lördag 31 januari 2009

Sunrise: A Song of Two Humans



Titel: Sunrise: A Song of Two Humans / Soluppgång
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1927
Regi: F.W. Murnau
I rollerna: George O'Brien, Janet Gaynor, Margaret Livingston, Bodil Rosing

Handling: En kvinna från staden förför en bonde och föreslår att han ska mörda sin fru. Något han är tveksam till, men beslutar sig för att göra.

Omdöme: Den tyske regissören F.W. Murnau kom, som så många andra européer, till Hollywood och fick göra denna klassiker som sin debutfilm i Hollywood 1927. Han ligger bl.a. bakom klassikern Nosferatu och har av många kallats pionjär inom filmteknik. Man förstår det när man ser Sunrise som bjuder på filmkonst som man blir imponerad av för att vara från 20-talet. Filmtekniskt må det finnas en mängd godbitar, men jag väljer att se filmen för hur den fungerar nu och inte vad den lyckades skapa då. Den blev för övrigt belönad med tre Oscars, fast det är ett annat kapitel.



Det är främst känslorna den lyckas förmedla med skådespelarnas agerande, handlingen och kanske framförallt musiken som är en stor del av framgången. Det är en både vacker, dramatisk och spännande historia som följer två människor som finner varandra på nytt genom oväntade omständigheter. Det är svårt att inte bli tagen av historien och fatta tycke för de båda i huvudrollerna. Mannen, spelad av George O'Brien, gillar jag kanske mest med hans kroppsspråk som säger så mycket om hur han känner. När han är framåthukad är han aggresiv, deprimerad och uppgiven för att sedan lysa upp och bli hur charmig som helst.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

Electra Glide in Blue



Titel: Electra Glide in Blue
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1973
Regi: James William Guercio
I rollerna: Robert Blake, Mitch Ryan, Billy Green Bush, Elisha Cook Jr.

Handling: Den kortväxte motorcykelpolisen John Wintergreen har börjat tröttna på sitt oinspirerande jobb. Han vill avancera och en dag får han chansen att visa vad han går för när det sker något som kan vara ett mord i hans distrikt.

Omdöme: Vissa gånger kommer man över filmer man aldrig hört talas om som visar sig vara riktiga pärlor. Så när Electra Glide in Blue börjar hoppas jag på en sådan film. Och inledningen är klart lovande med ett elegant foto och en frän introduktion av huvudkaraktären - motorcykelpolisen John Wintergreen (Robert Blake). Fotot står för övrigt Conrad L. Hall för som vann tre Oscars (av tio nomineringar) och som regissören James William Guercio i sin första (och enda) film hemskt gärna ville ha. Pga budgeten hade han inte råd med honom, så han sänkte sitt eget arvode för filmen till en dollar och fick på så vis råd med sin cinematograf.



Cinematografin är helt klart en av filmens starka sidor, mycket tack vare det vackra Monument Valley som stora delar av filmen utspelar sig i. Det är här John och hans partner Zipper patrullerar vägarna under dagarna. Men John vill inget hellre än att bli mordutredare och får sin chans att visa vad han går för när de hittar Willie (en bra Elisha Cook Jr.) ute i öknen som påstår att en man vid namn Frank är död i sitt hem. John tar sig dit som först på plats och påbörjar utredningen. Filmen dribblar sedan tyvärr bort sig och blir allt för virrig utan poäng. Men med en stark avslutning får man iaf till ett avslut som heter duga. Synd bara att man kastar bort en lovande inledning och en sådan avslutning med ett tomt inehåll.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

fredag 30 januari 2009

Monty Python and the Holy Grail



Titel: Monty Python and the Holy Grail / Monty Pythons galna värld
Genre: Komedi
Land: Storbritannien
År: 1975
Regi: Terry Gilliam & Terry Jones
I rollerna: Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Michael Palin

Handling: Historien utspelar sig under kung Arthurs tid, när han tillsammans med sina knektar letar efter den heliga graalen. I sin jakt ligger de mest underliga hinder i deras väg och aldrig har vi sett kungliga knektar som de i Monty Pythons tolkning.

Omdöme: Jag har egentligen aldrig förstått storheten med Monty Python, helt enkelt inte min typ av humor. Eller rättare sagt, vissa saker de gör är klockrena, men oftast känns de för ojämna och många gånger inte alls roliga. Denna deras antagligen största klassiker finner jag ganska underhållande och som fungerar nästan rakt igenom. Det är främst tre-fyra scener som verkligen står ut medan de övriga inte riktigt lyckas få mig att le. Det är stundtals så fjantigt att det blir roligt och det är väl deras styrka också.



En av mina favoritscener är när kung Arthur träffar på en skicklig riddare och frågar honom om han kan tänka sig ansluta sig till hans följe. När han inte svarar vill kung Arthur fortsätta, men hindras då av riddaren som vägrar släppa förbi honom. Därefter följer en svärdkamp som nog är historiens roligaste. Riddaren vägrar ge upp trots att han blir av med alla möjliga kroppsdelar, plus att han är kaxig som bara den. En annan bra scen är när prins Herberts far försöker förklara för två vakter att de ska se till att hans son inte lämnar rummet.



En sak som överraskade på mig i en sån här film var musiken som lika gärna hade kunnat vara tagen från en spännande historia. Den satte sig direkt och jag fann mig själv vissla på huvudmelodin efter filmens slut. Och även om jag inte är förtjust i Monty Python så var det här ändå en ganska sevärd film, men den känns alldeles för överskattad i mitt tycke. Kanske hade man sett annorlunda på den om man sett den när den var inne eller om man hade den sortens humor (vissa scener är dock alltså träffsäkra). Något jag inte uppskattade var de animerade delarna som sänkte intrycket direkt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.5

On Her Majesty's Secret Service



Titel: On Her Majesty's Secret Service / I hennes majestäts hemliga tjänst
Genre: Action/Äventyr/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1969
Regi: Peter R. Hunt
I rollerna: George Lazenby, Diana Rigg, Telly Savalas, Gabriele Ferzetti

Handling: James Bond fortsätter sin jakt på Spectres ledare, Ernst Stavro Blofeld, och han är till och med beredd att begära avsked från underrättelsetjänsten om han inte får fullfölja sitt uppdrag. Den här gången dyker Blofeld upp i de schweiziska alperna, dit kvinnor från hela världen rest för att bli behandlade...

Omdöme: I denna den första Bond-filmen utan Sean Connery ses George Lazenby axla rollen som James Bond. Filmen ser även Bond säga "det här hände aldrig den andra killen" och titta in i kameran, som på så vis introducerade en ny man i huvudrollen. Lazenby var modell och hade varit med i någon reklamfilm, men att ta sig an rollen som James Bond var kanske lite för stort för honom. I intervjuer har han själv sagt att han nog behövde växa upp lite innan han helt skulle ha passat i rollen. Trots allt sköter han sig ganska bra och ett plus var att han bl.a. gjorde alla sina slagsmålsscener själv.



Detta blev även regissören Peter R. Hunts debut som Bond-regissör då han tidigare hade jobbat som editor och assisterande regissör. Hans skicklighet märks tydligt i klippningen av actionsekvenserna som är filmens starkaste sida. Dock är filmen för lång där man känner att tempot stundtals kunde varit bättre och vissa scener hade man lätt kunnat trimma. Bilracingsekvensen är dock skickligt utförd och likaså skidjakten som filmats skickligt av en f.d. olympisk skidåkare som även utförde de mer krävande stuntsen. Jag har alltid gillat denna Bond även om den som helhet inte är den bästa. En sak som förstör mycket av närvarokänslan är de många närbilderna filmade i studio under skidsekvenserna. Man gjorde ofta så i äldre filmer och här används det tyvärr en hel del.



Som huvudskurk får vi Telly Savalas som är perfekt som Blofeld, även om jag gärna hade sett mer utav honom och en lite grymmare sida. Han har ingen sidekick som Bond får slåss med och det är också ett minus. Men hans eleganta hem/forskningscentrum på toppen av ett berg i de schweiziska alperna är perfekt.

Bondbruden Tracy (Diana Rigg) är kanske inte den allra vackraste i Bond-serien, men hon har skinn på näsan och hanterar de olika situationerna på ett bra sätt. Många gånger räddar hon Bond och det är sällan en Bondbrud känns på samma nivå som vår kära agent. Det jag annars kanske gillar mest med filmen är dess musik som i många stunder lyfter scenerna på egen hand. Både typiska Bondmelodier till den ytterst vackra "We have all the time in the world".

