onsdagen den 31:e augusti 2011

Cutter's Way



Titel: Cutter's Way
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1981
Regi: Ivan Passer
I rollerna: Jeff Bridges, John Heard, Lisa Eichhorn, Stephen Elliott

Handling: Alex Cutter kom hem från Vietnam en arm, ett ben och ett öga fattigare. Han dricker för mycket och misshandlar sin fru. En sen kväll får hans kompis Richard Bone se en kropp dumpas. När Cutter får reda på det ger han sig ut på ett korståg för att finna den skyldige och Bone dras motvilligt med.

Omdöme: Jag har alltid varit svag för den här typen av thrillers/mysterium från 80- och tidigt 90-tal. När man även har duktige Jeff Bridges under toppen av sin karriär vet man att man bör se filmen. Det hela börjar också ganska stämningsfullt när Bone sent en regnig kväll är på väg hem när hans bil stannar. I samband med det dumpar någon en kvinnokropp precis i närheten och kör nästan över honom. Han är inte säker på hur han såg ut, men tycker sig senare se mannen som visar sig vara en väldigt rik och mäktig man.



Men vad som lutar åt att bli en ordinär och spännande liten thriller utvecklar sig inte alls som väntat. Istället får vi följa Bone (Jeff Bridges), Cutter (John Heard) och hans fru Mo (Lisa Eichhorn) där Cutter försöker få Bone att utpressa den misstänkte. Men istället för att filmen kommer igång drar man åt tyglarna och fokuserar istället på triangeldramat mellan de tre. Men vilka är de egentligen, vad jobbar de med, hur har de hamnat här och vad har de för förhållande till varandra. Inget besvaras och det känns som filmen går miste om en chans att bli något bra.



Det är inte en dålig film måste sägas, men man har inte heller fått fram något som gör att man fångar ens intresse. Det är en udda film helt klart och filmens karaktärer är lika udda, speciellt då Cutter som är en lös kanon som exploderar lite då och då, speciellt när han dricker hela tiden. Jeff Bridges gör som vanligt bra ifrån sig, men det är John Heard som övertygar mest med en karaktär som är en skådespelares dröm. Filmen skulle för övrigt heta "Cutter and Bone", men ändrades i sista stund då man var rädd för att folk skulle tro det var en komedi om kirurger.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8

Trailer - Cutter's Way

tisdagen den 30:e augusti 2011

Das Boot - Director's Cut



Titel: Das Boot - Director's Cut / Ubåten
Genre: Drama/Krig
Land: Västtyskland
År: 1981
Regi: Wolfgang Petersen
I rollerna: Jürgen Prochnow, Herbert Grönemeyer, Klaus Wennemann, Erwin Leder

Handling: Hösten 1941, mitt under andra världskriget, stiger 43 unga soldater ombord på den tyska ubåten U-96. De ska strida mot den engelska flottan under en synnerligen stridslysten kapten. Med på uppdraget följer den sjöovane krigskorrespondenten Werner, vars uppgift är att skriva rapporter om det hjältemodiga ubåtsmanskapet hem till krigsledningen i Berlin. Werners idealiserade bild av livet ombord på en ubåt mitt under brinnande krig faller dock snart i bitar och tiden ombord kommer att förändra allas världsbild för alltid...

Omdöme: Filmhistoriens bästa ubåtsfilm alla kategorier är givetvis tysk. Ingen annan kan berätta tyskarnas version som de själva, och regissören Wolfgang Petersen kom att tillsammans med sina kollegor skapa filmhistoria. Löst baserat på verkliga händelser följer vi en kapten (Jürgen Prochnow), en krigskorrespondent (Herbert Grönemeyer) och resten av besättningen ombord ubåten U-96 som ger sig ut i Atlanten för att göra så mycket skada som möjligt.



Filmen, som är på nästan tre och en halv timme, behöver inte lång tid på sig att bygga upp en story. Vi introduceras av besättningen dagen innan de ska ge sig iväg då de super sig fulla och festar. Men så fort vi befinner oss ombord ubåten börjar allvaret, och det tar inte lång tid innan man är helt uppslukad av vad man får ta del av. Lika spännande och imponerande varje gång man ser den är detta i mitt tycke en av de allra främsta filmerna alla kategorier. Var från början en miniserie, men klipptes ner till en långfilm på runt 150 minuter. Detta är Director's Cut som är ytterligare nästan en timme längre.



