Mina favoritfilmer - 2004

Ett starkt filmår där åtminstone de fem första filmerna är riktigt bra och kunde ha varit i topp många andra år. En bra blandning av olika typer av filmer var det också.

På topp tio återfinns filmer från:

7 USA
1 Tyskland
1 Sydkorea
1 Italien

Uppdatering: Plats #10 (The Notebook) tas bort från topp tio och ersätts med The Consequences of Love som placerar sig som #6. 6/6-13


#10 The Butterfly Effect (Eric Bress & J. Mackye Gruber)


En ung man kämpar med att komma över jobbiga minnen från sin barndom. Han upptäcker en teknik som gör det möjligt att resa i tiden och han börjar ändra sin historia för att bli av med sina obehagliga barndomsminnen. Vad han inte räknat med är att varje förändring i det förflutna också förändrar hans framtid.

Sällan blir man så överraskad av en film som denna där man har en skådespelare i huvudrollen som man vanligtvis inte gillar särskilt mycket. Men Ashton Kutcher funkar bra här i en film som vågar ta ut svängarna och bli känslosam.


#9 The Bourne Supremacy (Paul Greengrass)


Jason Bourne har levt i fred i två år, men nu hinner hans förflutna ikapp honom och han blir åter tvungen att ta itu med problemen från sitt tidigare liv. En okänd man sänder en lönnmördare efter Jason, och CIA misstänker honom för att ha mördat två av deras agenter under ett uppdrag i Berlin.

Den i mitt tycke bästa Bourne-filmen som visar upp en mänsklig agent och där man bjuds på tät spänning och action, utan att för den delen gå över gränsen.


#8 The Incredibles (Brad Bird)


Vi får följa en familj som består av hemliga superhjältar, vilka försöker leva ett alldeles vanligt, tillbakadraget förortsliv. Vardagslivet har sin gilla gång tills de en dag måste ge sig ut på ett räddningsuppdrag, och det är inte vilket uppdrag som helst - de måste rädda världen.

En av de främsta animerade filmerna och det faktum att man lyckats så väl med superhjältetemat är ett plus. Finns mycket att gilla och humorn fungerar bra i denna actionspäckade historia.


#7 A Moment to Remember (John H. Lee)


Soo-jin har lätt för att glömma saker, något som gör att hon för första gången träffar Chul-soo av en slump. En dag får hon via sin far kontakt med samme man, som hon genast fastnar för. De påbörjar ett förhållande, men både han och hon tvekar inför att introducera honom för hennes föräldrar.

Förmodligen den bästa romantiska korean jag sett och den har det mesta en sån här typ av film ska ha. Sorglig, vacker och romantisk på alla de rätta sätten.


#6 The Consequences of Love (Paolo Sorrentino)


I caféet på ett hotell i Schweiz sitter en ensam italiensk affärsman i 50-års åldern vid fönstret, vilket han har gjort varje dag i åtta år. Vad väntar han på? Vad tänker han på? Vem är han?

En sån där filmupplevelse som bjuder på något speciellt av en film man inte vet något om på förhand och inte förväntar sig så mycket av. Genomtänkt, snygg och välgjord på alla sätt och vis.


#5 Hotel Rwanda (Terry George)


En film om folkmordet i Rwanda 1994. Bygger på verkliga händelser kring hotellägaren Paul Rusesabagina som gömde tutsiflyktingar i sitt hotell under hutumilisens härjningar, då över 800.000 människor slogs ihjäl.

Tung och ytterst välspelad film där Don Cheadle gör en prestation som kunde belönats med en Oscar. Fungerar rakt igenom och skapar en tryckt stämning.


#4 Crash (Paul Haggis)


Crash utspelar sig i ett rasistiskt Los Angeles, där polisen och hela rättssystemet har surnat. En bilolycka i Los Angeles knyter samman en grupp främlingar, där de tvingas ta beslut som ställer deras moral på sin spets och tvingar dem att leva med resultatet av sina handlingar.

Fungerar förvånansvärt bra även vid omtitt, mycket tack vare flera bra och intressanta historier som länkas samman. Är givetvis som starkast första gången man ser den. Det mesta faller på plats i denna Oscarsvinnare.


