lördag 30 november 2013

The Sea Hawk



Titel: The Sea Hawk / Slaghöken
Genre: Äventyr/Action/Romantik
Land: USA
År: 1940
Regi: Michael Curtiz
I rollerna: Errol Flynn, Brenda Marshall, Claude Rains, Flora Robson

Handling: Äventyrsklassiker med Errol Flynn i rollen som sjörövare på 1500-talet. Han kämpar för sitt land genom att konfiskera spanska fartygs guldlast och föra hem dem till Englands sinande stadskassa.

Omdöme: Namnet Errol Flynn förknippas ofta med äventyrsfilm och det här är en av de stora äventyrsklassikerna. Vid rodret stod den erkänt duktige regissören Michael Curtiz som redan tidigare haft framgång med Flynn i sina filmer. Tillsammans gjorde de ett tiotal filmer där denna, Captain Blood (1935) och The Adventures of Robin Hood (1938) är de mest kända.



Errol Flynn är Geoffrey Thorpe, kapten och brittisk sjörövare som i slutet av 1500-talet ger sig på spanska skepp och tar deras värdesaker. Den brittiska drottningen Elizabeth (Flora Robson) försöker hålla ställningen via diplomati när spanjorerna, ledda av Don José (Claude Rains) med sin brorsdotter Doña Maria (Brenda Marshall), kräver en ursäkt och att kapten Thorpe straffas. Elizabeth skickar istället ut kapten Thorpe och hans män på ett hemligt uppdrag där de ska överraska spanska trupper i Panama, något som kan leda till krig mellan länderna om det upptäcks.



Vid sidan om Errol Flynn så är Claude Rains det stora namnet. Fast frågan är om de båda inte överskuggas av Flora Robson i rollen som drottning Elizabeth. Hon påminner faktiskt en del om Helen Mirren och har en härlig närvaro. Det är inte så lätt att hitta rätt i rollen som kung eller drottning, men det gör alltså hon. Däremot är Brenda Marshall som Doña Maria något svag då hon känns kall som skådespelerska. Här var det tänkt att den mer kända Olivia de Havilland skulle axla rollen, men hon var trött på den typen av roller och tackade nej.



På klassiskt matiné manér bjuds man på en hjälte som är större än allt annat. Givetvis måste han ha en kvinna vid sin sida, i det här fallet står det tidigt klart att det kommer vara Doña Maria som faller för hans charm och äventyrlighet. Men hennes farbror har andra planer för kapten Thorpe och smider planer tillsammans med en av drottningens närmaste män. Det hela avgörs i strider på skepp och fäktning i slott, precis som man vill ha det.



Med en annan, svagare regissör, hade filmen lätt kunnat bli medioker. Nu har man regissören som något år senare skulle ge oss klassikernas klassiker Casablanca (1942). Han visste hur man skulle fånga sin publik och hålla igång en film. Intressant nog använde man sig av ett smart knep när scenerna i Panama utspelar sig. Här har man nämligen valt att tinta fotot och ge det en brun färg som säger att det är varmt som tusan.



Panama-scenerna tar bara upp runt en halvtimme av filmen, men här känner man att det hela blir på allvar. För det här är inte en komedi med sjörövare som gör lite som de vill och lyckas med allt. Nej, här blir det på blodigt allvar och alla kommer inte överleva när krutröken lagt sig. Visst vet man hur det kommer sluta med kapten Thorpe och hans Doña Maria, men vägen dit är underhållande och känns aldrig trist som det t.ex. blev i tidigare nämnda Captain Blood. Det blir en svag fyra.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7

fredag 29 november 2013

Decennier: Dags för 1940-talet



Efter ett litet uppehåll under november månad med 10 Days of Horror och Stockholm Filmfestival, är det dags att fortsätta med Decennier.

Vi har nu kommit fram till 1940-talet där det finns mycket att hämta. Ser fram emot att se diverse klassiker, men även annat som jag velat se en längre tid. Exakt hur många filmer det blir får vi se, men tanken är att det åtminstone ska bli tre i veckan. Kommer givetvis försöka få med ett par julfilmer också, vilket jag verkligen ser fram emot.

Som vanligt kommer jag och Henke (klicka för mer) skriva om gemensamma filmer på fredagarna. Denna gång ser schemat ut på följande vis:

The Great Dictator (Chaplin) - Fredagen den 6/12
The Maltese Falcon (Film-Noir och Bogart) - Fredagen den 13/12
Dumbo (Disney-klassiker) - Fredagen den 20/12
Red River (Västern-klassiker) - Fredagen den 27/12

Vill man vara med och skriva om dessa filmer, eller någon av dem, så är det bara att kontakta oss. Vi har redan trogna läsare som hänger på!

EDIT: Jag smygstartar redan denna helg med två 40-talsfilmer.

torsdag 28 november 2013

Spring Breakers



Titel: Spring Breakers
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 2012
Regi: Harmony Korine
I rollerna: Vanessa Hudgens, Selena Gomez, Ashley Benson, Rachel Korine, James Franco

Handling: Brit, Candy, Cotty och Faith drömmer om att åka på Spring Break, amerikanska collegeungdomars årliga festvecka, men har inte råd. Tre av dem bestämmer sig för att råna en restaurang för att finansiera resan och snart är de på väg till Florida för att festa loss.

Omdöme: Titeln, fyra ungdomstjejer som ska festa och inte särskilt bra kritik gjorde att jag gärna undvek denna film. Hur kul är det egentligen att se ett gäng ungdomar supa sig fulla och försöka vara roliga? Men efter att två oberoende källor tipsat om filmen och sagt att den inte är riktigt så som den verkar, kändes det mer och mer som att man borde ta sig en titt. En korkad ungdomsfilm i mängden känner man inte för varje dag, men varför inte, tänkte jag.



Själva handlingen behöver man inte gå in på så värst mycket. Fyra tjejkompisar har bestämt sig för att de ska fira vårlovet i Florida. När pengarna inte räcker långt, rånar tre av dem en restaurang och "lånar" en bil. Väl nere i Florida är det precis som de hade föreställt sig. De kan koppla av, släppa loss och bara ha kul. Men på vägen blir det lite fel och de träffar på den kriminelle Alien (James Franco). Han hjälper dem ur en knipa och visar dem sin värld. En värld som fascinerar tre av tjejerna.



I och med James Francos inträde ungefär halvvägs in i filmen går filmen in i ett nytt stadium. Från att det är en enda stor fest för tjejerna till att de blir Aliens tjejer. Hela tiden med skönt pulserande musik av Cliff Martinez och väl utvalda låtar som ger filmen en speciell stämning som nästan kan liknas vid ett drömtillstånd. Om första halvan är en drömvärld, övergår den andra mer till att bli en mardrömsvärld för tjejerna. Fast det är inget som hindrar några av dem att uppleva det som sin dröm då de är lite knäppa.



Det här är en annorlunda film som bjuder på något man inte ser varje dag. Den tar ut gränserna och känns som en fantasi som spelas upp. Kan det vara så att regissören/manusförfattaren Harmony Korine helt enkelt upplevt detta själv, alternativt har det som våt dröm? Det känns nästan så. Förvisso trodde jag regissören var en kvinna, vilket faktiskt hade förklarat en hel del. Intressant...



Även om handlingen är simpel så har man fått med sig skådespelarna på denna resa, inte minst en skön James Franco som övertygar. Eftersom man inte förväntar sig en sån här typ av film blir man lite tagen på sängen. Förmodligen får den lite vissen kritik p.g.a. att man inte gillar att den uppvisar denna sida av våra ungdomar så grafiskt. Kan det ligga lite för nära sanningen? Inte heller går det hem (för det mesta) när en film är politiskt inkorrekt. Fast det tycker jag är en av filmens fördelar, att den inte bara går efter en tråkig mall. Svårbetygsatt, men en trea, nästan stark trea är den värd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 5.4

onsdag 27 november 2013

The Lincoln Lawyer



Titel: The Lincoln Lawyer
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2011
Regi: Brad Furman
I rollerna: Matthew McConaughey, Marisa Tomei, Ryan Phillippe, William H. Macy

Handling: Den hale försvarsadvokaten Mickey Haller har spenderat större delen av sin karriär att försvara småskurkar från baksätet på sin Lincoln Town Car. En dag dimper hans livs fall ner i hans knä. Han tar sig an rikemanssonen Louis Roulet som åtalats för mordförsök på en ung kvinna. Men fallet försätter Haller i livsfara och snart visar det sig att han bara är en bricka i ett infernaliskt spel.

Omdöme: Det här var en film jag länge var nära att se, men något gjorde att jag inte riktigt trodde på den. Efter att ha fått nytt förtroende för Matthew McConaughey, efter hans fina prestationer i Killer Joe (2011) och Mud (2012), kändes det som det var läge att ta sig en titt.



Filmen baseras på en bästsäljande bok av Michael Connelly och han lär själv ha valt ut McConaughey för huvudrollen. Mycket riktigt passar han bra när han spelar försvarsadvokaten Mickey Haller. Han försvarar alla möjliga odågor när han en dag får en annorlunda klient. Rikemanssonen Louis Roulet (en ganska svag Ryan Phillippe) anklagas för att ha misshandlat och försökt döda en lyxprostituerad. Nu är det upp till Haller och hans utredare Frank Levin (William H. Macy) att hitta tillräckligt med bevis för att få honom friad.



Under utredningens gång känner både Haller och Frank att något inte riktigt stämmer. Haller upptäcker likheter till ett annat fall han hade för ett par år sen och snart misstänker Haller att han kan bli lurad. Samtidigt har hans relation till sin ex-fru, tillika advokaten Maggie (Marisa Tomei) fått liv igen. Kan han lyckas med allt han tar sig an eller kommer bägaren till slut att rinna över?



En känsla jag genomgående får av filmen är att den känns lite TV-serieaktig, eller åtminstone lite TV-film över det hela. Själva produktionen är det inte så mycket fel på med kända ansikten som dyker upp här och där och allt rullar på. Det är mer att man inte blir så engagerad i händelseutvecklingen. Gillar annars att det händer en del så man inte vet vart det hela ska leda. Det blir lite film-noir känsla när man når upplösningen och då känns det som att det här hade kunnat bli något klart bättre.



Det hela blir tyvärr ganska mediokert. Materialet fanns uppenbarligen där, men regissören har inte riktigt kunnat göra det bästa med det. Tittar man på regissören Brad Furmans meritlista så ser man att han inte gjort något speciellt innan denna film. Detta var hans andra långfilm och någonstans märks det. Nu betyder det inte per automatik att en film inte kan bli bra, snarare att regissören inte riktigt håller måttet för att ro det hela i hamn.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb: 6.5
IMDb: 7.3

tisdag 26 november 2013

2 Guns



Titel: 2 Guns
Genre: Action/Komedi/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2013
Regi: Baltasar Kormákur
I rollerna: Denzel Washington, Mark Wahlberg, Paula Patton, Bill Paxton, Edward James Olmos

Handling: Under de senaste månaderna har narkotikapolisen Robert "Bobby" Trench och underrättelseofficeren Michael "Stig" Stigman motvilligt varit som fastväxta vid höften. När deras försök att infiltrera en mexikansk drogkartell och återbörda miljontals dollar går fruktansvärt fel, blir Bobby och Stig plötsligt förkastade av sina överordnade.

Omdöme: När man vet att filmen man kommer se inte har några ambitioner att vara en Oscarsfilm, utan ren underhållning, är det lättare att köpa konceptet. Ändå är det inte helt enkelt att komma in i den här filmen där Denzel Washington och Mark Wahlberg spelar radarparet "Bobby" och "Stig" som måste samarbeta för att överleva. En film den påminner lite om, åtminstone stundtals, är buddyfilmen Lethal Weapon (1987). Fast utan samspelet och fungerande humor.



Riktigt vad det hela går ut på tar ett tag för filmen att få fram. Förutom att man ska introducera våra två hjältar, får vi även lära känna de andra "spelarna" som ska vara med och leka. Vi har Bobbys kollega och ex-flickvän Deb (Paula Patton) som rör om i grytan. Papi Greco, överhuvudet på en mexikansk drogkartell, spelas av sevärde Edward James Olmos. Men favoriten måste ändå vara Bill Paxton i rollen som CIA-agenten som ska försöka få tillbaka pengarna som våra hjältar stulit, med alla möjliga medel.



Filmen tar sig efter ett tag då det visar sig att det inte bara är en massa pajaseri som det hela går ut på. Framförallt blir det bättre av några av ovan nämnda karaktärer som ger filmen lite mer kött på benen. Nu är det hela baserat på en s.k. serieroman så när actionscenerna och lite annat inte alltid är realistiskt så har man förklaringen. Det är åtminstone ganska underhållande och stundtals blir det även lite småroligt.



För regin står islänningen Baltasar Kormákur som tidigare bl.a. gjort Contraband (2012) med just Mark Wahlberg i huvudrollen. En film som för övrigt är en remake på isländska Reykjavik-Rotterdam (2008) där Kormákur själv spelar huvudrollen. Han har inte direkt skapat en minnesvärd film, långt därifrån, men den funkar som hygglig underhållning för stunden.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb: 6.0
IMDb: 6.8

måndag 25 november 2013

Frances Ha



Titel: Frances Ha
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 2012
Regi: Noah Baumbach
I rollerna: Greta Gerwig, Mickey Sumner, Adam Driver, Michael Zegen

Handling: Frances bor i New York, men hon har egentligen ingen egen bostad. Hon är lärling i ett danskompani, men är egentligen ingen dansös. Hon vill ha så mycket mer än hon har, men lever livet med oförklarlig glädje och lättja.

Omdöme: Utan att veta mer än att filmen är i svartvitt kände jag att detta var en film jag ville se. Ok, visste även att den var gjord av en kompetent regissör och manusförfattare som tidigare hade gjort The Squid and the Whale (2005). Noah Baumbach har med hjälp av huvudrollsinnehaverskan Greta Gerwig skrivit manuset där man i New York får följa med i en 27-årig tjejs vardag.



Frances (Gerwig) är klar med sina studier, men vet inte riktigt vad hon vill här i livet. Hon jobbar som dansös, men är bara lärling vilket gör att hon inte har en stabilitet. Hon lär ut dans vid sidan om för att få in lite extra pengar i kassan. Hennes bästa vän är Sophie (Mickey Sumner) och de bor ihop i en lägenhet de hyr. Sophie har ett bra jobb och de två har kul tillsammans mest hela tiden. Men vad händer när Sophie vill flytta till en bättre lägenhet och Frances inte har råd?



Min första tanke under filmens inledande tio, femton minuter är att det känns lite teatraliskt. Dialogen är inte helt naturlig och känns helt enkelt lite tillgjord. Den känslan försvinner dock efter ett tag. Istället undrar jag vem Frances är. Hon är en väldigt energisk person, oftast glad och tar det mesta med en klackspark. Snart förstår man att hon inte vill bli vuxen. Hon vill bara leva, må bra och ha kul.



Hon har lätt för att skaffa vänner, både tjejer och killar, men Sophie är hennes bästa vän. De är väldigt lika varandra i mycket, men ändå känner jag att Sophie sviker Frances ett par gånger. Är det för att Sophie börjar bli vuxen och ta ansvar eller är hon bara inte en riktigt god vän? Nej, Frances är roligare att följa. Hon är förvisso lite vilsen, men har ett gott hjärta och försöker gå vidare i sitt liv.



Det här är en film jag vill och borde gilla mer. Tycker t.ex. man genom filmens soundtrack får till en ganska skön känsla som påminner mig lite om känslan i filmer från sent 80-tal, tidigt 90-tal. När Frances sen besöker Paris känns det som filmen kommer lyfta ytterligare. Här tycker jag dock att man slarvar bort en möjlighet när inget händer i Paris. Här borde man så klart ha fått följa med henne på ett äventyr när hon kanske hittar sig själv eller något. Nej, istället blir det hela meningslöst, vilket kanske ska vara meningen att man ska känna med hennes beslut att åka till Paris överhuvudtaget.



Jag får en känsla av Woody Allen-light, vilket inte är så konstigt när man har New York, svartvitt foto och Paris. Men det är mer än så. Frances är lite som en huvudkaraktär från en Woody-film. Rolig, beläst, mycket vänner, men ändå lite patetisk. Hennes beslut ger i vissa fall huvudbry, speciellt mot slutet. Det är svårt att verkligen få grepp om henne, och så plötsligt ändrar hon på sig, eller?



Svårt, mycket svårt att verkligen säga vad jag tycker. Finns mycket att gilla, men når inte ända fram. Kan mycket väl vara att karaktärerna inte tilltalar mig så värst mycket. Med det sagt gillar jag mycket med Frances och Greta Gerwig spelar henne genomgående bra. Känns som detta är en film jag vill återvända till, ungefär som med en Woody-film. Tror den kan tjäna på det.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6

söndag 24 november 2013

The Way Way Back



Titel: The Way Way Back
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 2013
Regi: Nat Faxon & Jim Rash
I rollerna: Liam James, Sam Rockwell, Toni Collette, Steve Carell

Handling: 14-årige Duncan tvingas spendera sitt sommarlov med sin mamma Pam, hennes högdragna pojkvän Trent och hans dotter Steph. Duncan har problem att passa in och hitta sin plats, men hittar en osannolik vän och mentor i Owen, som jobbar på det lokala äventyrsbadet där Duncan får ett sommarjobb.

Omdöme: Jag vet inte riktigt vad det är, men det är svårt att verkligen få till en bra ungdomsfilm nuförtiden. När man är uppväxt med skön ungdomsfilm från 80-talet blir det svårt att få samma "kick" från ny ungdomsfilm. Eller så har det att göra med att man inte är i den åldern längre. Förmodligen har det även en del att göra med nostalgi när man ser äldre ungdomsfilmer. Men det var nog ändå bättre förr...



Duncan (Liam James) är en ganska tystlåten 14-åring som inte har några vänner och inte är direkt framåt. Hans mamma Pam (Toni Collette) har ihop det med Trent (Steve Carell). Duncan är inte särskilt förtjust i Trent som inte är en jättedålig man, men misslyckas kapitalt med de små, viktiga sakerna. Han säger att han menar en sak, men i verkligheten betyder de något helt annat.



När Duncan, mamma Pam, låtsaspappa Trent och hans tonårsdotter anländer till Trents sommarhus i Hamptons, vill Duncan bara komma iväg från allt. Han hittar en cykel i garaget och ger sig ut på äventyr. Det leder honom till det lokala äventyrsbadet där han tas under vingarna av Owen (Sam Rockwell). Owen visar sig vara precis vad Duncan behöver, en fadersfigur som får ut Duncan ur sitt skal.



En ganska typisk "coming of age" film, om att växa upp. Visst får den till det - stundtals. Filmen känns lite för ojämn för att den verkligen ska greppa tag i mig. Främst är det att den blandar lättsammare situationer med mer seriösa. Jag föredrar det seriösa i en sån här film då humorn sällan lyckas. Så är även fallet här. Förvisso är Sam Rockwell bra som Owen som står för det mesta av humorn. Han är naturlig i sin roll, vilket gör mycket. Men jag gillar att se vad Duncan går igenom och vill känna med honom. Det gör jag inte mer än ett par gånger.



Det här är bättre än en vanlig, typisk Hollywood-ungdomskomedi med en massa fylla, fester och korkad dialog. Den har helt klart sina poänger och man får med lite av allt. Fast det är inte tillräckligt för att leka med de stora pojkarna i genren. Det ska man kanske inte heller förvänta sig, men det är något man som tittare hoppas på. En kul grej är att de båda regissörerna Nat Faxon och Jim Rash dyker upp i ganska stora biroller som Roddy respektive Lewis (skön karaktär) på äventyrsbadet.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

lördag 23 november 2013

Diana



Titel: Diana
Genre: Drama/Romantik
Land: Storbritannien/Frankrike
År: 2013
Regi: Oliver Hirschbiegel
I rollerna: Naomi Watts, Naveen Andrews, Douglas Hodge, Geraldine James

Handling: Om prinsessan Dianas två sista år och hennes hemliga affär med hjärtkirurgen Hasnat Kahn efter separationen från prins Charles.

Omdöme: Ok, det ska erkännas att det här inte var en film jag direkt var sugen på att se eller hade några vidare förhoppningar på. Prinsessan Diana var för mig ganska ointressant, men hennes död gjorde att man ändå var lite nyfiken på hur filmen skulle behandla det hela. Det enda jag egentligen kände till var hennes relation till Dodi Fayed, men det var inte denna relation filmen skulle porträttera.



Naomi Watts spelar Diana och historien utspelar sig under hennes sista två år i livet. Hon träffar då Hasnat Kahn (Naveen Andrews), en kirurg som ursprungligen kommer från Pakistan. Det hela blir till en ständig kamp för Diana att undkomma journalister och paparazzis så att hon kan träffa sin drömman. Han å andra sidan behandlar henne som en vanlig person och inte den prinsessa hon är, något hon uppskattar mycket. Han vill samtidigt inte ha uppmärksamhet från media som en relation till Diana innebär. Detta komplicerar läget och det blir början på en omöjlig kärlek.



Till en början känns filmen lite spretig där man inte riktigt vet vad historien vill berätta. Det känns då som den dåliga kritiken filmen verkar ha fått är befogad. Men efter ett tag, när relationen mellan Diana och Khan börjar hetta till, ja då finner sig filmen till rätta. Det blir snarare en romantisk historia då filmen nästan uteslutande handlar om deras relation och knep för att inte bli upptäckta.



