lördagen den 30:e juni 2012

Dead Calm



Titel: Dead Calm / Lugnt vatten
Genre: Drama/Thriller
Land: Australien
År: 1989
Regi: Phillip Noyce
I rollerna: Nicole Kidman, Sam Neill, Billy Zane, Rod Mullinar

Handling: John och Rae Ingram ger sig ut på havet för att försöka komma över sin sons död. Ute till havs ser de en man i en jolle ge sig av från ett fartyg. Han påstår att alla ombord dött av matförgiftning. Men snart upptäcker John och Rae på ett ohyggligt sätt att mannen ljuger...

Omdöme: Det var väl denna film och mini-serien "Bangkok Hilton" som gjorde Nicole Kidman till ett namn att räkna med. Även för regissören Phillip Noyce blev det vägen till Hollywood. Själva historien, baserad på en bok, gjordes redan 1970 av en viss Orson Welles. Men då en av skådespelarna dog i verkligheten kunde man aldrig filma slutet och filmen släpptes aldrig.



Tidigt tänker jag på Knife in the Water (1962) av Roman Polanski där det också handlar om två män och en kvinna ombord en liten segelbåt. Men här händer lite mer och till slut kan man inte direkt jämföra de två.



Filmen är kanske inte så där jättespännande, men man får ett par ganska täta scener under andra halvan av filmen. Det mesta av det bästa bjuds man på mellan Nicole Kidman och Billy Zane när de får vara ensamma på båten. Kidman gör bra ifrån sig och det mesta känns naturligt. Zane har en tacksam roll att spela som psykopat, men gör det faktiskt ganska bra, även om jag aldrig direkt gillat honom.



Det intressanta är att filmen egentligen skulle ha slutat tidigare, helt annorlunda. Men eftersom testpublik inte riktigt gillade det filmade man ytterligare några minuter och gav då filmen ett värdigt slut. Här hade man faktiskt kunna avsluta på ett annat sätt som nästan hade varit mer klockrent, men nu får man trots allt ett bra och minnesvärt slut.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.9

fredagen den 29:e juni 2012

Being Flynn



Titel: Being Flynn
Genre: Drama
Land: USA
År: 2012
Regi: Paul Weitz
I rollerna: Paul Dano, Robert De Niro, Julianne Moore, Wes Studi

Handling: En ung man arbetar på ett härbärge för hemlösa i Boston. Där stöter han ofta på sin intelligente men problemtyngde far som påstår sig vara en briljant författare.

Omdöme: Detta var en film som såg klart intressant ut på förhand. Favoriten Robert De Niro, som dock inte rosat marknaden den senaste tiden, tillsammans med Paul Dano, som kanske inte är någon favorit men en duktig skådis, spelar far och son. Vad jag inte visste var att Julianne Moore också skulle dyka upp i rollen som mor/fru, vilket så klart aldrig är fel.



Det hela baseras på boken "Another Bullshit Night in Suck City" som är Jonathan Flynns memoarer. De Niro spelar Jonathan Flynn som är en "briljant författare", hans egna ord. Men han är uppenbarligen inte helt frisk i huvudet och hamnar i konstanta problem med människor omkring honom. Vid sidan av sitt skrivande kör han, passande nog, taxi.



Hans son Nick Flynn (Paul Dano) har inte sett sin far på 18 år när han plötsligt blir kontaktad av honom. Deras vägar korsas sen under flera månaders tid när Nick jobbar på härbärget som Jonathan besöker för att få tak över huvudet. Relationen dem emellan är givetvis inte den bästa och det enda de har gemensamt är skrivandet.



Det är alltid lite spännande att se De Niro, men även om det är en ganska bra roll lyckas han inte riktigt övertyga fullt ut. Det är helt enkelt inte De Niro från 70-talet man får se. Han överskuggas faktiskt av Paul Dano som känns mer stabil och övertygande i sin roll. Julianne Moore är tyvärr inte med tillräckligt mycket, men som vanligt bjuds man på en bra prestation från hennes sida.



Trots bra material att jobba med lyckas filmen inte speciellt bra. Som jag ser det finns det två orsaker till detta. Den första, och största skulle jag tro, är regissören Paul Weitz som tidigare aldrig gjort ett tungt drama som detta i grund och botten borde vara. Filmen är lite lättsammare än den borde vara helt enkelt och det funkar inte. Det är endast i ett fåtal scener där man småskrattar lite åt någon kommentar som De Niro fäller. Här fanns tillräckligt för att kunna skapa starka scener, karaktärer och helhet. Men det händer tyvärr allt för sällan.



Det andra problemet är manuset som känns lite förvirrat och stressat, förmodligen pga boken. Man får ingen riktig känsla för det som händer och man låter inte scenerna ta den tid de behöver. Inte heller känner man tillräckligt för karaktärerna, trots att man borde det. Man hoppar även friskt i tiden (dock inte så mycket fram och tillbaka) vilket kan vara en av orsakerna till ojämnheten. Det känns som potentialen fanns där, men att man helt enkelt hade fel regissör som inte kunde få ut allt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.7

torsdagen den 28:e juni 2012

Veronica Guerin



Titel: Veronica Guerin
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: Irland/Storbritannien/USA
År: 2003
Regi: Joel Schumacher
I rollerna: Cate Blanchett, Ciarán Hinds, Gerard McSorley, Colin Farrell

Handling: I mitten av 90-talet var Dublin likt en krigszon med några få mäktiga knarkkungar som slogs om kontrollen. Deras största hot var inte polisen utan den modiga journalisten Veronica Guerin som bevakade stadens kriminalitet. Med sina avslöjanden riskerade hon sin familjs säkerhet men ansvaret mot sina läsare drev henne vidare.

Omdöme: Ett stort problem redan på förhand var att man visste hur det skulle sluta. Eftersom det hela baseras på verkliga händelser hade man av någon konstig anledning valt att på olika håll avslöja hur det ska gå om man läser om handlingen till filmen. Även filmen inleds med att kanske avslöja lite för mycket, vilket bara förstärker det man redan vet.



Trots detta visade det sig vara en film som lyckas engagera och väcka mitt intresse. Filmen är utan tvekan händelserik där Veronica Guerin (en duktig Cate Blanchett) på egen hand börjar gräva i den lavinartade ökningen av droganvändning i Dublin, Irland. Hon är en orädd journalist som gör det polisen inte kan göra pga lagarna som i princip skyddar brottslingar av detta slag.



Hon är en välkänd journalist i landet, inte bara för sina artiklar utan även för sitt ökända bilkörande. Detta gör att hon har mycket att säga till om, men samtidigt gör hon givetvis höjdarna inom den kriminella världen upprörda. Hon ser sig själv dock som oövervinnlig vilket innebär att hon utsätter sig själv och sin familj för livsfara. Frågan är bara om hon inser det innan det är för sent.



Regissören Joel Schumacher måste sägas är minst sagt ojämn och med få toppfilmer på sitt konto. Det här måste dock vara en av hans allra främsta filmer och det är intressant att han lyckas så väl med en irländsk och inte amerikansk historia, amerikan som han är.



Cate Blanchett är hans stjärna och hon gör sin roll som Veronica Guerin klart bra. Hur hennes irländska accent är låter jag andra bedömma, men hon känns trovärdig och så där ivrig som en journalist av det här slaget ska vara. Likaså gillar jag Ciarán Hinds som John Traynor som är kriminell, men även hennes källa i många fall. Lite kul, men konstigt, är att Colin Farrell dyker upp i en scen. Man väntar på att han ska dyka upp igen, men det gör han aldrig. Lite onödigt kanske.



Trots att man vet hur det hela ska gå blir man alltså medtagen i det som händer. Och eftersom man håller ett bra tempo hela tiden, utan att vara en actionfilm eller liknande, får man ett bra flyt rakt igenom. Man avslutar också historien bra och kraftfullt. Då har det gått 80 minuter av speltiden och här borde egentligen filmen ha slutat när den var på topp. Istället rullar den vidare i upp emot tio minuter som mest känns som utfyllnad och visar efterspelet som känns lite onödigt (hade räckt med lite text). Detta gör att fyran blir till en svag fyra, vilket är lite synd.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.8

Mina favoritfilmer - 2008

Inte alls lätt att välja vilken som ska vara nummer ett. Här återfinns flera Oscarsfilmer och det syns även på antalet amerikanska filmer på listan. Ett ganska jämnt och bra filmår, men utan den riktiga spetsen.

På topp tio återfinns filmer från:

7 USA
2 Storbritannien
1 Sydkorea


#10 Iron Man (Jon Favreau)


En miljardär och vapentillverkare, Tony Stark, konfronteras med sina forna synder efter att ha blivit skadad av ett av sina egna vapen. Utrustad med en högteknologisk skyddsdräkt blir han Iron Man och börjar bekämpa ondskan över hela världen.

En av få superhjältefilmer som jag uppskattar och en av orsakerna är att man får se en mänsklig superhjälte. Robert Downey Jr passar helt perfekt och ger karaktären rätt gnutta humor och kaxighet.


#9 Valkyrie (Bryan Singer)


Under mitten av andra världskriget återvänder överste Claus von Stauffenberg till sitt hemland för att ansluta sig till den grupp militärer som konspirerar för att mörda Hitler och befria Tyskland från diktatorskap. I en tid där ingen går att lita på tvingas von Stauffenberg leda operationen och spela ett dubbelspel för att sedan själv genomföra mordförsöket på Hitler.

Trodde på förhand inte detta skulle vara något speciellt. Tom Cruise som tysk var kanske inte det första man såg framför sig. Men Bryan Singer (regissör till bl.a. The Usual Suspects) gav filmen rätt stämning och spänning, och Cruise funkade över förväntan.


#8 The Boy in the Striped Pyjamas (Mark Herman)


Åttaåriga Bruno är son till en tysk officer under andra världskriget, vars befordran tar hela familjen från trygga Berlin till en öde plats där Bruno inte har något att göra eller någon att leka med. Uttråkad och nyfiken trotsar han sin mors uppmaning om att inte utforska bakgården och springer iväg till "farmen" han har sett från sitt sovrumsfönster. Där träffar han Shmuel, en pojke i hans egen ålder som lever i en annan värld på andra sidan taggtrådsstängslet. Brunos möte med pojken i randig pyjamas leder till en mycket speciell vänskap.

Till en början kändes filmen ganska medioker, men när den lilla pojken börjar besöka sin vän i randig pyjamas börjar saker och ting hända. En oförglömlig upplösning i denna lilla pärla gör filmen mer än värd att se.


#7 The Hurt Locker (Kathryn Bigelow)


I krigets kaos tvingas en bombstyrka på uppdrag i Irak till en farlig katt-och-råtta-lek där alla skulle kunna vara fienden och allt skulle kunna vara en bomb.

Oscarsvinnare som slår till med full kraft ett par gånger, vilket räcker till att skapa något man sent glömmer. Jeremy Renner gjorde sig ett namn och Kathryn Bigelow vann som första kvinnliga regissör en Oscar.


#6 Felon (Ric Roman Waugh)


En kärleksfull familjefader förlorar allt när han oavsiktligt dödar en inbrottstjuv som har tagit sig in i hans hem. Han döms till tre års fängelse för dråp och får sitta av tiden på sluten anstalt, där samhällets regler inte gäller.

Denna lilla fängelsefilm överraskade och visade att både Stephen Dorff och Val Kilmer fortfarande kan när de får rätt roller att jobba med. Bättre än den ordinarie fängelsefilmen.


#5 Frost/Nixon (Ron Howard)


Filmen baseras på en omtalad TV-intervju i fyra delar från 1977, där den berömde engelske talk show-personligheten David Frost intervjuade Richard Nixon, som några år tidigare fått avgå efter Watergate-skandalen.

En ganska fascinerande film som på förhand lät lite småtrist, men som lyckades skapa nerv och bra skådespeleri, främst av Frank Langella i rollen som Richard Nixon.


#4 Changeling (Clint Eastwood)


En moders önskan att få återse sin son blir verklighet då han efter att ha varit försvunnen i månader återvänder hem. Men något är inte som det ska och hon börjar misstänka att pojken som kommit tillbaka inte är hennes son.

Clint Eastwood bjöd här på ett starkt drama där Angelina Jolie stod i fokus, men där den starkast lysande stjärnan ändå var "skurken", utmärkt spelad av Jason Butler Harner.


#3 Slumdog Millionaire (Danny Boyle)


Jamal Malik är en fattig 18-årig föräldralös ung man från Mumbais slumområden. Han är en fråga ifrån att vinna 20 miljoner rupier i det indiska "Vem vill bli miljonär", men när programmet tar paus över natten arresteras han, misstänkt för fusk...

En film som tog alla med storm, men blev senare lite illa omtyckt just för att alla hyllade den. Danny Boyle fick ihop allt i fin symbios och lyckades skapa en Oscarsvinnare.


#2 The Chaser (Na Hong-jin)


Jung-ho är en f.d. polis som nu livnär sig på att vara hallick. Han stör sig på att hans tjejer försvinner utan att betala av sina skulder. Efter att ha sänt iväg en tjej till en kund upptäcker han att kundens telefonnummer är detsamma som han tagit emot när han skickat iväg tjejerna som senare försvann. Han är fast besluten att hitta sin tjej till varje pris, med eller utan polisens hjälp.

Utan tvekan en fartfylld och nervkittlande film som fortsätter den fina koreanska traditionen under 2000-talet. En film som fungerar väl även vid omtitt och bjuder på mycket av det typiska inom koreansk film.


#1 The Wrestler (Darren Aronofsky)


I slutet av 80-talet stod wrestlaren Randy "The Ram" Robinson på toppen av sin karriär. Tjugo år senare är hans stjärnstatus ett minne blott. Tillvaron är livlös men lyses upp av helgerna då Randy brottas i små slitna gymnastikhallar och samlingslokaler inför några få men dedikerade fans. Då Randy sliten av det hårda livet helt tappat kontakten med sin dotter Stephanie, är det kärleken till sporten som driver honom framåt.

En oerhört stark historia där Mickey Rourke gör sitt livs roll. Hans kärlek till sporten och hans misslyckande som far är hjärtskärande, gripande och tragiskt.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

The Dark Knight
Mesrine: Part 1 & 2
Revolutionary Road
Seven Pounds
WALL·E

---

Sämsta filmen: The Ruins

Inget snack om saken - riktigt usel på alla sätt och vis. Irriterande dålig.


Största besvikelsen: Der Baader Meinhof Komplex

Såg fram emot den här och med tanke på materialet man hade att jobba med kunde man kräva mer. Helt ok trots allt, men borde varit så mycket bättre.

onsdagen den 27:e juni 2012

The Verdict



Titel: The Verdict / Domslutet
Genre: Drama
Land: USA
År: 1982
Regi: Sidney Lumet
I rollerna: Paul Newman, Jack Warden, James Mason, Charlotte Rampling

Handling: Frank Galvin är en försupen advokat vars karriär är på väg utför. Han åtar sig ett fall där han ser en möjlighet att återupprätta sitt anseende, men det blir en tuff resa för Frank, både yrkesmässigt och privat.

Omdöme: Kan man egentligen misslyckas när man har en utmärkt regissör i Sidney Lumet (5 Oscarsnomineringar), en gedigen manusförfattare i David Mamet (2 nomineringar) samt en av de främsta skådespelarna i Paul Newman (10 nomineringar varav en vinst). Lägg därtill utmärkta biroller av bl.a. Jack Warden, James Mason och Charlotte Rampling så vet man att man har en kvalitetsfilm.



Paul Newman spelar Frank Galvin, en advokat som de senaste åren endast haft en handfull mål och uppenbara alkoholproblem. När hans vän och assistent Mickey (Jack Warden) fixar en ny klient, ser Frank sin chans att tjäna bra med pengar på en förlikning med det anklagade sjukhuset. Snart inser han dock att det är viktigare att försöka göra vad som är rätt och ta det hela till domstol.



Filmen har de typiska Lumet-elementen, vilket betyder att karaktärerna står i fokus. Detta gör att man, som vanligt när det gäller Lumet, får flera fina skådespelarprestationer. Paul Newman gör rollen som alkoholist riktigt bra, och undviker att spela på de typiska överdrivna alkoholisttendenserna. Det är en lågmäld prestation där han visar att uttrycket "less is more" verkligen stämmer.



Det är lite intressant att Robert Redford var tänkt att spela huvudrollen (och möjligtvis regissera) från början, men han ville inte spela en alkoholist och försökte få manuset ändrat. När han väl hoppade av projektet tog Lumet över och då tog även Newman rollen. Newman och Redford var ju ett radarpar en gång i tiden, men här visade Newman att han var den större skådespelaren av de två.



Filmen är ett rättegångsdrama, men det är relativt lite rättegångsscener med tanke på detta. Första rättegångsscenen äger rum ungefär halvvägs in i filmen, men det blir endast några korta inhopp i rättegångssalen och egentligen utan den där riktiga kraften i dessa scener. Kanske att det inte är helt övertygande just i rättssalen. Det är utanför salen som det mesta av det bästa äger rum, vilket är lite ovanligt för en rättegångsfilm.



Det som är lite synd är att utmärkta James Mason, som spelar den erkänt duktige försvarsadvokaten Ed Concannon, inte får mer utrymme att ta ut svängarna, att verkligen grilla vittnena. Han är smart, men samtidigt kör han inte ett helt rent spel och detta hade man kunnat visa mer av under filmens sista bit. Han blev trots allt Oscarsnominerad för sin prestation, hans tredje och sista.



För varje gång jag ser henne blir Charlotte Rampling mer och mer intressant. Här, och i några andra filmer, påminner hon om en femme fatale från film-noir genren. Hon har liksom blicken, beteendet och utseendet som funkar klockrent för en sådan roll. Och även om filmen är ett drama har den lite tendenser att bli småspännande på sina håll. Men att det främst är en karaktärsdriven och ytterst välspelad film är det huvudsakliga, speciellt som det funkar så bra.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.7

tisdagen den 26:e juni 2012

The Chocolate War



Titel: The Chocolate War
Genre: Drama
Land: USA
År: 1988
Regi: Keith Gordon
I rollerna: Ilan Mitchell-Smith, John Glover, Wallace Langham, Adam Baldwin

Handling: På den katolska skolan Trinity High School går Jerry Renault som har bestämt sig för att vägra delta i den årliga chokladförsäljningen. Genom detta överträder han den osynliga regel som gäller på skolan vilket gör att skolans tuffinggäng bestämmer sig för att få Jerry att börja sälja choklad på omoraliska sätt.

Omdöme: Med tanke på filmens handling kunde det här ha varit vilken ungdomskomedi som helst från 80-talet. Men det här är ingen komedi utan ett renodlat drama baserat på en bok av Robert Cormier.



Broder Leon (John Glover) är den mest framstående läraren på pojkskolan Trinity. Han aspirerar på den högsta positionen på skolan och har beslutat att skolans 400 elever i år ska sälja 20.000 kartonger choklad. Tidigare år har de endast behöva sälja 10.000 kartonger och det till halva priset. För att mana på eleverna ser han till att skolans elitgäng, "The Vigils", som styr och ställer på skolan, motiverar sina medelever.



Problem uppstår när Jerry Renault (Ilan Mitchell-Smith) vägrar sälja choklad, vilket sänker moralen hos de övriga eleverna. "The Vigils", som till en början gav Jerry som uppgift att vägra, försöker nu övertala honom eftersom han fortsätter vägra. Det innebär även att Archie (Wallace Langham), "The Vigils" hjärna, måste tänka ut hur de ska hantera situationen så att de inte tappar elevernas förtroende.



Jag kommer alltid förknippa Ilan Mitchell-Smith med härliga 80-tals filmen Weird Science (1985). Och tittar man på hans filmkarriär är det just dessa två filmer som kom att bli hans mest kända. Han lämnade filmkarriären bakom sig i början av 90-talet och har aldrig tittat tillbaka. Förmodligen ett klokt val då han inte fick mycket att jobba med plus att han i ärlighetens namn inte tillhörde de främsta ungdomsskådisarna.



Filmen ligger hela tiden på en jämn nivå, men känns lite konstig. Orsaken är att 80-tals känslan inte finns där. Mycket beror förmodligen på att alla bär skolkläder hela tiden och att stora delar av filmen utspelar sig på den katolska skolan. Det gör att det lika gärna hade kunnat utspela sig på 60-talet eller liknande. Däremot är soundtracket typiskt 80-tal med mycket, och oftast bra, synthmusik. Konstigt då att 80-tals känslan inte är större med tanke på detta...

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.7