Den klaustrofobiska känslan är äckligt realistisk, något man fångat på ett strålande sätt då man valde att filma på en yta som motsvarade en riktig ubåt. Man byggde flera replikor, vissa fullskaliga och andra mindre modeller, så det man får se är en exakt kopia av hur det verkligen var. Samtidigt höll man skådespelarna inomhus under hela inspelningen för att de skulle vara lika bleka som en riktig besättning när de var ute till havs under en längre tid. Något som givetvis bara höjer realismen. Och att de är ovårdade, skäggiga och allmänt slitna gör givetvis också sitt.



I huvudrollen som kaptenen, som här spelas av Jürgen Prochnow, var även Rutger Hauer påtänkt, men gjorde istället Blade Runner (1982). Nu vet jag inte om filmen blivit annorlunda eller ännu bättre med honom, men givetvis hade det varit intressant. Skådespelarna sköter sig för övrigt riktigt bra och att det inte är ett gäng kända Hollywood-skådisar gör absolut ingenting. Erwin Leder ses också som Johann, chefsmaskinisten, som senare gjorde en oförglömlig roll i Angst (1983).



Det finns egentligen inget dåligt man kan säga om filmen. Visst kan man tycka att den blir för lång, men eftersom man hela tiden håller igång storyn och är helt inne i filmen gör det absolut ingenting. Filmen hade faktiskt kunnat sluta redan efter två timmar då det redan där fanns en chans att avsluta efter några härligt nerviga strider. Men jag är glad att man fortsatte för man fick med så mycket mer. Det intressanta är att det är ubåten som främst blir jagad och inte som man är van vid att de attackerar allt och alla. Och filmen leder inte heller vart en vanlig film brukar leda och det gör den bara så mycket bättre.

5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
5 - Foto
--------------
24 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.5

Trailer - Das Boot

måndagen den 29:e augusti 2011

The Gauntlet



Titel: The Gauntlet / Hetsjakten
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1977
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Clint Eastwood, Sondra Locke, Pat Hingle, William Prince

Handling: Den slitne polisen Ben Shockley får i uppdrag att föra ett vittne från Las Vegas till Phoenix. Men det som verkar vara ett rutinuppdrag visar sig vara en mardröm. Många har satsat pengar på att de inte ska komma fram.

Omdöme: Clint Eastwood rider på Dirty Harry-vågen med en karaktär som likt Dirty Harry inte går efter regelboken, men får jobbet gjort. Men det är också det enda de två karaktärerna har gemensamt då Ben Shockley inte är den smartaste polisen man sett och blir ständigt räddad av vittnet han ska leverera från Las Vegas till Phoenix. Vittnet är Gus Mally och spelas av hans dåvarande flickvän Sondra Locke (som han gjorde ett par filmer med, rättare sagt sex stycken). Något som är lite kul är att hon oftast har övertaget rent dialogmässigt vilket är lite ovanligt med Clint Eastwood i huvudrollen.



Det är en av få filmer jag sett med Sondra Locke där jag inte stör mig på henne. Förmodligen för att hon har en ganska bra karaktär här och rollen som stor-i-käften-prostituerad passar henne. Skådespeleriet och karaktärerna är filmens starkaste sida där bl.a. Shockleys chef, polischefen Blakelock (William Prince), och polisen (skönt spelad av Bill McKinney) som Shockley tvingar köra mot statsgränsen, sticker ut. Inte någon av Clint Eastwoods bästa filmer, det är en sak som är säker. Underhållningsvärdet finns iaf där.



Filmen, som lika gärna hade kunnat heta "När Harry träffade Mally", är en underhållande actionfilm som bjuder på fart och fläkt. Samtidigt är dess handling långt ifrån realistisk och blir ofta skrattretande rolig, något som jag tror var meningen. Man har några riktigt bra helikopterstunts under en jakt ute i öknen som får en att skaka på huvudet när man ser hur pass nära en ordentlig olycka man faktiskt är. Filmen tappar allt mer i trovärdighet mot slutet, men ser man filmen som den actionfilm det är och kan bortse från dess brister så är den helt ok. Något som däremot är riktigt avskyvärt är musiken som absolut inte passar och bara förstör filmen igenom.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
1 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.3

Trailer - The Gauntlet

lördagen den 27:e augusti 2011

The China Syndrome



Titel: The China Syndrome / Kina-syndromet
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1979
Regi: James Bridges
I rollerna: Jane Fonda, Jack Lemmon, Michael Douglas, Wilford Brimley

Handling: En kärnkraftsolycka på Ventanas kärnkraftverk i Kalifornien mörkläggs av myndigheterna. Ett tv-team som befann sig inne i kärnkraftverket vid olyckan försöker gräva fram sanningen.

Omdöme: Med tre Oscarsvinnare i Jane Fonda, Jack Lemmon och Michael Douglas bjuds vi på två nervig timmar där spänningen inte låter vänta på sig. Redan efter en kvart sitter man på helspänn när reportern Kimberly (Fonda), kameramannen Richard (Douglas) och den driftansvarige Jack (Lemmon) måste försöka få fram sanningen om vad som egentligen hänt på kärnkraftverket innan en katastrofal olycka sker.



Filmen, som hade premiär den 16:e mars 1979, blev väldigt omtalad och aktuell när det den 28:e mars 1979, alltså knappt två veckor efter premiären, skedde en riktig kärnkraftolycka i Pennsylvania. Något som gör filmen än mer trovärdig givetvis, men den är högst trovärdig på egen hand då det verkligen känns äkta med den typiska 70-tals atmosfären som är en bidragande orsak till att det känns så verkligt.



Jack Lemmon är som klippt och skuren för sin roll och blev mycket riktigt Oscarsnominerad för sin prestation. Likaså blev Jane Fonda nominerad, men i ärlighetens namn måste hela rollbesättningen ha en eloge då birollerna är minst lika övertygande. Michael Douglas, som även var filmens producent, hoppade in i rollen som kameramannen efter det att Richard Dreyfuss i sista stund hoppade av produktionen. Och han är så klart alltid sevärd och ger rollen lite energi.



Filmen är lika aktuell idag som den var då och det är en kuslig känsla man får när man ser en sån här film och verkligen inser hur lite som krävs för en olycka av katastrofala mått. En lite intressant detalj är att man inte använder någon komponerad filmmusik utan istället bara musik som hörs på radio, tv och liknande. Inte ens under eftertexterna har man någon musik, vilket jag tycker är helt rätt. Detta ökar bara den realistiska känslan man får av filmen. Självklart hade stämningsfull musik höjt spänningen en del, men kanske hade man förlorat en del av den kusliga känslan istället.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

Trailer - The China Syndrome

fredagen den 26:e augusti 2011

Out of the Past



Titel: Out of the Past / Skuggor ur det förflutna
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1947
Regi: Jacques Tourneur
I rollerna: Robert Mitchum, Jane Greer, Kirk Douglas, Rhonda Fleming

Handling: Jeff är en f.d. privatdetektiv som flytt sitt förflutna och sköter nu en bensinmack i en liten stad. Men hans förflutna hinner ikapp honom och han måste återvända till storstaden där faror, korruption, rävspel och dubbelspelande kvinnor är en del av vardagen.

Omdöme: Det är inte för inte som det här räknas som en av de allra bästa filmerna inom film-noir. Här finns allt man kan önska sig från en tuff huvudkaraktär, en ond och mäktig skurk, en minst sagt lömsk femme fatale, kvick dialog, fläckfritt svartvitt foto, berättarröst, händelserik story, en massa cigarettrökande och så klart hattarna och rockarna. Det är helt enkelt en film-noir som har allt från början till det minnesvärda slutet.



Robert Mitchum har kanske aldrig tillhört mina favoriter och jag kan tänka mig flera olika skådespelare i rollen. Alla hade gett karaktären något annat, men det funkar bra så som det är. När Jeffs förflutna hinner ikapp honom berättar han för sin nya kvinna om fallet som gjort att han velat glömma, komma iväg och börja om. Efter denna introduktion är han tillbaka i soppan och måste än en gång göra vad han kan för att inte hamna under jorden.



Kirk Douglas spelar Whit som inte bara är mäktig utan även har svårt att glömma när någon lurat honom. Det gör att Jeff hela tiden måste vara på sin vakt när hans gamla flamma Kathie (Jane Greer), som också råkar vara Whits flickvän, dyker upp. En riktig femme fatale av stora mått som man aldrig vet var man har. En film utan några direkta svackor som är smart invävd utan att bli för krånglig eller för den delen förutsägbar.



Definitivt en av de bästa filmerna i genren där en av få invändningar egentligen är att man inte använder sig av Kirk Douglas mer. Då detta bara var hans andra filmroll är det egentligen inte så konstigt, men kapaciteten och karaktären fanns där och det fanns mer att få ut. Är det något annat man ska notera är det väl att dialogen eller iaf framförandet till en början känns lite onaturlig, men det kommer man snart ifrån och bjuds på en hel del fin, rapp dialog.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1

Trailer - Out of the Past

A Little Romance



Titel: A Little Romance / En liten kärlekshistoria
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA/Frankrike
År: 1979
Regi: George Roy Hill
I rollerna: Laurence Olivier, Diane Lane, Thelonious Bernard, Arthur Hill

Handling: En fransk pojke och en amerikansk flicka som går i skola i Paris inleder en liten romans. De blir även vänner med den gamle Julius som de tar med sig till Venedig för att där föreviga sin kärlek.

Omdöme: En film jag visste väldigt lite om, men duktiga George Roy Hill, med klassiker som Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969), The Sting (1973) och Slap Shot (1977), var bra på att skapa en gemytlig stämning i sina filmer. Och det har han lyckats med även här. Filmen utspelar sig främst i Paris, en del i Verona och Venedig, och känns väldigt fransk. Det är en liten film om kärlek som balanserar mellan att vara lättsam och allvarlig, en blandning som funkar bra.



Vad som egentligen skiljer den här filmen från att vara bra och mycket bra stavas Thelonious Bernard i rollen som franske Daniel. Detta var hans första filmroll och föga överraskande också hans enda (han medverkade iofs i en till film men i en betydelselös roll). Han kanske inte var värdelös, problemet var att han var osympatisk och kändes både kaxig och helt enkelt irriterade mig. Inte så att det totalt förstörde filmen, men tillräckligt för att jag skulle tänka på hur pass mycket bättre filmen kunnat bli om man faktiskt gillat skådespelaren.



Det positiva var att hans karaktär älskade film och ofta gick på bio, främst amerikansk film, som iofs var dubbad. Lite kul att man främst visar klipp från George Roy Hills egna filmer där Paul Newman och Robert Redford pratar italienska. Filmens höjdpunkt kom i form av de andra skådespelarna och stundtals även den Oscarsvinnande musiken av Georges Delerue där huvudmelodin är mycket fin och passande.



Diane Lane gör i sin debutroll en riktigt fin prestation. Har alltid gillat henne och det är kul att se att hon redan vid så ung ålder hade talangen. Likaså gillar jag veteranen Laurence Olivier som är störtskön som den historieberättande pensionären full av livsglädje. Hade nästan hellre velat se en film bara med Olivier som farfar till Lane, det hade varit något. Han kallade henne förresten för "den nya Grace Kelly".

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

torsdagen den 25:e augusti 2011

Favoritskådespelare (manliga)

Den här listan skulle utan tvekan kunna bestå av hundra skådespelare, men någonstans måste man dra gränsen. Så jag har valt ut de som påverkat eller påverkar mig varje gång jag ser dem. De har alla sin stil och de har gjort att jag uppskattat många filmer som annars bara varit mediokra om det inte varit för deras närvaro.

Det känns svårt att lämna flera duktiga skådespelare som jag gillar utanför listan. Men när jag jämför dem med de jag har på listan saknar de något för att nå upp till att vara absoluta favoritskådespelare.

Listar skådespelarna efter födelseår då det är omöjligt att rangordna.

STAN LAUREL & OLIVER HARDY

Arthur Stanley Jefferson, mer känd som Stan Laurel, och Oliver Norvell Hardy är mest kända som Helan & Halvan - ett av historiens allra främsta komikerpar. De har varit favoriter ända sen barnsben då jag började titta på deras filmer och de är favoriter än idag. Laurel var engelsman medan Hardy var amerikan. De gjorde film ihop i över 20 år, blev bästa vänner och många har tagit inspiration från dem. Bl.a. baserade Peter Sellers sin karaktär i Being There (1979) på just Stan Laurel.

OSCAR:
-

FAVORITPRESTATION:
Block-Heads (1938)

TRE FILMER ATT SE:
The Music Box (1932)
Busy Bodies (1933)
Block-Heads (1938)

JAMES CAGNEY

James Francis Cagney, en av de allra största skådespelarna som kom in i skådespelarbranschen när talfilmen kom och gjorde sin första film vid 30 års ålder. Clint Eastwood har sagt att Jimmy Cagney var hans favoritskådespelare och det är inte så svårt att se om man sett några av hans filmer. Främst känd för sina utmärkta porträtteringar av gangsters, men var även lyckad i t.ex. komedier och musikaler. Höjer i princip varje scen han är med i och trots att han inte ens var 1.70 lång ingav han stor respekt och pondus.

OSCAR:
Angels with Dirty Faces (1938) - Nominerad
Yankee Doodle Dandy (1942) - Vann
Love Me or Leave Me (1955) - Nominerad

FAVORITPRESTATION:
Angels with Dirty Faces (1938)

TRE FILMER ATT SE:
The Public Enemy (1931)
Angels with Dirty Faces (1938)
White Heat (1949)

JAMES STEWART

James Maitland Stewart var utan tvekan en av de allra största, bästa och mest omtyckta skådespelarna i filmhistorien. Skulle jag bara få välja en favoritskådespelare skulle det vara Jimmy Stewart. Han hade en sådan karisma, charm, värme, humor och talang att han kändes övertygande i vilken roll han än spelade. Han var även väldigt ödmjuk och var en väldigt "normal" person, trots att han var en storstjärna. Han kom att endast vinna en Oscar, men borde givetvis vunnit ett antal till. Han lär ha varit den första filmstjärnan som gick med i Andra världskriget, efter att ha övertalat de som skötte rekryteringen. Där blev han överste, den högst rankade skådespelaren någonsin. En av hans bästa vänner var Henry Fonda som han träffade när de var på väg in i skådespelaryrket och umgicks sedan med på sin fritid.

OSCAR:
Mr. Smith Goes to Washington (1939) - Nominerad
The Philadelphia Story (1940) - Vann
It's a Wonderful Life (1946) - Nominerad
Harvey (1950) - Nominerad
Anatomy of a Murder (1959) - Nominerad

FAVORITPRESTATION:
It's a Wonderful Life (1946)

TRE FILMER ATT SE:
It's a Wonderful Life (1946)
Harvey (1950)
Vertigo (1958)

RICHARD WIDMARK

Richard Weedt Widmark må inte vara ett lika välkänt namn som storstjärnorna, men var en högst respekterad skådespelare som alltid gav fina prestationer och blev snart en personlig favorit. Han blev Oscarsnominerad redan i sin första filmroll i Kiss of Death (1947), men det kom också konstigt nog att bli hans enda nominering trots flera fina insatser. Kunde spela huvudroller som biroller, hjältar eller onda. Storhetsperioden var främst under 40- och 50-talet, men även under 60- och 70-talet var han flitigt anlitad och gjorde en rad olika roller. Han var själv en filmälskare från tidig ålder och filmer som Dracula (1931) och Frankenstein (1931) var några han uppskattade, speciellt Boris Karloff. Kanske var det därför han ofta spelade mörka karaktärer som inte alltid var jättesympatiska, men trots allt gillades av tittarna.

OSCAR:
Kiss of Death (1947) - Nominerad

FAVORITPRESTATION:
Night and the City (1950)

TRE FILMER ATT SE:
Night and the City (1950)
Panic in the Streets (1950)
Judgment at Nuremberg (1961)

KIRK DOUGLAS

Issur Danielovitch Demsky, mer känd som Kirk Douglas, var till en början inte en skådespelare jag såg som favorit. Men det har förändrats med åren och efter att ha sett klassiker efter klassiker har han allt mer blivit en favorit. Spelade ofta liknande karaktärer, men gjorde det bra. Han kom aldrig att vinna en Oscar trots tre nomineringar och flera andra fina prestationer. Han tackade nej till två roller som blev Oscarsbelönade, något han givetvis senare ångrade. De två filmerna var Stalag 17 (1953) som William Holden fick en Oscar för och Cat Ballou (1965) som gav Lee Marvin en Oscar.

OSCAR:
Champion (1949) - Nominerad
The Bad and the Beautiful (1952) - Nominerad
Lust for Life (1956) - Nominerad

FAVORITPRESTATION:
Detective Story (1951)

TRE FILMER ATT SE:
Out of the Past (1947)
Detective Story (1951)
Paths of Glory (1957)

CHARLES BRONSON

Charles Dennis Buchinsky, mest känd som Charles Bronson, kallades ofta stenansiktet då han sällan ändrade ansiktsutryck och aldrig var känd som en toppskådespelare. Men han var cool och helskön i varje film jag sett honom i. Han körde sin stil och det vann han mycket på. Var även med i en del storfilmer under främst 60- och 70-talet innan han fortsatte med sina B-filmer som har sitt värde. Var precis som många av sina karaktärer en tystlåten, men respektingivande person. Och vem vet hur stor han egentligen hade blivit om han inte hade tackat nej till dollar-trilogin som Sergio Leone ville ha honom i.

OSCAR:
-

FAVORITPRESTATION:
Once Upon a Time in the West (1968)

TRE FILMER ATT SE:
The Great Escape (1963)
The Dirty Dozen (1967)
Once Upon a Time in the West (1968)

JACK LEMMON

John Uhler Lemmon III, mer känd som Jack Lemmon, vann många människors hjärtan med sina både roliga och hjärtevärmande prestationer. Han samarbetade ofta med sin vän Walter Matthau och de gjorde tio filmer tillsammans. Han gjorde även sju filmer med regissören Billy Wilder varav två ledde till Oscarsnomineringar, nämligen Some Like It Hot (1959) och The Apartment (1960). Jag minns honom främst för hans komiska roller, men han var minst lika bra i gripande prestationer, som t.ex. Days of Wine and Roses (1962) och Missing (1982).

OSCAR:
Mister Roberts (1955) - Vann
Some Like It Hot (1959) - Nominerad
The Apartment (1960) - Nominerad
Days of Wine and Roses (1962) - Nominerad
Save the Tiger (1973) - Vann
The China Syndrome (1979) - Nominerad
Tribute (1980) - Nominerad
Missing (1982) - Nominerad

FAVORITPRESTATION:
Days of Wine and Roses (1962)

TRE FILMER ATT SE:
Some Like It Hot (1959)
The Apartment (1960)
JFK (1991)

PETER SELLERS

Richard Henry Sellers, känd som Peter Sellers, var ett komiskt geni som alltid får mig att skratta, även om filmerna inte alltid är bra. Just det faktum att han bemästrade olika karaktärer gör honom till en så stor komiker. Men han visade även att han var mycket bra i mer allvarliga roller som Being There (1979). Tyvärr dog han vid relativt ung ålder pga dåligt hjärta (och en del drickande), annars hade han säkerligen gett oss fler oförglömliga rollprestationer. Något många kanske inte vet är att han blev Oscarsnominerad redan 1960 för kortfilmen The Running, Jumping & Standing Still Film (1960) tillsammans med Richard Lester. En i mitt tycke inte speciellt bra kortfilm.

OSCAR:
Dr. Strangelove (1964) - Nominerad
Being There (1979) - Nominerad

OSCAR (Icke skådespelare):
The Running, Jumping & Standing Still Film (1960) - Nominerad

FAVORITPRESTATION:
Dr. Strangelove (1964)

TRE FILMER ATT SE:
A Shot in the Dark (1964)
Dr. Strangelove (1964)
Being There (1979)

CLINT EASTWOOD

Clinton Eastwood Jr., eller Clint Eastwood som han är känd som, blev känd för den stora publiken när han spelade mannen utan namn i Sergio Leones dollar-trilogi. Att han kanske blev en ännu framgångsrikare regissör än skådespelare är ett tecken på att han tog lärdom av några av de duktiga regissörerna han jobbade med. Han har själv sagt att Don Siegel förmodligen var den största influensen för honom som regissör. Som skådespelare har han alltid varit respektingivande och haft den där coola och avslappnade stilen som smittar av sig.

OSCAR:
Unforgiven (1992) - Nominerad
Million Dollar Baby (2004) - Nominerad

OSCAR (Icke skådespelare):
Unforgiven (1992) - Vann (2)
Mystic River (2003) - Nominerad (2)
Million Dollar Baby (2004) - Vann (2)
Letters from Iwo Jima (2007) - Nominerad (2)

FAVORITPRESTATION:
Dirty Harry (1971)

TRE FILMER ATT SE:
The Good, the Bad and the Ugly (1966)
Where Eagles Dare (1968)
Dirty Harry (1971)

GENE HACKMAN

Eugene Allen Hackman, mer känd som bara Gene Hackman, var en av de stora skådespelarna i New Hollywood och 70-talet. Det var hans skådespelartalang som gjorde honom till en stjärna, definitivt inte hans utseende. Spelade inte alltid de mest sympatiska rollerna, även när han spelade goda karaktärer, men sättet han spelade på har gjort honom till en favorit. Alla filmer han gjort har inte varit bra, det finns en del bottennapp. Men att filmerna blir bättre pga av honom är nästan en självklarhet. Det lär ha varit Marlon Brando och hans skådespelarstil som gjorde att han ville bli skådespelare. Hans skådespelarkollega Dustin Hoffman bodde i hans lilla lägenhet när han inte hade någonstans att bo. De kom att göra en film tillsammans många år senare i Runaway Jury (2003).

OSCAR:
Bonnie and Clyde (1967) - Nominerad
I Never Sang for My Father (1970) - Nominerad
The French Connection (1971) - Vann
Mississippi Burning (1988) - Nominerad
Unforgiven (1992) - Vann

FAVORITPRESTATION:
The Conversation (1974)

TRE FILMER ATT SE:
The French Connection (1971)
The Conversation (1974)
Unforgiven (1992)

STEVE MCQUEEN

Terence Steven McQueen, eller kort och gott Steve McQueen, fick inte smeknamnet "King of Cool" utan anledning. Något jag alltid tänkt på är hur modern han var trots att han var med i 60- och 70-tals filmer där frisyrerna och modet oftast avslöjade tidsperioden. Han är främst känd för sin roll som polisen Bullitt i filmen med samma namn, men gjorde en hel del fina insatser man bör se. Lite kul är att han skulle ha spelat John Rambo i First Blood (1982) om han levt.

OSCAR:
The Sand Pebbles (1966) - Nominerad

FAVORITPRESTATION:
Papillon (1973)

TRE FILMER ATT SE:
The Great Escape (1963)
Le Mans (1971)
Papillon (1973)

JACK NICHOLSON

John Joseph Nicholson, eller Jack Nicholson, är en av de absolut största skådespelare genom tiderna. Han må inte vara direkt charmig eller se vidare bra ut, men han presterar alltid. Går alltid helt in för sina karaktärer och sticker ut från mängden så fort man ser honom. Storhetsperioden kom under 70-talet, men med Oscarsnomineringar fem årtionden i rad måste han få allt beröm för att ha bibehållit standarden årtionde efter årtionde.

OSCAR:
Easy Rider (1969) - Nominerad
Five Easy Pieces (1970) - Nominerad
The Last Detail (1973) - Nominerad
Chinatown (1974) - Nominerad
One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975) - Vann
Reds (1981) - Nominerad
Terms of Endearment (1983) - Vann
Prizzi's Honor (1985) - Nominerad
Ironweed (1987) - Nominerad
A Few Good Men (1992) - Nominerad
As Good as it Gets (1997) - Vann
About Schmidt (2002) - Nominerad

FAVORITPRESTATION:
The Shining (1980)

TRE FILMER ATT SE:
Chinatown (1974)
One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975)
The Shining (1980)

AL PACINO

Alfredo James Pacino, mer känd som bara Al Pacino, är kanske inte min största favorit, men sett till filmerna han gjort måste jag säga att jag gillar hans prestationer. Precis som de allra flesta har han varit med i en del bottennapp, men topparna är så klart mer minnesvärda. Han har en tendens att skrika i många av sina roller och det kan i vissa fall nästan bli för mycket, men oftast är det något han tillför karaktären som funkar. Borde givetvis vunnit minst en Oscar under 70-talet då han bl.a. nominerades fyra år i rad.

OSCAR:
The Godfather (1972) - Nominerad
Serpico (1973) - Nominerad
The Godfather: Part II (1974) - Nominerad
Dog Day Afternoon (1975) - Nominerad
...And Justice for All (1979) - Nominerad
Dick Tracy (1990) - Nominerad
Glengarry Glen Ross (1992) - Nominerad
Scent of a Woman (1992) - Vann

FAVORITPRESTATION:
Dog Day Afternoon (1975)

TRE FILMER ATT SE:
The Godfather (1972)
Scarface (1983)
Heat (1995)

BRUNO GANZ

Bruno Ganz blev världskänd för sin strålande prestation som Adolf Hitler i Der Untergang (2004), men långt innan dess var denna schweiziska skådespelare välkänd och erkänd som en av de allra främsta inom tyskspråkig film. Han lär ha blivit erbjuden rollen som Oskar Schindler i Schindler's List (1993), men tackade nej. Vem vet hur stor han hade blivit runt om i världen om han tagit den rollen. Ser honom ändå som en av de stora skådespelarna efter främst sina 70-tals prestationer, och så klart som Hitler.

OSCAR:
-

FAVORITPRESTATION:
Messer im Kopf (1978)

TRE FILMER ATT SE:
Der amerikanische Freund (1977)
Messer im Kopf (1978)
Der Untergang (2004)

ROBERT DE NIRO

Robert Anthony De Niro Jr. är utan tvekan en av de största. Precis som de flesta har karriären stagnerat på senare tid, men med den ena makalösa prestationen efter den andra har han för alltid blivit en favorit. Kanske mest känd för att spela gangsters, men har genom åren visat att han även kan spela annat med bra resultat, inte minst komedi i The King of Comedy (1982) och drama i Awakenings (1990). Aldrig varit förtjust i att göra intervjuer och vill helst hålla sitt privatliv för sig själv. Skulle ha spelat Enzo Ferrari i filmen "Ferrari" som Michael Mann skulle regissera 1993 med en budget på $65m, men projektet blev tyvärr aldrig av. I princip omöjligt att bara välja ut en favoritprestation då det finns så många att välja bland.

OSCAR:
The Godfather: Part II (1974) - Vann
Taxi Driver (1976) - Nominerad
The Deer Hunter (1978) - Nominerad
Raging Bull (1980) - Vann
Awakenings (1990) - Nominerad
Cape Fear (1991) - Nominerad

FAVORITPRESTATION:
The King of Comedy (1982)

TRE FILMER ATT SE:
Midnight Run (1988)
Goodfellas (1990)
Heat (1995)

MICHAEL DOUGLAS

Michael Kirk Douglas gick verkligen i sin fars fotspår och blev en minst lika bra skådespelare, om inte snäppet bättre. Han har alltid haft en förmåga att göra en film intressant även om filmen i sig inte alltid behöver vara speciellt bra. Passar bäst när han får visa vem som bestämmer, typ Wall Street (1987), men funkar i de flesta rollerna. Alltid när jag tänker på honom ser jag honom i kostym, många filmer han bär kostym faktiskt. Var en omtyckt TV-stjärna i TV-serien "Streets of San Francisco" när han lämnade serien för att producera One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975) som han vann en Oscar för. Efter det tog filmkarriären fart på allvar.

OSCAR:
Wall Street (1987) - Vann

OSCAR (Icke skådespelare):
One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975) - Vann

FAVORITPRESTATION:
Wall Street (1987)

TRE FILMER ATT SE:
Wall Street (1987)
The Game (1997)
Traffic (2000)

RUTGER HAUER

Rutger Oelsen Hauer är en sådan skådespelare som jag verkligen gillar. Visst, hans filmer har överlag inte hållt så hög klass, men han är alltid sevärd och hans bättre filmer hade inte varit lika bra utan honom. The Hitcher (1986) kommer alltid vara lite extra speciell pga hans insats. Kallad för den holländska Paul Newman för sitt utseende, men har aldrig haft samma framgång som skådespelare rent prismässigt. Detta trots att han faktiskt gjort ett par minnesvärda prestationer som hade kunnat leda till någon nominering. Vann dock en Golden Globe för TV-filmen Escape from Sobibor (1987).

OSCAR:
-

FAVORITPRESTATION:
The Hitcher (1986)

TRE FILMER ATT SE:
Blade Runner (1982)
The Hitcher (1986)
Batman Begins (2005)

CHRISTIAN BALE

Christian Charles Philip Bale är utan tvekan en av mina favoriter bland de moderna skådespelarna. Hur han går in för varje roll är beundransvärt och att det många gånger varit i mindre produktioner där han kraftigt gått upp och ner i vikt. Den rollen som jag först fastnade för var givetvis American Psycho (2000) där han både charmar och psykar alla runt honom. Har av vissa anklagats för att ofta spela samma typ av karaktärer, men har visat att han har en bredd när han får nya typer av roller att jobba med. Och personligen har jag inget emot om han spelar liknande karaktärer så länge han levererar, och det gör han verkligen.

OSCAR:
The Fighter (2010) - Vann

FAVORITPRESTATION:
American Psycho (2000)

TRE FILMER ATT SE:
American Psycho (2000)
The Machinist (2004)
Batman Begins (2005)

RYAN GOSLING

Ryan Thomas Gosling är i mitt tycke den klart bästa unga skådespelaren där ute och har gång efter annan imponerat och övertygat. Likt Christian Bale har han främst tagit roller i mindre produktioner där han gått in i rollerna som få. Men allt mer börjar han få uppmärksamhet och roller i större filmer som utan tvekan kommer leda till en Oscar snarare förr än senare. Är även en duktig musiker och är född och uppvuxen i Kanada.

OSCAR:
Half Nelson (2006) - Nominerad

FAVORITPRESTATION:
Blue Valentine (2010)

TRE FILMER ATT SE:
Lars and the Real Girl (2007)
Blue Valentine (2010)
Drive (2011)