fredag 29 juli 2016

Jason Bourne



Titel: Jason Bourne
Genre: Action/Thriller
Land: USA
År: 2016
Regi: Paul Greengrass
I rollerna: Matt Damon, Alicia Vikander, Vincent Cassel, Tommy Lee Jones

Handling: CIA:s dödligaste agent, Jason Bourne, drar sig ur skuggorna för att en gång för alla reda ut sitt förflutna.

Omdöme: En f.d. CIA-medarbetare och medhjälpare till Jason Bourne (Matt Damon) har på uppdrag av en man vid namn Christian Dassault anlitats till att få fram hemliga CIA-uppgifter för att kunna läcka dem på webben. CIA direktören Robert Dewey (Tommy Lee Jones) måste tillsammans med IT-chefen Heather Lee (Alicia Vikander) försöka lokalisera den f.d. CIA-medarbetaren som de misstänker ska träffa Jason Bourne i Aten, Grekland. Där är det meningen att de båda ska elimineras och det blir upp till en kontraktsmördare, en s.k. "asset" (Vincent Cassel) att få jobbet gjort.



Paul Greengrass, som stod för del två The Bourne Supremacy (2004) och del tre The Bourne Ultimatum (2007) är tillbaka som regissör. Med sig tar han den skakiga kameran som blivit hans signum. Till en början känns det som man växt ifrån den tekniken, men efter ett tag inser man att det är en del av Bourne-filmerna. Det ger även filmen en något nervig känsla mest hela tiden.



Personligen känner jag att filmen börjar lite väl tidigt med fullspäckad action när Bourne först ses ställa upp i slagsmål (förklaras aldrig varför) och sen hamnar mitt i en revolution i Greklands huvudstad Aten. Man har liksom inte hunnit få upp spänningen innan Bourne sitter på en motorcykel, har agenter och poliser samt en kontraktsmördare efter sig.



Det actionbetonade temat fortsätter sedan när Bourne tar sig till London efter ett kortare stopp i Berlin. I London ska han träffa en gammal CIA-medarbetare som numera jobbar med privatsäkerhet. Precis som i Aten och Berlin visar CIA upp sina kunskaper inom övervakning och det tar inte lång tid innan jakten är i full gång. Det spenderas en hel del tid åt att visa upp hur snabbt och effektivt CIA kan hitta och fixa vad de vill, men av någon anledning sänker de garden med jämna mellanrum så att Bourne kan slinka igenom. Visst har han hjälp från insidan i vissa avseenden, men CIA uppträder minst sagt slarvigt/oprofessionellt på sina håll.



Man hade velat att Bourne skulle få mer utrymme, speciellt som det handlar om hans jakt på saker från hans förflutna. Det blir inte en tillräckligt personlig resa som det borde ha blivit. Istället får Tommy Lee Jones som CIA direktören Robert Dewey och Alicia Vikander som IT-chefen Heather Lee mer utrymme. Lite trist kan jag tycka och Alicia Vikander övertygar inte på mig här. Det är trots allt Jason Bourne man vill se mer av och komma nära inpå. Det mesta känns faktiskt snäppet under originalfilmerna, inte minst de två första som jag håller som de bästa. Även den riktigt passande musiken från de tre första filmerna får en mindre framträdande roll här, vilket är synd.



Är det något filmen lyckas bra med så är det att växa under den avslutande delen när man befinner sig i Las Vegas. Biljakten man bjuds på är svettig och rejäl. Äntligen känner man att det är på allvar och att man lagt i nästa växel. Tycker även att man avslutar det hela på ett sätt som funkar precis som i de föregående filmerna. Däremot är det med en viss känsla av besvikelse jag sammanfattar helheten på. Det känns som man slarvat för mycket och inte haft någon riktigt bra story att jobba med. För hantverket är det inget fel på. Mer action än innehåll där det är actionscenerna som stjäl showen, och de bästa får man vänta på.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.3

torsdag 28 juli 2016

Fortress



Titel: Fortress / På liv och död
Genre: Thriller/Äventyr/Action
Land: Australien
År: 1985
Regi: Arch Nicholson
I rollerna: Rachel Ward, Vernon Wells, Sean Garlick, Peter Hehir

Handling: Sally Jones är en lärarinna i en liten skola på den australiska landsbygden. Hon och nio elever blir kidnappade av fyra maskerade män som stänger in dem i en grotta i väntan på att de ska få lösensumman.

Omdöme: Nej, detta är inte Fortress (1992) med allas vår Christopher Lambert. Istället är det en australiensisk liten film om en lärarinna (Rachel Ward) och hennes nio elever som kidnappas från den lilla skolan av fyra maskerade och beväpnade män. De förs till vildmarken där de sätts i en grotta. Under tiden som kidnapparna väntar på att få sin lösensumma försöker lärarinnan med hjälp av sina elever att hitta en annan väg ut.



Vad som till en början ser ut att kunna bli en tät kidnappningsthriller övergår en bit in i filmen till att bli något lite annorlunda. Det blir snarare ett äventyr i form av The Goonies (1985) och när man når slutet har lärarinnan och ungarna förvandlats till något från Lord of the Flies (1963). Grejen är den att det funkar ganska bra som det äventyr det är, bara det att man förväntade sig något lite annat. Det blir aldrig direkt spännande med kidnapparna, även om deras maskering är skön som "Pussy Cat", "Father Christmas", "Dabby Duck" och "Mac the Mouse".



Det blir en något konstig blandning av äventyrsfilm för barn i kombination med ett par kidnappare som verkar vara villiga att döda om det krävs. Det gör att man inte riktigt kan vara säker på hur det kommer gå, även om det alltså allt mer övergår till att bli lärarinnan och barnen som får leka hjältar. De känns även för oberörda av situationen vilket gör att man aldrig känner att det blir "farligt".



Det hjälper inte heller att skådespeleriet är undermåligt på de flesta håll där Rachel Ward i huvudrollen inte direkt övertygar. Hon gjorde annars några skapliga filmer som Dead Men Don't Wear Plaid (1982), Against All Odds (1984) och After Dark, My Sweet (1990) som nog är min favorit av de tre.



Inte så pjåkig i sina bästa stunder, men precis som musiken är den alltför ojämn. Musiken är t.ex. i vissa stunder mycket stämningsfull och förtäljer att det kan utveckla sig till en otäck historia för de inblandade. Men i nästa stund låter det som ett medeltidsäventyr som gör att man inte alls kan ta det hela på allvar. En udda kombination som helt klart borde ha gått den mörka vägen, även om själva äventyrsbiten alltså funkar om man inte förväntar sig en renodlad thriller.






2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.2

onsdag 27 juli 2016

Batman Begins - en gång till


Den första filmen i Christopher Nolans Batman-trilogi sågs på bio när det begav sig. Gillade filmen då och tyckte det var en av de bättre superhjältefilmerna (en genre jag normalt sett inte är särskilt förtjust i).

Nu var det dags att se om den. Istället för att skriva om den på nytt har jag valt att redigera och uppdatera mitt ursprungliga inlägg då jag tyckte ungefär likadant nu som då.

Läs vad jag tycker om Batman Begins.

tisdag 26 juli 2016

Star Trek Beyond



Titel: Star Trek Beyond
Genre: Action/Äventyr/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 2016
Regi: Justin Lin
I rollerna: Chris Pine, Zachary Quinto, Karl Urban, Zoe Saldana, Simon Pegg, Idris Elba

Handling: Enterprises besättning utforskar denna gång de yttersta delarna av den outforskade rymden. Där kommer de i kontakt med en fiende som sätter dem, och allt som Federationen står för, på prov.

Omdöme: Redan i filmens allra första scen när kapten Kirk (Chris Pine) försöker medla fred hos några varelser känns det inte bra. Han blir sen warpad till Enterprise-skeppet där han får reda på att ett fredligt skepp är i behov av deras hjälp. Enterprise styr mot dem för att komma till undsättning, men det visar sig istället att de hamnar mitt i en fälla.



Ledaren för de onda är Krall och med sig har han en svärmliknande flotta som gör stor skada på Enterprise. Besättningen separeras nu, men vet att de kan lita på varandra när det krisar som mest. Kapten Kirk, Spock, Scotty och de övriga får det tufft på en främmande och fientlig planet. Till sin hjälp får de Jaylah som också vill komma bort från planeten och kan vara deras enda chans att komma bort därifrån.



Detta är den tredje filmen i (den nya) Star Trek-serien och följer Star Trek (2009) och Star Trek Into Darkness (2013). De två tidigare filmerna var båda regisserade av J.J. Abrams och ska man vara helt ärlig så lyckades han bättre än vad Justin Lin gör här. Speciellt den första filmen gillade jag och den satte liksom standarden som denna inte lyckas komma i närheten av.



Visst bjuds man på gott om action nästan per omgående, men det behövs mer finess för att det ska bli bra. Den där finessen saknas nästan helt. Man bryr sig inte nämnvärt om hur det ska gå för våra hjältar. När actionscenerna sen avlöser varandra är det inte direkt spännande eller nervigt som man vill ha det. Mestadels blir det en massa snabba klipp och även om det ofta ser helt ok ut så saknas hjärta. När dessutom fienden är minst sagt blek så har man inte heller där något att glädjas över. Inte direkt dåligt, bara inte särskilt bra. Man känner helt enkelt inte att man bjudits på något nytt. Svag trea.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.7

måndag 25 juli 2016

Suburra



Titel: Suburra
Genre: Kriminaldrama
Land: Italien/Frankrike
År: 2015
Regi: Stefano Sollima
I rollerna: Pierfrancesco Favino, Alessandro Borghi, Claudio Amendola, Greta Scarano

Handling: En gangster känd som "Samurai" vill göra om Roms hamnkvarter till ett nytt Las Vegas med stöd av "familjerna i söder". Alla de lokala gangsterbossarna går samman för att slutföra projektet, men freden varar inte länge...

Omdöme: Under ett par dagar i ett regnigt Rom kommer flera människors liv att förändras för alltid. Främst är det gangsters som försöker samarbeta och göra upp, men även mer vanliga oskyldiga finns här. För gangstrarnas del handlar det om att få igenom ett projekt vid hamnen i Ostia-distriktet. Tanken är att det ska bli ett nytt Las Vegas där den mäktiga maffian från södra Italien upp till självaste Vatikanen är med och finansierar.



I Ostia styr gangstern kallad för "Nummer 8". Han är son till en respekterad f.d. gangster som endast fruktade en man kallad "Samurai". Samurai är den som styr gangstervärlden i Rom och är den som ska se till att projektet får grönt ljus. Detta med hjälp av Nummer 8, men även en politiker. För politiker kan man alltid köpa, antingen för pengar, makt eller genom lite utpressning. Det senare är vad som får politikern Malgradi att jobba hårt på att projektet ska bli godkänt.



Det är mycket som händer och många karaktärer som dyker upp under filmens inledande halvtimme. Tvärtemot vad man är van vid från amerikanska filmer så introduceras man inte för karaktärerna så värst mycket. Det blir därför lite svårt att veta hur allt hänger ihop och vem som är vem. Men det är något som utkristalliseras allt eftersom. Allt hänger nämligen ihop på ett eller annat sätt och efter ett tag har man en enda stor historia att följa.



Regissören Stefano Sollima är son till Sergio Sollima, ett känt namn inom italiensk film under 60- och 70-talet med sina spaghettivästerns och eurocrime-filmer, t.ex. The Big Gundown (1966) och Revolver (1973). Sonen visar här att han är fullt kapabel till att fortsätta familjens filmskapartradition med detta stämningsfulla kriminaldrama.



Filmen bjuder på en skön kombination av yta och innehåll där man många gånger får lite längre partier utan dialog till ett regnigt Rom. Den sköna elektroniska musiken står till stor del franska gruppen M83 för som tidigare bl.a. gjort musik till Oblivion (2013). En riktigt lyckad kombination. Men innehållet är minst lika bra, vilket givetvis är viktigt så att man inte bara får en ytlig crime-film.



Det blir svårt att inte känna för vissa karaktärer och avsky andra. Filmen får en helt enkelt att känna, både för karaktärerna och för det visuella. Man vet att det inte kommer sluta lyckligt för de flesta. Frågan är bara vem som hinner eliminera vem först och hur långt de är villiga att gå för att få som de vill. I vissa fall blir svaret inte så självklart.



Det är skönt att kunna konstatera att filmen håller inledningsvis, under resans gång så att säga och får ihop det hela utan att det känns förhastat eller blir för mycket. Man bjuds på en filmupplevelse från början till slut som inte har några problem med att fylla ut speltiden på en bit över två timmar. En av de fem bästa filmerna från 2015.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

söndag 24 juli 2016

Major League



Titel: Major League / Värsta gänget
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1989
Regi: David S. Ward
I rollerna: Tom Berenger, Charlie Sheen, Rene Russo, Wesley Snipes, Corbin Bernsen, Dennis Haysbert

Handling: Rachel ärver baseboll-laget Cleveland Indians. De nya spelarna tror att de äntligen fått en chans. Men allt Rachel vill är att de skall förlora, så att hon kan bryta kontraktet med staden och flytta laget till Miami.

Omdöme: När ägaren till baseball-laget Cleveland Indians dör, ärver hans fru Rachel (en gammal strippa) laget. Hon har fått ett bra erbjudande från en grupp i Miami om att flytta laget dit med diverse förmåner. Cleveland har inte varit bra, men nu vill hon att de ska vara usla, komma sist och inte dra någon publik - då har de enligt kontraktet rätt att flytta laget.



In i laget plockar man in spelare som ingen annan vill ha. Sådana som bara skapar trubbel alternativt sådana som för länge sen passerat bäst-före-datum. Några av spelarna blir veteranen Jake Taylor (Tom Berenger) som var en toppspelare men som efter knäproblem varvat ner i Mexiko, nykomlingen Ricky Vaughn (Charlie Sheen) som suttit i fängelse och där spelat i fängelse-ligan, börsintresserade snobben Roger Dorn (Corbin Bernsen) och Willie Mays Hayes (Wesley Snipes) som kommer från ingenstans och kan springa som vinden, men har desto svårare med att träffa bollen.



Filmen har många likheter med en annan sportkomedi - klassiska hockeyfilmen Slap Shot (1977). Misstänker att David S. Ward som både regisserat och skrivit manuset sneglat ordentligt på den. Småroligt blir det även här, men långt ifrån lika lyckat som i nämnda film. Det är dock en helt ok komedi som går att se utan att man får tråkigt. Däremot känns den varken tillräckligt rolig eller välgjord för att den ska sticka ut. Roligast blir utan tvekan kommentatorn som hänger med filmen igenom och som super, svär och hejar på sina Indians.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.2

lördag 23 juli 2016

Wag the Dog



Titel: Wag the Dog
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 1997
Regi: Barry Levinson
I rollerna: Robert De Niro, Dustin Hoffman, Anne Heche, Woody Harrelson, William H. Macy, Kirsten Dunst

Handling: Elva dagar före det amerikanska presidentvalet hamnar presidenten i en sexskandal och endast ett hastigt uppkommet krig tycks kunna rädda honom kvar vid makten...

Omdöme: När presidenten anklagas för sexuellt ofredande av en tonårsflicka som var på besök i Vita huset med sin grupp, måste hans stab försöka rädda situationen. Presidentvalet är om elva dagar och snart är nyheten ute för allmänheten. Man tar in Conrad Brean (Robert De Niro) som är en slags fixare när det krisar. Han får jobba ihop med Winifred Ames (Anne Heche) som är i presidentens stab och ansvarig för att reda upp situationen.



Conrad ser bara en chans till att sopa det hela under mattan, åtminstone tillräckligt länge - att starta ett krig. USA ska kriga med Albanien bestäms det. Givetvis måste det se genuint ut så man vänder sig till den framgångsrike Hollywoodproducenten Stanley Motss (Dustin Hoffman). Han är inte sen med att nappa på förslaget och komma med idéer på vad de ska göra. Man bestämmer sig för att visa upp en oskyldig albansk flicka som flyr undan kriget. För rollen castar man den unga (och okända) skådespelerskan Tracy Lime (Kirsten Dunst). Men kommer folket köpa det hela?



Detta är lite av en politisk satir, en svart komedi som visar hur det faktiskt kan gå till om man ska vara riktigt elak. Det största problemet om man tänker logiskt är givetvis att det hela skulle vara omöjligt att hålla hemligt. Med tanke på att det är så många inblandade skulle man aldrig kunna skapa ett fiktivt krig utan att någon skulle avslöja bluffen.



Om man blundar för de logiska och realistiska bitarna är filmen ändå inte tillräckligt bra. Detta var en film jag såg när den kom och den hade inte lämnat några direkta spår efter sig. Den är helt enkelt för medioker trots att Dustin Hoffman är bra som excentrisk filmproducent. Han är utan tvekan den som gör det hela lite roligare. Gillar inte minst hur lugn och samlad han alltid är och säger "This is nothing" när allt verkar förlorat och drar till med någon krigshistoria från sina filmproduktioner. Men nej, filmen blir inte tillräckligt rolig eller tankeväckande för att bli mer än knappt godkänd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.1

fredag 22 juli 2016

Eyes of a Stranger



Titel: Eyes of a Stranger / En främlings ögon
Genre: Thriller/Skräck
Land: USA
År: 1981
Regi: Ken Wiederhorn
I rollerna: Lauren Tewes, Jennifer Jason Leigh, John DiSanti, Peter DuPre

Handling: En våldtäktsman och seriemördare går lös i Miami. Nyhetsankaret Jane, vars yngre syster Tracy är döv och blind, tror sig hitta ett spår som pekar på en man som bor i höghuset mitt emot hennes...

Omdöme: Med förväntningar på att detta skulle vara en något sunkig liten film var de första femton minuterna klart tillfredsställande. Givetvis kunde den inte fortsätta underhålla och överraska efter det, eller kunde den det? Vissa gånger dyker det upp en film som man inte direkt hört talas om eller känner till och som överraskar positivt. Detta visade sig vara ett sånt litet guldkorn man sällan hittar.



Storyn tar vid när en naken kvinna hittats död i vattnet i Miami. Nyheterna rapporterar om att en våldtäktsman och seriemördare härjar i Miami. Detta var inte det första offret och kommer inte bli det sista. Jane Harris (Lauren Tewes) är nyhetsankare på den lokala TV-stationen och är extra upprörd över att en seriemördare härjar i Miami-området där hon bor tillsammans med sin yngre syster Tracy (Jennifer Jason Leigh). Tracy har varit med om något när hon var liten och är numera både döv, blind och stum.



Jane misstänker snart att en granne som parkerar i samma garage kan vara mördaren. Hon har egentligen inte så mycket att gå på mer än att hon på avstånd sett honom parkera sin bil, kliva ut med en rejält smutsig vit skjorta som han tar av sig och slänger i en papperskorg samtidigt som han ser sig om för att försäkra sig om att ingen ser honom. Snart begås fler mord samtidigt som hon upptäcker fler omständigheter som verkar för bra för att hon inte ska följa upp dem. Grannen visar sig bo i höghuset mitt emot i en lägenhet rakt över från hennes.



Detta är en typ av film som har en enkel story som inte krånglar till det, men levererar trots det en pärla i genren. Den är effektiv i det mesta faktiskt, förutom kanske skådespeleriet där endast seriemördaren spelad av John DiSanti är riktigt creepy och bra. Men det är också den viktigaste rollen. Jo, unga Jennifer Jason Leigh är också kul att se i sin långfilmsdebut som dövstum-blind lillasyster. Sista tio-femton minuterna får hon verkligen kliva ut ur skuggan och stå i rampljuset under den täta och spännande avslutningen. Rakt igenom våldsam, brutal, kuslig och med välgjorda effekter/makeup av Tom Savini.

2 - Skådespelare
3 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 5.9

torsdag 21 juli 2016

The Day of the Jackal



Titel: The Day of the Jackal / Schakalen
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Storbritannien/Frankrike
År: 1973
Regi: Fred Zinnemann
I rollerna: Edward Fox, Michael Lonsdale, Olga Georges-Picot, Derek Jacobi

Handling: En iskall och elegant brittisk kontraktsmördare anlitas av en fransk terrororganisation för att mörda general Charles de Gaulle. Mördaren, vars namn och utseende är okänt, går under kodnamnet Schakalen. Schakalens noggranna och metodiska förberedelser ställs mot polisens desperata ansträngningar för att avslöja planen och försöka stoppa honom i tid.

Omdöme: En fransk organisation bestående av f.d. militärer har försökt eliminera den franske presidenten Charles de Gaulle, men misslyckats. Problemet är att den franska underrättelsetjänsten alltid får reda på vad de planerar i förväg. För att lyckas med sitt mål beslutar topparna i organisationen att ta in en kontraktsmördare från utsidan. De bestämmer sig för en engelsman som antar uppdraget mot $500.000. Hans kodnamn är - Schakalen.



Edward Fox spelar Schakalen, ett intressant val då han var långt ifrån den mest kända skådespelaren för rollen. Regissören Fred Zinnemann var dock fast besluten om att välja en skådespelare som dels inte var jättekänd och dels kunde hantera rollen. Valet visar sig vara mycket bra då Edward Fox passar bra och gör exakt vad han ska. Däremot gjorde det att filmen inte blev en kassasuccé p.g.a. avsaknaden av ett stort namn som Robert Redford, Michael Caine eller Roger Moore (som precis var aktuell som James Bond). På tal om James Bond så möter vi en viss Michael Lonsdale i rollen som polisutredaren som blir ansvarig för att hitta Schakalen. Några år senare spelade han mot just Roger Moore i Moonraker (1979) som huvudskurken Drax.



Vad filmen gör mycket bra, och som inte många filmer lyckas med, är att balansera mördarens planering och genomförande med polisens svåra uppgift med att försöka ta reda på vem Schakalen är och var han befinner sig. Dessutom har filmen ett väldigt genomarbetat och realistiskt manus som bygger på Frederick Forsyths bok. Det känns inte bara detaljrikt utan även ordentligt researchat för att ge tittaren en upplevelse av att man faktiskt följer en riktig kontraktsmördare.



Detta är inte någon actionfilm, det ska man ha klart för sig. Med en speltid på en bit över två timmar har man mycket planering att ta del av. Detta gör att det blir mer intressant än spännande. Fast spännande blir det givetvis också när Schakalen hamnar i trångmål och måste improvisera. För även om Schakalen planerat väldigt mycket så går det inte alltid som han tänkt sig. Han tvekar inte heller att tysta de som börjar ställa frågor eller som kan avslöja hans planer.



Detta är en klassiker som trots att jag har sett ett par gånger tidigare fortfarande funkar klart bra. Det är givetvis lite synd att man minns hur den slutar vilket gör att man inte riktigt känner spänningen som man ska känna när man når filmens upplösning. Men det betyder inte att vägen dit blir mindre intressant och engagerande för det.



Är det något man kan kritisera den för så är det att den drar ut på det hela lite för mycket mot slutet. Man får därför inte riktigt det explosiva och täta slutet man hade önskat. Lägg därtill att man inte har någon musik som annars hade kunnat höja stämningen ytterligare. Därför blir det kanske bara en svag fyra istället för en rak fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.8