade och shockade besättningsmännen för att bege sig till en planet de inte hade tänkt besöka.



Vägen till planeten bygger upp storyn väl och den kusliga stämningen trappas upp rejält när de landar på planeten. Här bjuds man på klassisk Alien-stämning som går att ta på. När de första besättningsmännen infekteras på den nya planeten, är det bara en tidsfråga innan skräcken drar igång på allvar. Och det gör den verkligen. Man får exakt det man önskar sig, åtminstone inledningsvis.



Efter ungefär den första tredjedelen dyker David (Michael Fassbender) upp. I och med det övergår filmen från det man gillar med Alien till det man ogillar med Prometheus. Det blir för mycket som ska avhandlas och det visas för mycket av det som är ute efter dem. Gillar t.ex. de mindre Alien-krabaterna, men har desto svårare för de större. Man visar helt enkelt för mycket av monstret (version större). De flesta scenerna med de mindre är dock genomgående både bra och rysliga.



Vad gäller karaktärerna och skådespelarna funkar de flesta helt ok eller bra. Vissa politiskt korrekta tendenser hos karaktärerna hade man förvisso kunnat vara utan. För egen del funkar dock inte Katherine Waterston (dotter till Sam Waterston från bl.a. The Killing Fields (1984), och med samma ögon för övrigt) i rollen som Daniels. Hon saknar pondus för rollen, känns redan tidigt osympatisk och jag stör mig på henne så fort jag ser henne. Hade gärna låtit Carmen Ejogo med karaktären Karine fått axla den kvinnliga huvudrollen. Annars var Billy Crudup den jag nog gillade mest i rollen som Oram. Däremot var flera av de övriga rollerna ganska intetsägande och kunde gjorts mer med, förutom då Michael Fassbender som fick extra mycket att jobba med.



Allt som allt är det svårt att säga vad man egentligen förväntade sig av den här filmen. Ridley Scott, filmens titel och det faktum att den första tredjedelen till stor del bjuder på god Alien-underhållning gör trots allt att man måste bli lite besviken. Här fanns gott om bra och rysliga scener, precis som man hade önskat sig. Men de svaga elementen (som främst hänger med från Prometheus) blir för många för att man verkligen ska kunna uppskatta och njuta av filmen till fullo. Inte mer än en stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

---

Om visningen: När man ser en film i IMAX vill man ha en mäktig upplevelse, eller åtminstone några sådana scener. Vad jag kunde se användes inte IMAX-formatet fullt ut. Märkte iaf inte av det och när jag tänkte på det var det alltid svarta fält ovanför och under bilden. Sen var ljudet något högt, vilket inte var första gången. Inte direkt mäktigt, utan snarare genomträngande högt. Trots allt trevligt med det stora formatet, även om man alltså inte bjöds på hela IMAX-formatet som man hade önskat.