söndag 25 april 2010

L'ours



Titel: L'ours / The Bear / Björnen
Genre: Äventyr/Drama
Land: Frankrike/USA
År: 1988
Regi: Jean-Jacques Annaud
I rollerna: Bart the Bear, Youk the Bear, Tchéky Karyo, Jack Wallace

Handling: En björnunge lever med sin mor i skogarna när tragedin slår till. Ett stenras dödar björnhonan. Ungen fäster sig då vid en enstöring till björnhanne. Tillsammans kämpar de för att komma undan två professionella björnjägare som har hästar och hundar till hjälp.

Omdöme: Det var äventyrsfilmen Never Cry Wolf (1983) som fick mig att vilja se fler bra filmer i genren och L'ours, eller Björnen, kändes som ett bra val. Filmen utspelar sig i slutet av 1800-talet då björnarna lever uppe i bergen och det är långt till civilisationen. Men två björnjägare, far och son, jagar i området och kommer allt närmare björnungen och björnhannen.



Filmen har en typisk äventyrlig känsla jag uppskattar och man låter björnarna och naturen få en viktig roll i historien, vilket bara är positivt. De två björnarna, Bart the Bear som björnhannen och Youk the Bear som björnungen, bjuder på flera härliga scener som man både skrattar och njuter av. Däremot övertygar inte de två skådespelarna som jägarna. Tchéky Karyo har annars ett par bra roller bakom sig, men här känns han inte riktigt rätt. Det är iofs inte en film där skådespeleri är direkt viktigt, och björnarna balanserar som tur är upp detta.



En sak jag störde mig på under filmens gång, och jag är nästan helt säker på att jag hörde rätt, är att man lagt på människoljud på björnungen. Det låter iaf fel när björnungen ger ifrån sig en del läten och ljud som känns människoaktiga. Det sänker liksom helheten och känns lite som en Disney-produktion pga detta för att få det familjevänligt. Det gör helt enkelt att man tappar äkthetskänslan och känner att det är pålagt och tillgjort. En annan sak jag inte riktigt gillade var drömsekvenserna som kändes B-aktiga. Filmen når aldrig de höjderna jag hade hoppats på, men är trots allt småmysig rakt igenom.

2 - Skådespelare (Björnarna - 5)
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6


lördag 24 april 2010

Awakenings



Titel: Awakenings / Uppvaknanden
Genre: Drama
Land: USA
År: 1990
Regi: Penny Marshall
I rollerna: Robin Williams, Robert De Niro, Julie Kayner, John Heard

Handling: Den blyge neurologen, Dr. Malcolm Sayer, tar anställning på Bainbridge sjukhus i Bronx. Där träffar han bland annat Leonard som befinner sig i ett sömnlikt tillstånd. Dr. Sayer bestämmer sig för att prova en ny medicin på honom. Den visar sig ha en positiv effekt och Leonard vaknar upp. De bestämmer sig för att prova medicinen på fler patienter, men plötsligt avtar effekten och medicinen visar sig ge bieffekter...

Omdöme: Denna verklighetsbaserade historien utspelar sig under sommaren 1969 då Dr. Malcolm Sayer (Robin Williams), ny på Bainbridge-sjukhuset i Bronx, är fast besluten att försöka hjälpa ett par patienter som under flera års tid varit helt frånvarande. En av dem är Leonard Lowe (Robert De Niro) som Dr. Sayer ser mest potential hos. Efter att ha besökt en av de ledande läkarna inom fältet, Dr. Ingham (Max von Sydow), och lyssnat på föreläsningen av en neurokemist (Peter Stormare), bestämmer sig Dr. Sayer för att testa ett nytt läkemedel som används på Parkinson-patienter.



Den ensamme och blyge Dr. Sayer porträtteras fint av Robin Williams som hade lite av sin storhetstid under början av 90-talet med ett par Oscarnomineringar och seriösa roller som gav honom roller som dessa. Det är också han som leder filmen framåt fram tills dess att Robert De Niro, i rollen som Leonard, väcks till liv och bjuder på en riktigt minnesvärd och stark prestation. Det känns ända in i ryggmärgen när man får se honom glad, ledsen och lidande. Givetvis är det en drömroll att spela, men han gör det på ett så övertygande sätt att man nästan tappar hakan och inte vill se mer, så starkt är det.



Det är överhuvudtaget en mycket stark film som både är vacker och tragisk. Och det är omöjligt att inte bli påverkad av vad man får se och känna. Filmen blev trefaldigt Oscarnominerad (De Niro, film och manus) och borde kanske fått en eller två statyetter. Och den mångfaldigt Oscarnominerade kompositören Randy Newman (som främst är känd för sin lite lättsammare musik till komedier och animerade filmer) visar prov på känsla för vilken typ av musik han ska använda för att lyfta fram känslorna vid rätt tillfällen. Definitivt en känslosam och stark film som bjuder på utmärkt skådespeleri och hjärtgripande scener.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6


fredag 23 april 2010

The Strangers



Titel: The Strangers
Genre: Drama/Thriller/Skräck
Land: USA
År: 2008
Regi: Bryan Bertino
I rollerna: Liv Tyler, Scott Speedman, Glenn Howerton, Gemma Ward

Handling: Ett ungt par, Kristen och James, stannar i ett isolerat sommarhem och får en tidig morgon besök av maskerade främlingar.

Omdöme: Paret Kristen (Liv Tyler) och James (Scott Speedman) anländer sent en kväll till James föräldrars sommarstuga, men något står inte rätt till. De är båda nere och uppenbarligen har något hänt dem emellan under kvällen. Detta tycker jag är ett bra drag att det inte är ett jättelyckligt par och istället att de går igenom ett problem som bara känns naturligt. Genom tillbakablickar får man reda på orsaken och det bygger även upp karaktärerna och förståelsen till situationen. Snart börjar det dock hända saker när det knackar på dörren...



Något man lyckats väl med är filmens rödaktiga foto som både inne i stugan och utanför hela tiden har en röd-orange ton med minimalistiska detaljer. Filmen bygger upp en nerv som känns, även om det hela inte verkar leda någonvart och man tänker varför de maskerade främlingarna gör som de gör. Inspirerad av en eller två sanna händelser från början av 80-talet och det gör det givetvis lite mer äkta.



Även om jag aldrig förstår varför främlingarna gör på det här sättet så har jag lite invändningar på slutet som inte känns helt rätt. Jo, främlingarna gör vad de ska, men avslutningen på filmen är inte helt tillfredställande. Annars helt ok genrefilm som varken är bättre eller sämre än medel och lyckas trots allt med en del saker och blir aldrig dålig. Kanske borde den ha utspelats i början av 80-talet för att fånga den perfekta känslan.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.0


The Ghost Writer



Titel: The Ghost Writer
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Frankrike/Tyskland/Storbritannien
År: 2010
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Ewan McGregor, Pierce Brosnan, Tom Wilkinson, James Belushi, Eli Wallach

Handling: En brittisk spökskrivare blir anlitad att ta över skrivandet av den f.d. premiärministern Adam Langs memoarer då den förre spökskrivaren tragiskt omkom i en mystisk olycka. Under arbetets gång börjar spökskrivaren misstänka att den nu avlidne spökskrivaren kan ha varit på väg att avslöja en mörk hemlighet...

Omdöme: Roman Polanski har alltid lyckats skapa täta och välskrivna filmer som gjort honom till en av de allra främsta regissörerna under många år. Ewan McGregor spelar spökskrivaren utan namn som får jobbet att skriva Adam Langs memoarer. Adam Lang (Pierce Brosnan) är f.d. brittisk premiärminister numera bosatt på en liten ö utanför USA:s kust. Av någon anledning är det extra hög säkerhet kring memoarerna och uppenbarligen vill någon komma åt dem innan de släpps. Och med tanke på att den tidigare spökskrivaren mystiskt dog, kan spökskrivaren inte lita på någon.



Filmen låter sig verkligen byggas upp och till en början känns det som filmens handling inte koncentrerar sig på vad den borde - skrivandet och "olyckan". Men efter att man lärt känna karaktärerna drar man igång mysteriet som nystas upp allt eftersom, men har några överraskningar på vägen som kommer både överraskande och som en frisk fläkt. Det är trots allt en smart genomförd film som aldrig tappar greppet eller blir onödigt invecklad eller för den delen förutsägbar. Det må inte vara en direkt minnesvärd film, men en som tål att ses om och är gjord av en skicklig regissör som vet hur man ska locka in tittaren.



Ewan McGregor tycker jag övertygar, det här är hans film, och han klarar av den brittiska torra humorn som hans karaktär står för under filmens gång. Samtidigt gör han det med stil så det inte blir en komedi utan snarare visar det prov på karaktärens lite negativa inställning till människorna runt honom som han alltså inte kan lita på. De övriga känns också rätt i sina roller och det är kul att namn som James Belushi och Eli Wallach dyker upp i små, men viktiga roller. Lägg därtill Tom Wilkinson så vet man att man får bra skådespeleri. Musiken är oftast passande, men lite speciell och kanske inte optimal. Dock passar den alltså och är så där skönt mystisk som filmen. En film som höjer sig över mängden och det är skönt med en intelligent och vuxen film i dessa tider.



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9


Requiem for a Dream



Titel: Requiem for a Dream
Genre: Drama
Land: USA
År: 2000
Regi: Darren Aronofsky
I rollerna: Ellen Burstyn, Jared Leto, Jennifer Connelly, Marlon Wayans

Handling: Sara är änka och lever ett trist och innehållslöst liv tills hon plötsligt får möjligheten att vara med på TV. För att bli snygg och smal när hon får sina 15 minuter i rampljuset luras hon till en livsfarlig pillerdiet. Under tiden börjar sonen Harry och hans nya flickvän Marion sakta öppna sig för varandra. Ofta ligger de alldeles stilla på Marions golv medan de väver fantastiska drömmar kring sin ljusa framtid, som börjar med att de tillsammans med vännen Tyrone startar en karriär som knarkhandlare. Fast i sina missbruk försöker Sara, Harry, Marion och Tyrone övertyga sig själva om att de många bakslagen bara är en tillfällig svacka.

Omdöme: Requiem for a Dream väcker känslor vare sig man ser filmen för första gången eller inte. Inledningsvis känns filmen ganska så indie och lite lågbudget. De fyra huvudkaraktärerna måste byggas upp innan man kan känna något för dem och för att få filmen att komma någon vart. Och det är något regissören Darren Aronofsky verkligen lyckas med. Änkan Sara spelas av Ellen Burstyn som Oscarnominerades för sin prestation och är en minst sagt kapabel skådespelerska med flertalet nomineringar (och vinst). Hennes förvandling är kanske mest påtaglig då hon inte är beroende när filmen börjar som de tre övriga är.



Hennes son Harry spelas av Jared Leto som tillsammans med sin vän Tyrone (Marlon Wayans) har stora planer för sig själva som knarklangare. Samtidigt har Marion (Jennifer Connelly) en stor del i Harrys liv då hon är hans flickvän och också blir beroende av drogerna under tiden de är tillsammans. Beroendet blir givetvis allt starkare hos samtliga inblandade och frågan är inte om de kommer falla, men istället hur tungt. Efter en lite trevande inledning höjs tempot och temperaturen allt mer och berättar en väldigt mörk historia som definitivt avskräcker från allt som har med droger att göra.



Samtliga fyra prestationer är av högsta klass och filmen får en verkligen att känna, vilket är dess främsta mål. För även om filmen lyckas med vad den vill så kan jag tycka att handlingen inte är så pass bra att det blir en favoritfilm, snarare tvärtom. Det är en jobbig film att se som man inte direkt längtar efter att se om samtidigt som den alltså väcker så pass starka känslor och lyckas accelerera vid rätt tillfälle för att fånga tittaren helt och hållet. Clint Mansell står för musiken som även den fångar stressen och den mörka atmosfären i filmen. Likaså gillar jag flertalet bildlösningar som man bjuds på, speciellt med kameran som är fastmonterad på Connelly som skapar en intensitet och intimitet.

5 - Skådespelare
3 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.5


torsdag 15 april 2010

Krabat



Titel: Krabat
Genre: Drama/Fantasy
Land: Tyskland
År: 2008
Regi: Marco Kreuzpaintner
I rollerna: David Kross, Daniel Brühl, Christian Redl, Hanno Koffler

Handling: I 1700-talets Tyskland får den föräldralösa pojken Krabat arbete som lärling på en kvarn. Efter ett tag upptäcker han att mjölnaren har ett avtal med djävulen och att en lärling offras varje år. Det gör honom fast besluten att fly innan det blir hans tur, men då behöver han hjälp...

Omdöme: Jag och fantasy går sällan ihop, men görs det på rätt sätt kan det vara sevärt. Jag hade sett regissören Marco Kreuzpaintners två tidigare filmer Sommersturm (2004) och Trade (2007) och tyckte båda var bra, så intressant att se vad han skulle göra med detta. Det visar sig vara baserat på en gammal saga som jag iofs inte känner till, men det är definitivt inte en film för barn. Det är en mörk berättelse som följer pojken Krabat (David Kross) som får chansen att få tak över huvudet samtidigt som han får lära sig svart magi. Men det finns givetvis en hake - du kan aldrig lämna gruppen och du får inte bli förälskad.



David Kross (som spelade mot Kate Winslet i The Reader) känns här relativt ung och oskuldsfull. Mot slutet av filmen har han dock blivit äldre och härdad och han lyckas hantera båda rollerna bra. Hans bästa vän, som försöker hjälpa honom ur helvetet, är Tonda (spelad av Daniel Brühl från Inglourious Basterds). Han är lite äldre och vet mycket väl hur allt fungerar. Filmens foto är det mest lyckade och effekterna är också till belåtenhet. Filmen, som är på två timmar, rullar på utan att bli tråkig eller för den delen spännande. Ett plus att den är så pass mörk och inte "barnvänlig" som jag befarade. Men visst kunde man kortat ner den lite och ett slut ute i den vackra skogen hade inte varit helt fel.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.2


Blind Date



Titel: Blind Date
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1987
Regi: Blake Edwards
I rollerna: Bruce Willis, Kim Basinger, John Larroquette, William Daniels

Handling: Walter arbetar på ett finansbolag och är något av en arbetsnarkoman. Han har en viktig affärsmiddag framför sig och måste ha en dam vid sin sida på kvällen, men Walter är ungkarl. Han går motvilligt med på en blind date som visar sig vara en kombination mellan himmel och helvete...

Omdöme: I sin första riktiga filmroll spelar Bruce Willis här Walter Davis som måste hitta en dejt, snabbt. Hans företag ska ha middag för en japansk höjdare som de ska göra affärer med och Walter har ingen att ta med sig. Till slut går han med på en blind date med Nadia Gates (Kim Basinger), som är kusin till Walters svägerska. Han får dock ett varningens finger - låt henne inte dricka alkohol ! Men det blir lättare sagt än gjort då Walter och Nadia snart fattar tycke för varandra och Walter glömmer bort varningen...



Regissören Blake Edwards stod för några av de mest klassiska komedierna i Rosa Pantern-filmerna, men så hade han också en av de största komikerna någonsin i Peter Sellers. Det här är inte samma typ av komedi, men trots allt en film med potential. Bruce Willis och Kim Basinger är helt ok i sina roller och det är kul att se Willis innan han blev storstjärna året efter i och med Die Hard. Filmen blir dock aldrig så där jätterolig även om den puttrar på och är småtrevlig. Det blir lite överdrivet med ex-pojkvännen som förföljer paret, men mot slutet får det sig en liten twist som är välkommen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.5


RocknRolla



Titel: RocknRolla
Genre: Action/Kriminaldrama
Land: Storbritannien
År: 2008
Regi: Guy Ritchie
I rollerna: Gerard Butler, Tom Wilkinson, Mark Strong, Thandie Newton

Handling: När en rysk gangster/miljonär iscensätter en skum affär med miljontals euro på spel, vill samtliga medlemmar av Londons undre värld ha en bit av kakan. Alla från en farlig gangsterboss till en sexig kamrer, en korrupt politiker och ett gäng betydelselösa tjuvar drabbar samman i ett försök till snabba pengar.

Omdöme: Man kastas snabbt in i Guy Ritchies typiska stil när filmen börjar med snabba klipp, berättarröst och en hel del karaktärer inblandade i mixen. Gerard Butler spelar karaktären One Two som hamnar i en knipa där han och hans kumpaner blir skyldiga stora pengar till London-gangstern Lenny, spelad av Tom Wilkinson, och hans högra hand Archy (Mark Strong). Så när de får chansen att komma över en stor summa pengar efter ett tips från Stella (Thandie Newton), som har hand om siffrorna åt den ryske miljonären/gangstern Uri (Karel Roden), blir det självklart en enda soppa av det hela.



Filmen har helt klart en del smarta drag och scener som sticker ut, bl.a. några komiska sådana mellan One Two och Handsome Bob (Tom Hardy), men även en sorts homage till Quentin Tarantino när One Two och Stella börjar dansa likt Pulp Fiction och på så vis kan konversera ostört. Filmens svagaste sida är helt klart manuset som inte bjuder på något särskilt minnesvärt eller för den delen annorlunda. Det finns ingen direkt twist och man får helt enkelt en ytligt välgjord film utan direkt substans. Gillar inte heller karaktären Johnny Quid som man bara vill ska dö, snabbt ! Måste avsluta med att hylla två av skådespelarna i filmen. Det är främst Tom Wilkinson som genomgående ger ett starkt porträtt samt Mark Strong som jag gillar mer och mer.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3


L'armée des ombres



Titel: L'armée des ombres / Army of Shadows / Skugornas armé
Genre: Drama/Krig
Land: Frankrike/Italien
År: 1969
Regi: Jean-Pierre Melville
I rollerna: Lino Ventura, Paul Meurisse, Jean-Pierre Cassel, Simone Signoret

Handling: Filmen, som bygger på Joseph Kessels roman, tar sin början i oktober 1942 och följer Philippe Gerbier och de andra kämparna i motståndsrörelsen under några månader. Gerbier är en tystlåten och hövlig civilingenjör, som i själva verket är en av motståndsrörelsens viktigaste ledare. Efter att ha lyckats undfly Vichyregimen och Gestapo, ger Gerbier order om att döda en man som förrått honom och följer senare med Luc Jardin, filosof och hans överordnade inom motståndsrörelsen, till London. Så småningom beger han sig tillbaka till Frankrike för att hjälpa till att organisera olika motståndsaktiviteter, och får upp ögonen för Mathilde – en stark, skarpsinnig kvinna med en förmåga att bekämpa tyskarna på de mest snillrika sätt man kan tänka sig. Rörelsen måste dock genomlida många svåra prövningar, som också ställer medlemmarna inför svåra personliga val.

Omdöme: Det var ett par år sen jag såg denna en av Jean-Pierre Melvilles mest hyllade filmer (även om han gjorde mer än en handfull hyllade filmer). Personligen såg jag inte storheten med den på samma sätt som jag gjort med några av hans andra filmer, men det var något som lockade mig tillbaka till filmen. Melville hade för vana att ha lite dialog i sina filmer och låta atmosfären och bildspråket berätta stora delar av historien. Så även här där man även använt sig en del av berättarröst i denna verklighetsbaserad historia.



Lino Ventura spelar huvudrollen som Philippe Gerbier och han har genom åren blivit lite av en personlig favorit hos mig. Han kan liknas med en viss Robert De Niro till utseendet och delvis till skådespeleriet, även om han sällan gjorde de där extrema rollerna som De Niro blev känd för. Istället var det kroppsspråket och sättet han agerade på med små medel som gjorde hans prestationer så övertygande och perfekta. Han ingav liksom en säkerhet och kändes som han gjorde andra bättre runt sig. Tillsammans med de övriga ger han här en nedtonad prestation som speglar filmen väldigt bra överlag.



Filmen är inte så där jättespännande som man kan förvänta sig, men samtidigt bygger den upp en tät hinna som är svår att tränga igenom. Det blir påtagligt realistiskt på detta sätt och man känner allt mer tyngden hos karaktärerna och historien som till en början inte känns helt utvecklad. Det är inte heller den mest minnesvärda filmen av Melville, men när man närmar sig slutet känner man hur stark helheten är.



Fotot har en blågrå ton som får fram den rätta stämningen och liksom visar sinnesstämningen hos karaktärerna. Kanske att ett par scener var onödigt långa under filmens gång, men man blir belönad till slut där både musiken och fotot spelar en viktig roll. Man känner helt enkelt att det här är kvalité, även om den hade kunnat ha ett lite bättre tempo.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1