fredag 1 augusti 2014

Weekend at Bernie's



Titel: Weekend at Bernie's / Länge leve Bernie
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1989
Regi: Ted Kotcheff
I rollerna: Jonathan Silverman, Andrew McCarthy, Catherine Mary Stewart, Terry Kiser

Handling: Två vänner blir inbjudna till en lyxweekend hos sin chef. När han blir förgiftad verkar ingen märka något, förutom de två vännerna. För att undvika problem med inte minst polisen använder de kroppen som en docka och gör så att folk tror att Bernie fortfarande lever.

Omdöme: Vad har Wake in Fright (1971), North Dallas Forty (1979) samt klassikern First Blood (1982) gemensamt med denna? De är alla regisserade av Ted Kotcheff. Fyra väldigt olika filmer, men alla med sina kvaliteter och sina fans.



Vännerna och arbetskamraterna Richard (Jonathan Silverman) och Larry (Andrew McCarthy) upptäcker ett fel när de går igenom siffrorna på en försäkring som företaget de jobbar på sålt. Det innebär att de kan ha tjänat företaget $2m på att felet rättas till. De går genast till sin chef, Bernie Lomax (Terry Kiser). Som tack för hjälpen bjuder han in dem till sitt hus vid stranden för att fira en weekend med en massa fester.



Vännerna är överlyckliga över inbjudan och åker över till Hamptons för en lyxweekend. Väl framme i huset upptäcker de dock att chefen är död. Gästerna till festen är på ingång och de ville ju inte gå miste om den bästa helgen någonsin. Snart upptäcker de att ingen av gästerna märker att Bernie faktiskt är död. De är så ytliga och självupptagna att de helt enkelt tror han druckit för mycket. De är mer intresserade av gratis champagne och kaviar.



Man kan inte förvänta sig några Oscarsprestationer med en sån här film. Både Jonathan Silverman och Andrew McCarthy är direkt svaga som de två vännerna och det drar faktiskt ner filmen en del. Istället måste man ge Terry Kiser (och stuntmannen) i rollen som Bernie en eloge då han får stå ut med en hel del som död. Snacka om att ta emot mycket stryk! Annars är det lite kul att Catherine Mary Stewart är med som kärleksintresset Gwen. Hon är stabil, precis som hon var i två andra 80-talare i form av The Last Starfighter (1984) och Night of the Comet (1984).



Ser man kritiskt på filmen så hittar man många "fel". Skådespeleriet, handlingen och inte minst reggaemusiken är inte direkt tilltalande. Istället får man ta det hela med en klackspark. Då blir det faktiskt inte så dumt. Man bjuds nämligen på ett par ordentliga skratt, även om det tar runt en halvtimme (det är nämligen då Bernie dör och roligheterna kan börja). Ingen personlig favorit, men den har definitivt sina ögonblick.



2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3

torsdag 31 juli 2014

Locke



Titel: Locke
Genre: Drama
Land: Storbritannien/USA
År: 2013
Regi: Steven Knight
I rollerna: Tom Hardy

Handling: Ivan Locke har byggt sitt liv på en lika stabil grund som betongfundamentet till den gigantiska skyskrapa som han är ansvarig för. Han har ett välbetalt jobb och är älskad av fru och två barn. Men kvällen innan betongen ska levereras kliver han in i sin bil, och efter bilfärden mot London kommer ingenting vara sig likt.

Omdöme: Det är lite svårt när man förväntar sig en viss typ av film som inte riktigt visar sig vara som man hoppats på. Detta är ett drama som inte lyckas engagera fullt ut. Förväntningarna var dock att det även skulle vara en thriller men där blir man lätt besviken. Detta är ingen thriller på långa vägar. Den är möjligtvis lite mystisk till en början innan man vet vad det hela går ut på. Men efter en stund är det Tom Hardy i sin BMW på väg mot London sent en kväll med en massa in- och utgående samtal.



Det absolut bästa med filmen är samtalen Locke har med sin kollega Donal. Donal är inte som Locke. Donal är osäker på hur jobbet ska utföras och frågar om det mesta. Locke försöker lugna ner honom och ger honom noggranna instruktioner. Vad som försvårar situationen och samtalen dem emellan är att Donal dricker lite för mycket cider...



Det jag gillar minst är samtalen med sin far. Ok, man förstår betydelsen det har för hans karaktär och hans drivkraft att "göra det rätta" under omständigheterna. Men det passar liksom inte resten av hans stil. Istället hade man velat se honom bli mer desperat under resans gång. Fast då hade man fått en helt annan film än vad som uppenbarligen var tänkt.



Tom Hardy är bra som Ivan Locke. Men det blir lite svårt att känna med honom när han bara har röster att agera mot. Dramat blir liksom inte så starkt som det borde varit. Det är överhuvudtaget svårt att få till en sån här film där handlingen utspelas på en plats (även om bilen hela tiden är i rörelse) och där man endast har en skådespelare. Man lyckades förvisso med Moon (2009), fast den utspelas inte bara på en plats. Buried (2010) är ett annat bra exempel på en film som denna som har svårt att ta ut svängarna. Men tanken är god i samtliga fall.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

onsdag 30 juli 2014

Back to the Future Part III



Titel: Back to the Future Part III / Tillbaka till framtiden del III
Genre: Äventyr/Komedi/Sci-Fi/Västern/Romantik
Land: USA
År: 1989
Regi: Robert Zemeckis
I rollerna: Michael J. Fox, Christopher Lloyd, Mary Steenburgen, Thomas F. Wilson

Handling: Doc Brown har hamnat i vilda västern år 1885 och bestämmer sig för att stanna kvar. Men när Marty år 1955 ser Docs gravsten far han tillbaka för att rädda Doc.

Omdöme: Våra vänner Marty McFly (Michael J. Fox) och Emmett "Doc" Brown (Christopher Lloyd) fortsätter sina äventyr. Doc har hamnat i år 1885 och lämnat ett brev till Marty som befinner sig 70 år längre bort, år 1955. Marty söker upp Doc anno 1955 och får hjälp att ta sig till år 1885 för att rädda Doc som annars kommer bli skjuten en vecka senare av Buford "Mad Dog" Tannen, släkt med Biff.



Ok, så vi har avverkat 1955, 1985 samt 2015 i de två första filmerna. Nu är det alltså dags för 1885 och då bjuds det givetvis på västernmiljöer. In i handlingen kommer Mary Steenburgen (som funkar bra) som Docs kärleksintresse Carla, en nyinflyttad skolfröken. Marty försöker rädda Doc undan en säker död, men hamnar istället själv i skottfältet när han blir utmanad av den ökände revolvermannen Buford.



En del roliga ögonblick bjuds man på, men det är långt ifrån samma härliga energi och underhållning som i de två första filmerna. Filmen spelades in direkt efter den andra och det borde då ge mer av samma vara. Istället känns det som man helt enkelt inte hade material till denna tredje film plus att skådespelarna tappat lite energi (vilket inte är så konstigt under förutsättningarna). Filmen känns även för utdragen då man hade kunnat avsluta det hela minst 20 minuter tidigare.



Vad som blir huvudfokus, förutom att undvika en duell med revolvermannen Buford, är att Doc och Carla blir förälskade. Det är alltså en helt annan inriktning när det dessutom blir en västern av det hela. Det är intressant att denna har så lite att göra med de tidigare två filmerna, trots att den alltså spelades in direkt efter den andra. Istället har de två första en hel del gemensamt och förmodligen är det därför de två funkar så pass mycket bättre än denna.



En sak måste man dock ge filmmakarna och det är att de försökte sig på något lite annorlunda. Det hade lätt kunnat bli upprepande om de fortsatt åka mellan 1955, 1985 och 2015. Med tanke på resultatet hade jag nog personligen hellre velat se våra vänner hamna i år 1925 under gangster-eran, eller varför inte på medeltiden eller liknande. Fast hade denna haft ett lyckat manus hade den förmodligen funkat alldeles utmärkt under västernperioden.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.4

tisdag 29 juli 2014

Back to the Future Part II



Titel: Back to the Future Part II / Tillbaka till framtiden del II
Genre: Äventyr/Komedi/Sci-Fi
Land: USA
År: 1989
Regi: Robert Zemeckis
I rollerna: Michael J. Fox, Christopher Lloyd, Thomas F. Wilson, Lea Thompson

Handling: Doc, Marty och Jennifer åker till år 2015 med sin tidsmaskin DeLorean för att rätta till några problem i framtiden. Men Biff Tannen stjäl DeLorean, åker tillbaka i tiden och ger en bok med 50 års sportresultat till sitt yngre jag. Nu måste Marty åka tillbaka i tiden för att stoppa den yngre Biff från att utnyttja boken och ändra framtiden.

Omdöme: Denna den andra delen tar vid precis där den första tog slut. Marty (Michael J. Fox) och Doc (Christopher Lloyd) flyger in i framtiden med sin DeLorean till år 2015. Där stöter Marty på sin son, Marty Jr. som visar sig vara en korkad tonåring. Än värre blir det när han ser sig själv som familjefar. Kan räddningen vara en "sportalmanacka" fylld med resultat mellan 1950-2000? Marty kommer nämligen över den i en retrobutik, men den kommer snart hamna i fel händer - Biff.



Är det en sak som sticker ut lite extra med den här uppföljaren så är det utan tvekan att Biff får större utrymme. Han dyker både upp som ung anno 1955 och gammal anno 2015. Han stjäl faktiskt showen från Marty och Doc. De båda måste hela tiden försöka fixa till det som Biff ställt till med. Biff är en riktigt skön karaktär som är så där lagom elak. En favoritsekvens är när Biff anno 1985 blivit rik och leker Donald Trump!



Precis som i den första filmen är det speciellt en sak som funkar mindre bra. Det är när Marty är med sin familj. Eftersom de här ska vara 30 år äldre är skådespelarna kraftigt sminkade. Men det är inte särskilt bra gjort. Det sänker helt klart dessa scener och blir ganska larvigt. Som tur är får man inte så mycket av detta.



Det är lite förvånande att filmen funkar så pass väl som den gör. En uppföljare brukar ofta ha svårt för att följa upp originalets succé och komma med något nytt. I och för sig tar man med en del från den första filmen, men överlappen görs allt som oftast smidigt. Sen bjuds man på en hel del humor, inte minst när Biff är i farten.



Vad jag inte kom ihåg var att filmen inte avslutas utan man låter det hela vara öppet för trean. Gillar inte direkt detta. Visst hade man kunnat hinta om en trea, men nu får man inget avslut på denna del och det känns lite svagt. Trots allt måste man vara nöjd då det mesta som funkade i ettan även finns med här. Plus att man har ett fungerande manus som gör att våra vänner hela tiden är i rörelse. Det blir aldrig trist.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.8

måndag 28 juli 2014

Back to the Future



Titel: Back to the Future / Tillbaka till framtiden
Genre: Äventyr/Komedi/Sci-Fi
Land: USA
År: 1985
Regi: Robert Zemeckis
I rollerna: Michael J. Fox, Christopher Lloyd, Lea Thompson, Crispin Glover

Handling: För att komma undan ett gäng terrorister hoppar Marty in i en sportbil, som gjorts om till en tidsmaskin. Hastigt och lustigt befinner han sig 30 år tillbaka i tiden, där han möter sina föräldrar som unga. Inte nog med att de tror att hans täckjacka är en flytväst - hans mamma blir till råga på allt förälskad i honom. Marty har förstås inget val. Han måste se till att hans blivande mamma och pappa får ihop det. Annars kommer han själv inte att bli född...

Omdöme: Marty McFly (Michael J. Fox) är en ganska normal tonåring i 80-talets Amerika. Han gillar att spela elgitarr, går i skolan och ser fram emot att spendera helgen med sin flickvän Jennifer. Hans vän Dr. Emmett Brown (Christopher Lloyd) är däremot allt annat är normal. Han är lite som professor Kalkyl med sitt okontrollerade hårsvall och ständiga experimenterande.



Denna dag har Emmett bett Marty att möta honom halv två på natten på parkeringsplatsen utanför den lokala shoppinggallerian. Han ber Marty ta med sig videokameran. Något stort är på gång. Marty upptäcker att Emmett gjort om en DeLorean-sportbil till en tidsmaskin. Men mitt i allt dyker ett gäng terrorister upp då Emmett lurat dem på en last plutonium som han behöver till tidsmaskinen. Marty hoppar hastigt och lustigt in i bilen och hamnar 30 år bakåt i tiden, år 1955.



Filmen kommer egentligen igång på allvar när Marty hamnar i 1955. De runt tjugo minuterna innan dess är förvisso småtrevliga, men det är lite för överdrivet, inte minst när Marty är med sin familj. Fast filmen tar sig alltså fint och det är krocken mellan nutid (1985) och dåtid (1955) som blir absolut roligast.



Eftersom Marty befinner sig i samma stad träffar han på sin föräldrar som unga, innan de blev ett par. Problemet är att hans närvaro ställer till det. Med hjälp av Emmett, som givetvis inte känner honom vid den här tidpunkten, måste han ställa saker till rätta och komma på ett sätt att ta sig tillbaka till framtiden.



Martys scener med sin pappa George (Crispin Glover) och mamma Lorraine (Lea Thompson) blir bäst då de är i samma ålder som Marty, runt 17-18 år. Hans ständiga kamp för att fixa allt till rätta blir riktigt underhållande och kul. Trots att man sett filmen ett par gånger är det alltid lika trevligt att göra ett återbesök med McFly och Emmett. Det hela blir till så mycket mer än en ordinär ungdomsfilm från 80-talet och därför håller den för flera generationer, men även för flera tittar.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.5

söndag 27 juli 2014

Defence of the Realm



Titel: Defence of the Realm / Defense of the Realm / För rikets säkerhet
Genre: Thriller
Land: Storbritannien
År: 1986
Regi: David Drury
I rollerna: Gabriel Byrne, Greta Scacchi, Denholm Elliott, Ian Bannen

Handling: Efter att en tidningsreporter hjälpt till att avslöja en minister som möjlig spion, börjar han förstå att det ligger mycket mer bakom än så...

Omdöme: Nick Mullen (Gabriel Byrne) är en journalist som får en smaskig story att skriva om. En brittisk politiker verkar kunna kopplas ihop med en östtysk KGB-agent. Men det är inte bara Nick som fått nys om storyn. Även Nicks kollega, veteranen Vernon (Denholm Elliott) har något på gång. Han är även bekant med den utpekade politikern och verkar sitta på giftig information. Problemet är bara att han plötsligt dör. Samtidigt börjar Nick komma något större på spåren.



En gång i tiden blev jag rekommenderad denna brittiska thriller efter att ha blivit väldigt förtjust i The Parallax View (1974), den ultimata konspirationsthrillern. Kanske inte så konstigt då filmerna har en del gemensamt, även om denna är typiskt brittisk i utförandet. Båda har en tidningsreporter som börjar lägga näsan i blöt och vägrar ge sig. Det påminner mig även om den verklighetsbaserade Veronica Guerin (2003), även det en trevlig film i genren.



Bra konspirationsfilmer växer inte på träd. Förvisso tillhör inte denna de allra bästa, men gillar man genren håller den uppe intresset ända till det intressanta slutet. Med det sagt märker man att detta är en brittisk film från 80-talet. Det är inte alltid lika snyggt som dess amerikanska motsvarighet. Det är kallare, gråare och ja, kanske mer naturligt. En känsla av realism infinner sig helt klart, vilket inte alltid behöver vara till filmens fördel.



Gabriel Byrne gör vad han ska i huvudrollen utan att få ta ut svängarna ordentligt. Han passar utan tvekan i rollen som grävande journalist, även om det är en tacksam roll att spela. Vid sidan av sig har han Greta Scacchi. Denna skådespelerska lade man märke till under 80- och tidigt 90-tal i ett par trevliga filmer. Här får hon mest spela andra fiol och kommer liksom aldrig in i filmen fullt ut. Byrne får mest klara sig på egen hand, även om hon dyker upp när man minst anar det.



Är det två saker som hade kunnat bidra till en ännu bättre film så är det dels att man hade fått en tätare stämning. Den infinner sig inte riktigt som man hade önskat sig. Med det sagt är det långt ifrån ointressant och har en del spänningsmoment. Det ligger dock snarare något i luften än att det verkligen känns fullt ut.



Sen är det Denholm Elliott som man hade velat se mer av. Han belönades med en BAFTA (brittiska motsvarigheten till en Oscar) för rollen som Vernon. Men i mitt tycke försvann han lite för snabbt...

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7

lördag 26 juli 2014

The Stepford Wives



Titel: The Stepford Wives / Fruarna i Stepford
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1975
Regi: Bryan Forbes
I rollerna: Katharine Ross, Paula Prentiss, Peter Masterson, William Prince

Handling: Joanna och Walter flyttar till den lilla staden Stepford, där allting verkar vara alltför perfekt. Joanna oroas av att det enda kvinnorna tycks vara intresserade av är hushållsarbete och att finnas till för sina män.

Omdöme: Joanna Eberhart (Katharine Ross) flyttar från lägenheten i New York till villaområdet Stepford tillsammans med sin make Walter (Peter Masterson), sina två döttrar och hunden Fred. Joanna är inte helt tillfreds med att flytta från storstaden. Walter, som är advokat har dock gjort ett kap med huset i Stepford och tror det är det bästa för familjen, i synnerhet barnen.



Joanna är precis som alla andra fruarna i Stepford en hemmafru. Det som skiljer henne från de flesta andra är dock att hon har ett intresse utanför hemmasysslorna, nämligen fotografering. Hon är även tillräckligt intelligent och självständig för att snart upptäcka att något är fel med Stepford. Det är för - perfekt. Hemmafruarna uppträder konstigt och är tillgjorda medan männen har en egen klubb där kvinnor inte är tillåtna.



Filmen baseras på en bok av Ira Levin som några år tidigare gjorde sig ett namn när man filmatiserade Rosemary's Baby (1968). Några andra filmer som baseras på hans verk är bl.a. A Kiss Before Dying (1956), The Boys from Brazil (1978), Deathtrap (1982) samt remaken A Kiss Before Dying (1991).



Det är blandade känslor man får när man ser filmen. För på ett sätt är den något sunkig, småseg och lider av undermåligt skådespeleri inte minst av Paula Prentiss. Katharine Ross i huvudrollen är dock turligt nog ett undantag. Filmen tar för lång tid på sig att komma någon vart vilket blir kännbart med den nästan två timmar långa speltiden. Å andra sidan finns en krypande känsla om att något kusligt håller på att hända. Och ju längre in man kommer, ju tätare blir det.



Filmen kom att få en remake 2004 med Nicole Kidman i rollen som Joanna. En film jag inte är ett dugg nyfiken på. Detta är versionen att se. Turligt nog såg jag den första gången långt innan remaken kom och var då ovetandes om vad som händer i Stepford. Det blir inte lika effektivt när man vet ungefär vad det hela går ut på, men trots allt funkar filmen på vissa plan. En bättre regissör (och skådespelare) hade nog gjort susen. För boken är säkert ännu bättre.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

fredag 25 juli 2014

Malice



Titel: Malice / Skenet bedrar
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Harold Becker
I rollerna: Alec Baldwin, Nicole Kidman, Bill Pullman, George C. Scott, Anne Bancroft, Peter Gallagher

Handling: För att finansiera renoveringen av sitt nya hus hyr Andy och Tracy ut övervåningen till den polerade kirurgen Dr. Jed Hill, som nyligen flyttat till stan. Plötsligt är de tre invecklade i intriger, svek och lögner där inget - eller ingen - är vad de säger sig vara.

Omdöme: Det är lite intressant med dessa thrillers som hamnar i ett mellanmjölksfack. Man blir sällan överraskad av att de är bättre än väntat, men samtidigt fyller de sin funktion. De är lättsmälta och småtrevliga utan att krångla till det för mycket. Givetvis tillhör de sällan de bättre filmerna i genren, men vissa gånger är det precis vad man känner för att se. Hey, what did you expect?



Intrigen kretsar kring det gifta paret Andy (Bill Pullman) och Tracy (Nicole Kidman). Han är studierektor på den lokala skolan medan hon jobbar med barn som volontär. De är i färd med att renovera sitt hus, men har svårt att få ihop det ekonomiskt. Så när Andy träffar på en gammal skolkamrat i nyinflyttade kirurgen Dr. Jed Hill (Alec Baldwin) erbjuder de att han flyttar in på övervåningen tills han hittar något eget.



Det första man tänker på rent logiskt sett är att en kirurg som Dr. Hill borde kunna fixa boende utan problem, vare sig det är att hyra ett hus eller köpa ett. Men ok, det är trots allt en gammal skolkamrat så helt otroligt är det inte. Sen är det inte särskilt svårt att klura ut hur saker ligger till. Överraskningsmomenten blir därför få, som t.ex. att Dr. Hill snabbt kommer bli förtjust i Tracy behöver man knappast nämna. Istället blir det intressant när Tracy lider av magsmärtor som kräver att Dr. Hill gör ett akut kirurgiskt ingrepp.



Personligen är jag inte stormförtjust i Nicole Kidman. Med det sagt är det skillnad på henne som version ung/yngre. Hon känns mindre tillgjord och mer naturlig, vilket jag tycker passar henne bra. Dead Calm (1989) är ett annat bra exempel på det, speciellt som den filmen också är bättre. Baldwin och Pullman var på toppen av sina respektive karriärer och gör ungefär vad man förväntar sig av dem. Man har sett dem spela liknande karaktärer förr helt enkelt.



Det absolut bästa med filmen stavas Anne Bancroft. Hon dyker endast upp i en sekvens, men då visar hon verkligen vart skåpet ska stå. Det är en sådan där prestation som hade gett en Oscar bara den varit lite större alternativt varit i en Oscarsfilm. Underbart att skåda och hon prickar rollen som Mrs. Kennsinger galant. Precis som i hennes fall har man även gett George C. Scott en väldigt liten roll som Dr. Kessler. Båda hade man velat se mer av. Just det, sen dyker en ung och då okänd Gwyneth Paltrow upp i en ännu mindre roll som student.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

torsdag 24 juli 2014

Extreme Measures



Titel: Extreme Measures / Bakom stängda dörrar
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1996
Regi: Michael Apted
I rollerna: Hugh Grant, Gene Hackman, Sarah Jessica Parker, David Morse

Handling: På akuten på Gramercy Hospital i New York dör en man efter att ha uppvisat märkliga och skrämmande symptom. Läkaren Guy Luthan försöker ta reda på vad som orsakat dödsfallet, men motarbetas. Snart börjar han ana att någon bedriver medicinska experiment med mänskliga försökskaniner.

Omdöme: När en andraklassens skådespelare i Hugh Grant ställs mot en klasskådespelare som Gene Hackman är det risk för att det skapas obalans. En obalans som kan gå ut över filmen. I det här fallet har Grant huvudrollen medan Hackman endast dyker upp i två-tre scener under filmens första hälft. Eftersom Grant sköter sin roll blir det passande att Hackman kliver in mot slutet för att ro hem det hela när det behövs som mest.



Sjukhusthrillers har det gjorts ett par av med lite blandat resultat. Den första jag kommer att tänka på i sammanhanget är den trevliga Michael Crichton-thrillern Coma (1978). Denna bryr sig inte lika mycket om de medicinska detaljerna. Istället handlar det om en läkare i form av Guy Luthan (Grant) som känner sig motarbetad när han börjar ställa svåra frågor kring en patient med märkliga symptom som dör. Allt pekar på att han fått medicinsk behandling av något slag. Men när Guy börjar gräva i det hela riskerar han sin egen karriär och mer därtill. Den enda han verkar kunna lita på är sjuksystern Jodie (Sarah Jessica Parker).



Filmer med lite konspiratoriska inslag har ofta en tendens att ställa gott mot ont. I det här fallet är det inte lika svart och vitt när Guy tar reda på hemligheten. Det moraliska dilemmat blir lite intressant och frågan är om tanken är så dum när syftet är att faktiskt hjälpa många fler än de som drabbas av experimentet. Just att måltavlorna för experimenten är hemlösa känns faktiskt inte så avlägset. Däremot hade det hela kunnat göras på ett smidigare sätt om man hade velat gå den lagliga vägen (eller åtminstone tagit färre risker).



Man bjuds kanske inte på någon actionspäckad thriller eller en nagelbitare av klass. Fast om man inte förväntar sig några fyrverkerier blir man inte heller särskilt besviken. Filmen är inte så dum och mycket av det som sker känns realistiskt. Många gånger kan filmer som dessa lätt gå överstyr där huvudpersonen blir något han eller hon inte är eller ska kunna klara av. Likaså har inte personerna som ligger bakom ett storhetsvansinne av gigantiska mått som det lätt kan bli. Stabil underhållning för stunden, varken mer eller mindre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1