söndag 31 juli 2011

Ride the Pink Horse



Titel: Ride the Pink Horse / Senor Americano
Genre: Drama/Film-Noir/Mysterium
Land: USA
År: 1947
Regi: Robert Montgomery
I rollerna: Robert Montgomery, Thomas Gomez, Wanda Hendrix, Fred Clark

Handling: Vid gränsstaden San Pablo, där förberedelsena för den årliga "mexikanska fiestan" är i full gång, anländer Lucky Gagin, en tuff och mystisk man. Hans uppdrag är att hitta den lika mystiska Frank Hugo, till synes för att hämnas, eller är det utpressning? FBI-agenten Bill Retz är också efter den hale Hugo. Alla i staden är enigmatiska, speciellt Pila, en tonåring som följer efter Gagin och har föraningar om hans död.

Omdöme: Regissören och skådespelaren Robert Montgomery var till en början bara skådespelare under 30- och 40-talet fram till Andra världskriget med bl.a. två Oscarsnomineringar för bästa manliga huvudroll. När han återvände från andra sidan Atlanten spelade han mot John Wayne i John Ford-regisserade They Were Expendable (1945). När John Ford blev sjuk under inspelningen var det Montgomery som hoppade in och regisserade delar av filmen. Efter detta kom han att regissera några egna filmer, bl.a. denna som förmodligen är hans mest hyllade.



Montgomery spelar själv huvudrollen som Gagin, en mystisk, rak och säregen man som anländer till den mexikanska gränsstaden San Pablo. Med en imponerande inledande scen som varar nästan fyra minuter utan klipp, sätter man tonen direkt. Gagin är en skön och mångbottnad karaktär, sarkastisk och säger rakt ut vad han tycker och tänker om allt och alla. Under sin vistele får han en vän i Pancho (Oscarsnominerade Thomas Gomez) som gör allt för sin nye vän, och den unga Pila (Wanda Hendrix) som följer honom överallt och som han inte kan bli av med.



Mannen han är ute efter, som låtit döda hans vän Shorty, heter Frank Hugo och spelas bra av Fred Clark. Han är en rik skummis med hörselapparat och stor pondus. Filmens två första tredjedelar bjuder på högklassig underhållning och både typiska och lite annorlunda film-noir ingredienser. Allt är egentligen uppbyggt för att få en rafflande och spektakulär avslutning när den stora fiestan ska dra igång. Istället får man lite av ett antiklimax under sista tredjedelen då, av förståeliga skäl under omständigheterna, Gagin tappar sin charm och energi. Väldigt synd att man valde att gå denna väg då detta lätt hade kunnat tillhöra en av de mer minnesvärda noir-filmerna. Nu är den fortfarande bra, men den där nöjdhetskänslan försvann allt mer.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

Trailer - Ride the Pink Horse

lördag 30 juli 2011

Red Rock West



Titel: Red Rock West
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: John Dahl
I rollerna: Nicolas Cage, Dennis Hopper, J.T. Walsh, Lara Flynn Boyle

Handling: För några timmar sedan var han utan jobb, pengar och framtid. Nu har han två jobb, tusentals dollar, men hans framtid ser mycket mörk ut. Michael kommer nämligen till den lilla staden Red Rock West där han blir förväxlad med en yrkesmördare...

Omdöme: En småstad, fyra personer, en barägare, en mördare, en kvinna vars make vill se henne död då hon är otrogen och en man som försöker förhindra allt. Låter det bekant ? Ja, likheterna är faktiskt stora med bröderna Coens härliga Blood Simple (1984). Även om likheterna finns där, kommer denna inte i närheten av samma klass. Ingen kan lita på någon och människor kommer dö, det är iaf en sak som är säker.



Inledningsvis tycker jag den har något på gång. Michael (Nicolas Cage) hamnar i stort trubbel när han desperat behöver pengar och blir förväxlad med en yrkesmördare vilket kommer ge honom en hel del pengar. Vi vet inte så mycket om honom, kan han verkligen vara kapabel till mord ? Efter de inledande 40-45 minuter tycker jag man krånglar till det för mycket och även om intresset hålls uppe tar man inte det extra steget till att göra det till något bra. Istället tar man ett steg tillbaka då man inte går djupare på det spår man påbörjat.



Jag har alltid haft lite svårt för Nicolas Cage, men man kan inte klaga på hans prestation här. Han gör vad han ska och känns inne i sin roll, utan att spela över som han ofta gör. Dennis Hopper är en annan som lätt spelar över och det kan bli för mycket, men här håller han sig inom ramarna. Sen gillar jag J.T. Walsh som alltid lyckas spela de kusliga birollskaraktärerna övertygande. Kanske kunde han fått spela en ännu mörkare karaktär, men finns inte så mycket att klaga på där. Och så har vi Lara Flynn Boyle som passar bra som femme fatale, även om hon inte känns så "dödlig" som man hade velat se henne.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

Trailer - Red Rock West

The Natural



Titel: The Natural / Den bäste
Genre: Drama
Land: USA
År: 1984
Regi: Barry Levinson
I rollerna: Robert Redford, Robert Duvall, Glenn Close, Kim Basinger

Handling: En okänd medelålders basebollspelare vid namn Roy Hobbs dyker upp i baseballkretsar från ingenstans. Hans mål är att uppnå berömmelsen han borde ha haft, när han som ung, lovande spelare, missade chansen.

Omdöme: Man känner redan från början, när förtexten rullar, att det här är en Oscarsfilm med alla kända skådespelare och fin produktionskvalité. Robert Redford spelar Roy Hobbs, en helylleamerikan som i tidig ålder kastar boll med sin far på deras gård. Han har den naturliga talangen, frågan är bara om han har hjärtat för baseball för att kunna bli en av de stora. Det är hans mål iaf och snart får han chansen. Men allt går inte enligt planerna och under bisarra omständigheter får han vänta över 15 år på sin chans.



Även om detta är en stor Hollywoodproduktion känner jag aldrig riktigt för vare sig storyn eller karaktärerna som jag skulle önska. Kanske har det att göra med att det är mycket baseball i filmen och det gör det lite trist i längden. Då tycker jag definitivt man hellre ska se Field of Dreams (1989) som handlar om baseball, men även så mycket mer och får fram känslorna. Tycker helt enkelt inte storyn vid sidan om baseballen är tillräckligt intressant för att detta ska bli större än vad det är.



Något man gärna hade velat se mer av var den mystiska händelse som inträffar under filmens inledande halvtimme då den aldrig förklaras fullt ut. Här hade man lätt kunnat ta fram mer spänning i filmen, men samtidigt hade man kanske tappat fokus då detta ändå är en film om baseball. Tycker kanske också man kunnat få ut/använt sig mer av Kim Basinger och Glenn Close som man vet har mer att ge. Annars har man lyckats bra med att få till 30-talets USA och det hade alltså inte krävts mycket för att öka intresset än mer.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

Trailer - The Natural

Prime Cut



Titel: Prime Cut / De kallblodiga
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1972
Regi: Michael Ritchie
I rollerna: Lee Marvin, Gene Hackman, Sissy Spacek, Angel Tompkins

Handling: En torped från maffian skickas till Kansas City för att klara upp en skuld med en ranchägare som inte bara maler ner sina fiender och gör korv av dem utan även säljer kvinnor som sexslavar.

Omdöme: Vilken trevlig liten överraskning det här visade sig vara. Lee Marvin, Gene Hackman och 70-tal, kan det bli bättre ? Ja, lägg till en duktig Sissy Spacek i sin debutroll och fin regi av Michael Ritchie så har man en liten pärla. Michael Ritchie, som för övrigt kanske är mest känd som regissör till Fletch (1985), gjorde sig ett namn redan på 70-talet. Man märker att hans favoritgenre var komedi då denna film trots ett allvarligt ämne ändå är lagom lättsam då det kunde varit mycket mörkare. Just det faktum att humorn lurar i vassen gör att man aldrig kan vara säker på hur det hela ska utvecklas.



