tisdagen den 31:e augusti 2010

Not for or Against



Titel: Ni pour, ni contre (bien au contraire) / Not for or Against / Varken eller
Genre: Kriminaldrama
Land: Frankrike
År: 2002
Regi: Cédric Klapisch
I rollerna: Marie Gillain, Vincent Elbaz, Zinedine Soualem, Diane Kruger

Handling: Caty är en ung kamerakvinna som lever ett tråkigt liv ensam i storstaden. Hon kommer på kollisionskurs med ett gäng småbrottslingar som ägnar sig åt beväpnade rån. Mot alla odds dras hon till dessa trots allt sympatiska killar, till deras livsstil och pengarna. Snart hamnar hon i ett moraliskt dilemma...

Omdöme: Denna lilla franska film följer ett gäng brottslingar som av okänd anledning vill ha en kameraman som dokumenterar deras nästa stöt. Ledaren för gänget är Jean (Vincent Elbaz) som får träffa kamerakvinnan Caty (Marie Gillain) som lever ensam och behöver pengar. Gänget kan erbjuda henne snabba pengar och hon ser det inte som något problem, tvärtom ser hon sin chans att få lite spänning i sitt liv. Detta kan låta konstigt och med tanke på att man inte förklarar varför så blir det också det.



Med denna introduktion till gänget kommer hon in i deras verksamhet och får vara med på deras stora stöt där hon kommer att spela en stor roll. Risken är större, men belöningen är på minst fem miljoner euro per person. Det är ingen extraordinär film på något vis, men man får en för tillfället sevärd liten film. Något man lyckats ganska bra med är blandningen mellan det lite lättsammare och att slå till med kraft när det behövs. Och Marie Gillain påminner en del om karaktären i Nikita (1990) när man kommer längre in i filmen.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.6


The Expendables



Titel: The Expendables
Genre: Action/Thriller
Land: USA
År: 2010
Regi: Sylvester Stallone
I rollerna: Sylvester Stallone, Jason Statham, Eric Roberts, Mickey Rourke, Dolph Lundgren, Jet Li

Handling: Ett team av världens farligaste och mest välutbildade soldater åker till Sydamerika för att störta en mäktig, ond diktator och hans armé, som har orsakat förödelse, kaos och tortyr under de senaste tjugo åren.

Omdöme: Att ta med avdankade skådespelare vars karriärer behöver en skjuts är något Tarantino oftast brukar lyckas med. Stallone däremot har inte riktigt samma fingertoppskänsla och har inte heller något vidare manus att jobba med. Jag förväntade mig inte någon superbra film, men en ganska underhållande sådan hoppades jag på. Det hela blir dock till en stor soppa som varken bjuder på underhållning eller något annat värt att se filmen för.



Den enda som verkligen försöker och passar i sin roll är Eric Roberts som den stora skurken som den utsända gruppen med Stallone vill komma åt. Sly Stallone borde egentligen kallas "Dry Stallone" för han är verkligen en stel skådespelare. Dolph Lundgren har en lite roligare roll att spela och man kan jämföra honom med karaktären Jaws från Bond - stor, korkad och med en del humor. Mickey Rourke vet vi kan agera, men hans karaktär är helt onödig, precis som det mesta med filmen. Och Jet Li, hur kunde han bli skådespelare i Hollywood ? Usel engelska och kan inte agera för fem öre.



Actionsekvenserna trappas upp allt eftersom, men det blir verkligen bara kaka på kaka och man orkar inte bry sig efter ett tag. Filmen har otroligt lite charm, men bjuder på en del korkade och roliga repliker. Men dialogen är inget att hänga i julgranen, den liksom handlingen är verkligen så kass den kan bli. Man vet exakt vad man får och det kanske tilltalar yngre tonåringar, men vill man se en bra film av vilket slag som helst, ja då får man leta vidare för det här är i mina ögon näst intill en kalkonrulle.

1 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
9 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

tisdagen den 24:e augusti 2010

Short Night of Glass Dolls



Titel: La corta notte delle bambole di vetro / Malastrana / Short Night of Glass Dolls
Genre: Mysterium/Thriller
Land: Italien/Västtyskland/Jugoslavien
År: 1971
Regi: Aldo Lado
I rollerna: Jean Sorel, Ingrid Thulin, Mario Adorf, Barbara Bach

Handling: En man hittas död i en park, men det är bara hans kropp som är död medans han fortfarande är vid medvetande. Han minns dock inte vad som hänt honom men medans han ligger på bårhuset kommer minnet tillbaks och vi får följa mysteriet kring hans försvunna flickvän och händelserna som ledde fram till mannens nuvarande underliga tillstånd.

Omdöme: Denna "giallo" utspelar sig i Prag och hade titeln Malastrana (Lilla sidan) som är ett kvarter i Prag där bl.a. Pragborgen ligger. Producenterna trodde dock inte att någon skulle förstå detta och ändrade titeln till Short Night of the Butterflies, men eftersom en annan film precis släpptes med en liknande titel (The Bloodstained Butterfly), ändrade man titeln i sista stund till Short Night of Glass Dolls ! Detta är hur som helst inte en riktig giallo då vi inte har någon maskerad mördare med svarta handskar som terroriserar staden.



Vad man bjuds på är ett mysterium där en man hittas i en park. Mannen förs till sjukhus där de konstaterar att hans hjärta slutat slå och han förs till bårhuset. Men väl på bårhuset försöker mannen kommunicera med folk då han inte är död. Pga sitt paralyserade tillstånd kan han dock inte röra en fena. Istället försöker han minnas de senaste dygnen och hur han kom att hamna där. Och själva tanken är god för det är ett intressant upplägg som jag gillar. Problemet är väl att man inte lyckas med utförandet då storyn inte bjuder på särskilt mycket bra förutom detta upplägg.



En sak måste man dock säga och det är att Prag gör sig väldigt bra på film med många vackra och mystiska inspelningsplatser. Detta har man utnyttjat ganska väl genom hela filmen, men det är synd att det inte är mer giallo över filmen och händelserna där man gärna hade sett någon bli jagad och liknande. Vi får inte heller några trevliga mord att skåda utan det handlar mer om att journalisten Gregory Moore (Jean Sorel) försöker hitta sin försvunna flickvän (Barbara Bach). Det leder honom till att börja nysta i andra unga kvinnors försvinnanden under senaste året.



Barbara Bach passar som vanligt bra i filmer som dessa med sitt söta utseende. Mer överraskande är det att se Ingrid Thulin i en lite bitchig roll som försöker vinna tillbaka sin journalistkollega Moore. Tycker inte riktigt hon passar och har inte heller utseendet för att "bara vara en vacker tjej". Men så var hon även i 45-års åldern och lite konstigt var det att hon kom med i en sån här typ av film. Mario Adorf däremot passade alltid in i dessa filmer med sitt skönt ovårdade utseende, färgglada skjortor och intensiva skådespeleri. Sen att alla röster var dubbade och de flesta av någon anledning pratar med brytning fann jag oförståligt. Avslutningsvis gillar jag inte upplösningen och vägen dit är för tråkig. Däremot är det absoluta slutet bra.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8


måndagen den 23:e augusti 2010

The Swarm



Titel: The Swarm / Katastrofplats Houston
Genre: Skräck/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1978
Regi: Irwin Allen
I rollerna: Michael Caine, Richard Widmark, Katharine Ross, Henry Fonda, Richard Chamberlain, Olivia de Haviland, Fred MacMurray

Handling: En svärm mördarbin tycks ha attackerat en amerikansk millitärbas. Det visar sig att detta bara är början. Bina är farligare och starkare än forskarna någonsin kunnat tro. Tillsammans med forskare och millitären försöker Dr. Brad Crane ta upp kampen mot bina. Men kommer de hinna innan mördarbina når Houston?

