fredag 29 augusti 2008

Midnight Run



Titel: Midnight Run
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Martin Brest
I rollerna: Robert De Niro, Charles Grodin, Yaphet Kotto, John Ashton, Joe Pantoliano, Dennis Farina, Philip Baker Hall

Handling: Jack Walsh är en f.d. polis som numera jagar reda på brottslingar och får betalt för det. Han får i uppdrag att hitta Jonathan Mardukas. Men det visar sig bli aningen svårt att få med honom hem. Han har nämligen maffian, FBI och en av sina kollegor efter sig.

Omdöme: Det här är utan tvekan en av mina favoritfilmer som har ett perfekt tempo och en handling som bjuder på något i varje scen. Regissören Martin Brest är mest känd för Beverly Hills Cop (1984) och man känner igen stilen där man blandar action och komedi på ett utmärkt sätt. Svårt att veta vad som ska hända i nästa scen, med många bra karaktärer och skämt som gör att man får non-stop underhållning med skratt och en ren känsla av njutning.



Robert De Niro ser fortfarande ganska ung ut här och gör en utmärkt rollprestation tillsammans med Charles Grodin som han har med sig under större delen av filmen. De två är verkligen helt perfekta tillsammans och går varandra på nerverna, samtidigt som de funkar bra som ett radarpar i tuffa situationer. Man får sig en hel del skratt när dessa två är igång.



Andra viktiga i rollistan är den sköne Yaphet Kotto som spelar FBI-agenten Alonzo Mosely som försöker ta fast De Niro och Grodin. Samtidigt är den andre "prisjägaren", spelad av John Ashton, dem på spåren och dyker upp när man minst anar det. Han är så där skönt korkad, men tror han är smart. Lägg därtill Denis Farina som gangsterboss och Joe Pantoliano som sliskig borgensman, så har man en härlig skara lirare som alla funkar perfekt. Det är verkligen utomordentlig casting till den här filmen och man märker att de måste haft riktigt kul när de spelade in den.



Jag kan egentligen bara tala gott om den här filmen. Och den blir nog bara bättre och bättre när man ser om den då den alltså bjuder på skön underhållning rakt igenom. Varje karaktär har genom filmen något för sig som andra stör sig på och det gör att det är återkommande saker som dyker upp som gör det så underhållande. Musiken av Danny Elfman ska man inte heller underskatta som allt som oftast fångar filmens stämning. En riktig 80-tals pärla som jag kan se om många gånger. Det är smart skrivet och helt enkelt en mycket mysig och underhållande film. Underskattad och lite bortglömd av många, men helt enkelt en pärla som måste ses.



5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

Inga kommentarer: