söndag 12 juli 2020

Relic



Titel: Relic
Genre: Drama/Rysare
Land: Australien/USA
År: 2020
Regi: Natalie Erika James
I rollerna: Emily Mortimer, Robyn Nevin, Bella Heathcote, Jeremy Stanford

Handling: Kay och hennes dotter Sam beger sig till deras avlägsna familjehem för att leta rätt på Kays dementa mor Edna, men upptäcker en aningen ondskefull närvaro.

Omdöme: Australisk rysare där självaste Jake Gyllenhaal varit med och producerat. Brittiskan Emily Mortimer axlar rollen som Kay som efter ett samtal från den lokala polisen tar sig utanför Melbourne med sin dotter Sam (Bella Heathcote) för att besöka Kays mor tillika Sams mormor Edna (Robyn Nevin). Edna har nämligen inte synts till på ett par dagar. När Kay och Sam anländer befarar de det värsta, men kan pusta ut för en stund då de inte hittar Edna i huset. Kay upptäcker dock att t.ex. fåtöljen i vardagsrummet har flyttats/vänts vilket är konstigt.



När Kay och Sam gör sig hemmastadda i Ednas stora hus, gör i ordning och är ute och letar i området tillsammans med frivilliga, hör de konstiga ljud i huset. De båda hör ljuden tillsammans, så det är ingen inbillning eller mardröm. Det naturliga skulle givetvis vara att sticka därifrån fort som bara den. Men då skulle vi inte få en film. Istället insisterar de båda på att stanna, och tur är väl det då Edna plötsligt en morgon står där i köket och fixar té. Var hon varit kan eller vill hon inte berätta. Kay och Sam är överlyckliga över att ha henne tillbaka, men märker att hon inte riktigt är sig själv. Gammal som hon är har hon svårt att minnas och demensen börjar slita på alla tre.



Kan inte påstå att man sitter på helspänn under filmens inledning. Eller rättare sagt, filmens första timme eller så. Det blir nämligen mer ett familjedrama som gör att man lätt börjar titta på klockan och känna att det hela inte ger så mycket. Dock utan att vara dåligt, bara inte något speciellt. Lite småkusligt är det där i huset när Kay, Sam och även Edna börjar bli skrämda av ljuden. Kay avslöjar även för sin dotter att Edna faktiskt ringt för några veckor sedan och sagt att hon misstänker att något/någon tagit sig in i huset.



När runt en timme gått börjar det hända saker. Eller rättare sagt, det händer en del smågrejer redan tidigare, men nu tar filmen det till en helt annan nivå. Det blir rejält stämningsfullt där i huset på ett sätt som ger en kalla kårar. Det är rysligt och klart effektivt när vi hela tiden anar att något/någon finns där. Därför blir filmen värd titten till slut. Den tar god tid på sig att komma dit, men hellre det än att det händer saker hela tiden utan att vara bra eller skrämmande. Detta blir psykologiskt ansträngande. Sen kanske själva upplösningen inte är strålande, men avslutar på ett sätt som ändå funkar någorlunda med tanke på vad filmen går ut på.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2

lördag 11 juli 2020

The Amityville Horror



Titel: The Amityville Horror / Huset som Gud glömde
Genre: Skräck
Land: USA
År: 1979
Regi: Stuart Rosenberg
I rollerna: James Brolin, Margot Kidder, Rod Steiger, Don Stroud

Handling: En ung man mördar sex personer i ett hus i Amityville, New York. Ett år senare flyttar ett nygift par in i huset och snart börjar skrämmande saker hända.

Omdöme: En av de mer kända skräckfilmerna från den eran och en ekonomiskt framgångsrik sådan. Regisserad av Stuart Rosenberg som länge var en TV-regissör innan han gjorde sin bästa film Cool Hand Luke (1967). Han följde inte direkt upp det med den typen av klassfilmer, men ok filmer som The Laughing Policeman (1973), The Drowning Pool (1975), Brubaker (1980) och The Pope of Greenwich Village (1984) gjorde han vid sidan av denna.



George (James Brolin) och Kathy (Margot Kidder) är nygifta och köper ett fint beläget hus vid vattnet i Amityville. De är väl medvetna om att ett massmord skett i huset, men de låter det inte påverka dem. De hade annars inte kunnat ha råd med ett sådant hus. De flyttar in och gör sig hemmastadda med Kathys tre barn.



Prästen och vännen till Kathy, fader Delaney (Rod Steiger) kommer för att välsigna huset. Men han möts av något illavarslande. Han blir svårt sjuk och inser att något inte står rätt till i huset. Det blir början på en fasansfull vistelse för familjen Lutz där George snart börjar känna sig sjuk och yngsta dottern Amy (Natasha Ryan) säger sig ha en ny vän i huset.



I mitt tycke är detta inte någon av de bättre eller mer minnesvärda skräckfilmerna från den här eran. Den är alldeles för medioker och platt för att verkligen ge något. Dåligt är det inte, men det lilla extra saknas helt klart. Det är även en film på två timmar som borde ha kunnat tajta till det hela bättre i en 90 minuters film. För det finns inte tillräckligt här för att behöva vara två timmar.



Det känns lite som den har försökt få med inslag av The Exorcist (1973) med det religiösa, men det är lite lamt. Det finns egentligen inget som övertygar för att bli mer än en medioker film. Och som skräckfilm blir den inte direkt skrämmande. Lite småkuslig är den dock, men oftast kommer det aldrig riktigt igång. Har möjligtvis en del att göra med klippningen och tempot i filmen som inte får till det.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3

fredag 10 juli 2020

The Entity (Revisited)



Titel: The Entity / Entity - Okänt väsen
Genre: Skräck/Drama
Land: USA
År: 1982
Regi: Sidney J. Furie
I rollerna: Barbara Hershey, Ron Silver, David Labiosa, Alex Rocco

Handling: Det är någonting som jagar Carla Moran. Någonting är ute efter hennes själ. Och hennes kropp. Det går inte att stoppa det. Och hon har ingenstans att fly. Det okända väsendet har kommit för att ta Carla. Hon vet inte varför det jagar henne, men hon är dess utvalda offer. Väsendet plågar henne i hennes sovrum. Det attackerar henne hemma hos en vän. Det tar till och med kontrollen över hennes bil, vilket nästan dödar henne. Men det okända väsendet kommer inte för att döda Carla, det har andra planer för henne...

Omdöme: Carla Moran (Barbara Hershey) är en ensamstående trebarnsmamma i 30-års åldern. Hon har ihop det med Jerry (Alex Rocco) som dock är ute och reser i arbetet. Men hon är inte ensam. En kväll sker något oförklarligt i hennes sovrum. Något attackerar henne och våldför sig på henne. Chockad av det inträffade försöker hon varna sina barn om att någon varit i huset, men de hittar ingen och inte heller några tecken på det. När liknande saker sker igen, vänder hon sig till psykiatrikern Dr. Sneiderman (Ron Silver) för att be om hjälp.



Denna film lär baseras på verkliga händelser som skedde ett par år tidigare i mitten av 70-talet. Det får en att tänka på The Conjuring (2013) och dess filmer där verklighetsbaserade fall granskas. Det här är dock bättre i mina ögon. Här kryper det hela under skinnet på en och blir rysligt på riktigt. Rysligt trots att det handlar om övernaturligheter av ett slag som jag ofta kan ha svårt för. Men när det görs på rätt sätt som här, och inte minst då man till stor del inte får se vad det är som attackerar, då blir det mer psykologiskt ansträngande. Man känner nämligen terrorn som Carla känner.



Intressant nog är det en film som inte inleder lite lugnt för att sedan slå till när man minst anar det. Den slår till tidigt och fortsätter göra så under de två timmarna. En speltid som borde vara för lång för en sån här film, men det är det inte. Istället vill man att den ska fortsätta. Och trots att den tidigt drar igång med hemskheterna för Carla så är det lika effektivt varje gång det sker. Man vet aldrig när eller var det ska hända, även om det oftast är i hennes hem och i synnerhet i hennes sovrum.



Musiken av Charles Bernstein bör inte underskattas då tonerna både funkar i uppbyggande syfte och när terrorn är som störst. Musik som Quentin Tarantino senare använde i sin Inglourious Basterds (2009). Klart effektiv och stämningshöjande musik filmen igenom. Filmen, tillsammans med musiken och stämningen måste ses som en av de främsta 80-tals skräckisarna där ute. Den är väldigt effektiv i det den gör och släpper aldrig greppet.



Även om en film som Poltergeist (1982) som kom samma år blev mer hyllad och framgångsrik så är det i mitt tycke inget snack om vilken jag föredrar. Den är i mitt tycke mer en familjefilm, en barnfilm i jämförelse med denna vuxenfilm. Visst är den inte perfekt då jag tycker den funkar som allra bäst när Carla och barnen är ensamma under attackerna. När de parapsykologiska människorna kliver in försvinner lite av den rysliga effekten, men det är fortfarande bra längre in.



Avslutningsvis måste man nämna lite om skådespelarna där inte minst Barbara Hershey och Ron Silver gör bra ifrån sig. Hon är klart bra och övertygande som den terroriserade Carla medan han funkar bra som psykiatrikern som vill hjälpa henne, men är övertygad om att allt är i hennes huvud. Vissa roller, som hennes väninna och parapsykologerna är väl lite svagare, men inte så det förstör filmupplevelsen. För detta bjuder på god stämning och alltså en av de bättre 80-tals rysarna där ute som möjligtvis är något underskattad. Uppskattas minst lika mycket som när den tidigare setts.

3 - Skådespelare
3 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.7

torsdag 9 juli 2020

Actors Directing - 20 favoritfilmer



Det finns en rad skådespelare som varit framgångsrika och mindre framgångsrika när det kommer till att själva regissera filmer. Ibland blir de mer framgångsrika bakom kameran än vad de var framför kameran.

När tanken kom att försöka sätta ihop en lista över de bästa filmerna regisserade av skådespelare, visade det sig att det fanns många skådespelare som testat lyckan som regissörer. En hel del kände man till, men det fanns en uppsjö med filmer regisserade av inte minst kända skådespelare.

Att försöka se samtliga filmer vore ett projekt i sig. Men en del filmer fick man upp ögonen för som säkerligen kommer ses. Här listas 20 filmer av 20 olika skådespelare som regisserat. Givetvis skulle man i vissa fall kunna lista flera bra filmer för vissa, men endast en har valts ut per skådespelare/regissör.

En del av dessa är egentligen inte alls kända som skådespelare eftersom de nästan helt satsat på att regissera. Men i samtliga fall började de som skådespelare, även om de inte alltid var kända eller bra. Därför listas både skådespelardebuten och regidebuten. I båda fallen handlar det om långfilmer (inklusive TV-filmer) och inte TV-serier.

Listan är i bokstavsordning.




A Bridge Too Far (1977) - Richard Attenborough

Skådespelardebut: 1943
Regidebut: 1969

Richard Attenborough spelade framträdande roller i filmer som Brighton Rock (1948), The Great Escape (1963), Seance on a Wet Afternoon (1964), The Sand Pebbles (1966), 10 Rillington Place (1971) och så klart Jurassic Park (1993). Han kom aldrig att Oscarsnomineras som skådespelare, däremot vann han två Golden Globes för bästa manliga biroll för The Sand Pebbles (1966) och Doctor Dolittle (1967).

Som regissör blev det två Oscarsvinster för regi och film, båda för Gandhi (1982). För egen del föll valet på krigsfilmen A Bridge Too Far (1977) att representera honom som regissör.




A Bronx Tale (1993) - Robert De Niro

Skådespelardebut: 1968
Regidebut: 1993

Robert De Niro har medverkat i en rad storfilmer och bjudit på minnesvärda prestationer. Några av dessa är The Godfather: Part II (1974), Taxi Driver (1976), The Deer Hunter (1978), Raging Bull (1980), The King of Comedy (1983), Once Upon a Time in America (1984), The Untouchables (1987), Midnight Run (1988) och Goodfellas (1990). Och då har vi bara kommit en bit in på hans karriär som skådespelare. Två Oscarsvinster har det blivit som skådespelare för bästa manliga biroll i The Godfather: Part II (1974) och bästa manliga huvudroll i Raging Bull (1980). Dessutom Oscarsnomineringar för Taxi Driver (1976), The Deer Hunter (1978), Awakenings (1990), Cape Fear (1991) och Silver Linings Playbook (2012).

Som regissör gjorde han regidebut med fina A Bronx Tale (1993) som också var en av de bättre filmerna från det året. En Oscarsnominering för bästa film (som producent) blev det för The Irishman (2019)




A Star Is Born (2018) - Bradley Cooper

Skådespelardebut: 2001
Regidebut: 2018

Bradley Cooper har medverkat i filmer som The Hangover (2009), Limitless (2011), The Place Beyond the Pines (2012), Silver Linings Playbook (2012), American Hustle (2013), American Sniper (2014), A Star Is Born (2018) och The Mule (2018). Oscarsnominerad fyra gånger för skådespeleri. För bästa huvudroll i Silver Linings Playbook (2012), American Sniper (2014) och A Star Is Born (2018), samt bästa biroll i American Hustle (2013).

Regidebut och succé gjorde han med A Star Is Born (2018). Han blev nominerad för bästa film och manus. Oscarsnomineringar för bästa film (som producent) kom för American Sniper (2014) och Joker (2019).




Apollo 13 (1995) - Ron Howard

Skådespelardebut: 1959
Regidebut: 1977

Ron Howard är definitivt mer känd som regissör än skådespelare, men han var en flitig TV-skådis under 60-talet. Innan han klev över och blev regissör syntes han i George Lucas-filmen American Graffiti (1973) och Don Siegels The Shootist (1976) bl.a.

Som regissör har han varit desto mer framgångsrik med fyra Oscarsnomineringar. Dessa kom för A Beautiful Mind (2001) där han vann för både regi och film. Han blev även Oscarsnominerad för film och regi för Frost/Nixon (2008). Har valt ut Apollo 13 (1995) att representera honom.




Braveheart (1995) - Mel Gibson

Skådespelardebut: 1977
Regidebut: 1993

Mel Gibson gjorde sig ett namn med Mad Max (1979) och Mad Max 2: The Road Warrior (1981) innan det blev filmer som The Bounty (1984), Lethal Weapon (1987) och de övriga filmerna i serien.

Som regissör blev det två Oscars för Braveheart (1995) för bästa film och regi, plus en nominering för bästa regi för Hacksaw Ridge (2016).




Dances with Wolves (1990) - Kevin Costner

Skådespelardebut: 1981
Regidebut: 1990

Kevin Costner gjorde sig ett namn som skådespelare med roller i The Untouchables (1987), No Way Out (1987), Field of Dreams (1989), Dances with Wolves (1990), JFK (1991), Open Range (2003) och Mr. Brooks (2007). Han kom att bli Oscarsnominerad för bästa huvudroll för Dances with Wolves (1990).

Som regissör blev det jackpot direkt med Dances with Wolves (1990) då han vann Oscars för bästa film och regi.




The Gift (2015) - Joel Edgerton

Skådespelardebut: 1996
Regidebut: 2015

Joel Edgerton började sin skådespelarkarriär hemma i Australien och blev desto mer uppmärksammad efter Animal Kingdom (2010), Warrior (2011), Zero Dark Thirty (2012), The Gift (2015), Black Mass (2015), Midnight Special (2016), It Comes at Night (2017) och The King (2019).

Han gjorde regidebut med The Gift (2015), men hade tidigare bl.a. skrivit manuset och spelat i sin brors film The Square (2008).




Into the Wild (2007) - Sean Penn

Skådespelardebut: 1981
Regidebut: 1991

Sean Penn gjorde sig ett namn med filmer som Fast Times at Ridgemont High (1982), The Falcon and the Snowman (1985), At Close Range (1986), Casualties of War (1989), State of Grace (1990), Carlito's Way (1993), The Game (1997), Mystic River (2003) och Milk (2008). Det har blivit fem Oscarsnomineringar för Dead Man Walking (1995), Sweet and Lowdown (1999), I Am Sam (2001), Mystic River (2003) och Milk (2008). Vann gjorde han för de två sista.

Som regissör har det blivit ett par filmer där regidebuten The Indian Runner (1991) får ses som hans främsta film efter Into the Wild (2007).




Iron Man (2008) - Jon Favreau

Skådespelardebut: 1992
Regidebut: 1998

Jon Favreau har aldrig varit någon vidare skådespelare, men har synts i filmer som Swingers (1996), Deep Impact (1998), Very Bad Things (1998) och The Wolf of Wall Street (2013).

Efter att ha skrivit manuset (och haft en av de två huvudrollerna) i Swingers (1996), blev det som regissör julkomedin Elf (2003) innan succén Iron Man (2008).




La haine (1995) - Mathieu Kassovitz

Skådespelardebut: 1979
Regidebut: 1993

Mathieu Kassovitz slog egentligen igenom med sin La haine (1995) innan han gjorde sig ett namn som skådespelare, men hade trots allt en skådespelarkarriär innan dess. Han har bl.a. spelat i The Fifth Element (1997), Amélie (2001), Amen (2002) och Munich (2005).

Förutom hans så hyllade La haine (1995) har han bl.a. regisserat thrillern Les rivières pourpres (2000).




Lost in Translation (2003) - Sofia Coppola

Skådespelardebut: 1983
Regidebut: 1999

Sofia Coppola, ok hon är inte någon (bra) skådespelerska men syntes flitigt i sin fars Francis Ford Coppolas filmer. Även om hon var med som litet barn i The Godfather (1972) och The Godfather: Part II (1974) så fick hon sin första officiella roll i The Outsiders (1983). Sedan rullade det på med Rumble Fish (1983), The Cotton Club (1984), Peggy Sue Got Married (1986) och The Godfather: Part III (1990).

Efter sin fina regidebut med The Virgin Suicides (1999) följde hon upp det med att bli trefaldigt Oscarsnominerad (för film, regi och manus) för sin moderna klassiker Lost in Translation (2003) och belönades för manuset.




Ordinary People (1980) - Robert Redford

Skådespelardebut: 1960
Regidebut: 1980

Robert Redford med roller i filmer som Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969), Jeremiah Johnson (1972), The Sting (1973), Three Days of the Condor (1975), All the President's Men (1976), A Bridge Too Far (1977), Out of Africa (1985), Spy Game (2001), All Is Lost (2013) och The Old Man & the Gun (2018). Oscarsnominerad för The Sting (1973).

Som regissör blev det i och med regidebuten Ordinary People (1980) en Oscarsvinst för bästa regi. Dessutom Oscarsnominerad för bästa film och regi för Quiz Show (1994).




Patriots Day (2016) - Peter Berg

Skådespelardebut: 1988
Regidebut: 1998

Peter Berg har synts i filmer som Miracle Mile (1988), A Midnight Clear (1992), The Last Seduction (1994), Cop Land (1997) och Collateral (2004).

Som regissör blev det regidebut med Very Bad Things (1998), men verklighetsbaserade Patriots Day (2016) är den jag gillat mest.




Respire (2014) - Mélanie Laurent

Skådespelardebut: 1999
Regidebut: 2011

Mélanie Laurent medverkade i en rad filmer hemma i Frankrike, däribland Je vais bien, ne t'en fais pas (2006) innan sitt internationella genombrott i Tarantino-filmen Inglourious Basterds (2009). Efter det blev det bl.a. Beginners (2010), Now You See Me (2013), Enemy (2013) och 6 Underground (2019).

Respire (2014) skulle bli hennes andra film som regissör.




Sling Blade (1996) - Billy Bob Thornton

Skådespelardebut: 1986
Regidebut: 1996

Billy Bob Thornton har medverkat i en rad bra filmer, så som One False Move (1992), Blood In, Blood Out (1993), Tombstone (1993), Sling Blade (1996), A Simple Plan (1998), Monster's Ball (2001) och Bad Santa (2003). Han Oscarsnominerades för Sling Blade (1996) och A Simple Plan (1998).

För sin fina regidebut med Sling Blade (1996) belönades han med en Oscar för bästa manus.




Tell No One (2006) - Guillaume Canet

Skådespelardebut: 1994
Regidebut: 2002

Guillaume Canet har bl.a. synts i The Beach (2000), Tell No One (2006), L'affaire Farewell (2009) och La Belle Époque (2019).

Trevliga thrillern Tell No One (2006) blev hans andra film som regissör.




The Town (2010) - Ben Affleck

Skådespelardebut: 1981
Regidebut: 2007

Ben Affleck har spelat i filmer som Dazed and Confused (1993), Good Will Hunting (1997), Boiler Room (2000), State of Play (2009), The Town (2010), Argo (2012) och Gone Girl (2014).

Regidebut blev det med Gone Baby Gone (2007) innan han gjorde The Town (2010) och sedan Argo (2012) som han vann en Oscar för (bästa film). Han hade sedan tidigare vunnit en Oscar (tillsammans med Matt Damon) för manuset till Good Will Hunting (1997).




Tyrannosaur (2011) - Paddy Considine

Skådespelardebut: 1999
Regidebut: 2011

Paddy Considine har bl.a. spelat i Dead Man's Shoes (2004), Hot Fuzz (2007) och The Bourne Ultimatum (2007).

Han gjorde stark regidebut med Tyrannosaur (2011) som han även vann en BAFTA för (bästa brittiska debutfilm).




Unforgiven (1992) - Clint Eastwood

Skådespelardebut: 1955
Regidebut: 1971

Clint Eastwood är i en klass för sig när det gäller att vara en riktigt bra skådespelare och regissör. Har en uppsjö klassfilmer på sin resumé, som A Fistful of Dollars (1964), For a Few Dollars More (1965), The Good, the Bad and the Ugly (1966), Where Eagles Dare (1968), Kelly's Heroes (1970), Dirty Harry (1971), High Plains Drifter (1973), The Outlaw Josey Wales (1976), Escape from Alcatraz (1979) osv. Hans två Oscarsnomineringar för skådespeleri kom intressant nog i två filmer han även regisserade - Unforgiven (1992) och Million Dollar Baby (2004).

Som regissör har det blivit desto fler Oscarsnomineringar och vinster. Unforgiven (1992) gav honom två Oscars (film och regi), precis som Million Dollar Baby (2004). Övriga Oscarsnomineringar kom för Mystic River (2003), Letters from Iwo Jima (2006) och American Sniper (2014).




The War Zone (1999) - Tim Roth

Skådespelardebut: 1982
Regidebut: 1999

Tim Roth slog igenom på allvar med Reservoir Dogs (1992) och följde upp det med Pulp Fiction (1994), Rob Roy (1995) och The Hateful Eight (2015). Oscarsnomineringen kom för Rob Roy (1995).

The War Zone (1999) var en mycket stark regidebut, men även hans enda film som regissör.

onsdag 8 juli 2020

Sling Blade - Director's Cut



Titel: Sling Blade
Genre: Drama
Land: USA
År: 1996
Regi: Billy Bob Thornton
I rollerna: Billy Bob Thornton, Lucas Black, Natalie Canerday, Dwight Yoakam, John Ritter, J.T. Walsh, Robert Duvall

Handling: Den efterblivne Karl har suttit inspärrad i 25 år för mord på mamman och hennes pojkvän. Brottet begicks när Karl var 12 år och nu ska han återvända till sin hemstad i Arkansas för att börja ett nytt liv i frihet. Men Karl balanserar på en tunn linje mellan naiv vänlighet och våldsamt humör.

Omdöme: I sin regidebut, baserat på hans kortfilm Some Folks Call It a Sling Blade (1994) vann Billy Bob Thornton en Oscar för bästa manus och nominerades för bästa huvudroll. Han spelar Karl som släpps ut från mentalsjukhuset efter att ha suttit där under hela sitt vuxna liv. Karl återvänder till sin hemstad i Arkansas, men har ingenstans att ta vägen och ingen att vända sig till. Med lite hjälp får han ett jobb som mekaniker och träffar den 12-årige pojken Frank (Lucas Black) som han blir vän med. Så pass att Frank och hans mamma Linda (Natalie Canerday) låter honom bo i deras garage.



Karl är en simpel man som ses som efterbliven, men godhjärtad och vänlig. Hans förflutna berättar han om till de som vill höra och kommer honom nära. Nära kommer han pojken Frank, Linda och hennes vän och chef Vaughan (John Ritter) som hon jobbar med i en matbutik. Lindas pojkvän Doyle (Dwight Yoakam) behandlar henne och Frank allt annat än väl, men ibland är han snäll, tycker hon. Doyle visar dock tydligt att han inte gillar varken Karl, Vaughan eller Frank.



Det är en mycket fin regidebut av Billy Bob Thornton som även övertygar i huvudrollen. Han tvingades dock klippa ner filmen en aning av en viss Harvey Weinstein som hade köpt rättigheterna till filmen. Denna Director's Cut-version är 12-13 minuter längre än bioversionen och enligt Thornton återställer den scener så som han hade tänkt sig från början. Utan att minnas skillnaden med bioversionen så finns inte mycket att klaga på med denna version. Visst finns det partier där vissa scener känns lite utdragna, men inte så att det stör. Den tar helt enkelt tid på sig att berätta sin historia och låta Karl (och Billy Bob Thornton) få berätta sin historia.



Två filmer som bitvis gör sig påminda är Paris, Texas (1984) och The Straight Story (1999) i känslan filmerna frambringar. Men även en del med hur huvudpersonerna i samtliga fall berör människorna de möter under resorna de gör. Även om detta inte är en road movie som de två nämnda filmerna så är det ändå en personlig resa Karl gör tillsammans med inte minst Frank.



Det finns en scen mellan Karl och Vaughan där de har ett samtal över lunch. Vaughan säger till Karl att han verkar vara en betänksam man. Karl svarar med något i stil med att han tänker på om han ska ta med sig pommes fritesen hem. Men senare visar det sig att Karl inte är så enkelspårig som folks intryck av honom är till en början. Pojken Frank verkar känna detta tidigt och säger att han känner sig lugn runt Karl, trots att han vet hans bakgrund.



Vi får ett finstämt, starkt och välspelat drama. Vid sidan av Thornton får John Ritter och inte minst Dwight Yoakam mest att jobba med och gör det bra, inte minst musikern Yoakam i en av sina tidigaste roller som den elake Doyle. Notera även mindre roller av J.T. Walsh, Robert Duvall och Jim Jarmusch. När Jarmusch dyker upp tror jag först att Billy Bob Thornton spelar en dubbelroll. Vad gäller J.T. Walsh är han helskön och kunde gärna ha fått vara med mer än sina två scener.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 8.0

tisdag 7 juli 2020

Another 52 Directors - Sam Mendes



Sam Mendes slog igenom ordentligt i slutet av 1990-talet och har efter det fortsatt att övertyga med starka, välgjorda filmer. En regissör som får ut en hel del av historierna han berättar och där fotot är en viktig del i detta. Har även visat att han klarar av olika typer av filmer, även om de flesta har ett allvar som ibland kan bli för mycket.

Sex filmer gör upp om de fem platserna där filmerna är relativt enkla att rangordna. Den femte och sista filmen är inte helt enkel att välja ut, inte ens efter omtittar av de båda.




Plats #5

Jarhead (2005)


Krigsdrama om Kuwaitkriget som blir bättre ju längre in man kommer. Inleder med lite fel ton, lite för lättsamt. Genomgående bra kvalitet på det mesta gör det här till en bra krigsfilm, även om det inte är en favorit.



Plats #4

Skyfall (2012)


Alltid härligt med Bond och denna är bra. Kanske lite väl hyllad, men det är en klart gedigen film som har mycket att ta med sig. Ger Bond mer tyngd med storyn än att vara renodlad action.



Plats #3

Road to Perdition (2002)


Mycket fin film som växt med tiden. Uppskattas för hur välgjord den är, med bra prestationer, karaktärer, story, stämningen och det eleganta fotot.



Plats #2

1917 (2019)


En krigsfilm vars tekniska aspekter höjer den till något extra. Själva handlingen är bra, men det är inget snack om att det är en riktig filmupplevelse att ta sig igenom och få vara med varje sekund.



Plats #1

American Beauty (1999)


En sån där film som verkligen lyckas engagera och både vara underhållande, komisk och gripande på en och samma gång.





Totalt har 8 filmer setts av Sam Mendes:

American Beauty (1999)
Road to Perdition (2002)
Jarhead (2005)
Revolutionary Road (2008)
Away We Go (2009)
Skyfall (2012)
Spectre (2015)
1917 (2019)

Totalt snittbetyg på samtliga 8 filmer (av 5.00) = 3.63