torsdag 25 december 2008

The Money Trap



Titel: The Money Trap / Två sammansvurna män
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 1965
Regi: Burt Kennedy
I rollerna: Glenn Ford, Elke Sommer, Rita Hayworth, Joseph Cotten

Handling: Polisen Joe Baron är gift med en rik arvtagerska. Men när pengarna börjar ta slut blir det svårt att hålla uppe livsstilen. När en kassaskåpstjuv strax före sin död avslöjar att det finns en stor mängd pengar i en läkares kassaskåp, börjar en plan formuleras i Joes huvud.

Omdöme: En bortglömd liten film som kan klassas som en sen film-noir med flera skådespelare från perioden. Orsaken till att jag ville se den här filmen var att jag i present fick regnrocken som Glenn Ford i huvudrollen använder genom hela filmen. Det visar sig att regnrocken är med i princip i varje scen och Glenn Ford blev så förtjust i den att han använde den privat även efter filmen. Förutom regnrocken och Glenn Ford är det kul att se Rita Hayworth i rollen som gamla flamman till Joe, och Joseph Cotten som den misstänkte läkaren.



Filmen har ett fint svartvitt foto som skapar mycket av film-noir känslan och det är en av de positiva sakerna med filmen. Den andra är alltså att man lyckats samla flera kända ansikten i denna lilla film. Man har också en ganska bra story, men lyckas inte engagera tillräckligt. Den största boven i dramat är helt klart musiken som är så där typiskt 60-tals jazzig och i många fall horribelt fel för scenerna. När det ska vara spännande eller dramatiskt spelar man en hipp och glad musik som verkligen förstör atmosfären i en film som annars kunde blivit ganska trevlig. Det är verkligen synd när musik förstör en film totalt som den gör här. Men kul att få se filmen med min regnrock i huvudrollen...

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
1 - Musik
4 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.7

onsdag 24 december 2008

You Only Live Twice



Titel: You Only Live Twice / Man lever bara två gånger
Genre: Action/Äventyr/Sci-Fi/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1967
Regi: Lewis Gilbert
I rollerna: Sean Connery, Tetsuro Tamba, Akiko Wakabayashi, Donald Pleasence

Handling: Ernst Stavro Blofeld, SPECTRE:s toppman, försöker starta ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen genom att kapa en sovjetisk och en amerikansk rymdkapsel. James Bond får omedelbart uppdraget att försöka förhindra den förödande katastrof som ett sådant krig skulle innebära. Enligt den brittiska underrättelsetjänsten ska rymdkapslarna ha landat i Japan dit man skickar Bond.

Omdöme: Denna den femte Bond-filmen kom att bli den sista med Sean Connery då hans kontrakt gick ut. Ja, så var det tänkt iaf men som alla vet kom han tillbaka till ytterligare en film efter ett litet uppehåll på en film. För att 007 ska få lite andrum iscensätter man hans död och sätter honom sedan i hemlighet i land på Japans kust. Han tar sedan kontakt med Tiger Tanaka som är hans kontaktman i Tokyo. Till sin hjälp får han den kvinnliga agenten Aki, som han sin vana trogen självklart påbörjar en romans med.



Efter det att Terence Young regisserat tre av de fyra första filmerna, var det dags för Lewis Gilbert att ta över rodret. Han hade precis gjort succéen Alfie och producenterna ville väldigt gärna ha honom. Han tackade dock till en början nej, men blev sedan övertalad. Kan tycka att valet inte var det bästa då jag inte tycker han lyckas få fram samma gnista ur storyn som i de tidigare filmerna. En intressant grej var att när man i förproduktionen av filmen skulle flyga till Hong Kong från Japan, fick man i sista stund ändrade planer. Detta innebar att flera av de ansvariga för produktionen, däribland regissören, undkom döden då planet de skulle ha tagit kraschade och samtliga ombord dog.



Det var inte enda problemet under inspelningen då även en av fotograferna blev av med sin fot när en helikopter kom för nära och klippte av den med rotorbladet. Och som om det inte vore nog begärde legendariske produktionsdesignern Ken Adam $1m för att bygga insidan av vulkanen som används mot slutet av filmen. Detta var vad hela Dr. No hade i budget... Men lyckosamt var det för det ser verkligen äkta ut och mycket ska man tacka honom för i denna och de övriga klassiska Bond-filmerna. Han gav dem ofta en speciell och unik look. Sen måste jag också berömma musiken som höjer stämningen gång på gång, speciellt med titellåten som spelas i olika versioner. Trots detta är det här den svagaste av de första fem filmerna i serien.

Bondskurk(ar):
Ernst Stavro Blofeld (Donald Pleasence) - 3
Helga Brandt (Karin Dor) - 3

Bondbrud(ar):
Aki (Akiko Wakabayashi) - 3
Kissy Suzuki (Mie Hama) - 3

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

måndag 22 december 2008

The Petrified Forest



Titel: The Petrified Forest
Genre: Kriminaldrama/Romantik
Land: USA
År: 1936
Regi: Archie Mayo
I rollerna: Leslie Howard, Bette Davis, Humphrey Bogart, Dick Foran

Handling: Alan kommer vandrande till ett rastställe mitt ute i öknen och träffar där servitrisen Gabrielle. Den efterlyste gangstern Duke och hans gäng tar dem och några andra gäster som gisslan.

Omdöme: Det här kom att bli genombrottet för Humphrey Bogart som spelar gangstern Duke. Han blev evigt tacksam till sin motspelare Leslie Howard, som spelar Alan, då han stod på sig när producenterna hellre ville ha någon annan i rollen som gangster. De två spelade rollerna mot varandra när det var en Broadway-pjäs och Leslie Howard kunde inte tänka sig någon annan än Bogie. Man har även Bette Davis i rollen som servitrisen Gabrielle. Jag känner nästan inte igen henne då hon för första gången går att tycka om (hon spelade senare främst iskalla satmaror framgångsrikt).



Filmens första halva står Alan (Leslie Howard) och Gabrielle (Bette Davis) för det mesta då de träffas och umgås på raststället som hennes far äger. Hon är förtjust i poesi och har stora drömmar om hon bara kan ta sig från öknen. Han är en författare som sett världen och inte vet vad han är ute efter. Men så dyker gangstern Duke (Humphrey Bogart) upp med sitt gäng och håller alla gisslan. Bogart lär ha baserat sin karaktär på ökände gangstern John Dillinger (hans gåstil, rörelser etc). Klart välspelat av Bogie i en roll som passar honom perfekt. Tycker kanske inte att filmen tillhör de allra främsta gangsterfilmerna från den här tiden, men den får med starka karaktärer och känslor så som kärlek, svek, passion och hopp.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

Little Caesar


Titel: Little Caesar
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 1931
Regi: Mervyn LeRoy
I rollerna: Edward G. Robinson, Douglas Fairbanks Jr, George E. Stone, Glenda Farrell

Handling: Rico går med i Sam Vettoris gäng. Han ersätter snabbt Sam som ledaren och kör ut rivalen Arnie Loach från stan. Sedan börjar han sikta in sig på ledaren i staden - "Big Boy".

Omdöme: Denna tidiga gangsterfilm nämns oftast som gudfadern av gangsterfilmer. Det var inte den allra första, men den som många kom att efterlikna i upplägget. Det är ett ganska simpelt upplägg och då tekniken fortfarande var relativt primitiv märks det i många scener att det är studio och lite lågbudget. Men detta lär ha varit något som publiken på den tiden tog till sig då det bara gjorde den effektivare. Nu tycker jag kanske inte att den fungerar lika bra som några andra gangsterfilmer från den här tiden, men jag förstår att Rico/Little Caesar blivit lite av en kultfigur.



Edward G. Robinson spelar Rico/Little Caesar som börjar som en liten småtjuv ute på landet och som tillsammans med sin vän Joe tänker ta storstaden med storm - fast på olika sätt. Rico är fast besluten att bli den störste gangstern av dem alla och börjar hos Sam Vettori och hans gäng. Joe å andra sidan tar upp en danskarriär på ett uteställe. Deras vägar kommer korsas och när tiden är kommen är Joe antingen med Rico eller emot honom. Edward G. Robinson bär filmen på sina axlar under stora delar då många av de övriga skådespelarna inte kan matcha hans karisma och skådespelartalang. Liten till växten, men stor i käften och agerandet passar karaktären honom perfekt. Innehåller några sköna och klassiska repliker väl värda att höra/se.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

söndag 21 december 2008

Definitely, Maybe



Titel: Definitely, Maybe
Genre: Drama/Romantik/Komedi
Land: USA/Storbritannien/Frankrike
År: 2008
Regi: Adam Brooks
I rollerna: Ryan Reynolds, Abigail Breslin, Elizabeth Banks, Rachel Weisz

Handling: Will Hayes är en 30 plus Manhattanbo som mitt uppe i sin skilsmässa börjar bli utfrågad av sin dotter Maya om hur hans liv såg ut innan äktenskapet. Hon vill veta hur han träffade hennes mamma, och Will börjar berätta. Han berättar om tre olika kvinnor som han förälskat sig i och när Maya försöker att sätta ihop bitarna i pappans kärlekspussel inser hon att kärleken inte alltid är så enkel. När Will berättar sin historia för Maya inser han att det definitivt aldrig är för sent att gå tillbaka, och att det till och med finns en möjlighet att få ett lyckligt slut på sin historia.

Omdöme: Ryan Reynolds spelar Will Hayes som jobbar inom reklambranschen. Han delar vårdnaden om sin dotter Maya (Abigail Breslin) och när han en dag plockar upp henne från skolan vill hon veta historien om hur han träffade hennes mamma. Han kommer nu berätta historien om tre kvinnor i hans liv som alla spelat en viktig roll på ett eller annat sätt. Kvinnorna är Emily (Elizabeth Banks), April (Isla Fisher) och Summer (Rachel Weisz).



Det är en historia som lyckas intressera filmen igenom och som är så där lagom utan att gå till överdrift. Man hoppar elegant mellan nutid då han berättar historien och dåtid om när han på 90-talet var inblandad i Bill Clintons presidentkampanj. Dottern Maya avbryter honom då och då i berättandet av historien då hon bara måste få veta någon detalj eller när hon blir uppjagad alternativt besviken. Skådespelarna sköter sig helt ok utan att ge några minnesvärda prestationer. Men de passar i sina roller och även en som Kevin Kline dyker upp i en passande roll som försupen författare. Kan väl tycka att historien avslutas lite väntat, men vägen dit är klart intressant och sevärd.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

Casque d'or



Titel: Casque d'or / Möte under stjärnorna
Genre: Drama/Romantik/Kriminalare
Land: Frankrike
År: 1952
Regi: Jacques Becker
I rollerna: Simone Signoret, Serge Reggiani, Claude Dauphin, Raymond Bussières

Handling: Frankrike under La Belle Epoque. En historia om vänskap, kärlek, svartsjuka och svek. Ett gäng kriminella, ledda av Leca, hänger på en dansrestaurang. I centrum står Marie, kallad guldhjälmen, som har många mäns blickar på sig, inklusive sin svartsjuke mans. Då dyker den f.d. kriminelle Georges Manda upp och vänder på allt.

Omdöme: Jag hade tidigare sett två filmer av regissören Jacques Becker och gillat dem båda. Grisbi (1954) och Le trou (1960) tillhör de bästa franska filmerna från denna period och jag hade hoppats på något i samma stil här. Men Casque d'or, som utspelar sig under 1800-talets slut, känns väldigt annorlunda och får inte fram vad jag hade hoppats på. Istället får man ta del av en historia som jag inte bryr mig nämnvärt om och då får man inte samma intresse för filmen. Filmen lär bygga på en händelse som inträffade 1898.



Simone Signoret övertygar i sin roll som Marie som både är hård utåt sett, men som har mycket känslor för Georges Manda som dyker upp i hennes liv och tar henne med storm. Problemet är bara att hon har ihop det med gängets playboy som blir väldigt svartsjuk och det hela mynnar ut i en kamp om Marie. Och som om det inte vore nog är gängets ledare Leca också ute efter henne. Detta vänder upp-och-ner på gänget och vissa tänker gå hur långt som helst för att få vad de vill ha.



Filmens story är det inget fel på och jag tror det hade kunnat bli riktigt bra om man hade gjort filmen kraftfullare. Nu känns den lite för tillbakadragen istället för att kasta in tittaren i elden, så att säga. Filmen har trots allt en del bra scener som sätter sig och likaså är det svartvita fotot bra, utan att verkligen stå ut. Överlag blir jag faktiskt besviken på filmen som inte lyckas nå ut till mig trots att ingredienserna i storyn finns där.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.0

tisdag 16 december 2008

The Caine Mutiny



Titel: The Caine Mutiny / Myteriet på Caine
Genre: Drama/Krig
Land: USA
År: 1954
Regi: Edward Dmytryk
I rollerna: Humphrey Bogart, Van Johnson, Fred MacMurray, José Ferrer, Lee Marvin

Handling: Under Andra världskriget blir Kapten Queeg posterad på örlogsfartyget USS Caine. Men undan för undan förlorar han förtroendet från sina mannar som tycker att hans beteende blir allt mer irrationellt och frågan kommer upp om Kapten Queeg är tillräckligt stabil för att föra befäl. Under en kraftig storm avsätts han och Löjtnant Maryk tar över. Men Queeg anser att han utsatts för ett myteri och det blir en fråga som får avgöras i krigsrätt.

Omdöme: Humphrey Bogart ville hemskt gärna spela rollen som Kapten Queeg, vilket filmstudion visste om. Det gjorde att de inte ville betala honom den summa som han vanligtvis fick. Eftersom de hade rätt gick han med på att ta mindre betalt istället för att tacka nej. Man lär ha velat ha Richard Widmark i rollen som Kapten och även om jag tror han hade fungerat, så tror jag det var rätt val att ha "Bogie". Jag gillar Widmark mer, men han hade passat bättre i en av birollerna här.



Bogart spelar paranoid och mental labil när han sätts under press, och känner att alla är emot honom. Van Johnson spelar Löjtnant Maryk och är näst högsta befälet ombord Caine. Tillsammans med Löjtnant Keefer (Fred MacMurray) och Fänrik Willie Keith (Robert Francis) börjar de allt mer känna att Kapten Queeg är fel man för jobbet. Det är oftast en ganska så lättsam ton över filmen, men stundtals blir den allvarligare. Ett bra exempel på en lättsam scen, men väldigt talande sådan, är när Kapten Queeg är fast besluten att mitt i natten ta reda på vad som hänt med några jordgubbar som försvunnit.



Vad som drar ner både tempo och helheten är det romantiska inslaget mellan Willie Keith och hans May Wynn. Det hela fyller väldigt lite funktion och dessa scener är helt klart de svagaste i filmen. Enda positiva är väl att man får se vackra nationalparken Yosemite som de besöker i någon scen. Regissören Edward Dmytryk lär själv ha sagt att filmen kunde gjorts bättre om man inte tagit med den romantiska biten och istället fokuserat på att fördjupa sig i karaktärerna och huvudtemat. Då hade detta blivit en klassiker. Så sant som det var sagt, det hade gjort all skillnad i världen. Hela sju Oscarsnomineringar, men i ärlighetens namn var det några för mycket.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1