Bondskurk(ar):
Ernst Stavro Blofeld (Telly Savalas) - 4
Irma Bunt (Ilse Steppat) - 3

Bondbrud(ar):
Tracy Di Vicenzo (Diana Rigg) - 4
Ruby (Angela Scoular) - 2
Nancy (Catherine Schell) - 3

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9

torsdag 29 januari 2009

Tiger Bay



Titel: Tiger Bay / Farligt ögonvittne
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1959
Regi: J. Lee Thompson
I rollerna: Hayley Mills, Horst Buchholz, John Mills, Yvonne Mitchell

Handling: Elvaåriga Gillie bevittnar hur en polsk sjöman mördar sin flickvän. Hon lyckas få tag på vapnet, men när polisen frågar ut henne om det hittar hon på historier som bara sätter henne mer i smeten.

Omdöme: Regissören J. Lee Thompson gjorde bl.a. klassikerna Kanonerna på Navarone (1961) och Cape Fear (1962) efter att ha gjort denna. Filmen följer pojkflickan Gillie (Hayley Mills) som hemskt gärna vill vara med och leka med de andra barnen som har knallpulverpistoler. En dag i trappuppgången hör hon hur ett par grälar i en lägenhet på ett främmande språk. Hon tittar in genom brevinkastet och ser mannen och kvinnan skrika på varandra och till slut hur mannen skjuter kvinnan med flera skott. Den nu desperata mannen gömmer vapnet i trappuppgången och Gillie är snabb med att plocka på sig det.



Polisinspektören Graham (John Mills) har hand om fallet och frågar ut Gillie om vad hon sett. Men då Gillie gärna hittar på saker väljer hon att inte avslöja något om mannen hon såg eller om att hon hittat vapnet. Mannen, spelad av Horst Buchholz, letar sedan upp Gillie för att få tillbaka vapnet och ta reda på hur mycket hon vet. Hayley Mills, dotter till John Mills, gör här sin första rollprestation och gör det på ett imponerande sätt för en barnskådespelare. Hon är helt klart filmens behållning. Horst Buchholz, som här gjorde sin första engelskspråkiga roll, var en flickidol på sin tid och påminner stundtals om en ung Johnny Depp. Ett plus till fotot som många gånger ger en film-noir look, men filmen når tyvärr inga större höjder.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

måndag 26 januari 2009

Confession of Pain



Titel: Seung sing / Confession of Pain
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Hong Kong
År: 2006
Regi: Lau Wai-keung & Siu Fai Mak
I rollerna: Tony Leung, Takeshi Kaneshiro, Qi Shu, Jinglei Xu

Handling: Kriminalpolisen Lau Ching Hei mördar sin rike svärfar Chow och hans fru Susan anlitar Hei's ex-kollega, alkoholiserade privatdeckaren Bong till att luska i fallet, men där Hei naturligt nog hela tiden ligger ett steg före och söker röja undan spåren.

Omdöme: Hong Kong thrillers brukar för det mesta inte hålla samma standard som sydkoreanska enligt mig. Så är även fallet här där manuset känns hafsigt och virrigt. Vad som ska vara en twist mot slutet har jag redan misstänkt tidigt i filmen och då blir det inte särskilt överraskande. Vad filmen lyckas bra med är de flashbacks som man använder sig av ett par gånger under filmens gång. De är i svartvitt samtidigt som utredarna som befinner sig på platsen är i färg.



Filmen är även för lång för sitt eget bästa med upp emot två timmar utan att det egentligen behövs. Man har relativt få karaktärer att jobba med och det är sällan filmen blixtrar till. Den lyckades inte hålla intresset uppe, även om jag erkänner att jag var ganska trött när jag såg den. Efter att man sett den har man i princip redan glömt vad som hände under stora delar. Känns som det finns en mängd koreanska filmer i genren som åtminstone är sevärda. Ett plus till fotot som försökte med lite färgklickar och några fina vyer av Hong Kong.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.7

lördag 24 januari 2009

The Man in the Glass Booth



Titel: The Man in the Glass Booth
Genre: Drama
Land: USA
År: 1975
Regi: Arthur Hiller
I rollerna: Maximilian Schell, Lois Nettleton, Lawrence Pressman, Luther Adler

Handling: Arthur Goldman är en excentrisk rik judisk man som lever i lyx på Manhattan. Han bor där med sin judiske assistent Charlie som han lär mycket om det judiska livet. Charlie blir dock chockad då det en dag kommer israeliska underättelseagenter och arresterar Goldman och beskyller honom för att i själva verket vara en eftersökt nazist. Han tas till Israel där han i en rättegång tvingas konfrontera de människor som anklagat honom.

Omdöme: Det här är en underlig liten film som inte fått så mycket uppmärksamhet men som kanske borde ses av fler. Baserat på en pjäs av skådespelaren Robert Shaw, men som inte ville ha sitt namn på filmen. Dock ändrade han sig när han såg det slutgiltiga resultatet, men då var det för sent att lägga till hans namn. För regin står Arthur Hiller som främst gjorde sig känd för sina komedier. Man har en story som är uppdelad i två delar där man under första får följa den extremt underlige och excentriske Arthur Goldman i sin Manhattan-våning. Under andra delen är det rättegången mot honom när han anklagas för att vara nazisten Karl Adolf Dorff.



Det är nog bland de mest intensiva rollprestationerna jag någonsin skådat när Maximilian Schell bjuder på sin Oscarsnominerade prestation som Arthur Goldman / Karl Adolf Dorff. Hade det inte varit för ett extremt starkt Oscarsår med Jack Nicholson (Gökboet) och Al Pacino (Dog Day Afternoon) hade han garanterat vunnit Oscarn. Även med dessa två megastjärnor är det nästan så att hans prestation överglänser dem då han kör på i full fart från början till slut. Det är en fröjd att se honom blixtra till med tyska takter där han citerat Adolf Hitler för att blanda det med de typiska judiska dragen.



Filmen är annars så där då den börjar ganska ointressant när man får följa Arthur Goldman i sin lyxvåning högst upp i en skyskrapa. Hans vardagssyssla är att titta genom sitt teleskop på människor som vistas på trottoarerna nedanför och då och då får han syn på en bil han tror följer efter honom. De runt omkring honom tror mest han är galen, vilket han också är, men en dag tar sig en grupp beväpnade män in i våningen och anklagar honom för att vara en eftersökt nazist. Här tar filmen en vändning då iaf jag trodde filmen bara skulle följa denna galning i sin lyxvåning. Men detta miljöombyte gjorde att filmen tog sig och genast blev intressantare.

5 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

torsdag 22 januari 2009

Breaking Point



Titel: Breaking Point / Ett steg för långt
Genre: Kriminaldrama
Land: Kanada/USA
År: 1976
Regi: Bob Clark
I rollerna: Bo Svenson, Robert Culp, John Colicos, Belinda Montgomery

Handling: Vincent Karbone är en ledande byggnadsmagnat i Philadelphia och misstänkt för att leda ett av stadens värsta kriminella gäng. Två av hans män står inför rätta anklagade för mord, och det enda vittnet är Michael McBain som är en lugn judoinstruktör med fru och barn. Karbone är villig att gå hur långt som helst för att hans muskelmän skall slippa fängelse, inklusive att gå efter Michael och hans familj för att se till att han inte vittnar.

Omdöme: Charmige Bo Svenson spelar Michael McBain som en kväll bevittnar en misshandel där två män gett sig på en äldre man. Han avbryter misshandeln och lyckas få iväg de båda männen, men den gamle mannen överlever inte. Polisinspektören Frank Sirrianni (Robert Culp) försöker övertala Michael om att först peka ut de båda förövarna och sedan vittna mot dem. Men det är något han kan komma att ångra då Vincent Karbone (John Colicos) inte tänker släppa det hela obestraffat.



Utan att vara direkt strålande lyckas filmen ändå behålla intresset med några passande och slagkraftiga scener. Tyvärr saknas väl det lilla extra för att göra det här till en riktigt minnesvärd film i stil med Vigilante (1983). Men trots allt är det kul att se en sån här typ av film då och då. Det kanske roligaste är ändå att se Bo Svenson där han verkar ha tagit en hel del från sig själv i verkliga livet när han skapat karaktären.



Kläderna verkar komma från hans egen garderob då de allt som oftast är så där 70-tals fula, han har en blå träningsoverall med gula stripes (typiskt svensk), han kör en äckligt ful Volvo kombi som byter färg mellan senapsgul, brun och röd - beroende på ljus. Lägg därtill att han är judoutövare (i verkligheten har han svart bälte i just judo) och så gillar han ishockey, något som dyker upp ett par gånger.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 4.9

The Groundstar Conspiracy



Titel: The Groundstar Conspiracy / Attentatet
Genre: Kriminalmysterium/Sci-Fi/Thriller
Land: Kanada/USA
År: 1972
Regi: Lamont Johnson
I rollerna: George Peppard, Michael Sarrazin, Christine Belford, Cliff Potts

Handling: Ett hemligt forskningsinstitut drabbas av inbrott och sabotageförsök. Förövaren John Welles fångas, men är svårt skadad av explosionen. En man vid namn Tuxan, som är ansvarig för utredningen, beslutar sig för att ta till drastiska metoder för att komma åt förövarens uppdragsgivare.

Omdöme: Filmen börjar intressant med en gång då man i förtexterna får se en man vid namn John Welles springa igenom korridorer på ett hemligt forskningsinstitut samtidigt som explosioner sker runt honom. Han lyckas ta sig till en närliggande stuga där en ung kvinna hittar honom med helblodigt ansikte när han kommer igenom hennes dörr. Säkerhetspersonal är snabbt på plats och en man vid namn Tuxan tar över utredningen.



Tuxan spelas klockrent av George Peppard. Eller rättare sagt så är karaktären klockren och Peppard spelar honom väl. Han är stenhård och bestämmer precis allt och gör som han vill. John Welles (Michael Sarrazin) har svårt att minnas vad som hänt vilket Tuxan inte vet om han kan lita på. Därför sätter han in alla möjliga metoder för att få honom att minnas igen, som t.ex. chockterapi med elstötar. Under tiden vill Welles ta reda på vad som egentligen hänt och om han verkligen gjort det han blir anklagad för. Hans enda ledtråd är kvinnan i stugan och han bestämmer sig för att börja där.



Jag gillade det mesta med den här filmen, trots att den är lite B. Det är ett bra manus som hela tiden går framåt och har några trevliga vändningar, ett foto med väl valda inspelningsplatser både med vacker utsikt och passande regeringsbyggnader. Men vad som kunde och borde varit mycket bättre, och som förstör en hel del, är musiken. Den lyckas i några fåtal scener och då blir det genast stämningsfullt, men allt som oftast blir det opassande och skrikig musik som det lätt kunde bli under 60-talet och början av 70-talet. Med bra musik hade detta garanterat blivit ett snäpp bättre. Avslutningsvis måste sägas att detta skulle vara perfekt material för en remake, kanske med Cillian Murphy som Welles.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.8

tisdag 20 januari 2009

Vicky Cristina Barcelona



Titel: Vicky Cristina Barcelona
Genre: Drama/Romantik/Komedi
Land: USA/Spanien
År: 2008
Regi: Woody Allen
I rollerna: Rebecca Hall, Scarlett Johansson, Javier Bardem, Penélope Cruz

Handling: Vicky och Cristina, två unga amerikanska tjejer, åker till Barcelona för en härlig sommar och ska bo hos en avlägsen släkting till Vicky. Vicky är försiktig till sin natur, pluggar katalansk kultur och ska gifta sig i slutet av sommaren med präktige Doug. Cristina är hennes raka motsats, öppensinnad, äventyrslysten och sexuellt nyfiken. På en vernissage träffar de den attraktive och kontaktsökande konstnären Juan Antonio som mer än gärna vill se dem bägge i sin säng. Tjejernas åsikt om detta går vitt isär. Mötet blir dock början på ett romantiskt äventyr och kompliceras än mer när Juan Antonios halvgalna ex-fru dyker upp igen...

Omdöme: Woody Allen - känns som han sprutar ut filmer och idéer hela tiden. Hans senaste lyckade film var Match Point, efter det har det varit lite ljummet. Men här tycker jag han lyckas ganska bra och har det vackra Barcelona (och andra delar av Spanien) som bakgrund när ett triangeldrama (eller är det ett kvadratsdrama ?) utspelar sig under en sommar.



Vicky (Rebecca Hall) är den mer återhållsamma av de två och är förlovad med Doug som är kvar i staterna. Cristina (Scarlett Johansson) står för det mer sensuella och oblyga som inte är rädd för att pröva på nya saker. Så när Juan Antonio (Javier Bardem) försöker förföra de båda blir det bara naturligt att Cristina är mer upplagd för äventyret än vad Vicky är. Och när Juan Antonios ex-fru Maria Elena (Penélope Cruz) dyker upp kan allt hända.



Tyckte första halvan av filmen rullade på bra och hade ett par intressanta scener och intriger. Här är kanske Rebecca Hall den som får mest att jobba med och gör det bra. Trevlig bekantskap förresten som jag inte kände igen från något sen tidigare. Men så dyker Penélope Cruz upp och precis som jag misstänkte drar hon ner filmen en del. Hon känns och ser ut som en häxa och även om hon spelar bra, precis som de övriga, så har jag svårt för henne. Javier Bardem passar perfekt som den förföriske, men charmige målaren och agerar starkt rakt igenom. Känns mer som ett lättsamt romantiskt drama än komedi. Kul att se delar av Barcelona man själv känner igen.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6