Filmen går sen allt mer in i ett dramatiskt stadium då man blir mer och mer medveten om hur påverkad Diana blir av media och vad som sägs och skrivs om henne. Detta lyckas man bl.a. få fram under Dianas humanitära arbete där hon verkar vilja hjälpa till och inte bara visa upp sig som media vill vinkla det till. Intressant nog ger dessa utlandsresor störst chans att verkligen lära känna henne när hon får göra något vettigt istället för att gå och shoppa eller smyga med sin Khan om nätterna.



Till en början tycker jag Naomi Watts inte alls passar som Diana. Problemet är främst att hon är vackrare än vad Diana var. Man tänker liksom att det är Naomi Watts och inte Diana. Men en bit in i filmen försvinner den tanken. Watts får inte riktigt det spelutrymmet som man hade hoppats på, men hon spelar rollen bra och nedtonat. I vissa stunder är hon även lik Diana, främst då bakifrån och på avstånd. Naveen Andrews funkar också bra som Hasnat Kahn och känns naturlig i sin roll. Deras samspel finns inga invändningar mot.



Regissören Oliver Hirschbiegel är mest känd för ett annat (hyllat) människoporträtt, fast om en inte lika älskad person i Der Untergang (2004). Hans regi gör att man sakta men säkert blir bekväm med vad man får se. Det är ingen höjdarfilm som bjuder på en massa känslor och minnesvärda scener som de allra bästa filmerna gör, men den är stabil. Om man jämför med två andra brittiska filmer som behandlar brittiska kändisar, The Queen (2006) och The Iron Lady (2011), så gör den här inte bort sig. I mitt tycke är den nog bättre än båda, men det är så klart en smaksak. Dålig är den iallafall inte så kritiken känns obefogad.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 4.8

fredag 22 november 2013

The Family



Titel: The Family / Farväl till maffian
Genre: Komedi/Kriminalare/Thriller
Land: USA/Frankrike
År: 2013
Regi: Luc Besson
I rollerna: Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Tommy Lee Jones, Dianna Agron

Handling: Den beryktade maffiafamiljen Manzoni flyttar till Normandie som en del av ett vittnesskyddsprogram. De får problem att smälta in då gamla vanor visar sig svåra att ändra på.

Omdöme: När Luc Besson kommer med en ny film är det inte direkt så att jag håller andan. En gång i tiden gjorde han klassfilmer som t.ex. Le grand bleu (1988), Nikita (1990) och Léon (1994), men att förvänta sig något i den klassen skulle bara vara dumdristigt. Istället får man vara nöjd om man får en någorlunda seriös film. I det här fallet var frågan vad det skulle vara för slags film man skulle bjudas på.



Giovanni Manzoni (Robert De Niro) är i nuläget känd som Fred Blake då han befinner sig i vittnesskyddsprogrammet efter att ha vittnat mot maffian, som han själv tillhört. Tillsammans med hustrun Maggie (Michelle Pfeiffer) och de två tonårsbarnen Belle och Warren förflyttas familjen Blake till Normandie från södra Frankrike och den franska rivieran. Deras nya hem ligger i en by där inget finns att göra. De sticker givetvis ut och har svårt att anpassa sig. Frågan är om de ens försöker anpassa sig?



Vad den här filmen vill åstadkomma är inte helt lätt att lista ut. För om det ska vara en komedi så lyckas den inte särskilt väl. Det blir i princip aldrig roligt så att man ens drar på smilbanden. Enda gången man fann humorn i det hela var när De Niro ska titta på Goodfellas (1990) som han ju själv medverkade i i verkligheten. Annars blir det inte särskilt roligt, trots att den försöker vara rolig mest hela tiden. Värst blir det nog när man försöker ge de två barnen mer utrymme genom att visa deras vardag när de går i skolan. 14-årige Warren drar igång en massa affärer, medan 17-åriga Belle försöker hålla de finniga killarna på avstånd och istället få ihop det med en lärarassistent/vikarie hon blivit förtjust i.



Tiden går och man tappar intresset allt mer då det inte leder någonvart. Om man nu ville göra en komedi om en f.d. maffiafamilj som inte kan anpassa sig så borde den varit roligare. Annars hade man lika gärna kunnat låta det vara en spännande thriller som nog hade varit att föredra. Nu försöker man vrida upp spänningen mot slutet, men när barnen ska rädda dagen så blir det bara för mycket. Det hjälper inte att filmens bästa scen är mellan De Niro och Pfeiffer när de har en ensam stund tillsammans i vardagsrummet. Den scenen i sig gör att jag önskar att de varit med i ett lågmält drama istället för att plåga mig igenom denna icke fungerande maffiakomedi.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb: 5.5
IMDb: 6.4