måndagen den 14:e november 2011

Carré blanc



Titel: Carré blanc
Genre: Drama/Sci-Fi
Land: Frankrike/Luxemburg/Schweiz/Belgien
År: 2011
Regi: Jean-Baptiste Léonetti
I rollerna: Sami Bouajila, Julie Gayet, Jean-Pierre Andréani, Carlos Leal

Handling: En steril framtidsdystopi där de svaga straffas och de som kan röja undan alla känslor och all empati premieras. De som hamnar i statens våld hamnar även snart på de "levande" människornas matbord.

Omdöme: Philippe (Sami Bouajila) har från tidig ålder växt upp i ett framtida samhälle där hans mor lärt honom att vara starkare än alla andra. Han får även gå på en slags internatskola där reglerna är väldigt enkla - var stark eller dö. Philippe växer upp och får ett bra jobb där han testar människors psyke och styrka/svaghet. Han är väldigt bra på det han gör, men hans privatliv är inte lika ljust med en fru som blivit trött på samhället och att han står för allt hon hatar.



Det känns som en debutfilm på många sätt och vis, vilket det också är. Man märker att regissören haft en vision och lyckats med en del småsaker tidigt i filmen. Men det är också en film full med brister. Filmen är blek, kall och känslolös vilket i längden tyvärr blir trist att skåda. Vad vill man egentligen säga ? Att de svaga är offer och de starka utnyttjar sin position ? Vad mer är nytt ?



Nej, det här är en besvikelse speciellt med tanke på att det futuristiska samhället och fotot mestadels är lyckat. Likaså några av detaljerna under filmens gång, men det räcker tyvärr inte när filmen är lika känslolös och tråkig som samhället som visas upp. Se hellre den mycket bättre och intressantare Equilibrium (2002), där man även får en del trevlig action.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.6

Läs om mina upplevelser under visningarna på Stockholm Filmfestival

Om visningen: En del väljer att inte ställa sig i kön utan går runt från flankerna för att kunna komma in tidigare i salongen. Ingen nyhet, men som vanligt smått irriterande. Eftersom jag inte låter så många av dem komma förbi får jag en bra plats.

När filmen börjar har man fortfarande inte stängt dörrarna till salongen vilket gör att man under flera minuter hör några människor prata ute i foajen. När de till slut kommer in i salongen säger en av tjejerna högt: "Men hur ska man se när det är så mörkt". Verkligen smidigt. Kanske borde de inte stått och pratat i foajen och istället gått in och satt sig som alla andra...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar