tisdagen den 30:e juni 2009

Kammerflimmern



Titel: Kammerflimmern / Off Beat
Genre: Drama/Romantik
Land: Tyskland
År: 2004
Regi: Hendrik Hölzemann
I rollerna: Matthias Schweighöfer, Jessica Schwarz, Florian Lukas, Jan Gregor Kremp

Handling: Ambulansföraren Crashs föräldrar dog i en bilolycka som han också var med om. Han återupplever denna händelse om och om igen i drömmar. Crash ser en kvinna med utsträckta armar vid varje tillfälle och en dag möter han henne på riktigt.

Omdöme: Tysk film kan, när den vill, vara både bra och annorlunda. Man kan lätt kalla filmen för en tysk Bringing Out the Dead då båda handlar om en ambulansförare. Och visst finns det likheter, det tänker jag också på till en början. Filmen följer under första tredjedelen Crash och hans kollega Fido när de kör runt Köln på olika utryckningar. Parallellt får man se en gravid kvinna som försöker få sin pojkvän att koncentera sig på henne och barnet istället för sina droger. Men när han tar en spruta för mycket får Crash rycka ut och träffar på kvinnan från sina drömmar.



Det första jag lägger märke till, och som jag gillar, är filmens soundtrack som skapar en skön känsla som passar mycket bra för den här sortens film. All musik må inte vara super, men över lag är den bra och ger filmen den energi den behöver, framförallt i början. För när filmen sedan kommit igång och man kommer in på slutetappen klarar den sig bra på egen hand. För att till en början vara ganska ordinär övergår filmen allt mer till att överraska, utan att för den delen bli överdriven.



Filmen har en intressant ton som gör att jag vill fortsätta titta och bryr mig även om hur det ska gå för karaktärerna. Jag tänker också på hur den kunde ha tagit en annan väg när som helst egentligen och det gillar jag - att möjligheten fanns där och att jag inte var säker på hur filmen skulle sluta. För ända fram tills det att eftertexterna rullar igång sitter man på helspänn och undrar hur det skall gå. Det viktigaste med filmen är egentligen inte handlingen i sig, utan sättet man lyckats skapa stämningen som gör att man dras in. Och det gillar jag och det är något tysk film ofta lyckas med.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2

måndagen den 29:e juni 2009

The Search



Titel: The Search / Det dagas
Genre: Drama/Krig
Land: USA/Schweiz
År: 1948
Regi: Fred Zinnemann
I rollerna: Montgomery Clift, Ivan Jandl, Jamila Novotna, Wendell Corey

Handling: En ung pojke flyr från ett flyktingläger i efterkrigstidens Tyskland. En amerikansk soldat tar hand om honom och planerar att ta honom med sig till Amerika, i tron om att han är föräldralös. Under tiden söker hans mor efter honom.

Omdöme: Filmen som satte regissören Fred Zinnemann på kartan (hans första Oscarsnominering av tio, varav fyra vinster) och introducerade Montgomery Clift för filmvärlden (Oscarsnominerad i sin första filmroll). Men filmen handlar om den lille pojken spelad av Ivan Jandl som, enligt vissa uppgifter, fick lida för sin medverkan i filmen när kommunisterna tog över hans hemland Tjeckoslovakien. Han vann för övrigt en Oscar för sin prestation som bästa unga skådespelare. Men trots dessa utmärkelser har filmen varit relativt okänd under alla dessa år.



Med en stark historia som ger en inblick i situationen i Europa kort efter andra världskrigets slut, får man se vad föräldralösa barn får gå igenom. Den lille pojken blir omhändertagen av en amerikansk soldat spelad av Montgomery Clift och han lär honom både att han är en vän han kan lita på och engelska så att de kan kommunicera. Montgomery Clift ger en mycket fin och mänsklig prestation och känns väldigt jordnära. Scenerna mellan honom och Ivan Jandl får en att le och påminner en del om Kolya. Men filmen har även en mörkare sida där man får se det sönderbombade Tyskland.



Filmen lyckas inte helt gripa tag i mig, men har några scener som får det att liksom kittla i magen då man känner vad som är på gång. Kanske kunde man ha kortat ner vissa partier och istället lagt mer fokus på själva sökandet av pojkens mamma och hans på henne. Nu utgör det förvisso större delen av filmen för hennes del, men det är inte förrän han vill hitta henne som det börjar hända saker på den fronten. Avslutningen på filmen kunde därför ha dragits ut och fått mer känslosamma scener för att verkligen bli slagkraftig. Men det är hur som helst en gedigen film som visar en verklig situation för många barn i efterkrigstider.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9

Network



Titel: Network
Genre: Drama
Land: USA
År: 1976
Regi: Sidney Lumet
I rollerna: William Holden, Faye Dunaway, Peter Finch, Robert Duvall

Handling: Nyhetsankaret Howard Beale är på väg att få sparken efter att ha sagt en del starka ord i direktsändning. När han får reda på detta löper han amok och börjar förklara sitt missnöje med världen i allmänhet och livet i synnerhet för hela USA. Och han gör det live under sin nyhetssändning. Beale gör succé och får ett eget program.

Omdöme: Jag har tidigare sett Network och inte blivit särskilt imponerad av den. Kände för att ge den en ny chans då Sidney Lumet är en favoritregissör och filmen borde tilltala mig mer. Det hela kretsar kring Howard Beale (Peter Finch) som varit i nyhetsbranschen i många år och sett sina bästa dagar. Men så plötsligt säger han i direktsändning att han ska begå självmord om en vecka. Detta gör att höjdarna måste ta ett svårt beslut - ska de ge honom sparken eller låta honom fortsätta ? Mätningsuppgifterna får avgöra och de säger att programmet kan bli en stor succé.



Chef för nyhetsredaktionen är Max Schumacher (William Holden) som också är god vän med Howard Beale. Men han får inte så mycket att säga i situationen när den ansvariga för programmen, Diana Christensen (Faye Dunaway), plötsligt blir intresserad och vill göra en show av det hela. Detta uppskattas av VD:n Frank Hackett (Robert Duvall) som låter Diana ta över produktionen. Problemet är bara att Howard Beale blir allt mer okontrollerbar och galen. Men i takt med det stiger också publiksiffrorna, något TV-bolaget självklart inget har något emot.



Att filmen vann tre skådespelaroscars och hade ytterligare två skådespelare nominerade förvånar mig inte det minsta. Sidney Lumet får ut riktigt mycket av samtliga skådespelare och detta måste verkligen vara en skådespelares drömfilm. Men trots att Faye Dunaway och Peter Finch välförtjänt vann Oscars, så blir jag förvånad över att Robert Duvall inte ens blev nominerad. Han spelar likt Michael Douglas gjorde i Wall Street på sina ställen, även om han inte har lika mycket tid på duken. Peter Finch dog förresten kort innan han vann Oscarn.



Men förutom strålande skådespelarinsatser känns filmen aningen platt. För trots att den tar upp ett minst sagt aktuellt ämne så saknas intensiteten och det övertygande i storyn. Avslutningen är iofs stark, men blir inte det pga hur filmen är berättad. Jag hade gärna velat bli överraskad och sett en film mer i stil med Alla presidentens män (som för övrigt var nominerad samma år) där man har lite mer spänning. En orsak till att man kanske inte lyckas skapa varken spänning eller stämning kan vara att filmen är helt utan musik. Jag gillar inte detta då musik oftast höjer en film och scener på egen hand. Jag blir faktiskt förbannad över att filmen inte är bättre med tanke på potentialen och de underbara skådespelarprestationerna.

5 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

söndagen den 28:e juni 2009

Transformers: Revenge of the Fallen



Titel: Transformers: Revenge of the Fallen
Genre: Action/Sci-Fi
Land: USA
År: 2009
Regi: Michael Bay
I rollerna: Shia LaBeouf, Megan Fox, Josh Duhamel, John Turturro

Handling: Decepticons makter återvänder till Jorden i uppdrag att ta Sam Witwicky till fånga, efter att han lärt sig sanningen om de första forna Transformers. Samtidigt tar Optimus Prime på sig uppdraget att försvara mänskligheten och bildar en allians med internationella arméer för ett andra krig.

Omdöme: Den första filmen bjöd på en hel del underhållning i form av stora actionscener med lyckade effekter. Man byggde där upp filmen med ett par karaktärer, en del humor och alltså en hel del action. Här har man desto mindre karaktärer att bygga upp då det i princip bara är kända ansikten som återvänder. Istället läggs det mer energi på humorn och även fler och framförallt större robotar som dyker upp. Tänk om regissören Michael Bay kunde regissera resten lika bra som han regisserar actionscener.



Shia LaBeouf behöver inte direkt förta sig i en sån här roll, men visar ändå att han är att räkna med i andra filmer och kan nog stå för en och annan övertygande roll i mer seriösa filmer. Megan Fox är på nytt ögongodis, så klart, men tycker även hennes karaktär i det stora hela är bättre här än i första filmen. Hon är inte lika bitchig och får vara lite sötare. John Turturro gillade jag inte nämnvärt i första filmen då han mest var jobbig. Här får han dock mer att jobba med och känns för det mesta bättre, även om det finns tendenser till överdriven humor. Det är det förresten gott om då man ett tag bjuds på ren komedi vilket blir lite för mycket i längden.



Och på tal om längden så är filmen med sina 2.30 för lång. Första filmen låg på runt två timmar och det kändes mer passande. Även om det händer något hela tiden så blir det ändå för mycket. Sams (Shia LaBeouf) föräldrar får en större roll här och blir mest jobbiga varje gång de dyker upp. I första filmen tyckte jag speciellt pappan fungerade bra och det var egentligen han som stod för humorn. Nu är det alltså båda föräldrarna och det funker inte alls lika bra. Samtidigt stör jag mig på robotarna Twins - tvillingarna - som är helt onödiga och bara levererar dumma kommentarer genom filmen. Allt som allt är filmen sevärd om man gillar den första, men inget man behöver se.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8

lördagen den 27:e juni 2009

Shoot 'Em Up



Titel: Shoot 'Em Up
Genre: Action/Kriminalare/Komedi
Land: USA
År: 2007
Regi: Michael Davis
I rollerna: Clive Owen, Paul Giamatti, Monica Bellucci, Stephen McHattie

Handling: En mystisk man vid namn Smith förlöser ett barn under en eldstrid, och måste sedan försvara den nyfödde från en armé av beväpnade män.

Omdöme: Då man gillade Crank som var en fulltankad actionfilm med non-stop action och fart, var det kul att bli tipsad om en film i samma anda. Shoot 'Em Up har hela tiden glimten i ögat där Smith (Clive Owen) levererar den ena töntiga kommentaren efter den andra. Men det funkar, det blir inte dåligt utan komiskt och då accepterar man sånt. Det är även klockrent att han äter morötter hela tiden, en rolig detalj som helt klart är uppskattad. Jag skrattar ett par gånger åt hur sanslöst överdrivna vissa actionscener är. Det är inte ofta man ser den typen av actionscener, men just för att den har glimten i ögat gör att det för det mesta uppskattas.



Även om Clive Owen inte brukar höja sig över mängden i de flesta filmerna så är han rätt i den här rollen. Karaktären ska vara ganska stel och enformig i sitt beteende och det passar bra in på honom som skådespelare. Däremot har jag lite svårt för Paul Giamatti som jag mest stör mig på här. Jag gillade honom i Sideways där han nog får rätt roll att jobba med, men här känns det mest som han överspelar då han inte riktigt klarar rollen. Eller så är det bara att jag inte gillar hans skådespeleri här. Det förstör faktiskt filmen ganska mycket för mig, vilket är synd. Jag har även lite svårt för det faktum att skurkarna inte är tuffare, bättre. Finns ingen grym motståndare som hade kunnat bli en värdig motståndare till Smith.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

The Grapes of Wrath



Titel: The Grapes of Wrath / Vredens druvor
Genre: Drama
Land: USA
År: 1940
Regi: John Ford
I rollerna: Henry Fonda, Jane Darwell, John Carradine, Dorris Bowdon

Handling: Filmatisering av John Steinbecks roman om några Oklahomabor som tvingas dra till Kalifornien för att söka arbete när deras jordplätt beslagtas av banken.