Gene Hackman må spela huvudskurken, men det är Lee Marvin som är bad-ass cool, härligt. Gene Hackman spinner vidare på sin framgång från The French Connection (1971) och övertygar (som vanligt får man väl säga), trots att han får förvånansvärt lite tid på bild i jämförelse med Lee Marvin. Och Sissy Spacek, som var runt 22 när filmen spelades in, ser ut att vara runt 16, precis som karaktären ska vara. Jag är också nöjd med hur pass snyggt fotot är i filmen med sköna vinklar och platser. Om man ska klaga på något så är det att en del scener kanske är lite för långa, men då speltiden är knappa 90 minuter funkar det också.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8

Trailer - Prime Cut

fredag 29 juli 2011

All of Me



Titel: All of Me / Mitt andra jag
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1984
Regi: Carl Reiner
I rollerna: Steve Martin, Lily Tomlin, Victoria Tennant, Dana Elcar

Handling: Roger är advokat och kallas in för att ändra den åldrande miljonärskan Edwina Cutwaters testamente. Edwina har gjort upp med en östländsk mystiker, att hennes själ skall fångas in efter hennes död och föras över till en ung kvinnas kropp. Men när hon dör hamnar hennes själ istället av misstag i Rogers kropp.

Omdöme: Handlingen är nästan korkad och det kunde lätt blivit en riktig kalkon, men Steve Martin gör verkligen sitt yttersta och lyckas nästan på egen hand underhålla filmen igenom. Han spelar Roger, en advokat som även spelar i ett jazzband vid sidan om. Han fyller 38 år och känner att han måste satsa på sin karriär som advokat och gifta sig med sin flickvän, som är chefens dotter. Men först vill han bli delägare i advokatbyrån och får sin chans när han ska ta hand om den rika, och döende, Edwina Cutwaters testamente. Men hon visar sig vara galen när hon och hennes medarbetare ska försöka överföra hennes själ till den unga och vackra Terry (Victoria Tennant). Eller är hon det ?



Den riktiga humorn drar igång när Edwinas själ överförs till Roger och tar över hans högra halva av kroppen. Han måste nu försöka samarbeta med hennes vilja och blir genast mer feminin i allt han gör. Ja, man får sig ett par ordentliga skratt faktiskt och Steve Martin hanterar detta perfekt. Hans högra sida är feminin och kämpar med hans manliga vänstra sida. Det är en sån där film man ska se bara för ett par av de klockrena skämten, de är definitivt värda hela filmen. Också ett plus till Richard Libertini som spelar Prahka Lasa, den indiske mannen som för över själen. Till en början trodde jag han skulle bli jobbig, men han visar sig vara en skön karaktär som får lagom utrymme i filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.6

Trailer - All of Me

torsdag 28 juli 2011

Les rivières pourpres



Titel: Les rivières pourpres / The Crimson Rivers / De blodröda floderna
Genre: Mysterium/Kriminaldrama/Thriller
Land: Frankrike
År: 2000
Regi: Mathieu Kassovitz
I rollerna: Jean Reno, Vincent Cassel, Nadia Farès, Jean-Pierre Cassel

Handling: Den erfarne Parispolisen Pierre Niemans kallas till den idylliska franska alpvärlden för att försöka ta fast en mycket brutal och systematisk mördare. Det första offret har mördats på ofattbart grymt vis och ledtrådar på mordplatsen leder vidare till nästa offer.

Omdöme: Regissören Mathieu Kassovitz slog igenom med sin kraftfulla La haine (1995) och tar sig här an seriemördartemat. När ett torterat lik hittats i fosterställning i den franska alpvärlden, kallas Pierre Niemans (Jean Reno) in från Paris då han har större erfarenhet av mordfall. Han ser snart kopplingen till det framstående universitet i trakten samtidigt som den yngre polisutredaren Max Kerkerian (Vincent Cassel) tar sig an ett annat fall i närheten som visar sig ha koppling till mordutredningen.



Vad jag mindes från filmen var att det var en mörk och tät stämning i filmen, liknande den i Se7en (1995). Men denna mörka stämning var inte lika påtaglig denna gång och istället visade den prov på en del humor mellan de två huvudpersonerna Jean Reno och Vincent Cassel. Även om det var lite kul att se tror jag det tar ifrån en del från filmens huvudfokus och det är jakten på seriemördaren. Man fångar det vintriga alplandskapet ypperligt, speciellt inledningsvis, tillsammans med fin musik som gör att man känner att detta kunnat bli riktigt bra.



