tisdagen den 28:e september 2010

The Best Man



Titel: The Best Man
Genre: Drama
Land: USA
År: 1964
Regi: Franklin J. Schaffner
I rollerna: Henry Fonda, Cliff Robertson, Kevin McCarthy, Lee Tracy

Handling: Två män är kandidater till en trolig presidentpost. Den ena är beredd att kliva över lik för att nå sitt mål medan den andra håller mer på principerna.

Omdöme: Denna politiska film hade jag velat se en längre tid, men det är inte den lättaste filmen att komma över. Presidentkandidaterna för ett parti har samlats för konventet på hotell Ambassador i Los Angeles. Två av kandidaterna är stora favoriter och det står egentligen mellan de två om vem som ska bli partiets presidentkandidat och även högst sannolikt USA:s nästa president. Men när rävspelet kommer igång är frågan hur långt de två favoriterna är villiga att gå.



Henry Fonda spelar William Russell som är en principfast man som vill spela ett ärligt spel i denna politiska värld. Men hans romanser och sviktande äktenskap är en svaghet. Hans största rival spelas av Cliff Robertson i rollen som Joe Cantwell som är lyckligt gift och trogen, men som tänker kämpa in i det sista och gärna tar till fula knep för att vinna valet. När så en mörk hemlighet uppdagas för de båda kandidaterna är frågan vem som kommer klara av pressen och vem som kommer vika sig.



En film som till en början börjar lite lättsamt för att presentera de två huvudkandidaterna för att sedan vrida upp intensiteten och dramatiken till att bli ett ordentligt politiskt rävspel som alltid är så sevärt. Förutom fina prestationer av de två huvudrollerna måste även Lee Tracy, i rollen som den nuvarande presidenten, och Shelley Berman, som den nervige mannen som besitter viktig information om en av kandidaterna, nämnas. Filmen må inte vara lika kraftfull som vissa andra politiska filmer från den här tiden då det kom flera starka filmer, men definitivt ett måste om man gillar politiskt rävspel på hög nivå.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.8

Machete



Titel: Machete
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 2010
Regi: Robert Rodriguez & Ethan Maniquis
I rollerna: Danny Trejo, Jessica Alba, Michelle Rodriguez, Robert De Niro, Steven Seagal

Handling: Machete en före detta Mexican Federale strövar omkring på Texas gator efter drogkungen Torrez tillslag. Motvilligt accepterar Machete erbjudandet från propagandamakaren Booth för att mörda den korrupte senatorn McLaughlin. Förrådd och på rymmen får Machete hjälp av Luz, ett societetslejon med en böjelse för vapen. Allt medan de blir jagade av den sexiga ICE-agenten Sartana.

Omdöme: Fake trailern mellan Planet Terror och Death Proof i Grindhouse blev så populär att det blev till en egen film. Jag var också förtjust i fake trailern och tänkte att det kunde bli en trevlig film av det hela. Danny Trejo får axla rollen som Machete och passar som den fåordige mexaren. Efter att nästan ha blivit dödad av gangsterkungen Torrez (Steven Seagal) får Machete försöka starta om i Texas, men blir snabbt indragen i korruption och mord.



Jessica Alba spelar agenten Sartana som jagar illegala invandrare, men som även har mexikanska rötter. Till en början vill hon sätta dit Machete, men blir snart övertygad om att han är oskyldig och kan hjälpa henne avancera i karriären (plus att hon inte har något emot en bad boy). Jag måste säga att jag blev ganska besviken då jag både hört och läst positivt om filmen. Eftersom jag gillade Planet Terror så tänkte jag att Robert Rodriguez skulle lyckas även med denna. Det kanske största problemet med filmen är att den inte är gjord på allvar vilket hade gett filmen en helt annan dimension.



Det är inte mycket till handling och man får inte ut karaktären Machetes fulla potential. Jag tycker inte heller musiken är så bra som jag hade hoppats på med tanke på att jag gillade den mycket i Planet Terror. Man måste dock notera att Rodriguez inte gjort musiken här plus att han nog främst är filmens producent och låtit Ethan Maniquis regissera stora delar av filmen. Trots allt negativt så har filmen en del klockrena scener som får en att skratta och uppskatta vad man får se. Men det här kunde ha blivit så mycket bättre.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6


Kill Bill: Vol. 2



Titel: Kill Bill: Vol. 2
Genre: Drama/Action
Land: USA
År: 2004
Regi: Quentin Tarantino
I rollerna: Uma Thurman, David Carradine, Daryl Hannah, Michael Madsen

Handling: Fortsättningen av Kill Bill där den tidigare yrkesmördaren "The Bride" bara kan tänka på hämnd för massakern som nästan kostade henne livet. Listan på folk att hämnas på blir allt kortare och snart återstår bara Bill...

