söndagen den 31:e augusti 2008

Our Town



Titel: Uri dongne / Our Town
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Sydkorea
År: 2007
Regi: Jeong Gil-yeong
I rollerna: Lee Seon-gyun, Oh Man-seok, Ryu Deok-Hwan, Park Myeong-sin

Handling: Kyung-ju är en novellist som skriver om väldigt våldsamma mord. Sedan några månader tillbaks har kvinnor mördats av vad man tror vara en seriemördare, med kännetecknet att dom hängs upp på allmäna platser för alla att se, något som Kyung-ju försöker klura ut mer kring för att använda i sitt författande. En viktig källa är en polis på fallet, som också är hans kompis.

Omdöme: Filmen inleds med att en kvinna hittas upphängd på en skolgård, död. Man får då se ytterligare ett par stycken upphänga kvinnor som hittats under de senaste månaderna. Det är uppenbart att en seriemördare härjar i staden och kvinnorna känner sig vettskrämda. Kyung-ju skriver inlevelsefullt om dessa mord och det går så långt att han kan fantisera om att mörda någon på kvällen. Det gör att man inte kan vara säker på vad som är dröm och verklighet när man så tittar vidare. Samtidigt får han reda på alla smaskiga detaljer av sin vän som jobbar på fallet.



Filmens första halva bjuder på en intressant premiss som jag känner att man kan bygga något bra med. Utan att avslöja för mycket har man byggt en grund som får mig att känna att jag vill se mer av det här då det kan leda till något riktigt bra. Men jag tycker inte riktigt man tar vara på möjligheterna som finns och istället blir det lite för enkelt, om man ska säga så. Vad jag menar är att vad du ser är vad du får istället för att överraskas lite mer. Genom några tillbakablickar får man iofs se varför morden begåtts, men den delen är inte lika viktig som hur filmen kunde ha utvecklat sig känner jag. Trots allt en koreansk film över medel som är klart sevärd.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.3

The Chaser



Titel: Chugyeogja / The Chaser
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Sydkorea
År: 2008
Regi: Na Hong-jin
I rollerna: Kim Yun-seok, Ha Jung-woo, Seo Yeong-hie, Jung In-gi

Handling: Jung-ho är en f.d. polis som nu livnär sig på att vara hallick. Han stör sig på att hans tjejer försvinner utan att betala av sina skulder. Efter att ha sänt iväg en tjej till en kund upptäcker han att kundens telefonnummer är detsamma som han tagit emot när han skickat iväg tjejerna som senare försvann. Han är fast besluten att hitta sin tjej till varje pris, med eller utan polisens hjälp.

Omdöme: Sydkoreansk film hade i början av 2000-talet ett antal filmer som tog västvärlden med storm. Jag fick verkligen upp ögonen för deras stil och blev imponerad över hur hög klass de för det mesta höll. Men på senare tid har det inte varit lika många av samma klass och man känner att vågen kanske har passerat. Men så kommer en film som får en att tro igen och som lyckas få en att känna ordentligt. Så är det med den här filmen som är inspirerad av en riktig seriemördare i Sydkorea.



Filmen följer Jung-ho som efter att ha fått lämna poliskåren istället köpt ett par tjejer som nu ingår i hans "stall". När så ytterligare en av dem försvunnit (eller lämnat honom som han tror) har han bestämt sig för att det inte ska bli fler. Men när han skickar Mi-jin, som måste lämna sin lilla dotter ensam hemma, upptäcker han att det är samma nummer som ringt vid de tidigare tjejernas försvinnanden. Han bestämmer sig för att hämta hem henne och instruerar henne om hur hon ska skicka sms till honom när hon har mannens adress.



Nu börjar en jakt och utveckling som fick mig att tänka på Memories of Murder med en utredning av en seriemördare. Filmen utspelar sig bara under 24 timmar, men under den här tiden regnar det i princip konstant. Iofs inte alls konstigt när det gäller koreansk film, men så här mycket är ändå ovanligt, men bra och passande. Filmen blir allt intensivare och slagkraftigare. Samtidigt uppskattar jag det mer när en film inte är intensiv rakt igenom, utan snarare väljer sina ögonblick, och det gör The Chaser verkligen.



Man har kanske inte fokuserat lika mycket på det fina fotot som i andra koreanska filmer, men trots allt är det mycket skickligt. Fokusen ligger främst på att berätta en kraftfull story med starka skådespelarprestationer. Inte illa för att vara regissörens debutfilm.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9

fredagen den 29:e augusti 2008

The White Sun of the Desert



Titel: Beloe solntse pustyni / The White Sun of the Desert / Öknens vita sol
Genre: Äventyr/Komedi/Action/Drama
Land: Sovjetunionen
År: 1970
Regi: Vladimir Motyl
I rollerna: Anatoli Kuznetsov, Spartak Mishulin, Kakhi Kavsadze, Pavel Luspekayev

Handling: Sukhov, en avhoppad rysk soldat, är på väg hem till sin käraste genom öknen. Han stöter på ett harem på vägen och blir tvungen att leda dem hem till deras ledare Abdullah. Men komplikationer uppstår...

