tisdagen den 30:e november 2010

The Town



Titel: The Town
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 2010
Regi: Ben Affleck
I rollerna: Ben Affleck, Jeremy Renner, Rebecca Hall, Blake Lively

Handling: En tjuv planerar sitt nästa jobb, men brottas även med känslorna han har för en bankdirektör med koppling till en tidigare stöt. Samtidigt har han FBI i hälarna som kommit honom och hans gäng på spåren.

Omdöme: Efter sin regidebut med Gone Baby Gone (2007) var jag inte helt såld på Ben Afflecks förmåga att skapa riktigt bra filmer. Hans skådespelarkvalitéer har aldrig tillhört eliten, men jag har inte heller haft något emot honom som skådespelare. I sin andra långfilm är han inte bara regissör utan spelar även filmens huvudkaraktär Doug MacRay som är en rånare som är född, uppvuxen och verksam i Boston. Tillsammans med sitt gäng på sammanlagt fyra personer begår han brutala och vågade rån mot banker och värdetransporter.



En av hans kumpaner, och gamla vänner, är James "Jem" Coughlin (Jeremy Renner) som har ett hett temperament och kort stubin, vilket inte bara utsätter gänget för risker utan även allmänheten. Under ett av rånen tas den kvinnliga bankdirektören Claire (Rebecca Hall) som gisslan, något som sätter djupa spår. Eftersom hon snart blir förhörd av FBI och det visar sig att hon bor i närheten av gängets hemtrakter, beslutar sig gänget för att skugga henne under en period, något som Doug (Affleck) tar hand om.



Komplikationer uppstår givetvis och snart är det inte bara relationen mellan Claire och Doug som skapar problem utan även "Jems" heta temperament och det faktum att FBI kommer dem allt närmare. Något som ytterligare komplicerar situationen för Doug är det faktum att han haft ihop det med "Jems" syster, Krista (Blake Lively). En sak jag tycker fungerar mycket bra är filmens genomgående bra balans mellan nerviga rånarscener och de karaktärsuppbyggande scenerna mellan de olika karaktärerna.



Ska man prata skådespeleri tycker jag man lyckats bra med valet av skådespelare där Affleck själv sköter sig helt ok utan att direkt övertyga, men inte heller några irritationsmoment där inte. Jeremy Renner har filmens bästa karaktär att jobba med och gör det bra. Här hade jag gärna sett mer av karaktären för det fanns utrymme att utveckla och följa honom också vid sidan av scenerna där han är med Doug. Likaså kunde och borde man använt Chris Cooper mer i rollen som pappa till Doug. Sen gillar jag Blake Lively i rollen som Krista som var en ny bekantskap för mig. Hon verkar till en början bara vara en dum brud som dyker upp i början, men hon får allt större betydelse för utvecklingen.



Ett stort plus är att man lyckats väldigt bra med actionscenerna där tankarna självklart måste gå till Heat (1995) när det kommer till rånscener och skottlossningar. Det må inte nå upp till samma mästarklass, men man blir definitivt inte besviken av det man får se och höra. Det är bra drag på ljudet och man sitter på helspänn under långa stunder. Något jag faktiskt tänker på när filmen slutar är att den lätt hade kunnat vara kanske 20-30 minuter längre. Och mycket riktigt var det tänkt att filmen skulle vara 2.50 lång, men även om produktionsbolaget gillade den längre versionen bad man Affleck klippa ner den till runt två timmar (den är ungefär 2.05). Tror dessa extraminuter skulle kunna tillföra ytterligare djup till storyn, men kanske även sänka tempot för mycket.



En sak man kunde fått till bättre tycker jag helt klart var FBI och kanske framförallt dess ansvarige för fallet. Jon Hamm spelar FBI-agenten Adam Frawley och känns lite tunn i sammanhanget då man gärna hade sett ett lite tyngre namn för att agera motpol. Ett namn jag direkt kom att tänka på var Andy Garcia som jag av någon anledning känner hade fungerat alldeles förträffligt. Men jag antar att man inte ville ta allt för mycket uppmärksamhet från våra huvudrånare Affleck och Renner som trots allt är filmens centrala figurer. Nej, tycker filmen fungerar på de flesta punkterna och det är alltid kul att se bra och välgjorda bankrånarfilmer.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.0


måndagen den 29:e november 2010

Confessions



Titel: Kokuhaku / Confessions
Genre: Drama
Land: Japan
År: 2010
Regi: Tetsuya Nakashima
I rollerna: Takako Matsu, Masaki Okada, Yoshino Kimura, Kai Inowaki

Handling: En lärarinna avslöjar inför sin klass att hon misstänker två elever för hennes dotters död, varefter en bekännelsekedja utlöses som successivt röjer mördarnas identiteter. Men lärarinnan vill hämnas – här och nu.

Omdöme: Japans Oscarsbidrag för 2011 är detta drama om en skolklass och dess lärarinna. Filmen inleds med att lärarinnan på skolterminens sista dag berättar att hon ska sluta. Efter det avslöjar hon vad som hänt hennes make och dotter - och så kan bekännelsena börja. Inledningsvis tycker jag detta känns klart spännande och annorlunda. Det känns nästan som en upplösningssekvens man är van vid att se mot slutet av en film som man alltså inleder med.



Det tar dock inte lång tid för filmen att bli upprepande och det känns mest som det blir kaka på kaka efter ett tag. Själva idéen och handlingen gillar jag till viss del, men när man börjar lägga på hippa amerikanska låter och allmänt konstiga scener i en annars allvarlig film blir det stundtals nästan skrattretande. Det är en udda film vars berättarteknik skiljer sig från mängden, men det är också en film som nog delar tittarna i två läger. Jag tillhör iaf de som inte uppskattar detta.



En sak jag uppskattade lite extra var annars fotot som både är snyggt och stilsäkert. Samtidigt är musiken tillräckligt bra för att det emellanåt ska bli lite stämning, men låtvalen är mindre bra alltså. Själva hämndtemat har jag inte heller något emot, men utförandet tilltalar mig inte. När man blir sömning av en film är det aldrig ett bra betyg och så var fallet här.

3 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.8


söndagen den 28:e november 2010

Red Hill



Titel: Red Hill
Genre: Kriminalare/Thriller/Västern
Land: Australien
År: 2010
Regi: Patrick Hughes
I rollerna: Ryan Kwanten, Steve Bisley, Tommy Lewis, Claire van der Boom

Handling: En ung och idealistisk polis flyttar till den sömniga småstaden Red Hill där han dras in i en storm av kulor och gammalt groll. Snart tar en förrymd mördare sikte mot det lilla samhället – men något annat verkar ruttet i Red Hill...

Omdöme: I denna moderna australiska västern ses Ryan Kwanten i rollen som Shane Cooper. Han har flyttat till den lilla staden Red Hill tillsammans med sin gravida fru Alice för att komma bort från stressen i storstaden. Eftersom Shane är ny i staden får vi följa med honom på hans första arbetsdag som polis. Han träffar sina kollegor och sin chef, som inte är den trevligaste själen man träffat. Snart står det klart att en storm är på väg in samtidigt som en mördare rymt från ett närliggande fängelse. Sheriffen och hans män är övertygande om att den förrymde mördaren snart dyker upp i Red Hill och förbereder sig därför för det värsta.



Efter den inledande introduktionen av karaktärer kommer filmen igång på allvar. Jag får en känsla av No Country for Old Men (2007) och The Hitcher (1986) när mördaren dyker upp i Red Hill och börjar skapa kaos. Det är faktiskt lite småmysigt och småtrevligt när filmen sätter igång på allvar och man har en del bra idéer och scener. Mördaren, en aboriginer, är en tystlåten man dömd för att ha mördat sin fru. Snart står det klart att Shane Cooper är den enda som kan rädda den lilla staden, frågan är bara vad mördarens motiv är.



Vad som funkar ungefär halva filmen går sakta men säkert utför då filmen blir lite för mycket på sina ställen. Det är allt från musiken, som faktiskt är bra och skön under första halvan, till effekterna och handlingen som tappar allt mer. Ett tag ligger filmen på en stark trea och har potential att jobba sig uppåt, men det mesta förstörs av ett par korkade beslut som man bara kan skylla på regissören. Det är alltid synd när en film visar en god sida men inte lyckas fullfölja.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.6


torsdagen den 25:e november 2010

Monsters



Titel: Monsters
Genre: Drama/Sci-Fi/Thriller
Land: Storbritannien
År: 2010
Regi: Gareth Edwards
I rollerna: Scoot McNairy, Whitney Able, Kevon Kane

Handling: Sex år efter att Jorden drabbats av en utomjordisk invasion går en cynisk fotograf med på att eskortera en amerikansk turist genom ett smittat område i Mexiko till den amerikanska gränsen.

Omdöme: En lågbudget sci-fi med två skådespelare (plus ett par amatörer), två i filmteamet och ett minimalt manus med mycket improvisation. Ja, under omständigheterna måste man säga att man lyckats bra. Vi är någonstans i Mexiko när vi träffar på fotografen Andrew som fått i uppdrag av Samanthas far, tillika hans chef, att se till att hon kommer hem säkert. Det är nämligen risk för att utomjordingarna ska attackera en ny plats utanför det redan drabbade området som ligger mellan den amerikanska och mexikanska gränsen. Men att ta sig hem visar sig bli både kostsamt och livsfarligt.



Jag kan inte råka bli att tänka på detta som en lightversion av Cloverfield (2008) och District 9 (2009), som iofs var både mer påkostade och bättre. Här är det mycket mer nertonat och utan action eller egentligen så mycket spänning förutom ett fåtal scener. Men det funkar med tanke på vilken liten produktion det faktiskt är. Det är dock inget minnesvärt man tar med sig från filmen förutom att den kan vara inspirerande för aspirerande filmskapare.



2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.5


Dream Home



Titel: Wai dor lei ah yut ho / Dream Home
Genre: Drama/Rysare/Thriller
Land: Hong Kong
År: 2010
Regi: Pang Ho-Cheung
I rollerna: Josie Ho, Michelle Ye, Zhou Chu-chu, Sin Lap-Man

Handling: Cheng är en ung kvinna som har flera jobb och ägnar all ledig tid åt sin yngre bror och sjuke far. Hennes livslånga dröm är att få äga en fin lägenhet – en dröm hon är villig att göra allt för att uppnå.

Omdöme: Filmen inleder med att klargöra att det vi ska ta och se baseras på verkliga händelser. Bostadsmarknaden i Hong Kong är stenhård och priserna skyhöga, speciellt om man vill ha utsikt över Hong Kong Harbour. Och det är precis vad Cheng (Josie Ho) önskar sig ända sedan barnsben. Hon sliter hårt på två deltidsjobb plus att hon extraknäcker med att träffa en man mot betalning. Hon har snart sparat ihop en stor del av vad som krävs till sin drömlägenhet, men än är det en bit kvar.



Men en dag slår det slint för henne och utan att veta varför ger hon sig på ett par boende i byggnaden där hon vill köpa sin lägenhet. Eftersom filmen hoppas friskt i tiden får man se både hennes barndom på 90-talet fram till "idag" vilket i filmen är slutet av 2007. Att man hoppar så mycket i storyn tycker jag är till dess nackdel ju längre in i filmen man kommer faktiskt. Jag gillar hennes barndomsscener som man lyckats bra med och där man haft ett par duktiga och söta barnskådespelare. Däremot är det även en del utfyllnad där emellan. Gillar även Josie Ho i huvudrollen, som för övrigt också är en av filmens producenter.



En sak jag måste erkänna är att jag gillar de brutala scenerna i filmen, när hon går till attack med hammare, kniv och sina plastband. Tyvärr blir det för mycket av det goda mot slutet då det urartar lite väl mycket, speciellt med tanke på effekterna som man tyvärr går för långt med i några av de sista dödsscenerna. Men dessförinnan var jag mycket imponerad och nöjd med vad jag fick se. Ett plus till musiken som bjöd på bra atmosfär även i de dramatiska scenerna. Filmens poäng var inte direkt överraskande, men framförallt levererades den till slut inte på ett helt tillfredsställande sätt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.6


Biutiful



Titel: Biutiful
Genre: Drama
Land: Mexiko/Spanien
År: 2010
Regi: Alejandro González Iñárritu
I rollerna: Javier Bardem, Maricel Álvarez, Diaryatou Daff, Luo Jin

Handling: Uxbal, en förmedlare av svart arbetskraft i Barcelonas skuggsida, tvingas skärskåda sin livssyn när döden står vid dörren.

Omdöme: Frågan var om Alejandro González Iñárritu kunde fortsätta gripa tag i tittarna som han bl.a. gjorde med Babel (2006). Här har han tagit hjälp av Javier Bardem som får bära det tunga lasset att axla den stora huvudrollen filmen igenom. Detta är olikt regissörens tidigare tre filmer som alla handlade om flera karaktärers öden och hur de på något sätt är sammanlänkade. Här är det en karaktär historien kretsar kring och detta skifte har gått smärtfritt.



Javier Bardem spelar Uxbal som försöker vara en god förebild åt sina två barn och lära dem rätt och fel. Men han lever själv på gränsen då han är en slags förmedlare eller mellanhand av svart arbetskraft, främst afrikaner och asiater. Denna värld är dock inget han tar hem till sina barn. Hans ex-fru försöker vinna tillbaka honom och barnen efter det att hon gått igenom svåra tider med psykiska problem. När så Uxbal inser att han är svårt sjuk vill han säkerställa att hans barn kommer ha en ljus framtid.



Det är ett starkt och gripande drama, speciellt med tanke på vad Uxbal får gå igenom. Det är smärtsamt att se och Javier Bardem visar dessa känslor på ett föredömligt sätt. Men det är en annan typ av scen som får mig att verkligen se det stora i honom och det är under ett gräl med sin ex-fru där han blir nästan sjukt realistisk i sin ton och sitt sätt. Filmen går annars många gånger på lite tomgång, utan att man tappar intresset. Men det är några scener som slår till med full kraft som gör att detta höjer sig över mängden.



Något jag tycker man kunde fått till bättre var bilderna av Barcelona där filmen utspelas. Kanske ville man inte ge filmen en allt för snygg look då ämnet är mörkt och grått, men jag hade gärna sett ett trevligare Barcelona som jag vet finns. Musiken, av Oscarsvinnande Gustavo Santaolalla är klart bra, men når inte riktigt upp i Babel-klass (tänker på det magiska gitarrsolot i den). Låtarna som används på nattklubben kunde också varit bättre. Det finns inte mycket ljus i form av positivitet i den här filmen, men någonstans där i slutet anar man ändå att Uxbal får som han vill.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.0


onsdagen den 24:e november 2010

A Serbian Film



Titel: Srpski Film / A Serbian Film
Genre: Thriller/Rysare
Land: Serbien
År: 2010
Regi: Srdjan Spasojevic
I rollerna: Srdjan Todorovic, Sergej Trifunovic, Jelena Gavrilovic, Slobodan Bestic

Handling: En före detta porrstjärna accepterar att vara med i en film mot en stor summa pengar utan att veta handlingen. Han hamnar i sitt livs värsta mardröm och frågan är bara om han klarar av att ta sig ur den levande.

Omdöme: Efter att ha sett trailern och läst handlingen så lät det här som en film jag definitivt var nyfiken på. Jag hoppades på något i stil med Irréversible (2002) och ja, den har viss likhet med den fast går ett eller två steg längre. Milos (Srdjan Todorovic) är en porrstjärna som inte längre är verksam i branschen då han bildat familj. Hans fru Marija vet om hans förflutna och har inga problem med det. Men en dag hittar de sin unga son sitta och titta på en av pappas porrullar vilket får dem att tvingas prata om blommor och bin.



Milos blir kontaktad av en gammal kvinnlig kollega som säger att en oerhört proffsig och skicklig regissör vill erbjuda honom sitt livs roll. Eftersom Milos vill att hans familj ska få det bättre och kunna flytta, går han med på att träffa regissören. Regissören Vukmir (Sergej Trifunovic) ser sig själv som en konstnär och porrfilm som en konstform som han vill fullända. Så fort Milos skriver på kontraktet säljer han sin själ till djävulen.



Vad som följer är en orgie i sex och våld som i viss mån sträcker sig utanför gränserna till vad man normalt ser, även om man ser våldsamma filmer. Det som överraskar är väl främst att en så pass proffesionell film vågar gå så långt, och framförallt får gå så långt. Detta är mer än vad man är van vid att se från mindre, sunkigare filmer, men den här har faktiskt lite mer att bjuda på. Personligen, och jag tror de allra flesta som ser filmen håller med, tycker jag man går för långt vid ett par tillfällen. Det hör definitivt inte hemma på film eller någonstans för den delen. Inte så konstigt att filmen inte gick igenom den brittiska censuren.



Det är en på många sätt bra film. Jag gillar speciellt musiken som är mycket bra, ja på sina håll riktigt bra. Men den kunde varit ännu ett snäpp bättre om man vridit upp den lite till när man har chansen, den kommer liksom inte igång som den borde vid ett par tillfällen. Fotot känns proffsigt och likaså är effekterna (gorescenerna) välgjorda. Men jag vill känna lite mer än att bli äcklad, vilket man blir av en del scener. Helt klart en rå, brutal och extrem film som jag inte kan gilla fullt ut, men trots allt delar av den.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.1

Another Year



Titel: Another Year / Medan åren går
Genre: Drama/Komedi
Land: Storbritannien
År: 2010
Regi: Mike Leigh
I rollerna: Jim Broadbent, Ruth Sheen, Lesley Manville, Oliver Maltman

Handling: Under ett års tid följer vi ett lyckligt engelskt par och deras förtvivlade släktingar och vänner. Humor, ilska och frustration blandas i detta starka drama vars akter särskiljs av de fyra årstiderna.

Omdöme: Detta blev faktiskt min första film av Mike Leigh så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Filmen är uppdelad i de fyra årstiderna där man börjar med våren och följer ett äldre par och dess liv. Jim Broadbent spelar Tom och Ruth Sheen hans fru Gerri, ett lyckligt äldre par som gillar att bjuda hem släkt i form av sin son Joe och vänner, som visar sig ha det tufft i livet.



En av vännerna, som även är arbetskamrat till Gerri, är Mary (Lesley Manville). Hon är en medelålders kvinna, något yngre än Tom och Gerri, men äldre än sonen Joe. Hon har lätt för att dricka lite för mycket av vinet det bjuds på och har ingen man i sitt liv. Det är förvisso Tom och Gerri filmen kretsar kring, men Mary är egentligen den centrala karaktären som får filmen att få liv på allvar.



Filmen har egentligen ingen strålande handling, men karaktärerna, dialogen och sättet man levererar hela paketet på gör det här till en trevlig film. Jag gillar nog mest de tre första årstiderna i filmen då den fjärde och sista, vintern, har en mörkare ton än de övriga. Och detta är inte bara för att årstiden är mörkare och dystrare utan för att filmen helt enkelt blir mörkare och lite allvarligare.



Filmens starkaste ingrediens är dess skådespelare som leds av Lesley Manville i rollen som Mary. Det är utan tvekan en prestation som är värdig en Oscarsnominering. Det är inte bara hur hon levererar sina repliker på utan även där emellan, hennes ansikte och kroppsspråk, det är faktiskt riktigt bra. Jim Broadbent är också en som står ut då han känns väldigt äkta och älskvärd. Sen gillar jag Ronnie (David Bradley) som är äldre bror till Tom. Väldigt fåordig, men en skön karaktär som man bara måste gilla.



En sak som jag kanske tyckte var lite mindre bra, fast inte direkt dålig, var musiken som inte direkt föll mig i smaken. Den var kanske lite för lättsam också, även om filmen innehåller en del humor, men i grund och botten är det ett drama. Sen hade jag hoppats på att få bli lite överraskad av historien kring Mary och Joe där jag personligen hade velat se Mary få som hon ville. Det hade varit lite ovanligt och gett filmen det lilla extra om man gjort det på rätt sätt. Tycker helt klart det fanns utrymme för att det skulle leda åt det hållet, men det kanske var för att jag gillade hennes karaktär lite extra.

5 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1