onsdagen den 16:e juli 2008

Il conformista



Titel: Il conformista / The Conformist
Genre: Drama/Thriller
Land: Italien/Frankrike
År: 1970
Regi: Bernardo Bertolucci
I rollerna: Jean-Louis Trintignant, Gastone Moschin, Dominique Sanda, Stefania Sandrelli

Handling: Historien tar plats år 1938 i Rom, där Marcello påbörjat ett jobb hos Mussollini samtidigt som han förför en vacker ung kvinna. Marcello åker till Paris på sin smekmånad, där hans chefer har ett uppdrag åt honom. Han ska söka upp sin gamla professor från skoltiden, en anti-fascist, och mörda honom...

Omdöme: Jag har länge velat se denna film som jag trott ganska mycket på. Jag hade dock förväntat mig en annan sorts film, speciellt en bättre sådan. Det hela handlar om Marcello, en kall Jean-Louis Trintignant, som alltid sett sig själv som annorlunda. För att passa in, och vara en god fascist, har han därför hittat en vacker medelklasskvinna att gifta sig med, Giulia (en mörkhårig Stefania Sandrelli). När han kommer till Paris på sin smekmånad, som egentligen är en slags täckmantel när han ska mörda sin gamla professor, faller han för professorns unga fru Anna (en blond Dominique Sanda). Hon påminner honom om kvinnan i hans drömmar/fantasier och representerar överklassen - det han alltid önskat sig.



De två kvinnorna är utan tvekan vackra (italienskor har en tendens att vara det) och gör sig mycket bra på bild (en gång t.o.m. mer än så tillsammans). Speciellt Dominique Sanda som Anna tycker jag passar oerhört bra som förförisk och lite överklass. Kände också igen henne (svårt att glömma det ansiktet) och det visade sig att det var i den mediokra The Mackintosh Man (1973). Filmen är inte blyg med att visa lite skinn (båda tjejerna), men gör det med smakfullhet så det inte känns "ditplacerat". Filmens stora svaghet, som jag ser det, är att den inte riktigt verkar veta vad den vill. Potentialen finns där, ingen tvekan om det, men den blir aldrig tillräckligt intressant trots flera ingredienser som borde hjälpa den på traven.



Man har de tre skådespelarna/karaktärerna i triangeldramat, sen har man musiken som är vacker, sorglig och stämningsfull. Och så fotot som bjuder på flera fina vinklar, och smarta lösningar i berättandet av historien genom inovativ klippning. Man har jobbat mycket med ljuset och skuggorna, likt film-noir, för att få till den rätta stämningen i scenerna och karaktären Marcello. Det finns bl.a. en uppenbar sådan scen när en lampa svajar fram och tillbaka och på så sätt lyser upp rummet till och från på ett snyggt sätt. Eller när Marcello står i solljuset i ett rum så man ser hans skugga på väggen och när man mörklägger fönstret försvinner hans skugga, som om han inte fanns. Ville ge filmen en tvåa, men efter att ha skrivit det här och tänkt på vad mycket positivt filmen trots allt har, så är det svårt att ge ett så dåligt betyg. Underhållningsvärdet/känslan jag fick när jag såg den var dock en besvikelse och en tvåa, men låter man den smälta lite och tittar på extramaterialet växer den en aning. Blir bara irriterad att detta inte blev bättre.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar