lördag 28 maj 2016

The Kremlin Letter



Titel: The Kremlin Letter / Brevet från Kreml
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1970
Regi: John Huston
I rollerna: Patrick O'Neal, Max von Sydow, Bibi Andersson, Orson Welles

Handling: En hop äldre spioner från fjärran väst rekryterar en intelligent officer med fotografiskt minne för att ta med denne på hemligt uppdrag inne i Sovjetunionen.

Omdöme: Mitt under det pågående kalla kriget rekryteras officeren Charles Rone (Patrick O'Neal) av CIA efter att ha avskedats från sin tjänst inom flottan. Rone har ett fotografiskt minne och talar åtta språk flytande utan brytning. Han är därför perfekt för uppdraget på sovjetisk mark där han tillsammans med andra spioner ska försöka komma åt den högt uppsatte överste Kosnov (Max von Sydow) inom den sovjetiska underrättelsetjänsten.



För regin står veteranen John Huston vars storhetstid utan tvekan var på 40- och 50-talet. Även senare kunde han få till det, men tyvärr ökade chansen att det blev en film av det svagare slaget. Här hade han en story som baserades på en bästsäljande bok med samma namn. En kalla kriget-historia om spioner blandat med "Mission: Impossible" (originalserien kom på 1960-talet).



Man bjuds på en komplicerad historia med gott om intriger, vändningar och spioneri som borde få det att vattnas i munnen på alla som gillar James Bond och liknande filmer. Istället missar man en chans att göra något bra här. Det är inget snack om att storyn finns där. Den bästsäljande boken kan jag tänka mig är spännande och smart. Filmen inte lika mycket så. Den gör nämligen mycket väldigt dåligt.



Man förklarar t.ex. inte varför huvudpersonen ska sitta med en slags KKK-huva på sig under möten med andra spionkollegor. Eller varför tjejen som rekryterats att hjälpa dem ta sig in på de mest omöjliga platserna, som t.ex. kassaskåp, plötsligt ska flytta in hos en ryss trots att hon inlett en affär med Charles Rone. Det verkar ingå i uppdraget, men man får aldrig reda på varför. Det finns ingen anledning för henne att göra så. Inte heller förklaras det varför man behöver lägenheten som gruppen tvingar till sig. Vad går huvuduppdraget egentligen ut på? Nej, det hela förklaras mycket illa. Så pass illa att man faktiskt blir irriterad.



Redan inledningsvis förklarar man saker väldigt dåligt och man hoppar mellan scener utan att alltid veta varför personerna är där eller vad syftet är. Inte blir det mycket bättre längre fram, även om det blir aningen bättre mot slutet av filmen när huvudpersonen försöker rädda sitt och andras skinn. Man får här ett något bättre flyt i berättandet och det känns inte längre lika plottrigt. Men det är svårt att inte bli besviken på hur svagt filmen är ihopsatt. Det är en sak att storyn är komplicerad, men när man slarvat med hur man berättar den förlorar man det mesta. Det känns som en film som definitivt skulle må bra av en remake, för storyn finns absolut där. Det är regin det är fel på.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.4

fredag 27 maj 2016

The Magnificent Seven



Titel: The Magnificent Seven / 7 vågade livet
Genre: Västern
Land: USA
År: 1960
Regi: John Sturges
I rollerna: Yul Brynner, Steve McQueen, Eli Wallach, Charles Bronson, James Coburn, Horst Buchholz, Robert Vaughn

Handling: Revolvermän anlitas för att skydda en mexikansk by från gangsters. En västernversion av Kurosawas "De sju samurajerna".

Omdöme: Den klassiska samurajfilmen Seven Samurai (1954) av Akira Kurosawa ligger som grund för denna västern. För regin står John Sturges som bl.a. hade gjort hyllade Bad Day at Black Rock (1955) och västernfilmen Gunfight at the O.K. Corral (1957). Efteråt gjorde han en annan klassiker i The Great Escape (1963) där han återförenades med tre av stjärnorna från den här filmen - Steve McQueen, Charles Bronson och James Coburn.



Så vad går det hela ut på? En mexikansk by har under en längre tid terroriserats av ett gäng banditer ledda av Calvera (Eli Wallach). Till slut får de nog och får rådet att skaffa vapen och skydda sig. Men de är inga mördare, bara simpla bönder. Istället anställer de ett par revolvermän som övertygas att hjälpa till trots att de får väldigt liten ersättning för besväret. De sju revolvermännen lär upp bönderna i väntan på att Calvera ska dyka upp med sina män.



Under inledningen när några av bönderna rider iväg för att försöka rekrytera revolvermännen tänker jag direkt på klassiska västernkomedin ¡Three Amigos! (1986). En stor anledning till detta är att musiken av Elmer Bernstein påminner om den i nämnda komedi. Han gjorde så klart musiken till båda filmerna. Dessutom har ju nämnda komedi lånat storyn rakt av härifrån, bara att de är tre istället för sju (och inte har en aning om vad de ger sig in i).



De sju revolvermännen är av lite blandad kvalité. Alla har de sina egenskaper och vissa får mer utrymme än andra. Yul Brynner är ledaren och det är något oväntat med tanke på att han inte är den mest kända skådespelaren i gänget. Han var senare med i Westworld (1973) där han spelar en robotrevolverman klädd i samma svarta kläder. Steve McQueen och Charles Bronson får också ganska stort utrymme. Däremot borde James Coburn varit med mer. Och Robert Vaughn? Hans roll är nästan onödig för filmen, speciellt som man inte utforskar varför han förlorat modet.



Detta är en västernklassiker och jag hade sett den tidigare. Trodde jag skulle gilla den mer nu då jag tidigare inte riktigt sett den som en favorit. Det är nämligen en västern som håller en jämn nivå mest hela tiden och har ett klassiskt upplägg och en minst lika klassisk huvudmelodi. Men den har inte så mycket som gör den minnesvärd, som får en att tänka tillbaka på den och vilja se om den snart igen. Det är något bra västernfilmer lyckas åstadkomma - ett sug efter att se om dem.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.8

torsdag 26 maj 2016

Mina favoritfilmer - 1960

Om man ser till listans övre halva så är det ett starkt år. Däremot ser det lite svagare ut med placeringarna längre ner. Bredden är därför relativt svag och det finns inte heller några direkta utmanare. Men topptrion skulle hamna högt vilket år som helst.

På topp tio återfinns filmer från:

4 USA
4 Frankrike
1 Japan
1 Italien


#10 Classe tous risques (Claude Sautet)



Abel Davos är en tuff gangster men även en kärleksfull make och far till två pojkar. Efter ett tiotal år på flykt från rättvisan vill han flytta hem sin familj till Paris. Han ska bara göra en sista kupp, som naturligtvis misslyckas. Efter att ha bett sina gamla vänner om hjälp, får han så småningom hjälp av den inhyrda gangstern Eric Stark. Mellan de båda männen uppstår en varm vänskap, samtidigt som han känner sig sviken av sina gamla vänner.

En film jag såg fram emot ganska mycket med tanke på att favoriten Lino Ventura var med (även en ung Jean-Paul Belmondo). Blixtrar till på sina håll, men är ändå ett snäpp under de mest minnesvärda franska kriminalarna från den här tiden.


#9 Plein soleil / Purple Noon (René Clément)



Fransk-italiensk thriller om en ung amerikan i Italien med uppdrag att övertyga en jämnårig jet-setare att resa hem till Amerika. Första filmatiseringen av boken The Talented Mr. Ripley skriven av Patricia Highsmith.

Originalet med Alain Delon i huvudrollen är förvisso ganska bra, men som helhet saknas ändå något för att det ska bli riktigt bra.


#8 Rocco and His Brothers (Luchino Visconti)



Änkan Rosaria flyttar tillsammans med sina fyra yngre söner in hos sin äldste son i Milano. Två av sönerna förälskar sig i samma prostituerade kvinna och en fejd utbryter.

Drama som puttrar på, men som gärna hade fått vara mer gripande. Räknas trots allt som en klassiker och har en ung Alain Delon i huvudrollen.


#7 The Magnificent Seven (John Sturges)



Revolvermän anlitas för att skydda en mexikansk by från gangsters. En västernversion av Kurosawas "De sju samurajerna".

Klassisk västern som nästan är mest känd för titelmelodin man sent glömmer. Kul samling kända ansikten gör det här till en sevärd film.


#6 Spartacus (Stanley Kubrick)



Spartacus är en slav och gladiator som efter provokation sätter sig upp mot det mäktiga Rom. Han får tusentals slavar med sig i kampen.

Kanske inte riktigt lika bra som den en gång var, men det är lite av en föregångare till Gladiator och på sina håll är den klart lyckad.


#5 Les yeux sans visage / Eyes Without a Face (Georges Franju)



Dr. Genessier är en strålande kirurg som tvingas mörda unga kvinnor för att få tag på ett nytt ansikte till sin dotter Christiane som blev vanställd i en trafikolycka. Officiellt är Christiane död, så hon är mer eller mindre en fånge på familjens ägor. Att hon dygnet runt också måste gå med en vit mask för ansiktet gör inte saken bättre. Men doktorn verkar kunna hålla vad han lovar, och hoppet tänds hos Christiane - kanske får hon tillbaka sitt ansikte.

En mycket intressant film vars upplägg förvisso får en att kräva ännu mer. Men det är inget snack om att detta är en film med bilder man inte glömmer.


#4 The Bad Sleep Well (Akira Kurosawa)



En man utnyttjar sin viktiga position inom ett korrumperat företag för att avslöja männen som står ansvariga för hans fars död.

Något långsam inledning som gör att det tar lite för lång tid att komma igång, men sen blir det till en riktigt trevlig film. En av Kurosawas bättre i mitt tycke.


#3 Le trou (Jacques Becker)



I väntan på rättegången där han står åtalad för mordförsök på sin fru, blir Claude Gaspard förflyttad från sin gamla fängelsecell till en ny. Där visar det sig att hans fyra nya cellkamrater är mitt uppe i att planera och utföra ett flyktförsök...

Detta är en liten favorit. Mycket elegant fängelsefilm. Stilsäker, spännande och riktigt skickligt genomförd.


#2 Psycho (Alfred Hitchcock)



Sekreteraren Marion Crane har ledsnat på sitt gråa liv. Hon får vid ett tillfälle ta hand om företagets kassa och beslutar sig för att fly med den för att möta sin älskare. På vägen blir hon trött och bestämmer sig för att ta in på närmaste motell. Den trevlige motellägaren Norman Bates, en utåt sett lite udda kille, bär tyvärr på en fruktansvärd hemlighet.

Stor klassiker som håller vad den lovar. En av många bra och minnesvärda Hitchcock-filmer. Har en del saker som man tidigare aldrig sett, eller efteråt för den delen. Anthony Perkins är även så där härligt creepy som Norman Bates.


#1 The Apartment (Billy Wilder)



Försäkringstjänstemannen C.C. Baxter skulle förblivit helt okänd på den stora firman om inte fyra avdelningschefer hade behövt ett bekvämt ställe att dra sig tillbaka till med sina respektive älskarinnor. Det blev Baxters våning de inriktade sig på och detta trasslar till hans relation med den märkliga hissflickan Fran.

Riktigt härlig klassiker som visar upp Jack Lemmon och Billy Wilder från deras bästa sida. Dessutom får man inte glömma en ung Shirley MacLaine. Gott om klockren humor och en del kärlek därtill.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Ingen värd att nämna

---

Sämsta filmen: The Battle of the Sexes

En tidig och inte särskilt bra Peter Sellers-film som inte kan jämföras med hans bästa verk.


Största besvikelsen: Inherit the Wind

Sedd som en klassiker, men förutom några bra prestationer och ett snyggt foto så blev det för mycket snack om religion.

onsdag 25 maj 2016

Psycho II



Titel: Psycho II
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller/Rysare
Land: USA
År: 1983
Regi: Richard Franklin
I rollerna: Anthony Perkins, Meg Tilly, Robert Loggia, Vera Miles, Dennis Franz

Handling: Det har nu gått 22 år sedan motellägaren Norman Bates låstes in på mentalsjukhus efter att ha dömts för ett flertal mord. Nu får han äntligen komma ut i frihet och återvänder till motellet och sitt hem.

Omdöme: Nej, det är inte Hitchcock som regisserat. Nej, den är inte i svartvitt (förutom inledningen som är en tillbakablick). Och nej, man kan inte jämföra med originalet. Men Anthony Perkins är tillbaka som Norman Bates, motellet och huset är tillbaka, och dessutom får man faktiskt en film som funkar.



För regin står australiensaren Richard Franklin vars film innan denna var den Hitchcock-inspirerade Road Games (1981). Intressant nog träffades Franklin och Hitchcock under tiden Franklin studerade och besökte även Hitchcock på ett par filminspelningar. Så han var ett bra val som regissör till denna film, om än inte så känd.