Omdöme: Denna sovjetiska film blev 1995 framröstad som den mest omtyckta ryska filmen i Ryssland. Det är även en film som lär ses av kosmonauter varje gång en rysk rymdfärja ska ge sig iväg till rymden. Givetvis är det mycket nostalgi bakom, men jag förstår till viss del varför de ser på den och varför den är så omtyckt. För även om den i mitt tyckte inte når upp till två andra ryska filmer i Gå och se samt Återkomsten, har den något de två filmerna saknar och det är kärlekshistorien med hoppet i centrum.



Filmen är nog som bäst när man får ta del av Sukhovs drömmar då han drömmer sig bort från öknen han befinner sig i till gröna, öppna landskap där hans käraste Katerina befinner sig i röd klänning. Till dessa drömsekvenser spelas fin och stämningsfull musik och fotot är bra rakt igenom, främst pga landskapen. Kombinationen öken och gröna landskap målar på ett bra sätt upp hur han känner sig och hur han vill känna sig. Han tänker göra allt i sin makt för att få återvända till sin Katerina, även om det innebär att han måste ta sig igenom Abdullahs lilla armé som vänder sig emot honom. Småmysig film med en del actionscener som påminner om spaghettivästern.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.4

Fat City



Titel: Fat City - chansernas stad
Genre: Drama
Land: USA
År: 1972
Regi: John Huston
I rollerna: Stacy Keach, Jeff Bridges, Susan Tyrrell, Nicholas Colasanto

Handling: En historia om två boxare och deras problem. Den ena är på väg neråt, den andra på väg uppåt.

Omdöme: En film jag velat se en längre tid, men som jag inte visste så mycket om på förhand. Regissören John Huston har annars gjort ett flertal klassikers, så detta var något man inte ville missa. Filmen tar upp två boxares liv och drar in tittaren i deras skitiga och dystra värld. Vi får följa en avdankad äldre boxare vid namn Tully (Stacy Keach) samt Ernie (Jeff Bridges), en ung lovande kille på väg uppåt.



Då filmen har ett lugnt tempo med mycket samhällskritik, blir det lite händelsefattigt emellanåt. Men denna mellankoliska stämning går rakt in i ryggmärgen när den presenteras av John Huston och skådespelarna. Genom hela filmen är det prov på strålande skådespeleri av flera olika personer. Stacy Keach gör en riktigt bra prestation som den avdankade boxaren Tully som förlorat sin fru, jobb m.m men som försöker bygga upp allt igen genom att göra comeback i boxningsringen. Han träffar på Ernie, som spelas av Jeff Bridges som även han gör en fin prestation som den unga, hungriga boxaren. Han å andra sidan ser allt på ett annat sätt, skaffar flickvän och ser sin chans att bli något.



Trots att dessa två övertygar stort är det en annan skådespelare som jag tycker imponerar något oerhört och det är en skådespelerska jag aldrig hade hört talas om eller sett tidigare (vad jag vet). Det är Susan Tyrrell i rollen som Oma som hänger på den lokala baren och som Tully blir involverad med. Hon är helt inne i sin karaktär och det fullkomligt lyser om henne så glödhet som hon är i rollen. Hon blev även Oscarsnominerad för sin prestation och det förstår jag fullt ut. Tycker nog även att Stacy Keach borde fått en nominering, men det var ett tungt år med bl.a. Gudfadern.



Filmen i sig når aldrig de höjderna jag hade hoppats på, men skådespeleriet och stämningen i den lyckas man med perfekt. Så här i efterhand har även filmen växt på mig då den lyckas med att ge iaf mig en tankeställare. Och det är en scen som dyker upp mot slutet som fick mig att fundera på vad den egentligen betyder, vad den vill säga.

*** Avslutar med en liten spoiler om denna scen mot slutet, så läs inte längre om du inte sett filmen ***

Tully och Ernie sitter på ett fik sent en kväll, de beställer kaffe av den gamla servitören och den ena frågar den andra om han kan föreställa sig att vara i den gamla servitörens skor. Den andra svarar att han kanske är glad och nöjd med sitt liv. Tully vänder sig då om och tittar på männen som sitter runt borden och spelar poker. Plötsligt fryser allt och ljudet försvinner och Tully tittar vidare över de andra borden. Sen är allt normalt igen och Ernie säger att han måste gå. Tully ber honom stanna kvar och Ernie går med på det. De sitter sen och tittar rakt fram och filmen slutar.

Detta tyckte jag höjde filmen helt och hållet, speciellt som det var så oväntat. Frågan är om Tully, som åkte på mycket stryk i sin senaste fight, fått en hjärnskada som gör att han fått en frysning på hjärnan. Eller om han inser att han är precis som de övriga runt borden och att han aldrig kommer bli något stort. Kanske är det en kombination, men jag tycker båda situationerna är möjliga och ger resten av filmen en helt ny mening. Den där tunga känslan infinner sig som får en att inse att någonstans tar det slut, vare sig det är en dröm eller livet självt.

5 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

Midnight Run



Titel: Midnight Run
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Martin Brest
I rollerna: Robert De Niro, Charles Grodin, Yaphet Kotto, John Ashton, Joe Pantoliano, Dennis Farina, Philip Baker Hall

Handling: Jack Walsh är en f.d. polis som numera jagar reda på brottslingar och får betalt för det. Han får i uppdrag att hitta Jonathan Mardukas. Men det visar sig bli aningen svårt att få med honom hem. Han har nämligen maffian, FBI och en av sina kollegor efter sig.

Omdöme: Det här är utan tvekan en av mina favoritfilmer som har ett perfekt tempo och en handling som bjuder på något i varje scen. Regissören Martin Brest är mest känd för Beverly Hills Cop (1984) och man känner igen stilen där man blandar action och komedi på ett utmärkt sätt. Svårt att veta vad som ska hända i nästa scen, med många bra karaktärer och skämt som gör att man får non-stop underhållning med skratt och en ren känsla av njutning.



Robert De Niro ser fortfarande ganska ung ut här och gör en utmärkt rollprestation tillsammans med Charles Grodin som han har med sig under större delen av filmen. De två är verkligen helt perfekta tillsammans och går varandra på nerverna, samtidigt som de funkar bra som ett radarpar i tuffa situationer. Man får sig en hel del skratt när dessa två är igång.



Andra viktiga i rollistan är den sköne Yaphet Kotto som spelar FBI-agenten Alonzo Mosely som försöker ta fast De Niro och Grodin. Samtidigt är den andre "prisjägaren", spelad av John Ashton, dem på spåren och dyker upp när man minst anar det. Han är så där skönt korkad, men tror han är smart. Lägg därtill Denis Farina som gangsterboss och Joe Pantoliano som sliskig borgensman, så har man en härlig skara lirare som alla funkar perfekt. Det är verkligen utomordentlig casting till den här filmen och man märker att de måste haft riktigt kul när de spelade in den.



Jag kan egentligen bara tala gott om den här filmen. Och den blir nog bara bättre och bättre när man ser om den då den alltså bjuder på skön underhållning rakt igenom. Varje karaktär har genom filmen något för sig som andra stör sig på och det gör att det är återkommande saker som dyker upp som gör det så underhållande. Musiken av Danny Elfman ska man inte heller underskatta som allt som oftast fångar filmens stämning. En riktig 80-tals pärla som jag kan se om många gånger. Det är smart skrivet och helt enkelt en mycket mysig och underhållande film. Underskattad och lite bortglömd av många, men helt enkelt en pärla som måste ses.



5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

The Story of Us



Titel: The Story of Us / Berättelsen om oss
Genre: Romantik/Drama/Komedi
Land: USA
År: 1999
Regi: Rob Reiner
I rollerna: Bruce Willis, Michelle Pfeiffer, Tim Matheson, Rob Reiner

Handling: Ben och Katie har två barn och har varit gifta i femton år. På sistone har Ben och Katie glidit ifrån varandra och grälen har kommit allt tätare. Paret beslutar sig för att tillfälligt separera medan barnen är på sommarkollo.

Omdöme: Filmen hade inte fått så bra kritik, men jag ville ändå se den eftersom Bruce Willis och Michelle Pfeiffer gör huvudrollerna, två skådespelare jag gillar. Sen att Rob Reiner regisserat var också ett plus då han gjort ett par sevärda filmer tidigare. Bl.a. har han gjort Lida, Bleka dödens minut, Stand by Me, När Harry träffade Sally, Spinal Tap m.fl. Och just När Harry träffade Sally kan man se likheter med, dock är den här filmen inte lika lättsam och det kan göra att folk som ser den blir deppade istället för att tycka den är mysig (som När Harry träffade Sally snarare är). Men det tycker jag också är en av orsakerna till att filmen blir annorlunda och inte hamnar i ett fack med alla andra romantiska komedier - den skiljer sig lite.



