måndagen den 31:e oktober 2011

Year by Year - 1930's

Jag går igenom varje år och listar den film jag tycker var bäst eller helt enkelt vilken min favoritfilm var. Vissa år är givetvis oerhört svåra och jämna medan andra är desto enklare eller svaga.

Fler listor

30-talet domineras av gangsterfilmer, screwballkomedier och melodraman. James Cagney och Paul Muni ger de mest minnesvärda prestationerna medan Frank Capra, Michael Curtiz och Fritz Lang bjuder på ett par minnesvärda filmer.

Starkaste åren: 31, 32, 38
Svagaste åren: 30, 35, 39
Antal "femmor": 0

1930 - All Quiet on the Western Front (Lewis Milestone, 3/5)

Kommentar:
Då det inte finns många filmer att välja mellan som jag sett från året blir det denna klassiker om första världskriget.

Hedersomnämnande:


1931 - The Public Enemy (William A. Wellman, 4/5)

Kommentar:
En härlig gangsterfilm med James Cagney, kan det bli bättre ? Den satte honom på kartan och det kom att bli många sådana roller i hans makalösa karriär.

Hedersomnämnande:
M (Fritz Lang)

1932 - Scarface (Howard Hawks, 4/5)

Kommentar:
En riktigt bra Paul Muni i en på många sätt bra film av Howard Hawks som lyckas med det mesta. Extra kul med alla detaljer man lägger märke till.

Hedersomnämnande:
I Am a Fugitive from a Chain Gang (Mervyn LeRoy)

1933 - The Invisible Man (James Whale, 4/5)

Kommentar:
Välgjort, spännande, roligt och ytterst intressant och stämningsfull. En skräckklassiker som håller än.

Hedersomnämnande:
The Kennel Murder Case (Michael Curtiz)

1934 - The Thin Man (W.S. Van Dyke, -4/5)

Kommentar:
Rolig historia om de sociala alkoholisterna Nick och Nora, och så klart deras hund Asta.

Hedersomnämnande:
It Happened One Night (Frank Capra)

1935 - The 39 Steps (Alfred Hitchcock, 3/5)

Kommentar:
Tillhör inte Hitchcocks bättre filmer, men är stundtals en intressant brittisk spionfilm. I brist på andra filmer från året är den given.

Hedersomnämnande:
-

1936 - Dodsworth (William Wyler, -4/5)

Kommentar:
Trevligt melodrama om en rik affärsman som bestämmer sig för att spendera sin pension i Europa med sin fru. Men deras förhållande är allt annat än stabilt.

Hedersomnämnande:
The Petrified Forest (Archie Mayo)

1937 - The Awful Truth (Leo McCarey, 4/5)

Kommentar:
Riktigt rolig screwballkomedi som jag skrattade gott åt. Med Cary Grant, Irene Dunne och hunden Asta.

Hedersomnämnande:
You Only Live Twice (Fritz Lang)

1938 - Angels with Dirty Faces (Michael Curtiz, 4/5)

Kommentar:
Behöver egentligen bara nämna att det är James Cagney och Humphrey Bogart med regi av Michael Curtiz (Casablanca).

Hedersomnämnande:
Block-Heads (John G. Blystone)
The Adventures of Robin Hood (Michael Curtiz & William Keighley)

1939 - Mr. Smith Goes to Washington (Frank Capra, +3/5)

Kommentar:
Främst minnesvärd för James Stewarts starka prestation i en av Frank Capras klassiska filmer.

Hedersomnämnande:
It's a Wonderful World (W.S. Van Dyke)

The Ladykillers



Titel: The Ladykillers
Genre: Komedi/Kriminalare
Land: Storbritannien
År: 1955
Regi: Alexander Mackendrick
I rollerna: Alec Guinness, Peter Sellers, Herbert Lom, Cecil Parker

Handling: En grupp brottslingar hyr in sig hos pensionären Mrs. Wilberforce under förespegling att de är amatörmusiker som behöver repetera. Rånet ordnar de lätt, men klarar de av Mrs. Wilberforce?

Omdöme: Denna brittiska komediklassiker såg jag för många år sen. Då förväntade jag mig en sprakande komedi. Jag blev lite besviken även om den hade sina ögonblick. När jag nu ser denna kriminalkomedi med Alec Guinness, Peter Sellers och Herbert Lom (de två sistnämnda spelade senare mot varandra i Rosa Pantern-filmerna) är förväntningarna givetvis inte lika stora. Något jag istället lägger märke till är små detaljer som gör denna lilla film smart och rolig.



Man ska inte förvänta sig den typiska Peter Sellers-humorn, varken från honom själv eller filmen. Han har inte en särskilt stor roll och det känns även som det var lite senare han verkligen hittade sin stil. Istället är det Alec Guinness, som var en inspiration och idol åt Peter Sellers, som får dra det tunga lasset och gör det bra (även om jag sett honom i ännu bättre roller och roligare filmer). Den andra som gör filmen trevlig att titta på är Katie Johnson som spelar den gamla tanten som är svår att inte tycka om.



Filmen har ett jämnt tempo och är enkel i sitt upplägg samtidigt som den har några smarta drag i rockärmen. Lite kul att regissören Alexander Mackendrick gjorde ett par brittiska komedier innan han gjorde en av de allra främsta filmerna inom film-noir genren, nämligen Sweet Smell of Success (1957). Det kanske intressantaste med filmen är hur den går från att vara en lättsam bagatell till att bli allvarligare och ganska mörk på sina håll. Välskriven, välspelad och småtrevlig.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9

söndagen den 30:e oktober 2011

The Bad News Bears



Titel: The Bad News Bears / Björnligan
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1976
Regi: Michael Ritchie
I rollerna: Walter Matthau, Tatum O'Neal, Jackie Earle Haley, Vic Morrow

Handling: Komedi om ett barnlag i baseball. Laget består av en samling osannolika bråkstakar, och den åldrande alkoholiserade tränaren skall hjälpa dem att vinna den hårt konkurrensinriktade kaliforniska ligan.

Omdöme: Det var i samband med att jag såg Breaking Away (1979) som jag blev lite nyfiken på att se vad mer Jackie Earle Haley hade gjort som ung. Så hittade jag denna med Walter Matthau och det var givet att den skulle ses. Matthau spelar den alkoholiserade poolskötaren Morris Buttermaker, en gång i tiden en lovande baseballspelare i farmarligorna, som mot betalning gått med på att träna ett nytt lag i en konkurrenskraftig baseball-liga för barn. De andra lagens tränare har söner i respektive lag, men då ingen vill träna Bears som de heter har alltså herr Buttermaker fått äran.



Han märker tidigt att det inte kommer bli en dans på rosor då barnen visar sig vara oerhört griniga, aggresiva och egensinniga. Barnen är mellan 10 och 12 år där den minsta lilla blonda killen, Tanner, är kaxigast av dem alla. Han muckar gräl stup i kvarten och svär som bara den. Just svordomarna är ett roligt inslag och känns väldigt naturligt. Även deras baseball-kunskaper känns naturliga - de ÄR dåliga. Därför tar man in tjejen Amanda (Tatum O'Neal) som Buttermaker tränat tidigare samt den störste bråkstaken, men bästa spelaren, av dem alla - Kelly Leak (Jackie Earle Haley).



Manuset står förresten Bill Lancaster för, son till legendariske skådespelaren Burt Lancaster, som lär ha baserat historien på sin uppväxt med sin far som tränare åt hans baseball-lag. Det är inte en överdrivet rolig film, men då den hela tiden känns naturlig och äkta uppstår det med jämna mellanrum roliga situationer. Det är inte bara Tatum O'Neal och Jackie Earle Haley som sticker ut, men de är bland de som gör bäst ifrån sig. Det kom att komma ytterligare filmer och en TV-serie då filmen blev populär. Det hade inte minst att göra med upplösningen som inte riktigt följer standardmallen som jag hade trott. Det jag kommer komma ihåg mest är helt klart de svärande barnen och deras föräldrar som inte bryr sig. Inte ens när de öppet dricker ölen som tränare Buttermaker bjuder på...

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

lördagen den 29:e oktober 2011

Blake Edwards



Födelsenamn: William Blake Crump
Född: 26 juli 1922
Död: 15 december 2010
Födelseort: Tulsa, Oklahoma
Land: USA
Favoritfilm(er): Days of Wine and Roses (1962), Experiment in Terror (1962), A Shot in the Dark (1964)
Trivia: När han blev tillfrågad vilken skådespelare han skulle vilja jobba med resten av sin karriär, svarade han ögonblickligen "Jack Lemmon". Edwards kom att regissera Lemmon i tre filmer.

Breakfast at Tiffany's (1961)
Days of Wine and Roses (1962)
Experiment in Terror (1962)
The Pink Panther (1963)
A Shot in the Dark (1964)
10 (1979)
Blind Date (1987)

Easy A



Titel: Easy A
Genre: Komedi
Land: USA
År: 2010
Regi: Will Gluck
I rollerna: Emma Stone, Patricia Clarkson, Stanley Tucci, Thomas Haden Church

Handling: Efter en liten, vit lögn om att ha förlorat sin oskuld läcker ut hoppas en präktig tjej på high school att ryktet ska förbättra hennes sociala och ekonomiska status...

Omdöme: En film som denna går mig oftast obemärkt förbi. Jag kände till den och att den fått ganska bra kritik, men valde ändå att hoppa över den. Till slut blev jag ändå övertygad om att den kanske skulle vara värd att se, speciellt som jag kände för en lite lättsammare film. Emma Stone spelar Olive som går på high school och känner att ingen ser henne, hon är liksom en i mängden. Men när hennes väninna tror att hon förlorat sin oskuld och försöker dra ut alla detaljer ur henne låter hon sin väninna få som hon vill och berättar allt - bara att det inte är sant. En annan tjej råkar höra samtalet och snart vet hela skolan om att Olive är en slampa.



Istället för att kämpa för att få ut sanningen ser hon fördelarna med det hela. Plötsligt vet alla vem hon är, blickarna är på henne och snacket handlar om henne. Hon är snart i en situation som hon trivs i, men samtidigt går allt väldigt fort och risken att problem uppstår är överhängande stor. Hennes föräldrar (spelade av duktiga Stanley Tucci och Patricia Clarkson) är väldigt frispråkiga med Olive och även om deras förhållande verkar vara sunt känns det lite tillgjort för egen del.



Något som stör mig är att filmen vill vara annorlunda och bjuda på något lite nytt, men samtidigt har vi en massa klichéer och de typiska grupperingarna bland ungdomarna. Filmen handlar om Olive och Emma Stone sköter sig bra, det är ingen tvekan om saken. Jag vet dock inte om jag stör mig lite på henne eller bara karaktären, men det försvinner under filmens gång även om det hela tiden finns i bakhuvudet på mig. För att vara en sån här typ av film, som jag sällan gillar (men jag gillar ungdomsfilmer från 80-talet), så känns den ändå helt ok. Ett plus är så klart referenserna till några sköna 80-tals filmer och även användningen av Simple Minds "Don't You (Forget About Me)" från ungdomsfilmen The Breakfast Club (1985). En sak är säker, det är inte John Hughes-klass...

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

Trailer - Easy A

fredagen den 28:e oktober 2011

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (Tinted Version)



Titel: Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (Tinted Version)
Genre: Skräck/Mysterium
Land: Tyskland
År: 1922
Regi: F.W. Murnau
I rollerna: Max Schreck, Gustav von Wangenheim, Greta Schröder, Alexander Granach

Handling: Nosferatu är den första filmatiseringen av Bram Stokers Dracula och handlar således om en törstig greves framfart. Greve Orlock får på sitt slott i Transsylvanien besök av en mäklare som säljer honom en fastighet i Bremen. Orlock reser till sitt nya hem på ett skepp som anländer med död besättning och med honom kommer döden till staden.

Omdöme: Jag vet inte om det bara var att jag var nyfiken på att se skillnaden mellan den svartvita versionen och denna den färglagda och restaurerade versionen, eller om det faktiskt var så att något drog mig tillbaka till denna härliga varselse. Förmodligen var det en kombination av de två och en sak är säker - jag är glad över att ha sett båda versionerna.



Denna den restaurerade version är indelad i fem kapitel och mycket tydligare berättad. Allt man får ta del av förstår man klart och tydligt och helheten blir då givetvis bättre. Och det här med färgläggning måste poängteras inte är en vanlig färgläggning utan snarare en färgtoning, som ett färgfilter. Man har gjort det med en känsla för att verkligen bevara det gamla utseendet och samtidigt fräschat upp fotot som är riktigt snyggt på sina håll.



Orsaken till färgtoningen är enkel - man ville helt enkelt visa vad som är dag (gult), natt (blått) och gryning (rött). Även om jag gillar det blåa och gula mest så är det frågan om man inte borde använt sig av rött istället för blått för att skildra natten. Det blåa är helt enkelt för ljust när man filmat under dagtid och Nosferatu vandrar omkring utan problem. Men det är en liten detalj som inte stör och kanske hade det inte gjort någon skillnad.



