torsdagen den 17:e april 2014

Enter the Dragon



Titel: Enter the Dragon
Genre: Action/Thriller
Land: Hong Kong/USA
År: 1973
Regi: Robert Clouse
I rollerna: Bruce Lee, John Saxon, Jim Kelly, Robert Wall, Bolo Yeung, Sammo Hung, Jackie Chan

Handling: Lee åker till en mystisk ö för att delta i en stor martial arts-turnering. Han är emellertid egentligen inte där för att tävla, utan för att luska ut vad som döljer sig bakom fasaderna på ön.

Omdöme: Lee (Bruce Lee), Roper (John Saxon) och Williams (Jim Kelly) anländer till Hong Kong för att delta i en martial arts-turnering som arrangeras vart tredje år. Turneringen hålls på ön Han Island som ägs och styrs av Han. Han är lite av en tyrann som styr med järnhand och är lika fruktad av sina egna män och kvinnor som av fienden.



Detta är en martial arts-klassiker som inte minst inspirerat Bloodsport (1988) och flera andra filmer i genren. Det kom att bli Bruce Lees sista film innan han dog (dog tre veckor innan premiären) och frågan är till vilken nivå han hade kunnat ta martial arts-genren om han hade fått fortsätta.



Jag hade sett filmen tidigare och tyckte nog den var bättre då. Främst tycker jag filmen tar lite för lång tid på sig att komma till det bästa, vilket är slutuppgörelsen mellan Lee och Han. Slutuppgörelsen höjer filmen där Lee och Han gör upp i ett rum fullt med speglar. En bidragande orsak till att denna uppgörelse funkar så bra är inte minst musiken av Lalo Schifrin som höjer sig ett snäpp. Han gjorde några år tidigare den minnesvärda musiken till Dirty Harry (1971) och liknande tonerna dyker upp under denna sekvens.



Filmen som sådan är lite b, det måste man ändå säga. Detta är dock ett bra exempel på att man ska titta på annat än produktionskvalitén. Den har nämligen en skön känsla där man bjuds på Hong Kong under 70-talet och så klart en hel del slagsmål med Bruce Lee i fokus. Kul nog är det lite av en motsvarighet till James Bond där huvudskurken får ses som Dr. No.



2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.7

onsdagen den 16:e april 2014

Bloodsport



Titel: Bloodsport / Utmaningen
Genre: Action/Drama
Land: USA
År: 1988
Regi: Newt Arnold
I rollerna: Jean-Claude Van Damme, Donald Gibb, Bolo Yeung, Forest Whitaker

Handling: Frank Dux åker till Asien för att medverka i "Kumite", en illegal kampsportstävling, som betraktas som ett världsmästerskap bland de invigda.



Omdöme: I rollen som Frank Dux fick Jean-Claude Van Damme sitt stora internationella genombrott. Han spelar en man som är med i militären och som är tränad av en japansk mästare i kampsport. När han får en inbjudan att komma till Hong Kong och vara med i den hemliga kampsportstävlingen "Kumite", måste han fly för att försöka uppnå sina drömmar.



På typiskt manér i den här typen av film får man följa vår hjälte när han tar sig an motståndarna, men även får en vän i den storväxte Jackson (Donald Gibb) och ett romantiskt intresse i journalisten Janice Kent (Leah Ayres). Han får dock två utsända män efter sig som ska ta med honom tillbaka till militären, varav den ena spelas av Forest Whitaker. Som om det inte vore nog har han den grymme mästaren i "Kumite" att bekymra sig för - Chong Li (Bolo Yeung).



Vad man får är precis vad man önskar sig av den här typen av film. Det är oftast snyggt koreograferade matcher där Dux, Jackson och Chong Li går igenom sina motståndare med sina olika stilar. Till det bjuds man på den typiska och så härliga 80-tals känslan som höjer det hela ett par snäpp. Musiken och hela 80-tals inramningen gör väldigt mycket för en sån här film, och här får man till det bra.



Van Damme ser ofta ut som en skolpojke med sin frisyr och oskyldiga blick, men hans kropp säger något annat. Hans patenterade vighet där han går ner i spagat och hans sparkar är sköna att skåda, även om det inte direkt ser skönt ut. Huvudskurken i Chong Li spelas passande av Bolo Yeung som är en elak jäkel, precis som man vill ha det. Han säger inte så mycket, men hans uppträdande på mattan talar sitt tydliga språk.



Även om det inte är någon speciell film i sig med en högst förutsägbar handling och torra prestationer, så bjuds man på underhållning och njutning som inte går att ersätta. Man får precis vad man vill ha och när filmen slutar vill man ha mer. Van Damme skulle komma att göra ett flertal filmer i genren, men frågan är om inte denna lyckades allra bäst. Man förstår att filmen fått kultstatus.



2 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7

tisdagen den 15:e april 2014

Cobra



Titel: Cobra
Genre: Action/Thriller
Land: USA
År: 1986
Regi: George P. Cosmatos
I rollerna: Sylvester Stallone, Brigitte Nielsen, Reni Santoni, Andrew Robinson

Handling: Polisen står handfallen inför en våg av brutala överfall och mord. En livsfarlig mördare leder en organisation som terroriserar Los Angeles. Cobra är den ende som kan stoppa den psykopatiske ledaren.

Omdöme: Cobra (Sylvester Stallone) är en specialpolis som bara kallas in på de svåraste fallen. Han får ta hand om skitgörat helt enkelt och likt "Dirty Harry" är hans tillvägagångssätt väldigt rakt på sak, till chefernas förskräckelse. Det är sällan han tar in de misstänkta, istället lämnar han ofta kroppar efter sig på platsen. Samtidigt finns flera likheter med The Terminator (1984), inte minst postern.



När en hänsynslös seriemördare kallad 'The Night Slasher' härjar i Los Angeles, är det Cobra som sätts på fallet. Det enda spår de har att gå på är vittnet Ingrid (Brigitte Nielsen) som sett mördaren på platsen där man senare hittat ett offer. Det visar sig snart att han inte jobbar ensam. Mördaren får hjälp med att lokalisera henne och snart startar ett våldsamt krig mellan 'The Night Slasher' och Cobra som lämnar många lik efter sig.



Att detta är lite av en "guilty pleasure" kan man inte sticka under stolen med. Det är en Golan-Globus produktion, vilket innebär en viss typ av halvsunkig action. Det är dock en underhållande sådan och i det här fallet känns det som regissören George P. Cosmatos tagit inspiration från den då väldigt populära TV-serien 'Miami Vice'. Los Angeles gator ser mer ut som Miami med all neon och man bjuds på ett par sköna mellanpartier där Cobra bara åker runt till passande 80-tals låtar. Vad mer kan man egentligen begära?



Filmen är kort. Den är bara på runt 80 minuter vilket innebär att den har ett bra och jämnt tempo. Förvisso blir det lite kärlek mellan Cobra och Ingrid (Stallone och Nielsen var gifta under den här perioden), men som tur är håller man det kort. Filmen lär ha varit runt en halvtimme längre från början, men mycket fick klippas bort/ner då filmen var för våldsam. Detta gör dock att man även missar en del logiska saker med en del av karaktärerna. Hade helt klart varit väldigt intressant att se den fullständiga och oklippta versionen.



"You're the disease, and I'm the cure." - Cobra

Marion 'Cobra' Cobretti som han heter är en ganska fjantig karaktär egentligen. Eller är det Stallone som spelar honom så? Det känns lite som han driver med den här typen av "hjältar". Bara att han får heta Marion är ett bra exempel på detta. Stallone har ju skrivit manuset så det stämmer in på profilen. Filmens första timme är faktiskt ganska bra, så det är synd att den tappar lite under sista tjugo minuterna, annars hade det kunnat bli ett högre betyg.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.4

måndagen den 14:e april 2014

The Evil That Men Do



Titel: The Evil That Men Do / Den djävulska hämnden
Genre: Drama/Action/Thriller
Land: USA/Mexiko/Storbritannien
År: 1984
Regi: J. Lee Thompson
I rollerna: Charles Bronson, Theresa Saldana, José Ferrer, John Glover

Handling: Den professionella mördaren Holland måste gå tillbaka till sitt yrke för att krossa en centralamerikansk tortyrregim när en av hans vänner, en sydamerikansk journalist, torterats till döds.

Omdöme: Samarbetet Charles Bronson och J. Lee Thompson gav oss hela nio filmer, där denna blev mittenfilmen, den femte. Förvisso var det inga toppfilmer som blev frukten av detta samarbete, men trots allt några småsköna filmer värda att se om man gillar Charles Bronson. De två jag tycker sticker ut är 10 to Midnight (1983) och Kinjite: Forbidden Subjects (1989) - två sevärda filmer i Bronson-repertoaren.



Här spelar han Holland, en pensionerad lönnmördare som lever livet på Caymanöarna tillsammans med sin fisk "Quasimodo". Men när han får besök av Hector (José Ferrer) som ber honom om hjälp, har han svårt att tacka nej. Han är inte intresserad av pengar i det här fallet. Nu är det personligt. Hans gamle vän, en journalist i Latinamerika, har nämligen torterats till döds. Mannen som ligger bakom kallas "doktorn" och heter i själva verket Dr. Clement Molloch (Joseph Maher).



Hollands plan är enkel. Men det betyder inte att den är särskilt genomtänkt. Istället för att ta sig till de sydligare breddgraderna på egen hand, vill han ha med sig någon som kan spela hans fru och barn. Det blir till slut Rhiana (Theresa Saldana) och hennes dotter, den döde journalistens familj. Holland utsätter dem självklart för livsfara, men det är inget han tar med i kalkylen. Han bryr sig bara om resultatet - att se "doktorn" död, kosta vad det kosta vill.



Bronson är ungefär som vanligt. Han ändrar inte en min under hela filmen, vilket bara gör hans karaktär coolare. Birollerna är av blandad kvalité där Theresa Saldana nog är det svagaste kortet. Det bör sägas att karaktären inte är särskilt bra och hon och hennes dotter hade egentligen inte behövt vara med. Sliskige John Glover hade sin storhetsperiod under 80-talet. Här spelar han en ganska återhållsam roll, men lämnar ändå avtryck. Och så har man huvudskurken, "doktorn" som spelas av Joseph Maher. Honom kände jag igen från ett 'Seinfeld'-avsnitt där han spelar en full britt med en jobbig hund. Därför kunde jag inte riktigt ta honom på allvar här, även om han funkar.



Filmen anses av många som en av de brutalaste Bronson-filmerna, vilket säger ganska mycket med tanke på filmerna han gjorde sig känd för. Det är en kombination av saker som nog gjort att den fått sitt rykte, trots att det inte är någon av hans mer kända filmer. Främst är det för tortyrscenerna där man använder elchocker på journalistens genitalier. Men även några scener där Bronson dödar folk på brutala sätt, inte minst med kniv och avsågat hagelgevär.



Som om det inte vore nog med att filmen är ganska brutal så har den några överraskande inslag som "ménage à trois" och "lesbianism". Fast det kryddar filmen lite grann, precis som när Bronson stoppar en storväxt man genom att greppa tag i hans könsorgan och nästan krossa det tills mannen tuppar av. Ja, den här filmen har tillräckligt för att underhålla, även om det tar ett tag. Här fanns mer att jobba med, men det känns inte som man haft ett särskilt starkt manus, tyvärr.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.8

söndagen den 13:e april 2014

Death Wish V: The Face of Death



Titel: Death Wish V: The Face of Death / Death Wish V - Dödens ansikte
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 1994
Regi: Allan A. Goldstein
I rollerna: Charles Bronson, Lesley-Anne Down, Michael Parks, Saul Rubinek

Handling: Paul Kersey gör än en gång livet surt för skurkarna, denna gång då hans fästmös affärer hotas av maffian.

Omdöme: Efter den tillfredsställande Death Wish 4: The Crackdown (1987), ville man ha mer av Paul Kersey och hans eskapader. I slutet av 80-talet var det tänkt att regissören av den filmen, J. Lee Thompson skulle regissera ytterligare en. Han skrev då även ett manus till den tänkta filmen, men den blev aldrig av då producenten Menahan Golan tyckte den skulle bli för dyr. Istället tog man in en billig regissör och höll det lågbudget, synd.



Det är inte längre smutsigt 70-tal eller skönt 80-tal. Det är mitten av 90-talet (även om modet känns mer som sent 80-tal) och man märker att Charles Bronson inte riktigt trodde på projektet. Han var förvisso också 72 år i denna film, så pensionsåldern var sedan länge passerad. Dock är det inte hans fel att filmen inte funkar. Han har nämligen inget att jobba med.



Själva upplägget är tråkigt, men värre är det med hur filmen är regisserad och klippt. Det blir väldigt ryckigt och man blir aldrig särskilt upphetsad av händelseförloppet. Kersey försöker hålla sig undan så länge han kan. Men när hans fästmö Olivia Regent (Lesley-Anne Down) attackeras och hotas av sin ex-make, gangsterbossen Tommy O'Shea (Michael Parks), får han nog. Droppen blir när polisen som utreder fallet säger att han varit efter O'Shea i 16 år utan resultat. Kersey tror inte det är sant och kör sin egen "upprensning".



Filmen har några (fåtal) bra scener. Det är verkligen långt mellan dem, men ett par gånger blixtrar den till. Ja, med tanke på filmens standard så får man ändå säga att den blixtrar till. Man bjuds på några bra stunts när en infiltratör och en polis blir brutalt påkörda av en bil, Bronson spränger/bränner upp en skurk med hjälp av en radiostyrd fotboll (!) och lite annat. Annars är detta en föga imponerande film, snarare tvärtom. Den är bara dålig och har inte mycket från föregångarens lyckade stämning.



En av ljusglimtarna är ändå huvudskurken spelad av Michael Parks. Kände inte igen honom, men namnet kände jag igen från någon eller några Quentin Tarantino-filmer. Mycket riktigt har han spelat i flera av hans filmer, inte minst Kill Bill-filmerna. Här får han ta ut svängarna en del och känns mest gedigen i rollistan, som i många fall består av amatörer eller usla skådespelare i de mindre rollerna.

- "Guns make you nervous?" - Tommy O'Shea
- "Guns have their uses. Idiots with guns make me nervous." - Paul Kersey

2 - Skådespelare
1 - Handling
1 - Känsla
2 - Musik
2 - Foto
--------------
8 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 4.0
IMDb: 4.6

lördagen den 12:e april 2014

Death Wish 4: The Crackdown



Titel: Death Wish 4: The Crackdown
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: J. Lee Thompson
I rollerna: Charles Bronson, Kay Lenz, John P. Ryan, Danny Trejo

Handling: Den ensamme tuffe kämpen Paul Kersey tar upp kampen mot droghandlare efter att hans flickväns enda dotter dör av en överdos. Han luras in i ett livsfarligt spel mot drogbaroner där endast en kan överleva.

Omdöme: Efter den mindre lyckade Death Wish 3 (1985) var det dags för J. Lee Thompson att ta sig an en film i denna relativt kända (och älskade) filmserie. Sunkhetskänslan från föregångaren är som tur är borta och vi kan åter njuta av Charles Bronson i sin rätta miljö.



Paul Kersey är arkitekt och lever ett tillbakadraget liv i Los Angeles tillsammans med sin flickvän Karen (Kay Lenz) och hennes tonårsdotter Erica (Dana Barron, som för övrigt påminner en del om Ellen Page). När Erica dör av en drogöverdos, kan Kersey inte hålla sig undan. Vigilante-genen är för stark och han letar rätt på droglangaren som sålde henne knarket. Han plockas snabbt av Kersey, som dock vet att problemet bara är löst för stunden.



Snart kontaktas han av en rik man vid namn Nathan White (en skön John P. Ryan som bl.a. spelade i Runaway Train (1985) som vaktchefen Ranken). Han vet vem Kersey är och känner till hans vigilante-aktiviteter från förr. Nu vill han anlita Kersey då hans egen tonårsdotter också dött av en drogöverdos. Han är villig att betala för att Kersey ska rensa upp bland drogbaronerna och tillhandahåller både information och vapen. Kersey är inte sen med att acceptera och börja "jobba".



Likt ett dataspel där huvudpersonen får olika uppdrag som ska utföras, får man här följa Paul Kersey när han tar del av informationen från Nathan White och börjar rensa upp. Nathan Whites röst bidrar till dataspelskänslan då man via honom får reda på vem nästa måltavla är. Självklart blir det en hel del pang-pang och snart har Kersey polisen efter sig. Samtidigt vill drogbossarna till varje pris ta reda på vem den skyldige är.



Jag måste säga att detta var en överraskande underhållande och trevlig film om man gillar Death Wish-filmerna och hämndfilmer rent generellt. Trots att det är en fjärde del och nästan i slutet av 80-talet, har man lyckats väl. Visst är den inte lika bra som originalet, men man har inte gjort den barntillåten. Inte heller är storyn korkad som det lätt kan bli. Man har någon twist som är välkommen och så har man ett riktigt minnesvärt slut (fick mig att skratta ordentligt) som gör att det inte kan bli annat än godkänt. Den är underhållande på ett sätt som man inte ser i dagens filmer.



3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.1

fredagen den 11:e april 2014

Rambo III



Titel: Rambo III
Genre: Action/Krig
Land: USA
År: 1988
Regi: Peter MacDonald
I rollerna: Sylvester Stallone, Richard Crenna, Kurtwood Smith, Marc de Jonge

Handling: Överste Trautman vill ha med John Rambo till ett räddningsuppdrag i Afghanistan, men han vägrar. Rambo ändrar sig dock när han senare får veta att översten blivit tillfångatagen.

Omdöme: Den tredje delen om John Rambo har inte sparat på krutet. När den gjordes var den tidernas dyraste film med en budget på hela $63m. Det hade man kanske kunnat förstå med en efterlängtad uppföljare och en känd regissör. Men med en trea? Och en regissör som här gjorde sin regidebut och sedan inte gjorde något av värde? Man hade allt kunnat spendera de miljonerna på annat sätt än detta.



Rambo (Sylvester Stallone) lever någonstans i Thailand där han hittat balansen han eftersträvar. Han ställer upp i diverse matcher i kampsport mot pengar samtidigt som han hjälper buddistmunkarna med deras tempel. Men givetvis kastas han snart in i hetluften igen när vännen överste Trautman (Richard Crenna) behöver hans hjälp. Denna gång är det Trautman som råkat illa ut och Rambo måste försöka ta hem honom från Afghanistan där ryssarna är i krig med de lokala styrkorna.



Säga vad man vill så har dessa filmer något. Kanske är det att man tänker på originalet som funkade så väl och byggde upp en gemytlig stämning. Tyvärr når varken tvåan eller denna upp i någon vidare nivå. Det stora problemet är manuset i båda fallen. Att man låter Rambo vara jägaren istället för den jagade som han var i originalet är det största felet. För det är hans överlevnadsinstinkt och försvarsmekanism som gör honom till den han är. När han ska vara den som attackerar försvinner lite av poängen.



Att ha ryssar som motståndare förekom i var och varannan Hollywood-film på den här tiden. Inte så konstigt egentligen, men inte särskilt kul i längden. Det blir fyllt med klyschor och skådespelarna som spelar ryssar gör det sällan bra. De spelar över och deras ryska brytning är oftast skrattretande. Så är även fallet här då endast en av "ryssarna" faktiskt övertygar när han pratar. Han har dock endast några få repliker och dör i nästa scen...



Bättre eller sämre än tvåan? Bra fråga. De är båda ungefär lika dåliga om man ska vara helt ärlig. Tycker ändå denna fångar mitt intresse lite bättre då man tagit med en del saker från ettan som funkade. Tänker på grottan och lite annat. Annars är pilbågen tillbaka från tvåan och det funkar, även om den passade bättre in i djungeln än i Afghanistans ökenlandskap. Filmen tappar dock en del under sista halvtimmen när det mest blir en massa explosioner och skjutande till höger och vänster.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.5

torsdagen den 10:e april 2014

Rambo: First Blood Part II



Titel: Rambo: First Blood Part II / Rambo: First Blood II
Genre: Action/Krig
Land: USA
År: 1985
Regi: George P. Cosmatos
I rollerna: Sylvester Stallone, Richard Crenna, Charles Napier, Steven Berkoff

Handling: När den amerikanska militären får veta att soldater som saknas sen Vietnamkriget förmodligen fortfarande lever men är tillfångatagna, sänder överste Trautman dit vietnamveteranen John Rambo för att rädda dem.

Omdöme: 25 år senare skulle Sylvester Stallone regissera och spela i The Expendables (2010). Men redan i denna uppföljare till klassikern First Blood (1982) säger han att han är "expendable". Kul grej som också visar sig vara en av få grejer man kan ta med sig från filmen.



Jag hade sett denna uppföljare någon gång för länge sen. Var osäker på om jag ens hade sett den, men sen kom vi till några scener på ett fångläger där Rambo (Stallone) blir torterad och då känner jag igen mig. Att Steven Berkoff, favoriten från Beverly Hills Cop (1984) var med som ryssen Podovsky hade jag helt missat. Han är inte med så mycket och lämnar väl inget större avtryck efter sig. Han kunde helt klart ha nyttjats på ett bättre sätt.



För regin står George P. Cosmatos som gjorde ett par trevliga filmer i sin karriär, utan de riktiga topparna. Leviathan (1989) och Tombstone (1993) är två exempel, men även ett till samarbete med Stallone i och med Cobra (1986). Manuset till denna film stod Stallone själv för tillsammans med ingen mindre än James Cameron.



Man ska givetvis inte jämföra med originalet, det går bara inte. Det är två vitt skilda filmer. Här har man inga karaktärer att bry sig om, uppbyggnaden är nästan lika med noll och det hela blir väldigt opersonligt när Rambo nu är på uppdrag i den asiatiska djungeln. Något man måste ge filmen är att den tar sig under den sista akten när Rambo blir gramse och ger igen. Man känner sig dock ganska distanserad från allt så när filmen är slut har man glömt den lika snabbt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3