torsdag 31 maj 2012

Thief of Hearts



Titel: Thief of Hearts / Som en tjuv om natten
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller/Romantik
Land: USA
År: 1984
Regi: Douglas Day Stewart
I rollerna: Steven Bauer, Barbara Williams, David Caruso, John Getz

Handling: En kvinna fast i ett trist äktenskap inleder en affär med en fager och mystisk man som verkar ha förmågan att läsa hennes tankar. Hon vet inte att det är han som brutit sig in i hennes hus och läst hennes dagböcker, där hon skrivit ner sina innersta tankar och fantasier.

Omdöme: När man väljer att se en film i princip enbart pga vem som komponerat musiken, då har man en del förväntningar - på musiken. I det här fallet är det Harold Faltermeyer som stått för musiken och han var en av de främsta kompositörerna i Hollywood under 80-talet. Eller vad sägs om Beverly Hills Cop (1984), Fletch (1985), Top Gun (1986) och The Running Man (1987) bl.a. Filmens musik är inte allt, men här är ett bra exempel då den gör väldigt mycket.


Själva historien är egentligen ingen höjdare. Det är en romantisk thriller där Steven Bauer och David Caruso spelar två inbrottstjuvar. Scott (Bauer) blir besatt av Mickey Davis (Barbara Williams) efter att ha tagit hennes dagböcker vid ett av inbrotten. I dem läser han om hennes tankar och fantasier, och beslutar sig för att ge henne det hon är ute efter. Mickeys make, barnboksförfattaren Ray (John Getz), har varit allt för frånvarande i deras äktenskap vilket gjort att hans fru är redo för lite äventyr.


Det går inte komma ifrån att det skriker mycket 80-tal om filmen. Musiken är givetvis central, men även färgerna, inredningen, frisyrerna och så klart kläderna visar att man tittar på en film från mitten av 80-talet. Om man ser till skådespelarna så är det nog David Caruso som sticker ut mest i en, nästan som vanligt, osympatisk roll. Barbara Williams var för mig okänd och tittar man på hennes skådespelarkarriär är det inte så konstigt. Regissören och manusförfattaren Douglas Day Stewart blev förresten Oscarsnominerad för sitt manus till An Officer and a Gentleman (1982), vilket säkerligen ledde till att demon-producenterna Jerry Bruckheimer och Don Simpson gav honom chansen att göra denna film.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 5.3

Orions Belte



Titel: Orions Belte / Orion's Belt / Orions Bälte
Genre: Action/Äventyr/Thriller
Land: Norge
År: 1985
Regi: Ola Solum
I rollerna: Helge Jordal, Sverre Anker Ousdal, Hans Ola Sørlie, Kjersti Holmen

Handling: Tre nordmän ombord på fraktbåten Sandy Hook livnär sig mer eller mindre av lovliga uppdrag längs kusten av Svalbard. De blir brickor i ett livsfarligt storpolitiskt spel när de på norskt område oavsiktligt stöter på ett topphemligt sovjetisk avlyssningsläger. Tagna på bar gärning klarar de sig dock till sjöss. När dimman på natten lägger sig som ett beskyddande täcke över båten, känner de sig trygga tills de hör klapprandet av en helikopter cirklande över båten.

Omdöme: En norsk action/thriller från 80-talet, ingen höjdare kan tyckas. Men faktum är att detta är en av de mest hyllade och lyckade norska filmerna från 80-talet. Nu vet jag inte hur mycket det säger egentligen då jag sett väldigt lite norsk 80-tals film. Men eftersom det hela bygger på en bok av Jon Michelet och man bestämde sig för att rikta sig till en internationell publik genom att ta in en respekterad brittisk manusförfattare vid namn Richard Harris samt spela in filmen på både norska och engelska, har den lite kvalité.


Filmen är inspelad på plats runt Svalbard där filmen alltså utspelar sig. Det är definitivt inte något man ser ofta på film, eller för den delen någon annan gång. Den genuina känslan man får av det här ger filmen det lilla extra vad gäller ett äventyr och mystik. Filmen bjuder också på en hel del action som faktiskt är förvånansvärt välgjord. Det blir även ganska spännande när det hela drar igång på allvar en bit in i filmen.


En bidragande orsak till varför det hela funkar bra är musiken som komponerades av Geir Bøhren och Bent Åserud. De hade varit på plats innan de skapade musiken för att hämta inspiration. Detta ledde till att de tog med lokala ljud och fångade atmosfären på ett fint sätt. Ledmotivet har dessutom blivit Svalbards hymn, kallad Svalbardtema. Och filmen belönades med tre Amanda Awards, Norges finaste filmpris, för bästa film, manliga skådespelare (Helge Jordal) samt musik.


Det är kanske ingen toppfilm, långt därifrån, men man får 90 minuters underhållning och ganska bra action. Att det hela blir politiskt laddat (även om man inte känner av det så starkt) bidrar till att det hela känns lite mer äkta och laddat. Sen är det givetvis en fördel att det bygger på en bok vilket gör att man slipper en massa korkade och onödiga händelser som man lätt hade fått. En remake (norsk) lär vara på gång, vilket inte behövs, men som mycket väl kan funka om den görs på rätt sätt och fångar miljöerna på samma fina sätt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.0

Topp Tio Torsdag: James Stewart

De tio bästa filmerna med James Stewart [1908-1997]. Observera att detta inte är en lista över de bästa prestationerna utan endast filmerna.

10 - Rope (1948)
Två unga män stryper en tredje för att bevisa att de klarar av att begå det perfekta brottet. Samma kväll bjuder de in några gäster, bl.a. deras tidigare lärare "Rupert Cadell" (James Stewart), till lägenheten där brottet begicks för en liten fest. Läs mer.

9 - Winchester '73 (1950)
Ett Winchester '73 gevär tilldelas vinnaren i en skyttetävling. När så geväret kommer ifrån dess ägare får man följa en mans sökande efter det. Denna man är "Lin McAdam" (Stewart).

8 - The Shop Around the Corner (1940)
I den lilla butiken Matuscheks i Budapest jobbar den unge "Alfred Kralik" (Stewart). Alfred är förälskad i en kvinna han aldrig träffat eller ens vet namnet på, då deras enda kontakt varit via en postlåda.

7 - The Man from Laramie (1955)
"Will Lockhart" (Stewart) är besatt av att finna den man som sålde vapen till indianerna, eftersom detta resulterade i hans broders död.

6 - The Man Who Shot Liberty Valance (1962)
Senatorn "Ransom Stoddard" (James Stewart) dyker upp på en gammal väns begravning, och berättar för en reporter om hur de två för många år sedan bekämpade skurken Liberty Valance.

5 - Anatomy of a Murder (1959)
Försvarsadvokaten "Paul Biegler" (Stewart) får ta hand om ett fall där en man mördat mannen som hans hustru påstår sig ha blivit våldtagen av. Läs mer.

4 - Rear Window (1954)
Fotografen "L.B. 'Jeff' Jeffries" (Stewart) är tillfälligt rullstolsbunden på grund av ett brutet ben och roar sig under några varma sommardagar med att spionera på sina grannar. Han blir mer och mer övertygad om att en av dem har mördat sin fru... Läs mer.

3 - Harvey (1950)
"Elwood P. Dowd" (Stewart) är en vänligt sinnad medelålders man, som ständigt påstår sig vara i sällskap med en osynlig två meter lång kanin vid namn Harvey. Detta ställer till med bekymmer för Elwoods syster och hon försöker därför få Elwood inlagd på ett mentalsjukhus.

2 - Vertigo (1958)
"Scottie" (Stewart) är en f.d. polis i San Francisco med en panisk rädsla för höjder. Han får i uppdrag av en gammal vän att förfölja dennes hustru Madeleine, som han misstänker har något i görningen. Scottie antar sig uppdraget som visar sig mer komplicerat än det först verkade. Läs mer.

1 - It's a Wonderful Life (1946)
"George Bailey" (James Stewart) har alltid försökt göra det rätta men tror nu att han misslyckats och försöker därför ta sitt liv. Gud skickar då en ängel till Jorden för att övertyga Bailey om att han trots allt har mycket att leva för. Läs mer.

Fler Topp Tio hittas här.

onsdag 30 maj 2012

Saving Private Ryan



Titel: Saving Private Ryan / Rädda meninge Ryan
Genre: Krig/Action/Drama
Land: USA
År: 1998
Regi: Steven Spielberg
I rollerna: Tom Hanks, Tom Sizemore, Edward Burns, Barry Pepper, Giovanni Ribisi, Matt Damon, Paul Giamatti, Adam Goldberg, Vin Diesel, Ted Danson, Dennis Farina

Handling: 6:e juni 1944. Dagen D. De allierade sätter in den största invasionen i den militära historien. En liten grupp soldater får ett uppdrag; att hämta hem menige James Ryan. Kapten John Miller och hans manskap riskerar livet för att rädda en enskild person, och allt eftersom uppdraget blir mer och mer riskfyllt, börjar de ifrågasätta motiven.

Omdöme: Det var när filmen kom som jag såg denna femfaldigt Oscarsbelönade film. Frågan var nu om filmen endast skulle bestå av en sjuhelsikes inledning på stranden i Normandie, eller om den faktiskt hade mer än så att bjuda på. Och det där med flaggviftandet, skulle det förstöra och användas för mycket när det trots allt är Steven Spielberg som stått för regin. Svaret blev lite överraskande för egen del.


Vi börjar med filmens svagare sidor. De är egentligen två som jag ser det. Den första är inledningen och slutet när man får följa en gammal man med sin familj på en plats fylld med gravstenar på stupade soldater. För egen del fyller dessa scener ingen funktion och hade lika gärna kunnat ersättas med en kort text eller liknande. Den andra, som egentligen inte är någon direkt svaghet, är John Williams musik (Oscarsnominerad dessutom). Den lyfter sällan scenerna som bra musik ska göra. Samtidigt stör den inte och det i sig är iofs skönt.


De inledande tjugo minuterna på stranden är otroligt intensiva, starka och grymma. Och detta utan att man känner något för karaktärerna som man inte ens hunnit lära känna. Men här blir det tidigt klart att vi får följa kapten John Miller (Tom Hanks) som leder sina män. Filmen har sedan delmål som gör att det sällan blir en lugn stund, utan att för den delen överösa oss med en massa onödig action. Istället får vi lära känna karaktärerna och får förståelse för deras situation.


Jag hade fått för mig att det efter den inledande delen på stranden skulle bli smörigt och flaggviftande när man ska rädda menige Ryan. Lyckligtvis är så inte fallet. Filmen behåller samma ton som den har på stranden och det är otroligt skönt, även om det är lite överraskande med tanke på vad Spielberg brukar bjuda på. Att han är en enormt skicklig regissör råder inget tvivel om, så det är alltid en slags lättnad när han lyckas fyllt ut som här och även i några andra, äldre filmer.


Fotot är genomgående ypperligt bra och belönades också (givetvis) med en Oscar. Krigsscenerna, och de är många, känns alltid realistiska och detaljnivån är hög. Men det är så mycket mer än bara riktigt bra foto. Ljudet från kulor som viner, explosioner, skrik och mycket mer fångar den där "helhetskänslan" som tyder på en riktigt bra film på alla plan.


Trots att filmen är lång med sina nästan tre timmar är det sällan man får en tråkig stund. Visst måste man hämta andan ett par gånger, men det blir aldrig trist och dessa lite lugnare partier är nödvändiga för att man ska få lära känna killarna bättre. Det är alltid skönt när en film visar att man kanske underskattat den lite, och så är fallet här. Det är en extremt välgjord och bra krigsfilm som förtjänar allt beröm den kan få.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.5

Glengarry Glen Ross



Titel: Glengarry Glen Ross
Genre: Drama
Land: USA
År: 1992
Regi: James Foley
I rollerna: Al Pacino, Jack Lemmon, Ed Harris, Alan Arkin, Kevin Spacey, Alec Baldwin, Jonathan Pryce

Handling: Lågkonjukturen har satt sina spår på ett litet mäklarkontor i Chicago. Huvudkontoret har hyrt in en konsult för att öka försäljningen. De utlyser en försäljningstävlan - första pris är en Cadillac, andra pris ett knivset och det tredje sparken!

Omdöme: När jag såg denna film för länge sen fann jag den lite tråkig och den hade inte satt särskilt mycket spår efter sig. Men något drog mig tillbaka, något som ville ge den en till chans. Och glad blev jag för filmen levde upp till sitt fina rykte. Vet inte riktigt varför jag inte blev så engagerad sist jag såg den, men nu var det en helt annan sak.


Filmen bygger på en pjäs av David Mamet, som även skrivit manuset till filmen. Han är en rackare på att skriva dialog, men får oftast inte ut allt från sina manus när han själv står för regin. Hans filmer brukar dock vara klart intressanta, men lite för teatraliska. Så istället har man James Foley som regissör till denna film. En regissör som kanske inte är ett hushållsnamn, men som bl.a. gjort en trevlig liten film jag gillar i After Dark, My Sweet (1990).


Det hela tar egentligen sin början när Blake (Alec Baldwin) glidit ner från huvudkontoret i sin dyra bil för att försöka få upp säljsiffrorna för de fyra säljarna som jobbar på det lilla kontoret. Säljarna får sig en rejäl utskällning och uppgiften är enkel - sälj eller få sparken. Endast en av dem känner sig säker och det är stjärnan Ricky Roma (Al Pacino). Veteranen Shelley Levene (Jack Lemmon) har desto svårare att motivera sig då allt känns hopplöst på senare tid. Och hans två kollegor Dave Moss (Ed Harris) och George Aaronow (Alan Arkin) är inte särskilt mycket muntrare och börjar prata om att råna kontoret.


De fyra är en skara rappa käftar som mer än gärna trycker ner sin platschef John Williamson (Kevin Spacey). Han är helt klart svagast och har inte mycket att sätta emot när de övriga skäller på honom, vilket de gör en hel del. Det bör också sägas att just Spacey är den enda som inte ger en riktigt stark prestation då han både känns lite svag i sitt skådespeleri i vissa scener, samtidigt som hans karaktär till stora delar är en fjant. Så han kan inte beskyllas helt och hållet.


Jack Lemmon, vad kan man egentligen säga om denna underbara skådespelare som inte redan är sagt. En av mina absoluta favoritskådespelare som här än en gång visar vilken utmärkt variation han har i sitt skådespeleri. Till stora delar seriös, dramatisk och förbannad. Men så med små ansiktsuttryck och ryckningar i de rätta ögonblicken bjuder han på humor som får en att le.


Al Pacino blev Oscarsnominerad för sin prestation (egentligen borde Lemmon också fått en i mitt tycke) och är riktigt stabil, som man är van vid att se honom. Han kliver in i handlingen lite senare i filmen än de övriga, men tar liksom över stafettpinnen och drar iväg när Ed Harris och Alan Arkin lämnar över. Utan tvekan en karaktärsdriven film som inte hade funkat så bra utan sina duktiga skådespelare.


Filmens har flera starka sidor. Från skådespelarna, till den rappa dialogen, till tempot, till ett överraskande snyggt och genomtänkt foto. Det är inget snack om att David Mamet ska ha mycket av äran med sitt välskrivna manus, men samtliga inblandade gör sitt för att det här ska bli en riktigt trevlig filmupplevelse. Det är alltid en fröjd att se skådespeleri av den högre skolan som man får ta del av här. Det enda lilla som kunde varit bättre är egentligen musiken som man förvisso inte tänker på och som mest håller sig i bakgrunden, men som kunde varit bättre och på så vis höjt filmen lite till.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.9

tisdag 29 maj 2012

Speed



Titel: Speed
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1994
Regi: Jan de Bont
I rollerna: Keanu Reeves, Sandra Bullock, Dennis Hopper, Jeff Daniels

Handling: Jack Traven är en Los Angeles-polis som måste försöka desarmera en bomb som en hämndgirig utpressare har placerat på en buss. Jack måste med hjälp av en av passagerarna hålla bussens hastighet i minst 80 km/h - annars exploderar bomben.

Omdöme: Denna välkända actionfilm kan definitivt inte beskyllas för att vara tråkig. Tvärtom bjuds man på en fartfylld resa från början till slut. Det hela tar sin början i en kontorsbyggnad där en galen bombman (spelad av Dennis Hopper) placerat ut sprängladdningar som kan skicka en hiss fylld med tretton personer till en våldsam slutdestination. Men på plats är L.A. polisen Jack Travern (Keanu Reeves) och hans partner Harry Temple (Jeff Daniels). De två gör allt för att stoppa mannen, men förgäves.


En kort tid senare är det dock dags igen. Bombmannen har nu ett hämndbegär och målet är Jack. Han kontaktar Jack och ger honom instruktionerna. Denna gång är det passagerarna på en lokal buss i L.A. som Jack måste försöka rädda. Samtidigt försöker hans partner Harry ta reda på vem bombmannen är och lokalisera honom innan det är för sent. Och Jack, han får hjälp av Annie (Sandra Bullock) som är en av passagerarna på bussen och en sjuhelsikes förare - utan körkort.


Att det hela kan gå till överdrift, det är en underdrift. Man håller ändå sakerna på en relativt rimlig nivå under stora delar av filmen. Men när bussen ska flyga kan man inte annat än skaka på huvudet åt hur korkat det får bli. Detta och några andra saker gör att filmen genast förlorar mitt fulla stöd. Givetvis måste man ge en sån här typ av film lite utrymme och låta den bli "lite för mycket" på sina håll, men det får inte gå hur långt som helst och bli helt overkligt. Tänkte genast på Michael Bay och hans överdrivna actionfilmer vid den sanslösa flygscenen.


För regin står Jan de Bont och hans karriär som regissör är inte mycket att skryta över. Däremot var han en duktig cinematograf innan han blev regissör med filmer som Die Hard (1988), Black Rain (1989), The Hunt for Red October (1990) och Basic Instinct (1992) på sin resumé. Och fotot här är även det bra för en actionfilm.


Som underhållning finns det inte så mycket att klaga på. Det är högoktanigt rakt igenom och det är ändå ganska ovanligt att man inte sänker tempot någon gång under filmens gång. Visst kan man klaga på Keanu Reeves och hans notoriska stelhet, men det funkar helt ok i en sån här film. Det är väldigt svårt att bedöma en sån här film som å ena sidan bjuder på fin underhållning, men där man å andra sidan stör sig på några overkliga situationer och scener. Trea eller en stark trea, inte mer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.2