måndagen den 31:e augusti 2009

Drag Me to Hell



Titel: Drag Me to Hell
Genre: Skräck/Fantasy/Thriller
Land: USA
År: 2009
Regi: Sam Raimi
I rollerna: Alison Lohman, Justin Long, Lorna Raver, David Paymer

Handling: En ung kvinnlig långivare får order att avhysa en gammal dam för sitt hem och får då en övernaturlig förbannelse kastad över sig. Detta gör hennes liv till ett levande helvete. Desperat vänder hon sig till en siare i ett försök att rädda sin själ medan onda makter fortsatt försöker pressa henne till att bryta ihop.

Omdöme: Efter att jag tittat på trailern och stängt av efter halva då det såg ut att inte vara något jag ville se, var jag ganska säker på att jag inte skulle se filmen inom en snar framtid. Men när man sedan ser att filmen får bra kritik med höga betyg blir man fundersam och känner att man måste se den för att se om den kanske är bättre än man trott. Så när man blir övertalad att se den ger man den en chans. Genom inledningen, som utspelar sig 1969 då en spansktalande familj i Los Angeles får besök av något som drar ner deras son i helvetet, tycker jag filmen sätter standarden för resten av filmen.



De två huvudpersonerna spelas av Alison Lohman (Christine) och Justin Long (Clay) som passar filmen ganska perfekt. För de är ungefär lika dåliga som resten av filmen. Man vet inte om man ska ta filmen på allvar eller inte, skratta eller gråta när spektaklet drar igång. Eller rättare sagt, man väntar på att det ska dra igång vilket känns som det aldrig riktigt gör. Skådespeleriet är undermåligt, effekterna är ofta bra, men inte alltid, storyn är väldigt tunn, och det blir flera komiska situationer av något som ska vara allvarligt.



Som t.ex. att Christine blir dragen i håret minst två gånger där hon förlorar en stor mängd hår. Trots det verkar det nästan som hon har MER (!?) hår mot slutet av filmen trots att hon nästan borde vara flintskallig på vissa ställen. Eller att hon är helt befriad från skärsår eller andra skador trots att hon blir fysiskt plågad genom hela filmen. Vad hon dock visar är psykiska problem pga förbannelsen, alltid något antar jag. Filmen blir mest skrattretande och lever upp till den dåliga trailern (ja, det jag såg av den alltså). En film som endast borde tilltala (vissa) tonåringar, men det verkar vara fler som ser något i den här filmen som inte finns. En sak som faktiskt väger upp betyget en aning är "wet t-shirt"-delen mot slutet som är trevlig att titta på.

2 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

söndagen den 30:e augusti 2009

Tri orísky pro Popelku



Titel: Tri orísky pro Popelku / Three Wishes for Cinderella
Genre: Fantasy/Romantik/Äventyr/Familj
Land: Tjeckoslovakien/Östtyskland
År: 1973
Regi: Václav Vorlícek
I rollerna: Libuse Safránková, Pavel Trávnícek, Vladimír Mensík, Carola Braunbock

Handling: Tjeckisk filmatisering av den klassiska sagan om Askungen, hennes elaka styvmor och balbekymmer. Tar sig en hel del friheter med materialet och presenterar en busigare och mer nyckfull Askunge.

Omdöme: En tjeckisk klassiker inte bara i hemlandet utan i flera länder runt om i Europa. Än i dag visas filmen under julen på tjeckisk, slovakisk, tysk, schweizisk och norsk (!) TV (dubbad till respektive språk). Versionen jag sett är originalversionen på tjeckiska, men då några av skådespelarna är tyska är deras röster dubbade, men inget som stör nämnvärt. I rollen som Popelka (Askungen) ses söta Libuse Safránková som var en av de allra största skådespelerskorna i landet under 70- och 80-talet.



Då filmen är en familjefilm så är filmen ganska så lättsam, men inte töntig eller dålig som den lätt kunnat bli. Prinsen och hans två vänner är iofs lite fjantiga när de springer runt i sina tajts, men det var trots allt klädseln på den tiden det utspelar sig. Lite kul att min favorit Vladimír Mensík dyker upp i en liten roll, men som han gör mycket med. Det är han som ger Askungen tre nötter som faller ner i hans knä och som visar sig vara magiska. Askungen får genom de magiska nötterna tre önskningar och använder dem för att kunna komma nära prinsen.



Filmen lever mycket på mysighetsfaktorn och jag är säker på att jag hade gillat den ännu mer om jag sett den när jag var yngre. Men man kan inte komma ifrån att filmen skapar känslor och framförallt under sista halvtimmen blir det bra. Man har mycket att tacka Libuse Safránková för då hon passar perfekt, men även musiken måste nämnas då den i sina bästa stunder skapar en magisk stämning. Den står Karel Svoboda för som var en av de mest kända kompositörerna i landet fram till sin död 2007. En av låtarna i filmen framförs även av Karel Gott som är Tjeckiens största sångare någonsin. Historien om Askungen är en tjeckisk saga skriven av Bozena Nemcová på 1800-talet och Tjeckien/Tjeckoslovakien har mycket tradition vad gäller sagoberättandet och hyllas ofta för sina fantasyfilmer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9

lördagen den 29:e augusti 2009

Die Hard



Titel: Die Hard
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: John McTiernan
I rollerna: Bruce Willis, Alan Rickman, Bonnie Bedelia, Hart Bochner

Handling: John McClane är en ensam snut med ynklig tjänstepistol mot tungt beväpnade terrorister som tagit över en skyskrapa. Hans hustru tillhör gisslan som skall ge skurkarna 600 miljoner dollar.

Omdöme: New York-polisen John McClane (Bruce Willis) anländer till Los Angeles för att fira jul med sin fru och två barn. Han blir hämtad med limousine från flygplatsen och körs till skyskrapan där frun Holly (Bonnie Bedelia) jobbar för japanska företaget Nakatomi. Eftersom det är juletider är endast personalen på 30:e våningen kvar i skyskrapan då de har en julfest för att fira det framgångsrika året. Vad ingen vet är att en grupp terrorister planerar att ta över hela skyskrapan och skapa kaos.



Man har lyckats skapa en otroligt bra stämning filmen igenom som nästan känns mer som tidigt 90-tal än 80-tal. Kanske för att det ska utspela sig runt jul (även om Los Angeles inte direkt är kallt) som det blir mysigt. Jag gillar också det faktum att John och Holly har ett knackigt äktenskap, särskilt med tanke på att de inte setts på ett halvår pga att hon tog jobbet i Los Angeles och flyttade från New York och John. Det skapar en spänning mellan dem som utvecklas genom filmen så de känner starkare för varann. Men vad som är minst lika viktigt i en sån här film är en bra huvudskurk. Det måste finnas en stark motpol till en stark huvudkaraktär.



Alan Rickman är perfekt som terroristledaren Hans Gruber som tidigt visar vem som bestämmer och hur han tänker sköta hela situationen. Det är faktiskt helt otroligt att det här var hans långfilmsdebut, speciellt med tanke på att han var över 40 år. Han har det där sköna lugnet med plötsliga utbrott, men känns alltid kontrollerad. Hans medhjälpare består främst av Fabio-kopior med långt hår och tysk brytning. Så det är uppenbart att det är han som kommer bli den starkaste motspelaren till Willis.



Bruce Willis var egentligen ingen stjärna vid den här tidpunkten utan mest känd från TV-serien "Moonlighting". Man hade också flera andra skådespelare i tankarna för rollen innan den tilldelades honom. Bl.a. Arnold Schwarzenegger (eftersom filmen till en början var tänkt som Commando 2), Sylvester Stallone, Burt Reynolds, Richard Gere m.fl. Han blev en megastjärna efter succén och jag kan inte tänka mig någon av de andra nämnda som hade passat bättre. Han ger filmen rätt mängd humor och jag gillar speciellt hur han pratar med sig själv då han under långa stunder är ensam. Flera av dessa improviserade han själv.



En annan karaktär som jag gillar och som spelas bra är den som Hart Bochner spelar som Ellis. Han är en medarbetare till Holly och även intresserad av henne. Hans stora last är drogmissbruket och han spelar verkligen rollen på ett utmärkt och övertygande sätt, hela tiden med energi och humor. Ingen karaktär känns egentligen onödig eller överdriven på något sätt (kanske då de två FBI-agenterna som blir överdrivet stereotypa). Med en actionfylld handling är det alltid trevligt med lite passande humor som kan användas i de lite långsammare partierna och det lyckas man kombinera bra.



Jag är annars imponerad över effekterna i filmen som känns så äkta de kan bli med explosioner och stunts. Man slipper en massa dataeffekter som sänker trovärdigheten och istället har man faktiskt detonerat explosioner runt den riktiga skyskrapan och inte bara använt sig av miniatyrer. Och det är inte bara skyskrapan som får känna på krutet utan även pansarbilar och helikoptrar. Att filmen lägger i ytterligare en växel under sista 20-30 minuterna gör bara att filmen höjs ett snäpp och allt faller på plats. Många gånger tappar filmer av denna sort under avslutande delen då det bara blir en massa meningslös action, men här får man ihop allt på ett övertygande sätt.



4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.3

tisdagen den 25:e augusti 2009

Brutti, sporchi e cattivi



Titel: Brutti, sporchi e cattivi / Fula, skitiga och elaka
Genre: Komedi/Drama
Land: Italien
År: 1976
Regi: Ettore Scola
I rollerna: Nino Manfredi, Francesco Anniballi, Maria Bosco, Giselda Castrini

Handling: I en kåkstad utanför Rom trängs en fattig familj i sitt nedgångna hus. Pappan och familjeöverhuvudet Giacinto har på grund av en olycka fått ut en miljon lire i försäkringspengar, en skatt som han snålt vaktar från resten av familjen, som i sin tur gör allt för att stjäla pengarna.

Omdöme: En film jag inte visste något om på förhand och som jag inte hade några direkt förväntningar på. Men när man låter en film överraska en blir det oftast inte så illa. När filmen drar igång får man en inblick i hur Giacinto (Nino Manfredi) och hans stora familj lever i sitt lilla slitna hus i kåkstaden utanför Rom. Han bor där med sin fru, sin mor, sina tio barn, barnbarn och annan släkt. Det är som en enda stor soppa och alla vill de komma åt Giacintos pengar som han vaktar med sitt öga. Han har nämligen fått försäkringspengar efter en "olycka". Haha, det känns som en zigenarfamilj som man tittar in hos och som inte bryr sig att en kamera filmar allt.



Det är inte ofta man får se en så politiskt inkorrekt film som ändå är på allvar. Gillar bl.a. "dagiset" som ungarna lämnas till varje morgon, klockrent. Det är en tragikomisk historia som fortsätter vara rolig och som lyckas förändra sig på liten yta. Men efter ungefär en timme måste filmen komma upp till ytan för att hämta andan och tappar lite av sin charm för att efter en kvart vara igång igen ända in till slutet. Det är underhållande och vrickat, och händelserna avslöser varandra som man bara kan skaka på huvudet åt. Jag gillar filmen som vågar ta ut svängarna och ta ett steg extra hela tiden. Detta tillsammans med skådespelarna som känns så bekväma i sina roller att det hela mer känns som en dokumentär om en skruvad familj under sjuka förhållanden.



5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.8

Shaft



Titel: Shaft / Mitt namn är Shaft
Genre: Action/Kriminaldrama
Land: USA
År: 1971
Regi: Gordon Parks
I rollerna: Richard Roundtree, Moses Gunn, Charles Cioffi, Christopher St. John

Handling: Den svarte privatdetektiven John Shaft är en sexmaskin för damerna och en pest för polisen. När gangsterkungen Bumpy Jonas dotter kidnappas av maffian tar Shaft bröderna till hjälp för att rensa upp i Harlem.

Omdöme: Den mest kända blaxploitation-filmen som var med och startade en våg av andra filmer med svarta skådespelare som hjältarna och inte bara som skurkarna. Med John Shaft (Richard Roundtree) i spetsen som privatdetektiv tas man med på New Yorks gator efter det att gangsterkungen Bumpy Jonas dotter kidnappats av vad man misstänker är maffian. Shaft får bra betalt av Bumpy som inte kan gå till polisen pga hans olagliga verksamhet, något Shaft utnyttjar till max då han börjar sprida ryktet om att han är ute efter de som tagit dottern. Han börjar också göra av med pengar till höger och vänster, och där emellan stöter han på villiga tjejer som gärna hänger med en cool svart snubbe vid namn Shaft.



Det var ett tag sen jag såg filmen och tyckte då den inte riktigt höll måtten i jämförelse med några av de bästa i genren. Men även om den inte är bäst i genren så är det en för det mesta underhållande liten film med relativt liten budget. Stundtals känns det som en TV-produktion, men samtidigt lever den mycket på coolheten som gör att det för det mesta är en trevlig film. Richard Roundtree är inte min favorit bland huvudrollsinnehavarna inom blaxploitation, men han fungerar bra och är lagom arrogant. Gillar hans olika läderoutfits som är sköna. Titellåten av Isaac Hayes (som för övrigt var en av de som var påtänkta för huvudrollen) vann en Oscar, men i det stora hela är musiken väl så där. Kommer inte upp i klass med Across 110th Street och Truck Turner som är bäst i genren.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5

Scarface (1983)



Titel: Scarface
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 1983
Regi: Brian De Palma
I rollerna: Al Pacino, Steven Bauer, Michelle Pfeiffer, Robert Loggia

Handling: Redan i uppsamlingslägret i Miami lär sig den unge kubanen den brutala sanningen. Det är bara brott som lönar sig för en fattig flykting. Den blomstrande kokainsmugglingen blir hans språngbräda till framgång. Tony Montana är smartare, hänsynslösare och hungrigare än sina konkurrenter.

Omdöme: Scarface skrevs av Oliver Stone som baserade sin version på originalversionen från 1932, men med en uppdatering för 80-talet. Istället för sprit är det kokain som gäller. Och istället för Chicago är vi i Miami där tusentals kubanska flyktingar, många av dem kriminella, ska starta nya liv. Tony Montana (Al Pacino) och hans vän Manny Ribera (Steven Bauer) vill komma bort från flyktinglägret så snabbt som möjligt och ser sin chans genom att utföra ett jobb - att döda en kuban som kommit till lägret. Tony gör det med glädje, speciellt som det kommer ge honom ett arbetstillstånd och uppehållstillstånd. Snart kommer de i kontakt med några andra kubaner som har större jobb åt dem...



Filmen drar igång med en gång med att få en intresserad och dra in en i den värld som Tony Montana och hans vän Manny kommer att leva i. Tony nöjer sig inte bara med att tjäna småpengar utan han vill nå toppen och tänker göra vad som krävs för att ta sig dit. Det finns så många bra karaktärer i filmen att man bara kan njuta rakt igenom. Och man har även valt rätt skådespelare för rollerna då jag inte kan tänka mig att andra skulle göra dem bättre. Al Pacino som Tony Montana, man kan inte begära mer av honom för han går helt in i sin roll. Steven Bauer som hans vän Manny är även han klockren och har flera sköna repliker genom filmens gång samtidigt som hans agerande är underbart att skåda. Tänker t.ex. på när han stöter på tjejer och kör sin sliskiga stil där han stoppar ut tungan mot tjejerna medan Tony tittar på och tycker han ser ut som en ödla.



Robert Loggia som bossen är även han perfekt i rollen, även om den rollen nog kunde spelats minst lika bra av flera andra. Hans högra hand Omar Suarez spelas av F. Murray Abraham och han är verkligen äcklig bara man ser honom, men igen så passar han så bra och gör sitt för att karaktären ska sätta sina avtryck. En annan favorit är kokainkungen Sosas högra hand Alberto som spelas av Mark Margolis som har ett iskallt beteende som passar en lönnmördare. Även de två kvinnorna i filmen kan man inte begära mer av. Michelle Pfeiffer spelar Elvira som blir Tonys kärleksintresse, även om hennes stora hobby i livet är att snorta kokain. Hon har både utseendet och kylan som passar för rollen och blir en bra motpol till Al Pacino. Och så har vi Mary Elizabeth Mastrantonio som spelar Tonys syster Gina och som jag också känner har vad som krävs för att rollen ska fungera.



Det är även ett välskrivet manus som tar det bästa från originalet och ger det en extra dimension. Men jag känner också att med filmens nästan tre timmar så blir det kännbart att filmen är aningen för lång då den har en liten svacka i form av att det börjar gå utför för Tony. Detta parti tycker jag kunde varit lite kortare plus att jag kände att några val som Tony gör, när det börjar gå utför, känns lite korkade och något han inte skulle gjort tidigare. Förmodligen var det hans kokainberoende som gjorde att han inte var riktigt klar i huvudet, men det var främst resan till New York som jag inte riktigt förstod varför han skulle vara med på (vilket också blev hans fall). Brian De Palma har lyckats få ihop allt till en mycket underhållande och sevärd film där även fotot med flera snygga kamera- och kranåkningar samt miljöer skapar en speciell känsla. Lägg därtill den stämningsfulla musiken av Giorgio Moroder så har man en klassiker.



5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
23 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

måndagen den 24:e augusti 2009

Outland



Titel: Outland / Operation Outland
Genre: Action/Thriller/Sci-Fi
Land: Storbritannien
År: 1981
Regi: Peter Hyams
I rollerna: Sean Connery, Peter Boyle, Frances Sternhagen, Steven Berkoff

Handling: En säkerhetspolis vid namn O'Niel sänds till en planet där det finns en gruvkoloni. När arbetare börjar dö pga en farlig drog, vägrar O'Niel vända dem ryggen och bara se på. Eftersom han inte kan acceptera vad som händer blir ledningen för kolonin trötta på honom och sänder ut några yrkesmördare för att stoppa honom.

Omdöme: En inte så omtalad film vad gäller filmer som utspelar sig i yttre rymden, men en film som kom mellan filmer som Alien (1979) och Blade Runner (1982) som jag tycker den här filmen har en del gemensamt med. Det är främst utseendet som den har likheter med dessa två nämnda klassikers. Och man kan kalla den för en science fiction-västern. Det jag gillar är att den aldrig går över styr och blir direkt overklig eller börjar balla ur med monster och liknande. Det är helt enkelt så att detta skulle kunna vara en framtid där människor åker till en annan planet för att jobba i ett år. På plats finns allt man kan tänka sig så som läkare, underhållning och säkerhetspoliser. En av dem är O'Niel (Sean Connery) som precis påbörjat sin tjänst på planeten Io. Efter ett par mystiska dödsfall tar han hjälp av den kvinnliga läkaren Lazarus (Frances Sternhagen) för att försöka få svar på vad som händer.



Filmen rullar på i ett behagligt tempo med bra spänning där man får se ett par händelser inträffa utan direkt förklaring. Snart framgår det dock att en syntetisk drog ligger bakom dödsfallen och O'Niel försöker ta reda på vem som tillhandahåller drogen. Svaret visar sig vara så allvarlig att O'Niels liv är i fara och det är få som är villiga att hjälpa honom. Chefen på plats, Sheppard (Peter Boyle), är inte särskilt förtjust i O'Niels upptäckt och varnar honom för att lägga sig i. Det hela leder till att ett par yrkesmördare skickas med nästa rymdfärja för att likvidera O'Niel. Här tycker jag filmen inte lyckas fullfölja när yrkesmördarna anländer. Man vill bryta mönstret och det fungerar tyvärr inte riktigt. Musiken i denna avslutande del är inte heller tillfredsställande då man inte får samma stämning som tidigare. Det är lite synd för man hade kunnat få en riktigt bra avslutning med de två yrkesmördarna i jakt på O'Niel. Istället blir avslutningen lite platt. Men allt som allt en underhållande och stämningsfull film där Sean Connery sköter sig bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.4