söndag 31 oktober 2010

Rosemary's Baby



Titel: Rosemary's Baby
Genre: Drama/Mysterium/Rysare
Land: USA
År: 1968
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Mia Farrow, John Cassavetes, Ruth Gordon, Sidney Blackmer, Charles Grodin

Handling: Det unga nygifta paret Rosemary och Guy flyttar in i en drömvåning i en av New Yorks mest fashionabla fastigheter. Rosemary upptäcker snart att hon är gravid samtidigt som hon börjar drömma märkliga drömmar, som ibland känns kusligt verkliga och hon börjar misstänka att hon är offer för en djävulsk komplott.

Omdöme: Denna den andra filmen i Roman Polanskis inofficiella lägenhetstrilogi (där Repulsion (1965) och Hyresgästen (1976) är de två andra) kom att bli hans första amerikanska film. Det var många skådespelare som var aktuella för de olika rollerna, inte minst i rollen som Rosemary och hennes make Guy. Till slut gick rollerna till Mia Farrow respektive John Cassavetes som inte är de där riktigt stora namnen, men ändå duktiga skådespelare som ger minnesvärda roller. Även kul att se en ung Charles Grodin som jag upptäckte mot slutet i rollen som doktor Hill.



Den som dock lämnar störst avtryck är annars Ruth Gordon i rollen som grannen Minnie Castevet, en roll som gav henne en Oscar. Hon är som en energikanin som hela tiden är igång och som man inte kan få stopp på. En roll som lätt hade kunnat bli irriterande, men hon lyckas verkligen vara på gränsen och gör det alltså riktigt bra. Även Sidney Blackmer i rollen som hennes make Roman Castevet gillar jag då han känns väldigt genuin. Mia Farrow och John Cassavetes är inte mycket sämre, men känns lite mer ojämna trots allt.



Filmens huvudmelodi som bl.a. hörs i början och slutet av filmen är riktigt stämningsfull och bra. Det är en kuslig melodi som man nästan kunde använt sig av mer då jag tycker musiken överlag är lite av en besvikelse och inte riktigt passar i mitt tycke. Men det är egentligen inte det som gör att filmen inte tilltalar mig lika mycket som de två övriga filmerna i lägenhetstrilogin. Tycker helt enkelt inte filmen levererar spänning eller den stämning som den borde. Det är ungefär trekvart till en timme in i filmen som det börjar hända saker och det är även här filmen borde blivit riktigt bra, istället går den runt runt till avslutningen då den höjer sig en aning.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1


lördag 30 oktober 2010

The Survivors



Titel: The Survivors / Med livet i behåll
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1983
Regi: Michael Ritchie
I rollerna: Robin Williams, Walter Matthau, Jerry Reed, James Wainwright

Handling: Två män som precis förlorat sina jobb blir oväntat vänner efter att de förhindrar ett rån. Men rånaren, som egentligen är en yrkesmördare, tänker hämnas efter att de två visas på TV som hjältar.

Omdöme: Filmen efter denna kom att bli Fletch (1985) av regissören Michael Ritchie. I en av sina tidigare filmroller syns komikern Robin Williams som parats ihop med veteranen Walter Matthau. De två har lite olika stilar, men här är det helt klart Robin Williams som får mest utrymme och tar ut svängarna. Det känns många gånger improviserat av honom och det är många gånger kul att se.



Inledningsvis känns det här som en underskattad komedi som borde vara mer känd. Det är roligt och underhållande. Men så tar filmen en vändning när Donald (Williams) bestämmer sig för att åka ut till vildmarken och lära sig allt om överlevnad och hantering av vapen. Han blir minst sagt vapenfixerad, och det är inget fel i det, men filmen tappar sin charm i och med att filmen förflyttas från storstaden till vildmarken. Humorn finns inte riktigt där längre och det blir allt längre mellan de roliga skämten.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.7


torsdag 28 oktober 2010

Three Days of the Condor



Titel: Three Days of the Condor / Tre dagar för Condor
Genre: Thriller/Mysterium/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1975
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Robert Redford, Faye Dunaway, Cliff Robertson, Max von Sydow

Handling: Joe Turner jobbar för CIA med att analysera böcker, och hittar en dag alla sina medarbetare brutalt ihjälskjutna. Han startar en jakt på de ansvariga, samtidigt som han själv är jagad.

Omdöme: Denna konspirationsthriller kom under den gyllene eran - 70-talet. De allra bästa konspirationsfilmerna gjordes under denna period och även om detta inte är min favorit så är det en bra film i genren. Filmen börjar egentligen som en helt vanlig film där vi får se ett par till synes helt vanliga människor jobba på ett kontor i en ordinär byggnad. Joe Turner (Robert Redford) är sen till jobbet, han åker moppe på New Yorks gator. Detta visar sig inte vara en helt vanlig dag för Joe och hans medarbetare. Detta är nämligen dagen då de kommer dö...



Joe är en bokmal. Hans uppgift, precis som hans kollegor, är att läsa igenom böcker, tidsskrifter och journaler och sedan mata in informationen i en dator för att försöka hitta organisationer och misstankar åt CIA. Han är inte en fältagent så när hans liv är hotat tar han till metoder han lärt sig från böckerna och sin intelligens. Detta gör honom till en farlig person för de som är ute efter honom då han är oberäknelig. För att gömma sig kan han inte gå hem eller till någon han känner, därför kidnappar han Kathy (Faye Dunaway) och håller sig gömd hos henne.



Precis som jag tidigare tyckt när jag sett filmen så är det scenerna med Redford och Dunaway som tyvärr sänker den här filmen. Det är inte att de inte spelar bra mot varann, de har en viss kemi och det hade säkert fungerat i en annan typ av film, men det sänker tempot något oerhört. Filmen är på nästan två timmar och man hade lätt kunnat trimma den med åtminstone en kvart av scener mellan de två. Första timmen av filmen är nog den bättre då Joe inte vet vem som är efter honom eller varför, han vet inte heller om han kan lita på någon.



Filmen behåller intresset rakt igenom, men tappar lite fokus under perioder då Redford/Dunaway-delen tar över. Coolaste karaktären spelas annars utan tvekan av Max von Sydow i rollen som Joubert, en frilansande lönnmördare som tidigare jobbat åt CIA. von Sydow är prydd med mustasch, glasögon och oftast hatt och rock. Han är iskall och cool, precis som en lönnmördare ska vara. Likaså gillar jag Cliff Robertson i rollen som Higgins som är ansvarig för att ta in Joe till CIA. Han får inte så mycket utrymme som de andra, men han passar mycket bra i rollen och inger ett lugn som krävs.



Filmen har ett bra manus och det hade egentligen inte krävts så mycket för att göra detta till en riktig klassiker likt The Parallax View (1974), båda skrivna av samma manusförfattare för övrigt. En annan sak som kunde varit bättre är musiken som allt för ofta använder sig av funkig musik som inte alls passar. Stundtals dyker det dock upp passande musik, men inte tillräckligt ofta tyvärr.

Klassisk kommentar från filmen:

Joe: Have I raped you?
Kathy: The night is young.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5


The Hospital



Titel: The Hospital / Kliniken
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 1971
Regi: Arthur Hiller
I rollerna: George C. Scott, Diana Rigg, Richard Dysart, Stephen Elliott

Handling: På ett modernt storstadssjukhus får dess desillusionerade chef kämpa med den ena galna situationen efter den andra. En tokig tjej och hennes beräknande far bär ansvaret för en stor del av kaoset.

Omdöme: Regissören Arthur Hiller gjorde under 70-talet en rad uppskattade filmer, främst komedier, men även en film som Love Story (1970). Filmen blev belönad med en Oscar för bästa manus samt nominerad till bästa manliga huvudroll (George C. Scott). Med tanke på regissören och det faktum att den klassas som mörk komedi förväntade jag mig en viss sorts film. Den visar sig vara allvarligare än förväntat, men även att den har en del partier som bara är crazy och det tilltalar inte mig. Att låta en indiansk medicinman få utföra ritualdans och sång på ett sjukhus känns inte direkt trovärdigt.



George C. Scott är mycket bra som den självmordsbenägne och destruktive läkaren som är avdelningschef på ett stort sjukhus. Det enda han egentligen har att leva för är just sjukhuset och att rädda folk. Men när han ser hur personalen missköter sig och det leder till det ena dödsfallet efter det andra börjar han sakta men säkert förlora hoppet. Det är inte förrän han träffar Barbara (Diana Rigg) som är på sjukhuset för att ta hand om sin far som blivit felaktigt opererad som han får lite hopp. Hon visar sig falla för äldre män och från ungefär denna punkt går filmen utför. Den är aldrig direkt intressant, men George C. Scott gör iaf filmen delvis sevärd.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2


Alice, Sweet Alice



Titel: Alice, Sweet Alice / Communion / Alice, söta Alice
Genre: Skräck/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1976
Regi: Alfred Sole
I rollerna: Linda Miller, Niles MacMaster, Paula E. Sheppard, Brooke Shields

Handling: Alice Spages är en tolvårig flicka som är väldigt avundsjuk på sin lillasyster Karen som är omtyckt utav alla. Men en dag mördas Karen brutalt av en okänd figur som bär en dock-mask framför ansiktet... Efter ett andra dåd är Alice den huvudmisstänkta.

Omdöme: När filmen börjar tänker jag "orkar jag kolla på en sunkig film som denna". Jag vet ingenting om handlingen, det enda jag vet är att Brooke Shields gör sin filmdebut. Inledningsvis känns det lite sunkigt, det måste jag erkänna. Men det tar inte lång tid för filmen att övertyga mig om att det kan vara värt att ge den en chans. Karen (Brooke Shields) är den yngre systern som alla tycker är söt och som alltid springer till mamma när äldre systern Alice (Paula E. Sheppard) gör något dumt. Men på Karens konfirmationsdag hittas hon död och misstankarna riktas snart mot Alice.



Efter den lovande inledningen är frågan om filmen kan bibehålla och utveckla det hela. Svaret är lite överraskande ja. Det visar sig vara en lite bortglömd pärla som må ha sina brister, men på det stora hela en riktigt trevlig överraskning. Paula E. Sheppard i rollen som Alice är riktigt övertygande och att hon lyckas spela en 12-åring när hon var 18-19 år är bara det en bedrift. Sen hjälper det givetvis att hon är äldre än sin karaktär, men att spela rollen på ett flickaktigt sätt kombinerat med den iskalla sidan hon visar upp är imponerande.



Filmen har en kuslig stämning över sig och det har med flera faktorer att göra. Förutom den fina prestationen av Paula E. Sheppard bjuds man på riktigt passande musik som stundtals får en att tänka på Hitchcock och hans kompositör Bernard Herrmann. Den är både mystisk och ryslig när det behövs, mycket bra. Sen har filmen en ganska så rå ton som inte bryr sig om att vara politiskt korrekt och det gillar jag då det inte känns så tillrättalagt som det annars kan bli. En annan bidragande orsak till att det blir kusligt är att katolska kyrkan är med på ett hörn och då kan liksom allt hända.



Själva attackerna är väl genomförda och man märker att regissören kan sina grejer då fotot också bjuder på en hel del delikatesser. Med en liten budget på runt $340,000 kan det jämföras med Halloween (1978) som hade en budget på runt $320,000 och kom två år senare och har en del likheter med denna. En annan intressant sak jag satt och tänkte på under stora delar av filmen är hur likt detta är en italiensk giallo/thriller från denna tid. Det är nog första gången jag känner så med en amerikansk film. Synd att regissören Alfred Sole aldrig gjorde något mer av denna kvalité då detta visade sig vara minst sagt minnesvärt.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.2

tisdag 26 oktober 2010

The Red House



Titel: The Red House / Röda husets hemlighet
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1947
Regi: Delmer Daves
I rollerna: Edward G. Robinson, Lon McCallister, Allene Roberts, Rory Calhoun

Handling: Meg övertalar Nath att ta jobb på familjens gård; hos hennes styvpappa Pete. Allt går bra tills Nath ska ta den kortare vägen hem genom skogen. Styvpappan varnar Nath för att ta den vägen. Nath och Meg börjar intressera sig för det mystiska röda huset som är beläget i den kusliga skogen.

Omdöme: Meg blev adopterad när hon var två år gammal av Pete och Ellen Morgan. Allt hon vet om sina föräldrar är att de gav sig iväg och aldrig kom tillbaka. När så Meg skaffar hjälp på gården åt sin styvfar i form av skolkamraten Nath kommer skogen och det röda huset upp på tal. Pete Morgan (Edward G. Robinson) vill hålla folk borta från denna skog och har gått så långt som att betala en jägare vid namn Teller att se till att skrämma bort obehöriga från marken.



En film som jag på förhand trodde skulle vara en film-noir visar sig ha väldigt lite med genren att göra. Istället är det en småkuslig film där Pete och Ellen Morgan sitter på en mörk hemlighet. Man anar tidigt hur saker och ting ligger till, men det är nästan mer skruvat än man först tror. Edward G. Robinson sköter sig som vanligt bra som den klasskådespelare han var, däremot sänks filmen gång på gång av musiken som verkligen vill spela huvudroll. Den må inte vara dålig, men spelas onödigt mycket. Filmens upplösning tycker jag är ganska bra, men vägen dit är allt för seg och kunde lätt ha blivit bättre med 20 minuters förkortning.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9

MacGruber



Titel: MacGruber
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 2010
Regi: Jorma Taccone
I rollerna: Will Forte, Ryan Phillippe, Kristen Wiig, Val Kilmer

Handling: Ex-specialagenten MacGruber kallas tillbaka i tjänst för att ta fast sin ärkefiende Dieter Von Cunth, som hotar med att förstöra Washington, D.C. med en kärnvapenstridsspets.

Omdöme: MacGruber (Will Forte) har i över tio år förmodats död efter det att Dieter Von Cunth (Val Kilmer) detonerat en bomb på MacGrubers bröllop där bruden omkom. Nu tyder allt på att Von Cunth stulit kärnvapen vilket gör att MacGrubers f.d. chef letar upp honom för ett till uppdrag. MacGruber går motvilligt med på att komma tillbaka från de döda. MacGruber lever fortfarande på 80-talet med sin portabla bilstereo, hockeyfrilla och lyssnandes på flera av 80-talets powerballader när han kör sin "sportbil".



MacGruber är cool, han har replikerna och han kan - ingenting. Han vägrar använda vapen och vill hellre ta sig ur knipor genom att på "MacGyver"-vis fixa bomber och vapen från sopor, vilket inte alltid funkar som han vill. Det är en stundtals riktigt rolig film som ändå inte överdriver helheten utan försöker vara så seriös som den kan vara. En sån som Ryan Phillippe (i rollen som Dixon Piper) försöker verkligen spela seriöst vid sidan om MacGruber och det känns nästan som han ogillar skådespelaren som spelar MacGruber på riktigt.



Filmens behållning är givetvis MacGruber och hans besatthet av 80-talet som bjuder på flera roliga ögonblick. Och rollen som Dieter Von Cunth spelar Val Kilmer på ett nästan Steven Seagal-aktigt sätt, och utseendemässigt med sin hästsvans. Men MacGruber visar sig faktiskt ha en egenskap som gör honom livsfarlig på fältet och det är hans specialitet att med handen rycka sönder halsen på fienden vilket ger några sköna scener mot slutet. Allt som allt underhållning för stunden och förväntar man sig inget kan den vara värd att se.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.6


Somewhere



Titel: Somewhere
Genre: Drama
Land: USA
År: 2010
Regi: Sofia Coppola
I rollerna: Stephen Dorff, Elle Fanning, Chris Pontius, Michelle Monaghan

Handling: En hårt levande Hollywoodskådespelare omprövar sitt liv efter hans 11-åriga dotter överraskar honom med ett besök.

Omdöme: När filmen sätter igång till Phoenix-låten "Love Like a Sunset" går tankarna med en gång till Lost in Translation (2003). Riktigt bra inledningslåt, men tyvärr slutar likheterna med Sofia Coppolas mästerverk där. Vi får med en gång prov på de lååååånga tagningarna som kommer prägla filmen när en svart Ferrari åker runt en bana under flertalet varv där kameran är still. Till slut stannar Ferrarin och Stephen Dorff kliver ut - filmen kan äntligen börja.



Stephen Dorff spelar skådespelaren Johnny Marco som lever ett ganska så hårt liv med alkohol och cigaretter. Han ligger med många kvinnor, får striptease-underhållning av tvillingar och ofta på resande fot. Men han har även 11-åriga dottern Cleo (Elle Fanning) som han har vissa dagar. När mamman åker bort på obestämd tid får Johnny ta hand om sin dotter själv och måste se sig i spegeln och bestämma sig för vilket sorts liv han vill leva.



Det är en långsamt berättad historia som är en inblick i ett tomt liv. Huvudrollen sköter Stephen Dorff bra och även om det inte är en direkt sympatisk person han spelar kan man inte tycka illa om honom. Han är en skön kille som bara är förvirrad. Elle Fanning funkar även hon bra som dottern och känns äkta i en roll som lätt kunnat bli jobbig och tillgjord. Det känns annars inte riktigt som Sofia Coppola bestämt sig för vad hon vill berätta med historien och det stannar vid en inblick i dessa människors liv som inte riktigt berör och historien hittar aldrig sin magi.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2


The Social Network



Titel: The Social Network
Genre: Drama
Land: USA
År: 2010
Regi: David Fincher
I rollerna: Jesse Eisenberg, Andrew Garfield, Rooney Mara, Justin Timberlake

Handling: En sen kväll 2003 sätter sig Harvardstudenten och dataprogrammeringsgeniet Mark Zuckerberg ner vid sin dator och börjar intensivt jobba med en ny idé. Ur allt bloggande och programmerande växer det fram som snabbt ska komma att bli ett globalt socialt nätverk och en revolution inom kommunikation. Bara sex år och 500 miljoner kompisar senare är Mark Zuckerberg den yngsta miljadären genom tiderna... men för den här entreprenören leder framgången till både privata och rättsliga komplikationer.

Omdöme: När man har David Fincher i registolen vet man att det är en film man måste se, även om temat inte alltid är något man finner intressant. Så var fallet med The Social Network då Facebook inte är något som fångat mitt intresse. Men filmen handlar som tur är inte om själva användandet av Facebook utan om männen bakom, om hur det hela kom till och om komplikationerna som uppstod.



Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg) är en minst sagt duktig Harvard-student när filmen börjar år 2003. Men om han är skicklig på datorer och som student så är det tvärtom när det gäller den sociala kompetensen. Detta är tydligt redan under den allra första scenen som utspelar sig mellan honom och flickvännen Erica (Rooney Mara). Han skryter om hur duktig han är och det är uppenbart att han ser ner på allt och alla, inklusive Erica som får nog. För att ge tillbaka kommer idén om att sätta upp en sida med alla Harvards tjejstudenter och låta killar bestämma vem som är snyggast. Detta skapar honom ett namn över en natt, men han blir även hatad av tjejerna.



Efter att han blivit kontaktad av tvillingarna Winklevoss skapar han under några veckor Facebook. Filmen pendlar mellan rättstvisterna och tillbakablickar till hur allt gick till. Zuckerbergs bästa (och enda) vän Eduardo Saverin (Andrew Garfield) får stå för den ekonomiska biten, men det är inte lätt att vara kollega/vän med Zuckerberg som är ett svin. Eller kan han egentligen rå för att han är som han är, det är frågan. En annan fråga är - bryr man sig egentligen om hur det ligger till med Zuckerberg ? Egentligen inte är mitt svar.



Det är en historia fylld av karaktärer som är svåra att tycka om, och då blir det nog svårare att känna för dem eller att verkligen tycka om filmen. Självgoda Harvard-studenter är inte direkt några man får starka känslor för, den enda som man kan känna för är Eduardo. Personer som Zuckerberg, hans flickvän Erica eller Sean Parker (Justin Timberlake) är ett gäng bortskämda brats som jag ser det. Tvillingarna Winklevoss gillar jag ändå på sätt och vis. Kul att det är en och samma skådespelare som spelar dem och att man lyckats så väl med specialeffekterna att man tror att det är riktiga tvillingar som spelar dem.



Vad jag tar med mig från filmen är riktigt bra musik som genomgående skapar nerv och dramatik från allra första början. Musiken kunde lika gärna använts i en spännande och mörk thriller, typ Se7en (1995). En scen där musiken funkar extra bra är under en nattklubbsscen då man valt att höja ljudet på musiken lite extra för att få den där nattklubbskänslan, mycket bra. Påminner om hur Michael Mann brukar göra, som t.ex. i Collateral (2004). En annan sekvens jag gillar lite extra är roddbåtstävlingen som är snyggt ihopsatt. Filmen som helhet är klart sevärd, har bra klippning och flyt, men ger mig egentligen inte något utöver det vanliga.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.4