söndag 31 januari 2010

Copycat



Titel: Copycat
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1995
Regi: Jon Amiel
I rollerna: Sigourney Weaver, Holly Hunter, Dermot Mulroney, William McNamara

Handling: Den kvinnliga kriminalpsykologen Helen Hudson är expert på seriemördare. Efter att i sista stund räddats från att själv bli mördad, har hon starka fobier och lever sedan 13 månader tillbaka isolerad i sitt hus. En seriemördare härjar i San Francisco och polisen M.J. Monahan vänder sig till Hudson för hjälp. Tillsammans gör de den kusliga upptäckten att mördaren kopierar de mest kända seriemördarna genom tiderna.

Omdöme: I skymundan av bl.a. Se7en har den här filmen glömts bort lite grann vilket är synd då det är en bra seriemördarfilm. Sigourney Weaver har rollen som Helen Hudson som är en kriminalpsykolog som specialiserar sig på seriemördare och håller i föreläsningar samt skriver böcker. Efter att hon undkommit en seriemördares attack håller hon sig isolerad i sitt hus och har stora problem med diverse fobier och panikattacker. För att hjälpa henne i vardagen har hon en manlig assistent som är hos henne lite då och då. Hon har svårt att hålla sig borta från vad som händer ute i världen och när ett tredje mord begåtts i hennes hemstad San Francisco terroriserar hon polisen via telefon.



Poliserna M.J. Monahan (Holly Hunter) och Reuben Goetz (Dermot Mulroney) har hand om mordutredningarna och besöker Helen för att se om hon kan hjälpa dem. Det visar sig snart att Helen är en del av mördarens plan och att han kopierar kända seriemördares mord. Med en konstant framåtgående handling finner man sig helt uppslukad av vad som händer och vad som komma skall. Precis som karaktärerna känner man obehaget av att denna mördare är i närheten och bevakar dig. Mördaren spelas kallt av William McNamara som egentligen är okänd i dessa sammanhang vilket bara är ett plus då han gör det bra.



Karaktärerna är överhuvudtaget väl genomarbetade och spelas alla bra av respektive skådespelare som passar bra i sina roller. Filmen har också en typisk, och väldigt behaglig, 90-tals känsla över sig som bl.a. fås av det skönt svepande fotot och den klart passande musiken som är lätt krypande obehaglig. Musiken påminner stundtals om musik från en del Brian De Palma-filmer från 80-talet. Filmen faller aldrig in i de vanliga fällorna och lyckas komma med en del överraskningar som gör att den skiljer sig från mängden. Det må inte vara den bästa filmen i genren, men helt klart en av de bättre och gjord med bra tempo rakt igenom. För trots en speltid på två timmar känner man aldrig att storyn haltar och att det hela tiden känns intressant.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar