torsdagen den 31:e december 2009

De bästa filmerna 2000-2009

American Psycho (Mary Harron, 2000)


The Chaser (Na Hong-jin, 2008)


City of God (Fernando Meirelles, 2002)


Collateral (Michael Mann, 2004)


Der Untergang (Oliver Hirschbiegel, 2004)


Donnie Darko (Richard Kelly, 2001)


Equilibrium (Kurt Wimmer, 2002)


Gladiator (Ridley Scott, 2000)


Inglourious Basterds (Quentin Tarantino, 2009)


Irréversible (Gaspar Noé, 2002)


Lost in Translation (Sofia Coppola, 2003)


Memento (Christopher Nolan, 2000)


Memories of Murder (Bong Joon-ho, 2003)


Million Dollar Baby (Clint Eastwood, 2004)


Mulholland Drive (David Lynch, 2001)


No Country for Old Men (Joel & Ethan Coen, 2007)


The Ring (Gore Verbinski, 2002)


Traffic (Steven Soderbergh, 2000)


Un prophète (Jacques Audiard, 2009)


The Wrestler (Darren Aronofsky, 2008)

Harper



Titel: Harper / Harper - En kille på hugget
Genre: Kriminaldrama/Mysterium
Land: USA
År: 1966
Regi: Jack Smight
I rollerna: Paul Newman, Lauren Bacall, Janet Leigh, Robert Wagner

Handling: Den tuggummituggande privatdetektiven Harper anställs av en dam för att utreda hennes mans försvinnande, och i jakten på gåtans lösning hamnar han gång på gång i svårigheter. Vem som helst kan sitta inne med en ledtråd. Och utgöra ett dödligt hot mot Harper.

Omdöme: En gammaldags, hederlig deckare med Paul Newman i huvudrollen som privatdetektiven Harper. Tyvärr inleds filmen på ett alltför "gammaldags" sätt med mycket 60-tals flum och en miljö som känns mer som ett avsnitt från en TV-deckare. Inledningen (och då pratar jag om mer än första halvan av filmen) verkar inte vilja tas på för stort allvar då man hela tiden ska skämta lite och karaktärerna likt skådespelarna mest tramsar runt. Men det är väl en del av 60-talet som man får lite då och då. Under sista delen av filmen bjuds man på mer utomhusmiljöer och då höjs också standarden på filmen.

Filmen utvecklar sig dock till att bli en riktigt invecklad och smått sevärd liten deckare som för tankarna till Bogart-klassikern The Big Sleep. Men precis som den vecklar den in sig allt för mycket och för många karaktärer blir inblandade i storyn. Man tappar liksom intresset för upplösningen även om den till slut lyckas intressera en, men då har det gått en och en halv timme. Filmen är på två timmar och man hade lätt kunnat kapa upp emot en halvtimme och gjort sig av med några sidohistorier och bi-karaktärer som bara krånglar till det. Musiken är inte heller av vidare klass, men Paul Newman utstrålar karisma och coolhet som vanligt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

Cinema Paradiso



Titel: Nuovo cinema Paradiso / Cinema Paradiso
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: Italien/Frankrike
År: 1988
Regi: Giuseppe Tornatore
I rollerna: Philippe Noiret, Jacques Perrin, Marco Leonardi, Leopoldo Trieste

Handling: Salvatore, pojken, blir förhäxad av de fladdrande bilderna och när han möter Alfredo, maskinisten, blir de ganska snabbt bra vänner. Samtidigt som deras vänskap växer blir också Salvatore äldre. Han drömmer om ett en dag få göra egna filmer och då dagen kommer då han ska lämna byn säger Alfredo till honom att aldrig titta tillbaka utan bara framåt. Men en dag, 30 år senare, får han ett meddelande som kanske ändå får honom att återvända hem.

Omdöme: Vi får följa en liten pojke, Salvatore, som nästan alltid är på biografen Cinema Paradiso i den lilla italienska byn. Där jobbar Alfredo som är biografens maskinist och som lille Salvatore ser upp till. Det är så att Salvatores far inte återvänt från kriget och i Alfredo ser han en fadersfigur. De skapar en relation med varandra där de lär varandra saker och tillbringar mycket tid tillsammans. Åren går och Salvatore blir äldre, han har nu tagit över Alfredos sysslor, men har fortfarande sin mentor vid sin sida. Genom åren som filmen tar upp får vi se vänskap, tragedi, kärlek och minnen tas upp. Vi får även se Salvatore som liten pojk, ung man och äldre man.



Trots att detta borde tilltala mig och få mig att känna något starkt gör det aldrig riktigt det. Stundtals får den mig att känna att det är mysigt och helheten är bra gjord. Men det lilla extra saknas för min del trots att allt borde falla på plats. Musiken av Ennio Morricone når inte upp till de nivåer som man är van vid. Eller det är iaf vad jag tycker för jag vet att många älskar musiken. Ett parti är både vackert, sorgligt och gripande, men helheten fångar inte tag i mig som det borde.



Filmen är uppdelad i tre partier och jag gillar nog mest inledande halvan eller så när Salvatore är liten pojk. Det är oskuldsfullt och småroligt hela tiden. Han och Alfredo kommer varandra nära och man känner hur historien byggs upp. När så Salvatore blir äldre skiftar filmen också fokus till hans första kärlek och hur det är att växa upp. Denna del träffar mig inte lika starkt och kanske därför jag inte blir indragen resten av vägen. Det här är en typisk film som man antingen älskar eller som inte riktigt funkar av någon anledning.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.4

The Firm



Titel: The Firm / Firman
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Tom Cruise, Gene Hackman, Ed Harris, Holly Hunter, Hal Holbrook, David Strathairn

Handling: Mitch är en mycket eftersökt ung jurist. När han får ett extremt bra erbjudande från en liten juristfirma i Memphis, blir han och hans fru Abby överlyckliga. Men väldigt snabbt blir Mitch orolig över "Firmans" klienter, och blir kontaktad av FBI som undersöker "Firmans" kopplingar till maffian. När han får reda på att ingen någonsin lämnat "Firman" levande förstår han att han svävar i livsfara...

Omdöme: Jag kan tänka mig att boken filmen är baserad på av John Grisham är väldigt tät och detaljrik. Filmen, som är 2.30 lång, försöker få med så mycket som möjligt och bygga upp allt i ett behagligt tempo. Och det är helt rätt att låta det hela ta sin tid så man får lära känna karaktärerna och bygga upp spänningen.



Mitch (Tom Cruise) älskar sin fru Abby och när de så flyttar från Boston till Memphis för drömjobbet verkar allt perfekt. Men när Mitch följer med en av veteranerna på företaget, Avery (Gene Hackman), till Caymanöarna för att träffa en klient, börjar "Firmans" fasad sakta men säkert falla.



Trots en ganska så tät historia utvecklar det sig inte riktigt som jag hade önskat. Man blir liksom aldrig riktigt indragen i det konspiratoriska som finns där och att allt inte står rätt till på "Firman" står klart ganska så tidigt. Hade även önskat någon sorts twist som fått en att känna att man blivit lurad hela tiden eller liknande och att "Firman" var smartare än vad de visar sig vara. Men man får istället en ganska så medioker film som aldrig lyckas lyfta och en av orsakerna är musiken (som ofattbart nog blev Oscarsnominerad) som bara förstör stämningen vid de spännande scenerna. Den är förvisso bra när en melodi spelas ett par gånger, men förstör mer än den lyckas bygga upp genom filmens gång.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.7

onsdagen den 30:e december 2009

30 Days of Night



Titel: 30 Days of Night
Genre: Rysare/Thriller
Land: USA
År: 2007
Regi: David Slade
I rollerna: Josh Hartnett, Melissa George, Ben Foster, Mark Boone Junior

Handling: En liten isolerad stad i Alaska faller i totalt mörker en månad varje år när solen går ner under horisonten. När de sista solstrålarna slocknar attackeras staden av ett gäng blodtörstiga vampyrer.

Omdöme: Det här hade kunnat bli något, men jag har ofta svårt för att komma in i filmer som handlar om vampyrer. Många i den lilla staden i Alaska lämnar platsen under den månadslånga perioden då det är totalt mörker. De som stannar kommer dock få sig en överraskning av stora mått när det dyker upp ett gäng blodtörstiga vampyrer. Sheriffen, spelad av Josh Hartnett, får fullt upp när människor börjar hittas dödade. Det är inte heller helt lätt att döda vampyrerna som är ledda av Marlow (Danny Huston).



Att filmen utspelar sig i ett snötäckt landskap i konstant mörker gör att det blir bra stämning i filmen. En del actionscener är snyggt utförda och när blodet lägger sig i snön får man en hel del snygga scener. Det finns bl.a. en scen där man valt att filma rakt uppifrån när man för första gången får se förödelsen som vampyrerna skapar när de attackerar invånarna, snyggt och effektivt.



Josh Hartnett och de övriga funkar, men vad som sänker filmen för mig är dels att det är just vampyrer det handlar om vilket inte övertygar på mig, men även att man i vissa scener använder sig av datagenererat snöfall och storm som inte riktigt funkar. Avslutningen på filmen gör även att den tappar ett snäpp. Tankarna går trots allt till The Thing som dock lyckas mycket bättre och är mer mystisk som jag tycker den här filmen inte riktigt lyckas med.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.6

tisdagen den 29:e december 2009

Mission: Impossible



Titel: Mission: Impossible
Genre: Action/Äventyr/Thriller
Land: USA
År: 1996
Regi: Brian De Palma
I rollerna: Tom Cruise, Jon Voight, Jean Reno, Ving Rhames

Handling: Ethan Hunt är en mycket betydelsefull person inom den hemliga amerikanska organisationen Impossible Mission Force (IMF). Uppgifter om CIA-agenternas identiteter, den så kallade NOC-listan, har stulits av en före detta rysk spion. Hunt får det svåra uppdraget att förhindra att informationen säljs på svarta marknaden. Men något går fel... Ethan blir anklagad för ett antal mord han inte begått och på flykt undan de riktiga mördarna måste han ta sig in i CIA:s mest bevakade dator. För att undkomma tvingas Hunt hela tiden vara steget före sina förföljare i sin jakt på sanningen.

Omdöme: I TV-serien var huvudpersonen Jim Phelps (här spelad av Jon Voight) och han var ledaren som valde ut lämpliga agenter till uppdragen. Här har man valt att lägga fokus på en utav agenterna i uppdraget - Ethan Hunt som spelas av Tom Cruise. Det blir Ethan Hunt som agerar hjärnan och styr upp hela operationen vilket inte känns så konstigt efter det inledande uppdraget som går snett. Men kanske att det hade varit att föredra att de olika medlemmarna i gruppen haft ungefär lika mycket att säga till om.



Nu känns det till stora delar som Jason Bourne bara att han jobbar med några andra. Referensen till Bourne är förresten ganska bra då det under stora delar av filmen känns som Bourne-light - inte lika mycket action, men trots allt är Ethan Hunt på rymmen från sina egna utan att veta varför. Man har lyckats väl med valet av skådespelare i de flesta rollerna där Jon Voight alltid ger solida prestationer. Lite kul att Emilio Estevez är med under inledningen av det första uppdraget.



Det är också ett plus att Brian De Palma regisserat då det inte blir så standardiserat som det annars kunnat bli med en mindre kapabel regissör. Han bjuder på en hel del fina kameravinklar och andra smarta lösningar som ger filmen det lilla extra. Annars är de tekniska prylarna daterade och det är så klart svårt att undvika när man gör en sån här film där man förlitar sig mycket på teknik. Filmen är annars både spännande och bra under första halvan eller så, men under sista delen blir det onödigt överdrivet vilket sänker en del.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8