tisdag 31 januari 2012

Attack the Block



Titel: Attack the Block
Genre: Sci-Fi/Komedi/Skräck
Land: Storbritannien/Frankrike
År: 2011
Regi: Joe Cornish
I rollerna: John Boyega, Jodie Whittaker, Luke Treadaway, Nick Frost

Handling: Ett ungdomsgäng tar upp kampen mot illasinnade invaderande aliens. Ett slumområde blir skådeplatsen. Ett hyreshus blir ett fort under belägring. Och en grupp tonårsligister hamnar mitt i allt.

Omdöme: Det fanns inte mycket som lockade med den här filmen. Några ungdomar/ligister som ska leka hjältar och bekämpa utomjordingar som anfaller London. Nej, det lät inte särskilt lovande. Men då man på olika håll hört att det skulle vara bättre än så, mycket tack vare stämningshöjande musik, infann sig en viss nyfikenhet.



Vad som definitivt var ett bra drag var att ge filmen humor, att inte ta sig själv på för stort allvar. Bara att ha ett gäng småligister i 14-15 års åldern (och några 9-10 åringar i mindre roller) gör att man inte kan ta det hela seriöst. Snart börjar det falla ner eldklot av något slag och invasionen från rymden är ett faktum. Men istället för att springa hem till mamma, som nog de flesta skulle göra, bestämmer sig småkillarna, ledda av Moses (John Boyega), att gå till attack.



Musiken av Basement Jaxx gör sig tidigt påmind och får en i rätt sinnesstämning. Det är lite John Carpenter över musiken kan jag tycka, iaf på sina håll. Efter den oerhörda succén med Daft Punks musik till TRON: Legacy (2010) känns det som en trend att låta band göra filmmusik. Ett annat exempel är The Chemical Brothers till Hanna (2011) och så då detta. Och visst funkar det allt som oftast bra.



Filmen är underhållande, det måste man ge den beröm för. En del skratt blir det, men även (mestadels) lyckade monster som är gjorda på det gamla hederliga sättet och inte med så mycket cgi. Det är billigare än att låta dataeffekterna läggas på i efterhand, och det ser både bättre och verkligare ut. Sen får man en autentisk känsla av det hela där både skådespelarnas reaktioner blir naturligare och man som tittare känner att det är möjligt (nåja) och inte bara något som ser ut som ett dataspel.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8

The Woodsman



Titel: The Woodsman
Genre: Drama
Land: USA
År: 2004
Regi: Nicole Kassell
I rollerna: Kevin Bacon, David Alan Grier, Kyra Sedgwick, Benjamin Bratt, Michael Shannon

Handling: Walter återvänder till sin hemstad efter att ha avtjänat ett tolvårigt fängelsestraff för att ha förgripit sig på småflickor. Han försöker påbörja ett nytt liv, men hans gamla demoner gör sig påminda och han måste ständigt bevisa för sig själv att han faktiskt har lämnat sitt gamla liv bakom sig.

Omdöme: Det första man tänker på är att ämnet är väldigt känsligt och det är svårt att göra en film som denna där huvudpersonen både är sympatisk samtidigt som man stundtals blir illa berörd av hans beteende. Man vet inte riktigt vad han ska göra. Kommer han falla in i sitt gamla mönster igen eller kan han gå vidare ? Det är inte så självklart och man får inte heller allt framlagt om vad han egentligen gjorde när han för tolv år sedan åkte fast. Han säger bara att det inte är som man tror, hur man nu ska tolka det.



En sak är säker, Kevin Bacon gör en riktigt bra rollprestation och man ser på hela hans kroppsspråk att han gått in i rollen. Han tittar inte folk i ögonen, har händerna i fickorna, men så plötsligt skiner han upp när han träffar på en liten flicka som pratar med honom. Det är skrämmande att se skillnaden i hans skådespeleri, men det ger ett otroligt kraftfullt resultat. Även de övriga skåpdespelarna imponerar på mig, där bl.a. en liten flicka kallad Robin känns väldigt naturlig i en av filmens allra viktigaste och dramatiska scener.



Intressant är att filmen är regisserad av en kvinna (Nicole Kassell), vilket kan förklara att de flesta männen i filmen beskrivs som pedofiler, eller iaf potentiella sådana. Till viss del kan det kännas konstigt att han (Walter, som Kevin Bacon spelar) omges av människor som varit i kontakt med sådana. Men det är snarare så att han själv upplever det på det sättet eftersom han tänker så (i de flesta fallen). Eftersom man inte får reda på allt i många fall vet man inte vad som egentligen är sant eller inte, var gränsen går. Walter försöker ta reda på var han själv kan dra gränsen, om han kommer få ett återfall eller inte.



Filmen funkar på många plan och är helt klart sevärd, men säkerligen uppskattas det inte av alla att man tar upp ett så känsligt ämne som det är. Just att man får en känsla av att pedofiler finns överallt och att det inte behövs mycket för att någon ska gå över gränsen, det är en av filmens starkare sidor. Den inger otrygghet, samtidigt som det ger en något att tänka på. Man har aldrig tänkt på hur en sådan person måste känna sig. Visst är det fel det de gör, men det ligger mer bakom än man tror. Här får man verkligen uppleva hur han känner sig och vad han går igenom när han kommer tillbaka in i samhället.



Det är intressant att man delvis känner sympati för honom samtidigt som han plötsligt kan bete sig så illa. Främst är det tack vare Kevin Bacon som lyckas förmedla både det goda och det onda till den som tittar, och det är en stark prestation. P.g.a. den korta längden (87 min), får man inte riktigt det djup som hade behövts. Trots det finns ett flertal känslosamma scener som sätter sig och det är en högst sevärd film.

5 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

Take Shelter



Titel: Take Shelter
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2011
Regi: Jeff Nichols
I rollerna: Michael Shannon, Jessica Chastain, Shea Whigham, Robert Longstreet

Handling: Curtis bor i en liten stad i Ohio med sin fru Samantha och dottern Hannah, en sexårig ​​döv flicka. När Curtis börjar ha skrämmande drömmar, håller han visionerna för sig själv och kanaliserar sin ångest genom att tvångsmässigt bygga ett stormskydd på bakgården. Belastningen på hans äktenskap och spänningarna i området där han bor kan inte jämföras med Curtis egen rädsla för vad hans drömmar verkligen kan betyda.

Omdöme: Det är oerhört skönt när man vet väldigt lite om en film som man ser fram emot att se. Det lät helt enkelt intressant och det visade sig vara en både välgjord och ytterst välspelad film. Vi får följa Curtis (Michael Shannon) som har ett grävarbete som gör att han är utomhus en hel del. På senare tid har han börjat ha skrämmande och verklighetstrogna drömmar, eller rättare sagt mardrömmar. Och inte blir det bättre av att det allt som oftast inleds med ett kraftigt regnoväder.



Curtis är gift med Samantha (Jessica Chastain) och de har dottern Hannah tillsammans. Inte nog med att Curtis börjar få panikattacker av sina drömmar, deras dotter behöver läkarvård då hon är döv. Äktenskapet utmanas till sitt yttersta av Curtis allt mer irrationella beteende och det är bara en tidsfråga innan Samantha får nog. Men tänk om Curtis har rätt ? Tänk om hans besatthet med att bygga ut stormskyddet faktiskt är befogat ?



Filmen behöver inte lång tid på sig att fånga ens intresse. Och redan tidigt är det en fängslande atomsfär i filmen. Man känner att det kan explodera när som helst och att något stort är på gång. Är det en storm, är det ett kärnvapenanfall eller är det bara Curtis som håller på att tappa förståndet ? Det går inte att komma ifrån den elektriska stämningen som ligger i luften, som aldrig släpper greppet.



Man blir imponerad av Michael Shannon och Jessica Chastain som känns så homogena i sitt skådespeleri. Båda bjuder verkligen på minnesvärda prestationer som kunde ha lett till Oscarsnomineringar. Shannon har givetvis en bra roll att spela, men gör fortfarande mycket med den utan att ta ut svängarna för mycket. Och Chastain, som måste ha varit 2011 års drottning med minst fem noterbara prestationer, har nog aldrig varit bättre än här. Man känner verkligen hennes frustration och rädsla inför sin makes beteende.



5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9

måndag 30 januari 2012

Albert Nobbs



Titel: Albert Nobbs
Genre: Drama
Land: Storbritannien/Irland
År: 2011
Regi: Rodrigo García
I rollerna: Glenn Close, Mia Wasikowska, Janet McTeer, Brendan Gleeson

Handling: Albert Nobbs är en kvinna som i hela sitt vuxna liv levt som en man för att i 1800-talets Irland kunna få ett arbete och en gnutta självständighet.

Omdöme: Det är alltid en utmaning att spela det motsatta könet. Hilary Swank gjorde det så pass bra att hon vann en Oscar för sin prestation i Boys Don't Cry (1999). Här får Glenn Close testa på omvandlingen och övertygar. Hon är en skådespelerska som hade sin storhetstid under 80-talet, eller vad sägs om fem Oscarsnomineringar under 80-talet. Ganska imponerande. Och det är faktiskt smått imponerande att se henne här som Albert Nobbs.



Det är en film som lever mycket på sina skådespelare då handlingen i sig inte bjuder på särskilt mycket att imponeras över. Vid sidan av Close blev även Janet McTeer Oscarsnominerad, även hon i en roll som man. Hon är duktig, men hennes prestation är desto mer monoton i jämförelse med Close. En som annars får lite mer att jobba med är Mia Wasikowska, en duktig ung skådespelerska som iofs har en bit kvar till samma klass som veteranen Close. Och så får man inte glömma Brendan Gleeson som inte är med så mycket, men tar över varje scen han är med i. Han har blivit lite av en favorit faktiskt.



Albert Nobbs är en udda karaktär och det är inte bara för att han egentligen är en hon. Han/hon har ett väldigt inrutat liv som butler på ett hotell på Irland. Nobbs lägger undan alla pengar och drömmer om att öppna en egen tobaksbutik. När Nobbs träffar Mr. Page (Janet McTeer) förändras denna dröm till något större - en livspartner måste också ingå. Med tanke på att Glenn Close inte bara måste spela man utan även så pass udda och med brittisk accent, gör hon ett toppenjobb. Och som om det inte vore nog har hon varit med och skrivit manuset, producerat och även skrivit originallåten till filmen (sjungen av Sinéad O'Connor).

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.6

A Better Life



Titel: A Better Life
Genre: Drama
Land: USA
År: 2011
Regi: Chris Weitz
I rollerna: Demián Bichir, José Julián, Dolores Heredia, Joaquín Cosio

Handling: En man i östra Los Angeles kämpar för att hålla sin son borta från gänglivet och i skolan, samtidigt som han håller sig borta från immigrationsmyndigheten och sköter sitt uppehälle genom att utföra trädgårdsarbete åt stadens rika landägare.

Omdöme: Carlos Galindo (Demián Bichir) är en enkel man. Han har för många år sen kommit illegalt till USA och Los Angeles från Mexiko med sin fru. Nu måste han försörja sig själv och sin tonårsson på egen hand, något som är allt annat än enkelt, speciellt för en illegal invandrare. Han jobbar som trägårdsarbetare, och är duktig på sitt jobb. Men framförallt är han en ärlig man, en god man.



Han är orolig för sin son, ständigt orolig. Sonen går i en minst sagt osäker skola där bråk, droger och gängverksamhet är vardagsmat. Sonen glider allt närmare träsket där drogerna, gänget och det kriminella livet väntar. Samtidigt har han en far som älskar honom vilket får honom att tänka till och möjligtvis klara sig från att göra sitt livs värsta misstag.



Man fångas tidigt av Carlos och hans sons liv. Iofs bor de i ett vad det verkar helt ok område i jämförelse med andra man får ta del av, men det är fortfarande ett högst osäkert liv de lever. Demián Bichir känns som han kommer från ingenstans, men i själva verket gjorde han sin filmdebut redan under 80-talet. Det är en lågmäld roll han spelar, utan en massa utbrott eller stora emotionella utspel. Men en nedtonad och gedigen prestation som han blev Oscarsnominerad för.



Vid sidan av Bichir är det dock lite blandad kvalité på skådespeleriet där flera av de unga skådespelarna inte gör särskilt bra ifrån sig. Sonen spelas ok av José Julián, men det är utan tvekan Bichir som är filmens nummer ett. Något som gör detta till en film som höjer sig är det känslomässiga som kommer fram allt mer. Det är en liten film, men med stort hjärta. Mycket av det känslomässiga kommer fram tack vare vacker och sorglig musik av duktige Alexandre Desplat som lyfter i princip varje scen och blir en av filmens klarast lysande stjärnor.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9

söndag 29 januari 2012

Der Untergang (Revisited)



Titel: Der Untergang / Downfall / Undergången
Genre: Drama/Krig
Land: Tyskland/Italien/Österrike
År: 2004
Regi: Oliver Hirschbiegel
I rollerna: Bruno Ganz, Alexandra Maria Lara, Ulrich Matthes, Heino Ferch

Handling: Året är 1945. Platsen är Berlin och Hitlers bunker. Adolf Hitlers privatsekreterare, 25-åriga Traudl Junge, fortsätter sitt arbete alltmedan Tredje Riket går mot sitt slut och de allierades bomber rasar över ett Berlin i spillror. Hitlers dagar är räknade. Men vad hände egentligen de sista dygnen...

Omdöme: När jag såg Der Untergang (2004) första gången, vilket var på bio, hade jag samma dag, precis innan, sett det sovjetiska krigsdramat Come and See (1985). Att se två tunga krigsfilmer efter varandra var givetvis något som satte sina spår. Come and See räknas som en av de allra starkaste krigsskildringarna någonsin och det var lite svårt att ladda om och se detta starka krigsdrama.



I Hitlers bunker får vi följa ett stort antal personer, främst Hitlers närmaste befälhavare, men även hans privata sekreterare Traudl Junge (Alexandra Maria Lara) befinner sig i hans närhet de sista dygnen. Adolf Hitler porträtteras av Bruno Ganz, en favorit redan innan denna prestation. Hans porträtt är mångsidigt och visar en både svag och stark person. Det går inte att komma ifrån att hans utbrott blir lite komiska, något som gör att filmupplevelsen inte blir riktigt så tung filmen igenom.



Man har en oerhört balanserad berättelse som aldrig blir tråkig, upprepande eller för den delen översentimental, och detta trots att filmen är 2.30 lång. Här finns så mycket att ta till sig, så många prestationer som sticker ut och mitt i allt detta pågår ett djävulskt krig utanför denna "isolerade" värld de befinner sig i. Intressant nog är många av utomhusscenerna inspelade i Sankt Petersburg då arkitekturen var väldigt germansk och bevarad.



Man har verkligen fått ihop alla ingredienser så de flyter ihop och bildar denna starka och högst intressanta inblick. Men det går inte att komma ifrån att Bruno Ganz stjäl all uppmärksamhet varje gång han är med. Det här är en från början till slut fängslande film som blev nominerad till en Oscar för bästa utländska film (och nog borde vunnit), men där man saknade en nominering för Ganz. Förmodligen var det pga karaktären han spelade, men även för att det är en icke-engelskspråkig roll som sällan nomineras.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.4

lördag 28 januari 2012

Maurice Richard



Titel: Maurice Richard / The Rocket
Genre: Drama/Sport
Land: Kanada
År: 2005
Regi: Charles Binamé
I rollerna: Roy Dupuis, Julie LeBraton, Stephen McHattie, Patrice Robitaille

Handling: Den unge maskinisten Maurice Richard har all talang i världen för att bli en av Kanadas bästa ishockeyspelare. Men som fransktalande kanadensare i 1940-talets främsta ishockeyliga NHL, som har en engelsktalande regim, möts han av ständiga fördomar och trakasserier på och utanför isen. Hans talang är dock omöjlig att blunda för. Men alla är inte helt nöjda med den tuffe nykomlingens framfart, och när stämningen blir alltmer laddad måste "The Rocket" välja mellan att stå upp för sin sak eller fortsätta spela för en uppenbar fiende...

Omdöme: En film som jag på förhand trodde skulle vara en sportfilm om ishockeyspelaren Maurice Richard, även kallad "The Rocket" för sin förmåga att ta sig förbi försvarare och spruta in mål, visar sig mer vara ett drama. Ett drama om Maurice Richards väg från att vara maskinist till älskad (och fruktad) ishockeyspelare för det fransk-kanadensiska laget Montreal Canadiens. En väg som är allt annat än smärtfri.



