tisdag 30 april 2013

Jacob's Ladder



Titel: Jacob's Ladder / Jacobs inferno
Genre: Drama/Mysterium/Rysare
Land: USA
År: 1990
Regi: Adrian Lyne
I rollerna: Tim Robbins, Elizabeth Peña, Danny Aiello, Matt Craven, Pruitt Taylor Vince, Jason Alexander, Ving Rhames

Handling: Vietnamveteranen Jacob Singers liv håller på att spåra ur. Plötsliga visioner av demoner som försöker döda honom och vidriga mardrömmar driver honom mot vansinnet...

Omdöme: Var ska man egentligen börja? Det här är en film jag sett några gånger tidigare och vet hur den slutar. Ändå dras jag fullständigt in i Jacob Singers mardrömsvärld. Orsaken är att det är så oerhört stämningsfullt och mystiskt med en riktigt bra historia som aldrig släpper greppet.



Jacob Singer (Tim Robbins) är en Vietnamveteran som lever ihop med Jezzie (Elizabeth Peña), en arbetskollega som är lite av hans fantasikvinna. Han har nämligen ett tidigare liv med en fru och tre barn som hela tiden gör sig påmind. Han har svårt att släppa tanken om en av sönerna (Macaulay Culkin) som dött. Men det är inte det enda bekymret just nu. Han har nämligen fruktansvärda syner där han ser konstigheter, demoner av något slag.



Att försöka pussla ihop allt är inte särskilt svårt. Det är inte ett sånt slags mysterium. Däremot är det riktigt smart berättat så att man aldrig kan vara säker på om det är verklighet, dröm eller mardröm man upplever. Allt hänger liksom ihop och man känner precis som Jacob att det inte finns någon väg ut. Det är även mycket lyckat att hans relation till sonen Gabe som dött får betydelse för utvecklingen och att det inte bara är en massa syner och demoner. Gabe står för hoppet och det är runt honom han liksom hittar hem, känner sig säker.



Regissören Adrian Lyne har lyckats fånga en otrolig atmosfär filmen igenom med hjälp av snyggt ljussatta scener och smarta lösningar där man bara får se tillräckligt av vad som händer (inga dataeffekter, tack och lov). Istället låter han den som tittar själv få måla upp en bild av vad som döljer sig bakom det man fått se, vilket bara gör upplevelsen verkligare och djupare än om man hade fått se allt en längre stund.



Tittar man på extramaterialet så framgår det ett par intressanta saker. Produktionsbolaget tyckte filmen blev för mörk och ville ändra på slutet, vilket regissören och manusförfattaren vägrade. Däremot klippte Adrian Lyne själv bort upp emot tjugo minuter av scener som skulle komma under slutdelen. Några av dessa sekvenser finns på extramaterialet. Alla fyller en funktion och hade gett mer djup till några av karaktärerna. Det hade också blivit en ännu mörkare film, med några rysliga och bra scener som hade kunnat användas.



En annan sak som helt klart höjer filmens härliga stämning, vid sidan av det nästan drömlika fotot, är dess musik av Maurice Jarre. Detta var en kompositör som vann tre Oscars, så han visste uppenbarligen vad han gjorde. Filmens huvudmelodi är riktigt bra och berättar på egen hand väldigt mycket om Jacobs känslor. Den är sorglig, men även mycket vacker och ger en omtumlande effekt. Tillsammans med övriga komponenter skapas den härliga stämning som gör filmen så sevärd.



4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 7.5

Tisdags Dok: Corman's World: Exploits of a Hollywood Rebel



Titel: Corman's World: Exploits of a Hollywood Rebel
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2011
Regi: Alex Stapleton

Handling: Hjärtlig dokumentärfilm om den amerikanske regissören och producenten Roger Cormans karriär. Hyperaktive Cormans lågbudgetverkstad var såväl en skola som språngbräda för många av New Hollywoods största regissörer. Härliga anekdoter återberättas av filmpersonligheter som Martin Scorsese och Jack Nicholson, illustrerade med klipp från Cormans egna filmer.

Omdöme: Det första jag lägger märke till när Roger Corman pratar är hur lik han låter en viss Gary Busey, fast långt ifrån lika "out there". På förhand visste jag lite om Roger Corman, en regissör och producent av b-filmer. Men när man tänker sig att han producerat över 400 filmer (!) och själv regisserat ett 50-tal, då måste man bli lite imponerad.



Han började på 50-talet och hans mål var att göra lågbudgetfilmer om allt möjligt. Skräckfilmer var givetvis en bra början, men sen blev det desto mer aktuella ämnen när man kom in på 60-talet. Ämnen som gjorde att han låg i frontlinjen, vilket uppskattades av ungdomarna som kände att filmerna riktades till dem. Under 70-talet var det givetvis exploitationfilmer som blev aktuella. Och mycket riktigt var hans sätt att göra film på framgångsrik då han sällan förlorade pengar på sina filmer.



Man kan tro att en sådan person är väldigt excentrisk och egen, men han visar sig istället vara en oerhört lugn och intelligent person. Självlärd som han var (utan någon direkt filmskola), började han läsa manus åt ett produktionsbolag för att hitta en vinnare. Men han fick bara hopplösa manus. Så en dag fick han ett manus som hade potential. Han skrev diverse noteringar och idéer som sedan användes i filmen, men han fick inget omnämnande för detta. Filmen var en mycket bra västernfilm vid namn The Gunfighter (1950) med Gregory Peck. Det var då han bestämde sig för att gå sin egen väg och göra sina egna filmer.



Dokumentären bjuder på intervjuer med många kända regissörer och skådespelare, inte minst Martin Scorsese och Jack Nicholson som båda är evigt tacksamma till honom för att ha gett dem chansen när de var okända. Scorsese fick sitt genombrott med Boxcar Bertha (1972) som han gjorde åt Corman medan Nicholson gjorde flera av sina första roller för Corman under 60-talet. Dokumentären funkar både som en hyllning och inblick i Cormans härliga värld och är ett måste om man verkligen älskar film och vill ha sig en historielektion. Svag fyra.



Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5

måndag 29 april 2013

The Dead Girl



Titel: The Dead Girl
Genre: Drama/Mysterium
Land: USA
År: 2006
Regi: Karen Moncrieff
I rollerna: Toni Collette, Giovanni Ribisi, Rose Byrne, James Franco, Mary Steenburgen, Bruce Davison, Mary Beth Hurt, Marcia Gay Harden, Kerry Washington, Brittany Murphy, Josh Brolin

Handling: Ett liv ändas, sju andra kan börja. En ung kvinna. Hennes nakna lik hänsynslöst dumpat på marken. Sju tillsynes vitt skilda kvinnor dras in i en kedjereaktion som inte bara omfattar ett våldsamt brott. Utan även sanningen om de mörka sidorna i kvinnornas liv. Och deras längtan efter en plötslig förändring.

Omdöme: När en film är uppdelad i flera delar och följer olika människoöden vill man att det ska finnas något som knyter ihop allt. I det här fallet är det en död tjej som inleder och avslutar historien. Hon hittas brutalt mördad på ett fält av en kvinna (Toni Collette) som bor i närheten med sin krävande och kvävande svärmor. Men istället för att här koppla ihop detta med nästa del hoppar man utan vidare och börjar liksom om från början.



Nästa episod följer en ung tjej (Rose Byrne) som förlorat sin syster som varit försvunnen i 15 år. Sen är det frun (Mary Beth Hurt) till mördaren som börjar ana vad hennes make gjort. Nästa del är mamman (Marcia Gay Harden) till offret som försöker ta reda på vad som gick snett. Och den avslutande är den döda flickan (Brittany Murphy) och hennes sista timmar i livet.



Det är egentligen inget fel på upplägget, att se hur de olika personerna påverkas av dödsfallet. Men den röda tråden är endast att man vet att det är den döda flickan som kopplar ihop dem. Det blir inte något som får en att komma närmare en förklaring till varför det blev som det blev. Och vissa historier är lite för lösryckta, som t.ex. den om tjejen som letar efter sin försvunna syster.



Filmen är väldigt grå och kylig, inte bara sett till ämnet, utan även färgerna och fotot. Det känns som samtliga karaktärer går på antidepressiva medel, det saknas liv. Det blir en väldigt deppig känsla filmen igenom utan särskilt mycket hopp eller ljus för den delen. Givetvis medför ett dödsfall aldrig något positivt med sig, men behöver man verkligen gotta sig i det?



Enda orsaken att filmen går att fortsätta titta på är att det på sina håll händer saker som gör en lite nyfiken på att se vart det ska leda. Och så att kända ansikten dyker upp i de olika episoderna, även om många bara är med i någon enstaka scen. Överlag lyckas filmen dock dåligt med att knyta ihop allt. För när filmen slutar känner man sig bara tom. Man har inte fått ut mycket av storyn. Det saknas en poäng.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.7

Gary Oldman



Födelsenamn: Leonard Gary Oldman
Född: 21 mars 1958
Födelseort: New Cross, London
Land: Storbritannien
Oscarsvinster: 0
Oscarsnomineringar: 1
Antal sedda filmer: 21

"En sjuhelsikes duktig skådespelare som alltid övertygar. Att han inte blivit belönad med fler Oscarsnomineringar är lite av en gåta. Spelar alla möjliga roller med lika stor inlevelse och självklarhet. Har en härlig närvaro och funkar både som god och ond. Favoritprestationen kom nog som den korrumperade och pillerknaprande polisen i Léon."

Filmerna jag sett:
The Firm (1988)
State of Grace (1990) - Favorit
JFK (1991) - Favorit
Dracula (1992)
True Romance (1993)
Romeo Is Bleeding (1993)
Léon (1994) - Favorit
Murder in the First (1995)
The Fifth Element (1997)
Air Force One (1997)
The Contender (2000)
Hannibal (2001)
Interstate 60: Episodes of the Road (2002)
Batman Begins (2005) - Favorit
The Dark Knight (2008) - Favorit
The Book of Eli (2010)
Tinker Tailor Soldier Spy (2011)
Lawless (2012)
The Dark Knight Rises (2012)
RoboCop (2014)
Criminal (2016)


Fler Movies - Noir Legender.

söndag 28 april 2013

Reversal of Fortune



Titel: Reversal of Fortune / Mysteriet von Bülow
Genre: Drama/Mysterium
Land: USA/Storbritannien/Japan
År: 1990
Regi: Barbet Schroeder
I rollerna: Jeremy Irons, Glenn Close, Ron Silver, Annabella Sciorra

Handling: Arvtagerskan Sunny von Bülow är nära att dö två gånger under mystiska omständigheter. Hennes make Claus von Bülow misstänks för mordförsöken och tar hjälp av advokaten Alan Dershowitz för att försvara honom. Genom Sunny som nu ligger i koma ges en tillbakablick över de händelser som lett till hennes tillstånd och en inblick i de förmögnas kalla och främmande värld.

Omdöme: Med en gång inleds filmen med att vi får veta att Sunny von Bülow (Glenn Close) ligger i koma. Det visar sig även att hon ett år tidigare nästan råkade ut för något liknande efter att ha tagit för mycket piller. Men det är inte det som är speciellt konstigt med fallet. Det är istället hennes make Claus (Jeremy Irons) som verkar ha agerat väldigt konstigt.



Sunny och Claus har en dotter ihop, men Sunny har även två äldre barn från sitt tidigare äktenskap och de är övertygade om att Claus är skyldig till mordförsök. Claus döms också för att ha försökt mörda Sunny två gånger och försatt henne i det komatillstånd hon nu är i. Claus vänder sig då till den duktige försvarsadvokaten Alan Dershowitz (Ron Silver). Han är inte alls övertygad om att Claus är oskyldig, men går med på att försvara honom tillsammans med sitt team bestående av främst juridikstuderande.



Det hela är alltså baserat på ett verkligt fall. Men de enda som vet hur det verkligen gick till är Sunny och Claus. Som tittare får man flera alternativ till hur det kan ha gått till, något som leder fram till överklagandet av domen mot Claus. Sunny ligger i koma så henne kan de inte fråga. Istället står hennes barn för anklagelserna och en version som leder till den första rättegången. Claus version är den som man sedan får ta del av när Dershowitz gräver i mysteriet. Och så får man ta del av vad Dershowitz och hans team kommer fram till.



Det är inte helt lätt att få grepp om filmen som på sina håll känns lite som en pjäs när Jeremy Irons och Glenn Close agerar mot varandra i deras sovrum. Men huvudanledningen till detta känner man mer och mer är för att de två är udda karaktärer. Både Claus och Sunny känns som kalla och hjärtlösa egoister. Men ju mer man får lära känna Claus, ju mer förstår man att han helt enkelt är väldigt annorlunda.



Jeremy Irons kom att vinna en Oscar för sin prestation som den väldigt brittiske Claus von Bülow, och fel känns det inte. Han växer helt klart på en genom filmen och spelar en riktig brittisk snobb på ett härligt övertygande sätt. Det är inte lätt att förstå eller sympatisera med Claus, men det är också det som är en av filmens styrkor. Man vet helt enkelt inte hur det hela ska sluta. Även Glenn Close övertygar, trots att hon inte har en lika stor roll. Ron Silver gör kanske inte tillräckligt med sin karaktär, men funkar han också. En stark trea blir det till slut.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

Rise of the Guardians



Titel: Rise of the Guardians / De fem legenderna
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2012
Regi: Peter Ramsey
Röster: Chris Pine, Alec Baldwin, Jude Law, Hugh Jackman

Handling: Världens fem mest osannolika hjältar - Jack Frost, North (även känd som Jultomten), Bunny (Påskharen), Tooth (Tandfen) och Sandy (The Sandman) - blir tvungna att slå sig ihop för att hindra en uråldrig ande kallad Pitch (The Boogeyman) från att störta jorden ner i ett evigt mörker.

Omdöme: För många år sen började jag titta på animerad film, och gillade det jag såg. Det var filmer som bl.a. Toy Story (1995), Monsters, Inc. (2001) och The Incredibles (2004) som fick mig att uppskatta och verkligen se animerad film som skön underhållning. Och av alla animerade filmer jag sett är det ytterst sällan jag blir så pass besviken att jag tycker det är rent utsagt dåligt.



Så här på rak arm finns det väl tre kända animeringsstudior som gör animerad film. Det är Pixar, Disney samt DreamWorks. I det här fallet är det DreamWorks som ligger bakom detta fantasyäventyr. Och på något sätt märks det tidigt utan att man vet om vilken animeringsstudio som ligger bakom. Många gånger brukar man säga att man efter filmens inledande tio minuter känner om man kommer gilla en film eller inte. Det stämmer mycket bra in på den här filmen. För bättre blir det inte...



Det är en förvånansvärt svag animerad film som är gjord utan någon vidare finess. Karaktärerna man får lära känna (efter en timme kanske) är för det mesta osympatiska och utan själ. Jack Frost (röst av Chris Pine) är huvudkaraktären, men är samtidigt den allra tråkigaste av dem alla. Den ryska jultomten (Alec Baldwin) är väl mest munter, men funkar inte heller särskilt bra. Den enda som är någorlunda rolig och sticker ut lite är påskharen med bra röst av Hugh Jackman.



Själva historien är oerhört blek och man verkar inte haft någon klar idé när man gjorde den här filmen. Det känns mest som man velat slänga in så många händelser som möjligt att man glömt bort att berätta en story från början till slut. Det blir väldigt hattigt och för många klipp. Det är som en dålig actionfilm som försöker dölja sina misstag genom att ha skakig kamera och en massa klipp mest hela tiden. Det blir aningen bättre kanske en timme in, men det varar inte särskilt länge. En av de sämsta animerade filmerna jag sett, vilket tyvärr säger ganska mycket.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 4.5
IMDb: 7.3

lördag 27 april 2013

The Place Beyond the Pines



Titel: The Place Beyond the Pines
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 2012
Regi: Derek Cianfrance
I rollerna: Ryan Gosling, Bradley Cooper, Eva Mendes, Ben Mendelsohn, Ray Liotta

Handling: Luke försörjer sig som motorcykelstuntman på ett kringresande tivoli. Livet får en ny vändning den dagen han får veta att han har en liten son med Romina, tjejen han övergav ett år tidigare.

Omdöme: Efter en toppfilm som Blue Valentine (2010) hade regissören Derek Cianfrance mycket att leva upp till. Till att börja med fick Ryan Gosling åter spela huvudrollen, vilket visar sig vara helt rätt val. Det här är dock en lite annan typ av film, även om en del av djupet i dramat känns igen.



Att inte veta så mycket om vart det ska leda tror jag gör mycket för att man ska kunna luta sig tillbaka och följa med på resan man bjuds på. Med vetskapen att filmen är på runt 2.20 så är man beredd på att det ska ta ett tag innan det hela kommer igång. Det visar sig inte stämma, för med en gång är man inne i historien och kommer allt närmare huvudpersonen Luke (Ryan Gosling).



När han får reda på att han har en son ihop med Romina (Eva Mendes) som han hade ihop det med för ett år sen, bestämmer han sig för att vara där hos sin son och tjej. Riktigt så enkelt är det dock inte. Han måste hitta ett nytt jobb och Romina bor nu med en annan kille. Då träffar han Robin (Ben Mendelsohn) som ger honom ett jobb som mekaniker och även har en idé om hur Luke ska kunna tjäna lite mer pengar vid sidan om.



Jag gillar verkligen stämningen Derek Cianfrance lyckas bygga upp, och det väldigt tidigt. Det är liksom lite Mulholland Drive (2001) över det hela med dess mystiska musik, några sköna mellanpartier och de mjuka övergångarna mellan scenerna. Man förstår också att det inte kommer vara någon lycklig historia man får ta del av. Det kommer inte leda till ett perfekt liv för de inblandade, men det är inte heller så det funkar i världen.



Filmens bästa karaktärer/prestationer står Ryan Gosling och Ben Mendelsohn för. Gosling har en egenskap som gör att man tror på rollen han spelar, det känns bara rätt. Hans karaktär är inte så enkel att förstå, hans bakgrund är luddig, men hans drivkraft är enkel - han vill vara en god far. Mendelsohn å andra sidan övertygar precis som han gjorde första gången jag såg honom i Animal Kingdom (2010). Han må inte tillhöra de stora namnen, men klarar av en biroll som denna alldeles utmärkt.



Det är egentligen tre delar man får ta del av. Den inledande delen är nog den starkaste och ligger på en hög nivå rakt igenom. Den andra delen börjar bygga upp något intressant och får mig att tänka på trevliga Cop Land (1997). Det är också här som Bradley Cooper kliver in i handlingen som en polis som hamnar bland smutsiga kollegor. Och så den tredje som utspelar sig flera år senare och som kanske kunde varit bättre överlag, men som bl.a. bjuder på några scener som ger mig rysningar när man återkopplar till händelser i den första delen, och det är inte varje dag en film lyckas med det (att ge mig rysningar).



Är det här en bra film då? Det är det absolut och fyran i betyg är aldrig hotad. Det är skönt att se att regissören Derek Cianfrance visar sig ha mer att ge än bara en film och att han har en stil som känns fräsch och äkta. Det känns på sina håll mer som en europeisk film än en amerikansk då Hollywood inte gör sig särskilt påmind under filmens gång. Visst hade filmen kunnat få en mer explosiv final, men det behövdes egentligen inte. Här finns tillräckligt för att man ska bli nöjd.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 7.8