måndag 5 mars 2012

The Omen



Titel: The Omen
Genre: Mysterium/Skräck
Land: USA/Storbritannien
År: 1976
Regi: Richard Donner
I rollerna: Gregory Peck, Lee Remick, David Warner, Billie Whitelaw

Handling: Den amerikanske ambassadörens fru föder ett dödfött barn. Utan att berätta det för sin fru går ambassadören med på att byta ut barnet mot ett annat. Några år går innan några hemska dödsfall inträffar. Det visar sig att barnet är antikrist och ambassadören måste försöka rädda sitt och sin frus liv, och döda barnet...

Omdöme: Regissören Richard Donner är förmodligen mest känd för att ha regisserat Lethal Weapon (1987). Men innan dess gjorde han sig ett namn med denna skräckklassiker om den lilla (onda) pojken Damien (Harvey Stephens). Det är ambassadören Robert Thorn (Gregory Peck) som får veta att hans barn blivit dödfött när han kommer till sjukhuset i Rom. Han får då förslaget om att ta emot ett annat barn och ingen behöver veta sanningen, inte ens hans fru. Robert går motvilligt med på detta då han vet att sanningen om det dödfödda barnet skulle bli för mycket för hans fru.


Åren går och lille Damien har uppfostrats i goda händer. Paret har nu flyttat till London dit Robert blivit förflyttad. Allt är frid och fröjd ända tills Damiens barnflicka plötsligt begår självmord mitt framför familjen och deras vänner under ett barnkalas. Detta blir startskottet på en krävande tid för Robert och hans fru Kathy (Lee Remick). Robert söker svar på rykten han hört om Damien och en som verkar kunna hjälpa honom är fotografen Jennings (David Warner) som erbjuder sig att hjälpa Robert.


Detta är egentligen hur en skräckfilm ska vara. Slutprodukten är definitivt lyckad, men man måste ge den tid att lägga alla kort på bordet. Det tar ett tag för filmen att komma igång, men det lite långsamma tempot betalar sig i form av stämning man annars inte hade fått. En viktig ingrediens är självklart musiken och i det här fallet är den inte direkt strålande, inte heller särskilt bra. Istället är den kuslig och på sina håll lite skrikig. Den gör att man nästan vill stänga av ljudet vissa gånger, trots det passar den och fångar stämningen bra. Den kom även att vinna en Oscar, kompositören Jerry Goldsmiths enda Oscarsvinst trots 18 nomineringar.


Gregory Peck är stabil i huvudrollen och även om han inte ger någon av sina bästa prestationer, så funkar han. Det lär ha varit flera andra kända namn som tackade nej innan han tog rollen, bl.a. Charlton Heston, Roy Scheider och William Holden (spelade istället i uppföljaren). Peck fick bara $250.000 i lön, men blev även lovad 10% av filmens bruttovinst som visade sig bli hela $60m (bruttovinsten alltså). I och med detta lär denna film ha varit den Peck tjänade bäst på i sin karriär.


Filmens utveckling överraskar här och där och det blir ganska brutalt på sina håll, något man till en början inte tror vilket bara ger mer effekt när det väl sker. Ett plus är också att Damien inte är med mer än vad som krävs och när han väl är med spelar Harvey Stephens ganska naturligt, som en vanlig pojke och inte jätteond (utåt sett vill säga).


Lite kusligt är det att det lär ha inträffat flera händelser och olyckor under och efter produktionen. Gregory Peck och manusförfattaren David Seltzer tog separata flygplan över till Storbritannien, men båda planen träffades av blixten. Hotellet som Richard Donner bodde på i London blev bombat av IRA. Han blev även påkörd av en bil. Ett par ur filmteamet var med i en bilolycka. Efter att Peck avbokat ett chartrat flyg (till Israel), kraschade planet och dödade samtliga ombord. Och som om det inte vore nog krockade John Richardson, som här hade hand om specialeffekterna, med sin bil under nästa filminspelning där hans flickvän omkom. Och andra liknande händelser. En slump ?

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.6

4 kommentarer:

  1. En film jag fann förvånansvärt bra vid omtittning. Speciellt musiken som jag gillade. Just tempot är en styrka i filmen. har du sett nyinspelningen?

    SvaraRadera
  2. filmitch: Jag håller med. Jag hade sett filmen för väldigt länge sen och det var nog faktiskt bara en scen jag kände att jag kom ihåg, lite.

    Den fungerar bra än idag just för att den lurar tittaren att tro att det hela ska rinna ut i sanden, men så överraskar den gång på gång.

    Musiken var passande och lite kuslig, absolut. Lite skrikig på sina håll kanske.

    Nej, har inte sett nyinspelningen och kommer nog inte göra det heller. Fungerar originalet är jag nöjd med det. Plus att remaken inte har några skådespelare som tilltalar mig.

    SvaraRadera
  3. En riktigt skräckklassiker tycker jag. Och inte känns den heller långsam eller att den tar tid på sig att bygga stämning och karaktärer -- man blir indragen med en gång.

    SvaraRadera
  4. Sofia: Ja, visst är det en skräckklassiker. Nej, den är inte direkt långsam på ett dåligt sätt, men långsam på det gamla, sköna sättet som man ofta saknar i dagens filmer.

    SvaraRadera