Filmens stora svaghet ligget i manuset som under filmens upplösning känns krystad och inte riktigt får ihop alla trådar som man hade önskat. Huvudproblemet ligger helt enkelt i mördarens motiv och här hade man gärna fått snickra ihop något trovärdigare. Samtidigt är det ganska enkelt att lista ut vem mördaren är och det är frågan om så ska vara fallet i en sådan här typ av film. Det känns som regissören Kassovitz är bra på att ställa frågorna, men inte lika vass på att besvara dem. Men jag tar med mig det fina fotot, den stundtals täta stämningen och kombinationen Jean Reno och Vincent Cassel som funkar bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8

Trailer - Les rivières pourpres

Narrow Margin



Titel: Narrow Margin / Farligt möte
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: Peter Hyams
I rollerna: Gene Hackman, Anne Archer, James Sikking, J. T. Walsh, M. Emmet Walsh

Handling: En åklagare har tagit sig till de kanadensiska bergen för att eskortera ett mordvittne tillbaka till Los Angeles. Men i hälarna har de mördare som lejts av den gangster som bär ansvaret för mordet och frågan är om de kan överleva den långa tågresan...

Omdöme: En av de allra bästa filmerna inom film-noir genren är The Narrow Margin (1952) där ett kvinnligt mordvittne ska eskorteras med tåg men med mördare ombord. Den filmen är bara runt 70 minuter lång, men det räcker gott och väl då hela filmen utspelar sig på tåget. I remake har man en inledande halvtimmes bakgrundsstory innan man kommer till tåget, men det funkar det också. Efter att ha blivit vittne till ett maffiamord hos en man hon träffat för första gången (J.T. Walsh), flyr kvinnan (Anne Archer) till de kanadensiska bergen och sin brors avlägsna stuga. Men när åklagaren (Gene Hackman) med hjälp av en polisdetektiv (M. Emmet Walsh) får nys om att det fanns ett vittne och tar reda på var hon befinner sig, lockar de även fram mördarna och jakten kan börja.



Vad man får är en ganska tät och fartfylld historia som inte är utan svagheter. Jag tycker upplägget är bra och funkar väl, men ett par lite konstiga beslut fattas av karaktärerna och jag gillar inte heller vissa val som filmskaparna gjort i en del actionsekvenser. Filmen tappar en del pga detta, men om man bortser från dess brister och bara ser till underhållningen så är det en småtrevlig film. Gene Hackman funkar alltid och bär mycket av filmen på sina axlar, som väntat. Hade gärna sett mer av duktiga skådespelarna J.T. Walsh och M. Emmet Walsh, men istället kretsar det mesta kring Hackman, Archer och James Sikking (som huvudmördaren). Bra som tidsfördriv, men inget mästerverk direkt.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.4

Trailer - Narrow Margin

onsdag 27 juli 2011

Unlawful Entry



Titel: Unlawful Entry / Förbjudet begär
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA/Japan
År: 1992
Regi: Jonathan Kaplan
I rollerna: Kurt Russell, Ray Liotta, Madeleine Stowe, Roger E. Mosley

Handling: Efter att ha haft inbrott i sitt hus får det utsatta paret hjälp från en av de poliser som var först på plats. Polisen pratar ofta och gärna med frun i huset men maken börjar undra om de kanske får lite väl mycket hjälp av denna polis. Vad vill han egentligen?

Omdöme: Denna thriller hade jag inte särskilt stora förväntningar på, men var ändå nyfiken på vad kombinationen Kurt Russell, Ray Liotta och Madeleine Stowe skulle kunna uträtta. Jag gillar alla tre och tycker de var en bra kombination i filmen, även om Kurt Russell inte får så mycket att jobba med som jag kanske hade förväntat mig. Kändes liksom att man kunde få ut lite mer av hans karaktär. Ray Liotta däremot har en härligt skruvad karaktär att spela och gör det föredömligt. Vare sig han är en charmig polis eller psykopat spelar han rollen bra och övertygar.



Lite konstigt att jag inte kände till filmen tidigare då det här är typen av film som jag tycker funkar väldigt bra när de är lyckade. Filmen blev framgångsrik när den hade premiär och jag kan förstå varför. Det är en tät, spännande och välgjord thriller som har alla ingredienser att tillfredställa. Att Ray Liottas karaktär är villig att gå hur långt som helst tycker jag skildras väl. Något som också förhöjer upplevelsen är James Horners musik som nästan är trollbindande och bjuder på stämning som passar perfekt. Jag gillar det här, även om den har en bit kvar till att vara riktigt bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.0

Trailer - Unlawful Entry