lördag 31 augusti 2013

Heartbreak Ridge



Titel: Heartbreak Ridge
Genre: Action/Komedi/Drama/Krig
Land: USA
År: 1986
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Clint Eastwood, Mario Van Peebles, Marsha Mason, Eileen Heckart, Bo Svenson

Handling: Sergeant Highway återsänds till sin gamla marinkår på grund av sitt beteende. Han tar sig an ett slappt förband och tränar upp dem till hårda elitsoldater trots de överordnades ogillande av metoderna. De får dock användning för utbildningen vid invasionen av Grenada.

Omdöme: Det framgår inte att filmen faktiskt delvis baseras på verkliga händelser. Med tanke på filmens oftast lättsamma och skämtsamma stil så tror man att det hela är en ordinär historia om ett förband som tas över av en sur gammal gubbe som ska få ordning och reda på dem.



Clint Eastwood både regisserar och spelar huvudrollen som Sergeant Highway (en verklig person). Han är en väldekorerad marinsoldat (bl.a. en tapperhetsmedalj) som varit med i både Korea- och Vietnamkriget. Han har dock lite problem med sitt humör och tar gärna några öl för mycket. Han har därför inte lyckats stiga i graderna och känner att det är dags att återvända till sina hemtrakter.



Han får ta hand om ett spaningsförband vars förre ledare struntat i att hålla dem i träning eftersom han skulle gå i pension. Highway tolererar dock inte samma slappa stil och sätter genast sin prägel på träningspassen och rutinerna. Gruppen är givetvis inte alls nöjd med situationen och gruppens mest verbale är Stich Jones (Mario Van Peebles) som försöker göra lite revolt. Men det är ingen som direkt vågar säga emot Highway, åtminstone inte när han hör...



Eastwood har en intressant historia med krigsfilmer. Som skådespelare medverkade han i klassiska krigsfilmer som Where Eagles Dare (1968) och Kelly's Heroes (1970). Sen kom denna som en mellanfilm där han alltså både var regissör och skådespelare. Efter det kom ytterligare två krigsfilmer som han endast regisserade i Flags of Our Fathers (2006) och dess tvillingfilm Letters from Iwo Jima (2006). Som den mellanfilm den är så har den en del likheter med både de två första och två sista filmerna, fast denna är svagast.



Filmen är uppdelad på liknande sätt som Full Metal Jacket (1987) där första halvan mest är träning och att lära känna karaktärerna medan den andra utspelar sig i krig. Problemet här är att den andra halvan är klart svagare än den första. Man slänger in för mycket av Highways privatliv vilket inte alls hade behövts och sänker bara tempot om och om igen. Det gör även att filmen har en speltid på lite över två timmar, onödigt. Sen är det svårt att ta invasionen av Grenada på allvar då det mer känns som övning. Detta främst för att filmen haft en hel del humor tidigare och då är det svårt att koppla om. En trevlig första hälft räddar dock trean.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.6

30 Directors / 30 Days: The Ultimate List



#1-10
3.75 - Stanley Kubrick (12 sedda)
3.64 - Billy Wilder (14)
3.64 - William Wyler (11)
3.61 - Martin Scorsese (19)
3.58 - Michael Mann (12)
3.57 - Roman Polanski (14)
3.55 - Francis Ford Coppola (11)
3.50 - Otto Preminger (10)
3.45 - Robert Wise / John Frankenheimer (11)
3.43 - Sidney Lumet (21)

#11-20
3.42 - Blake Edwards (12)
3.37 - Alfred Hitchcock (30)
3.36 - Costa-Gavras (11)
3.30 - Rob Reiner (10)
3.29 - Don Siegel (14)
3.28 - Clint Eastwood (25)
3.27 - David Cronenberg (11)
3.25 - John Huston (12)
3.23 - Fritz Lang (13)
3.22 - Ridley Scott (18)

#21-30
3.20 - David Mamet (10)
3.19 - Steven Spielberg (21)
3.18 - Joel & Ethan Coen (11)
3.18 - Anthony Mann (11)
3.17 - Brian De Palma (18)
3.14 - Ron Howard (14)
3.10 - Richard Fleischer (10)
3.08 - Robert Zemeckis (12)
3.08 - Oliver Stone (13)
3.04 - Woody Allen (23)

Närmast att kunna slå sig in på topp 30 med nio sedda filmer:

3.67 - Michael Curtiz
3.56 - David Fincher
3.44 - Howard Hawks
3.33 - Paul Verhoeven
3.22 - Robert Aldrich
3.22 - Danny Boyle
3.22 - Barry Levinson

Andra noterbara regissörer med minst fem sedda filmer:

4.17 - Sergio Leone (6)
4.00 - Christopher Nolan (8)
4.00 - Jules Dassin (6)
3.88 - Quentin Tarantino (8)
3.86 - James Cameron (7)
3.80 - Charlie Chaplin (5)
3.80 - Terence Young (5)
3.80 - David Lean (5)
3.75 - Frank Capra (8)

fredag 30 augusti 2013

Decennier [Decades]



Tillsammans med HenkeFripps filmrevyer började det spånas på vad man skulle kunna köra för projekt tillsammans. Ett återkommande tema där båda skulle kunna se och skriva om samma film. Så kom tanken att försöka se film man som filmälskare borde se men ännu inte sett av olika anledningar. Vad är då bättre än att varje månad gå igenom ett decennium och se ett par intressanta filmer?

Det hela tar sin början på 1920-talet och varje fredag kommer vi skriva om filmerna vi sett. Månaden därpå är det 1930-talet som gäller osv. Upplägget är som sådant att vi nominerar varsin film som båda ska se. Det är sedan valfritt att se fler filmer, vilket givetivs kommer att ske.

De två första filmerna som kommer att dyka upp under fredagarna i september är Battleship Potemkin och Le passion de Jeanne d'Arc, två klassiker man givetvis måste se som filmälskare.

Om någon är intresserad av att hänga på och se dessa filmer så vore det bara kul. Kontakta oss isåfall så att vi kan synka allt. I annat fall hoppas vi att ni följer med oss på denna resa genom filmhistorien.

Först ut är Battleship Potemkin, fredag den 6:e september.

30 Directors / 30 Days: #1



NAMN:
Stanley Kubrick - IMDb

ANTAL SEDDA FILMER:
12

BÄSTA FILM(ER):
The Killing (1956)
Paths of Glory (1957)
Spartacus (1960)
Dr. Strangelove (1964)
Barry Lyndon (1975)
The Shining (1980)
Full Metal Jacket (1987)

MITTEMELLAN FILM(ER):
Lolita (1962)
2001: A Space Odyssey (1968)
A Clockwork Orange (1971)
Eyes Wide Shut (1999)

SÄMSTA FILM(ER):
Killer's Kiss (1955)

SNITTBETYG:
3.75

NOTERBARA FILMER SOM EJ SETTS:
-

"Det är få regissörer som kan uppvisa en sådan bredd av tunga filmer som Stanley Kubrick. Vad han än tog sig an blev det en klassfilm av det hela. Som den perfektionist han var lämnades inget åt slumpen. Inte helt oväntat ledde detta även till många starka rollprestationer i hans filmer. Favoriten är The Shining."

torsdag 29 augusti 2013

The Night of the Sunflowers



Titel: La noche de los girasoles / The Night of the Sunflowers / Sjätte budordet
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: Spanien/Frankrike/Portugal
År: 2006
Regi: Jorge Sánchez-Cabezudo
I rollerna: Carmelo Gómez, Judith Diakhate, Celso Bugallo, Manuel Morón

Handling: De två grottexperterna Esteban och Pedro kommer till en avfolkningshotad spansk bergsby för att undersöka en nyupptäckt grotta och dess potentiella vetenskapliga och turistmässiga kraft. Samtidigt är en potentiell våldtäktsman och mördare på genomresa i trakten och får syn på Estebans flickvän...

Omdöme: Det här är en film jag blev tipsad om för många år sen. Trots att den verkade intressant har det inte blivit av att man sett den förrän nu. Spanska filmer, inte minst thrillers, har under 2000-talet (och även lite tidigare) bjudit på en del godbitar. Långt ifrån allt är bra, men när de bjuder på något lite annorlunda så är mycket vunnet. Jorge Sánchez-Cabezudos regidebut hör hemma bland de bra spanska filmerna.



Filmen inleds på natten med att en person tar sig från ett fält med solrosor, sätter sig i sin bil och kör därifrån. Senare hittas kroppen efter en 22-årig tjej på fältet och nyheten sprids via media. Därefter får man i korta segment följa diverse karaktärer där allt till slut leder till huvudhistorien. Detta känns till en början lite konstigt då man tidigt förstår att man backar bandet och ser situationen från en annan karaktärs ögon. Men detta görs för att lära känna de olika karaktärerna och det funkar efter ett tag bra.



Det hela blir dock intressant lite längre fram när det blir en vändning. Vad som verkar bli en i raden seriemördarfilmer utvecklas till något annat, även om seriemördartemat finns där. Intressant nog får man med flera karaktärer i leken och för varje segment man tar sig igenom ökar smartheten på historien. Nu är själva historien inte unik i sig, men från att man vetat exakt vad som ska hända i början när man backar bandet, kan allt plötsligt hända under den senare delen av filmen.



Att det är en film som behöver lite tid på sig att bygga upp sin historia och sitt sätt att berätta den på står klart ganska tidigt. Då det ger resultat och på ett effektivt sätt får en att bli allt mer engagerad, ja då köper man konceptet. Ungefär som i en film som Blood Simple. (1984) blir alla inblandade på ett eller annat sätt och det kommer inte sluta bra för alla. Även den utspelar sig i en småstad och har en betydande scen ute på ett fält mitt i natten. Den svenska titeln är förresten inte speciellt bra med tanke på att originaltiteln funkar klart bättre.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

30 Directors / 30 Days: #2



NAMN:
Billy Wilder - IMDb

ANTAL SEDDA FILMER:
14

BÄSTA FILM(ER):
Double Indemnity (1944)
The Lost Weekend (1945)
Sunset Blvd. (1950)
Ace in the Hole (1951)
Stalag 17 (1953)
Sabrina (1954)
Witness for the Prosecution (1957)
Some Like It Hot (1959)
The Apartment (1960)
One, Two, Three (1961)

MITTEMELLAN FILM(ER):
The Major and the Minor (1942)
The Fortune Cookie (1966)
The Front Page (1974)
Buddy Buddy (1981)

SÄMSTA FILM(ER):
-

SNITTBETYG:
3.64

NOTERBARA FILMER SOM EJ SETTS:
Five Graves to Cairo (1943)
A Foreign Affair (1948)
The Seven Year Itch (1955)
The Spirit of St. Louis (1957)
Love in the Afternoon (1957)
Irma la Douce (1963)
The Private Life of Sherlock Holmes (1970)
Avanti! (1972)
Fedora (1978)

"Med tanke på att han även skrev manus till filmerna är det med all rätt han hamnar högt. Det är en imponerande lista filmer han bjöd på och många av dem är älskade och har varit förebilder för många andra regissörer och skådespelare. Jobbade med många olika skådespelare och fick alltid ut det mesta av dem. Favoriten är The Apartment."

onsdag 28 augusti 2013

Jeux d'enfants



Titel: Jeux d'enfants / Love Me If You Date / Älska om du vågar
Genre: Romantik/Drama/Komedi
Land: Frankrike/Belgien
År: 2003
Regi: Yann Samuell
I rollerna: Guillaume Canet, Marion Cotillard, Gérard Watkins, Gilles Lellouche

Handling: Som vuxna spelar Julien och Sophie den lek de uppfann när de var små. En lek som går ut på att göra de mest halsbrytande upptåg i utbyte mot ett symboliskt pris - en speldosa. När deras liv går skilda vägar och de tyngs av vuxenvärldens allvar blir också lekarna mer allvarliga.

Omdöme: Det finns många romantiska filmer där ute. Många av dem kommer som komedier, men inte alla. I detta fall är det en fransk film och då vet man inte vad man kommer bjudas på. Filmen visar sig ha en del gemensamt med koreanska My Sassy Girl (2001) och den amerikanska (500) Days of Summer (2009). Likheten är att relationen inte är direkt enkelspårig och är ett slags spel, framförallt här.