Norman Bates (Anthony Perkins) är äntligen fri efter att hans doktor Bill Raymond (Robert Loggia) friskförklarat honom. Norman återvänder till Bates Motel och det närliggande huset. Motellet drivs av Mr. Toomey (en skönt sliskig Dennis Franz som höjer filmen så fort han dyker upp) som låtit det förfalla och blivit ett tillhåll för besökare som vill "ha lite kul" med festande och droger. Norman accepterar inte detta och avskedar honom. Konstigt nog försvinner Mr. Toomey kort efter det...



Norman träffar Mary Samuels (Meg Tilly) på matstället där han jobbar när han kommit ut. Mary har precis gjort slut med pojkvännen och har ingenstans att bo. Eftersom Norman bor i närheten och har gott om plats erbjuder han henne att stanna hos honom. De två kommer bra överens och hon gillar vad han gjort för henne på jobbet, men hon känner sig inte helt komfortabel väl hemma hos Norman. Kan Mary ha en annan anledning till att vilja umgås med Norman?



Till en början är jag inte alls övertygad om att det här är någon bra idé. Man ska helst låta en klassiker som originalet är vara. Sakta men säkert lyckas dock denna film skapa något eget. Anthony Perkins är skön att skåda som Norman Bates och är så där härligt nervös och förvirrad. Meg Tilly, två år innan hennes Oscarsnominerade roll i Agnes of God (1985) funkar bra och har ett bra samspel med Perkins. Hon lär dock inte ha gillat inspelningen då hon inte kom överens med Perkins som fick all uppmärksamhet.



Man kan inte riktigt jämföra med originalet då filmerna skiljer sig åt ganska mycket. En viktig skillnad är inte minst musiken där Bernard Herrmann ersatts med Jerry Goldsmith. Nu är musiken inte alls tokig, men har ingen chans mot originalets toner. Om det är en sak jag saknar i filmen så är det att Norman åter borde driva Bates motellet. Men storyn bjuder faktiskt på en hel del annat man kan glädjas åt och blir småtrevlig mest hela tiden. Om man inte förväntar sig en kopia av originalet så är den värd en titt. Quentin Tarantino lär t.o.m. tycka att denna är bättre än originalet, bara en sån sak.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.4

tisdag 24 maj 2016

The Howling



Titel: The Howling / Varulvar
Genre: Skräck
Land: USA
År: 1981
Regi: Joe Dante
I rollerna: Dee Wallace, Dennis Dugan, Kevin McCarthy, Slim Pickens

Handling: En mystisk man trakasserar nyhetsreportern Karen White. Det visar sig att han är en seriemördare, men polisen hinner ingripa i tid. Karen känner sig väldigt omskakad och rädd, trots att hon inte behöver oroa sig för den mystiske mannen. För att försöka slappna av rekommenderar företagsläkaren att hon tillsammans med sin man åker till "The Colony" för att vila upp sig. Väl där misstänker Karen att det härjar varulvar...

Omdöme: Regissören Joe Dante gjorde några skräckfilmer som bl.a. Piranha (1978), denna och hans mest kända - Gremlins (1984), även om den är mer barntillåten. Alla har de gemensamt att det är "djurskräck" av något slag. Effekterna är en stor del av filmerna, men det var på hans Innerspace (1987) de var mest lyckade och belönades med en Oscar.



Filmens första tjugo minuter är förtroendeingivande. Nyhetsreportern Karen White (Dee Wallace) har fått obehagliga samtal av en man och polisen har kopplats in. Hon används som lockbete och bestämmer träff med mannen. När hon väl ser mannen blir hon vettskrämd. Hon kan inte förklara varför då hon minns väldigt lite av mötet. Hon har mardrömmar och försöker minnas vad det var som triggade denna reaktion.



Karen träffar företagsläkaren Dr. Waggner (Patrick Macnee) som rekommenderar att hon vilar upp sig på hans rekreationscenter kallat "The Colony". När Karen anländer med sin man, märker de snart att folk beter sig udda och de funderar på att lämna samma kväll. Men de ger det en chans. Karen går i gruppterapi för att försöka ta itu med händelsen. Hon fortsätter dock att ha mardrömmar och inte blir det bättre av att hon tycker sig höra varulvar mitt i natten utanför stugan de bor i. Mer och mer tyder på att det faktiskt kan vara varulvar som härjar i området och Karen kallar på hjälp av två av sina reporterkollegor. Frågan är om varulvarna tänker låta sanningen komma fram...



Efter den lovande inledningen blir filmen klart sämre när Karen anländer till "The Colony". Det är som ett slags hippieläger där det inte verkar finnas någon direkt strävan efter att hjälpa Karen eller någon annan för den delen. Man förstår inte heller vad de övriga deltagarna gör där (inte förrän det uppdagas långt senare).



Nej, det här blir tyvärr bara larvigt och löjligt på det stora hela. Några av varulvseffekterna är ganska bra och komiska, men det är också en alldeles för ojämn nivå. En del är bara skrattretande dåligt. Synd att man åtminstone inte kunde göra det hela med mer humor. Samtidigt verkar det inte finnas någon direkt handling som blir intressant att följa. Det är stundtals konstiga hopp i storyn utan att man förklarar varför. Överhuvudtaget känns det som en film som främst bör tilltala de som gillar varulvar. Gör man inte det faller den mest platt på magen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
2 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.6

måndag 23 maj 2016

When a Stranger Calls



Titel: When a Stranger Calls / Rösten inifrån
Genre: Thriller/Kriminaldrama/Skräck
Land: USA
År: 1979
Regi: Fred Walton
I rollerna: Charles Durning, Tony Beckley, Carol Kane, Ron O'Neal

Handling: Jill Johnson ställer upp som barnvakt då paret Mandrakis ska ut. Jill planerar en lugn kväll, men avbryts av ett mystiskt samtal. Hon tolkar det först som ett skämt, men när en läskig röst frågar henne "när tittade du till barnen senast?" blir hon riktigt rädd - den som ringer iakttar henne. Snabbt ringer hon polisen, men frågan är om det hjälper...

Omdöme: Jill (Carol Kane) är en ung tjej som denna kväll för första gången ska sitta barnvakt åt paret Mandrakis. När hon kommer dit säger de att barnen ligger och sover på övervåningen så hon lär få en lugn kväll. Men när Jill är ensam i huset börjar telefonen ringa. Hon tror först det är en kompis hon pratat med tidigare under kvällen, men en mansröst frågar henne upprepade gånger när hon senast tittade till barnen. Efter ett tag blir hon riktigt skärrad och ringer polisen. Men hur nära är mannen som ringer och borde hon inte titta till barnen?



Under filmens första 20 minuter får man en film i filmen. Denna inledning var från början en egen kortfilm som hette "The Sitter", men regissören blev övertygad om att det fanns en marknad för en hel långfilm efter att Halloween (1978) blev en succé. Man lade till en historia om den onde Curt Duncan och jakten på att hitta och sätta dit honom en gång för alla. Av det hela blir det därför inte en renodlad skräckfilm, men trots allt med gott om sådana element för att bli tillfredsställande.



Efter de inledande 20 minuterna blir det fokus på den f.d. polisen och numera privatdetektiven John Clifford (Charles Durning) som anlitas att hitta den förrymde Curt Duncan efter att han rymt från mentalvården. Han misstänker att Duncan återvänder till kända trakter, med andra ord storstaden där han begick sina brott. Mycket riktigt är Duncan tillbaka och strosar runt på gatorna och bland barerna. Han träffar på den äldre kvinnan Nancy som hänger på en av barerna och hon kommer visa sig bli en viktig pusselbit för privatdetektiven längre fram.



Det är nog en del som blir besvikna på filmen efter de inledande 20 minuterna eftersom filmen ändrar karaktär. Visst är den inte lika intensiv efter det, men den har en stämning man inte bör underskatta. Duncan är ganska harmlös, om än missanpassad till samhället till en början. Men avsaknaden av de droger och lugnande som han pumpats med inom mentalvården kommer till slut göra att bägaren rinner över. Det är också här man knyter ihop säcken på ett fint sätt med inledningen.



Början och slutet bjuder på den psykologiska skräcken medan resten av filmen mer är en detektivhistoria. Det funkar ganska bra för egen del, även om det är skillnad mot en modern skräckfilm där man ofta slänger in fler billiga s.k. jump-scares. Det leder (oftast) bara till att det inte ger samma effekt när man väl ska känna av terrorn.



Intressant nog lär Wes Craven ha gillat inledningen så pass mycket i den här filmen att han inledde sin film Scream (1996) på ett liknande sätt där en ensam tjej (Drew Barrymore) terroriseras med obehagliga samtal. Även om inledningen här är klart bra så är resten av filmen också klart sevärd. Filmen lever med andra ord på mer än bara inledningen. Det kom för övrigt en remake 2006 som inte lär vara speciellt bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6