torsdag 31 mars 2011

The Flight of the Phoenix



Titel: The Flight of the Phoenix / Fenix flykt
Genre: Äventyr/Drama
Land: USA
År: 1965
Regi: Robert Aldrich
I rollerna: James Stewart, Richard Attenborough, Hardy Krüger, Peter Finch, George Kennedy, Ernest Borgnine, Ian Bannen

Handling: Ett flygplan kraschar i Sahara-öknen. En av de överlevande är flygplansdesigner och påstår att de kan bygga ett nytt plan av vrakresterna.

Omdöme: Jag hade länge velat se detta äventyr med favoriten James Stewart, men visste inte så mycket om handlingen mer än att det utspelade sig i öknen. Ett plan kraschlandar i Sahara-öknen efter att ha hamnat i en sandstorm. Ombord planet finns flera anställda av ett oljebolag. Det är en salig blandning karaktärer med stora egon och personligheter. Piloten Frank Towns (James Stewart) gillar inte att bli tillsagd vad han ska göra, men det är precis vad flygplansdesignern Heinrich Dorfmann (Hardy Krüger) gör och oroligheterna i gruppen ökar.



Det är många karaktärer som är direkt otrevliga och jobbiga. Värst är Watson (Ronald Fraser), Crow (Ian Bannen) samt Cobb (Ernest Borgnine) där Watson och Crow bara är två stora idioter medan Cobb är "mentalt ansträngd" som det fint heter. Det är ingen av James Stewarts mer utmanande roller, men samtidigt är det många karaktärer som är inblandade och alla får en bit av kakan att jobba med. Storyn tar tyvärr allt för lång tid på sig att komma någonvart. Men den har några överraskande vändningar som kommer från ingenstans och ger en till en början lättsam historia rejält med allvar. Och när filmen lider mot sitt slut är man faktiskt osäker på hur det hela ska sluta.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6


måndag 28 mars 2011

Secret Admirer



Titel: Secret Admirer / Kedjebrevet
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1985
Regi: David Greenwalt
I rollerna: C. Thomas Howell, Lori Loughlin, Kelly Preston, Fred Ward

Handling: På sista skoldagen innan sommarlovet får Michael ett väldigt sensuellt, men anonymt, kärleksbrev. Han misstänker och hoppas att det är från Debbie, tjejen han varit ute efter en längre tid men som bara går ut med äldre killar. För att fånga hennes uppmärksamhet tar han hjälp av sin bästa vän Toni med att skriva om sina känslor. Men snart har breven hamnat i fel händer och skapar förvirring för flera familjer.

Omdöme: Typiskt 80-tal med allt vad det innebär. Det är stämningsfullt, komiskt och så där lagom romantiskt som man vill ha en film av denna stil. Komplikationer uppstår när några kärleksbrev hamnar i fel händer och alla börjar misstänka varandra för att vara förälskade och otrogna. Michael (C. Thomas Howell) är superkär i skolans snygging Debbie (Kelly Preston), men umgås och har det bäst tillsammans med sin bästa vän Toni (Lori Loughlin) vars skönhet ligger inombords och med ett sött yttre.



Musiken av Jan Hammer (främst känd för musiken till 80-tals TV-serien "Miami Vice") är superfin under många stunder när man använder huvudmelodin på olika sätt. Filmen tar ungefär 20-25 minuter på sig att komma igång och det är väl ungefär när det första brevet kommer på villovägar som det hela blir intressant och man får med fler karaktärer. Förutom de tre huvudpersonerna Michael, Toni och Debbie, har Debbies pappa, polisen Lou spelad av Fred Ward, en skön roll med flera klockrena repliker. Även en ung Corey Haim syns i en biroll i en av sina första roller.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.1


söndag 27 mars 2011

Incendies



Titel: Incendies
Genre: Drama
Land: Kanada/Frankrike
År: 2010
Regi: Denis Villeneuve
I rollerna: Lubna Azabal, Mélissa Désormeaux-Poulin, Maxim Gaudette, Rémy Girard

Handling: En mors sista önskan skickar sina tvillingbarn Jeanne och Simon på en resa till Mellanöstern för att söka efter sina rötter. En film om två unga vuxnas resa till kärnan av djuprotat hat, oändliga krig och kärlek.

Omdöme: Efter en av de starkare upplevelserna 2009 med Polytechnique, följer regissören Denis Villeneuve upp med denna kanske ännu starkare film som kom att bli Oscarsnominerad för bästa utländska film. Efter att modern dött läses ett testamente upp där hon ber sina vuxna tvillingbarn Jeanne (Mélissa Désormeaux-Poulin) och Simon (Maxim Gaudette) söka sanningen och sina rötter i Mellanöstern där modern kom ifrån innan hon bosatte sig i Kanada. Vad de finner kommer förändra dem för alltid och berätta en historia om sin mor de inte kunnat ana.



Det är med en långsam uppbyggnad vi får följa barnen på deras resa och få se vad deras mor gått igenom. Med bilderna från det kalla och gråa Montreal färskt i minnet befinner vi oss i varma och soliga Mellanöstern där historien sakta men säkert utvecklas. Vi får följa moderns resa från hemstaden till universitet och hennes öde under inbördeskriget. Det är en dyster bild som målas upp filmen igenom utan mycket hopp. Men barnen måste få reda på sanningen innan modern Nawal (Lubna Azabal) kan få ro.



Med plötsligt starka scener skapas ett obehag som man ett tag inte tror ska leda någonvart, men här finns en röd tråd hela tiden och en nyfikenhet på att få veta sanningen precis som för karaktärerna i filmen. Det är inte förrän man når upplösningen som allt verkligen faller på plats och man känner sig nöjd, men ändå inte. För det är en dyster historia som är svårsmält. Men det är givetvis meningen att man ska känna starkt. Det är gjort med en känsla för att få ut det mesta av historien och låta tittaren bli lika påverkad som karaktärerna i filmen blir.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.3

Whirlpool



Titel: Whirlpool / Damen bedyrar
Genre: Drama/Mysterium/Film-Noir
Land: USA
År: 1949
Regi: Otto Preminger
I rollerna: Gene Tierney, Richard Conte, José Ferrer, Charles Bickford

Handling: En ung kvinna blir fasttagen för snatteri. När hon försöker dölja sin kleptomani och sina psykiska problem för sin make fastnar hon i ett nät av lögner, otrohet och ond, bråd död.

Omdöme: Duktige regissören Otto Preminger och vackra skådespelerskan Gene Tierney kom att göra fyra filmer tillsammans. Den första var film-noir klassikern Laura (1944), detta kom att bli den andra filmen de gjorde tillsammans. Tierney spelar Ann Sutton, gift med den rike psykoanalytikern Dr. Bill Sutton (Richard Conte), och har lyckats dölja sina problem och kleptomani från sin make. Men när hon slutligen åker fast får hon hjälp av en mystisk man vid namn David Korvo (José Ferrer) som tar henne under sina vingar och ger henne terapi. Men frågan är bara vad Korvo är ute efter då tidigare klienter talar illa om honom.



Storyn är ganska osannolik då man tar upp hypnotisering av olika slag och det är svårt att bli övertygad om man inte tror på sånt. I det här fallet används det i ett mordfall som gör att Ann måste berätta om vad hon varit med om till polisen och sin make. Det är inte någon av de mer minnesvärda filmerna i noir-världen, men Preminger har ändå känsla för stämning med sin ljussättning och uppbyggnad. Tyvärr är musiken lite för dominerande även om den allt som oftast funkar. Gene Tierney är inte lika bedårande vacker som i Laura, men hanterar sin roll bra. Mest övertygad blir man av José Ferrer som är perfekt som lite sliskig och ond, men charmig. Han påminde mig starkt om någon annan skådespelare, och så slog det mig - Miguel Ferrer. Kanske inte så konstigt då det är hans son...



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9


lördag 26 mars 2011

The Prisoner of Second Avenue



Titel: The Prisoner of Second Avenue / Snacka om trubbel
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1975
Regi: Melvin Frank
I rollerna: Jack Lemmon, Anne Bancroft, Gene Saks, M. Emmet Walsh

Handling: Mel Edison får sparken från jobbet och eftersom han inte står ut med att bli försörjd får han trassel med nerverna. Hans band till släkten och hustrun Edna sätts på prov.

Omdöme: Jack Lemmon gjorde genom åren en hög med komedier och det är väl de han blev mest känd för. Men det var en otroligt skicklig skådespelare som anpassade sig till sina roller och fick ut det mesta från sina karaktärer. Jag har alltid gillat hans stil och det är en fröjd att se honom i den här typen av film där hans kvicka mun funkar perfekt. När man lägger till ett nervsammanbrott så har man en bra karaktär för Lemmon att spela.



Man har lyckats väldigt bra med valet av motspelerska i Anne Bancroft som matchar Lemmon filmen igenom istället för att bli en bifigur som bara låter Lemmon prestera. Tillsammans har de underbar kemi och känns som ett äkta gift par så som de håller på. Filmens första timme är riktigt bra och ger en många skratt. När han sen börjar tappa förståndet tappar den en aning, men rätar ändå upp sig till slutet.



En kul detalj är att man slänger in ett par korta mellanpartier där man får höra en nyhetsuppläsare läsa upp dagens konstiga händelser. Även dessa är roliga och välskrivna som visar hur galen storstaden New York är att leva i. Det är en skön känsla över filmen som kom i mitten av 70-talet och både lyckas vara rolig och samhällskritisk. Kul också med småroller av M. Emmet Walsh, Sylvester Stallone och F. Murray Abraham i tidiga roller.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.6


fredag 25 mars 2011

Un condé



Titel: Un condé / The Cop / Blood on My Hands / Snuten
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Frankrike/Italien
År: 1970
Regi: Yves Boisset
I rollerna: Michel Bouquet, Gianni Garko, Michel Constantin, Adolfo Celi

Handling: När polisen lägger ner allt mindre tid på knarkhandeln, leder det till att en utbränd polis tar lagen i egna händer och är ute efter att hämnas på knarklangarna. Våldsamma strider utbryter när den ensamme polisen måste kämpa både mot sina egna kollegor så väl som de kriminella han är ute efter.

Omdöme: Franske regissören Yves Boisset må inte vara lika känd som flera av hans kollegor som hade sin storhetsperiod under 70-talet, men gjorde ett par polis- och politiska filmer värda att kolla upp. Denna kom precis i början av hans karriär och fått influenser från storregissören Jean-Pierre Melville och hans filmer. Det kanske mest intressanta med filmen är hur man överraskar tittaren vid flera tillfällen med att karaktärer man tror ska ha stor betydelse för filmen plötsligt blir dödade. Och sättet de dödas på kommer snabbt och plötsligt.



Det är en intressant stil som får en att vilja ha mer. Tyvärr saknas väl något för att det ska komma upp i samma klass som sin kollega Melville, men trots allt finns här något värt att se och något att bygga på. Jag gillar också att man följer flera karaktärer utan att någon egentligen har huvudrollen. Ingen är genomgod och hur det ska sluta kan man aldrig vara säker på. Något som hade hjälpt filmen hade varit bättre musik då det mest kom oljud i form av trumpetljud som inte fyllde någon funktion. Kul att se Gianni Garko i en av huvudrollerna då han mest var känd för sina roller i spaghettivästerns.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
1 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8


torsdag 24 mars 2011

The Bad and the Beautiful



Titel: The Bad and the Beautiful / Illusionernas stad
Genre: Drama
Land: USA
År: 1952
Regi: Vincente Minnelli
I rollerna: Kirk Douglas, Lana Turner, Walter Pidgeon, Dick Powell, Gloria Grahame

Handling: En regissör, en skådespelerska och en författare berättar hur de lärde känna och hur de blev osams med filmproducenten Jonathan Shields och varför de aldrig mer vill arbeta med honom.

Omdöme: Ett klassiskt upplägg på en 50-tals klassiker som kammade hem fem Oscars, men som inte blev nominerad för bästa film. Kirk Douglas spelar filmproducenten Jonathan Shields vars far var en hyllad, men inte så omtyckt, filmproducent. Jonathan är fast besluten att återigen göra namnet Shields till det största i Hollywood. På vägen dit kommer han göra människor till stjärnor samtidigt som de kommer hata honom. Han är en utmärkt filmproducent, men allt som oftast en dålig människa.



Med tre berättelser sedda från regissören Fred Amiel (Barry Sullivan), skådespelerskan Georgia Lorrison (Lana Turner) och författaren James Lee Bartlow (Dick Powell), får vi en bra bild av hur filmproducenten Jonathan Shields fungerar. Vi får följa med i skapandet av både mindre och större filmproduktioner i Hollywood och även om det är en klassisk film fångar den inte mitt intresse så som jag hade hoppats. Kirk Douglas är den lysande stjärnan, men det är flera gedigna skådespelarprestationer filmen igenom och jag vet inte riktigt vad det är som saknas. Kanske att den aldrig riktigt kommer igång förutom vid en stark scen mellan Douglas och Turner.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.8


Hereafter



Titel: Hereafter / Livet efter detta
Genre: Drama/Fantasy
Land: USA
År: 2010
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Matt Damon, Cécile De France, Bryce Dallas Howard, Jay Mohr

Handling: Historien om tre personer som på olika sätt blir påminda om sin dödlighet. George är en arbetarkille som har en särskild förmåga att komma i kontakt med livet efter detta. I en helt annan världsdel genomlever den franska journalisten Marie, en nära-döden-upplevelse som gör att hon får ett helt annat perspektiv på tillvaron. Och när Marcus, en skolpojke från London, förlorar den person som står honom närmast, söker han desperat efter svar och en mening. Var och en på jakt efter sanningen kommer deras vägar att korsas, och för alltid förändras genom vad de tror kan, eller måste, existera i livet efter detta.

Omdöme: Clint Eastwood gör allt som oftast intressant och bra film, men i det här fallet har han gett sig in på lite outforskad mark. Vi följer tre historier som på något vis kommer att sammanlänkas, det förstår man ganska tidigt. Vi slängs genast in i en tragedi som inträffar i ett sol-och-bad paradis. Efter det hoppar man mellan de tre historierna utan att egentligen ha låtit tittaren få lära känna de inblandade karaktärerna. För egen del fungerar det här inte då jag aldrig känner mig engagerad eller särskilt intresserad av karaktärerna.



Det är egentligen Matt Damons karaktär/historia som fungerar någorlunda då man efter ett tag får en bakgrund samtidigt som han träffar sin potentiellt stora kärlek. Men de två andra historierna, som får ungefär lika stort utrymme, känns mer tagna från en TV-serie där man inte hunnit bygga upp karaktärerna. Själva ämnet är inte heller särskilt intressant och filmen går mest på en slags tomgång som aldrig tar slut. Personligen hade jag velat se en bättre uppbyggnad av historierna och karaktärerna innan den slår till med full kraft. Man får någorlunda till historien mot slutet, men för egen del är det definitivt inte en minnesvärd film av Clintan.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9


söndag 20 mars 2011

Event Horizon



Titel: Event Horizon
Genre: Sci-Fi/Action/Skräck/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 1997
Regi: Paul W.S. Anderson
I rollerna: Laurence Fishburne, Sam Neill, Kathleen Quinlan, Sean Pertwee

Handling: Det är år 2047. Många år tidigare försvann den banbrytande forskningsfarkosten Event Horizon spårlöst. Nu har man upptäckt en signal från farkosten och en besättning skickas iväg till signalens källa. Väl inne i farkosten finner de att allt inte står rätt till...

Omdöme: Från början till slut händer något och filmen har ett högt tempo, utan att man ska krångla till det. Filmen är bara en och en halvtimme så man har undvikit de vanliga uppbyggande scenerna nere på Jorden och istället befinner man sig ute i rymden med en gång. Det är stämningsfullt och småkusligt inne på Event Horizon som är helt öde, men där något fruktansvärt hänt besättningen. Ombord på räddningsfarkosten som skickats till Event Horizon finns mannen som konstruerade Event Horizon, Dr. Weir som vet mer än han först avslöjar.



Filmen tappar en del mot slutet då man nästan går för långt, men det är faktiskt lite smått imponerande att den inte har några döda punkter vilket gör den så pass sevärd. Man har helt klart blivit inspirerad av Alien (1979) vad gäller interiörerna och hur man försökt bygga upp stämningen. Nu är det mer action här och inte samma uppbyggnad, men det är få filmer i genren som lyckas ha så högt tempo utan att man tappar intresset pga meningslös action. Effekterna håller kanske inte riktigt längre, men funkar trots allt väl.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.4