onsdagen den 6:e juni 2012

Becket



Titel: Becket
Genre: Drama
Land: Storbritannien/USA
År: 1964
Regi: Peter Glenville
I rollerna: Richard Burton, Peter O'Toole, John Gielgud, Donald Wolfit

Handling: Under mitten av 1100-talet regerar Henrik II England, även om mycket tid spills åt att supa och jaga kvinnor ihop med sin älskade vän Thomas Becket. Kungens högsta önskan är att krossa den mäktiga katolska kyrkan och utnyttjar därför sin rätt att tillsätta dess överhuvud. Ett ämbete han ger till Becket, med avsikt att själv skaffa sig kontroll. Men Becket, som i alla år saknat ett värde med livet, blir nu starkt uppfylld av sitt kall. Ständigt sätter han sig upp mot Henrik II, som i raseri över att Becket valt Gud framför deras vänskap gör allt för att förgöra honom.

Omdöme: Hela tolv (!) Oscarsnomineringar blev det till detta historiska drama som bygger på en pjäs och som kom att vinna för sitt manus. Den enda Oscar filmen kom att vinna för övrigt. Man bjuds på ett typiskt kostymdrama med kungar med storhetsvansinne, kvinnor som inte har någon talan och den ständiga kampen om makten med kyrkan.



Peter O'Toole spelar Henrik II som är mer intresserad av att jaga kvinnor, dricka och äta gott än att styra sitt land som den regent han är. Men vid sin sida har han den mer tänkande Thomas Becket (Richard Burton) som aldrig älskat något i hela sitt liv. Han är dock ytterst hängiven sin uppgift som kungens högra hand och med sin intelligens undviker han krig så långt det går. Men trots att de är goda vänner kommer kyrkan komma i deras väg när Becket, under speciella omständigheter, måste välja sida.



Historien är till en början ganska lättsam där speciellt Henrik II inte känns särskilt seriös och verkligen utnyttjar sin position som kung. Här kände jag att Peter O'Toole spelade över lite och var "lite för mycket". Men ju längre in i handlingen man kommer, ju bättre blir han. Han behåller sin lite arroganta attityd rakt igenom, men visar även en hårdare, mörkare och seriösare sida. Detta gör O'Toole klart bra och övertygar till slut, utan tvekan. Några favoritscener med honom kommer när han spyr galla över sin fru och sina tafatta söner.

"I can do nothing. I'm as useless as a woman."
- King Henry II




Richard Burton spelar en karaktär ganska olik sin medspelare O'Toole. Han är lugn och sansad, alltid med funderingar och en tanke bakom allt han gör. Burton känns mer stabil filmen igenom, utan att höja sig ju längre tiden går. De två är därför båda bra, men på helt olika sätt och det är intressant att se. Likaså är många andra sevärda i de mindre rollerna, inte minst John Gielgud som den franska kungen och Donald Wolfit som biskop Folliot.



Jag hade kanske önskat lite mer intriger, fler karaktärer som smider planer. Även någon större kvinnlig roll hade varit välkommen. Den enda som egentligen väcker lite intresse försvinner allt för snabbt. Filmens huvudintrig tätnar ungefär halvvägs in och det är också den som sedan utvecklas under filmens andra halva. Man bjuds på en kamp mellan två stora personligheter, både som karaktärer och skådespelare, och som helhet är det inte alls tokigt. Dock saknar man bättre musik och alltså lite fler intriger. Fyran är därför relativt svag.

"I'm suddenly very intelligent. It probably comes from making love to that French girl last night."
- King Henry II


4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.0

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar