tisdagen den 27:e juli 2010

After Dark, My Sweet



Titel: After Dark, My Sweet
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: James Foley
I rollerna: Jason Patric, Rachel Ward, Bruce Dern, George Dickerson

Handling: En avdankad boxare driver omkring efter att ha flytt från ett mentalsjukhus. Han stöter på en änka som övertalar honom att hjälpa till på huset som hennes make efterlämnat. Änkan har också en farbror som övertalar de två att hjälpa till att kidnappa ett rikemansbarn. Det leder till att den f.d. boxaren måste ta en del beslut om lojalitet och vad som är rätt och fel.



Omdöme: En film jag egentligen visste väldigt lite om, men för en som gillar film-noir var detta en intressant modern noir att ta sig an. Baserat på en bok av noir-författaren Jim Thompson, som legat bakom filmer som bl.a. The Killing (1956), Paths of Glory (1957), The Getaway (1972) och The Grifters (1990), och med regi av James Foley vars följande film var Glengarry Glen Ross. Det lär vara en film som följer boken och dess stämning på ett övertygande sätt och även om den börjar lite trevande finns här gott om godis längre in.



Kevin "Kid" Collins (Jason Patric) är en f.d. boxare som är på drift. Han träffar den sexiga änkan Fay (Rachel Ward) och hon tar med honom till sitt hem där han får fixa grejer på hennes hus. Vad hon inte vet är att han rymt från ett mentalsjukhus och kan vara potentiellt farlig. Men hon tycker synd om honom då hans sätt och utseende gör att han ser ut som en hemlös hund man vill ta hand om. Vad han dock inte vill är att folk ska ta honom för en idiot. Frågan är om Fay och hennes "farbror" Bud (Bruce Dern) försöker utnyttja honom eller verkligen är uppriktiga när de vill kidnappa en pojke för att kräva lösen.



Jason Patric övertygar från första bildrutan till sista och det är ett mysterium att han inte fått fler utmanande roller när man ser honom prestera här. Detta är en mycket stark prestation även om karaktären måste hyllas för den låter en aldrig riktigt veta vem han egentligen är. Samtidigt gillar jag Rachel Ward i den typiska femme fatale-rollen som lätt blir övertydlig. Hon klarar den dock näst intill perfekt och är oerhört förförisk utan att behöva klä av sig stup i kvarten. Och Bruce Dern, ja han är Bruce Dern. Man vet exakt vad man får av honom, varken mer eller mindre, en stabil skådespelare.



Filmen tar dock tid på sig att byggas upp och är man inte på rätt humör kan man lätt tappa intresset och ge upp. Men tålamod är vad som krävs för filmen byggs sakta men säkert upp till att bli en liten pärla inom modern noir. Utveckligen kan man inte gissa sig fram och spänningen stiger, inte bara i kidnappningsbiten utan även mellan Kevin och Kay som blir allt hetare. Detta påminner om en annan het modern noir i form av Body Heat (1981) där huvudpersonerna har en liknande het relation, fast med helt annorlunda uppbyggnad. Filmens upplösning och sista bildruta är smått minnesvärd i mina ögon. En underskattad liten film som inte är för alla, men gillar man genren blir man belönad.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar