söndag 19 januari 2020

Weathering with You



Titel: Tenki no ko / Weathering with You
Genre: Animerat
Land: Japan
År: 2019
Regi: Makoto Shinkai
Röster: Kotaro Daigo, Nana Mori, Sei Hiraizumi, Yûki Kaji

Handling: Tonåringen Hodaka Morishima rymmer hemifrån och tar sig till det regniga Tokyo. Efter att ha stött på en del problem anställs han av Keisuke Suga, som driver ett företag som publicerar en tidskrift innehållande artiklar kring det övernaturliga. Hodaka får höra om legenden om en kvinna som kan kontrollera vädret. Av en händelse träffar han unga Hina, som visar sig ha dessa förmågor.

Omdöme: Från regissören som gav oss Your Name (2016) kommer en film i liknande stil. Hodaka kommer till Tokyo från landsbygden. Han behöver pengar och någonstans att bo då han rymt hemifrån. Men då han är minderårig och inte har något studentleg blir det svårt.



Hodako träffar på Suga som driver ett litet företag. Han tar in honom som en slags praktikant att sköta en del vardagssysslor runt kontoret där Suga och hans sekreterare jobbar. Hodako får lite fickpengar, mat och rum. Men det är när han träffar unga tjejen Hina som allt får en mening. Han upptäcker att hon kan få det ihärdiga regnet att sluta på den plats hon är på, något de båda använder som affärsverksamhet.



Visst är det stundtals vackert och svårt att inte gilla. Men det är alltför sällan den riktigt mysiga känslan infinner sig. Istället känns det många gånger tillgjort och tillrättalagt, klyschigt också. Inte så det blir dåligt, bara inte så där härligt som det ibland kan bli med riktigt bra animerade filmer som känns genomtänkta. Saknar även mer djup för det där mysiga och magiska. Dessutom för långdragen med upp emot två timmars speltid. Absolut inte utan intresse, men klickar inte som man hade önskat sig.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.8

---

Filmen har svensk premiär den 21:a februari.

lördag 18 januari 2020

Hvítur, hvítur dagur / A White, White Day



Titel: Hvítur, hvítur dagur / A White, White Day / En vit, vit dag
Genre: Drama
Land: Island/Danmark/Sverige
År: 2019
Regi: Hlynur Palmason
I rollerna: Ingvar Eggert Sigurðsson, Ída Mekkín Hlynsdóttir, Hilmir Snær Guðnason, Sara Dögg Ásgeirsdóttir

Handling: I en avlägsen isländsk stad börjar en polischef som inte är i tjänst att misstänka en man för att haft en affär med hans hustru, som nyligen dog i en bilolycka. Han blir alltmer besatt av att finna sanningen och utsätter både sig själv och de han håller av för fara.

Omdöme: En tung isländsk historia om bearbetning av sorg och viljan att ha svar på frågorna som inte vill försvinna efter en näras död. Det är vad denna islänning har som grund där polisen Ingimundur (Ingvar Sigurðsson) har tjänstledigt (?) efter att hans fru omkommit i en bilolycka (med en Volvo, så klart).



Ingimundur bygger ett hus. Inte åt sig själv utan åt sin dotter och barnbarnet Salka (Ída Mekkín Hlynsdóttir). Hon är nämligen hans ögonsten och han får ofta ta hand om henne medan hennes föräldrar jobbar. Ingimundur går även i terapi och har uppenbarligen svårt att släppa vad som skett. Inte minst misstänker han att frun var otrogen och nu är han fast besluten om att gå till botten med sanningen. Det skapar en obekväm miljö för lilla Salka och frågan är om Ingimundur hinner stanna upp innan det är för sent.



Redan tidigt känns det som filmen är lite egen. Svårt att sätta fingret på vad det är men den skapar en intressant stämning som ger en känsla av att något är på gång. Frågan är när det exploderar, när chocken kommer som ska ta filmen till nästa, intensiva nivå. Frågan är om det kommer? Det kommer, det kommer, tänker man och visst finns det något där.



Det blir mest en film som saknar det lilla extra, trots att det finns där och väntar på att släppas ut. När bägaren väl rinner över för Ingimundur ger det inte riktigt önskad effekt. Något saknas helt enkelt. Frustrerande när man känner att något mer är på gång.



Annars är det en välspelad film av inte minst Ingvar Sigurðsson och flickan Ída Mekkín Hlynsdóttir. En sak som saknas är dock fler karaktärer och lite fler intriger. Det blir nästan helt att fokusera på Ingimundur och hans sorg när det nog hade varit till filmens fördel att få med fler. Trots allt en film som har saker på pluskontot att ta med sig.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.1

---

Filmen har svensk premiär den 7:e februari.

fredag 17 januari 2020

The Gentlemen



Titel: The Gentlemen
Genre: Kriminalare/Drama/Action/Komedi
Land: USA
År: 2020
Regi: Guy Ritchie
I rollerna: Matthew McConaughey, Charlie Hunnam, Henry Golding, Michelle Dockery, Colin Farrell, Hugh Grant, Eddie Marsan

Handling: Amerikanen Mickey Pearson har skapat ett mycket lönsamt marijuanaimperium i Storbritannien. När ryktet sprids att Pearson vill sälja sin lukrativa verksamhet till högstbjudande sparkar det igång intriger, planer, mutor och utpressning.

Omdöme: Amerikanen Mickey Pearson (Matthew McConaughey) bor i Storbritannien och är gift med brittiskan Rosalind (Michelle Dockery). Han är en framgångsrik affärsman med landets största (?) marijuanaimperium. Hon är en framgångsrik affärskvinna som driver en custom bilverkstad endast för kvinnor. När Mickey överväger att sälja hela sin verksamhet startar det en våldsam kedjereaktion.



Mickeys närmaste man, Ray (Charlie Hunnam) har fått besök av Fletcher (Hugh Grant) som är en sliskig man som gör allt han kan för att tjäna sig en rejäl hacka på att sälja information - och möjligtvis ett filmmanus som han själv har skrivit om hela historien. Det är denna historia vi får ta del av när Fletcher berättar det hela med inslag av sin egen fantasi.



Guy Ritchie har gjort sig känd för sina fartfyllda kriminella historier med gott om action och humor. Har man sett hans tidigare filmer vet man vad som väntar. Eller? Nu backar vi bandet lite grann för det är här det blir intressant. Vi har en Guy Ritchie-film som är typisk för honom, men ändå känns den något annorlunda. Den känns lite mer seriös, lite mer vuxen kanske. Samtidigt med komiska inslag och den lättsamma stilen han alltid haft i sina filmer.



Bara titeln får en att tro att det ska vara en slags film i stil med The Kingsman: The Secret Service (2015), men så är alltså inte fallet. Och det är faktiskt skönt. Det här är en rejäl film och skulle vilja påstå att den har mer än bara en del känsla av Quentin Tarantino över sig, på ett bra sätt. Det är nämligen dialogdrivet samtidigt som vi bjuds på en berättarstil som hoppar i historien och har mycket på gång.



Det ska sägas att filmen väl inte inleder så där jättespektakulärt när Hugh Grant sitter ner med Charlie Hunnam och börjar berätta sin historia. Men sakta men säkert glider det in på ett spår som leder till något som man känner sig alltmer komfortabel med. Sen är det mest bara att njuta av intrigerna, de olika karaktärerna och vändningarna.



Detta är inte alls tokigt, bland det bästa Guy Ritchie gjort. Det är nämligen klart bra och det känns som Guy Ritchie hittat rätt balans med ett seriöst och välberättat kriminaldrama med lagom mängd humor.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.1

---

Om visningen: Då det väntades bli fullsatt satte jag mig bredvid en man i salongen. Mannen sa att han hade varit på visningen innan och inte hunnit äta något så han slängde i sig en liten Kit Kat som man fick ta vid insläppet. Hans vän kom strax efteråt och satte sig bredvid honom. Runt halvvägs in i filmen snarkar plötsligt någon, högt. Det är vännen till mannen som sitter bredvid mig. Folk vänder sig om och undrar vem det är. Mannen bredvid mig armbågar då sin vän som vaknar upp och tystnar.

Mannen bredvid mig kommer igång med att först slänga upp benet på sitt andra ben så att skon snuddar mitt ben så jag får flytta benet inåt. Efter ett tag tar han av sig skorna. Då börjar jag givetvis andas genom munnen. Som om det inte vore nog rapar mannen ordentligt två gånger, trevligt. Han avslutar med att helt plötsligt attacknysa rakt framåt utan någon förvarning och håller självklart inte för munnen. Känns helt klart ohyfsat.

Filmen har svensk premiär den 28:e februari.

2020-tals tips

The Gentlemen (2020)

Best of 2020

The Gentlemen

Övriga filmer:

torsdag 16 januari 2020

Mina favoritprestationer - 2018

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Timothée Chalamet (Beautiful Boy)

Som drogberoende sonen Nic vars band till fadern stärker honom.



Marcello Fonte (Dogman)

Som den sympatiske hundsalongägaren och droglangaren Marcello.



Lorenzo Ferro (El ángel)

Som Carlos Robledo Puch, ökänd och ung argentinsk seriemördare.



Olivia Colman (The Favourite)

Som den vresiga brittiska drottningen Anne.



Viggo Mortensen (Green Book)

Som Anthony "Tony Lip" Vallelonga, utkastaren som blir chaufför.



Maggie Gyllenhaal (The Kindergarten Teacher)

Som Lisa Spinelli, en dagisfröken som blir besatt av en av sina elever.



Thomasin McKenzie (Leave No Trace)

Som 13-åriga dottern Tom som lever i skogen med sin far.



Clint Eastwood (The Mule)

Som Earl Stone, en ensam man i 80-årsåldern som blir knarkkurir.



Benicio Del Toro (Sicario: Day of the Soldado)

Som Alejandro, en "gun for hire" med uppdrag att skapa kaos.



Jim Cummings (Thunder Road)

Som polisen Jim Arnaud som går igenom ett sammanbrott.



Andra som var med i diskussionen:

Mads Mikkelsen (Arctic)
Jakob Cedergren (Den skyldige)
Emma Stone (The Favourite)
Rachel Weisz (The Favourite)
Ryan Gosling (First Man)
Matt Dillon (The House That Jack Built)
Ben Foster (Leave No Trace)
Robert Redford (The Old Man & the Gun)
Josh Brolin (Sicario: Day of the Soldado)
Claire Foy (Unsane)
Andrea Berntzen (Utøya 22. juli)
Matthew McConaughey (White Boy Rick)

onsdag 15 januari 2020

Documenting the Witch Path (med intervju)



Titel: Documenting the Witch Path / Häxornas sjö
Genre: Dokumentär/Mysterium/Skräck
Land: Sverige
År: 2017
Regi: Carl Sundström

Handling: En dokumentärfilm som testar gränserna för tre unga dokumentärfilmskapare. De får reda på en plats som kallas Häxornas sjö. Det var där de dränkte oskyldiga kvinnor på 1600-talet eftersom de anklagades för att vara häxor.

Omdöme: I norra delarna av Sverige har tre filmstudenter fått nys om en plats som kallas för Häxornas sjö där man på 1600-talet dränkte otaligt med kvinnor som anklagades för att vara häxor eller ha ihop det med djävulen. De tre består av regissören Carl Sundström , kameramannen Robin Franzén och ljudkillen Nathaniel P. Erlandsson. Vad bättre än att ge sig iväg och dokumentera platsen?



Utan att veta ett dugg kastades jag in i jakten på sanningen. Bakgrundsinformationen om researchen får man inte så mycket information om, men efter några samtal står det klart för de tre killarna att något inte står rätt till. Platsen har inte längre guidade turer och det är inte öppet för allmänheten att beträda området. Självklart måste de ta sig dit och uppleva platsen på egen hand.



Det är svårt att prata om Documenting the Witch Path utan att avslöja saker som man vill diskutera. Men då faller det mesta och det är aldrig kul för de som inte sett den. Istället kan man konstatera att man får sig en småtrevlig filmstund där man är nyfiken på vart det ska leda, vad de ska hitta där ute. Här i ligger också styrkan då man dras in i det hela och funderar på hur det ligger till.



Man kan inte missa att det bitvis är lite som The Blair Witch Project (1999), något som även nämns av killarna. Det är svårt att på sina håll inte sitta och undra om det är äkta eller en mockumentär. Skönt nog får man svar på sina funderingar vilket ger det hela en avslutning som känns rätt. Annars hade det lätt kunnat lämna en lite sur eftersmak. Allt som allt en kul liten film värd en titt.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.6

---

Carl Sundström har varit snäll nog att svara på lite frågor och dela med sig av en del om bakgrunden, historien, tankegångar kring projektet och lite annat. Mycket uppskattat, ett stort tack!

Frågorna och svaren innehåller en del SPOILERS för de som absolut inte vill veta mer.



Först och främst, tack för chansen att få se Documenting the Witch Path. Visste inte vad som väntade då jag undvek att läsa något på förhand. Så det var kul att se vart det skulle leda.

Ok, här kommer några frågor och funderingar.

Var historien om dränkningarna av kvinnor på 1600-talet sann, delvis sann eller påhittad?

CARL: I Torsåker i Västernorrland så finns Häxberget där de halshögg och brände kvinnor anklagade för häxeri. Bilder på den platsen visas tidigt i filmen.
Häxtesterna som tas upp i filmen vet jag inte om det finns några bevis för att det ska ha inträffat i Sverige. Dock så ska det ha tagit plats i Tyskland under häxprocesserna om inte minnet sviker mig.
Sedan så ska det också finnas en sjö strax intill Häxberget där de sänkt kropparna av de mördade kvinnorna. Informationen om det är riktigt tunn så jag kan inte verifiera sanningen där heller, men det sägs att det finns en sådan.
Dock så är sjön i filmen helt utan koppling till häxprocesserna som tog plats i Torsåker.


Var Robin Franzén helt ovetandes av upplägget eller spelade han ovetandes? (Hans reaktioner kändes genuina, så det var bra skådespeleri om så var fallet.)

CARL: Robin var helt ovetande fram till att filmen bryts. Nathaniel likaväl tills han bestämde sig för att åka hem. Tanken var att vi alla tre skulle besöka sjön med de två dokumentärfilmarna helt ovetande.

Varifrån kom idén och fanns det någon dokumentär eller film som agerade som inspiration?

CARL: Idén kom egentligen från ingenstans. Den smög sig sakta på då jag var intresserad av att se hur människor verkligen skulle reagera om de placerades i en skräckfilm. Till min vetskap finns ingen dokumentär som denna. Om det finns, vill jag mer än gärna se den!
Givetvis spelar filmen mycket på Blair Witch Project. Detta var delvis ofrivilligt då mitt hemlän innehåller en historia av häxor, och därav att jag valde det ämnet. Att det finns verkliga platser från Häxprocessen i länet verifierar delvis mina falska påståenden i filmen. Bakgrunden av att prästerna indoktrinerade folket med osanningar är stapeln i filmen, att folk än till denna dag kan tro på häxor. Utan den delen så finns ingen film.
Sedan var min tanke att skapa en omgivning i form av en otroligt klyschig skräckfilm, varningar av lokalbor, hemsökta trakter på landsbygden etc.


Har sett lite olika information om när filmen släpptes. Vissa ställen säger 2017, andra 2019. Kan tänka mig att den visats på olika filmfestivaler så det kanske är svårt att säga exakt när den först släpptes. Och när spelades den in och under ungefär hur lång tid?

CARL: Den spelades in 2016, hade premiär på filmfestivaler våren 2017 och släpptes för allmänheten vintern 2019.

Det var din/er första långfilm som jag förstått det. Hur har responsen varit på filmfestivaler runt om i världen? Och kan du berätta något eller några reaktioner från festivalpubliken?

CARL: Responsen på filmfestivaler har varit underbar och en riktig "confidence boost" för mig själv. De mest minnesvärda reaktionerna jag fått är när folk lämnat salongen skräckslagna med tårar i ögonen. Jag har fått berättat slutet för dem. Givetvis så förstår jag dem då filmen är en dokumentär och inte en typisk spelfilm. Man måste absolut se slutet för att förstå vad det egentligen är som dokumenteras.

Finns det något projekt, kanske ett drömprojekt du skulle vilja ta dig an? 

CARL: Jag gör mina drömprojekt varje gång jag går på ett nytt projekt. Om jag inte brinner för vad jag gör är det inget jag tar på mig. Det jag arbetar med nu är en långfilm i skräckgenren vid namn Reportage November. Inspelningen avslutades den 10e november och nu sitter vi vid klippbordet. Jag har stora förhoppningar att den kommer släppas på streamingtjänster nu under 2020.

Har du någon/några regissör(er) du gillar lite extra och/eller som inspirerat dig?

CARL: Min absoluta favoritregissör är Lars von Trier. Sedan så har inte mina filmer någon liknelse alls med hans verk. Men fantastiska är hans filmer!



Filmen kan ses på iTunes.
Eller köpas via Microsoft.

tisdag 14 januari 2020

Another 52 Directors - Jules Dassin



Jules Dassin var en amerikansk regissör som även var verksam i Frankrike efter att ha blivit svartlistad under en period. Om man gillar film-noir så känner man till namnet väl. Några av de främsta och finaste filmerna i noir-genren hittas bland hans filmer. Trots att filmerna hamnar i noir-genren så skiljer de sig alla åt och sticker ut.

Inte helt lätt att rangordna filmerna då de flesta landar på runt samma betyg, åtminstone de tre-fyra översta platserna. Den film som inte kom med på topp fem, men som också är klart trevlig är lite lättsammare om en vågad kupp.




Plats #5

Thieves' Highway (1949)


Något av en hämndfilm i noir-stil när Richard Conte och Lee J. Cobb ställs mot varandra.



Plats #4

The Naked City (1948)


En semi-dokumentär film-noir som följer polisens arbete med att lösa fall i den nakna staden. Smått fascinerande och en intressant inblick i hur det såg ut på den här tiden.



Plats #3

Brute Force (1947)


En klassisk fängelsefilm som blir ordentligt tät. En ung Burt Lancaster ses i huvudrollen i denna film-noir.



Plats #2

Night and the City (1950)


En film-noir som är ytterst välspelad av Richard Widmark i en av sina paradroller. Har gott sällskap av vackra Gene Tierney och bjuder på en hel del trevligt att ta med sig.



Plats #1

Rififi (1955)


Svårt att värja sig mot denna klassiska heistfilm. En av de främsta i sin genre från den här tiden. En film Dassin gjorde (och själv medverkade i) i Frankrike och på franska.





Totalt har 6 filmer setts av Jules Dassin:

Brute Force (1947)
The Naked City (1948)
Thieves' Highway (1949)
Night and the City (1950)
Rififi (1955)
Topkapi (1964)

Totalt snittbetyg på samtliga 6 filmer (av 5.00) = 3.83





Hos Henke blir det gott om action med Michael Bay.

måndag 13 januari 2020

L'homme de Rio / That Man from Rio



Titel: L'homme de Rio / That Man from Rio / Mannen från Rio
Genre: Äventyr/Action/Komedi
Land: Frankrike/Italien
År: 1964
Regi: Philippe de Broca
I rollerna: Jean-Paul Belmondo, Françoise Dorléac, Jean Servais, Adolfo Celi

Handling: En ung man måste rädda sin flickvän som blir bortförd av tjuvar som tar henne till Rio de Janeiro. Han måste nu hitta flickvännen, avslöja tjuvarna och lösa ett mysterium. Men han har inte obegränsat med tid...

Omdöme: En ovärderlig statyett blir stulen från ett museum i Paris. Den visar sig vara en av tre sådana statyetter som härstammar från en utdöd brasiliansk stam i Amazonas. En annan statyett är i Rio de Janeiro hos den rike Mario de Castro (Adolfo Celi). Den tredje är försvunnen, nedgrävd någonstans i Brasilien av fadern till Agnés (Françoise Dorléac) som dog kort efter att ha kommit hem till Paris från Brasilien.



Efter stölden blir Agnés bortförd, kidnappad av de som genomförde stöten och flygs till Rio de Janeiro. Agnés pojkvän, Adrien (Jean-Paul Belmondo) som är pilot i militären och på en veckas permission, tar upp jakten på sin bortrövade flickvän och får ett äventyr i Brasilien. Spåren leder till Rio de Janeiro, Brasília och Amazonas för att försöka lösa mysteriet och få tillbaka Agnés välbevarad.



Vad som hade utannonserats som ett slags James Bond-äventyr visar sig inte ha så mycket gemensamt med Bond, ja förutom lite exotiska platser och att Adolfo Celi dyker upp. Han var ju huvudskurk året efter i Thunderball (1965). Nej, istället visar sig filmen ha mer gemensamt med lite andra sorts äventyr. Tintin är kanske mest uppenbart då Tintins äventyr lär ha varit modellen man jobbat efter. Det andra inslaget blir Indiana Jones vad gäller mysteriet med statyetterna och när man närmar sig slutet. Steven Spielberg lär nämligen ha varit ett stort fan av filmen och sett den ett flertal gånger.



Kan inte påstå att filmen har mycket till handling då det blir något utdraget med onödiga scener och eskapader där Adrien springer en hel del utan att veta vart han är på väg. Det blir oftast rätt ändå på något sätt. Lite väl många sammanträffanden och lyckoträffar för att kännas helt genomtänkt. Annars blir en av filmens höjdpunkter att se hur Rio de Janeiro och Brasília såg ut på 60-talet, innan massturismen och överexploateringen.



Mitt personliga favoritparti kommer nog när Adrien följer efter skurkarna till Brasília. Här känns filmen som något man skulle kunna se i en Hitchcock-film, nämligen North by Northwest (1959). Tänker inte minst på användandet av fotot med de futuristiska byggnaderna och vyerna runt Brasília som gör sig mycket bra. Dessutom med jakt och äventyr som får mig att tänka på Cary Grant som blir jagad i nämnda film. Här höjer sig filmen. Finns en del godbitar att plocka ut både innan och efter detta, men överlag är man lite besviken. Avslutningsvis måste man säga att Belmondo och de övriga gör en del imponerande och vågade stunts som känns väldigt äkta.







3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.1