Omdöme: Denna kultförklarade och av många ansedd som en av de sämsta filmerna någonsin har den galna tanken att mördarbin skulle flockas och attackera människor. Det hela börjar med att en grupp militärer iförda något som liknar rymddräkter från Star Wars tar sig in på en öde militärbas. Samtlig personal där inne hittas död, men så kliver Dr. Crane (Michael Caine) in genom en dörr och förklarar varför han som civil befinner sig på militärbasen. Han har följt efter en flock mördarbin som försvann vid militärbasen !



Med denna härliga inledning sätts tonen för den ultimata (?) katastroffilmen. Ansvarig för den militära operationen är General Slater (Richard Widmark) som blir tvungen att ta order från Dr. Crane när det visar sig att Vita huset ger honom fullt ansvar och fria händer. Detta leder till ett par sjukt roliga gräl mellan Michael Caine och Richard Widmark där de börjar skrika på varandra. Jag har aldrig sett Michael Caine spela över så som han gör här, förmodligen för att han är förbannad på sig själv när han inser vilken dålig film han är med i.



Det är egentligen inget fel på själva produktionen i sig som är gedigen och ganska så proffsig. Vad som däremot är filmens svagaste länk är utan tvekan manuset med en urkorkad dialog och sidohistorier som inte fyller någon som helst funktion. Man bör poängtera att det finns två versioner av filmen. En kortare version på strax under två timmar som gick upp på bio och en 40 minuter förlängd version, jag såg den förlängda. Nackdelen med den längre versionen är att man får en hel del onödiga scener bl.a. med karaktärer som inte har något med huvudhandlingen att göra. Fördelen är att man har en viktig scen som visar en karaktärs öde samt att vissa sidohistorier, om än korkade, förklaras.



Effekterna är faktiskt överraskande bra med tanke på filmens dåliga rykte. Det är två sekvenser som dock är usla och det är den första med mördarbina när två helikoptrar flyger mot dem samt den sista scenen. Annars känns det faktiskt som man använt sig av riktiga bin (vilket de gjorde i många scener) och fått till den biten ganska bra. Henry Fonda är även med som Dr. Krim som ska försöka få fram ett motgift. Han sitter i en rullstol vars ena hjul märkbart gnisslar (!). Och den fula bilen som Michael Caine kör fick mig att tänka på Scooby-Doo ! Det är flera roliga situationer och dialogen är verkligen skrattretande. Manusförfattaren Stirling Silliphant var förmodligen hög som ett hus när han skrev det.



Jag kan tänka mig att den kortare versionen har, uppenbarligen, ett bättre flyt med många av de onödiga utfyllnadsscenerna borta. Å andra sidan saknas ju en av de bättre scenerna med en jobbig karaktärs öde, en scen som fick mig att jubla. En annan rolig sak med filmen är att man använder sig av mycket slowmotion i scener där mördarbin anfaller människor. Detta gör att det nästan ser ut som en parodi och blir väldigt roligt. Men en sak måste man säga och det är att man i dessa scener använt sig av riktiga bin och inte effekter, så det må se roligt ut, men är ändå välgjort. Helt klart underhållande och man får sig en hel del skratt, men de många onödiga scenerna i den långa versionen drar även ner filmen.

2 - Skådespelare
1 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
IMDb: 4.0


Città violenta



Titel: Città violenta / Violent City / Den brutala staden
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Italien/Frankrike
År: 1970
Regi: Sergio Sollima
I rollerna: Charles Bronson, Telly Savalas, Jill Ireland, Umberto Orsini

Handling: En yrkesmördare blir lurad av sin flickvän och en gangsterboss, vilket gör att han kräver hämnd på dem båda.

Omdöme: Filmen är inte särskilt välberättad och känns ryckig. Det är långa partier som är helt onödiga och inte tillför filmen något och jag kan förstå varför den klipptes ner i USA. Charles Bronson är dock alltid kul att se som stenansiktet han är och pratar bara när det verkligen behövs. Tyvärr var han gift med skådespelerskan Jill Ireland som fick vara med i ett flertal av hans filmer och det var inget bra drag. Hon var kanske inte en usel skådespelerska, men passade inte heller in och var inte särskilt vacker. Telly Savalas dyker upp efter en timme och kör med sin typiskt karismatiska stil man sett förr, men som funkar.



Regissören Sergio Sollima hade ett gott samarbete med Ennio Morricone under sin storhetsperiod under 60- och 70-talet. Och Morricone gjorde oftast bra musik i samarbete med Sollima vilket man får höra här där Morricone bjuder på tre melodier som används flitigt i filmen. Det må inte vara det bästa han gjort, men passar bra in i den här typen av film. Sollima hade viss känsla för att få till bra actionsekvenser och bjuder på en del bra sådana här, speciellt under slutakten som är filmens höjdpunkt. För ska man se denna film för något så är det just för det härliga slutet som hela filmen byggts runt och som höjer ett snäpp.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.2


Greenberg



Titel: Greenberg
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2010
Regi: Noah Baumbach
I rollerna: Ben Stiller, Greta Gerwig, Rhys Ifans, Jennifer Jason Leigh

Handling: Roger Greenberg är en dysfunktionell 40-åring som har kommit till ett vägskäl i livet. Han vill gärna "göra ingenting" under en period, så han går med på att ta sig från New York och ta hand om sin brors hus i L.A. under sex veckor. Medan han är i stan försöker han få kontakt med några av sina gamla vänner, men saker och ting har förändrats och de som tidigare var Rogers vänner anser inte längre att det är självklart att de fortfarande är det.

Omdöme: Det känns som Ben Stiller försöker vara lite seriösare här än man är van vid, och det är helt klart skönt att se. Men givetvis finns det en hel del humor i hans karaktär Roger Greenberg som nyligen kommit ut ur ett mentalsjukhus där han blev inlagd pga depression. Han kommer tillbaka till L.A. från New York efter att ha varit borta i sex-sju år, men det står tidigt klart att saker och ting förändrats. Hans vänner är inte längre intresserade av att återuppta kontakten och hans känslor för ex-flickvän Beth (Jennifer Jason Leigh) finns fortfarande kvar.



Den enda vännen som fortfarande vill umgås med honom är Ivan (Rhys Ifans) som separerat från sin fru sen tio år tillbaka, en kvinna Roger inte har mycket över för. Men det finns en ljusglimt med Rogers återkomst till staden och den stavas Florence (Greta Gerwig) som är familjen Greenbergs barnflicka som fått i uppdrag att hjälpa Roger om så behövs. Florence är en tjej i 25-års åldern som har svårt att säga nej och Rogers framfusighet ger utdelning. Men frågan är om det är en relation som någon av dem kan och vill satsa på. Greta Gerwig hade en liten roll i fina skräckisen The House of the Devil (2009) och får här sitt riktiga genombrott.



Greenberg är en underlig karaktär, svår att tycka om, men sättet han behandlar sin omgivningen på är ganska skön. Man kan känna igen sig i vissa saker och det ger en del skratt, men tror inte det är en film alla uppskattar. Tror framförallt en yngre publik inte kan relatera till karaktären på samma sätt som äldre. Den blir även allvarligare under slutfasen vilket jag inte riktigt vet om det var rätt väg att ta. Noah Baumbach lyckades annars mycket bra med The Squid and the Whale (2005) men det kändes där som han hade klart mer att jobba med. Här blir det ofta dialog utan mening för att visa hur tråkig Greenberg är, men det blir även tråkigt för tittaren.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5


Il caso Mattei



Titel: Il caso Mattei / Fallet Mattei
Genre: Drama/Mysterium
Land: Italien
År: 1972
Regi: Francesco Rosi
I rollerna: Gian Maria Volonté, Luigi Squarzina, Gianfranco Ombuen, Edda Ferronao

Handling: Den verklighetsbaserade historien berättas om den italienske industrimannen Enrico Mattei. Mattei var chef för det statliga italienska oljebolaget och känd som motståndare till internationella karteller, men dog 1962 i en mystisk flygkrasch.