Omdöme: Denna klassiker har jag länge väntat med att se då jag inte brukar vara allt för förtjust i filmer som behandlar depressionen. De är oftast just depressiva och miljöerna är fattiga och slitna, inget jag brukar dras till. Men självklart finns det undantag och en klassiker som denna måste man se. Henry Fonda ses i rollen som Tom Joad vars familj är i full färd med att packa och ge sig av mot Kalifornien när han återvänder hem efter fyra år i fängelse. Han följer med sin familj och sammanlagt är de tolv personer som ska göra den långa resan västerut. På vägen stöter de på olika sorts problem, bl.a. med ekonomin och hälsan. Men deras mål är hela tiden att ta sig hela vägen till Kalifornien där välbetalt arbete utlovas.



Filmen förskönar inte läget, men samtidigt känner man hela tiden att det finns hopp, speciellt i familjen Joad som man får följa. Och jag blir positivt överraskad efter kanske 45 minuter då filmen faktiskt rör sig framåt och inte är så tråkig som jag hade farhågor om. Familjen hamnar i olika slags arbetsläger som i vissa fall känns som naziläger och svåra situationer uppstår. Filmen lyckas både bli dramatisk som intressant där Henry Fonda gör en minnesvärd prestation som känns äkta. Han blev också ett känt Hollywood-namn i och med denna film bör påpekas. Filmen slutar lite tvärt och lämnar mycket osagt, något jag blev lite frustrerad över. Inte en toppfilm, men trots allt sevärd klassiker.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

American Psycho



Titel: American Psycho
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 2000
Regi: Mary Harron
I rollerna: Christian Bale, Justin Theroux, Reese Witherspoon, Willem Dafoe

Handling: Patrick Bateman, en ung streber på Wall Street, har en annorlunda hobby; han mördar för nöjes skull. Ju längre tiden går, desto mer hatar han den värld han lever i.

Omdöme: Christian Bale i en av sina paradroller som Patrick Bateman vars sjuka fantasi leder till ett flertal mord. Han ser ut att vara en perfekt Wall Street-yuppie som bär fina kläder, bor flott, går på inneställena och har utseendet. Men under den vackra ytan döljer sig något mycket ont som kräver blod. Han kan inte längre behärska sig och börjar allt mer bli besatt av att få döda. Må det vara hemlösa, modeller, prostituerade eller arbetskollegor - ingen går säker.



Filmen (och boken den är baserad på) har uppnått kultstatus och även Christian Bale fick i och med denna rollprestation den uppmärksamhet han förtjänar. Hans prestation är underbar att skåda när han i ena stunden charmar allt och alla för att i nästa förvandlas till en riktig psykopat. Hans kommentarer är klockrena och framförs med sarkasm som bara gör njutningen större. Jag kan inte annat än skratta högt vid ett flertal tillfällen när Bale drar igång. Ett bra exempel är när han berättar om olika CD-album med hans favoritlåtar och artister. Andra exempel är när han får plötsliga utbrott som "I have to return some videotapes".



Det är en underhållande film som inte lämnar helt enkla svar på allt som sker i filmen. Man får själv tyda mycket på egen hand och kan också tyda händelserna på olika sätt. Det gör i sin tur att filmen kan ses om och om igen och ses på olika sätt. 80-tals känslan infinner sig också ordentligt, något man bl.a. lyckats med genom musiken, men även frisyrerna och kläderna. Och det är inte bara Bale som sköter sig bra, men det är han som dominerar filmen i varje scen han är med i.



