söndagen den 30:e november 2008

Surveillance



Titel: Surveillance
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA/Tyskland
År: 2008
Regi: Jennifer Lynch
I rollerna: Bill Pullman, Julia Ormond, Pell James, Michael Ironside

Handling: Två FBI-agenter jagar ett par sinnessjuka seriemördare. Tre av de tilltänkta offren klarar sig med livet i behåll, men alla har vitt skilda versioner av det som hänt. Vem talar sanning och vem ljuger?

Omdöme: Jennifer Lynch låter sin far David Lynch agera som producent när hon här regisserar sin genombrottsfilm. För även om detta är hennes andra film som regissör, kom hennes regidebut 1993 vilket inte ledde till någon vidare karrirär. Men i och med denna har hennes karriär tagit fart. Det är som om man skulle slå ihop David Lynch och Coen-bröderna i denna skruvade historia. Stundtals vill man klubba ihjäl henne för att vissa karaktärer känns alldeles för skumma och det på så sätt inte kan tas på fullt allvar. Där emellan är det riktigt bra inlevelse, spänning och mystik som gör att man vill ha mer.



Bill Pullman och Julia Ormond spelar två FBI-agenter som kommer till polisstationen i den lilla hålan efter att en serie brutala mord ägt rum i trakten. Tre vittnen skall nu förhöras för att ge sina versioner av vad som hänt. Problemet är bara att det inte är många av de närvarande som är fullt normala. Samtidigt som historierna spelas upp vet man inte vad som pågår. Det är en speciell upplevelse att få se denna sortens blandning där det ena stunden är brutala mord som begås för att det i nästa är barnsliga beteenden bland de vuxna.



Bästa prestationen ger den yngsta skådespelerskan i filmen, Ryan Simpkins, som rakt igenom känns naturlig och bra, en av få normala karaktärer i filmen. Sen gillade jag även Julia Ormond, fast där var karaktären inte lika normal. Det var som om det vore första gången jag såg henne i en film. I själva verket är det Fröken Smillas känsla för snö som jag nog bäst kommer ihåg henne ifrån, men detta är en mycket mer minnesvärd roll. Både Bill Pullman och Julia Ormond har för övrigt varit med i var sin David Lynch-film tidigare - Lost Highway respektive Inland Empire.



Det är definitivt en intressant film som också har manus skrivet av Jennifer Lynch tillsammans med Kent Harper, som också spelar ett av vittnena i filmen. En sak som måste sägas är att det inte är varje dag man ser en kvinnlig regissör göra en sån här film, speciellt med tanke på våldet i den. Men det är helt klart uppfriskande och hon har lärt sig väl av sin far (även om hon verkar ha blivit lite "skadad" av att ha varit med i hans Eraserhead som liten). En sak som är viktig är hur man uppfattar saker och ting. Så antingen gillar man det här eller inte beroende på hur man väljer att tyda allt. En väl berättad historia som får en att uppskatta filmen från början till slut.



3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9

Red



Titel: Red
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2008
Regi: Trygve Allister Diesen & Lucky McKee
I rollerna: Brian Cox, Tom Sizemore, Kyle Gallner, Amanda Plummer

Handling: Avery, en ensam gammal butiksägare, blir trakasserad av ett gäng bråkiga ungdomar. Handgemänget slutar brutalt med att de skjuter ihjäl hans hund, Red, vilket väcker smärtsamma minnen och blir startskottet på en lång och känslosam kamp för rättvisa.

Omdöme: Redan när filmen börjar märker man att det är en lågbudgetproduktion, speciellt med tanke på att man filmat med digitalkamera. Detta gör att det i en del scener känns som en TV-film, främst under vissa dagscener. Däremot fungerar det bättre när det är mörkt och längre in i filmen tänker man inte längre lika mycket på det. Filmen bygger på en bok och det märks att det är lite mer tanke bakom karaktärerna och historien än vad en sån här film annars skulle bjuda på.



Avery, övertygande spelad av veteranskådespelaren Brian Cox, lever ensam med sin gamla hund Red. Men när tre unga killar en dag kallblodigt skjuter hans hund framför ögonen på Avery, vill han ha rättvisa - att killarna erkänner att de gjort fel. Vad som följer är inte bara en jakt på rättvisa, men även att gamla minnen hos Avery börjar dyka upp. Och det är här filmen, eller rättare sagt manuset, fungerar bra. Men man kunde definitivt ha gjort mycket mer med storyn vad gäller det visuella och även det känslomässiga.



Man får också blandad kvalité på prestationerna där vid sidan om Brian Cox även Kyle Gallner, som en av killarna, sköter sig bäst. Men Tom Sizemore har verkligen gått ner sig och känns inte särskilt trovärdig i sin roll som pappan till två av killarna. Med en större budget, lite ändring i manuset (men inte nödvändigtvis storyn) så man får ta del av mer känslor och några bättre skådespelare förutom de två nämnda, hade det kunnat bli en bra film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

lördagen den 29:e november 2008

Changeling



Titel: Changeling
Genre: Drama/Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 2008
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Angelina Jolie, John Malkovich, Jason Butler Harner, Jeffrey Donovan

Handling: En moders önskan att få återse sin son blir verklighet då han efter att ha varit försvunnen i månader återvänder hem. Men något är inte som det ska och hon börjar misstänka att pojken som kommit tillbaka inte är hennes son.

Omdöme: Omsorgsfullt och med känsla för berättandet lyckas Clint Eastwood fånga historiens kärna på ett träffsäkert sätt. En historia som till en början känns som vilken som helst förvandlas till något mycket större som kommer att påverka väldigt många människor, inte bara en mor. Man kastas in i en annan tid då året är 1928 och världen såg annorlunda ut. Och det tar inte lång tid för en att dras in i det hela. Likt Mystic River och Million Dollar Baby skapar Clint Eastwood mycket känslor som främst förmedlas via utmärkt skådespeleri, som självklart till stor del är tack vare honom själv.



Angelina Jolie, som många glömt eller inte vet vann en Oscar för bästa biroll i Girl, Interrupted, axlar här huvudrollen som Christine Collins, den hängivna och ensamstående mamman till den lille pojken Walter. Men när hon en lördag måste hoppa in på jobbet lämnar hon Walter ensam. När hon kommer hem är han borta. Han är inte den som är ute efter att det är mörkt, hon har uppfostrat honom väl. Från denna dag kommer hon göra allt för att hitta sin son och kommer både ha de som stöttar henne och motarbetar henne.



Angelina Jolie gör en utan tvekan bra prestation som visar en varierad sida av hennes skådespelartalang där hennes karaktär slits mellan hopp och förtvivlan. Hon är en vänlig och omtänksam kvinna, men samtidigt en fast besluten sådan. John Malkovich gör sin roll som pastor Gustav Briegleb utan anmärkning och passar bra i sin mustasch. Kanske att hans karaktär kunde haft lite mer utrymme, men han dyker upp som gubben i lådan när man minst anar det. Mest övertygad och framförallt överraskad blev jag av Jason Butler Harner i rollen som Gordon Northcott. Han hade gärna fått vara med lite mer, men så fort han är med briljerar han.



Clint Eastwood står för musiken som är bra, även om det tyvärr endast är en eller två slingor som spelas ett flertal gånger. Men ju längre in i filmen man kommer, ju mer passar det. Den fångar filmens budskap på ett ypperligt sätt och därför passar det att man får höra det om och om igen. Sen baseras filmen på verkliga händelser och det gör att man bara får mer känslor för det som inträffar. Det gör också att det inte blir tillrättalagt som det annars lätt hade blivit. En helgjuten film som kanske inte når upp till allra högsta nivå, men som trots allt är en mycket bra film och framförallt elegant berättat.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1

Wendy and Lucy



Titel: Wendy and Lucy
Genre: Drama
Land: USA
År: 2008
Regi: Kelly Reichardt
I rollerna: Michelle Williams, Wally Dalton, Will Patton, Will Oldham

Handling: En fattig ung kvinnas kamp för att ta sig till Alaska och hitta ett lukrativt jobb går rakt igenom USA. Hon bor i sin bil tillsammans med sin hund Lucy men när bilen går sönder blir hennes situation allt mer ohållbar.

Omdöme: Det här är en väldigt naturlig och avskalad historia som följer Wendy (Michelle Williams) under hennes vistelese i en liten amerikansk stad. Regissören Kelly Reichardt ville inte att hennes huvudrollsinnehaverska skulle se för snygg ut och beslutade att hon inte skulle ha någon make-up för att ge henne ett mer alldagligt utseende. Och det lyckas man med för hon ser främst ut som en pojkflicka. Samtidigt ger det en äkthetskänsla som är viktig för rollen.



När hennes bil en tidig morgon inte vill starta och ger ifrån sig gräsliga ljud, måste hon hitta en bilmekaniker som kan hjälpa henne. Under tiden hon väntar stiftar hon bekantskap med en parkeringsvakt (Wally Dalton) som hon kommer stöta på under de kommande dagarna. Skådespeleriet är bra av de stora rollinnehavarna och filmen puttrar på i trevlig takt. En äkta indiefilm och även om den är inte strålande så fungerar den. Den enda musiken i filmen är den som Wendy nynnar på, men det funkar det med.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

Casino



Titel: Casino
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 1995
Regi: Martin Scorsese
I rollerna: Robert De Niro, Joe Pesci, Sharon Stone, James Woods

Handling: Las Vegas 1973 är en stad fylld av glitter och drömmar. Det är scenen för miljonärer, politiker och glamorösa showgirls. Där bor spelare, lånehajar och hallickar - och det är maffians paradis. Sam "Ace" Rothstein är mannen som hänsyslöst driver sitt casino åt maffian. Men när hans gode vän Nicky Santoro bestämmer sig för att flytta till öknen går allt bara utför.

Omdöme: Det är såna här filmer som inte görs längre. Man har en ypperlig regissör som får jobba med strålande skådespelare, vad kan gå fel ? Martin Scorsese och manusförfattaren Nicholas Pileggi jobbade tillsammans redan på Maffiabröder som blev en succé. Så varför inte göra om det en gång till ? Det är en sån glädje att få se en sån perfekt berättarteknik som man får se här. Efter bara några minuter känner man att det är speciellt, och nästan tre timmar senare har man inte haft en tråkig stund.



Filmen fick endast en Oscarsnominering (Sharon Stone), men kunde lika gärna fått ett flertal. Robert De Niro är som vanligt gjuten i maffiarollen, även om han inte behöver förta sig lika mycket som han gjort i sina bästa stunder, men ändå mycket bra. Joe Pesci spelar den galne lille mannen perfekt. Likaså är Sharon Stone övertygande i en roll som få skådespelerskor skulle klara av att behandla på liknande sätt. Hon passar verkligen rätt in i karaktären och får ut det mesta. Och så får man inte glömma en skön James Woods som hallick, som tyvärr endast är med i ett par scener. Resten av maffiosorna är självklart klockrena, och man får inte glömma Martin Scorseses egna mamma som dyker upp i en oförglömlig scen (precis som hon gjorde i Maffiabröder).



Det jag gillar med dessa filmer är hur de lyckas få en att intressera sig och bli indragen i det som händer. Det är iofs baserat på verkliga händelser, men övertygelsen i berättandet och skådespeleriet är av yttersta vikt för att det ska bli bra. Jag tror filmen blir lite underskattad då man lätt jämför med Maffiabröder och Gudfadern. Men det tycker jag är helt fel, även om det är en slags uppföljare till Maffiabröder. Den behandlar en helt annan historia och det är bara att njuta av allt man får ta del av. Berättarrösterna är nog vad som sätter pricken över i:et och sällan görs det bättre än av Scorsese.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1

Gomorra



Titel: Gomorra
Genre: Kriminaldrama
Land: Italien
År: 2008
Regi: Matteo Garrone
I rollerna: Salvatore Abruzzese, Salvatore Cantalupo, Marco Macor, Ciro Petrone

Handling: Makt, pengar & blod - detta är vad som styr Italiens maffiafäste nummer ett; Neapel. Befolkningen lever under Camorrans regler och lagar, sällan fria att leva ett normalt liv. I Gomorra följer vi fem livsöden som flätas samman till ett våldsamt crescendo i detta land utan hopp.

Omdöme: När jag hör om den italienska maffian tänker jag genast på Sicilien. Men denna historia handlar om Neapel där den hårda livsstilen drabbar alla i området. Det känns som denna maffia inte är lika sofistikerad och där det ofta är döda eller bli dödad, var med oss eller emot oss som gäller. Det är väldigt mycket svart och vitt i denna värld och det får man se genom flera olika karaktärer som är inblandade i maffian på olika sätt.



Vi har pojken Totò som en dag vill vara med i maffian, men som för nu hjälper sin mamma med livsmedelsleveranser. Vi har de unga killarna Marco och Ciro som hellre startar krig mot medlemmarna i maffian än att vara med i gänget. Pasquale som är skräddare åt en tillverkare som styrs av maffian. Don Ciro som levererar utbetalningarna till de som står med på lönelistan. Och så Roberto som hjälper Franco med att göra sig av med giftigt avfall åt företag. Alla dessa historier är kopplade till den verksamhet som maffian har hand om i Neapel.



Det man måste säga är att skådespelarna sköter sig mycket bra i alla rollerna. Det är inga kända ansikten, i många fall amatörer och i vissa fall riktiga maffiamedlemar som är med som statister då filmen spelades in på plats. Filmens (och bokens) författare Roberto Saviano lever under dödshot och måste ständigt ha livvakter runt sig då delar av maffian som porträtteras vill se honom död.



Filmen bygger sakta upp karaktärerna innan den kommer igång på allvar under sista delen, som jag också uppskattade mest. Jag är lite kluven till vad jag egentligen tycker om helheten då den visar fin potential under vissa scener, som t.ex. Don Ciros sista scen som kanske är filmens höjdpunkt. Den slår även till med blixtrande effektivitet då och då som både chockar och greppar tag i en.



Känner dock att filmens första halva borde varit starkare, bl.a. användandet av musik kunde man ha utnyttjat mycket bättre i flera av de dramatiska scenerna. Förstår t.ex. inte varför man inte använde musiken som dyker upp i eftertexterna i någon av de kraftfulla scenerna då den hade passat perfekt till att höja spänningen. Avslutningsvis måste sägas att Marco och Ciro är filmens höjdpunkter, speciellt Marco (Marco Macor) som påminner om en ung Robert De Niro - kaxig och bryr sig inte om något.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

Hunger



Titel: Hunger
Genre: Drama
Land: Storbritannien/Irland
År: 2008
Regi: Steve McQueen
I rollerna: Michael Fassbender, Stuart Graham, Liam Cunningham, Brian Milligan

Handling: En odyssé inom vilken den minsta lilla gest blir en storslagen handling och där kroppen blir ens sista tillgång till protest. Filmen skildrar den hungerstrejkande IRA-mannen Bobby Sands sex sista veckor vid liv i det brittiska Maze-fängelset i början av 80-talet.

Omdöme: Hunger är en på många sätt kraftfull film som berättar historien om Maze-fängelset där IRA-män hölls fångna under odrägliga omständigheter. Inte gjorde det saken bättre att alla protesterade mot det ena eller det andra genom att t.ex. använda sin avföring på väggarna i cellerna. Denna ohygieniska tillvaro blev inte bättre av att de vägrade nya lakan och att tvätta sig. Det ledde till att vakterna fick ta till extremt våld för att försöka upprätta viss ordning.



Filmen följer till en början en av fängelsevakterna som har till uppgift att ta till hårdhandskarna på fångarna. Det är uppenbart att han inte känner sig säker då han måste kontrollera sin bil, gata och andra ställen för potentiella attentat i form av bomber och IRA-män. Vi får även följa två IRA-män i sin cell och ta del av deras horribla vardag (som de själva alltså försämrar). Och till slut Bobby Sands, som sågs som en ledare bland de egna och tog till hungerstrejk när inget annat bet på politikerna.



Stundtals är filmen väldigt grafisk och levererar en väldigt hård insyn i Maze-fängelset - ett rent helvete. Men där emellan är det tyvärr också som att titta på färg som torkar. Det finns också en scen mellan Bobby Sands och prästen Moran, en IRA-medhjälpare, när de under en enda extremt lång tagning utan klipp eller kamerarörelse sitter och pratar. Den kändes som runt 15 minuter, någonstans läser jag 10 minuter, ett annat ställe säger 17 och en halv minut (vilket isf lär vara det längsta klippet någonsin). Hur som helst är det imponerande att se de två skådespelarna i denna scen, men samtidigt blir det ganska trist efter ett tag. Vad är egentligen meningen med filmen frågar man sig...

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1