måndag 21 september 2020

Rolling Thunder (Revisited)



Titel: Rolling Thunder
Genre: Kriminalare/Drama/Thriller
Land: USA
År: 1977
Regi: John Flynn
I rollerna: William Devane, Tommy Lee Jones, Linda Haynes, Dabney Coleman

Handling: Vietnamveteranen Charles Rane återvänder till Texas efter flera års fångenskap i ett vietnamesiskt fångläger. Han får svårt att anpassa sig till sitt nya liv och finner snart att han har glidit isär från sin familj. När han sedan tillsammans med frun och sonen blir brutalt rånade blir måttet rågat. Med sin gamle polare Johnny Vohden från Vietnam tar de en gruvlig hämnd på rånarna.

Omdöme: Charles Rane (William Devane) och Johnny Vohden (Tommy Lee Jones) återvänder tillsammans från Vietnamkriget efter att ha suttit i fångenskap och få utstå tortyr i flera års tid. Väl hemma i Texas går de skilda vägar, tillbaka till sina familjer. De har svårt att anpassa sig till vardagen och familjesituationen har förändrats, inte minst för major Rane.



Rane blir lite av en lokal kändis då han både får en ny Cadillac och en liten kista med 2556 silvermynt som representerar antalet dagar han satt i fångenskap. Han får även en groupie efter sig i Linda Forchet (Linda Hayes). Värre blir det när ett gäng män överraskar honom och hans familj i deras hem och vill ha kistan med silvermynt.



Filmens första tredjedel kan främst ses som ett rent drama där Rane försöker lära känna sin son som han inte sett sedan han föddes. Äktenskapet verkar vara över då hustrun varit med en annan man som vill gifta sig med henne. En man som är en gammal vän till Rane. Rane tar det hela med ro, han hade räknat med något liknande. Allt som nu gäller är hans son. Men hela hans tillvaro skakas om av männen som ger sig på honom och familjen. Det leder till att Rane tänker utkräva hämnd med hjälp av groupien Linda och armékollegan Johnny.



Året efter Taxi Driver (1976) kom denna film med manus av Paul Schrader. För regin står John Flynn som gjorde ett par ganska så hårdkokta filmer, så som The Outfit (1973), Best Seller (1987) och Lock Up (1989). Frågan är dock om inte denna är något mörkare än de övriga filmerna, mycket tack vare Paul Schraders manus.



Det må inte vara en film det sprakar om då den har ett något långsamt tempo, men den bygger upp något och ger oss en chans att förstå major Rane. En Rane som blivit härdad från tiden i Vietnam, men också på ett sätt som gör att han inte uppvisar några som helst känslor. En iskall Vietnamveteran som blir provocerad vill man inte leka med. Det kan ses lite som en blandning mellan Point Blank (1967) där en man luras och lämnas att dö och First Blood (1982) där ju en Vietnamveteran provoceras och sätter hårt mot hårt. Denna film må inte vara lika bra som dessa två nämnda filmer, men det är en minnesvärd hämndfilm och ses idag som en kultfilm.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

söndag 20 september 2020

The Purge



Titel: The Purge
Genre: Skräck/Thriller
Land: USA
År: 2013
Regi: James DeMonaco
I rollerna: Ethan Hawke, Lena Headey, Max Burkholder, Adelaide Kane

Handling: I ett USA sargat av kriminalitet och överfulla fängelser har regeringen infört en årlig tolvtimmarsperiod där alla illegala aktiviteter, inklusive mord, blir lagliga. Det går inte att ringa polisen och sjukhusen stängs ned. En familj med avancerad skyddsutrustning på sitt hus ställs inför ett val när en skadad man vandrar ned för deras gata vädjandes efter hjälp.

Omdöme: I en närliggande framtid, 21 mars 2022, är det dags för den årliga dagen kallad för "The Purge". Dagen då galningarna släpps loss, då hela USA får fria tyglar att göra vad de annars förbjuds att göra. På så vis kan resten av året vara lugnt och städat med minimalt med våldsbrott. Kl. 19 ljuder sirenerna som betyder att "The Purge" är igång. 12 timmar senare, kl. 7 tjuter sirenerna återigen att det hela är över.



James Sandin (Ethan Hawke) kommer hem till sin familj bestående av hustrun Mary (Lena Headey), dottern Zoey (Adelaide Kane) och sonen Charlie (Max Burkholder). James är en klippa på att sälja säkerhets- och övervakningssystem och lever gott. Villan är också utrustad med tekniken han säljer till sina kunder. Efter middagen är det så dags att dra på säkerhetssystemet och hålla familjen inlåst i 12 timmar under tiden som galningarna där ute gör upp. Men vad händer om någon redan tagit sig in i huset innan det hela drar igång? Eller när någon jagad släpps in?



Kan väl inte direkt påstå att det är ett upplägg som får det att kittla till. Jag menar, att folk vill döda varandra under en och samma dag istället för att sprida ut det över året som går, det känns bara korkat. Eller rättare sagt, båda alternativen är korkade. Det ena lever vi i, alternativet känns inte som någon vidare "uppdatering". Men det är klart att det är menat som underhållning och visst kan man få en stunds underhållning.



Det blir aldrig direkt spännande där i familjen Sandins hus. För det är där hela handlingen utspelar sig. Budgeten var inte särskilt stor och då var detta det effektivaste sättet att göra det hela på. Dessutom lär Ethan Hawke ha fått minimalt betalt för att vara med, men istället en del av kakan av vad filmen spelade in. Det skulle visa sig att han och filmmakarna blev ganska så rika på det. Filmen funkar alltså som lite underhållning för stunden, men frågan är om den ändå inte känns ganska onödig när allt är sagt och gjort.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.7

lördag 19 september 2020

El practicante / The Paramedic



Titel: El practicante / The Paramedic / Dödlig medicin
Genre: Drama/Thriller/Skräck
Land: Spanien
År: 2020
Regi: Carles Torras
I rollerna: Mario Casas, Déborah François, Guillermo Pfening, Celso Bugallo

Handling: En man som har svårt att acceptera sitt nya liv i rullstol blir besatt av kvinnan som lämnade honom och sätter en mörk hämndplan i verket.

Omdöme: Ambulansföraren Ángel (Mario Casas) lever ihop med flickvännen Vane (Déborah François) och de vill ha barn. Ángel är något av en bad boy som håller stenkoll på sin flickvän. Svartsjuk som han är börjar han spionera på henne med hjälp av en spionapp på hennes mobil. En dag är olyckan framme då ambulansen är inblandad i en krock och Ángel hamnar i rullstol. Förhållandet förändras och Ángel blir i princip helt beroende av Vane. Hans besatthet av henne övergår till en farlig lek när han inser att han håller på att förlora henne.



I princip med en gång etablerar man att Ángel är en otrevlig typ. Visst kan han charma ibland med att laga mat och vara kärleksfull, men man känner hela tiden att han är en elak jäkel som vill kontrollera och manipulera. Svårt att förstå vad en tjej som Vane ser i honom, men när hon börjar inse situationen är skadan redan skedd. Inte gör olyckan saken bättre. Det triggar istället Ángel till att inte längre ha någon spärr. Innan olyckan gjorde han småsaker som var mer harmlösa, även om de inte var bra. Efteråt går det snabbt utför. Nu vill han förstöra andras liv.



Eftersom man alltså tidigt ogillar huvudpersonen Ángel, blir det lite svårt att komma in i filmen fullt ut. En sån här film funkar i mina ögon bäst om man åtminstone kan sympatisera med huvudpersonen eller alternativt att man förstår om han ogillar någon och vill hämnas. Visst kan man väl förstå om han blir irriterad på grannhunden som ständigt skäller och har sig, men som det kommer visa sig är en psykopat som Ángel villig att gå hur långt som helst.



En annan spansk film där också stora delar av handlingen utspelar sig i en lägenhet och ett hyreshus är den desto bättre Mientras duermes / Sleep Tight (2011). Även där har vi att göra med en ond man med en djävulsk plan, men i det fallet blir man mer nyfiken och ogillar honom inte som i det här fallet. En helt annan typ av film som kommer upp i tankarna, men även den med en rullstolsburen man, är annars argentinska At the End of the Tunnel (2016) som lyckas göra desto mer med konceptet "rullstols-thriller".

Avslutningsvis en "kul" notering när Ángel sitter i en taxi och radion är på. Nyheterna handlar om Corona-utbrottet i Kina där de spekulerar i varifrån det kom osv.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.8

fredag 18 september 2020

The Devil All the Time



Titel: The Devil All the Time
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2020
Regi: Antonio Campos
I rollerna: Tom Holland, Robert Pattinson, Riley Keough, Jason Clarke, Bill Skarsgård, Mia Wasikowska

Handling: I en stad som under efterkrigstiden genomsyras av korruption och våld samlas mörka figurer kring en ung man som gör allt för att skydda de han älskar.

Omdöme: Filmen bygger på en bok av Donald Ray Pollock från 2011 med samma namn. Kul nog agerar han även berättarröst i filmen. Historien utspelar sig främst under 1950- och 60-talet i hålor runt Ohio och West Virginia. Vi träffar på ett skara personer som lever här och vars öden kommer sammanflätas under åren som historien utspelar sig. En av dessa är Willard Russell (Bill Sharsgård) som återvänt hem efter striderna mot japanerna under andra världskriget. Han träffar servitrisen Charlotte (Haley Bennett) och de får en pojke som senare växer upp som Arvin (Tom Holland).



Arvins liv kommer att genomsyras av ondska och ond bråd död, men även religion då pappa Willard tidigt lärde honom att be och tro på Gud. Arvin kommer som vuxen ung man att ställas inför en rad svåra val. Inte minst kommer hans vägar korsas med samhällets nye predikant Preston Teagardin (Robert Pattinson) som kommer att bringa mer ondska än ljus åt de troende. Dessutom härjar ett seriemördande par i området som lämnar en hel del lik efter sig i de närliggande skogarna.



Det här visar sig vara en film som inleder något långsamt och tar god tid på sig att försöka etablera de inblandade när den hoppar i tiden och mellan karaktärerna. Det hela visar sig ha en story som i rätt händer nog kunde blivit något klart bra. Det saknas dock något för att nå den nivån, även om det hela blir bättre ju längre in man kommer. Denna nästan 140 minuter långa film tar alltså god tid på sig, vilket inte behöver vara fel, men saknar något. Den saknar en lite mänskligare sida då det hela känns alldeles för mörkt och kallt.



Filmen får mig att tänka en del på Brimstone (2016) som har en del likheter med denna, inte minst de religiösa inslagen med den ondskefulla predikanten. I det fallet spelad av en utmärkt Guy Pearce, här Robert Pattinson som är ok men inte i närheten av samma klass. Det hela har även lite bröderna Coen över sig. Eller rättare sagt, det känns som det hade varit spännande att se vad de hade gjort med det hela. Det känns som deras stil hade passat denna historia väldigt bra.



Tycker ändå att filmen alltså tar sig efter den trevande inledningen. För även om Bill Skarsgård absolut inte gör bort sig och man inte ens tänker på att han inte är amerikan, så är den biten av filmen svagare än när han kliver åt sidan och hans "son" i filmen Tom Holland får ta över. Holland visar sig också vara den som funkar bäst, men så är han även historiens protagonist.



Nej, det finns tillräckligt här för att inte lämna en besviken när allt är sagt och gjort. Men det är svårt att inte känna att det fanns mer att få ut från vad som är en bra story att jobba med. Lite för mycket jobbig religion och mörker, för lite värme och personlig touch från regissören.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

torsdag 17 september 2020

Jo



Titel: Jo / Liket i lusthuset
Genre: Komedi/Kriminalare
Land: Frankrike
År: 1971
Regi: Jean Girault
I rollerna: Louis de Funès, Michel Galabru, Bernard Blier, Claude Gensac

Handling: Fransk komedi om en författare som utsätts för utpressning, mördar sin utpressare och försöker gömma liket, vilket leder till massor av lustigheter och förvecklingar.

