måndagen den 16:e januari 2012

Giallo och Eurocrime

Kombinationen svarta läderhandskar, vassa föremål (gärna rakknivar), vackra kvinnor, oftast innovativt foto och så klart blodiga mord är ingredienserna i giallo-genren. Men varför inte också ha lite biljakter, J&B whisky, skottlossningar, kidnappningar och ta-lagen-i-egna-händer hjältar när man ändå håller på, alltså eurocrime-genren.

Giallon fick sitt namn från de billiga deckarna som i Italien gavs ut i bokform med gula omslag (giallo betyder just gult på italienska). Med inspiration från Alfred Hitchcocks filmer föddes giallon när Mario Bava regisserade The Girl Who Knew Too Much (1963). Men det var året därpå när Bava gjorde Blood and Black Lace (1964) som världen fick sin maskerade mördare med svarta läderhandskar och rakkniv, något som kom att bli genrens främsta kännetecken.
Genren skulle sedan få sin topp under början av 70-talet, men flera filmer kom även under slutet av 60-talet och fram till början av 80-talet innan genren snabbt började dö ut. Dario Argento nämns ofta när man pratar om giallo, men det fanns flera som gjorde ett flertal filmer i genren och även bemästrade den. Bl.a. nämnda Mario Bava, Sergio Martino och Lucio Fulci för att nämna några.
Morden i filmerna var oftast brutala och extremt blodiga, gärna med en hel del naket. Tillvägagångssättet skiljde sig oftast åt under filmens gång för att bjuda på nya sätt att döda sina offer. Mördaren behövde inte alltid vara man utan i vissa fall "lurade" man tittaren genom att låta en av kvinnorna vara mördaren, vilket alltid var extra kul om det inte blev för uppenbart vill säga.
Det innovativa fotot var kanske inte alltid närvarande i de sämre filmerna, men eftersom filmerna hade låg budget var det istället mycket lekfullhet som kom fram. De allra bästa filmerna i genren var just bildlösningarna, färgerna och vinklarna det som fångade filmens stämning. Samtidigt visade det vilka regissörer som hade det lilla extra.

Eurocrime (eller poliziotteschi som det heter på italienska och står för ungefär "tuff polis") kom efter giallon och hade sin storhetsperiod under hela 70-talet. Många regissörer gjorde filmer både inom giallo och eurocrime, och vissa gånger slog man även samman de två, som t.ex. i What Have They Done to Your Daughters? (1974).
Man kan lugnt säga att filmer som The French Connection (1971) och Dirty Harry (1971) var stora influenser. Skillnaden var så klart att budgeten var lägre, och att de italienska stuntmännen var galna vilket resulterade i härliga biljakter och annat trevligt. Samtidigt har en som Quentin Tarantino, med kärlek till genren, använt sig flitigt av den i många fall minnesvärda och stämningshöjande musiken av främst Ennio Morricone, Stelvio Cipriani och Bruno Nicolai.
Något som var återkommande i främst eurocrime-filmerna, men även i giallo-filmerna, var J&B whiskyn. Denna uppenbara produktplacering kunde dyka upp ett flertal gånger i en och samma film, gärna med någon av huvudkaraktärerna som drack också. Det är en rolig och självklar grej för filmerna i genren att man blir väldigt överraskad om man inte upptäcker J&B åtminstone en gång under filmens gång.


Efter den lilla genomgången tycker jag det är dags att ta en titt på vilka jag anser vara de fem främsta hjältarna, skurkarna, kvinnorna, giallo och eurocrime filmerna. Jag har även valt att gå utanför ramarna och ta med två skådespelare som inte gjorde sig ett namn i den italienska filmen, men trots allt passar in i temat.


HJÄLTARNA


FRANCO NERO [1941-]

Stenhård, sympatisk, cool italienare som nog var den allra största inom eurocrime och alltid spelade hjältar. Favoriten nummer ett, oslagbar.


FABIO TESTI [1941-]

Började som stuntman och kan bl.a. ses utföra och ordentligt missa ett stunt i Once Upon a Time in the West (1968). Kom istället att bli en gedigen skådespelare som var bra som hjälte.


MAURIZIO MERLI [1940-1989]

En blonderad Franco Nero-kopia som inte hade samma karisma, men ändå hade en framgångsrik period under 70-talet.


LUC MERENDA [1943-]

En ganska hård fransman som inte fick de stora rollerna, men som passade bra att spela lite tuffare karaktärer.


GEORGE HILTON [1934-]

Född i Uruguay, men gjorde sig ett namn inom den italienska giallo-filmen där han gärna, och ofta, kunde spela huvudkaraktären med onda avsikter.





SKURKARNA


IVAN RASSIMOV [1938-2003]

Denna jugoslavisk-ättade skådespelare gjorde sig ett namn i både giallos och eurocrime, alltid som skurk och ond.


MARIO ADORF [1930-]

Kunde både spela skurk som hjälte, men gjorde sig bäst som skurk då han kunde se så där typiskt sliskig och svettig ut som man bara måste älska.


HENRY SILVA [1928-]

En härlig elaking som även kunde spela hjältar som skulle hämnas. Amerikanare med italienska rötter därav användes han en del i Europa.


HEINZ HOPF [1934-2001]

Härligt sliskig svensk skurk som främst utmärkte sig i ett par kultförklarade Christina Lindberg-filmer. Underbar röst i kombination med skön stil.


ADOLFO CELI [1922-1986]

Kunde spela lite allt möjligt, men bäst funkade han som skurk och allra helst som boss. Svårt att inte lägga märke till honom när han var med.





KVINNORNA


EDWIGE FENECH [1948-]

Den odiskutabla drottningen av giallo som gärna visade upp sin kropp och det är nog få som inte håller med om att hon ska vara i topp.


CHRISTINA LINDBERG [1950-]

Känd för Thriller - en grym film (1974), men gjorde flera minnesvärda filmer där hon fick spela oskyldig ung tjej och gjorde det oftast övertygande.


BARBARA BOUCHET [1943-]

Likt Edwige Fenech var hon med lite överallt och visade gärna upp sin kropp. Inte lika minnesvärd utseendemässigt, men en av de allra största i genren.


BARBARA BACH [1947-]

Söt amerikansk skådespelerska som gifte sig med en italienare och på så vis hamnade i den italienska giallo-världen med några minnesvärda roller.


ANITA STRINDBERG [1943-]

Svenska som hade en relativt kort karriär, men var bland de flitigaste inom giallo och eurocrime innan hon gifte sig med en miljonär och flyttade till Los Angeles.




GIALLO


Blood and Black Lace (1964) är en av de allra första, av många räknas den som den första giallon. Mario Bava står för regin och är lite av grundaren av genren, även om det oftast är en viss Dario Argento som nämns flitigast.

Regi: Mario Bava


The Strange Vice of Mrs. Wardh (1971) är en av de tidigare filmerna i genren och i mitt tycke en av de bästa. Det är stämningsfullt, har snyggt fotot och en bra story.

Regi: Sergio Martino


The Case of the Scorpion's Tail (1971) var Sergio Martinos andra lyckade film i genren samma år. Vilken man tycker är bäst är en smaksak då båda bjuder på mycket av det goda.

Regi: Sergio Martino


Tenebre (1982) är nästan mer en slasher där Dario Argento övergått lite mer åt det amerikanska hållet (slashern kommer för övrigt från giallon).

Regi: Dario Argento


Opera (1987) är inte en av Argentos mest kända filmer, men den bjuder på några av de mest innovativa morden och har en av mina absoluta favoritscener i genren. Det gör den minst sagt sevärd.

Regi: Dario Argento







EUROCRIME


Milano calibro 9 (1972) anses av många vara den allra bästa i genren. Den tillhör definitivt de bästa och har, för ovanlighetens skull, ett välskrivet och smart manus. Här finns många härliga karaktärer och alla vill lura varandra.

Regi: Fernando Di Leo


Tony Arzenta (1973) har det mesta genren ska ha, vilket innebär en hård och tuff hjälte (Alain Delon), biljakter, skottlossningar och annat trevligt. Bl.a. inspelad i Köpenhamn där en skön biljakt utspelar sig.

Regi: Duccio Tessari


Street Law (1974) har den alltid så sevärde Franco Nero i huvudrollen som här måste ta lagen i egna händer när polisen inte gör något. Med charmig och lite udda musik av bröderna De Angelis bjuds man på en trevlig resa genom det våldsamma Italien.

Regi: Enzo G. Castellari


Colt 38 Special Squad (1976) har ingen av de vanliga i huvudrollen, men istället dyker favoriten Ivan Rassimov upp som skurk och det är inte fy skam. Ganska typisk för genren och har en hel del att tycka om.

Regi: Massimo Dallamano


Il grande racket (1976) är en härlig film i bästa vigilante-stil där Fabio Testi får röja en hel del. Han är en polis som får nog och bestämmer sig för att rensa upp bland de kriminella med hjälp av några män han rekryterar på sin fritid.

Regi: Enzo G. Castellari

6 kommentarer:

  1. Kul och informativt inlägg. Imponerande. Man blir ju lite sugen på att se några av de rullar man inte sett, vilket är ganska många, hehe.

    SvaraRadera
  2. Jojjenito: Tack ! Jag ville egentligen hålla det kortare, men det fanns så mycket jag ville få med ;) Hade kunnat fortsätta en stund till och även gått in på fler filmer, men det fick räcka så tyckte jag.

    Ja, det är definitivt utanför mainstream-världen. Det är få filmer som är helt ointressanta och många av dem var lekfulla och snygga. Dario Argento är bara en i mängden.

    Man förstår varför en som Quentin Tarantino gärna använder sig av musik och influenser från många av dessa filmer.

    SvaraRadera
  3. Håller med Jojjenito -- kul lista (och ambitiös! Som vanligt skulle man väl kunna tillägga;). Däremot måste erkännas att jag känner mig betydligt mer dragen till giallon än eurocrime

    SvaraRadera
  4. Sofia: Tack igen ! Ja, jag gillar att göra ordentliga listor :)

    Jo, jag tror giallo-genren tilltalar de flesta lite mer. Men jag gillar det mesta så lite pang-pang och politiskt inkorrekta handlingar är väldigt kul att se som omväxling mot Hollywood.

    SvaraRadera
  5. Har problem med att skicka kommentarer men hoppas det går.
    Intressant lista med många tips. Jag hade inte ens hört talas om genren Eurocrime. Har ett tre fyra Argento liggandes hemma som jag kommer beta av så småningom dock ej Opera.

    SvaraRadera
  6. filmitch: Ja, det verkar ha varit problem för flera att kommentera, inte bara här hos mig. Har ändrat kommentarläget så får vi se om det går bättre.

    Eurocrime är mindre känt än giallo, men har sin trogna fanskara. Eurocrime är lite sunkigt, svettigt och helt enkelt skönt. Tilltalar inte alla, men man fastnar lätt om man gillar en av filmerna.

    SvaraRadera