5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

onsdagen den 24:e juni 2009

Life of Brian



Titel: Life of Brian / Ett herrans liv
Genre: Komedi
Land: Storbritannien
År: 1979
Regi: Terry Jones
I rollerna: Graham Chapman, John Cleese, Michael Palin, Eric Idle

Handling: Brian föds samma dag som och i stallet bredvid Jesus. Hans liv skuggas ständigt av denne Jesus.

Omdöme: Efter att ha sett The Holy Grail av Monty Python-gänget och stundtals uppskattat den var det dags för deras andra stora kända verk - Ett herrans liv. Filmen kretsar kring händelserna om Jesus, men berättas på ett, givetvis, skämtsamt sätt när Brian istället får hans uppmärksamhet. Brian hamnar i flera svåra situationer och genom en mängd ihopsatta sketcher får man en långfilm. Vad som slår mig tidigt är att filmen känns relativt fräsch. Att det är en historisk film hjälper givetvis till, men produktionskvalitéen känns aningen högre här än i The Holy Grail. Men så kom den här också fyra år senare.



Filmen inleder annars med några mycket bra skämt som får mig att skratta en del. Men precis som The Holy Grail är den i mina ögon för ojämn för att bli riktigt bra. Vissa skämt/sekvenser är dock klockrena och det är synd att skämten inte kan hålla lika hög klass rakt igenom. För det är vad jag ser som fel i dessa filmer - att skämten helt enkelt är för ojämna. Jag gillar t.ex. steningen, romerska ledaren samt samordnaren för korsfästandet. Men att sitta och vänta på några bra skämt som kommer 15-20 minuter emellan håller inte riktigt. En kul grej var annars låten som spelades till förtexterna och lät som Bond-musik.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

lördagen den 20:e juni 2009

La cérémonie



Titel: La cérémonie / Ceremonin
Genre: Drama
Land: Frankrike/Tyskland
År: 1995
Regi: Claude Chabrol
I rollerna: Isabelle Huppert, Sandrine Bonnaire, Jean-Pierre Cassel, Jacqueline Bisset

Handling: En rik borgerlig familj anställer Sophie som hembiträde. Sophie blir vän med postkassörskan Jeanne. Deras vänskap och provocerande uppkäftighet mot byns konventioner får kaotiska följder.

Omdöme: Ganska tidigt känner man att Sophie (Sandrine Bonnaire) är lite udda och håller på en, eller två, hemligheter. Hon blir anställd av en rik familj som bor i ett hus ute på landsbyggden. Catherine (Jacqueline Bisset) och Georges (Jean-Pierre Cassel) har en son och dotter ihop och lever ett stillsamt borgerligt liv där de gillar att äta middagar och lyssna på opera tillsammans. Sophie verkar inte ha några vänner och gillar mest att titta på TV. Allt mer hamnar hon i svåra situationer pga en av sina hemligheter, något hon blir ytterst besvärad av. Den enda hon känner sig bekväm runt är postkassörskan Jeanne (Isabelle Huppert) som är illa omtyckt av Catherine och Georges.



Det är främst Funny Games och Michael Haneke jag kommer att tänka på när jag ser den här filmen. Livet flyter på, TV har en stor del i handlingen och plötsliga händelser gör att allt kastas om. En gnutta Välkommen Mr. Chance påminner det även om, där ju Peter Sellers stora passion är just att titta på TV. Men jag vet inte, filmen bygger förvisso upp karaktärerna och deras känslor, men när det väl inträffar något kraftfullt så känner jag mig inte särskilt berörd. Kanske borde det ha kommit mer i etapper. Hur som helst så räddar avslutande tio minuterna filmen från ett helt underkänt betyg. Regissören Claude Chabrol har annars gjort ett flertal filmer som kan vara intressanta, men verkar kunna vara ojämn, precis som Michael Haneke.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5