Omdöme: Med mer dialog och ett långsammare tempo saknar denna den andra filmen en del av det som gjorde den första så pass underhållande och sevärd. Jag har t.ex. svårt för partiet där Uma Thurman blir upplärd av mästaren Pai Mei då jag inte finner humorn som passande eller bra. Detta parti hade gjort sig mycket bättre med lite mer allvar och hade gärna kunnat ta lite större del om så varit fallet. Annars är det kul att David Carradine som Bill får träda fram och visa vad han går för.



Musiken är inte lika pricksäker som i den första delen och det är inte lika många perfekta ögonblick som det var i föregångaren. Fotot är inte heller lika snyggt och minnesvärt, kanske för att det inte utspelas i Japan. Daryl Hannah och Michael Madsen är de två kvarvarande medlemmarna ur gruppen, förutom Bill, men de är långt ifrån lika intressanta karaktärer som Lucy Liu hade i föregångaren. Det är Bill som är den intressanta karaktären här och det är även han som får störst utrymme.



Det känns lite som materialet för en andra film inte riktigt fanns där och att man istället drar ut på många scener för att fylla ut. Jag hade hellre sett att man tagit det bra från denna andra del och haft det i den första och bara haft en film. För här finns ingenting som kommer i närheten av den sista halvtimmen i volym 1. Man måste dock säga att man här lyckats bättre överlag med berättandet som i första var lite väl ryckigt. Men det innebär även mindre action och det är just därför de två filmerna hade gjort sig bäst som en.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.0

Kill Bill: Vol. 1



Titel: Kill Bill: Vol. 1
Genre: Action
Land: USA
År: 2003
Regi: Quentin Tarantino
I rollerna: Uma Thurman, Lucy Liu, Sonny Chiba, Julie Dreyfus

Handling: En kvinna tillhörde en grupp yrkesmördare, tills de en dag vänder sig emot henne. Fyra år senare vaknar hon upp ur en koma som hennes forna chef Bill har försatt henne i. Det är början på hennes sökande efter en blodig hämnd.

Omdöme: Det känns lite som att Quentin Tarantino efter ett uppehåll på ett par år ville lite för mycket när han gjorde den här filmen. Vad jag syftar på är att det känns som att han haft så många idéer, både med själva storyn, visuellt sätt och med musik, att han slängt ihop allt och lite till under filmens första timma. Det känns som en iver som inte riktigt är under kontroll under denna första timme. Jag tycker även anime-delen är lite för lång, men den bidrar ändå med något annorlunda och oväntat.



För det mesta är musiken riktigt bra med flera både coola och sköna melodier, de flesta från gamla 70-tals filmer. Fotot är av högsta klass och man märker verkligen hur mycket Tarantino, tillsammans med cinematografen Robert Richardson, älskar det de gör här. Tarantino är bra på att introducera nya ansikten (och gamla) och här är det Julie Dreyfus, fransyska som talar flytande japanska, i rollen som Sofie Fatale jag gillar mest. Ett plus är även att delar av filmen utspelas i Japan som alltid gör sig bra på film.



Filmen kommer egentligen igång under filmens sista 30-40 minuter då Lucy Liu och hennes gäng kommer till stället där den stora striden senare utspelar sig på. Det är här filmen verkligen hittar sitt rätta jag. Man bjuds här på snygga och välgjorda svärdscener som avslutas med en klockren slutstrid ute i snön som både är mycket vacker och effektfull. Tyvärr tar filmen slut när den precis kommit igång och man vill lära känna karaktärerna bättre. Hade önskat att man skippat en volym 2 och istället slagit ihop de två filmerna och bara tagit med det bästa och kapat en del utfyllnad.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
5 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.2

måndagen den 27:e september 2010

The American



Titel: The American
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2010
Regi: Anton Corbijn
I rollerna: George Clooney, Violante Placido, Johan Leysen, Thekla Reuten

Handling: Amerikanen Jack är en slipad lönnmördare. När han plötsligt blir upptäckt i Dalarna meddelar han sin kontaktperson att nästa uppdrag blir hans sista. Det tar honom till en liten pittoresk stad på den italienska landsbygden, där han håller låg profil och för en gångs skull kan njuta av lugnet. Hans uppdragsgivare, en belgisk kvinna vid namn Mathilde, dyker dock snart upp i stan med en beställning - att tillverka och leverera ett vapen.

Omdöme: Man kan lätt få uppfattningen om att detta är en actionfilm i Bourne-stil, men så är inte fallet. Då är det lite mer åt Bond-hållet, fast ändå inte. Kanske mer som klassiska Schakalen (1973) faktiskt. Eftersom jag visste ytterst lite om den hade jag inte den inställningen (att det skulle vara en actionfilm), plus att holländske regissören Anton Corbijn tidigare gjort Control så jag mer inställd på en mer europeisk stil på filmen. Filmen öppnar upp i det snötäckta Dalarna där Jack (George Clooney) myser med sin svenska älskarinna. Men snart förvandlas den svenska idyllen till en mardröm för Jack då han blivit upptäckt och snabbt måste fly landet och beger sig till Italien med tåg.



Inledningen av filmen bådar mycket gott vill jag påstå. Det känns tidigt att detta inte är en ren Hollywood-produktion (även om den är amerikansk) utan har en europeisk touch som regissören Anton Corbijn gett filmen, tillsammans med tyske kompositören Herbert Grönemeyer vars musik stundtals är riktigt bra men även har en del svackor i de mer actionbetonade scenerna. Det är även kul att Corbijn valt att ge de stora rollerna (förutom Clooney då) till okända europeiska skådespelare. Gudomligt vackra italienskan Violante Placido spelar Clara som Jack inte kan släppa ögonen från, holländaren Johan Leysen spelar Jacks kontaktperson Pavel passande, och belgiskan Thekla Reuten spelar den mystiska uppdragsgivaren Mathilde.



Filmen har annars ett långsamt tempo under långa stunder och visst hade man kunnat vrida upp tempot en aning, men jag tycker även det är bra att det inte är allt för actionbetonat för då tappar man ofta djupet. Nu lyckas man kanske inte fullt ut med djupet här heller speciellt då Jack inte är en så där jättetrevlig man, men å andra sidan är han inte mer än mänsklig. Jag gillar landskapet och det visuella som man allt som oftast lyckats bra med där man genomgående har en gul/orange ljussättning/ton. Det är lite 70-tal över filmens story, upplägg och genomförande och det tror jag inte tilltalar alla. Personligen gillar jag filmens inledning och avslutning bäst. Man kunde gärna låtit Jack förflytta sig mer runt om Europa (eller Italien) istället för att mest vara begränsad till den lilla staden där han nästan är en fånge. Intressant, inte för alla och långsam.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8


lördagen den 25:e september 2010

Wall Street: Money Never Sleeps



Titel: Wall Street: Money Never Sleeps
Genre: Drama
Land: USA
År: 2010
Regi: Oliver Stone
I rollerna: Michael Douglas, Shia LaBeouf, Josh Brolin, Carey Mulligan, Frank Langella, Eli Wallach, Susan Sarandon

Handling: Frisläppt efter ett långt fängelstraff finner sig Gordon Gekko utanför den värld han en gång dominerade. Men en ung idealistisk finansmäklare lär sig den hårda vägen att Gekko fortfarande är en mästare på att manipulera – och att Wall Street idag mer än någonsin är platsen där pengar aldrig sover.

Omdöme: Det så omtalade och älskade originalet såg Michael Douglas kamma hem Oscarn efter en imponerande och minst sagt minnesvärd prestation. En uppföljare över 20 år senare var väl inte direkt på toppen av min lista, men med Oliver Stone bakom kameran och en gedigen grupp skådespelare var det trots allt en film jag var nyfiken på. Att den skulle kunna bräcka originalet var inget jag ens drömde om och givetvis ska man inte heller ställa några sådana förväntningar på filmen.



Jag var väl mest orolig för att Shia LaBeouf skulle kunna förstöra det mesta då Charlie Sheen (som må ha varit en medelmåttig skådespelare men ändå hade det rätta i sig), passade ganska så perfekt. Men lite överraskande gör han faktiskt bra ifrån sig och växer genom filmen och klarar av att mäta sig med de mer etablerade veteranerna. Han är en mer modern version av Bud Fox (Sheen) och det är skönt att man undvikit att lägga in en massa humor och skämt och istället gjort filmen seriös.



Den som däremot stör mig något fruktansvärt är Carey Mulligan som spelar Gordon Gekkos dotter och Jake Moores (LaBeouf) flickvän, Winnie. Hon spelar en vänsterradikal feminist på ett otroligt kallt och enformigt sätt. Hon är en helt ok skådespelerska, men hon är definitivt inte min typ av skådespelerska och är väldigt tråkig, inte ens söt. Visst, karaktären spelar också roll, men jag hade hellre sett en som Michelle Williams istället då hon är lite samma typ, men har ett mycket bredare register och är mer sympatisk. Jag känner helt enkelt absolut noll för Mulligan, vilket är synd då LaBeouf verkligen försöker.



Michael Douglas är tillbaka som Gordon Gekko, underbart. Men jag är besviken under en lång period av filmen då han endast är med som en bifigur och får lite utrymme. Som tur är tar man även fram den gamla Gekko man lärt sig älska genom åren. Tyvärr får han inte det utrymmet som han förtjänar, men några ljustglimtar bjuds man på och Douglas visar att takterna fortfarande sitter i. En som annars stjäl showen lite är Frank Langella som även han tyvärr är med alldeles för lite, men som får mycket att jobba med. Hans scener och historia är nog filmens kanske starkaste och drar verkligen igång filmen på allvar.



Något som är lite synd och överraskande är att man i princip lämnat kontoren i skyskraporna och själva Wall Street och istället koncentrerar sig på dramat i privatliven hos de inblandade. Med sin längd på nästan 2.15 känns filmen onödigt lång där man enkelt hade kunnat klippa bort några partier. Trots sin längd är det dock inte så kännbart då den ändå flyter på hela tiden, men lite trimning hade hjälpt. Sen är jag inte helt nöjd med hur man avslutar filmen, det är liksom lite för enkelt och tillrättalagt. Jag är trots allt nöjd, inte jättenöjd kanske, men det är en seriös uppföljare som gjorts med eftertanke.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0


Salt



Titel: Salt
Genre: Action/Thriller
Land: USA
År: 2010
Regi: Phillip Noyce
I rollerna: Angelina Jolie, Liev Schreiber, Chiwetel Ejiofor, August Diehl

Handling: Evelyn Salt är en CIA officer som har svurit en ed om trofast tjänstgöring och att kämpa för sitt landet. När hon blir anklagad för att vara en rysk spion flyr hon för att rentvå sitt namn.

Omdöme: En film som på förhand inte kändes särskilt lockande och lät som en i mängden filmer som inte ger så mycket. Det tar inte lång tid för filmen att visa att det är en högoktanig action som från början till slut har ett högt tempo som aldrig släpper taget. Man har uppenbarligen tagit inspiration från Bourne-filmerna och kombinerat det med Mission: Impossible för detta är en snarlik film i samma anda. Skillnaden är då att vi har en kvinnlig superagent i Angelina Jolie. Och hon gör bra ifrån sig sett till actionbiten, men karaktären har inte mycket till djup.



Även om filmen försöker efterlikna Bourne så har den något som de filmerna saknar och det är det overkliga elementet som jag kanske inte direkt älskar. Det är under flera sekvenser som jag skakar på huvudet då händelser som sker med Salt i spetsen är för otroliga. Som att hoppa från lastbil till lastbil i hög fart, eller bygga en raket/bomb med hjälp av en brandsläckare på några minuter. Det blir liksom inte trovärdigt, men underhållande är det. Om man kan bortse från de uppenbarliga bristerna finns det gott om action och underhållning, en riktig popcorn-rulle. Just det, manuset är skrivet av Kurt "Equilibrium" Wimmer. Och den oftast passande musiken står James Newton Howard för.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.6

tisdagen den 21:e september 2010

The Naked Prey



Titel: The Naked Prey / Människojakt
Genre: Äventyr/Drama
Land: USA/Sydafrika
År: 1966
Regi: Cornel Wilde
I rollerna: Cornel Wilde, Ken Gampu, Gert van den Bergh, Patrick Mynhardt

Handling: En grupp män är på safari. När en i gruppen vägrar överlämna en gåva till en stam tillfångatas hela gruppen och alla utom en avrättas. Han får istället chansen att fly - naken, obeväpnad och jagad genom den afrikanska öknen.

Omdöme: Baserat på en sann händelse där en vit bäverjägare blev jagad av indianer i USA i början av 1800-talet. Man har flyttat handlingen till Afrika vilket jag tycker är ett smart drag då man lyckats få till en autentisk känsla över hela situationen. Cornel Wilde spelar inte bara huvudrollen som den jagade mannen utan står även för regi och musik. Musik som man gjort med ett afrikanskt sound som jag till en början inte gillar med all sång. Men ju längre in i filmen man kommer, ju mer trummor och passande blir det. Cornel Wilde lär ha varit sjuk under stora delar av inspelningen vilket bara ger hans prestation mer trovärdighet.



Filmen blir lite enformig då han jagas i runt en timme, men å andra sidan får man ta del av hans överlevnadsinstinkter och de jagades blodtörst efter att han lyckats döda några av dem. Lite som en föregångare till Apocalypto måste man faktiskt säga att det är. Ett inslag jag gillar är att man under jakten klipper in naturbilder på när djur jagar och på så vis får man känslan av hur han är ett djur som blir jagat av lejon. Landskapet har fångats på ett övertygande sätt och det är inget fel på fotot som känns fräscht och snyggt. Inget man ser om, men glad att ha sett den är jag.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6