Omdöme: Denna franska film bygger på en pjäs som fick en amerikansk motsvarighet redan med The Gazebo (1959). I den var det Glenn Ford som axlade huvudrollen. Här är det franske komikern Louis de Funès. Utan att ha sett den amerikanska versionen så känns det givet att de Funès på egen hand ger filmen mer humor. Men inte ens han kan rädda filmen från att vara högst medioker.



Antoine Brisebard (Louis de Funès) är en pjäsförfattare som skriver komedier, men som nu testar att skriva en deckarhistoria med ett mordmysterium. Han försöker komma på ett sätt att döda en man och komma undan med det. Hans vän och advokat Colas (Guy Tréjan) hjälper honom med idéer. När så Antoines hustru, skådespelerskan Sylvie (Claude Gensac) införskaffar ett lusthus som ska sättas upp på deras tomt, kommer Antoine med den briljanta idén - begrava kroppen under lusthuset. Antoine är i själva verket utsatt för utpressning och planerar att döda utpressaren vid namn Jo som ska komma förbi huset och hämta utpressningspengarna.



Detta visar sig vara en crazy-komedi där hela handlingen utspelar sig i Antoines och Sylvies hus och tomt. Ett hus som de för övrigt håller på att sälja. Det kommer och går en hel del personer så som paret som vill köpa huset, hushållerskan, byggarbetarna och inte minst polisen med inspektör Ducros (Bernard Blier) i spetsen. Det blir en rad förvecklingar och det borde leda till en hel del humor och skratt. Riktigt så blir det inte, tyvärr. Det är kanske två-tre gånger som filmen lyckas vara ordentligt rolig. Annars är det mest överdrivet och nästan barnsligt.



Man såg fram emot en komedi lik Oscar (1967) som också bygger på en pjäs och ser de Funès i huvudrollen. Den lyckas dock avsevärt mycket bättre med att konstant vara rolig, har ett smartare manus och är helt enkelt på en högre nivå i det mesta. Louis de Funés får inte heller ta ut svängarna ordentligt och bli så där hysterisk då han är som bäst. En sak som sticker ut och oftast blir bra här är musiken vars toner ibland påminner om Bond, ibland om Ennio Morricone.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.2

onsdag 16 september 2020

Wasabi



Titel: Wasabi
Genre: Action/Komedi
Land: Frankrike/Japan
År: 2001
Regi: Gérard Krawczyk
I rollerna: Jean Reno, Ryôko Hirosue, Michel Muller, Carole Bouquet

Handling: Hubert är en överarbetad, aggressiv fransk polis som slår ner polischefens son och därför blir påtvingad ledighet. På sin första lediga dag blir han kontaktad av en man som berättar att Huberts stora kärlek, Miko, som han inte träffat på 19 år, har avlidit. Då Hubert står ensam i testamentet åker han till Tokyo för att få se henne en sista gång. Väl där märker han att det är något bakom Mikos död som inte är som det ska.

Omdöme: Ta Jean Reno i huvudrollen, Luc Besson med manuset och Paris och Tokyo som skådeplats, då får man per automatik en bra film. Fel. De lyckade samarbetena mellan Reno och Besson gav oss en gång i tiden fin-fina filmer som Le grand bleu (1988), Nikita (1990) och Léon (1994). Här har Besson endast producerat och stått för manuset. Han borde helt klart ha hållit sig till de seriösare och djupare filmerna som tidigare nämnts än dessa oinspirerade alster. Förvisso skrev han senare manuset till lyckade Taken (2008), men detta är inte något i närheten av den.



Reno spelar Paris-polisen Hubert som är en man som närmar sig 50 och har rykte om sig att vara en hårdhänt polisman. Hans privatliv består av att på söndagarna spela golf för att varva ner. Han har inte kunnat släppa sitt livs kärlek Miko som han hade ett förhållande med för snart 20 år sedan som en dag spårlöst försvann. Just som han försöker gå vidare får han ett samtal om att Miko gått bort och att han står i hennes testamente. Han hoppar på första bästa plan för att ta sig till Tokyo och ta farväl. Väl där får han reda på att Miko har en 19-årig dotter, Yumi (Ryôko Hirosue) som även är hans dotter. Han upptäcker även att yakuzan är ute efter Yumi och att Miko inte dog av naturliga orsaker...



När Hubert anländer till Tokyo känns det som filmen äntligen kan ta fart och bli bättre. För i ärlighetens namn är filmen inget vidare under de första tjugo minuterna i Paris. Redan inledningsvis är det nära att man stänger av, men vill ändå ge det en chans och se om det alltså kan bli bättre i Tokyo. Lite bättre blir det allt när Hubert måste skydda Yumi samtidigt som han får en chans att lära känna sin dotter, som inte vet att han är hennes pappa. Men man gör alldeles för lite av staden Tokyo som aldrig riktigt får blomma ut. Istället utspelar sig mycket inomhus. Det saknas liksom finess och blir överlag ganska oinspirerat.



Hubert är på sätt och vis en slags Dirty Harry-kopia, med den stora skillnaden att actionscenerna är överdrivna där folk flyger flera meter när de blir skjutna osv. Det som nog funkar bäst är relationen mellan Hubert och Yumi som ger det hela en del av värde. Huberts sidekick i Tokyo, Momo (Michel Muller) ska agera comic relief men har svårt att övertyga då han inte är särskilt rolig.



Har inget emot actionkomedier, men då ska de vara roliga, ha bra action och vara underhållande. Åtminstone en av dessa ingredienser bör en sån här film ha, och det har inte denna.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.7

tisdag 15 september 2020

Another 52 Directors - Danny Boyle



Danny Boyle må inte vara den första regissören man tänker på om man pratar om favoritregissörer. Är inte heller en personlig favorit, men har hållit en ganska jämnbra nivå under en längre tid. Slog tidigt igenom med sin bästa film. Har sedan gjort lite av varje, oftast med en lite egen stil som utmärker sig.

Egentligen inte några konstigheter med topp fem, varken med vilka som ska komma med eller rangordningen. Ettan känns också given.




Plats #5

28 Days Later (2002)


Kom med något lite annorlunda i zombiegenren. En film som på ett bra sätt fångar ödeläggningen och hur man inte kan lita på någon i en sådan situation. En film som blir bättre och bättre ju längre in man kommer.



Plats #4

127 Hours (2010)


Tät och svettig verklighetsbaserad historia som möjligtvis blir något enformig på sina håll, men med tanke på temat är det inte så konstigt. Skapar gott om överlenadsdramatik där ute bland klipporna i öknen.



Plats #3

T2 Trainspotting (2017)


Tillfredsställande uppföljare runt tjugo år efter originalet. Gänget är tillbaka och även om det inte är lika starkt och bra så är det ett trevligt återseende och klart lyckat.



Plats #2

Slumdog Millionaire (2008)


En pulserande filmupplevelse som fångats på ett elegant sätt med bildspråket och musiken. En film som verkligen får en att känna.



Plats #1

Trainspotting (1996)


En imponerande film och något av en klassiker. Intensiv film som både lyckas vara underhållande, rolig, gripande och träffsäker. Ja, mer än så. Häftig film med minnesvärda karaktärer och bra prestationer. Helt enkelt en riktigt bra film.





Totalt har 11 filmer setts av Danny Boyle:

Shallow Grave (1994)
Trainspotting (1996)
A Life Less Ordinary (1997)
The Beach (2000)
28 Days Later (2002)
Sunshine (2007)
Slumdog Millionaire (2008)
127 Hours (2010)
Trance (2013)
Steve Jobs (2015)
T2 Trainspotting (2017)

Totalt snittbetyg på samtliga 11 filmer (av 5.00) = 3.27