Omdöme: På ett näst intill dokumentärt sätt slängs vi rakt in i handlingen där ett litet privat flygplan störtat 1962. Ombord planet befann sig Enrico Mattei (Gian Maria Volonté) som var VD för det statliga oljebolaget Agip. Även hans privata pilot och en journalist befann sig ombord och omkom. Till nästan hypnotisk musik och kraftigt regn börjar frågorna ställas och stämningen tätnar. Vad är det egentligen som hänt och vem var Enrico Mattei ?



Mattei var en hängiven VD som ständigt var på resande fot i sitt privata plan och filmen visar hur han skötta affärerna och hans strikta syn på hur man skulle handla i olika situationer. Han blev en både älskad och hatad man, beroende på vem man frågade. Han fick många dödshot och blev en märkt man efter att inte ha vikt ner sig, inte ens mot stormakten USA när de ville få honom att ta en position i ett av deras företag. Det är en långsamt berättad historia under första halvan, lite småsegt måste sägas.



Filmen vrider upp tempot en aning under andra halvan och blir då också intressantare. Mattei börjar resa allt mer och tar även med sig en journalist, som varit kritisk till honom och företaget, för att försöka vinna förtroendet hos pressen. Det är en mycket gedigen produktion som känns modern och konspiratorisk ju längre in man kommer. Eftersom man börjar med att visa hur det hela slutade blir det inte så spännande som det kunde blivit, men eftersom det handlar om verklighetsbaserade händelser är det inte så konstigt. Gian Maria Volonté ger en minst sagt övertygande prestation som Mattei och den hypnotiska musiken används effektivt vid flera tillfällen för att dra in tittaren fullständigt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9


lördagen den 21:e augusti 2010

Airport



Titel: Airport / Flygplatsen
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1970
Regi: George Seaton
I rollerna: Burt Lancaster, Jean Seberg, George Kennedy, Dean Martin, Jacqueline Bisset, Van Heflin, Helen Hayes

Handling: Flygplatschefen Mel försöker hålla Lincoln International Airport öppen, trots att en kraftig snöstorm rasar där ute. När ett flygplan fastnar i snön ute på landningsbanan och ett annat måste nödlanda på densamma, gäller det att hålla huvudet kallt.

Omdöme: Förmodligen den första katastroffilmen som ledde till en rad liknande filmer under 70-talet. Men det är inte en utpräglad katastroffilm där huvudfokusen är just en katastrof. Istället bygger man upp karaktärerna och en mängd händelser som kretsar kring flygplatsen där en snöstorm dragit in. Det står snart klart att flygplatschefen Mel (Burt Lancaster) kommer få en tuff kväll framför sig när ett plan fastnat i snödrivorna på landningsbanan efter att ha svängt av för tidigt. Att få loss planet är ingen lätt uppgift så Mel kallar in Joe (George Kennedy) som är en god vän till Mel och lite av en expert på plan och att fixa problem. Förutom problem på flygplatsen dyker ett ännu större hot upp i form av ett plan som har en man ombord som är fast besluten att detonera en bomb.



Det är alltid kul att se så många kända ansikten samlade i en och samma film och även om de inte alltid brukar behöva prestera några jätteprestationer så är det allt som oftast sevärt. George Kennedy ger en varm och humoristisk prestation som allt-i-allon Joe, men den mest imponerande prestationen ger den för mig okända Helen Hayes som spelar en gammal tant som "tjuvflyger" genom att lura personal på olika sätt. Hon vann också en Oscar för denna prestation, sin andra Oscar efter att ha vunnit en redan 40 år (!) tidigare. Även kul att se Jean Seberg som jag endast kände igen som den korthåriga tjejen i Till sista andetaget (1960). Här ser hon faktiskt bra ut med sitt långa hår. Trist att hon hade ett så struligt liv och dog vid 41-års ålder.



