fredag 24 november 2017

The Florida Project



Titel: The Florida Project
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2017
Regi: Sean Baker
I rollerna: Brooklynn Prince, Willem Dafoe, Bria Vinaite, Valeria Cotto

Handling: Under en sommar får vi följa en brådmogen sexåring vid namn Moonee och hennes äventyrsfyllda upptåg runt det ruffiga motellet som hon bor på med sin mamma i närheten av en nöjespark.

Omdöme: En skön trailer och Willem Dafoe, då var det inte svårt att få mig nyfiken. Denna skulle man se. Men mycket mer än att den verkade skön, Dafoe var med och att man skulle följa ett par barn visste jag inte. Mycket riktigt handlar det om ett gäng barn och Dafoe är med på ett hörn, men att det skulle handla om white trash och liknande hade jag inte så stor koll på.



Skådeplatsen är Florida i närheten av en nöjespark. Bobby (Willem Dafoe) är föreståndaren på ett lila motell kallat "Magic Castle". Särskilt magiskt är det inte då det är halvslitet och där de flesta har det som långtidsboende. En av dessa är den arbetslösa Halley (Bria Vinaite), mor till lilla Moonee (Brooklynn Prince). Samtidigt som mamma Halley försöker få pengar till hyra varje vecka, leker Moonee med sina jämngamla kompisar runt komplexet. Leker och leker, de hittar på hyss mest hela tiden och får Bobby efter sig. Det är trots allt sommarlov för barnen så de har inget bättre för sig om dagarna.



Bobby är en snäll föreståndare, men han har det inte lätt. Han är mänsklig precis som alla andra. Hans tålamod med barnen är oftast bra, men vissa gånger går de för långt. Det är svårt att bli arg på barnen dock då det i första hand är föräldrarna som ska ställas till svars. En av dessa är Halley som inte direkt är en bra förebild för Moonee och de andra barnen. Å andra sidan har Moonee blivit en ganska speciell liten tjej som är så där söt samtidigt som hon kan hitta på ganska allvarliga saker ibland.



Ju längre in man kommer i filmen, ju mer inser man att det egentligen inte finns någon särskild handling. Det kan vara ganska frigörande och skönt faktiskt, men någon story och karaktärsutveckling vill man ändå ha. Det får man inte riktigt förutom lite mot slutet. Det blir därför många lösryckta scener som bara finns där för att de förmodligen var roliga och inte för att de alltid har någon direkt betydelse.



Det är en film som har flera guldkorn till scener, som man skrattar gott åt och där man har svårt att inte gilla lilla Brooklynn Prince som Moonee. Helt klart en barnprestation att minnas. Likväl är favoriten Willem Dafoe kul att se som vanligt. En roll som han sköter galant och den enda vuxna som man känner sympatier för i filmen. Dock hade jag velat få med honom ännu lite mer då det fanns mer att få ut från hans skådespeleri och karaktär.



På många sätt är det här en film där barnen är huvudpersonerna och de intressanta karaktärerna, medan deras föräldrar mest bara skapar problem och elände. Det blir inte direkt misär man får ta del av, men dock lite av en white trash-känsla, inte minst med Moonees mamma. Helhetsupplevelsen blir något blandad. På ett sätt är det en feelgood-film med barnen och en hel del med Bobby. Å andra sidan är det inte en plats eller ett levnadssätt som kommer leda till något gott...

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.1

---

Om visningen: Kommer till Skandia trekvart innan filmen ska börja och möter upp Henke. Då det kommer vara mycket folk ställer vi oss tidigt i den korta kön. Vi pratar en stund innan Carl ansluter med Jennifer. Trots att det är mycket folk som väller in får vi bra platser eftersom vi var så pass tidiga. Visningen blir sedan i princip fullsatt. Skönt nog hoppar man över reklamen och börjar filmen direkt, på utsatt tid också.

En sak som vi alla noterar efter filmen är att ljudet på dialogen var lite låg vilket gjorde att det inte alltid var så lätt att höra vad som sas då det var otextat. Nu missades nog inte så mycket av dialogen, men noterbart hur som helst.

Jag kunde även konstatera att det är hårt att sitta på Skandia. Filmen var upp emot två timmar och det kändes rejält för baken mot slutet. Detta hade jag även känt tidigare på Skandia, men då såg jag två filmer efter varandra.

Efter visningen skulle jag vidare till nästa visning och sa adjö till de övriga innan jag begav mig mot Grand.

torsdag 23 november 2017

Les Affamés



Titel: Les Affamés / The Ravenous
Genre: Skräck/Drama
Land: Kanada
År: 2017
Regi: Robin Aubert
I rollerna: Marc-André Grondin, Monia Chokri, Micheline Lanctôt, Charlotte St-Martin

Handling: En brokig skara överlevare bildar en gemensam front mot en invasion av makliga och oväntat konstnärliga odöda.

Omdöme: Zombiefilmer är inte riktigt min genre, det ska man ha klart för sig. Inte för att de inte skulle kunna vara bra, men för att de nästan aldrig blir så bra som de skulle kunna bli. De flesta kommer dessutom från Hollywood och då blir det lätt att de går efter en standardmall med unga "snyggingar" som ska försöka rädda sig själva och världen, typ.



Denna verkade lite annorlunda där det kändes som att det snarare var vanliga, alldagliga människor som ska försöka överleva. Den vann för övrigt pris för bästa kanadensiska film på Torontos filmfestival (även om det kanske inte säger så mycket).



Mycket riktigt visar det sig bli som så att vi får ett gäng alldagliga människor att följa, vissa yngre, vissa äldre. Det visar sig även att filmen inte gör det hela till en zombiefest där vi får se ett gäng zombies attackera gång på gång som man lätt tröttnar på. Istället kommer attackerna plötsligt och med jämna mellanrum, särskilt inledningsvis. Dessutom har filmen en skön stämning och man har spelat in på platser i Kanada som känns öde och fångar känslan man är ute efter perfekt, ofta med dimma, skog, ja naturen och lugnet före stormen.



En annan sak man gör klart bra, förutom att behålla spänningen speltiden igenom, är att få med lagom mycket humor. Humor som i princip helt går hem. Mitt i allvaret bryter man mönstret och bjuder på lite skratt, för att sedan bli allvarlig och spännande igen. Kanske inte den där spänningen där de icke-drabbade slits i bitar gång på gång, utan mer psykologisk skräck där man vet att något kommer hända, men inte vad och när.



Det visar sig bli en zombiefilm jag gillar mer än väntat. Hade på känn att den kunde vara sevärd, men trodde väl inte riktigt att den skulle pricka rätt på flera plan. Det är som sagt inte den vanliga, typiska Hollywood-filmen i genren. Lite mer konstnärlig, utan att bli långsam för den delen. Och både rejält blodig och med en hel del gore-effekter för de som gillar sånt. Men återigen, inte för mycket så att man tappar intresset. Hade kanske kunnat gjort lite mer med sista biten, men slutet är inte så mycket att klaga på. Svag fyra.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.5



---

Om visningen: När jag kommer till insläppet på Victoria 2 är dörrarna redan öppna. Inne i salongen är det en del folk, men jag hittar några platser på raden där jag vill sitta. Slår mig till slut ner bredvid en höggravid kvinna. På min andra sida, med en plats mellanrum, sitter en man som jag efter ett tag hör snörvla en del, uppenbarligen förkyld. Visar sig inte bli så störande under filmens gång, men han hostar givetvis till och snörvlar ett par gånger. Den höggravida kvinnan till vänster om mig smeker ofta sin mage och lever sig in i filmen, bl.a. en gång då hon säger "Men spring då, spring!" när våra hjältar hör att något är på ingång...

Bakom mig sätter sig ett par precis innan filmen ska dra igång. Efter ett tag undrar tjejen om det är rätt film de är på. Kort efter att filmen dragit igång, i andra scenen eller så, lämnar de salongen. Om de skulle på en annan festivalfilm eller bara hamnade fel låter jag vara osagt.

onsdag 22 november 2017

Brigsby Bear



Titel: Brigsby Bear
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 2017
Regi: Dave McCary
I rollerna: Kyle Mooney, Greg Kinnear, Mark Hamill, Jane Adams

Handling: Brigsby Bear är ett barnprogram med låg budget som produceras för en enmanspublik i form av James. När serien avslutas abrupt inser James att allt i hans liv har varit en lögn och måste nu lära sig att hantera en ny verklighet han inte vet någonting om.

Omdöme: När jag valde att se denna film var det mer som talade för den än emot den. Likväl hade jag en del farhågor om att den skulle kunna bli jobbig typ som Napoleon Dynamite (2004) som snarare blev dålig än rolig. En anledning till varför jag kom att tänka på den filmen var för att huvudpersonen här har lite samma utseende. Men det visar sig istället att vår huvudperson här är klart mer älskvärd och ser dessutom ut lite som en av bröderna Hanson i Slap Shot (1977).



James (Kyle Mooney) har hela livet levt i en isolerad värld i en slags bunker med sin pappa Ted (Mark Hamill) och mamma April (Jane Adams). Världen utanför är inte säker, och om man går ut utan gasmask och andas in den giftiga luften dör man. Det är vad James har fått lära sig och tror på. Istället har han växt upp med ett TV-program - Brigsby Bear. Den 80-tals inspirerade titellåten "It's Brigsby Bear" är för övrigt klart skön. Borde ha använts mer i filmen kan jag tycka.



En dag sker något som bokstavligt talat öppnar James värld. Han inser att han endast levt i en bubbla och att hela hans liv har varit en enda stor lögn. Men James, älskvärd som han är, bryr sig egentligen bara om en sak - när han ska få se nästa Brigsby Bear-avsnitt. James har varit borta i 25 år, ända sen han var liten nog att inte minnas något. Så för honom är Brigsby Bear allt. Nu på utsidan tar han chansen att tillsammans med sina nyfunna vänner fortsätta Brigsby Bear-äventyret.



Premissen är helt klart bra, gillar den här sortens filmer där någon slängs in i en helt okänd värld och får anpassa sig och lära sig. Det har gjorts en del sådana filmer, tänker bl.a. på Blast from the Past (1999). Men det blir på sätt och vis även som att slå ihop det med Room (2015) då det finns en allvarligare sida här också (dock långt ifrån lika allvarlig).



Kyle Mooney i rollen som James funkar klart bra och är svår att inte tycka om. James slängs in i en mängd för honom nya situationer och även om han många gånger inte vet hur han ska uppföra sig eller förstår vad det handlar om, glider han med på ett sätt som skapar skön humor. Greg Kinnear och Mark Hamill funkar också bra i sina roller, och kul nog känns de lite lika varandra utseendemässigt, förmodligen p.g.a. liknande skägg.



Filmen lyckas inte riktigt lyfta sig efter den lovande inledningen. Snarare tappar den lite fart och tar en lite för simpel utväg kan jag tycka. Det blir kul för stunden, men inte så mycket att ta med sig som det kunde ha blivit (och som det var under första tredjedelen då filmen nog var som bäst). Trea till stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

---

Om visningen: När jag kommer till Victoria står redan Henke och Carl först i kön utanför Victoria 2. Det är då runt 20 minuter tills filmen ska börja. Vi pratar lite kort innan vi börjar släppas in.

Vi tar upp sex platser på oss tre eftersom vi tror att det blir halvtomt på visningen. Det verkar det också länge bli, men precis innan filmen ska börja väller det plötsligt in ett gäng, mestadels äldre. Skönt nog hittar de andra platser och vi kan sitta kvar som vi satt med mellanrum mellan oss.

Efter visningen beger sig Carl till en annan biograf. Henke berättar att han tar och skipper sina nästa två filmer, varav den första jag ska gå på. Vi tar dock en kort, men trevlig fika innan jag måste till nästa visning (på samma salong, Victoria 2) och Henke beger sig hemåt.

tisdag 21 november 2017

The Testament



Titel: The Testament
Genre: Drama
Land: Israel/Österrike
År: 2017
Regi: Amichai Greenberg
I rollerna: Ori Pfeffer, Rivka Gur, Ori Yaniv, Hagit Dasberg

Handling: Yoel är historiker och förintelseforskare, och är en betydande del i debatten mot förintelseförnekare. I arbetet med att försöka förhindra ett byggnadsprojekt på en plats där det kan finnas en massgrav från andra världskriget, upptäcker han att hans mamma bär på en hemlighet.

