lördagen den 7:e april 2012

A Time to Love and a Time to Die



Titel: A Time to Love and a Time to Die / Tid att älska, dags att dö
Genre: Drama/Krig/Romantik
Land: USA
År: 1958
Regi: Douglas Sirk
I rollerna: John Gavin, Liselotte Pulver, Keenan Wynn, Klaus Kinski

Handling: Året är 1944. Den tyske soldaten Ernst Graeber får sin efterlängtade permission. När han kommer hem upptäcker han förskräckt att huset där hans föräldrar bor blivit sönderbombat. Under sökandet efter sina föräldrar träffar han Elizabeth Kruse, dotter till en politisk fånge.

Omdöme: I denna film har Douglas Sirk gått ifrån sitt så typiska amerikanska melodrama och förflyttat handlingen till Tyskland och andra världskriget. Året är 1944 och tyskarna slåss mot ryssarna på rysk mark. En av alla tyska soldater är Ernst Graeber (John Gavin) som börjat tröttna på krigets fasor där de bl.a. blir beordrade att avrätta civila som anklagas för att tillhöra "gerillan". Men så får han beviljad permission på tre veckor och beger sig hem.


När Ernst anländer till sin hemstad finner han stora delar av staden i ruiner, inklusive föräldrarnas hem. Ingen vet om de hann bli evakuerade eller om de dött under bombningen så han bestämmer sig för att leta och ta kontakt med de som kan veta något. Han besöker bl.a. familjeläkaren, men finner endast dottern Elizabeth (Liselotte Pulver). De två börjar umgås och snart uppvaktar Ernst henne och kärlek uppstår. Samtidigt fortsätter sökandet efter föräldrarna och andra komplikationer uppstår för paret.


Filmen tar god tid på sig att berätta denna historia som är en filmatisering av Erich Maria Remarques bok. Remarque har inte skrivit manuset till filmen, men likväl har han en ganska stor biroll som professor Pohlmann som Ernst går till för att få råd då han en gång i tiden var Ernst lärare. Om filmen är aningen tråkig och ointressant till en början, tar den sig allt mer under filmens andra halva. Då filmen är på lite över två timmar så får man ha tålamod innan man blir belönad.


Det är långt ifrån en av regissörens mer kända filmer, men det är nog mer p.g.a. avsaknaden av de kända namnen i huvudrollerna än filmens kvalité. John Gavin kände jag inte igen sen tidigare, men det visade sig att han hade större roller i både Psycho (1960) och Spartacus (1960). Utseendemässigt passar han bra, men skådespelarmässigt funkar han inte riktigt. Schweiziskan Liselotte Pulver funkar bättre, men med två mer kända (och bättre) skådespelare hade det säkerligen blivit starkare. Kul att en ung Klaus Kinski dyker upp i en liten roll som gestapoofficer, även om han bara är med i två korta minuter.


Något man slås av är hur modern filmen känns. Visst utspelar det sig 1944 och filmen är från 1958, men den känns utan tvekan tio år före sin tid. Det må inte vara ett lika färgglatt foto som i många andra Sirk-filmer, men man har en bra balans mellan krigets fasa och kärlekens värme som skildras väl. Att man sen spelat in filmen på plats i Tyskland gör givetvis mycket (Sirk var ju tysk). Är det något Sirk bevisat att han är duktig på så är det den lite tragiska tonen i sina historier och detta är inget undantag. Och en sak är säker och det är att slutet verkligen gör att resten av filmen får en helt annan innebörd och tyngd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9

4 kommentarer:

  1. Hmm, har helt missat Douglas Sirk, nog aldrig ens hört talas om honom. Skönt med lite filmnhistorisk utbildning. :)

    SvaraRadera
  2. Plox: Ja, jag tror mest det är de som verkligen går på djupet som hittar honom. Och jag kan tänka mig att han är populär på filmlektioner.

    En till film kvar och sen en liten genomgång av mina tankar kring filmerna och vad jag tagit med mig.

    SvaraRadera
  3. Låter som att detta skulle kunna vara en ovanligt nyanserad historia för den här perioden i USA?

    SvaraRadera
  4. Sofia: Jo, lite så känns det faktiskt. Också lite därför jag tyckte filmen kändes lite före sin tid. Mycket har så klart att göra med att han själv var tysk och vågade visa en mer realistisk sida. Sen handlar det om tyskar (och lite ryssar) så man slipper den typiska amerikanska mentaliteten man oftast får i den här typen av film.

    SvaraRadera