Filmen tar främst upp äktenskapets sämre sidor där man i återblickar får se hur paret träffades och sedan under åren fått barn och allt mer hamnat i gräl med varandra. Visst finns det romantiska bitar och även roliga sådana, men främst ligger alltså fokusen på att visa att äktenskap inte är så enkla och detta ses inte allt för ofta på film, speciellt inte när det även finns komiska inslag i dem. Bruce Willis och Michelle Pfeiffer har ett fint samspel och jag kan inte låta bli att gilla de två, speciellt Michelle Pfeiffer som är lite av en personlig favorit bland de kvinnliga skådespelerskorna. Hon kan ena stunden se rejält deppig och ledsen ut för att sedan skina upp och bli otroligt glad och söt.



Det som är filmens svaga sida är att sekvenserna känns för korta, det blir för mycket hopp vilket gör att man inte riktigt kommer in i den känsliga biten innan det är dags för nästa minne. Avslutningsscenen är, om än förutsägbar, mycket passande och visar prov på att allt man gått igenom i ett äktenskap inte bara kan kastas bort. Man har en historia tillsammans och man känner den andra så pass väl att man respekterar varandra och finns där när det känns tungt. Filmen tror jag inte uppskattas av yngre eller de som inte varit med om en liknande relation då de inte kan förstå hur det är. Men jag kan tänka mig in i situationen och jag blev faktiskt lite avskräckt från äktenskap. Å andra sidan finns det även mycket positivt, bl.a. det man får se mot slutet. Hade hoppats på lite mer känsla, men den försvann tyvärr alltså lite pga de korta scenerna.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.5

Firewall



Titel: Firewall
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA/Australien
År: 2006
Regi: Richard Loncraine
I rollerna: Harrison Ford, Paul Bettany, Virginia Madsen, Robert Patrick

Handling: Säkerhetsexperten Jack tvingas råna banken han skyddar för att kunna betala lösensumman för sin familj som har kidnappats.

Omdöme: Hade inga direkta förväntningar på denna thriller där Harrison Ford har huvudrollen och där man på förhand tror sig veta hur det kommer se ut. Till viss del gör det också det, men jag kände att filmen ändå överraskade lite och det positiva var ändå att huvudskurken Paul Bettany ändå spelar bra och naturligt och inte så överdrivet som en skurk oftast spelar i dessa filmer. Han är lite lugnare och går något fel har han en reservplan och ligger på så sätt oftast ett steg före. Visst känns handlingen som något man sett förr, men jag tyckte ändå den var förvånansvärt underhållande.



Det kanske värsta jag vet, värre än udda och konstiga karaktärer, är när barn blir hjältar och är kaxiga. Detta var något jag fruktade så fort jag såg barnen som var med, speciellt sonen. Som tur är blir det inte som i filmen Hostage, istället blir sonen lite torterad (ja, inte med våld) och det är alltid ett plus. Dock vet man ju att barnen alltid klarar sig nu för tiden, annat var det på 70-talet...



Hur som helst tar filmen fart när Jack (Harrison Ford) sätter hårt mot hårt och det blir då bättre än väntat (än en gång). Det märks att regissören har lite känsla för actionscener och slagsmålet mot slutet är välgjort, om än lite långt. Har läst att man var tvungen att klippa bort en del scener som blev får råa (självklart för att inte få en högre åldersgräns), vilket tyder på att regissören gärna hade gjort den lite mer våldsam. Hur som helst var filmen ganska förutsägbar, men inte allt, och man har sett det mesta förr. Fick dock ändå lite underhållning och jag har sett klart sämre i genren.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.8

The Last Days of Disco



Titel: The Last Days of Disco
Genre: Drama
Land: USA
År: 1998
Regi: Whit Stillman
I rollerna: Chloë Sevigny, Kate Beckinsale, Chris Eigeman, Mackenzie Astin

Handling: De möts på Manhattans hetaste nattklubb. Och i de glittrande neonljusen är inga samtalsämnen tabu: sex, relationer, framtiden.

Omdöme: Såg fram emot en film med bra diskomusik och skön känsla, men jag blev besviken på båda delarna. Det fanns några bra låtar, men mestadels var det ganska tråkiga låtar som hördes genom filmen. Och även om det känns 80-tal tyckte jag inte känslan var den rätta, inte så som den kunde ha varit iaf. En kul detalj är att jag la märke till minst två skådespelare som sedan var med i American Psycho, varav den ena var huvudrollsinnehaverskan Chloë Sevigny.



Kände inte att handlingen var särskilt intressant att följa då det mestadels bara gick runt runt. De var ett stort gäng vänner som gillade att gå till denna nattklubb och där lyssnade på musiken, dansade och pratade om allt möjligt i sina liv. Chloë Sevigny sköter sig bra och gillar det hon gör här. Däremot tyckte jag Kate Beckinsale var ganska dålig faktiskt, likaså ett par andra av skådespelarna. Stundtals kändes det lite som en TV-produktion vilket aldrig är ett plus.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.1