Omdöme: Jag är den första att erkänna att jag inte brukar springa och se filmer om förintelsen. Det lockar inte nämnvärt då de brukar vara tunga och ofta för tillrättalagda, inte minst de amerikanska. Visst är Schindler's List (1993) bra, men det är mer ett undantag. Denna israelisk-österrikiska samproduktion hade något som lockade lite mer. Mycket riktigt skulle det visa sig att den tog sig an ämnet på helt rätt sätt. Dessutom med fler saker på gång som gör det till en klart intressant liten film.



En av de första sakerna som slår mig under filmens gång är vilken kontrast Yoels moderna arbetsplats är med hans yrke som är att forska och gräva i det gamla. Det blir många talande scener där Yoel ses i den moderna byggnaden där han arbetar med material från inte minst andra världskriget. Stora delar av filmen är dessutom inspelade i Israel. Skönt nog återfinns här inga tillbakablickar eller liknande till andra världskriget, utan det får man själv föreställa sig om man vill genom vittnesuppgifterna som Yoel tar del av och går igenom.



Yoel (Ori Pfeffer) är ledande i sitt fält och duktig på det han gör eftersom han både har motivationen, drivkraften och noggrannheten. Med denna kombination blir han inte att leka med när han bestämt sig för att få fram sanningen. Problemet är bara att han på vägen får reda på att hans mor bär på en hemlighet. En hemlighet som påverkar honom både privat och professionellt. Det är här filmen fungerar på flera plan.



Det är en bra story man får ta del av som regissören Amichai Greenberg även står för. Nu kanske man inte får ut allt då det inte blir så kraftfullt som det i grund och botten är. Men samtidigt tycker jag det är bra att det hela snarare blir en mans resa igenom detta istället för att fokusera på helheten och få se de fruktansvärda gärningarna.



Yoel är huvudpersonen från början till slut, och som sådan visas han upp från flera sidor. Det blir både det professionella med forskningen och privatlivet som kolliderar där han febrilt försöker komma fram till sanningen. Inte alls tokigt slutresultat, och nästan mer än en stark trea när man får smälta allt...

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.2

---

Om visningen: Framme på Grand tjugo minuter innan filmen ska börja. Ställer mig direkt i kön som person #4. Det är bra att vara på plats i god tid för att få en bra plats på den lilla salongen på Grand 4 som är slutsåld.

En äldre kvinna som sitter på samma rad konverserar med en man och säger att hon minns att hon var på Grand och såg en film samma dag som Olof Palme besökte biografen och senare blev ihjälskjuten. Hon sa dock att hon var på en tidigare visning och inte samma film som Palme gick och såg.

Mannen som sätter sig bredvid mig sitter och snörvlar lite lätt innan filmen drar igång. Tänker då att det kommer bli ett störningsmoment, men skönt nog blir det inte det. Däremot stör istället mannen som sitter bredvid honom (mannen som konverserade med kvinnan som gick på Grand samma dag som Palme). Den mannen börjar andas tungt ungefär halvvägs in som om han sover eller liknande. Så går det när det är en del äldre/pensionärer som går på festivalen. Inget jätteproblem, men likväl svårt att missa.

måndag 20 november 2017

Cardinals



Titel: Cardinals
Genre: Drama
Land: Kanada
År: 2017
Regi: Grayson Moore & Aidan Shipley
I rollerna: Sheila McCarthy, Noah Reid, Peter Spence, Grace Glowicki

Handling: Valerie återvänder hem efter att ha suttit av ett straff för dråp under en fyllekörning. Hennes önskan att återgå till det normala kompliceras dock då offrets son plötsligt knackar på.

Omdöme: En kväll i en lugn villaförort händer det som inte får hända. En rattfyllerist kör på och dödar någon, precis utanför hemmet. Kvinnan som körde är Valerie (Sheila McCarthy) och nu har hon avtjänat sitt straff för dråp och rattfylleri. Hon välkomnas hem av sina två döttrar som givetvis är glada över att ha tillbaka henne, samtidigt som de är på sin vakt vad gäller alkoholen.



Valerie måste ha regelbundna möten med sin övervakare Jonah (Peter Spence) som kommer hem till henne för samtal. Hon måste även gå på AA-möten, annars kan hon bryta mot sina villkor för frigivningen. Hon försöker fortsätta sitt liv, men det finns ett litet problem - sonen till den hon körde ihjäl. Inte blir det enklare av att det var grannen i huset mittemot som hon körde ihjäl, där nu sonen Mark (Noah Reid) bor.



Ett klassiskt drama där allt inte är gott och ont. Där man har sympatier för båda sidorna och där hemligheter kommer upp till ytan. Hemligheter som kan förändra allt. Men även hemligheter som kanske är bäst att låta vara begravda - om det går vill säga. Riktigt så enkelt blir det inte och det får känslorna att koka.



Denna långfilmsdebut av Grayson Moore & Aidan Shipley tar en intressant titt på inte bara vad som är rätt och fel i en svår situation, utan kritiserar även lagstiftningen och väcker en del frågor. Filmen är inte gjord för att ge några enkla svar eller visa upp en historia där allting löser sig. Det är däremot en film som sakta stegrar dramatiken när korten läggs på bordet.



En liten kanadensisk film är det och som sådan är den bara 84 minuter lång. Men det gör att historien blir ganska kompakt och inte tar med en massa utfyllnadsscener som nog inte hade gett så mycket för helheten. Det hela sträcker sig dessutom bara över tre dagar. Vad gäller prestationerna finns inget att klaga över. Genomgående gedigna insatser där Peter Spence i rollen som övervakaren Jonah dessutom bjuder på lite välkommen humor med sin passande stil.



När man når nyckelscenen i filmen då sanningen en gång för alla ska fram, är det svårt att inte ryckas med och vara helt inne i vad man får se. Kan tycka att man inte tar den optimala vägen att avsluta det hela på, men det fanns skäl för det. Man ville inte göra det hela till en film i stil med Hollywood utan gick mer efter realism. Man får ändå inte glömma att det är Kanada det handlar om och inte USA. Svag fyra.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.8

---

Om visningen: Framme på Grand runt 35 minuter innan visningen ska ta och börja. Lika bra att ställa sig vid insläppet med en gång, tänker jag. Strax står det en man bredvid mig och väntar. Det visar sig vara producenten av filmen innan som ska gå in och hålla ett Face2Face. Med exakt en halvtimme kvar innan min film ska börja, hämtas mannen som stod bredvid mig in i salongen och påbörjar sedan sitt Face2Face.

Efter ett tag kommer en volontär och informerar oss i kön att de ber om ursäkt då visningen innan blivit försenad och att de nu har ett F2F.

Sedan dyker det upp en lite kortare man med mössa som stryker runt. Det är uppenbarligen inte en biobesökare, utan en zigenare som vill något. Han går sakta iväg till Grand 3-salongen och öppnar där dörren, men går inte in utan stänger den igen och vänder tillbaka. Han öppnar sedan dörren till Grand 1 och traskar in mitt under F2F och är borta en stund. Han kommer strax ut igen och den här gången går han förbi kön och beger sig istället uppför trappan till Grand 2. Efter ett tag kommer han ner med en stor svart sopsäck. Förmodligen har han tagit sopsäcken från en papperskorg som inte tömts, eller varit i ett utrymme. Han går sedan förbi kön igen och beger sig ut från biografen.

Sällskapet som står bakom mig börjar då prata om sina upplevda problem med zigenare där de jobbar/bor. Trevliga historier att lyssna på i väntan på att insläppet ska börja.

En annan volontär kommer nu och informerar om att de kommer skippa reklamen så att vår film kan komma igång på utsatt tid. Nu är det runt tio minuter kvar innan filmen ska börja.

Det F2F som började en halvtimme innan min film skulle börja, avslutas till slut strax efter kl. 19, då filmen skulle börja. Lite väl långt F2F kan jag tycka, speciellt när de vet att nästa visning ska börja. Lyckligtvis tänkte de till för en gångs skull med utsläppet från salongen. Så de på filmen innan fick lämna via nödutgången och vi kunde börja släppas in innan alla hade släppts ut. Nu var det dock två tjejer som satt kvar (som satt bredvid mig) som aldrig lämnade salongen. Så hur bra koll de hade låter jag vara osagt.

Filmen börjar ungefär 12 minuter för sent, trots att man skippar reklamen. Nu gör det inget för egen del då jag ändå inte har någon film efteråt, men lite bättre tidskoll borde de haft med F2F innan som inte hade behövt hålla på i 30 minuter. Minns tidigare år då de hållit på i 15 minuter för att man ska hinna med nästa visning.

Kul nog skulle det bli ett F2F även på min film och den kanadensiske regissören och manusförfattaren Grayson Moore presenterade lite kort filmen innan den drog igång.

Efteråt var det dags för ett F2F, ett mycket trevligt sådant. Vissa regissörer pratar bara för att få höra sin röst. Dessutom är frågorna som ställs inte alltid de bästa från moderatorns eller publikens sida, men nu var det oftast bra standard. Och den unge regissören visade sig ge en del intressanta svar som reflekterade över vad filmen bjöd på.

Utan att minnas allt som sas så sa han bl.a. att han nyligen hade gått ut universitetet och att stora delar av de som jobbade på filmen hade pluggat med honom, alternativt på samma universitet fast i andra årskullar.

Han fortsatte med att berätta lite om Peter Spence som han såg som sin vän och berättade om hur han (Spence) som ung spelade in en del med Kiefer Sutherland och att de båda lämnade Kanada för Hollywood när de var unga och bodde med Donald Sutherland. Men att hans karriär aldrig tog fart då han återvände till Kanada för en tjejs skull. Sedan fick han inga roller och "pensionerades" från skådespeleriet vid 22 års ålder.

Man spelade in filmen på totalt 15 dagar, varav 13 var "riktiga" inspelningsdagar med skådespelare och två för utfyllnadsscener. Han sa även att när de började spela in på våren var det fint väder och runt 10C. Men plötsligt började det snöa efter två-tre dagar och de fick ändra i manuset och inspelningsschemat för att få med snön i storyn (vilket funkade klart bra).

En av de sista grejerna han sa när moderatorn önskade honom lycka till med Impact Award som filmen var nominerad för, var att filmen inte vann. Han sa även att filmen kostade mindre än vad Impact Award-priset var. Tror han sa att budgeten för filmen var 790.000 kr när han räknade om det till svenska kronor.

F2F höll totalt på i 40 minuter, vilket jag tror är det klart längsta jag varit med om under de år jag besökt filmfestivalen. Men jag klagar inte. Trevligt med årets första F2F (det första jag skulle på blev inställt utan att man fick information om det på visningen).

söndag 19 november 2017

Mr. Long



Titel: Ryu san / Mr. Long
Genre: Drama/Kriminalare/Action
Land: Japan/Hong Kong/Taiwan
År: 2017
Regi: SABU
I rollerna: Chen Chang, Bai Run-yin, Yao Yi Ti, Shô Aoyagi

Handling: Yrkesmördaren Long reser från Taiwan till Japan på ett uppdrag. Men när det inte går som planerat tvingas han fly och söka skydd i en småstad. Där kommer hans matlagning till användning och han blir vän med den lilla pojken Jun.

Omdöme: På förhand var jag lite osäker på hur filmen skulle arta sig när vår yrkesmördare skulle hamna på den japanska landsbygden, börja laga mat och försöka hålla sig gömd från de som är ute efter honom. Skönt nog visar sig filmen inte bli sämre eller kännas utdragen här. Snarare blir det en trevlig filmupplevelse som inte må vara någon yrkesmördarthriller eller liknande om man förväntar sig det.



Long (Chen Chang) får efter ett lyckat uppdrag hemma i Taiwan genast ett nytt uppdrag av sin arbetsgivare. Han ska bege sig till Tokyo, Japan för att där döda en man. En bil väntar på honom på flygplatsen och tar honom till nattklubben där måltavlan befinner sig. Men saker går inte riktigt som planerat för den gode Long och han tvingas fly. När han hamnar på den japanska landsbygden behöver han ligga lågt ett tag. Planen är att om en vecka ta sig hem med fraktfartyg.



Han kommer snart i kontakt med pojken Jun (Bai Run-yin) som hjälper honom. I gengäld lagar Long lite soppa åt pojken som tycker den är "yummy". Rätt vad det är lagar Long mat åt hela byn och planerna om att han ska öppna restaurang och tjäna bra med pengar sätts igång. Long, som inte kan ett ord japanska, glider med utan att egentligen veta vad som händer. Snart har han blivit en attraktion i den lilla staden, men han vill så klart ha så lite uppmärksamhet som möjligt för att de som är ute efter honom inte ska få nys om var han befinner sig.



Det blir inte så mycket dialog när det kommer till Long. Det är mest de övriga som sköter snacket och han låter matlagningen tala sitt tydliga språk. Men han har tidigare visat upp att han är en rackare med kniv även utanför köket. Detta vet givetvis inte hans nya fans som bara ser honom som en ödmjuk, tystlåten och stilig ung man som är grym på att laga mat.



Det jag gillar är att handlingen inte bara stannar upp när Long kommer till landsbygden, något jag befarade. Här blir det gott om humor från de japanska invånarna som står för det mesta av humorn i filmen. Man får även en del värme i form av den lilla pojken och relationen till Long som är fin. Men här finns även en till karaktär vars historia bakas in i handlingen på ett smart sätt. Detta tack vare en lång tillbakablick för att se hennes väg till sin nuvarande situation. Hon är Juns mamma, Lily (Yao Yi Ti). Även om man tror att det hela ska utveckla sig på ett sätt, hinner ens förflutna ofta ikapp en...

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

---

Om visningen: Jag har alldeles för lång väntetid mellan den föregående filmen och denna (på samma biograf och salong, Grand 1). De nästan tre timmarna spenderas därför med middag, ta mig till Saga för att där köpa biljetter till Star Wars, ta mig tillbaka till närheten av Grand och gå och fika i min ensamhet. Trots det har jag nästan en timme kvar tills filmen ska börja när jag kommer tillbaka till Grand och väntar i foajén.

Filmen innan har haft ett Face2Face som slutar trekvart innan min film ska börja. Det samlas till slut ett gäng iranier som varit på filmen när regissören (iranier) kommer ut i foajén. Det kacklas på för fullt mellan regissören och landsmännen ända tills det i princip är dags att börja släppa in till min film med en kvart kvar.

Trots att insläppet sker en kvart innan filmen ska dra igång, börjar reklamen av någon anledning sent. Just nu ska den börja för sent, varför? Jag har nämligen kollat hur tunnelbanan går så att jag ska kunna ta mig hem direkt efter filmen. SL har nämligen i flera år haft en mycket "smart" grej på kvällen. Så 23:46 går t-banan som jag bör kunna hinna med då filmen ska sluta runt 23:39. Nästa t-bana går inte förrän 00:16, alltså en halvtimme senare (sen går den var 10:e minut igen).

Så p.g.a. att reklamen börjar för sent, är filmen exakt tio minuter försenad. Precis när eftertexterna börjar rulla tittar jag på klockan - 23:44. Omöjligt att hinna från bion till t-banan som går 23:46. Helt ofuckingbart tycker jag personligen. Min fjärde film för dagen och då vill man inte vänta nästan en halvtimme extra. Mest irriterande är så klart att SL inte kan fixa detta "fel" då det varit så i åratal. Men givetvis hade problemet inte uppstått om bara filmen börjat på någorlunda utsatt tid...

lördag 18 november 2017

April's Daughter



Titel: Las hijas de Abril / April's Daughter
Genre: Drama
Land: Mexiko
År: 2017
Regi: Michel Franco
I rollerna: Emma Suárez, Enrique Arrizon, Ana Valeria Becerril, Joanna Larequi

Handling: 17-åriga Valeria döljer sin nyupptäckta graviditet för sin avlägsna mor April så länge det går. Men hemligheten läcker ut, och modern återvänder för att vara vid Valerias sida - något som visar sig vara på både gott och ont.

Omdöme: Mexikanen Michel Franco är en festivalfavorit och en regissör jag först kom i kontakt med på Stockholm filmfestival 2009. Det var hans film Daniel & Ana (2009) som visades och han var på plats för ett Face2Face. Hans nästa film After Lucia (2012) visades återigen på festivalen, och ännu en gång var han på plats för ett Face2Face. Den tredje filmen av honom som sågs var Chronic (2015) med Tim Roth, en film som inte var med på festivalen.



Michel Franco har som vanligt även skrivit manuset, medan Tim Roth varit med och producerat. Filmen kom att vinna jurypriset i Cannes och det är inget snack om att den har Francos stil över sig. Det är inga enkla teman han tar upp i sina filmer, men det skapar känslor och diskussion. Här är det graviditet vid ung ålder till en början, men det utvecklar sig till att bli något mer än så.



Man ska väl helst inte veta så mycket om vart historien tar vägen, men en sak man kan säga är att 17-åriga Valerias mamma April stjäl rampljuset. April spelas av Emma Suárez, en medelålderskvinna med den yngre dottern Valeria och den något äldre Clara, som är halvsyster till Valeria. Valeria och Clara bor ihop i mammans sommarvilla och Valeria är höggravid utan att ha berättat det för mamman. Valerias jämngamla pojkvän Mateo ser fram emot att få barn och är ofta över hos Valeria, inte minst i hennes sovrum där de har sex och ger ifrån sig ljud som Clara måste försöka förtränga när hon tillagar mat i köket.



Jag gillar Michel Francos stil, och det är perfekta festivalfilmer han bjuder på. Det må inte vara det allra muntraste man ser, men det väcker känslor och tankar. Här är det "den perfekta mamman" som vet bäst och skapar en situation för familjen som blir minst sagt tryckt. Anade lite vart det var på väg redan innan vändningen, men det gjorde inget då det funkade bra när den kom. Det kunde dock ha varit lite kraftfullare på sina håll. Känner inte riktigt det där "knytnävsslaget" i magen, om man säger så.



Det är inte lika bra som Francos bästa film After Lucia (2012), men definitivt sevärd och har alltså hans stil som jag gillar. Det är lite längre tagningar som kräver en del av skådespelarna och här är det inte minst Emma Suárez som mamman April som får mest att jobba med och gör det bra. Hennes karaktär kommer inte få många sympatier, men vissa gånger måste man göra det man känner för och inte det som man borde göra. Mamma vet helt enkelt bäst - i hennes ögon.


Michel Franco med sin huvudrollsinnehaverska Emma Suárez.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

---

Om visningen: Då jag tar mig direkt från visningarna på Skandia till Grand, anländer jag runt en timme innan filmen ska börja. Lika bra att slå sig ner där, ladda mobilen och invänta insläppet än att riskera att man får en dålig plats på denna salong och film som jag ser fram emot.

En kvart innan filmen ska börja släpps man in. Väl inne i salongen får jag en bra plats, men kort därpå börjar mannen till vänster om mig att nysa och ha sig. Under stora delar av filmen hostar, snörvlar och harklar han sedan. Har iofs en plats mellan oss, men trevligt är det inte så klart.

När filmen börjar, går ridån upp och belysningen släcks. Men, formatet på duken är inte anpassat för filmen. Bildformatet på filmen är bredare än reklamen innan, så bilden går utanför på sidorna. Belysningen tänds åter upp lite lätt, men inledningen på filmen rullar vidare. Sedan släcks belysningen och "gardinerna" till höger och vänster dras åt sidan så vi äntligen kan se hela duken i det format som filmen ska ses i.

Någon minut efter att filmen börjat kommer en man in i salongen och sätter sig på den rad där jag sitter, till höger om kvinnan som sitter bredvid mig. Han uppträder sedan något nervöst, andas ut tungt någon gång och lutar sig framåt ett par gånger. Efter runt en halvtimme reser han sig upp och lämnar salongen. Undrar om han slank in utan biljett eller liknande. Skum var han hur som helst.

Runt tio minuter in i filmen (alltså efter att skummisen kom in, eller om det var i samma veva) börjar det låta till höger i salongen. Biopersonal gör något med utrustning eller liknande som står där. De öppnar sedan nödutgången som befinner sig längst fram till höger om bioduken. Dörren till nödutgången går sedan igen och de lämnar salongen. Men dörren går inte igen helt till nödutgången och lämnar då en glipa så att ljuset hela tiden lyser igenom under resten av filmen. Störande till en början, även om man efter ett tag glömmer bort det.