torsdag 6 december 2012

Husbands and Wives



Titel: Husbands and Wives / Fruar och äkta män
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1992
Regi: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Mia Farrow, Sydney Pollack, Judy Davis, Liam Neeson, Juliette Lewis

Handling: Jack och Sally ska gå skilda vägar, vilket chockar deras bästa vänner Gabe och Judy. Snart börjar Gabe och Judys egna fantasier kring otrohet/singelliv sätta fart.

Omdöme: Även om man sett en specifik film av Woody Allen så är det sällan åtminstone jag kommer ihåg filmen. Om det är sättet han skrivit sina manus på, eller om det bara är det faktum att han gjort väldigt många filmer låter jag vara osagt. Det är en styrka i det avseendet att man lätt och gärna ser om hans filmer, men även en svaghet då de sällan känns som toppfilmer.



Precis som många andra av hans filmer känner jag att det saknas något litet för att filmen verkligen ska höja sig över mängden och sticka ut. Det kändes ändå skönt att se om denna och kanske är det så att hans filmer blir bättre med tiden, precis som man brukar säga om goda viner. För även om den inte når fram hela vägen så är det ändå en av hans bättre filmer, känner jag.

Historien fokuserar till en början på två gifta par, men ytterligare två personer blandas in i leken så vi har sex karaktärer att följa. Stilen är semi-dokumentär då man klipper in filmade intervjuer med de olika personerna som svarar på frågor kring sina relationer.



Woody Allen lär ha sagt att han ville bryta mot de vanliga reglerna och göra något lite annorlunda med den här filmen, som t.ex. att klippa mitt i meningar, filma skådespelarna från sidan och bakifrån, och även göra de dokumentära inslagen. Och jag tycker det funkar bra på det stora hela. För det blir en inblick i ett par New York-bors vardag och relationer som, för det mesta, känns realistiska.



Av de sex karaktärerna vi får följa fångas jag mer av tre av dessa, medan tre andra är mindre intressanta, mindre bra. De två bästa är helt klart Jack (Sydney Pollack) och Sally (Judy Davis), men även den sympatiske Michael (Liam Neeson) funkar bättre än de andra tre. Gabe (Woody Allen) och Judy (Mia Farrow) är ok, men det finns inte lika mycket som engagerar som hos Jack och Sally. Och sen har vi Rain (Juliette Lewis) som inte riktigt känns naturlig i mina ögon. Nu är Juliette Lewis lite förlåten då hon hoppade in i sista stund när den ursprungliga skådespelerskan blev ersatt en bit in i filmandet.



Sydney Pollack i rollen som Jack övertygar, och gör det inte för första gången. Vanligtvis en duktig regissör (sju Oscarsnomineringar varav två vinster), hoppade han då och då in som skådespelare med goda resultat. Här visar han att han även framför kameran kunde hålla Oscarsklass, även om han aldrig blev lika uppmärksammad som han var bakom kameran.

En minnesvärd scen är när han och hans nya flamma ska lämna en fest och man verkligen känner hans frustration när allt går emot honom och han börjar förlora greppet. Det är både en stark och lite komisk scen, något jag känner ett par gånger under filmens gång. Balansen är perfekt. Detta är dock ingen komedi, utan ett drama med en gnutta humor som uppstår i allvarliga situationer.



Judy Davis får mest att jobba med i rollen som Sally, och gör även hon mycket bra ifrån sig. Hennes karaktär är väldigt negativ och ganska osympatisk, åtminstone på ytan. Man förstår inte riktigt vad folk ser i henne, men när man gräver lite djupare förstår man att det är hennes försvarsmekanism som sätter igång. Detta då rädslan av att vara ensam, men samtidigt att släppa någon ny nära inpå, gör att hon är väldigt kritisk. Hon blev även Oscarsnominerad för sin prestation.



Själva historien har mycket att bjuda på och det finns inga svackor att tala om. Det enda är väl att luften går ur lite för tidigt. Det intressantaste är alltså Jack och Sally, framförallt när de är separerade. När historien skiftar till Gabe och Judy och hur det ska gå för dem, ja då är jag inte lika intresserad då det viktigaste för mig redan är avklarat. Så ska man klaga på något så är det att ena historien är svagare/ointressantare än den andra. Men det är så klart en smaksak då detta är en bra och väl berättad liten film helt klart värd att se. Betyget blir en svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

6 kommentarer:

  1. Var ett tag sen jag såg den, men uppenbarligen gillade jag den enligt mitt betyg på "Filmtipset.se".

    Minns den som väldigt brun, vilket även syns på bilderna i inlägget. Att välfyllda bokhyllor alltid får medverka som statister har jag numera, efter att ha sett en handfull av hans filmer, blivit blind för.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dan: Jag tycker det är en av hans filmer man gärna kan se om då den ger något. Sen har jag inget emot att den är lite allvarligare (kanske därav allt brunt, haha).

      Radera
  2. Kul att du uppskattade den så mycket.

    Det finns många minnesvärda stunder, men framför allt Pollacks festscen, som du skriver om ovan. Mäktigt och gripande är bara förnamnet.

    Det finns möjligtvis en del humor, men den är mer absurd och finstilt än vad som brukar vara vanligt i Allen-världen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. addepladde: Jag är som sagt glad att jag såg om den. Känns som det nog kommer vara fler av hans filmer som blir lite bättre vid omtitt.

      Absolut, och jag kände att Pollack/Davis bjöd på de flesta av de minnesvärda stunderna.

      Sant, det är en mer nertonad humor som mer blir rolig i allvarliga scener. Sen om det är meningen att det ska vara roligt eller inte, det är nog lite upp till den som tittar. Det är inte den typiska Woody-humorn, och han spelar för en gångs skull någorlunda "normal" (för att vara han).

      Radera
  3. Minns att jag gillade filmen och hör nog till den sortens personer som finner filmen rolig. Håller med om att man ofta glömmer bort Allens filmer efter titten med ett o annat undantag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. filmitch: Skönt att höra att man inte var ensam om att finna en del i filmen roligt :)

      Precis, en hel del av hans filmer går liksom hand i hand och det blir svårt att skilja på många av dem. Men så har han gjort så himla mycket film också. Vissa regissörer har bara fyra-fem filmer man måste hålla koll på...

      Radera