söndag 4 september 2011

Sleepless in Seattle



Titel: Sleepless in Seattle / Sömnlös i Seattle
Genre: Romantik/Drama/Komedi
Land: USA
År: 1993
Regi: Nora Ephron
I rollerna: Tom Hanks, Meg Ryan, Bill Pullman, Rosie O'Donnell

Handling: När Sams älskade fru går bort flyttar han med sin lille son Jonah till Seattle. En kväll ringer pojken till ett direktsänt radioprogram. Han önskar sig en ny mamma, så att pappa ska bli glad igen. I en annan del av USA hör journalisten Annie Reed radioinslaget. Hon blir djupt rörd och får lust att träffa den ensamme mannen. Men hon är inte ensam. Sam blir överöst med brev från giftaslystna kvinnor och Jonah åtar sig uppgiften att sålla fram den rätta och hitta kvinnan som ska bli hans nya mamma och Sams nya fru.

Omdöme: En typisk chick-flick, älskad av kvinnor, hatad av män. Eller så brukar det kunna vara. Kvinnliga regissören Nora Ephron ligger bakom romantiska filmer som bl.a. When Harry Met Sally... (1989), You've Got Mail (1998) och denna. I alla tre har Meg Ryan den kvinnliga huvudrollen och i två av dem, så även här, har Tom Hanks den manliga huvudrollen. Och trots att de inte har mycket tid tillsammans funkar de bra i respektive roll.



Filmens starkaste sida måste vara att man lyckats skapa en så mysig känsla tack vare fin musik och flera referenser till gamla romantiska filmer, inte minst An Affair to Remember (1957). Just att man tagit mycket från de klassiska romantiska filmerna tycker jag är den största orsaken till att man lyckats så väl med den mysiga känslan. Filmen blir aldrig överdrivet sockrig och avslutningen tycker jag funkar mycket fint. Den är lite ojämn halvvägs in, men här finns mycket att gilla om man är upplagd för genren.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.7

4 kommentarer:

  1. Tom Hanks är aldrig fel. Meg Ryan är aldrig fel heller, inte när hon har kort hår. Här har hon långt så jag måste ju säga att hon är sådääääär bara. Fast filmen är mysig. Det är svårt att misslyckas med enbart fullblodsproffs både framför och bakom kameran.

    SvaraRadera
  2. En sak är säker och det är att den är gjord under en period då det var gjort med mer känsla och det får man verkligen fram.

    SvaraRadera
  3. Kan hålla med om myskänslan, men någon älsklingsfilm är det knappast. Lillgamla barn sätter effektivt P för den saken. Dessutom tycker jag att det ofta är svårt att lyckas med romcoms som innehåller triangeldraman eftersom det alltid är någon som "blir utan".

    SvaraRadera
  4. Sofia: Kan hålla med dig om att lillgamla barn allt som oftast är jobbiga. Stör mig inte så mycket här, accepterar det liksom redan från början då det trots allt är en sådan typ av film.

    SvaraRadera