fredag 21 december 2012

Bigger Than Life



Titel: Bigger Than Life / Bakom spegeln
Genre: Drama
Land: USA
År: 1956
Regi: Nicholas Ray
I rollerna: James Mason, Barbara Rush, Walter Matthau, Christopher Olsen

Handling: Ed Avery är en allvarligt sjuk lärare som bara har ett par månader kvar att leva. Det finns dock hopp i form av en experimentdrog, "mirakelmedicinen" kortison. Ed går med på att börja ta medicinen som håller honom vid liv, men snart börjar det kraftigt påverka hans mentala hälsa...

Omdöme: Upplägget lät klart intressant och med en duktig skådespelare som James Mason kunde det bli än mer sevärt. Det hela inleds med att Ed Avery (Mason), en uppskattad och duktig lärare, lider av att han får plötsliga smärtattacker i kroppen. Läkarna konstaterar att han har en ovanlig sjukdom och att han har ett par månader kvar att leva. Han går dock med på att ta den nya medicinen kortison som ett experiment då det är det enda som kan rädda hans liv. Istället försämras hans mentala hälsa, något han så klart håller hemligt för sina läkare.



Till en början är allt frid och fröjd. Eller någorlunda åtminstone, men inte för Ed som försöker försörja sin fru Lou (Barbara Rush) och son Richie (Christopher Olsen) med ett extra jobb vid sidan av läraryrket. Han är en bra familjefar och har en bästa vän i Wally Gibbs (Walter Matthau) som är gymnastiklärare på skolan han jobbar på. Men familjen Averys liv omkullkastas av Eds sjukdom, inte minst när han blir psykiskt labil.



Det är lite kul att det känns oengagerande och småtrist till en början när man liksom följer med i Eds vardag. Men det blir det snart ändring på och filmen gör en 180 graders vändning och blir riktigt engagerande och intressant. James Mason lägger i en högre växel och briljerar samtidigt som alla runt honom också höjer sig en nivå. Barbara Rush var för mig i princip okänd men gör en trovärdig prestation som frun som försöker behålla lugnet under tuffa omständigheter. Likaså måste sägas att den lilla pojken är bättre än de flesta andra från den här perioden.



Precis som resten av filmen känns det som färgfotot bara är fel till en början. Tänker hur mycket effektivare det hade varit med snyggt svartvitt foto istället. Men denna första instinkt visar sig vara fel då man lyckats väldigt bra med att fånga färgerna på ett sätt som få regissörer lyckades med på den här tiden. Tankarna går först och främst till Douglas Sirk och hans färgglada melodramer, men även lite Alfred Hitchcock och hans snygga 50-tals filmer.



Allt som allt känns det som att det mesta bara blir bättre och bättre ju längre tid det går. James Mason är en fröjd att se när han väl får komma igång och bli riktigt elak. Det blir som en naturlig reaktion för karaktären och det hela kan sluta hur illa som helst känns det som. Men det är alltså inte bara hans karaktär som växer utan det mesta faller på plats. Möjligtvis hade man kunnat bjuda på ett mer minnesvärt slut, något som hade höjt filmen ytterligare. Samtidigt är slutet lite öppet för tolkning så helt fel är det inte heller. Frågan är om det inte är en svag fyra trots allt...



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar