lördagen den 28:e april 2012

Le couperet



Titel: Le couperet / Mördande konkurrens
Genre: Drama/Kriminalare/Komedi/Thriller
Land: Frankrike/Belgien/Spanien
År: 2005
Regi: Costa-Gavras
I rollerna: José Garcia, Karin Viard, Ulrich Tukur, Olivier Gourmet

Handling: När Bruno Davert pga ekonomiska skäl blir avskedad från sitt jobb efter femton år inom pappersindustrin, bekymrar han sig inte närmare över sin framtid. Ju längre tiden går blir han dock mer och mer ängslig över sin situation. En dag får han en konkret, om än lite drastisk, idé - att eliminera konkurrensen för att försäkra sig om att få drömjobbet inom pappersindustrin.

Omdöme: När Bruno (José Garcia) varit arbetslös en längre tid, bestämmer han sig för att döda sina konkurrenter inom branschen. Detta är sedan temat i filmen, men det är gjort på ett så finurligt sätt att man sitter och njuter av blandningen av spänning och humor. För även om Bruno planerat sina dåd i förväg vet han aldrig vad som väntar bakom hörnet. Han måste improvisera och oftast leder det till mycket lyckade scener.


För regin står Costa-Gavras som gjorde sig ett namn som en politisk regissör redan under 60- och 70-talet. Och även om denna film inte är lik hans tidiga filmer så är det fortfarande en film som är samhällskritisk. Det är paketerat på ett sätt som träffsäkert visar upp en pressad mans drastiska åtgärd för att ta sig ur den nedåtgående spiralen. Hans familj är där för honom, men han vågar inte berätta hur illa det är och sätter istället all press på sig själv.


Man förstår honom, i dagens värld där det är stor konkurrens om jobben kan det vara svårt för högutbildade, medelålders män och kvinnor att få jobb. För samtidigt som han mår allt sämre, måste han tänka på sin fru och två barn. Under hans "killingspree" träffar han på olika typer av personer som är i samma situation som han själv. Det är dock inget som får hindra honom, även om han då och då är beredd att avslöja allt för sin familj, men hindras alltid av något som dyker upp.


José Garcia i huvudrollen är klart bra. Jag kan inte sluta tänka på att han påminner mig om någon. Sen kommer jag på det, det är Jack Lemmon. Balansen mellan humorn och allvaret sköter han perfekt och även utseendemässigt ser han lite lik ut. En detalj som jag gillar är att reklamskyltarna och lastbilarna som åker runt alla har samma tema där man lockar med fina smycken, underkläder för kvinnor, snabba bilar etc. Smart att lägga in i bakgrunden för att visa hur vi varje dag blir "pressade" av reklamen.


4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.4

torsdagen den 26:e april 2012

Marley & Me



Titel: Marley & Me
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 2008
Regi: David Frankel
I rollerna: Owen Wilson, Jennifer Aniston, Alan Arkin, Eric Dane

Handling: Nygifta John och Jennifer Grogan skaffar sig en hund, Marley. Men Marley har inga planer på att snällt foga sig som husdjur och paret Grogan får kämpa med en hund som gör lite som han själv vill, men som till slut kanske kan lära dem något om livet.

Omdöme: Var inställd på lite samma typ av film som Hachiko: A Dog's Story (2009), som jag till stora delar gillade. Men ganska tidigt förstår man att detta är en lättsammare film. John Grogan (Owen Wilson) och hans fru Jennifer (Jennifer Aniston) beslutar sig för att flytta till soliga Florida. Där får de båda jobb som journalister/reportrar på lokala tidningar, de flyttar in i ett litet hus och livet leker. Men Jennifer börjar fundera på barn och för att få henne på andra tankar överraskar han henne med en hundvalp - Marley.


Marley blir en stor del i deras liv, främst blir John fäst, men även Jennifer. Problem uppstår dock när barnen börjar komma och Marley fortsätter vara som han är - kaotisk. Filmens första halva eller så går mest åt det romantiska hållet där John och Jennifer är som de flesta nygifta par. Hon har en plan som hon vill pricka av en punkt efter en annan. Han å andra sidan vill ta det lite långsamt och ta dagen som den kommer. Till slut står det dock klart att en förändring krävs i deras liv.


När barnen kommer förändras också filmens ton. Det blir lite allvarligare och mer ett familjedrama än en romantiskt komedi. Humorn funkar inte riktigt under första halvan, så det känns ganska skönt att man kommer med en vändning i historien. Marley är inte heller huvudfokus under den första halvan, men han är en stor del av historien trots allt. Under andra halvan växer det sakta men säkert fram hur älskad och betydelsefull han är för familjen Grogan och det är också här filmen är som bäst. Baseras på den riktiga John Grogans bok, alltså en verklighetsbaserad historia som alltid betyder något.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

Topp Tio Torsdag: Naomi Watts

De tio bästa filmerna med Naomi Watts [1968-]. Observera att detta inte är en lista över de bästa prestationerna utan endast filmerna.

10 - The Ring Two (2005)
I uppföljaren till den hyllade skräckfilmen spelar Naomi Watts återigen reporten "Rachel" som måste skydda sig själv och sin son.

9 - J. Edgar (2011)
Historien om FBI-grundaren J. Edgar Hoover där Watts spelar hans personliga sekreterare "Helen Gandy". Läs mer.

8 - The Assassination of Richard Nixon (2004)
Baserad på verkliga händelser där en affärsman beslutar sig för att ta saken i egna händer för att uppnå den amerikanska drömmen. Watts spelar hans ex-fru "Marie Andersen Bicke".

7 - Eastern Promises (2007)
En rysk prostituerad dör under en förlossning. Barnmorskan "Anna" (Watts) dras in i en härva i den undre världen som involverar den ryska maffian i London. Läs mer.

6 - Stay (2005)
En psykiatriker försöker förhindra att en av hans patienter begår självmord samtidigt som han själv försöker få grepp om verkligheten. Naomi Watts spelar "Lila Culpepper".

5 - The International (2009)
En envis agent på Interpol beslutar sig för att sätta dit en grupp inflytelserika finansmän som samarbetar med en våldsam och kriminell terroristorganisation. Watts spelar distriktsåklagaren "Eleanor Whitman" som är en av få som kan och vill hjälpa honom. Läs mer.

4 - 21 Grams (2003)
I sin hittills enda Oscarsnominerade roll spelar Watts den trasiga själen "Cristina Peck" där tre personers historier förs samman under tragiska omständigheter.

3 - The Painted Veil (2006)
I denna vackra historia från 20-talet spelar Naomi Watts den uttråkade kvinnan "Kitty Fane" som beger sig till Shanghai och där försöker bekämpa en koleraepidemi. Läs mer.

2 - The Ring (2002)
Den unga journalisten "Rachel" (Watts) börjar nysta i några märkliga dödsfall, eftersom en av de döda är hennes yngre systerdotter. Läs mer.

1 - Mulholland Drive (2001)
I denna moderna klassiker spelar Naomi Watts sin genombrottsroll som den naiva "Betty Elms" som hamnat i en riktig mardröm. Läs mer.

Fler Topp Tio hittas här.

onsdagen den 25:e april 2012

Go



Titel: Go
Genre: Kriminalare/Komedi/Thriller
Land: USA
År: 1999
Regi: Doug Liman
I rollerna: Sarah Polley, Katie Holmes, Timothy Olyphant, William Fichtner

Handling: Ronna har inte pengar till hyran och kommer snart att bli utslängd. Efter 14 timmars sittande i kassan på en butik får hon möjligheten att sälja ecstasy till några killar som skall på ett rave, hon tar kontakt med langaren Todd och snart har hon problem upp över öronen...

Omdöme: Det här är en sån film som jag såg för ett antal år sedan och gillade. Men frågan var om det bara var en sån film som man tycker är bra för att man inte förväntade sig något eller om den faktiskt funkar även vid omtitt. Eftersom jag inte kom ihåg så mycket var det nästan som att se den för första gången. Vi får tidigt lära känna de tre vännerna Ronna (Sarah Polley), Claire (Katie Holmes) och Simon (Desmond Askew). Ronna behöver pengar, Simon ska iväg till Las Vegas och Claire, ja hon hänger med Ronna när hon ska försöka fixa pengar.


Filmen är indelad i tre delar. Den första fokuserar på Ronna, den andra på Simon och den tredje på två skådespelare som träffar Ronna i den första delen. I mitt tycke är den första delen starkast, och det är också till den man återvänder till mot slutet. Från början lär manuset ha varit skrivet för en kortfilm med endast den första delen av historien, men man la sedan till de två andra för att förklara vad Simon gjorde och de två skådespelarna. Man får ihop det ganska bra trots allt och man vet inte riktigt vart det ska ta vägen i någon av delarna.


Det är en film som har en del gemensamt med Trainspotting (1996), inte minst att de båda har med droger att göra, soundtracket är mycket bra och det handlar om unga personer. Just soundtracket består till stora delar av elektronisk musik som funkar mycket bra. Bl.a. har man Massiv Attacks spår "Angel" spelandes i bakgrunden vid ett flertal scener vilket ger en skön stämning. Som helhet passar det mesta in bra och sätter tempot under filmens gång.


Skådespelarna sköter sig, även om man inte har några direkta Oscarsprestationer. Man har en del dåvarande TV-skådisar i bl.a. Katie Holmes och Scott Wolf, men de funkar. Sarah Polley och William Fichtner har nog mest att jobba med, men alla sköter sig bra. Även lite kul att en ung Melissa McCarthy, som ju blev Oscarsnominerad för sin roll i Bridesmaids (2011), dyker upp på ett hörn. Regissören Doug Liman gjorde bl.a. även Swingers (1996) där Las Vegas-delen påminner om den här, och även The Bourne Identity (2002), båda bra filmer.


