tisdagen den 30:e september 2008

The Killer Elite



Titel: The Killer Elite - Mördargänget
Genre: Drama/Action/Thriller
Land: USA
År: 1975
Regi: Sam Peckinpah
I rollerna: James Caan, Robert Duvall, Bo Hopkins, Burt Young

Handling: Under ett uppdrag för CIA blir en av ledarna för agenterna, Mike Locken, svårt skjuten av en av sina egna. Orsakerna till beskjutningen är höljda i dunkel och Locken bestämmer sig för att gå till botten med händelsen.

Omdöme: Regissören Sam Peckinpah gjorde genom åren flera kontroversiella filmer, men framförallt bråkade han ofta med studion. Han var även en notorisk alkoholist och antagligen inte direkt lätt att ha att göra med för skådespelarna. Hans karriär led mot sitt slut när han fick chansen att regissera denna film som handlar om en organisation som jobbar åt CIA med att göra skitjobbet. När kollegorna Mike (James Caan) och George (Robert Duvall) vaktar en viktig person i ett hus förändras plötsligt allt när Mike blir skjuten i armbågen och knät som gör att hans karriär är hotad och frågan är om han någonsin kommer kunna gå igen.



Efter en lång väg tillbaka får han sin chans till hämnd när den skyldige dyker upp igen. Den här gången ska han skydda en kinesisk man och hans dotter. Till sin hjälp tar han Mac (Burt Young) och Miller (Bo Hopkins) som ska stå för muskler och vapen. Miller är coolast av dem med sin vapenexpertis och sina sköna glasögon. James Caan och Robert Duvall är stabila i sina roller och får filmen att hålla sig på mattan så att säga. Det blir tyvärr lite rörigt med storyn och man slänger in ninjor som vill åt den kinesiska mannen. Efter den lovande inledningen hoppades man på något bättre, men man dribblar bort sig när det blir lite förvirrande. De vanliga slow-motion scenerna av Peckinpah bjuds man självklart på och de är alltid sevärda.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.0

måndagen den 29:e september 2008

Snow Angels



Titel: Snow Angels
Genre: Drama
Land: USA
År: 2007
Regi: David Gordon Green
I rollerna: Kate Beckinsale, Sam Rockwell, Michael Angarano, Nicky Katt

Handling: Flera människors liv vävs samman i en småstad där en småbarnsmamma måste ta itu med sin frånvarande make som återvänt samtidigt som en high school-elev, som jobbar på samma jobb, börjar umgås med en ny tjej på skolan.

Omdöme: Jag hade förväntat mig en lite lättsammare film, men den bygger snabbt upp ett intressant drama om flera människors liv i en liten småstad. Kate Beckinsale spelar småbarnsmamman Annie som jobbar på en restaurang samtidigt som hon måste ta hand om sin lilla dotter Tara och se till sin sjuka mor. Men som om det inte vore nog återvänder hennes make och far till Tara. Den man hon en gång älskade har förändrats, men nu vill han ha tillbaka henne och sin dotter.



På samma restaurang jobbar Arthur (Michael Angarano) som Annie brukade sitta barnvakt åt under flera år. Hans föräldrar håller på att separera, men han själv har börjat umgås med en ny tjej på skolan, Lila. Efter att filmen fått lite tid på sig att introducera karaktärerna och låta en lära känna dem, börjar det riktiga dramat och man går allt djupare. Filmen blir många gånger både dramatisk och gripande, samtidigt som den överraskar och visar sig vara bättre än väntat. Jag väntade hela tiden på att det skulle ta slut, det positiva med den alltså. Trodde den skulle tappa och förändras till det gamla vanliga, men istället drogs man längre och längre in i dramat.



Det finns flera positiva saker att säga om den här filmen. Till en början störde jag mig på Glenn (Sam Rockwell), Annies make, som uppför sig illa och är allmänt jobbig. Likaså Nate (Nicky Katt), make till Annies bästa vän Barb, som känns kaxig. Som tur är höjer sig båda, speciellt Rockwell som till slut övertygar och imponerar. Likaså gillar jag Beckinsale som här visar att hon är mer än vacker (för det är hon verkligen) när hon ger en prestation som borde ge henne fler roller av bra regissörer. Musiken måste också nämnas som jag gillade rakt igenom filmen. Den ligger oftast i bakgrunden och skapar rätt stämning och känsla, fick lite Lost in Translation-vibbar faktiskt. Gillade Annie och relationen mellan Arthur och Lila mest. Kunde kanske slutat någon minut tidigare för bäst effekt. Avslutningsvis påminner den faktiskt om The Ice Storm (inte bara klimatet).

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

söndagen den 28:e september 2008

You Can Count on Me



Titel: You Can Count on Me
Genre: Drama
Land: USA
År: 2000
Regi: Kenneth Lonergan
I rollerna: Laura Linney, Mark Ruffalo, Rory Culkin, Matthew Broderick

Handling: Syskonen Sammy och Terry Prescott har varit föräldralösa sedan barndomen, då deras föräldrar omkom i en bilolycka. Medan Terry valde att söka sig bort och uppleva världen stannade Sammy kvar i den lilla hemstaden Scottsville, där hon nu lever med sin 8-årige son Rudy och arbetar på det lokala bankkontoret. En dag får hon ett brev från Terry som berättar att han är på väg hem. Men vad Sammy hoppades skulle bli ett kärt och varmt återseende förvandlas snabbt till djup besvikelse när det går upp för henne vad syftet med den destruktive Terrys hemkomst verkligen är. Samtidigt tar den tidigare kyliga relationen till hennes chef en oväntad vändning, vilket ytterligare ställer problemen på sin spets.

Omdöme: Jag kände inte till den här filmen av någon anledning, trots att den fick två Oscarsnomineringar (kvinnlig huvudroll och manus) och har Laura Linney och Mark Ruffalo, båda som jag gillar. Och efter att ha sett filmen kan jag bara gilla dem mer, de är verkligen bra här. Och även om det är de två som bär filmen tillsammans och på var sitt håll, så får man bl.a. en fin birollsprestation av Rory Culkin i sin filmdebut.



Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är jag gillar med den här filmen, för egentligen är det inget speciellt med historien. Den är varken jättegripande, dramatisk eller sorglig, men trots det är det något som tilltalar mig med den. Kanske är det just att den inte försöker vara något av detta och istället bara är ett bra drama om två syskon och hur deras liv är när de träffas. Det känns äkta och det är väldigt viktigt för att man inte ska tröttna på en sån här film. Det är regidebut för Kenneth Lonergan som även skrev manus och har en biroll i filmen. Han har senare bl.a. skrivit manus till Gangs of New York (Oscarsnominerat) samt komedin Analyze This.



Mark Ruffalo som Terry bjuder verkligen på en bra rolltolkning som gör att man inser att han varit bra ett bra tag och inte bara någon som dykt upp på senare tid. Han förtjänar helt klart mer uppmärksamhet framöver. Laura Linney tillhör en av de absolut främsta skådespelerskorna på senare tid och är perfekt i den här typen av roller där hon får göra lite av allt. Lite kul är att Matthew Broderick var den som först blev castad (i rollen som den nya bankchefen) då han är vän med regissören som skrev rollen direkt för honom. Det är sammanfattningsvis en film som inte har några toppar och dalar, utan en film som är jämn rakt igenom och får en också att tänka till lite om livet.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

Convoy Busters



Titel: Un Poliziotto scomodo / Convoy Busters / Smugglarkonvoj
Genre: Action/Kriminaldrama
Land: Italien
År: 1978
Regi: Stelvio Massi
I rollerna: Maurizio Merli, Olga Karlatos, Massimo Serato, Nello Pazzafini

Handling: Kommisarie Olmi är en hårdför snut som går sin egna väg. Hans kompromisslösa och tuffa attityd ogillas av hans chef. När så Olmi av misstag skjuter en oskyldig medborgare blir han förflyttad från Rom till en pittoresk liten by vid det Adriatiska havet. Där träffar han snart sin kärlek och allt verkar frid och fröjd, tills han stöter på ett gäng vapensmugglare. Snart inser Olmi att han måste damma av colten och ta i tu med buset med samma metoder som fick bort honom från Rom.

Omdöme: Efter att tidigare ha sett Fatal Charm (1977), en sämre eurocrime-film av Stelvio Massi, var jag på förhand lite skeptisk till denna. Det märks dock snabbt att den här filmen har högre produktionskvalité med snyggare foto, bättre story, bättre action och bra musik.



Kommisarie Olmi spelas av Maurizio Merli på ett sätt som får en att tänka på Dirty Harry. Han kanske inte har de coola kommentarerna hela tiden och han har inte en jättepistol, men han använder sin Colt flitigt. Så pass flitigt att han råkar döda en oskyldig efter att han trott att han än en gång skulle bli attackerad av beväpnade män.



Filmen har några scener som sticker ut extra mycket där allt faller på plats på ett bra sätt. Musiken i filmen är lite upp och ner, men för det mesta är den bra eller mycket bra när det väl gäller. Man känner direkt att något bra kommer hända som t.ex. när man i slowmotion ser en beväpnad man springa bort från en jagande helikopter. När han så vänder sig om för att skjuta mot den ser man Kommisarie Olmi luta sig ut och skjuta honom. Riktigt cool scen som man var tvungen att se om ett par gånger.



Tyvärr har filmen en svacka ungefär i mitten, efter att han skjutit en oskyldig fotgängare. Han förflyttas då bort från Rom till en liten fiskeby där ingenting händer, iaf till en början. Han träffar en lärarinna och blir romantiskt involverad med henne. Sen kommer han ett smugglargäng på spåren och då tar filmen också fart igen.



Avslutningen är perfekt när han plockar fram sitt vapen ur skrivbordslådan och laddar den med ammunition för att sen ge sig på gänget som kidnappat ett par barn. Hade mittendelen varit bättre hade det blivit ett högre betyg, men det är hur som helst en klart sevärd film och en av de bättre i genren.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.9

Sommersturm



Titel: Sommersturm / Summer Storm
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: Tyskland
År: 2004
Regi: Marco Kreuzpaintner
I rollerna: Robert Stadlober, Kostja Ullmann, Alicja Bachleda-Curus, Miriam Morgenstern

Handling: Tobi och Achim, den lokala roddföreningens stolthet, har varit bästa vänner sedan barnsben. Deras vänskap visar dock helt oväntade effekter när de tillsammans med föreningen åker för att tävla på ett sommarläger. Achim börjar spendera mer och mer tid med sin flickvän Sandra, som är med i roddklubbens damlag, samtidigt som en tjej vid namn Anke förälskar sig i Tobi. Dagen före tävlingarna drar en storm ihop sig, både metrologiskt och mentalt.

Omdöme: Detta är en mysig tysk film som visar prov på hur det både kan vara oerhört svårt och underbart att växa upp en sommar. Jag visste på förhand lite om filmen, men blev tagen av det snygga omslaget som gjorde att jag hoppades på en snygg film. På sätt och vis lyckas den bli snygg, men fotot är egentligen inte det viktigaste, utan det är atmosfären den lyckas bygga upp (för det mesta). Det är just känslan av att växa upp och inte veta vad som ska hända med kärleken, vännerna och allt annat man tänker på.



Det finns ett par starka scener som jag främst tycker fungerar bäst när filmen är dramatisk och det mesta inte är så enkelt. Man får fram den rätta känslan genom några sköna låtar i filmen som påminner om det man ofta får höra i bra independent-filmer eller t.ex. Lost in Translation. Dock ska man inte jämföra med sistnämnda, utan det handlar helt enkelt om två kompisar som en sommar går igenom något som kommer förändra deras vänskap för alltid. Det är intressant hur man ena stunden känner att det inte är en film för mig, för att i nästa stund tänka om och känna att den lyckas förmedla den rätta obehagskänslan så att man förstår och kan acceptera det man ser.



Filmen går lite i vågor då den blandar komiska inslag och skämt med mer allvarliga ämnen. Det gör att man på något sätt känner igen sig i någon av karaktärerna samtidigt som man inte alls förstår sig på vissa. Men så är det i livet, alla är olika och filmen visar prov på hur det kan vara i en grupp. Jag kände väl att filmen kanske borde ha fokuserat än mer på delen i filmen då allt på något sätt flyter samman. Denna del var nog bäst och jag gillade hur man fick se de olika karaktärerna i olika klipp till perfekt musik. Men filmen valde att ta sig ur detta lite för snabbt och avslutade med att det mesta löste sig på något sätt. Jag hade velat ha kvar den där känslan av osäkerhet som jag tycker var så bra ett tag. Hur som helst en film som växer och växer, men som kanske saknar något för att jag riktigt ska tycka om den.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

The Interview



Titel: The Interview / Förhöret
Genre: Thriller/Kriminaldrama
Land: Australien
År: 1998
Regi: Craig Monahan
I rollerna: Hugo Weaving, Tony Martin, Aaron Jeffery, Michael Caton

Handling: I ett mörkt förhörsrum sitter Eddie. Mittemot honom sitter detektiven John Steele. Desperat letar Eddie efter svar på polisens frågor. Hans enda chans är att säga vad de vill höra. En dödlig katt- och råtta lek har fått sin början. Frågan är bara vem som är katt och vem som är råtta.

Omdöme: Hugo Weaving (känd från Matrix-trilogin och Sagan om ringen-trilogin) gör en riktigt stark rollprestation i denna smarta film som växer mer och mer. Han blir bortsläpad av polisen som stormat in i hans lägenhet kl. fem på morgonen. De går igenom hans lägenhet och packar ner det mesta i lådor. Utan att han vet vad som försigår tar de honom till polisstationen där han sätts i ett förhörsrum. Under flera timmar förhörs han av två poliser på ett otrevligt och stundtals hotande sätt.



Utan att avslöja för mycket måste jag säga att jag gillade det här. Förutom Weaving spelar även mannen som förhör honom (Tony Martin) på ett övertygande sätt. Däremot var hans "sidekick" mindre bra. En muskelknutte som mest var aggresiv (vilket han iof skulle vara), men utan att imponera. Vill även påpeka att detta var regissörens regidebut och den har han lyckats bra med. Bra filmad, bra upplägg och även att det är mer som ligger under ytan än man först tror...



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

The Offence



Titel: The Offence / Övergreppet
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 1972
Regi: Sidney Lumet
I rollerna: Sean Connery, Ian Bannen, Trevor Howard, Peter Bowles

Handling: En film som blottlägger polisövergrepp och handlar om polisen Johnson som under ett förhör misshandlar en man väldigt brutalt när han är helt övertygad om att denne gjort sig skyldig till fruktansvärda brott.

Omdöme: Först och främst kan jag berätta att jag blev både överraskad och väldigt intresserad från allra första början när filmen drar igång i slow-motion och har ett runt ljust sken som täcker större delen av bioduken. Detta pågår under några minuter och när sen kameran åker mot en stor lampa i ett förhörsrum, försvinner sakta det ljusa skenet och filmen kan sätta igång på allvar. Denna inledning, helt utan dialog, får iaf mig att bli helt inne i filmen från första början. En applåd till regissören för att kunna göra detta.



Filmen är överhuvudtaget speciell och intressant i flera avseenden. Den lyckas skapa ett par mycket intressanta och starka karaktärer, samtidigt som den har en intressant och bra historia som hela tiden utvecklas och ändras. Det blir lite som så att polisen och brottslingen byter plats under filmens gång då mer och mer avslöjas. Detta i kombination med karaktärerna gör att jag tyckte filmen fungerade på flera plan och rakt igenom filmen. Sen är allt i filmen inte i kronologisk ordning, vilket görs på ett bra och lyckat sätt.

Skådespeleriet är också en viktig faktor och jag måste säga att detta är den allra bästa rollprestationen jag sett Sean Connery göra. Han brukar vara bra, men på ett annat sätt. Här spelar han i en roll som man inte riktigt är van att se honom i, även om han stundtals känns igen. Men hur han hanterar sin karaktär som förändras så mycket under scenerna, är verkligen imponerande. Hade varit värt en Oscarsnominering faktiskt. Detsamma kan sägas om brottslingen, som spelas av Ian Bannen, som inte har lika mycket tid på duken, men som gör en riktigt stark prestation. En karaktär som också förändras en hel del på ett imponerande sätt. Även veteranen Trevor Howard dyker upp under några scener med Sean Connery som är riktigt bra.



Filmen innehåller helt enkelt mycket starkt skådespeleri, starka karaktärer och en bra handling som berättas väl av regissören, skådespelarna och alla andra inblandade. Det är en underskattad film som borde ses av fler. Nu låter det kanske som om detta är ett mästerverk, det är det inte, men den är fortfarande mycket bra och sevärd. Orsaken till det relativt låga IMDb betyget tror jag har mycket med temat att göra i filmen där en man alltså ger sig på unga skolflickor. Man får inte direkt se något grafiskt obehagligt i detta sammanhang (skolflickorna), men det finns en del minnesbilder som dyker upp som flashbacks för polisen (Connery) som är lite obehagliga.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

lördagen den 27:e september 2008

Knocked Up



Titel: Knocked Up / På smällen
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 2007
Regi: Judd Apatow
I rollerna: Seth Rogen, Katherine Heigl, Paul Rudd, Leslie Mann

Handling: Festprissen Ben Stone får sig en rejäl överraskning när hans one night stand från några veckor tidigare dyker upp och berättar att hon är gravid.

Omdöme: Alison Scott (spelad av Katherine Heigl) jobbar på nyhetskanalen E! och får chansen att leda sitt egna program. Hon går ut och firar detta med sin syster Debbie (Leslie Mann, som är gift med regissören Judd Apatow) och träffar där den ständigt pårökte Ben Stone (Seth Rogen). Det ena leder till det andra och de har ett one night stand. Givetvis blir hon gravid och kaoset utbryter. Hon tar kontakt med Ben igen för att berätta nyheten och se om de har något gemensamt och kanske en framtid tillsammans.



Filmen är lyckligtvis seriösare än en vanlig tonårskomedi brukar vara och det gör att den håller intresset uppe. Det är lagom mycket humor, även om den kunde varit roligare på sina håll, och man får också med en allvarligare sida. Filmens svaghet ligger bland annat i dess längd då den tappar lite fokus efter halva filmen innan man kommer till slutspurten. Med runt två timmars speltid känner jag att man lätt kunde ha kapat en kvart-tjugo minuter. Filmen är inte direkt mysig, men har ändå en trevlig känsla över sig. Kul också med en hel del filmreferenser genom hela filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6