Filmen delas in i tre delar (ok, fyra men den sista är väldigt kort). Den första följer Julien och Sophie som barn, hur de först träffas och hur de leker en lek som kommer följa dem ända in i vuxenlivet. Den andra följer dem i tjugoårsåldern när relationen blir allvarligare. Och den tredje när de är runt 35 och allt bara är komplicerat. Deras relation är väldigt speciell då allt de gör kretsar kring leken, vilken situation de än befinner sig i. Men till slut går det för långt - de kan inte längre avgöra vad som är lek och vad som är på riktigt...



Premissen är inte alls dum. Det hela inleds på ett lekfullt sätt när de är barn och även om vissa scener inte riktigt funkar (när verklighet övergår i en fantasivärld), så är det småmysigt att se dem som barn, oförstörda och söta. Man måste också säga att de två barnskådespelarna sköter sig fläckfritt under denna första del som håller på i en knapp halvtimme.



Sen träder Guillaume Canet (som året efter regisserade Tell No One (2004), en klart tillfredsställande thriller) och Marion Cotillard (som ju kom att vinna en Oscar några år senare) in i handlingen som Julien respektive Sophie när de pluggar. Något som slår mig tidigt är hur bra Cotillard är. Det är en fröjd att se henne och hon varierar sitt skådespeleri så pass mycket att man båda älskar och hatar hennes karaktär. Detsamma gäller egentligen för den andra karaktären, Julien. Båda är svåra att verkligen tycka om då de tar en del beslut som inte riktigt funkar. Man vill ju gärna tycka om karaktärerna i en sån här film.



Det blir allt svårare att fatta tycke för de två och deras handlingar. Givetvis blir det svårare när de blir äldre, men uppenbart har de känslor för varandra. Trots det sårar de varandra och det är faktiskt lite jobbigt att se. Det ger en lite bitter eftersmak då de tar lite för lätt på äktenskap och förhållande verkar det som. Med det sagt måste man komma ihåg att berättelsen egentligen är en saga, något jag har lite svårt att köpa. Men sagan avslutas som tur är starkt och den sista biten av filmen får till det fint. Synd bara att den där mysiga känslan inte infann sig oftare under filmens gång. Trots allt är det säkerligen en film som tilltalar vissa mer än andra.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.6

30 Directors / 30 Days: #3



NAMN:
William Wyler - IMDb

ANTAL SEDDA FILMER:
11

BÄSTA FILM(ER):
The Best Years of Our Lives (1946)
Detective Story (1951)
Roman Holiday (1953)
The Desperate Hours (1955)
The Big Country (1958)
Ben-Hur (1959)
The Collector (1965)

MITTEMELLAN FILM(ER):
Dodsworth (1936)
The Letter (1940)
The Heiress (1949)

SÄMSTA FILM(ER):
How to Steal a Million (1966)

SNITTBETYG:
3.64

NOTERBARA FILMER SOM EJ SETTS:
Dead End (1937)
Jezebel (1938)
Wuthering Heights (1939)
The Westerner (1940)
Little Foxes (1941)
Mrs. Miniver (1942)
Carrie (1952)
Friendly Persuasion (1954)
The Children's Hour (1961)
Funny Girl (1968)

"En regissör som det tog ett tag innan jag såg storheten med. Eller rättare sagt, det var inte förrän jag tog en titt på hans gedigna meritlista som det stod klart att han inte bara gjort en eller två toppfilmer utan det mesta man sett har varit av hög kvalité. Favoriten är Detective Story."

tisdag 27 augusti 2013

Tisdags Dok: The Wild Parrots of Telegraph Hill



Titel: The Wild Parrots of Telegraph Hill
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2003
Regi: Judy Irving

Handling: Dokumentär om Mark Bittner och banden han knutit med en liten flock vilda papegojor i San Francisco.

Omdöme: Naturdokumentärer tar en oftast till outforskade platser där djuren lever i det vilda långt bort från civilisationen. I det här fallet är det istället det omvända. Platsen är Telegraph Hill i San Francisco och de vilda papegojorna har kommit till civilisationen. Vissa av dem är f.d. husdjur som rymt eller släppts lösa, men de flesta har kommit från Sydamerika och några av dem är födda på plats i San Francisco.