Något man måste säga är att man lyckats väldigt väl med att få ishockeymatcherna och allt runt omkring att se väldigt trovärdigt ut. Man har lyckats fånga eran på ett utmärkt sätt och man önskar bara att man hade byggt upp historien på ett bättre sätt. Nu blir det enbart fokus på Maurice Richard och hans väg mot toppen. Inget fel i det, men här finns inte tillräckligt material för att fylla ut två timmar som man gör här. Hade föredragit om man fått följa hela laget och på så vis fått lära känna de andra spelarna också, det hade givetvis blivit mer intressant.



Filmen känns lite för enformig och utan att ha några direkta toppar. Visst ökar pulsen en aning när Maurice Richard slår i huvudet i isen och ligger livlös. Eller när han blir slagen med en klubba rätt över huvudet, utan att domarna gör något åt saken. Det blir istället lite för mycket fokus på det politiska, fransktalande mot engelsktalande, något som än idag är ett aktuellt tema. Detta gjorde honom älskad i den fransktalande Quebec-regionen och han har sedan dess varit en stor hjälte och ikon.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

RoboCop - Director's Cut



Titel: RoboCop - Director's Cut
Genre: Action/Sci-Fi/Kriminalare
Land: USA
År: 1987
Regi: Paul Verhoeven
I rollerna: Peter Weller, Ronny Cox, Miguel Ferrer, Nancy Allen, Kurtwood Smith

Handling: Murphy är polis i Detroit i en nära framtid. Ett privat företag har tagit över polisverksamheten, och när Murphy blir svårt skottskadad ser de ett tillfälle att testa en revolutionerande uppfinning - RoboCop - en robot som till viss del består av Murphys kropp.

Omdöme: Flera av Hollywoods på den tiden kända regissörer fick förfrågan att regissera filmen, bl.a. David Cronenberg, men samtliga tackade nej. Även Paul Verhoeven lär ha varit ointresserad till en början efter att endast ha läst början av manuset. Men han övertalades sedan av sin fru som läste hela manuset och såg potentialen.



Vem som skulle spela RoboCop var inte heller klart från början. Ett alternativ var Arnold Schwarzenegger, men då han hade sett ut som Michelin-gubben skippade man den idén. Istället gjorde de Verhoevens nästa film, den lyckade Total Recall (1990). Lance Henriksen och Tom Berenger var två andra namn som var aktuella. Men det blev alltså Peter Weller som fick bära RoboCop-dräkten. En dräkt som lär ha kostat mellan $500.000 och $1m (vilket var en stor summa med tanke på att budgeten låg på runt $13m).



Som sig bör i en Verhoeven-film bjuds man på mycket våld och en del sarkasm, speciellt sättet man väljer att använda övervåld på. Det är extra påtagligt i Director's Cut-versionen där man låter flera scener rulla på några extra sekunder där det nästan går till överdrift när någon blir sönderpepprad. Men det är faktiskt ganska skönt att man inte lägger fingrarna emellan. Istället visar man hur brutalt samhället är vilket gör att man behöver poliser som RoboCop.



Peter Weller behöver inte direkt förta sig i rollen som RoboCop. Eftersom han är god får han inte lika mycket att jobba med som t.ex. Schwarzenegger får som ond i The Terminator (1984). Favoriten är Miguel Ferrer i rollen som Bob Morton, mannen som leder projektet där man skapat RoboCop. Han kommer inte direkt överens med sin chef Dick Jones, en skönt elak Ronny Cox. De två har filmens bästa karaktärer att spela, och som ofta hamnar i tjafs med varandra.



En av filmens stora svagheter är effekterna när den stora prototypen ED-209 dyker upp. Som tagen från den gamla Star Wars-trilogin har man problem med att få denna tvåbenta skapelse att se naturlig ut i sina rörelser. Man har använt sig av stop-motion för att filma ED-209 och det är tyvärr nästan pinsamt dåligt. Väldigt synd då det förstör en annars ganska underhållande actionfilm. En klen tröst är att detta endast är när den rör på sig, annars ser det bra ut.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.5