#3 Million Dollar Baby (Clint Eastwood)


En f.d. proffsboxare driver en boxningsklubb där det en dag dyker upp en tjej som bestämt sig för att bli proffsboxare. Han är inte intresserad av att hjälpa henne, och är övertygad om att hon kommer att misslyckas. Hon är envis och börjar träna på egen hand. Snart har klubbens allt i allo fått upp ögonen för hennes talang och börjar coacha henne. Motgångar och folkets misstro byts snart i framgång och beundran.

Oerhört gripande och känslomässig film som välförtjänt vann Oscarn med Clint Eastwoods fina regi. Starka prestationer och en upplösning som man inte riktigt var beredd på när man såg filmen första gången. Håller även väl vid omtitt.


#2 Der Untergang (Oliver Hirschbiegel)


Året är 1945. Platsen är Berlin och Hitlers bunker. Adolf Hitlers privatsekreterare, 25-åriga Traudl Junge, fortsätter sitt arbete alltmedan Tredje Riket går mot sitt slut och de allierades bomber rasar över ett Berlin i spillror. Hitlers dagar är räknade. Men vad hände egentligen de sista dygnen ?

Bruno Ganz gör en sjuhelsikes stark prestation som Adolf Hitler, men filmen i sig är också utomordentligt bra. Till stora delar utspelar det sig nere i bunkern vilket ger filmen en intim och tät känsla som aldrig släpper greppet.


#1 Collateral (Michael Mann)


Max har i tolv år arbetat som taxichaufför i Los Angeles. En sen kväll får han en ovanlig kund, Vincent. Han är yrkesmördare, kontrakterad av en narkotikakartell för att lokalisera och tysta nyckelvittnen inför en kommande rättegång. Detta är kvällen då deras liv kolliderar...

Får till stämningen perfekt och bjuder på en hel del härliga scener och situationer. Tom Cruise visar en sida man aldrig sett tidigare, och gör det övertygande. Finns det något som kunde varit lite bättre så är det den avslutande delen.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Dawn of the Dead
El habitante incierto / The Uninvited Guest
The Machinist
Miracle
The Notebook
Saw

---

Sämsta filmen: The Alamo

Skräpfilm man ångrar att man gick och såg på bio.


Största besvikelsen: The Assassination of Richard Nixon

Inte direkt dålig, men jag hade förväntat mig så mycket mer. Skulle kanske uppskatta den mer om jag såg om den.

Mina favoritfilmer - 2005

Inte alls lätt att välja ordning på dessa filmer. Och än svårare att välja den som jag tycker mest om då det är många bra, men ingen utmärkt film som verkligen sticker ut. Ordningen skulle därför kunna vara rejält annorlunda.

På topp tio återfinns filmer från:

7 USA
1 Sydkorea
1 Tyskland
1 Frankrike

Uppdatering: Plats #4 (Harsh Times) och plats #3 (Antikörper) byter plats med varandra. 15/12-13

Uppdatering: Plats #5 (Me and You and Everyone We Know) går ner till plats #7 medan plats #6 (Grizzly Man) och plats #7 (Le couperet) klättrar till plats #5 respektive #6. 14/01-15


#10 A History of Violence (David Cronenberg)


Tom Stall är en respekterad medborgare och familjefar som driver en lunchrestaurang i en liten stad. När det en dag dyker upp två hänsynslösa brottslingar på hans restaurang, blir han tvungen att döda dem i självförsvar. Han blir stadens hjälte, men all mediauppmärksamhet gör att ett par maffiatyper från storstaden dyker upp och påstår att han är någon annan än han utger sig för att vara...

I grund och botten ett familjedrama, men där Cronenberg slänger in ett par scener som slår till med full kraft. Viggo Mortensen är stabil i huvudrollen och det hela blir till en relativt stark film.


#9 The Squid and the Whale (Noah Baumbach)


Fadern i en familj hävdar att han en gång har varit en stor författare men han nöjer sig nu med att jobba som lärare. När modern märker att hon har talang för att skriva så delas familjen av svartsjuka. De separerar och delar på vårdnaden om sina två söner. Modern börjar också träffa den ena sonens tennislärare medan fadern har en affär med en av sina elever, som hans ena son också är intresserad av.

En klart trevlig indiefilm som baseras på regissörens egen uppväxt, något som nog är hemligheten bakom varför det funkar så bra. Både dramatisk och med rätt mängd humor för att det ska funka.


#8 Munich (Steven Spielberg)


Under de Olympiska spelen i München 1972, togs elva israeliska idrottsmän gisslan och mördades av en palestinsk terroristgrupp kallad Svarta September. Den israeliska regeringen sätter samman en grupp Mossad-agenter för att slå tillbaka, leta upp de ansvariga och låta avrätta dem.

En av få nya Spielberg-filmer som lyckas och det mycket tack vare att filmen känns realistisk och är ganska mörk. Det baseras på verkliga händelser så det är givetvis ett plus. Minns att slutet kunde varit lite bättre, men överlag är det en bra film.


#7 Me and You and Everyone We Know (Miranda July)


Christine Jesperson är en kontaktsökande performance-artist som använder sig av sina unika artistiska visioner för att närma sig den eller det hon vill ha. Richard Swersey är en nyligen frånskild skoförsäljare och far till två pojkar, och han väntar på att något fantastiskt ska hända i hans liv. Men när han möter den betagande Christine drabbas han av panik.

På förhand lät det här som en film jag inte riktigt brukar gilla, men det är en typisk festival-favorit som går hem hos de flesta och så även hos mig. Varm, rolig och skön film som lyckas med det mesta. Lite grov humor på sina håll, men det gör också att den sticker ut lite.


#6 Le couperet (Costa-Gavras)


Bruno Davert är en viktig person inom pappersindustrin. När han får sparken av ekonomiska skäl är han beredd att göra vad som helst för att få tillbaka sitt jobb, till och med att mörda sina konkurrenter.

Costa-Gavras hade sin storhetsperiod under främst 70-talet, men med denna thrillerkomedi lyckas han förträffligt bra. Huvudkaraktären är riktigt skön och spelas klockrent av José Garcia.


#5 Grizzly Man (Werner Herzog)


I tretton somrar dokumenterade Timothy Treadwell sitt liv bland Alaskas grizzlybjörnar. Han var medveten om farorna men såg sig som björnarnas beskyddare och såg sin uppgift att leva och dö för dem. Filmen består till stor del av Treadwells eget filmmaterial.

Det är svårt att inte bli charmad av denna dokumentär och dess huvudperson Timothy Treadwell. Werner Herzog har verkligen fått till det och att filmen inte ens blev Oscarsnominerad är lite av ett mysterium.


#4 Antikörper (Christian Alvart)


För några år sedan skakades en liten by av ett brutalt mord på en ung flicka. Byns poliskonstapel, Michael Martens, är fortfarande besatt av mordet och av att finna den som verkligen gjorde det. När Tysklands värste seriemördare, Gabriel Engel, grips och erkänner morden på 13 pojkar, utförda på liknande vis, drar alla i byn en lättnadens suck, men Michael tvivlar. För att få reda på om Engel är gärningsmannen, eller om han fortfarande kan finnas i byn, åker Michael till Berlin för att prata med seriemördaren.

Helt klart en liten tysk pärla som man lätt skulle kunna kalla för den tyska motsvarigheten till När lammen tystnar. Filmens kanske enda riktiga svaghet är dess upplösning, men som helhet är det här en både spännande och stämningsfull thriller.


#3 Harsh Times (David Ayer)


Jim Davis är en f.d. Army Ranger som nyligen lämnat sin tjänst, men lider fortfarande av mardrömmar av sin yrkesutövning. Medan han söker en tjänst hos polisen i Los Angeles som kommer att hjälpa honom att gifta sig med sin mexikanska flickvän och föra in henne i USA, dödar Jim tid genom att hänga med sin kompis Mike som söker jobb.

En film som börjar lite så där innan man verkligen går på djupet. Riktigt bra skådespelarprestationer och en nedåtgående spiral som bara inte kan sluta väl för de inblandade.


#2 Batman Begins (Christopher Nolan)


Det här är berättelsen om hur miljardären Bruce Wayne blir Batman och hur han tar sig an packet i Gotham City, en stad som förfallit sedan Waynes föräldrar mördats i hans tidiga barndom.

En lyckad superhjältefilm där karaktärerna får mycket utrymme och man låter bygga upp storyn på ett bra sätt. Actionsekvenserna är kanske inte på topp, men det viktigaste här är hur det hela berättas.


#1 A Bittersweet Life (Kim Jee-woon)


Den unge hotellchefen Sun-woo skall på sin egen chefs begäran bevaka dennes unga flickvän när chefen skall ut och resa. När Sun-woo väljer att inte avslöja hennes otrohet startar en blodig kedja av hämndaktioner.

En av de bättre koreanska filmerna från 2000-talet och en som håller vid omtitt. Blev faktiskt bättre vid omtitt och bildspråket är riktigt snyggt filmen igenom. Man bjuds på det mesta en bra korean ska innehålla.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

The Descent
March of the Penguins
The Matador
Match Point
Stestí / Something Like Happiness

---

Sämsta filmen: Tideland

Ett bottennapp som endast räddas (lite) av den duktiga flickan i huvudrollen.


Största besvikelsen: The Interpreter

Upplagt för en tät och spännande thriller, men det är långt ifrån det slutresultatet. Minns även att slutet var det absolut sämsta de kunde välja, vilket bara sänkte filmen ännu mer.

Laura

Titel: Laura
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1944
Regi: Otto Preminger
I rollerna: Dana Andrews, Gene Tierney, Clifton Webb, Vincent Price

Handling: Polisdetektiven Mark McPherson undersöker mordet på Laura. McPherson bygger upp en mental bild av den döda kvinnan från de vittnesmål han får, han blir också hjälpt av en målning av Laura. Men vem skulle vilja mörda en kvinna som verkar ha fått alla män att bli förälskade i henne? McPherson börjar själv bli förälskad i Laura och en natt händer något bisarrt som får honom att se på fallet med nya ögon.

Omdöme: När jag såg den här klassiska film-noiren för länge sen blev jag väldigt förtjust i den. Det är inte den typiska mörka noiren utan här är det fyllt med humor. Den kvicka dialogen utmärker sig, men även Laura, spelad av vackra Gene Tierney. Hon är inte direkt en femme fatale som förför och lurar sina män, men hon har en dragningskraft som gör att männen slåss om att få henne.



En av alla som blir betuttad i Laura är Waldo Lydecker (Clifton Webb), en duktig och välkänd kolumnist och författare. Det är även han som agerar berättarröst till historien, även om det till en början var tänkt att man skulle ha fler berättarröster och berätta historien från fler perspektiv. Waldo är även förtjust i mysterier och mordhistorier, så han följer helt enkelt med polisdetektiven Mark McPherson (Dana Andrews) när denna utför sin utredning.



Det är lite kul att Dana Andrews här faktiskt påminner om Michael Fassbender, både till utseendet och en del skådespelarmässigt. Han är nog även den enda som håller en nedtonad stil medan de övriga är uppspelta och uppenbart påverkade av det som hänt. Däremot är det utan tvekan Clifton Webb som ger den bästa prestationen. Han är riktigt rolig med sina sarkastiska kommentarer och har hela tiden en skönt arrogant och snobbig attityd, särskilt gentemot sin konkurrent, playboyen Shelby Carpenter (Vincent Price).



På tal om Clifton Webb så kom detta att bli hans första film sedan stumfilmseran. Han hade inte gjort en film sedan 1930. En av orsakerna var att han på den tiden var känd i Hollywood som homosexuell, vilket försvårade hans karriär. Men efter denna roll, som gav honom en Oscarsnominering, fick han en fin karriär med bl.a. ytterligare två Oscarsnomineringar under 40-talet.



Något som man lägger märke till tidigt är filmens eleganta svartvita foto. Hade man inte vetat att filmen var från 1944 hade man utan problem trott att den var nyare än så. Mycket riktigt blev filmen även Oscarsbelönad för bästa foto. Och med tanke på att det är en 40-tals noir så är den väldigt ljus, något som passar bra till filmens lite lättsammare ton.



En av de mest kända inom genren film-noir är det här en klassiker som lyckas bra med det mesta. Filmens ledmotiv passar utmärkt även det och har i flera kretsar blivit välkänt. Man blir nästan lite hypnotiserad av detta fina ledmotiv. Filmen som helhet känns kanske inte lika underbar som första gången jag såg den, men det är en trevlig upplevelse och alltså inte så mörk som många andra filmer i genren.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
IMDb: 8.1

Buffalo '66

Titel: Buffalo '66
Genre: Drama/Komedi/Kriminalare/Romantik
Land: USA
År: 1998
Regi: Vincent Gallo
I rollerna: Vincent Gallo, Christina Ricci, Ben Gazzara, Anjelica Huston, Mickey Rourke, Rosanna Arquette, Jan-Michael Vincent

Handling: Billy Brown släpps ut efter fem år i fängelse. Snart kidnappar han Layla, en tonåring som han sedan tar med till sina föräldrar. Han ber henne låtsas att de är lyckligt gifta inför sina föräldrar. Frågan är vad Billy egentligen har planerat att göra nu när han är fri.

Omdöme: Denna indiefilm blev regidebuten för Vincent Gallo som även står för manus, huvudroll och musik. Det är en lågbudgetfilm, en indiefilm som har en del konstnärliga inslag, men som aldrig går till överdrift. Det är även en intressant blandning av komedi, romantik och drama där man aldrig kan vara säker på vart det ska leda eller vad Billy (Gallo) ska göra härnäst.



Billy visar tidigt prov på sina underliga sidor när han utan direkt anledning kidnappar Layla (Christina Ricci) när hon är på danskurs. Han är relativt aggressiv och temperamentsfull runt henne, helt enkelt oberäknelig. Hon verkar inte direkt rädd för honom trots detta, förmodligen för att han ändå uppvisar en viss charm.



När det så är dags att träffa Billys föräldrar instruerar han henne om hur hon ska bete sig. De ska vara lyckligt gifta, hon ska heta Wendy Balsam och givetvis vara övertygande och älskvärd. Vad man får är en minst sagt dysfunktionell familj där mamma Jan (Anjelica Huston) är ett stort Buffalo Bills-fan (amerikansk fotboll) medan pappa Jimmy (Ben Gazzara) är en gammal sångare, vilket väcker Laylas intresse. Här sjunger sedan Jimmy en fin låt för henne, en låt som en viss Vincent Gallo Sr. står för, alltså Vincent Gallos far.



Efter att ha sett denna film är det lite av ett mysterium att Vincent Gallo inte är mer känd som skådespelare. Killen kan agera och gör det övertygande. Frågan är bara om det inte är så att han kanske spelar sig själv då han lär vara lite speciell även i verkligheten. Karaktären han spelar är iaf väldigt egenkär och det inbringar en del skratt i sig. Filmen utspelar sig även i hans hemstad Buffalo och de minnesvärda scenerna hemma hos föräldrarna är inspelade i hans riktiga barndomshem. Här bjuds man för övrigt på finurligt foto när de fyra sitter runt matbordet och man filmat på ett speciellt sätt, något som lär vara en hyllning till japanske regissören Yasujirô Ozu.



Förutom Vincent Gallo får man även bra prestationer av Christina Ricci som aldrig tillhört mina favoriter, men som har något speciellt över sig vilket funkar här. Anjelica Huston och Ben Gazzara är som gjorda i rollerna som hans föräldrar. De har ett skönt samspel och är så där lagom dysfunktionella utan att gå till överdrift. Och så har man 70-tals ikonen Jan-Michael Vincent som tyvärr är rejält sliten, men som jag inte kan låta bli att bli glad över att se här.



Filmens lättsamma stil i kombination med Billys plötsliga utbrott och inblick i hans konstiga familj gör att man känner en stor osäkerhet inför andra halvan av filmen. Vart det hela ska leda och vad Billy tänker göra är en stor gåta. Det är något som ger filmen lite spänning och gör att man bibehåller intresset. Tempot är relativt långsamt, vilket är bra i den här typen av film. Filmens upplösning ger blandade känslor. Man bjuds på två alternativa slutscenarier, varav båda funkar, men där jag nog personligen föredrar det första alternativet.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
IMDb: 7.3

Tango & Cash

Titel: Tango & Cash
Genre: Action/Komedi/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: Andrei Konchalovsky
I rollerna: Sylvester Stallone, Kurt Russell, Jack Palance, Teri Hatcher

Handling: Två av Los Angeles absolut bästa poliser, Ray Tango och Gabriel Cash lyckas stoppa en viktig affär som knarkkungen Yves Perret precis skulle avsluta. På grund av det förlorar Perret stora mängder pengar och kräver hämnd. Men Tango och Cash tål inte varandra, trots sina framgångar inom yrket och det sista de vill göra är att samarbeta. Men nu när Perret har någonting stort på gång måste de börja lita på varandra och genomföra uppdraget tillsammans.

Omdöme: Om man inte sett filmen tidigare och undrar vad för slags film det är så kan man lugnt påstå att den har likheter med, och sneglat åt Lethal Weapon (1987). Det så lyckade konceptet från den filmen har återanvänts här där två poliser paras ihop, kommer inte överens och tjafsar en hel del vilket ger mycket humor vid sidan av all action.



Sylvester Stallone var väl given i rollen som Tango, men i rollen som Cash var Patrick Swayze påtänkt. Han hoppade dock av för att istället göra Road House (1989), förmodligen för att han där fick vara filmens stora stjärna. Istället plockade man in Kurt Russell och det tycker jag var ett utmärkt val. Han hade funkat bra i denna typ av film tidigare där hans karaktär har rapp käft i kombination med mycket action.



En av filmens starkaste sidor är utan tvekan dialogen med sköna one-liners filmen igenom. Det är även kul att de två driver med andra filmer där bl.a. Stallone själv skämtar om "Rambo". Ett återkommande tema i filmen är även klädseln för de två huvudpersonerna. Tango älskar sina dyra kostymer, gärna Armani, medan Cash går omkring i slitna t-shirts. Självklart får Tango utstå mycket skit från Cash. Det är helt enkelt kul att de uppvisar sådan självdistans, både till sina karaktärer och i vissa fall även i verkligheten.



Som huvudskurk är det kul att se veteranen Jack Palance som älskar att smida planer för hur han ska göra sig av med Tango & Cash. Fast han vill inte bara döda dem, det ska vara gjort med finess. Det som är lite synd är att filmen har en liten svacka när de två hamnar i fängelse ungefär i mitten av filmen. Det känns nästan som man valt denna utväg för att kunna fylla ut lite tid i manuset.



I genren actionkomedi funkar det faktiskt förvånansvärt bra. Stallone/Russell-kombinationen är lyckad och som nämnts är dialogen klart underhållande. En annan sak som alltid uppskattas är skön musik och den bjuds man på i form av Harold Faltermeyer, lite av 80-talets guru kan man säga. Hans synthmusik funkar i alla väder och så även här. Musiken här kan man säga är en kombination av hans musik i Beverly Hills Cop (1984) och Fletch (1985), alternativt uppföljaren.



Trots att de verkar ha haft kul och det mesta flyter på bra så var produktionen inte utan problem. Stallone lär ha varit den som såg till att filmens ursprungliga cinematograf Barry Sonnenfeld fick sparken tidigt i produktionen. Även regissören Andrei Konchalovsky fick sparken (av producenten) under slutet av inspelningen då han ville att filmen skulle vara mörkare, vilket producenterna inte gick med på. Filmens slutprodukt var inte till belåtenhet och man fick ta in en "filmklippnings-doktor" som klippte om hela filmen. Med tanke på alla problem måste man säga att slutresultatet blev klart lyckat.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.3

Sällskapsresan II - Snowroller

Titel: Sällskapsresan II - Snowroller
Genre: Komedi
Land: Sverige
År: 1985
Regi: Peter Hald & Lasse Åberg
I rollerna: Lasse Åberg, Jon Skolmen, Cecilia Walton, Eva Millberg

Handling: Stig-Helmer och hans kompis Ole har bokat in sig på en bussresa till Alperna. Med på resan är den sönderstressade familjen Jönsson, några norrländska sparkfabrikanter och andra mer eller mindre underliga figurer.

Omdöme: Uppföljaren till den omåttligt populära och lyckade Sällskapsresan (1980) har förflyttats från Kanarieöarna till de schweiziska alperna. Och precis som i originalet bjuds man på några av de typiska "problemen" man stöter på när man är på charterresa.



Det hela kommer igång bra. Stig-Helmer (Lasse Åberg) anländer till den lilla skidorten och får bo på annexet i ett litet rum som ingen vill ha. Stig-Helmer tycker dock det är "mysigt". Under den inledande halvtimmen hamnar vår vän givetvis i roliga situationer. Bäst är det när Stig-Helmer får lära sig ett och annat av den mer världsvane vännen Ole (Jon Skolmen) som gärna överdriver och skrämmer Stig-Helmer.



Till skillnad från den första filmen som håller bra standard rakt igenom och även håller bra efter flera omtittar, tappar denna glöden allt mer. Det största problemet är många av bikaraktärerna som får stort utrymme. De två norrländska sparkfabrikanterna tar upp alldeles för mycket tid och den sidohistorien är tyvärr allt för ointressant och inte ett dugg rolig. Det känns mer som en film man kan ha på i bakgrunden om man sett den tidigare, och det känns lite trist.



2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
IMDb: 6.3