Något jag däremot lade märke till var att jag inte tyckte Nosferatu var lika skräckinjagande denna gång. Tror mycket har att göra med just det faktumet att han gör sig bättre i svartvitt med alla skuggor. En annan sak som jag fann som ett plus var musiken som inte bara är bättre i denna version utan även passar till vad man får se. Till stora delar lär man ha försökt återskapa originalmusiken vilket alltid är välkommet. Så även om det mesta är bättre i denna version är en viktig del kanske bättre i den svartvita versionen och det är Nosferatu själv. Men då han endast är med knappt tio minuter kanske man inte ska låta det avgöra, det är denna version som är överlägsen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (Black & White Version)



Titel: Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (Black & White Version)
Genre: Skräck/Mysterium
Land: Tyskland
År: 1922
Regi: F.W. Murnau
I rollerna: Max Schreck, Gustav von Wangenheim, Greta Schröder, Alexander Granach

Handling: Nosferatu är den första filmatiseringen av Bram Stokers Dracula och handlar således om en törstig greves framfart. Greve Orlock får på sitt slott i Transsylvanien besök av en mäklare som säljer honom en fastighet i Bremen. Orlock reser till sitt nya hem på ett skepp som anländer med död besättning och med honom kommer döden till staden.

Omdöme: En klassiker som denna är svår att inte känna till, och en som man känner att man bör ha sett. Efter en stämning från Bram Stokers änka förstördes alla kända kopior och negativ från filmen. Men genom åren dök olika kopior upp från andra länder där filmen inte hade förstörts. Så när jag skulle se filmen visade det sig att det finns ett flertal olika versioner av filmen. Den som lär vara den bästa enligt många är en som restaurerades 2007 där man färglagt filmen som den skulle ha sett ut enligt anteckningar och liknande. Men då jag helst ser filmen i svartvitt som originalfilmen lär ha sett ut valde jag den istället.



Något som slår mig under filmens gång är att den på sina håll är lite osammanhängande. Kanske har det att göra med att det saknas scener eller så är det helt enkelt så det är berättat. Eller ett tredje alternativ att jag tappar intresset efter ett tag och då det är lite osammanhängande blir det ännu värre. Filmen lyckas inledningsvis bygga upp en ganska bra stämning när mäklaren Hutter (Gustav von Wangenheim) lämnar sin älskade fru för att åka till Transsylvanien där han ska försöka sälja fastigheten mitt emot sin egna till den beryktade greve Orlock (Max Schreck). Greve Orlock visar sig dock vara Nosferatu, en blodtörstig vampyr.



Är det något med filmen jag gillar så är det utan tvekan greve Orlock/Nosferatu. Jag fullkomligt älskar denna varelse och hur Max Schreck gestaltar honom. Av någon anledning hade jag fått för mig att han skulle vara en ganska kortväxt varelse, men det är tvärtom, han är lång och smal och ser definitivt ut som en varelse från en annan planet. Regissören F.W. Murnau lär ha tyckt Max Schreck såg så ful ut att han endast behövde fixa till de spetsiga öronen och löständerna. Han är hur som helst riktigt skön och skräckinjagande. Tyvärr är han med på tok för lite, mindre än tio minuter har jag läst.



Denna film var för övrigt först med att visa att vampyrer inte tål solljus, något Murnau lånade från Bram Stokers "Dracula" från 1897 vilket också kom att bli orsaken till varför Stokers änka stämde dem. Men på så sätt blev filmen en inspiration till kommande vampyrfilmer där solljus är en stor no-no för vampyrer. Något som jag inte riktigt gillade var musiken som givetvis är olika beroende på vilken version man ser. Den är inte dålig, men ojämn och höjer inte direkt scenerna som den borde göra.



Det svartvita fotot är på sina håll riktigt härligt, främst då när man på ett effektfullt sätt har Nosferatu med på bild, vare sig han står i en dörröppning eller hans kusliga skugga syns. Att man inte använder sig av Nosferatu/Max Schreck mer är dock en miss vilket sänker filmen. Den restaurerade versionen och bättre musik kan dock vara värd en höjning...

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1

onsdagen den 26:e oktober 2011

Best of 2006

Då jag finner det näst intill omöjligt att rangordna dessa filmer får det bli i bokstavsordning. Vi börjar med de tio bästa.

Fler listor kan hittas under - Listor.

A Dirty Carnival

Koreanare som inte tillhör de mest kända, men är bland de bättre.

Babel

Stark och gripande film med flera invävda historier.

Borat

Vad ska man göra när man skrattar ordentligt även vid omtitt...

Casino Royale

"Nya" Bond var också så bra som man kunde hoppats på.

Ne le dis à personne

Tät fransk thriller som tål att ses mer än en gång.

Renaissance

Fransk animerad noir i min stil, franskspråkiga versionen är ett måste.

The Departed

Scorseses remake är tät och välspelad och vann Oscarn för året.

The Pursuit of Happyness

Hjärtvärmande film med en riktigt bra Will Smith i huvudrollen.

United 93

Kändes konstigt att se på bio, men den tryckta atmosfären gjorde sitt.

Zwartboek

Välgjord och påkostad holländsk andra världskriget-film.


Andra noterbara filmer:


A Scanner Darkly - Skönt gjord animerad film vars story kanske inte är den starkaste.

Apocalypto - Ronaldinho springer runt i djungeln där andra halvan av filmen är en riktig kick.

Blood Diamond - Till stora delar riktigt bra, men slutet gör att den tappar i mina ögon.

Bobby - Inte alls ointressant och Emilio Estevez får till det ganska bra.

Bon Cop, Bad Cop - Rolig kanadensisk film om två poliser på var sin sida - en fransk och en engelsk talande.

Children of Men - Fotot är i absolut världsklass, men storyn är jag inte lika såld på.

Crank - Adrenalinkick på hög nivå, actionfyllt så det sprutar om det. Korkat, ja, men underhållande.

Das Leben der Anderen - Tyska Oscarsvinnaren är stundtals riktigt bra och förtjänar nästan en plats på topp 10.

El laberinto del fauno - Vacker och ganska mörk fantasy som funkar väl.

Exiled - Ingen direkt story i denna Hong Kong-film, men adrenalinet flödar under flera välgjorda scener.

Find Me Guilty - Både rolig och välspelad film av Sidney Lumet med Vin Diesel i en ovanlig roll.

Hollywoodland - Inte direkt minnesvärd, men andra halvan av filmen blir mörkare och bättre.

Inside Man - Ganska smart och halvspännande kuppfilm, inte riktigt i min smak dock.

Invincible - Hjältefilm och baserad på verkliga händelser, kan inte annat än gilla denna av någon anledning.

Knallhart - Tysk realism och ungdomsfilm på samma gång, definitivt sevärd.

La sconosciuta - Tätt italienskt drama av regissören bakom bl.a. Cinema Paradiso.

Little Children - Typisk Oscarsfilm som definitivt hade något över sig värt att se.

Little Miss Sunshine - Typisk festival-favorit som har en del värme och humor.

London to Brighton - Trevligt brittiskt kriminaldrama som har sina ljusglimtar.

Lucky Number Slevin - Underhållande och ganska rolig idé gör denna sevärd.

Miami Vice - Min favorit Michael Mann lyckas kanske inte riktigt då det är för mycket romantik i storyn, men ändå en upplevelse.

Mission: Impossible III - Bättre än väntat och flera riktigt bra stunts.

Once - Mysig, helt klart, och musiken är fin.

Requiem - Starkt tyskt exorcismdrama baserad på verkliga händelser.

Rescue Dawn - Christian Bale gör en som vanligt stabil prestation, filmen kunde varit bättre.

Severance - Blandning mellan svart humor och skräck i skogen, underhållande.

Stranger Than Fiction - Intressant och småtrevlig rakt igenom.

The Flags of Our Fathers - Slaget om Iwo Jima sett från den amerikanska sidan, bättre krigsscener, sämre story.

The Illusionist - I samma anda som The Prestige, men utan alla lager Nolan bygger upp.

The Last King of Scotland - Gick inte riktigt hem hos mig, men sevärd.

The Letters from Iwo Jima - Slaget om Iwo Jima, den japanska sidans syn, mer drama än krig, inte dåligt.

The Painted Veil - Nära att vara med på topp 10, mycket trevligt drama med Naomi Watts och Edward Norton.

The Prestige - Inte min favorit av Christopher Nolan, men en film som har mer bakom kulisserna.

This Is England - Härligt brittiskt med sköna karaktärer och bra story om att växa upp.

Unknown - Småtrevlig lista-ut-film som kanske inte funkar fullt ut, men värd att se är den.