Filmen, som är på över två timmar, har till en början ett långsamt tempo där det känns händelsefattigt och lite trist då alla karaktärer introduceras. Men detta är givetvis nyttigt för filmen längre fram och efter runt en halvtimme kommer man bra in i det hela. Introduktionen av Van Heflin (i sin sista långfilm) gör att filmen får extra spänning över sig och det är lite kul att själva katastrofkänslan kommer så pass långt in i filmen och inte direkt från början som det ofta blir. Men det är just detta som gör att filmen funkar som en vanlig film och inte bara katastroffilm för storyn är ganska välberättad. Kul också att man använder sig så mycket av splitscreen även om effekten inte alltid är nödvändig. Filmen blev så framgångsrik och populär att den fick tre, mindre lyckade, uppföljare under 70-talet.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5

fredagen den 20:e augusti 2010

American History X



Titel: American History X
Genre: Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 1998
Regi: Tony Kaye
I rollerna: Edward Norton, Edward Furlong, Stacy Keach, Beverly D'Angelo, Elliott Gould

Handling: Bröderna Derek och Danny mister sin far, en brandman som blir mördad i tjänst av svarta. Sorgen och hatet pressar Derek mot radikala handlingar och han blir snart ledare för en nynazistisk rörelse. Ett skottdrama blir den slutliga vändpunkten för Derek och hans bror, och Derek hamnar i fängelse...

Omdöme: Det var länge sen jag såg filmen och det enda jag verkligen mindes var den kraftfulla inledningen som är svårglömd. Sent en kväll/natt hör och ser den yngre brodern Danny (Edward Furlong) hur en svart kille bryter sig in i familjens bil. Han säger till sin äldre bror Derek (Edward Norton), en hängiven nynazist, som tar sitt vapen och skjuter ner allt han ser röra sig utanför huset. Konsekvensen av det hela blir givetvis en fängelsevistelse, men även mer än så.



Att man valt att göra filmens tillbakablickar i svartvitt tycker jag är lite av ett genidrag då dessa partier är klart de snyggaste visuellt sett. Och användandet av slowmotion älskar jag, även när det inte handlar om actionscener så fungerar de så perfekt och på något sätt blir det en starkare effekt. I tillbakablickarna får man bl.a. se vad som ledde till att Derek hamnade i fängelse, men även hans tuffa tid i fängelset. Han blir en förändrad man där inne, men frågan är om det inte är för sent. Går hans liv att rädda och kan han rädda sin yngre bror Danny från att gå samma väg han gått ?



Skådespelarmässigt är det här definitivt Edward Nortons film från början till slut. Han både ser och agerar imponerande och med en övertygelse som skulle gett honom en Oscarsvinst och inte bara nominering. Edward Furlong, som jag hade lite svårt för i Terminator 2, fungerar klart bättre här när han växt till sig - ett bra komplement till Norton. Sen gillar jag veteranen Stacy Keach i rollen som Cameron Alexander lite extra, helt perfekt i rollen. En roll som lär ha erbjudits till ingen mindre än Marlon Brando som tackade nej, vilket inte gör mig något.



Filmens styrka ligger helt klart i att det är en välberättad historia som aldrig tappar och hela tiden bibehåller den där spänningen som så många gånger saknas eller försvinner under en films gång. Alla problem som uppstod med regissören Tony Kaye är egentligen ofattbara med tanke på resultatet. Men man förstår om en regissör känner att han inte får skapa vad hans vision var från början och om någon klipper om filmen och liknande så blir man givetvis rejält sur, vilket verkar ha hänt här. Att han inte ens ville ha sitt namn på filmen säger ganska mycket om hur långt det hela gick. Hur hans version hade sett ut är en bra fråga och om det stämmer att Norton var med och klippte om/redigerade filmen utan regissörens vetskap så gjorde han iaf ett gott jobb.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.6