Deras skyddsling heter Mark Bittner och är en något excentrisk, men ändå sansad man. Han kom till San Francisco 26 år tidigare för att satsa på en karriär som musiker. Men det gick inget vidare och i 25 års tid har han varken haft fast jobb eller betalat någon hyra. I ett par års tid har han fått bo i en liten stuga på Telegraph Hill utan att behöva betala hyra. Han har nära till papegojorna som tar sig till träden i närheten. Där matar han dem och tar hand om de som är i behov av lite extra hjälp (om de är skadade och svaga) genom att ta hem dem under en tid.



Dokumentären handlar lika mycket om dessa fascinerande papegojor som Mark Bittner. Han får inte betalt för att göra det han gör, ändå är han den enda som bryr sig om dessa vilda papegojor. I mångt och mycket är han mer insatt än de utbildade på området eftersom han är självlärd och har genom sitt stora intresse följt deras beteende och behov. Det man fastnar för är hur intelligenta och individuella de är, något som Mark snappat upp och delar med sig.



Det är en gemytlig och hjärtlig dokumentär som inte förlitar sig på en jätteproduktion eller expedition ut till djungeln för att fånga denna historia. Man har t.ex. tagit hjälp av den lokale musikern Chris Michie, som bl.a. hade spelat gitarr åt Van Morrison, vars musik funkar fint till att förstärka den trevliga stämningen. Dokumentären är både varm, rolig och sorglig. Den har även en rolig sluttwist på det hela. Man kan bara inte ogilla en sån här dokumentär.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7

30 Directors / 30 Days: #4



NAMN:
Martin Scorsese - IMDb

ANTAL SEDDA FILMER:
18

BÄSTA FILM(ER):
Taxi Driver (1976)
Raging Bull (1980)
The King of Comedy (1982)
Goodfellas (1990)
Cape Fear (1991)
Casino (1995)
The Departed (2006)
Shutter Island (2010)

MITTEMELLAN FILM(ER):
Mean Streets (1973)
Alice Doesn't Live Here Anymore (1974)
After Hours (1985)
The Color of Money (1986)
The Last Temptation of Christ (1988)
The Age of Innocence (1993)
Bringing Out the Dead (1999)
Gangs of New York (2002)
The Aviator (2004)

SÄMSTA FILM(ER):
Hugo (2011)

SNITTBETYG:
3.61

NOTERBARA FILMER SOM EJ SETTS:
New York, New York (1977)
The Last Waltz (1978) - Dokumentär
Kundun (1997)
My Voyage to Italy (1999) - Dokumentär
Public Speaking (2010) - Dokumentär
The Wolf of Wall Street (2013)

"Utan tvekan är han en av de stora, inte minst för hans kärlek till allt runt omkring filmen. Hans egna filmer håller för det mesta väldigt hög klass och det är få som lyckats hålla en så hög standard på sina produktioner som han. Samarbetet med Robert De Niro har bjudit på några av de bådas bästa filmer. Favoriten är Goodfellas."

måndag 26 augusti 2013

Lino Ventura



Födelsenamn: Angiolino Giuseppe Pascal Ventura
Född: 14 juli 1919
Död: 22 oktober 1987
Födelseort: Parma
Land: Italien
Oscarsvinster: 0
Oscarsnomineringar: 0
Antal sedda filmer: 12

"En av de mest älskade skådespelarna inom fransk film var den italienskfödde Lino Ventura. Han var en stor del i den franska nya vågen och bjöd på flera minnesvärda prestationer genom åren. Oftast spelade han godhjärtade gangsters som drogs in i den kriminella banan. Det fanns något lite mystiskt över honom vilket gav hans karaktärer en extra dimension. En mycket gedigen skådespelare av den gamla skolan som förtjänar mer uppmärksamhet."

Filmerna jag sett:
Touchez pas au grisbi (1954) - Favorit
Ascenseur pour l'échafaud / Elevator to the Gallows (1958) - Favorit
Classe tous risques (1960)
Les tontons flingueurs (1963)
Le deuxième souffle (1966) - Favorit
L'armée des ombres (1969) - Favorit
The Sicilian Clan (1969)
The Valachi Papers (1972)
L'emmerdeur (1973) - Favorit
The Medusa Touch (1978)
Garde à vue (1981)
Espion, lève-toi (1982)

30 Directors / 30 Days: #5



NAMN:
Michael Mann -

ANTAL SEDDA FILMER:
12

BÄSTA FILM(ER):
Thief (1981)
Manhunter (1986)
The Last of the Mohicans (1992)
Heat (1995)
The Insider (1999)
Collateral (2004)

MITTEMELLAN FILM(ER):
The Jericho Mile (1979)
Ali (2001)
Miami Vice (2006)
Public Enemies (2009)

SÄMSTA FILM(ER):
The Keep (1983)
L.A. Takedown (1989)

SNITTBETYG:
3.58

NOTERBARA FILMER SOM EJ SETTS:
-

"En personlig favorit som kanske inte alltid lyckas fullt ut, men hans visuella stil och perfektionism har lett till flera underbara filmer. Man kan säga att de flesta av hans filmer handlar om 'manlig mystik', något han lyckas med på ett unikt sätt. Favoriten är Heat."

söndag 25 augusti 2013

Maelström



Titel: Maelström
Genre: Drama
Land: Kanada
År: 2000
Regi: Denis Villeneuve
I rollerna: Marie-Josée Croze, Jean-Nicolas Verreault, Stephanie Morgenstern, Bobby Beshro

Handling: På ytan har den 25-åriga Bibiane ett perfekt liv. Hon är dotter till en kändis och äger en kedja klädbutiker runt om Kanada med sin bror. Men hennes liv är på väg ner i en ond spiral efter att hon genomfört en abort. Hon tappar allt mer kontakten med omgivningen och orsakar en dag en olycka som hon har svårt att leva med.

Omdöme: Efter de fin fina (och tragiska) filmerna Polytechnique (2009) och Oscarsnominerade Incendies (2010), var man nyfiken på mer av dess regissör Denis Villeneuve. Precis som med nämnda filmer är det här en ganska tragisk historia, trots att fisken (ja, faktiskt) som berättar historien säger något annat i inledningen av filmen.



Historien handlar lite kort om Bibiane, eller kort och gott Bibi, som spelas av en duktig Marie-Josée Croze. Hon genomgår en abort och tappar både livsgnistan och kontakten med omvärlden. Det gör att hon slutar gå till jobbet (hon driver/äger klädbutiker tillsammans med sin bror) och missar viktiga möten. En dag är hon med om en olycka som hon smiter från. Hon träffar sen en man som ger henne en mening med livet, men hennes mörka hemlighet kan bli för mycket för honom.



När det gått en halvtimme av filmen börjar jag fundera på om det inte blir bättre än det man sett. Halvvägs in får filmen en liten vändning och något är på gång att hända. Men så kommer den in i samma avslagna stil som den inleddes på. Bara en sån sak som att man använt sig av flera klassiska franska låtar (och kanadensiska förmodar jag) till scener där låtarna inte passar, säger ganska mycket. Det blir liksom fel, trots att det inte är något fel på musiken i sig. Det är kombinationen som inte funkar. Det man får se är mest deppigt och tragiskt, men musik, ja den är oftast glad och vacker.



Filmen kom att bli regissörens andra långfilm, men det känns i mångt och mycket som en regidebut. Det känns även som en festivalfilm som säkerligen hittar sin skara fans, men som nog inte tilltalar den breda publiken. Vissa saker får mig att tänka på en annan kanadensisk regissör, nämligen David Cronenberg. Men likheterna finns bara där på ytan. Utan att veta något om vad det skulle vara för slags film eller dess historia, var förhoppningarna att något i stil med hans senare filmer skulle infinna sig även i denna. Riktigt så blev det tyvärr inte då filmen inte direkt föll mig i smaken, även om den inte var dålig.



Det inleds lite intressant med så mycket som norsk text (filmen handlar bl.a. om en norsk fiskhandlare och hans son) där följande klargörs: "Vi ber om ursäkt till alla våra norska vänner. Filmen visar en bild av Norge som är baserad på klichéer. Vi skrev filmmanuset under hypnos. Vi beklagar att allt i filmen är fiktion." När filmen lider mot sitt slut tänker jag på denna "förvarning" och känner att man i princip bett om ursäkt på förhand för att filmen inte blev något vidare.

4 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.1

30 Directors / 30 Days: #6



NAMN:
Roman Polanski - IMDb

ANTAL SEDDA FILMER:
14

BÄSTA FILM(ER):
Repulsion (1965)
Chinatown (1974)
Le locataire (1976)
Frantic (1988)
Death and the Maiden (1994)
The Pianist (2002)
The Ghost Writer (2010)

MITTEMELLAN FILM(ER):
Knife in the Water (1962)
The Fearless Vampire Killers (1967)
Rosemary's Baby (1968)
Bitter Moon (1992)
The Ninth Gate (1999)
Carnage (2011)

SÄMSTA FILM(ER):
Cul-de-sac (1966)

SNITTBETYG:
3.57

NOTERBARA FILMER SOM EJ SETTS:
The Tragedy of Macbeth (1971)
Tess (1979)
Oliver Twist (2005)
Venus in Fur (2013)

"Roman Polanski har haft ett privatliv som blivit minst lika uppmärksammat som hans filmkarriär. Trots detta har han lyckats behålla en väldigt hög nivå på sina filmer och bjudit på många minnesvärda ögonblick. Favoriten är Chinatown."

lördag 24 augusti 2013

Tenebre



Titel: Tenebre
Genre: Skräck/Mysterium/Thriller
Land: Italien
År: 1982
Regi: Dario Argento
I rollerna: Anthony Franciosa, Daria Nicolodi, John Saxon, Giuliano Gemma

Handling: Den amerikanske deckarförfattaren Peter Neal besöker Rom och välkomnas av ett hotfullt anonymt telefonsamtal samt nyheten att en ung kvinna funnits mördad med sidor från hans senaste bok nedkörda i halsen. Han finner sig plötsligt i händelsernas centrum eftersom morden påminner om dem i hans bok och mördaren ständigt finns i hans närhet.

Omdöme: Vem gillar inte ett bra mysterium? För ett mysterium bjuds man på av Dario Argento i denna film som inte må vara hans bästa, men som tillhör den övre halvan. Vad som står klart när man ser om den är att den trots sina brister är klart underhållande.



Vad som gör att man accepterar många av filmens brister, inte minst att många scener känns lösryckta där man mest väntar på att nästa mord ska ske, är lättsamheten den är gjord på. Filmen inleds t.ex. med att en man cyklar på en motorväg (!) i New York. I nästa scen anländer han på sin cykel till flygplatsen. Han lämnar ifrån sig cykeln till sin chaufför som kört bilen framför honom och säger adjö. Han går sen in på flygplatsens toaletter och tvättar av sig lite lätt innan han byter om till mer proper klädsel. Vi har precis introducerats av Peter Neal (Anthony Franciosa) som nu tar planet till Rom för att inleda en bokturné.



Ett annat prov på denna lättsamhet och att allt inte behöver gå efter samhällets vanliga regler är när Peter Neal får besök av två polisdetektiver efter att det första mordet skett i Rom. Neals personliga sekreterare Anne (Daria Nicolodi) ger sin chef ett glas vatten innan hon vänder sig till polisdetektiven Germani (Giuliano Gemma) där följande dialog följer:

Anne: "I'd offer you something harder, but you don't drink on duty, right?"

Germani: "Uh, I ONLY drink on duty. A scotch please, straight up."



Filmen verkligen blandar och ger där en del känns onödigt och lite taffligt (som sig bör i italiensk film från den här perioden). Dubbningen är t.ex. alltid ett problem, även om flera av skådisarna inte är dubbade utan talar engelska själva. Men sen har man sånt som höjer filmupplevelsen, förutom några av de ovan nämnda roligheterna. Man har framförallt en bra stämning filmen igenom där musiken av Goblin är livsviktig. I sina bästa stunder är den magiskt bra och höjer på egen hand atmosfären på bara någon sekund.



Vad som höjer filmen en del, vid sidan av musiken, är slutet som blir minnesvärt och underhållande. Man håller även identiteten på mördaren hemlig ända in i det sista och det är inte helt lätt att lista ut vem det är, vilket är en bonus. På klassiskt manér bjuds man på flera misstänkta.



Förutom att filmen är en skräckis med slasher-element, så är det även en skön giallo med för det mesta snygga mord till extremt passande musik. Argento verkar leva ut sina fantasier i denna film vilket gör att det på sina håll blir lite bisarrt (tänker främst på drömsekvenserna), men inte för mycket. Betyget kan hamna på allt mellan en tvåa och fyra. I mitt fall charmas jag tillräckligt för att gilla det här, trots sina brister.

2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

30 Directors / 30 Days: #7



NAMN:
Francis Ford Coppola - IMDb

ANTAL SEDDA FILMER:
11

BÄSTA FILM(ER):
The Godfather (1972)
The Conversation (1974)
The Godfather: Part II (1974)
Apocalypse Now (1979)

MITTEMELLAN FILM(ER):
Rumble Fish (1983)
Peggy Sue Got Married (1986)
Tucker: The Man and His Dream (1988)
The Godfather: Part III (1990)
Bram Stoker's Dracula (1992)
The Rainmaker (1997)

SÄMSTA FILM(ER):
The Outsiders (1983)

SNITTBETYG:
3.55

NOTERBARA FILMER SOM EJ SETTS:
One from the Heart (1982)
The Cotton Club (1984)
Gardens of Stone (1987)
Tetro (2009)

"Hade utan tvekan sin storhetstid på 1970-talet med film efter film som blev till klassiker. Hade dock svårt att följa upp det hela efter det, men ett par andra gedigna filmer har gjort honom till ett stabilt namn. Favoriten är The Godfather."

fredag 23 augusti 2013

Airport '77



Titel: Airport '77 / Haveriplats: Bermudatriangeln
Genre: Action/Drama/Thriller
Land: USA
År: 1977
Regi: Jerry Jameson
I rollerna: Jack Lemmon, James Stewart, Darren McGavin, Christopher Lee, Lee Grant, M. Emmet Walsh, Olivia de Havilland, Joseph Cotten, George Kennedy

Handling: Philip Stevens, multimiljonär som hela livet samlat på konst, beslutar sig för att donera sin samling och sitt palats i Florida som museum till allmänheten. Till öppningen ska han flyga ett antal konstsamlare, sponsorer och kritiker till museet i sin privata jet som också kommer att frakta ovärderliga konstföremål. Samtidigt som förberedelserna för flygningen pågår, planerar tre skurkar att kapa planet med den värdefulla lasten.

Omdöme: Detta kom att bli den tredje "Airport"-filmen med Airport (1970) och Airport 1975 (1974) som föregångare. Givetvis är originalet oftast att föredra, men det roliga med dessa katastroffilmer från 70-talet är att man alltid lyckades samla flera nya kända namn till varje film. De flesta är gamlingar som får vara med på ett hörn, men vissa stornamn på den tiden är också med.



Den här gången har man favoriten Jack Lemmon som det stora namnet. Han hade vunnit sin andra Oscar bara något år tidigare och får här axla huvudrollen som piloten Don Gallagher. Vid sidan om honom såg man fram emot att se två andra favoriter i James Stewart och George Kennedy (som var med i de tidigare filmerna i serien i en stor roll). Dessa två får dock tråkiga och ganska betydelselösa roller. Stewart hade blivit gammal och fick inte vara med ombord planet. Han spelar multimiljonären Philip Stevens vars lyxplan kapas. Kennedy används ännu mindre då han endast dyker upp i runt tre meningslösa scener.



Förutom dessa tre dyker det upp kända ansikten och namn på planet. De flesta får bara småroller, men några av dem sticker ändå ut lite grann. Det här är dock en film som inte lever så mycket på de olika karaktärernas historier utan snarare på kaparhistorien. Det hela blir under första halvan av filmen en ganska ok thriller där de tre kaparna planerar, förbereder och iscensätter sin kapning. Men något går snett och planet kraschar i havet runt Bermudatriangeln.



Filmen tappar helt klart momentum när planet inte längre är i rörelse. Intrigen tätnar liksom inte utan det blir mest en kamp mot klockan för de överlevande. Fast här får man inte riktigt till det då spänningen med kapningen försvunnit och man istället bara väntar på upplösningen. Lemmon får leka lite hjälte och några kommer inte överleva.



Man borde ha kunnat ha ett räddningsteam att följa med någon stjärna i spetsen, men det struntar man i helt. Nu är filmen inte dålig då den ändå är relativt välgjord och det alltid är kul att se alla kända namn samlade. Men slutresultatet blir inte direkt minnesvärt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.5