3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

tisdagen den 24:e april 2012

The Street with No Name



Titel: The Street with No Name / Gatan utan namn
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1948
Regi: William Keighley
I rollerna: Mark Stevens, Richard Widmark, Lloyd Nolan, Ed Begley

Handling: När en mordmisstänkt blir mördad kort efter att ha blivit frisläppt, får FBI-agenten Gene Cordell i uppdrag att försöka lokalisera och infiltrera gänget som ligger bakom mordet.

Omdöme: När filmen börjar inleds det med text som klargör att historien man får ta del av baseras på ett verkligt fall hos FBI. Under den inledande kvarten får man sen på ett nästan dokumentärt sätt se tre personer bli dödade, ett rån begås och hur utredningen hamnar hos FBI. Det är här man plockar en lämplig agent direkt från FBI-skolan. Agenten är Gene Cordell (Mark Stevens) och går under täcknamnet George Manly. Han ska försöka locka till sig uppmärksamhet i Center City där man misstänker att ligan som begått brotten befinner sig.


Det tar inte lång tid för agenten att dra till sig uppmärksamhet med sin rappa käft och kaxiga attityd. Snart har ägaren till ett boxningsgym fått intresse för honom, och han är Alec Stiles (Richard Widmark). Agenten förstår snabbt att det är Stiles som har ett finger med i alla skumma affärer. Men uppdraget visar sig bli väldigt farligt då Stiles och hans gäng har en man på insidan, någon som ger dem information som bara FBI och polisen ska veta.


Det är inget snack om att filmen lever mycket på Richard Widmark och hans karaktär Alec Stiles. Så fort han kliver in i handlingen lyser skärmen upp. Detta var Widmarks blott andra roll, den första blev han Oscarsnominerad för (Kiss of Death (1947) där han spelar den kultförklarade skurken Tommy Udo) och här bygger han vidare på sin bad-boy image. Karaktären är kanske inte lika skön, men hans plötsliga utbrott och avsky för kalla utrymmen är uppenbar. Hans gäng består av några bra typer, men man hade gärna sett dem utföra några brott också för att se dem "i sin rätta miljö".


Eftersom man redan från början är noga med att poängtera att det baseras på verkliga händelser och man visar upp FBI:s noggranna arbete (väldigt propagandamässigt med irriterande munter musik), vet man ungefär hur det ska sluta. En riktigt bra film-noir ska för egen del vara mörk och gärna ha en sorglig upplösning. Här saknas även en femme fatale som man så gärna vill ha med. Den enda kvinnan som är med på ett hörn är Stiles kvinna som dock inte får mycket att jobba med. Det är en sevärd film om man gillar genren, mycket tack vare Widmark, men inte den första man rekommenderar.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.1

Tisdags Dok: Dark Days



Titel: Dark Days
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2000
Regi: Marc Singer

Handling: I närheten av Penn Station i New York har ett stort antal hemlösa fått tak över huvudet genom att bo i tunnlarna där Amtrak-tågen rusar förbi. Vissa har bara varit där ett par år, andra i drygt tjugo. Det här är berättelsen om några av dem.

Omdöme: Dokumentärfilmaren Marc Singer hade inte gjort film innan detta. Han bestämde sig för att leva bland de hemlösa i en tunnel under jorden där runt hundra människor byggt upp ett eget litet samhälle, med egna hem. Av de runt hundra människorna fokuserar man på runt ett dussintal. Vi får leva med dem i tunneln, i mörkret. De har el, de kan laga mat och de har husdjur (vid sidan av de objudna gästerna vill säga).


En del av dem är helt normala och har helt enkelt hamnat snett av olika anledningar. Andra tar droger och en av männen vi träffar säger att minst 80% av de som bor i tunneln tar crack. Och det är i många fall den stora orsaken till varför de hamnat ute på gatan. Även om man får se en del droganvändning är det inte särskilt svårt att se vilka som tar droger på sättet de pratar och beter sig. Personligen fann jag de normala, de utan beroende, vara intressantast. Det fanns liksom en glöd i dem, de allra flesta hade det iaf. Och deras historier var allt som oftast riktigt tunga som skulle knäcka de flesta.


Filmad i svartvitt, inte bara av estetiska skäl utan främst ett budget alternativ, känns det väldigt mycket tidigt 60-tal över fotots kvalité. Det är inget snyggt svartvitt foto direkt, men det passar ändå väldigt bra och ger filmen det där mörka och gryniga utseendet.


Med tanke på att det är en lågbudgetdokumentär där man fick låna kamerautrustning, film och annat i princip gratis, är det stort att man fått använda musik av DJ Shadow. Han blev så imponerad över vad man åstadkommit att han gick med på att låna ut sin musik plus skapa en del nya spår.


På många sätt en sorglig inblick, men samtidigt fascinerande och klart intressant att följa med. Och det var inte som att det var ett stort filmteam som var med i tunneln. Nej, Marc Singer tog helt enkelt hjälp av de hemlösa med att bygga en vagn för att kunna åka på spåret, sätta upp belysningen och annat elektriskt.

Betyg:
IMDb: 7.8