Die Welle



Titel: Die Welle
Genre: Drama
Land: Tyskland
År: 2008
Regi: Dennis Gansel
I rollerna: Jürgen Vogel, Max Riemelt, Jennifer Ulrich, Frederick Lau

Handling: En lärare genomför ett kontroversiellt experiment i sin gymnasieklass, med syfte att få eleverna att förstå de mörka mekanismerna bakom nazismen och andra totalitära krafter. Men det oskyldiga försöket förvandlas snabbt till en okontrollerbar rörelse och plötsligt tar våldet överhanden. Die Welle bygger vidare på en verklig och omtalad tragedi som ägde rum i en skolklass i Kalifornien, 1967.

Omdöme: Jag visste på förhand inte om att historien delvis baseras på verkliga händelser. Men det känns som en trolig historia, även om tidsramen känns lite väl kort. Filmen utspelas under en vecka och på kortare tid än så har läraren Rainer Wenger fått klassen att börja tänka helt annorlunda och känna gemenskap. Det är inget fel i det, men som sagt känns det allt för snabbt för en sådan omväxling. Nu är iofs ungdomar lättpåverkade och vissa är mer extrema än andra, men ändå.



Filmen följer Marco och hans flickvän Karo som har vitt skilda uppfattningar om Die Welle. Han är en i gänget, ja en av ledarna, medan hon försöker stoppa det hela då hon tycker det går för långt. Intressant att tyskarna gör denna typ av film med tanke på sin historia, men det är också lite därför det blir trovärdigt och har en mening. Das Experiment var också i grund och botten baserat på en amerikansk händelse på en skola och blev till en lyckad film.



Jag har dock lite svårt att sätta mig in i hela situationen och kanske behöver man relatera till någon karaktär för att verkligen känna tillräckligt mycket. Sen har jag oftast svårare att bli meddragen när det handlar om ungdomar, även om det i det här fallet måste vara det. På något sätt blir det lite lättsammare och jag vill se mer kraft från en sån här film. Det ska kännas i hela kroppen, ge rysningar och få en att tänka till. Nu känns det mer som man skrapar lite på ytan och även om det händer tragiska saker väcker det inte så mycket känslor hos mig som det borde.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

The Breaking Point



Titel: The Breaking Point / Illdåd planeras
Genre: Kriminaldrama/Film-Noir
Land: USA
År: 1950
Regi: Michael Curtiz
I rollerna: John Garfield, Patricia Neal, Phyllis Thaxter, Wallace Ford

Handling: Fiskebåtskaptenen Harry Morgan hyr ut sin båt. Pga ekonomiska problem blir han slarvig med vem han gör affärer med. Stora problem uppstår när han hyr ut båten för transport av fyra män som visar sig vara på rymmen efter en stor stöt.

Omdöme: Det visar sig att detta är en remake/nyversion av klassikern To Have and Have Not (1944) med Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Harry Morgan lever ett stillsamt liv med fru och två döttrar - och sin fiskebåt. Han har svårt att få ekonomin att gå runt då han fortfarande har en hel del kvar att betala av på båten. Och efter att en av hans klienter, som han kört från San Diego till Mexiko, struntat i att betala och försvunnit, måste han ta hjälp av den skumme Duncan som erbjuder stora pengar för att smuggla människor.



Harry Morgan spelas av John Garfield som ger en fin prestation som familjefadern som älskar sin fru, men som ständigt har ett orosmoln efter sig i form av Lucy, en riktig femme fatale. Filmen bjuder på några fina platser runt San Diego och spänningen ökar konstant, speciellt som han tar sig an ett skumt jobb där han inte får så många detaljer mer än att han ska transportera fyra män långt ut till havs. Jag kan tycka att slutet kunde kommit lite tidigare för att ge det rätta film-noir slutet, men man får trots allt ett slut som passar in med resterande filmen.



4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4