söndagen den 30:e januari 2011

La mala ordina



Titel: La mala ordina / Manhunt / The Italian Connection / Maffian ger order
Genre: Kriminaldrama
Land: Italien/Västtyskland
År: 1972
Regi: Fernando Di Leo
I rollerna: Mario Adorf, Henry Silva, Woody Strode, Adolfo Celi

Handling: Ett stort parti heroin försvinner någonstans mellan New York och Milano. Skulden läggs på småskurken Luca Canali som får en dödsdom över sig av maffian som skickar två mördare från New York till Milano. Canali vill inte bara bevisa sin oskuld, han vill också försöka hålla sig vid liv!

Omdöme: Vad Sergio Leone gjorde för italiensk spaghettivästern med sin dollar-trilogi, försöker Fernando Di Leo göra för italienskt kriminaldrama med sin milieu-trilogi. Detta är den andra filmen i serien, där den första är Milano calibro 9 (1972) och den tredje är Il boss (1973). Det är lågbudget, det är skitigt och det är elakt. Det är så mycket 70-tal man kan få och det är något speciellt med italienskt 70-tal då modet är horribelt och skådespelarna är så där härligt svettiga och smutsiga.



När filmen börjar får vi veta att två amerikanska lönnmördare skickas från New York till Milano för att brutalt mörda Luca Canali (Mario Adorf). Man tror då man ska få följa Dave (Henry Silva) och Frank (Woody Strode) i deras jakt på Luca Canali, och det får man under första halvtimmen. Dave är den mer vulgära och vill hela tiden ha kvinnor och fart runt sig medan Frank är den tystlåtne muskelmannen som håller sig i bakgrunden. De två männen får en kvinnlig "guide" i form av Eva Lalli (vackra Luciana Paluzzi).



Efter inledningen tar Mario Adorf över totalt som hallicken Luca Canali. Han är en jagad man, men vet inte varför. Det är inte bara de två amerikanarna han har efter sig utan även sin chef Don Vitos (Adolfo Celi) hejdukar. Filmen har en uppbyggande inledning där det inte händer allt för mycket, men där det istället bjuds på flera sköna one-liners och annat man kan skratta åt (som vanligt i dessa italienska filmer måste tilläggas). Allt eftersom blir filmen hårdare, mer fartfylld och riktigt underhållande. Att sen Quentin Tarantino fått inspiration härifrån känns ganska givet, speciellt till Pulp Fiction med en svart och en vit utsänd mördare.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4


Dans ton sommeil



Titel: Dans ton sommeil / In Their Sleep
Genre: Thriller/Skräck
Land: Frankrike
År: 2010
Regi: Caroline & Éric du Potet
I rollerna: Anne Parillaud, Arthur Dupont, Thierry Frémont, Jean-Hugues Anglade

Handling: Ett år efter att Sarahs tonårsson dog är hennes liv fortfarande i spillror. En kväll råkar hon köra på en ung man som kommer utspringande från skogen. Det är Arthur som är i samma ålder som hennes son skulle varit om han fanns kvar i livet. Arthur är skadad och hon tar hem honom för omplåstring. Han berättar att hans hem utsatts för en inbrottstjuv och att inbrottstjuven nu jagar honom.

Omdöme: En liten fransk thriller jag fick upp ögonen för som nämndes som en potentiell ny "storskräckis" från Frankrike. Men det står klart ganska tidigt att detta inte är någon ny storfilm då de två regissörerna med ganska liten budget gjort vad de kunnat, men där manuset inte riktigt håller måttet. Potentialen fanns annars där och jag tycker egentligen det inte är något fel på storyn. Felet ligger istället i hur man valt att berätta den vilket gör att mycket av spänningen försvinner allt för tidigt.



Jag gillar dock flera scener i filmen som överraskar även om handlingen inte alltid överraskar. Anne Parillaud i huvudrollen som Sarah tycker jag fungerar bra. Hon har det vackra franska kvinnliga utseendet och känns för det mesta trovärdig. Man känner nästan inte igen henne från tiden då hon spelade huvudrollen i Nikita (1990). Mot sig har hon Arthur Dupont i rollen som Arthur. Han påminner mig om Nick Stahl och kanske inte är en favorit, men passar för rollen. Tycker twisten kanske kommer för tidigt, men det är som sagt lite problem med manuset... Allt som allt ok för stunden, om än lite tunnt.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.3


lördagen den 29:e januari 2011

Dogtooth



Titel: Kynodontas / Dogtooth
Genre: Drama
Land: Grekland
År: 2009
Regi: Giorgos Lanthimos
I rollerna: Christos Stergioglou, Hristos Passalis, Aggeliki Papoulia, Mary Tsoni

Handling: Utåt lever han ett vanligt liv – hemma hålls familjen isolerad. Helt utan vetskap om världen utanför har de uppfostrats i tron att katter är köttätande monster och att Frank Sinatra är deras farfar.

Omdöme: En äkta, kärleksfull grekisk familj - eller inte. Ja, det beror väl på hur man ser på saken. Det är iaf en skildring som väcker en del känslor och tankar, som säkerligen påverkar alla som ser den på ett eller annat sätt. Eftersom det hela nästan blir dokumentärt som att följa ett experiment känner jag aldrig att jag blir särskilt illa berörd eller helt indragen i vad som händer.



Jag tänkte tidigt på en annan film med liknande innehåll och det var mexikanska Daniel & Ana (2009) som jag dock fann bättre och mer engagerande. Samtidigt känner jag att detta påminner om något som Michael Haneke skulle göra, det är lite av hans stil över filmen (då tänker jag främst på originalet av Funny Games från 1997). Skådespelarna sköter sig bra och känns äkta i sina roller, utmanande roller måste sägas.



Några av de bättre bitarna med filmen är när barnen frågar sina föräldrar om olika ord som de snappat upp och inte vet betydelsen av. Bl.a. att ordet "zombie" betyder gul blomma. Det intressanta är också att när ett av barnen får tag på material från världen utanför blir hon mer förstörd än när hon var ovetandes. Samtidigt tycker jag inte man förklarar varför föräldrarna gör som de gör och inte heller vad de vill åstadkomma. Trots ett starkt ämne, som kan ses som komiskt även om jag bara bitvis gör det, känner jag inget speciellt. Kan bara konstatera att det är en konstig film som inte gav mig så mycket.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4


The Matrix



Titel: The Matrix
Genre: Action/Sci-Fi
Land: USA
År: 1999
Regi: Andy & Lana Wachowski
I rollerna: Keanu Reeves, Carrie-Anne Moss, Laurence Fishburne, Hugo Weaving, Joe Pantoliano

Handling: Det är något som inte stämmer i Neos liv, något är konstigt och han söker svaret på en fråga han inte känner till. En dag börjar bitarna falla på plats och han ställs inför valet att se sanningen och aldrig mer kunna återvända till lögnen...

Omdöme: Kanske den mest omtalade filmen som kom i slutet av 90-talet med sina revolutionerande effekter och sin ganska komplexa story. Keanu Reeves spelar Neo, eller Mr. Anderson som han också heter, och är en datahacker/programmerare när en grupp latexklädda personer tar kontakt med honom. De är ledda av Morpheus (Laurence Fishburne) och Trinity (Carrie-Anne Moss) som är övertygade om att Neo är den utvalde som ska hjälpa dem i kampen mot agenterna som leds av Agent Smith (Hugo Weaving).



Med ett uppenbart grönaktigt filter och många gröna inslag genom filmens gång, bygger man sakta men säkert upp storyn som ska förklara för oss och Neo om vad det hela går ut på. Ska jag vara ärlig har jag aldrig varit särskilt förtjust i storyn och det känns än mer uppenbart att det hela är aningen för utdraget när man ser den så pass många år efter att den kom ut. För egen del köper jag inte hela konceptet som många andra gör, men det är en välgjord och på sina håll klart underhållande film.



Det finns inte så mycket att klaga på med valet av skådespelare. De gör vad de ska och även om Keanu Reeves är lite stel så köper jag det för rollen. Hugo Weaving passar också bra som Agent Smith som talar med utdragna ord i slutet av meningarna. Filmens starkaste sida är den avslutande fjärdedelen där man verkligen visar upp tekniken och cinematografin från sin bästa sida. Det hela börjar när Neo och Trinity ska försöka frita Morpheus. Detta parti höjer filmen ett snäpp och utan det hade filmen inte varit vad den är. Men det tar också en och en halv timme innan man når dit.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.7


The Cynic, the Rat and the Fist



Titel: Il cinico, l'infame, il violento / The Cynic, the Rat and the Fist
Genre: Action/Kriminaldrama
Land: Italien
År: 1977
Regi: Umberto Lenzi
I rollerna: Maurizio Merli, Tomas Milian, John Saxon, Renzo Palmer

Handling: Ett krig mellan den unge brottslingen "Chinaman" och gangsterbossen Frank Di Maggio börjar eskalera. Vem skall få kontrollen över Roms undre värld? Och vad har ex-polisen Leonardo Tanzi i görning?

Omdöme: Superblondinen Maurizio Merli spelar ex-polisen Leonardo Tanzi som efter ett mordattentat går under jorden för att lura sina fiender att tro att han dött. Men Tanzi har svårt att hålla sig undan när ett krig om Roms undre värld tar fart mellan mannen som kallas "Chinaman" (Tomas Milian) och gangsterbossen Frank Di Maggio (John Saxon). Snart har polisen fullt upp med döda kroppar, sönderskjutna affärer och blodiga gator.



Regissören Umberto Lenzi har verkligen fångat den italienska polisfilmen med en blandning av hårdkokt action och klockren humor i form av politiskt inkorrekta kommentarer och aktioner. Och det är inte bara en karaktär som står för dem, alla inblandade har sköna karaktärer. Men fokus ligger på de tre stora i Merli, Milian och Saxon som alla har sin stil och sitt tillvägagångssätt. Det blir till en underhållande film där det bara fattas en stor och bra biljakt för att vara komplett.



Trots högt underhållningsvärde saknas det något och det är väl en bra handling kanske med någon twist eller liknande. Filmen tappar även under sista tredjedelen, speciellt sin sköna humor som inte längre är lika närvarande som under första timmen. Men filmen har så många sköna ögonblick resten av filmen att detta är klart sevärt och underhållande om man gillar genren. Har svårt att välja vilken av de tre huvudpersonerna jag gillar mest då alla är bra.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9


fredagen den 28:e januari 2011

Aliens



Titel: Aliens - Återkomsten
Genre: Action/Sci-Fi/Skräck/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 1986
Regi: James Cameron
I rollerna: Sigourney Weaver, Michael Biehn, Bill Paxton, Lance Henriksen, Paul Reiser

Handling: Ripley hittas efter 50 år i rymden av ett bärgningsskepp. Väl tillbaka på Jorden får hon höra att ett antal kolonisatörsfamiljer numera lever på planeten där hon tidigare stött på "aliens". Man har emellertid tappat kontakten med kolonisatörerna, och skickar därför Ripley och en grupp marinsoldater för att eventuellt rädda överlevande men också för att förinta "aliens".

Omdöme: Fortsättningen på rymdäventyret tar vid där den första slutade egentligen. Ripley hittas ute i rymden och väcks sakta upp. Hon har ständiga mardrömmar och svårt för att släppa vad hon varit med om. Hon har även svårt att övertyga sina överordnade om vad som hänt och blir degraderad. Men när man tappar kontakten med kolonisatörerna på planeten där Ripley var, erbjuds hon att följa med som observatör och konsult. Hon skickas tillsammans med ett gäng välutrustade, men inte så smarta, marinsoldater tränade för just sådana uppdrag.



Man märker tidigt att filmen har en större budget, fler skådespelare och att man lagt ner mer tid på att visa upp effekter. Men tidigt märker man också att rymdeffekterna, när rymdfarkosten svävar fram i rymden, inte är av högsta klass. Detta var något man aldrig märkte av i originalet, men här är det typiska 80-tals effekter som till stora delar är bra, men även visar sina brister. Däremot är varelserna riktigt skickligt utförda och fungerar ypperligt filmen igenom, stora som små.



Det är nu en större besättning man har att följa och jag tycker inte det blir samma fina stämning då. Å andra sidan är det bra att man inte upprepar sig utan försöker göra något lite annorlunda. Nu blir det mer ett actionäventyr med mycket mer pang på och det är lite mer människan som är jägaren - fast som vi vet inte i slutändan. Filmens stora miss är att ha med ett barn, flickan Newt, som iofs sköter sig väl under omständigheterna (hennes enda filmroll). Problemet är att hon inte hade behövts och gör att man då och då sänker tempot.



Filmens stora behållning är annars Bill Paxton i rollen som Hudson. Jag kan förstå att vissa kan störa sig på honom, men jag tycker han tillför något som fungerar väldigt bra och det är humor. Han är kaxig samtidigt som han klagar och blir allt mer rädd för varelserna. Hans negativa kommentarer är klockrena och får mig att skratta vid ett antal tillfällen. Han blir nästan hysterisk emellanåt, men på ett charmigt sätt. Lance Henriksen är skön som Bishop och har ett stelt skådespeleri som passar utmärkt för karaktären. Däremot är jag inte så förtjust i den manliga kvinnan Vasquez som ska vara coolingen i gänget.



Michael Biehn har en ganska nedtonad roll som gruppens riktiga ledare Hicks och passar bra. Tillsammans med Ripley är han hjärnan som tänker till lite innan de kastar sig in i något. Paul Reiser, som jag inte riktigt gillar, fungerar trots allt som sliskig talesman för "företaget". Ett bra och välfungerande actionäventyr, men den håller definitivt inte samma klass som originalet. Musiken är en annan sak som inte fungerar lika bra då den försöker vara för dominant och inte tillför rätt stämning. Å andra sidan får man ta det för vad det är, en testosteronladdad actionfilm som försöker gå steget längre än originalet.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.5


Alien



Titel: Alien
Genre: Sci-Fi/Skräck/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 1979
Regi: Ridley Scott
I rollerna: Sigourney Weaver, Tom Skerritt, Yaphet Kotto, John Hurt, Ian Holm, Harry Dean Stanton

Handling: Skräcken börjar när besättningen på rymdskeppet Nostromo undersöker en nödsignal från en avlägsen planet, och gör den fasansfulla upptäckten att där finns en livsform som uppstår och förökar sig inuti människokroppar. Nu måste besättningen inte bara slåss för sin egen överlevnad, utan även för hela mänsklighetens.

Omdöme: Besättningen ombord rymdfarkosten Nostromo består av sju personer, fem män och två kvinnor, som under ett uppdrag i rymden snappar upp något som liknar en nödsignal från en av planeterna. Vid sådana situationer är de tvungna att undersöka varifrån signalen kommer. De tar sig till planeten där de upptäcker utomjordiska varelser som inte verkar vara särskilt gästvänliga.



Det är inte för inte som detta klassas som en av de stora i filmhistorien. När jag tidigare sett den för länge sen har jag känt att den kanske är lite långsam och seg till en början. Men nu när jag ser den så tycker jag den är perfekt från allra första början. Det är oerhört mystiskt och stämningsfullt med ett lagom tempo, mycket tystnad i form av lagom mycket musik och istället bara ljuden från vinden eller farkosten.



Det är också bra att besättningen består av intelligenta människor som är där för att utföra ett forskningsuppdrag vilket bara gör att deras kamp mot varelserna blir intressantare. Att man sedan valt att dra ut på spänningen och inte låta en se varelserna så mycket är ett genidrag, speciellt med tanke på att varelserna blir så mycket mer skrämmande när man inte får se dem så mycket. Man vet bara att de är närvarande och kan slå till när som helst.



Jag tycker också man valt en utmärkt skara skådespelare och fungerande karaktärer. Det är endast sju personer i filmen och det räcker gott och väl. Den enda karaktären/skådespelerskan jag tycker är onödig är Lambert spelad av Veronica Cartwright. Det känns som hon inte har någon vidare betydelse och klagar mest hela tiden utan att tillföra något. Favoriten är annars Yaphet Kotto i rollen som Parker som är en av två maskinister ombord (den andra är Harry Dean Stanton som Brett).



Tom Skerritt fungerar som besättningensansvarig och under första halvan av filmen är det ganska jämn fördelning bland rollerna innan Sigourney Weaver som Ripley tar över och blir huvudperson. John Hurt och Ian Holm rundar av med två bra prestationer i en film fylld med atmosfär. Man har lyckats bra med rymdsekvenserna där "less is more" och man vetat sin gräns. Däremot är kanske själva varelserna lite svaga på sina håll, men eftersom de visas så sparsamt är det inget som stör. För övrigt måste jag berömma detaljrikedomen och funktionsdugligheten på allt, riktigt imponerande.

4 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.5


torsdagen den 27:e januari 2011

Carlos



Titel: Carlos
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: Frankrike/Tyskland
År: 2010
Regi: Olivier Assayas
I rollerna: Édgar Ramírez, Alexander Scheer, Nora von Waldstätten, Christoph Bach

Handling: Under 20 år var Ilich Ramírez Sánchez - känd och ökänd under namnet "Carlos" - världens farligaste och mest jagade man. Han var hänsynslös i sina terroristhandlingar, eftertraktad av alla sorters kvinnor och en iskall lönnmördare, som lyckades hitta allierade bland arabiska terrorister och östblocket.

Omdöme: "Carlos" blev ökänd efter sina attentat och mord som främst utfördes i Europa under 70- och 80-talet. Så i denna tre delar långa film får vi följa honom från hans uppgång till fall, hur han gjorde sig ett namn för att sedan bli den som rekryterade och ha huvudansvaret för de olika terroristcellerna runt om världen. Hans riktiga namn var Ilich Ramírez Sánchez, föddes i Venezuela och kom till Europa för att strida mot kapitalismen och för marxismen.



Att dela upp filmen i tre delar känns till en början helt rätt då det är mycket att ta sig igenom och man vill inte stressa för mycket och istället låta de olika uppdragen/aktionerna byggas upp och genomföras i rätt tempo. Detta var t.ex. något som Der Baader Meinhof Komplex (2008) inte riktigt klarade av i en film (man stressade för mycket under stora delar trots 150 minuters speltid). När jag sett klart de sammanlagt 330 minuterna känner jag dock att man kunde bantat det hela till två filmer på runt 120 minuter vardera.



De två första delarna är klart intressanta och bra, man har ett bra tempo och man kommer lätt in i det hela. Kanske att första delen är bäst av dem, men den andra börjar riktigt bra och har förmodligen det starkaste partiet av dem alla under inledningen. Den tappar dock en del under sluttampen och lyckas aldrig ta sig upp i tredje och sista delen. Det blir lite för utdraget och upprepande under sista delen i jämförelse med första halvan av filmen som fungerade bra och bjöd på något nytt hela tiden.



Édgar Ramírez i huvudrollen som "Carlos" sköter sig utmärkt och talar inte bara ett antal språk, han levererar även en genomgående bra prestation där han bl.a. går väsentligt upp i vikt under filmens gång. Men även de övriga är värda att nämna för detta är en film med många prestationer och många bra sådana. Alla hans kvinnor, kumpaner, fiender och höjdare för de olika länderna porträtteras mycket bra filmen igenom. Något jag fann mindre bra var valet av musik. Man har valt olika låtar som i de allra flesta fall inte passar lika bra som stämningsfull och uppbyggande musik hade gjort.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.8