onsdag 30 april 2014

3 Days to Kill



Titel: 3 Days to Kill
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA/Frankrike
År: 2014
Regi: McG
I rollerna: Kevin Costner, Amber Heard, Hailee Steinfeld, Connie Nielsen

Handling: En svårt sjuk CIA-agent planerar att lägga karriären på hyllan för att kunna ägna sina sista månader i livet med sin familj. Han ges möjligheten att pröva en experimentell drog som kan förlänga livet på honom om han gör ett sista uppdrag.

Omdöme: Manus av Luc Besson, inte lika med något man ser fram emot som man en gång gjorde. Inte heller kändes McG som en regissör som skulle bjuda på något av värde. Han hade ändå gjort filmer som Charlie's Angels (2000). Men så har man Kevin Costner i huvudrollen. Det kändes som det kunde vara värt en titt trots allt.



Upplägget är (tror man) likt något man sett förr i form av Taken (2008). Och lite så är det faktiskt. Det är bra action, fartfyllt och med en veteranskådis i huvudrollen som ska försöka skydda sin dotter. I det här fallet är det dock inte så enkelt. Filmen har nämligen mer att bjuda på som gör att det inte blir en kopia på nämnda film. Det är också det som gör att den sticker ut och funkar.



Kevin Costner är Ethan Renner, kanske den bästa agenten CIA har när de ska utföra tuffa och skitiga jobb där en måltavla ska plockas ner. På sitt senaste jobb i Serbien får han reda på att han är svårt sjuk och bara har månader kvar att leva. Han återvänder till Paris där han har sin lägenhet, men även fru och dotter. Han har varit borta i fem år och varken varit en bra make eller far. Det vill han nu ändra på innan han dör.



Ethan kontaktas av en annan agent i form av Vivi (Amber Heard) som behöver hjälp med att identifiera och eliminera några farliga män. Ethan är inte intresserad, men övertygas att hjälpa till i utbyte mot en experimentell drog som möjligtvis kan ge tillbaka honom livet. Givetvis nappar han, men inser snart att drogen ger honom hallucinationer vid hög puls. Samtidigt måste han balansera sin yrkesbana som lönnmördare med att vara nära sin dotter Zooey (Hailee Steinfeld) som saknat sin far, men som inte släpper in honom nära inpå sig så lätt.



Förutom en klart fungerade Kevin Costner är det kul med karaktären Mitat som är som en turkisk version av Danny DeVito. Första gången man ser honom dyka upp filmad bakifrån tror man det är den riktige DeVito. Men det som gör att filmen funkar så väl som den gör är utan tvekan mixen av action, humor och känslor. Några scener mellan pappa Costner och dotter Steinfeld är så där fina som man inte förväntar sig i en sån här typ av film. Filmen överraskar helt enkelt positivt på mer än ett sätt.



Trots all action får man med en stor gnutta humor och även en del känslosamma ögonblick mellan far och dotter. Det gör det hela till en överraskande trevlig filmupplevelse som man inte hade förväntat sig. Filmen levererar helt enkelt och är en blandning av tidigare nämnda Taken och några av Luc Bessons gamla alster så som Nikita (1990) och Léon (1994). Nej, det är inte lika bra, men ändå bra och framförallt underhållande. Man får ta det för vad det är.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb: 7.0
IMDb: 6.3

tisdag 29 april 2014

The Strange Color of Your Body's Tears



Titel: L'étrange couleur des larmes de ton corps / The Strange Color of Your Body's Tears
Genre: Mysterium/Thriller
Land: Belgien/Frankrike/Luxemburg
År: 2013
Regi: Hélène Cattet & Bruno Forzani
I rollerna: Klaus Tange, Ursula Bedena, Joe Koener, Birgit Yew

Handling: Dan Kristensen återvänder hem en dag och upptäcker att hans fru Edwige har försvunnit. Dan börjar undersöka hennes försvinnande och hamnar på märkliga platser med mystiska människor. Har hon lämnat honom? Är hon död och vad händer med hans läskiga grannar? Naturligtvis kan polisen inte hjälpa honom, de tror honom inte. Snart blir fakta och fiktion svåra att urskilja och drömmar och mardrömmar flätas samman tills de blir en och samma. Kommer han någonsin att hitta sin hustrus mördare? Finns det en mördare? Vem är mördaren?

Omdöme: Som ett fan av giallo och eurocrime från 70-talet var jag givetvis glad när det kom något nytt i genren i och med Amer (2009). Filmen var inte helt tillfredsställande, men bjöd på tillräckligt för att man skulle hålla ögonen på regiduon. I denna deras nästa film efter den var frågan om de hade ett bättre manus för att ta det hela till nästa nivå.



Kort om handlingen så kommer Dan Kristensen (Klaus Tange) hem från en affärsresa. Hans fru Edwige är försvunnen, trots att lägenhetsdörren är låst och kedjad inifrån. Polisen kopplas snart in, men de kan inget göra. Istället börjar Dan få konstiga telefonsamtal samtidigt som han misstänker diverse grannar i hyreshuset. Kan någon ligga bakom försvinnandet eller veta mer om vad som hänt?



Vad som hade kunnat bli en enkel, men effektiv historia blir något helt annat. Allt vad som kan kallas för handling är som bortblåst. Istället får man lösryckta scener i form av drömmar, mardrömmar och hallucinationer - hela tiden. Det lilla som utspelas i "verkligheten" behöver inte heller vara det, men är åtminstone någorlunda normalt. Tyvärr finns ingen röd tråd, inget som för handlingen framåt. När det gått en timme vet man fortfarande inte vart det är på väg eller vem som är vem (förutom huvudpersonen och polisen).



Rent visuellt är det mycket ögongodis - för mycket. Det är effektsökeri med bildspråket som går till överdrift. Det hade varit en sak om man haft ett manus att gå på och sedan lekt med bildlösningar, klippning, vinklar etc. Men nu experimenterar man som om det vore ett skolprojekt och då blir det för mycket utan att ha en poäng. Hade det varit en debutfilm hade jag förstått det mer, men deras förra film Amer var mer utvecklad än denna.



Musiken är inte alls dum. Man har tagit gamla giallo-låtar från storhetsperioden där Ennio Morricone, Bruno Nicolai och andra av dåtidens stora i genren stått för tonerna. Än en gång är det inte lika bra som i Amer, men dåligt är det inte. Det funkar för det mesta bra, bara att låtarna inte är de bästa man hört.



Frågan är om de brände allt krut på Amer och inte hade mer att bjuda på? Verkar nästan som det då man alltså snarare tagit ett steg tillbaka än framåt - i allt. Det är fortfarande fräckt att titta på, men när man har noll manus blir det bara som att titta på hundra kortfilmer som slängts ihop. Vad är poängen med en sån film? Väldigt trist då det finns så mycket att få ut bara man har ett manus...



2 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb: 4.5
IMDb: 5.9

---



Om visningen: Detta var en visning på något som heter "Dagar av europeisk film" i Prag. En liten filmfestival helt enkelt. Det visade sig vara den 21:a i ordningen och i princip alla filmer presenterades med engelsk textning. Då detta var enda visningen av filmen så var det givet att man passade på att se den.

Filmens två regissörer var också på plats för att introducera filmen och sedan svara på frågor efter filmen. Under filmens gång var det många som lämnade visningen då de helt enkelt inte gillade vad de fick se.

Efter visningen var det en tommare salong än innan, men regissörerna svarade på frågorna de fick via tolk. De sa bl.a. att de gjorde filmen som ett experiment och att de funderar på att göra en tredje film (efter Amer och denna) för att avsluta det hela. De sa även att Amer var en mer feminin version än denna.

Angående manuset sa de att de hade jobbat på det hela i runt tio år, men när de sen filmade beslutade de sig för att skrota manuset och göra något annat (experimentera). Berättartekniken hade de fått från något japanskt, även om jag inte uppfattade namnet. De sa även att de fått mycket inspiration från giallo-genren, men att filmen inte är en giallo (vilket jag håller med om). Den var dock tänkt som det från början när de hade ett manus. Exakt varför de slopade manuset eller tanken att inte ha en story överhuvudtaget vet jag inte.

En intressant sak de sa var att filmen funkar bäst om man ser den flera gånger. Att det är då man uppskattar den till fullo, pusslar ihop bitarna och upptäcker nya saker. Ja, det är ju en tanke. Men frågan är vem som vill se den igen?

Det var en del annat, men det var lite av vad de pratade om. Det gjorde inte direkt filmen bättre, men ändå kul att höra dem prata om filmen och lite hur de tänkte.

måndag 28 april 2014

Rio 2



Titel: Rio 2 - Prövar vingarna i Amazonas
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2014
Regi: Carlos Saldanha
Röster: Jesse Eisenberg, Anne Hathaway, Andy Garcia, Jamie Foxx

Handling: Blu och Jewel lever ett lyckligt liv med sina tre barn i den magiska staden Rio de Janeiro. När Jewel bestämmer att det är dags för barnen att leva som riktiga fåglar, drar hon med hela familjen till Amazonas.

Omdöme: I ärlighetens namn minns jag inte mycket från den första filmen Rio (2011). Denna inleder på samma ställe - i Rio de Janeiro. Där träffar vi Blu (Jesse Eisenberg) och hans Jewel (Anne Hathaway), samt deras tre ungar. De har blivit vana vid alla mänskliga ting, så som pannkakor, TV, musik osv. En dag när de håller på att göra frukost och tittar på TV, får de reda på att deras art (som de trodde var utrotad) kan finnas i Amazonasdjungeln. Jewel vill hemskt gärna ta sig dit och föreslår en familjeutflykt. Blu är mer tveksam till det hela då han är bekväm i storstaden.



Snart bär det av mot Amazonas och efter sig lämnar man Rio. Detta Rio som är så bildskönt och som är en del av poängen med den första filmen. Givetvis kunde det inte bli lika bra (även om den första filmen inte var mer än ok). Med sig har familjen tre vänner som följer med. Som om det inte vore nog har de en brittisk fågel efter sig som vill hämnas på Blu för att han blivit tillfångatagen. Han har med sig en myrslok och en giftgroda (som är dödsförälskad i den brittiska fågeln). Och så ska man ha några människor också bl.a. i form av en ond, rik tjuvjägare som vill komma åt de blå fåglarna i Amazonas.



Det första jag noterar, förutom att det inte blir lika kul när man inte är i Rio, är att karaktären Blu är svag. Jesse Eisenberg gör inte direkt mycket för att göra den intressant, snarare tvärtom. Men han är inte den enda som inte funkar. Samtliga mänskliga karaktärer är direkt svaga och hade egentligen inte behövts. Det tar bara ifrån en del av glädjen som skapas emellanåt där ute i djungeln.



De två favoritkaraktärerna är nog myrsloken och giftgrodan som slår följe med den brittiska fågeln. De bjuder på mest av humorn i filmen (även om den är begränsad). Giftgrodan känns som den mest genomtänkta karaktären och sticker också ut med sina fina färger och nästan psykopatiska beteende. Hennes besatthet blir rolig att följa.



Synd att filmen som helhet är svag på de flesta hållen. Animeringen är det absolut inget fel på, men med en svag story, tråkiga huvudkaraktärer och en miljö som inte funkar lika bra som Rio de Janeiro gjorde i ettan, ja då blir det ett svagare slutresultat.

Betyg:
Mitt IMDb: 5.5
IMDb: 6.9

söndag 27 april 2014

13 Sins



Titel: 13 Sins
Genre: Thriller/Rysare
Land: USA
År: 2014
Regi: Daniel Stamm
I rollerna: Mark Webber, Ron Perlman, Pruitt Taylor Vince, Tom Bower

Handling: Ett kryptiskt telefonsamtal sätter igång en farlig lek av risker för försäljaren Elliot. Spelet lovar ökande belöningar för att slutföra 13 uppgifter...

Omdöme: Elliot (Mark Webber) är i 30-års åldern, hans fästmö är gravid och han ser fram emot att få en bättre position på sitt jobb. Men chefen ger honom istället sparken, vilket innebär att hans skulder inte direkt minskar. Då får han ett mobilsamtal när han sitter i sin bil. Personen i luren välkomnar honom till "The Game" där han kommer få utföra 13 uppgifter med ekonomisk ersättning han inte ens skulle kunna drömma om.



Reglerna är relativt enkla och förutsättningarna för Elliot gör att han snabbt nappar. Det är lättförtjänta pengar, tänker han när han ser att han direkt får ersättningen insatt på sitt konto. Problemet är så klart att uppgifterna blir farligare och till slut kriminella, vilket gör att han blir jagad av polisen. Men slutar han förlorar han alla pengar och kan se fram emot ett långt fängelsestraff.



Vad jag inte visste när jag bestämde mig för att se filmen var att det är en remake på den thailändska filmen 13: Game of Death (2006). Men jag är inte förvånad att man gjort en remake, för premissen är fyndig och fungerar. Det som gör att det hela fungerar är att man lätt kopplar bort tankarna kring vad som är realistiskt. Men även att man bjuds på humor som kombineras fint med det allt brutalare man får ta del av.



Förväntningarna var trots allt ganska låga på den här filmen. Det var egentligen bara upplägget som gjorde mig nyfiken. Men till min förvåning kände jag aldrig under filmens gång att det blev för mycket eller att det spårade ur. Många gånger faller en sån här film någonstans på vägen, men inte denna. Givetvis är det inte lika bra som The Game (1997), men jag skulle vilja säga att det är en blandning mellan den och Saw (2004). Inget extraordinärt, men håller uppe intresset hela vägen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.3

lördag 26 april 2014

Filth



Titel: Filth
Genre: Komedi/Kriminaldrama
Land: Storbritannien
År: 2013
Regi: Jon S. Baird
I rollerna: James McAvoy, Eddie Marsan, Jim Broadbent, Jamie Bell

Handling: En korrupt, rasistisk polis med bipolär störning manipulerar och hallucinerar sig genom julhelgen samtidigt som han försöker säkra en befordran och vinna tillbaka sin fru och dotter.

Omdöme: Välkommen till Skottland. Det är strax innan julhelgen när en asiatisk student blir attackerad och misshandlad i en gångtunnel. Han avlider av sina skador och polisen sätter en grupp utredare på fallet. En av dem är Bruce (James McAvoy) som är favorit till en eftertraktad befordran. Han granskar snabbt sina motståndare och ger dem alla odds. Sen är det tuta och köra som gäller för Bruce.



I princip inget handlar om utredningen. Det är bara en rökridå. Istället slängs vi in i världen som Bruce lever i. Det är droger, sex, alkohol och korruption. Han är inte heller ensam om detta då de flesta i staden verkar köra samma stil, även (minst) en av hans kollegor. Bruce har en fru och dotter, det förstår man tidigt. Ändå hoppar han på den ena kvinnan efter den andra. Gärna ska de vara lite svagare som han kan utnyttja.



Filmen är inledningsvis lite ryckig där man helt enkelt hamnat i Bruce skruvade vardag. Inte blir det bättre av att han hallucinerar saker, så som personer med stora grishuvuden, en galen doktor som han har terapisamtal med och en massa annat som bara drar ner honom allt djupare i skiten. Hans enda vän Bladesey (Eddie Marsan) är en rik man med en fru som Bruce är intresserad av. Givetvis lurar han sin vän. Han stjäl pengar från honom, drogar honom och sätter klorna i hans fru.



Detta är en grisig film. Titeln säger egentligen allt. Det är mycket smuts. På typiskt brittisk vis får man dock en cool yta där Bruce till en början får det mesta att funka. Det känns inte särskilt realistiskt med tanke på att han helt uppenbart inte passar som polis och missköter mordutredningen. Men historien tar senare en vändning där man förstår varför. Varför Bruce agerar som han gör och då växer filmen en del.



Filmen blir mörkare och lite allvarligare under sista tredjedelen och då klickar det mesta också. Innan dess har man bjudits på en del roliga och sliskiga inslag som man skrattat lite smått åt. Men det är skönt att kunna konstatera att det fanns en poäng med filmen och att det inte bara blev värre och värre utan att leda någonvart.



Definitivt inte för alla då den är ganska grafisk (inte våldsam, men en hel del naket). Och den behöver alltså tid på sig då den börjar lite si och så. Sen är jag personligen inte så förtjust i terapisamtalen med doktorn (spelad av Jim Broadbent). Lite för utflippade för min smak. Däremot är soundtracket trevligt med en bra mix av lite äldre låtar som används på rätt sätt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

fredag 25 april 2014

Decennier: Dags för spännande 60-talet



När det var dags att börja välja ut filmer som skulle ses från 60-talet stod det tidigt klart att jag stod inför ett svårt dilemma. Jag hade ovanligt mycket film jag ville se och det kändes tungt att välja bort en del titlar. Dels ville jag se om flera filmer jag inte hade sett på länge och som jag var sugen på. Dels fanns många osedda filmer jag var väldigt nyfiken på.

Eftersom vi hade ett uppehåll på två månader löste sig problemet. Jag behövde nämligen inte längre välja bort titlar på samma sätt. Inte heller behövde jag välja mellan sånt jag ville se om och sånt jag inte hade sett och var nyfiken på. Jag fick helt enkelt det bästa av två världar.

Jag bestämde mig helt enkelt för att gå "all in". 60-talet känns spännande. Det var mycket som hände i filmvärlden och många storfilmer kom under detta decennium. En blandning av svartvita pärlor och färgsprakande episka storfilmer. Det blir klassiska Hollywood-filmer, japanskt, en del europeiskt och annat smått och gott.

De gemensamma filmerna med Henke på Fripps filmrevyer blir:

Fre 2/5 - To Kill a Mockingbird (1962) - Älskat drama med Gregory Peck
Fre 9/5 - Advise & Consent (1962) - Politiskt rävspel av Otto Preminger
Fre 16/5 - Bande à part (1964) - Franska nya vågen av Jean-Luc Godard
Fre 23/5 - The Graduate (1967) - Klassfilm med en ung Dustin Hoffman
Fre 30/5 - The Jungle Book (1967) - Animerad klassiker av Disney

Förutom dessa gemensamma filmer kommer jag som vanligt använda helgerna till 60-talet. Men även tisdagar, onsdagar och torsdagar är uppbokade då det blir en hel del 60-talsfilmer. Räkna med en bit över tjugo filmer från 60-talet under maj månad.

---

Hoppa nu över och läs vad Henke skriver om omstarten och 60-talet.

torsdag 24 april 2014

Only Lovers Left Alive



Titel: Only Lovers Left Alive
Genre: Drama/Romantik
Land: Storbritannien/Tyskland
År: 2013
Regi: Jim Jarmusch
I rollerna: Tilda Swinton, Tom Hiddleston, Anton Yelchin, Mia Wasikowska, John Hurt, Jeffrey Wright

Handling: Adam återförenas med sin livs kärlek Eve efter att han blivit deprimerad och trött på hur det mänskliga samhället har utvecklats. Men deras hundratals år gamla kärlek blir satt på prov av Eves yngre syster, den vilda och okontrollerbara Ava.

Omdöme: Detta var en film som inte direkt lockade till en början. En vampyrfilm, nej tack. Men efterhand förstod jag att det inte riktigt var som vågen av ungdomsfilmer om vampyrer. Istället var det en vampyrfilm i ny tappning, för en mer vuxen publik. Och det lät mer intressant.



Historien handlar om två älskare, och vampyrer, som levt i flera hundra år. Adam (Tom Hiddleston) bor i ett övergivet hus i Detroit. Hans enda kontakt med omvärlden är Ian (Anton Yelchin) som fixar allt Adam ber om, mot betalning så klart. Eve (Tilda Swinton) bor i Tanger i norra Marocko där även gamle vännen Marlowe (John Hurt) bor. Han är hennes kontakt som fixar vad hon behöver - högkvalitativt blod.



Det hela blir mystiskt när Adam, klädd som doktor, tar fram sin gamla Jaguar och åker till ett sjukhus. Givetvis är han ute efter blod och ett sjukhus är ett bra ställe för att "stilla sina begär" på. Men det händer egentligen inte så värst mycket. Inte förrän Eve kommer och hälsar på Adam och när Eves yngre syster Ava (Mia Wasikowska) dyker upp.



Personligen trodde jag filmen skulle vara mer stämningsfull. Det var intrycket jag fick av det jag sett och läst om filmen. En del sånt blev det, inte minst när Adam och Eve tar sina nattliga turer i Jaguaren genom ett ödsligt Detroit. Däremot hade man gärna fått vrida upp vissa element som hade gjort upplevelsen ännu mer speciell. De filosofiska inslagen gav mig dock inte så värst mycket. Med det sagt gillade jag att vampyrtemat var så pass nedtonat. Det är nog den vampyrfilm som känts mest "normal". Men jag hade hoppats känna lite mer för filmen som sådan.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb: 6.5
IMDb: 7.6

onsdag 23 april 2014

Transcendence



Titel: Transcendence
Genre: Drama/Mysterium/Sci-Fi/Thriller
Land: USA/Storbritannien/Kina
År: 2014
Regi: Wally Pfister
I rollerna: Johnny Depp, Rebecca Hall, Paul Bettany, Morgan Freeman, Cillian Murphy, Kate Mara

Handling: Två ledande vetenskapsmän jobbar för att nå sitt mål, teknologisk singularitet. En radikal anti-teknologi-organisation kämpar för att förhindra dem från att skapa en värld där maskiner kan överträffa den mänskliga hjärnans förmågor.

Omdöme: Denna sci-fi/thriller ser Wally Pfister göra sin regidebut. Men han är ingen nybörjare i filmbranschen. För de som kan sin film har han länge samarbetat med Christopher Nolan och varit hans speciella fotograf ända sedan Memento (2000). Inte helt oväntat har Nolan varit med och producerat denna film.



Vad skulle man egentligen förvänta sig? Något i stil med Nolans filmer eller något helt annat? Givetvis hoppades man på något minnesvärt som Nolan brukar bjuda på. Rollistan talar om att man har en gedigen skara skådespelare, så där är det inget att vara rädd för. Istället var det själva upplägget som skulle bli intressant att se hur man skulle lyckas med.



Vad man får är en sci-fi historia som låter en fundera lite på det här med internet. Det är en vardagsingrediens som används och behövs överallt. Men vad skulle hända om ett högintelligent system kunde ta vara på all information och använda den till något mycket större. Det skulle både kunna vara farligt som extremt användbart för att hjälpa folk på ett sätt som man inte utnyttjar det till idag.



Will Caster (Johnny Depp) och hans fru och kollega Evelyn (Rebecca Hall) har utvecklat ett högteknologiskt system som kallas för PINN. Deras kollegor och vänner är Max (Paul Bettany) och Joseph (Morgan Freeman) som kommer behövas längre fram när det brinner i knutarna för paret Caster. Det är nämligen så att en grupp "terrorister" tänker göra allt de kan för att förhindra att paret Caster ska lyckas koppla upp sitt system mot internet.



Filmen tar ett tag på sig att komma igång. Man känner att det tar lite för lång tid för att man ska komma in i filmen och känna att det här kan bli riktigt bra. Vändningen kommer när man får se vad tanken med systemet egentligen är. Det är när utomstående människor blir påverkade av systemet som det börjar hända saker. Här påminner det lite om Invasion of the Body Snatchers-filmerna. Samtidigt tar man inte ut allt från konceptet. Inte heller känner man att filmen är gjord med den finess man hade önskat.



Effekterna är det inget fel på. Det är genomgående välgjort och oftast snyggt. Det som saknas är lite mer själ i filmens historia. Det blir aldrig så att man känner för karaktärerna. Inte heller bjuds det på något vidare djup eller en drivkraft i historien. Det känns helt enkelt som en medioker film som hade förutsättningar att bli något större. Wally Pfister gör nog bäst i att fortsätta sköta kameran och låta andra sköta resten.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb: 6.0
IMDb: 6.6

tisdag 22 april 2014

Captain America: The Winter Soldier [4DX]



Titel: Captain America: The Winter Soldier / Captain America: The Return of the First Avenger
Genre: Action/Sci-Fi/Äventyr
Land: USA
År: 2014
Regi: Anthony Russo & Joe Russo
I rollerna: Chris Evans, Scarlett Johansson, Samuel L. Jackson, Robert Redford

Handling: Efter de dramatiska händelserna i New York lever Steve Rogers alias Captain America ett lugnt liv i Washington D.C. och försöker anpassa sig till den moderna världen. Men när han plötsligt måste slåss mot professionella lönnmördare som är sända för att tysta honom, kommer han tillsammans med Black Widow en ondskefull plan på spåren. I sin kamp finner de en ny allierad i The Falcon, men också en oväntad och fruktansvärd fiende - The Winter Soldier.

Omdöme: Filmen sågs i formatet 4DX. Detta var första gången jag såg en film i nämnda format men visste ungefär vad som väntade. Det skulle visa sig bli mer av en upplevelse än själva filmen. Mer om det längre ner.



Lite kort om filmen. I den första filmen hade man en bra huvudskurk. Här är huvudskurken "Winter Soldier" inte speciellt bra, men å andra sidan blir det mer personligt för Captain America. Sidekicken Black Widow (Scarlett Johansson) funkar, men gör snarare att Captain America får hämta andan mellan varven än att tillföra så värst mycket.



Det känns som filmen är bättre balanserad än den första och att det händer mer. Samtidigt är det inte så många minnesvärda scener som man önskar sig av en bra actionfilm. Med det sagt bjuds man på välgjorda cgi-effekter som inte tar över filmen och blir för dominerande. Trots allt är det bara att konstatera att den här typen av filmer sällan går hem hos mig. Men som underhållning för stunden ska man inte klaga. Bara man inte förväntar sig för mycket.



När eftertexterna börjar rulla och man presenterar karaktärerna i animerad form, känner jag att filmen hade gjort sig väldigt bra som just animerad. Känns som hela konceptet med superhjältar skulle passa bäst som animerade (men mörka för den delen). Det är åtminstone min känsla.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 8.3

Om visningen: Filmen sågs alltså i 4DX. Vad är då 4DX? Jo, det innebär följande:

* Visas i 3D
* Sätet vibrerar och rör på sig (framåt/bakåt, uppåt/neråt och i sidled)
* Vindpustar och/eller vatten sprejas rakt framifrån
* Luft från nackstödet som viner runt öronen (t.ex. vid skottlossning)
* Dofter under vissa situationer (t.ex. bränder/explosioner)
* Ljuseffekter från taket (t.ex. vid skottlossning eller blixtnedslag)

Ok, så det är bara att luta sig tillbaka och njuta av filmen, tänker man. Men snart inser man att det hela mer liknar en attraktion på ett nöjesfält. Och man har svårt för att hålla sig för skratt. Det är faktiskt en kul grej när sätet börjar vibrera till det som händer på duken. Det har dock sina för- och nackdelar.



Fördelarna är helt klart när man följer med något som flyger eller åker snabbt. En biljakt blir t.ex. riktigt häftig. Värre blir det när två personer slåss. För varje slag och kast rycker stolen till och man koncentrerar sig mer på att sitta kvar i stolen än att följa vad som händer i filmen. Ok, inte riktigt, men lite så blir det faktiskt. Så under slagsmål och liknande hade man gärna varit utan eller minskat rörelserna i stolen.

Jag gillade det mesta med upplevelsen. Men förutom att det blev lite för mycket rörelse i stolarna under slagsmålen, så var det en annan sak jag inte gillade så mycket. Det var luften från nackstödet. Om man inte hade huvudet precis i mitten fick man luften rakt bakom örat alternativt i bakhuvudet, och det var inte skönt. Det blev mer ett störningsmoment efter ett tag eftersom denna effekt användes ganska ofta vid skottlossningar.



Effekterna användes mer än väntat. Med en film på lite över två timmar blir det ganska intensivt, vilket förvisso är lite häftigt när man ser en sån här typ av film. Samtidigt är det svårt att bedöma filmen när man mer känner efter vad man egentligen tycker om alla rörelser, luft, dofter och lite vattenskvätt man får i ansiktet. Filmen hade nog vunnit på om man dragit ner på vissa 4DX effekter. Men samtidigt höjde de vissa element så pass mycket att filmupplevelsen blev så pass unik att man var mer nöjd med upplevelsen än själva filmen som man snabbare glömmer.