söndag 16 oktober 2011

Dances with Wolves



Titel: Dances with Wolves / Dansar med vargar
Genre: Äventyr/Drama/Västern
Land: USA/Storbritannien
År: 1990
Regi: Kevin Costner
I rollerna: Kevin Costner, Graham Greene, Mary McDonnell, Wes Studi

Handling: Officer Dunbar i den amerikanska armén söker tjänstgöring långt ifrån civilisationen. Där möter han snart landets urinvånare - indianerna. Det första mötet blir våldsamt och kunde ha kostat honom livet, men istället leder det till början på något nytt för Dunbar.

Omdöme: Redan när jag hör de första tonerna tänker jag på Bond. När jag sedan ser att det är John Barry som står för musiken är det självklart för det var han som stod för den minnesvärda musiken till åtta av de nio första Bond-filmerna. Och filmen igenom bjuds man på magnifik musik som på egen hand bygger upp en stämning som är att ta på. Inte konstigt att det blev en Oscarsvinst för John Barry, en högst värdig sådan. Att Bond-musik kunde passa så bra i ett västernäventyr kanske inte är det första man skulle kunna tro, men så är det.



Jag hade inte sett filmen på jag vet inte hur länge. Att jag inte mindes ett dugg gjorde absolut ingenting, det var som att se en helt ny film och det är jag glad för. Att följa John J. Dunbar (Kevin Costner) under sin "expedition" var under stora delar en fröjd för ögat. Det ödsliga landskapet är vackert och mystiskt, speciellt med den återkommande vargen "Two Socks". Costner må inte göra någon direkt minnesvärd skådespelarinsats, men hans närvaro känns och han överdriver aldrig sin prestation utan låter istället historien, musiken och det visuella tala för sig självt.



Det är sällan en sån här film inte känns seg eller långdragen, inte minst med tanke på att den är tre timmar lång. Men så är faktiskt fallet här. Det är poetiskt berättat, men inte utan att hela tiden gå framåt och leda någonvart. Att jag sitter under eftertexterna och inte vill att det ska vara slut är ett annat tecken på att det är en väldigt bra film. Och med tanke på att det finns längre versioner på upp emot en timme längre speltid känns det som något jag kan tänka mig att se nästa gång jag tar mig an filmen.



Finns det något att klaga över så är det kanske ett parti under andra halvan av filmen där jag tycker filmen stannar upp lite. Men det är nog främst för att Dunbar hamnar i bekymmer och man vill liksom fortsätta följa hans utveckling och inte att han ska stöta på problem som han gör. Det är en ytterst liten detalj som är en del av historien så det är egentligen inget fel i sig. Däremot känns slutet lite förhastat där man alltså vill ha mer. Om man t.ex. jämför med Den siste mohikanen (1992) så har den ett riktigt kraftfullt och storslaget slut. Här kanske det inte direkt behövs, men man tänker ändå "är det redan slut".



Filmen kom att vinna 7 Oscars, i princip alla de tunga priserna förutom i skådespelarkategorierna. Och trots att en av mina favoritfilmer, Goodfellas (1990), var en stor utmanare det året så förstår jag varför det blev "vargar" som kammade hem priserna. Det är en storfilm med orden stor och film separerade. Det må vara en Hollywood-film, men den håller filmen igenom fötterna på jorden och håller därför än idag. Det gör den till en tidlös klassiker som kan uppskattas lika mycket då, idag och framöver.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.0

Trailer - Dances with Wolves

18 kommentarer:

  1. Hehe, jag tror banne mig inte jag har sett den här. Jag har säkert gjort det men det var eoner sen. Den känslan du skriver fint om, just den där att man inte vill att filmen ska ta slut, den fick jag själv nyligen då jag såg om en annan film jag inte hade sett på länge. Man får reda på vilken om man tittar in på min blogg om ett tag (kanske nån vecka eller så). ;)

    Och efter att ha läst din recension av ...vargar så är ju en titt på den filmen bokad.

    SvaraRadera
  2. Låter bra Jojjenito, du lär inte bli besviken. Jag kan fortfarande inte bestämma mig om jag ska ge filmen en stark fyra eller inte.

    Ska bli intressant att se vilken film det är du menar. Är själv lite sugen på att se om ett par filmer jag inte sett på år och dar...

    SvaraRadera
  3. Det här är en solklar femma i min bok! Sooooolklar!

    SvaraRadera
  4. Fiffi: Efter att ha sovit på saken höjde jag den ett halvt snäpp ;) Visst är den bra, bättre än jag trodde den skulle vara. En sann klassiker.

    SvaraRadera
  5. Du kanske ska sova på saken en natt till innan du avger ditt slutgiltiga betyg? ;)

    SvaraRadera
  6. Haha, nej mer än så blir det inte (för denna gång iaf).

    SvaraRadera
  7. Bra skrivet. Precis som du såg jag om den fast förra året och mindes ingenting från första gången jag såg den. Klart värd att se om!

    SvaraRadera
  8. Magnifik film på så många sätt. Costners arv till filmvärlden. Just känslan av "är det redan slut" känner jag igen så väl. Trots längden så känns inte historien färdigberättad. Solklar femma!

    SvaraRadera
  9. Har bara sett filmen en gång och det var länge sedan. Det jag minns var att jag tyckte den var helt ok ja tom ganska bra. kanske dags för en omtitt.

    SvaraRadera
  10. Skugge: Tack ! Kul att höra att du hade samma upplevelse av filmen. Finns många klassiker där ute som inte riktigt lever upp till sitt namn, men det gör Dansar med vargar.

    addepladde: Håller med dig, tänkte lite på Mel Gibsons Braveheart som också var väldigt lyckad och är en sån där film som var bättre än jag hade väntat mig vid omtitt.

    filmitch: Hade ungefär samma minne av filmen, men den visade sig alltså vara klart bättre än så.

    SvaraRadera
  11. Såg om den för inte alltför länge sedan och japp - den står sig riktigt fint än idag. En given femma även hos mig.

    SvaraRadera
  12. Plox: Var det en femma tidigare också ? Ska försöka leta fram ditt inlägg, om du nu skrivit om den på din blogg.

    SvaraRadera
  13. Varken Dansar... eller Braveheart är några fullträffar i min bok. Alltför bombastiska och simplistiska i sitt angreppssätt av filmernas centrala "problematik".

    SvaraRadera
  14. Sofia: Sånt är så klart väldigt personligt, hur man väljer att se en film. Känns kanske som du överanalyserar filmerna lite för mycket ? Jag vet inte, men för min del handlar det mycket om känslan jag får när jag ser en film. Då kan handlingen komma lite i andra hand (om det givetvis inte är uppenbara problem man stör sig på).

    Men det är bara min åsikt. Synd att du inte uppskattar Dansar med vargar eller Braveheart lika mycket.

    SvaraRadera
  15. Visst är det upplevelsen som helhet som utgör vad man tycker om filmen. Men sveps man inte med i känslan måste ju andra saker kompensera och det tycker jag inte att de gör i det här fallet. Känslan i bägge filmerna blev nog för "amerikansk" om uttrycket tillåts för min smak ;)

    SvaraRadera
  16. Sofia: Jag vet vad du menar, det är högst personligt och dras man inte in i en film fullt ut är det inte mycket att göra.

    SvaraRadera
  17. Det tog lite längre än jag trodde men nu har jag sett om den där filmen jag skrev om i min kommentar.

    http://jojjenito.wordpress.com/2011/11/05/the-shawshank-redemption/

    SvaraRadera
  18. Jojjenito: Ah, trevligt. Ska hoppa över och läsa den med en gång. Synd att det inte var Dansar med vargar, men den kanske dyker upp senare ?

    SvaraRadera