fredag 23 maj 2014

The Graduate



Titel: The Graduate / Mandomsprovet
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1967
Regi: Mike Nichols
I rollerna: Dustin Hoffman, Anne Bancroft, Katharine Ross, Williams Daniels

Handling: Den naive och lite tafatte collegestudenten Benjamin inleder ett förhållande med den mycket äldre Mrs. Robinson. Det hela kompliceras när Benjamin träffar Mrs. Robinsons dotter.

Omdöme: Benjamin är klar med sina collegestudier och redo för sommaren. Han fyller 21 år, kommer från en välbärgad familj och har hela livet framför sig. Ändå är det något som inte stämmer. Han är orolig inför framtiden och känns inte helt stabil rent mentalt sett. Då träffar han Mrs. Robinson som är en gammal vän till familjen via hans föräldrar. Hon verkar stöta på honom, men gör hon verkligen det eller är det bara Benjamin som inbillar sig allt? Han är nu mer förvirrad än någonsin.



Jag minns när jag en gång i tiden kände att 60-talet var ett svagt årtionde för film. Orsaken var snarare att jag inte hade sett så mycket och var osäker på vad jag skulle tycka om de hyllade filmerna som kanske inte alltid verkade strålande på ytan. En av 60-tals filmerna jag var osäker på innan jag såg den första gången var Mandomsprovet. Det skulle visa sig bli en film jag värdesätter högt.



Regissören Mike Nichols hade gjort sin regidebut året innan med Who's Afraid of Virginia Woolf? (1966), en i mitt tycke lite för teatralisk film, men av många ansedd som en klassiker. Redan innan han gjorde den lär han ha gått med på att regissera denna. Han skulle komma att bli Oscarsnominerad för båda, men vann sin Oscar för den här.



För huvudrollen var det inte alls tänkt att Dustin Hoffman skulle funka. Tvärtom var han helt fel. Karaktären är nämligen blond, ganska lång och atletisk i boken filmen bygger på. Likaså skulle hans flickvän Elaine i filmen vara blond och inte brunett som Katharine Ross är. Man hade tänkt sig någon som Robert Redford för huvudrollen, men valde alltså till slut Dustin Hoffman då han imponerade mest under provspelningen.



Den i princip okände Dustin Hoffman blev Benjamin Braddock, vilket gjorde honom till en stjärna. Likaså blev Katharine Ross en av de mest eftertraktade skådespelerskorna i Hollywood. Vid sin sida hade de den mer rutinerade Anne Bancroft i rollen som Mrs. Robinson. Vare sig de var okända eller mer etablerade i filmbranschen så är en sak säker - de är alla riktigt bra i denna film.



Filmen har en sådan lekfullhet i allt den gör. Ta t.ex. Benjamin som ger ifrån sig nervösa små läten/ljud när han hamnar i jobbiga situationer. De är så geniala. Eller sättet Benjamin måste vara övertydlig när han förklarar eller ska få något förklarat för sig. Han vill inte missuppfatta något. Samtidigt känns han lite trög, vilket bara spär på hans redan intressanta karaktär. Det kan väl inte sluta väl för honom, tänker man.



Humorn i filmen är väldigt viktig och den är verkligen klockren. Man bakar in den i allvarliga situationer som gör att man bara njuter varje gång Benjamin och Mrs. Robinson träffas. Men den lekfulla och komiska tonen övergår till något annat ju längre in i historien man kommer. Det blir nämligen något helt annat när Mrs. Robinsons dotter Elaine dyker upp.



En oerhört viktig del i en bra film är musiken. Man kan inte prata om denna film utan att nämna musiken av Simon & Garfunkel. Den tar fram känslorna hos karaktärerna varje gång den drar igång, vare sig det är det lekfulla eller det mer allvarsamma som kommer under filmens senare del. Man känner via musiken ännu mer att något är på väg att hända. Kanske något tragiskt eller sorgligt, kanske inte. Men det är en stark känsla man får som aldrig släpper greppet.



Sen får man inte glömma filmens på många sätt magiska klippning. Dustin Hoffman beskrev regissören Mike Nichols som en konstnär som hela tiden bearbetar och förfinar sin målning. Här gör han det genom ett klippningsarbete som man sällan skådar. Det är underbara övergångar och än en gång prov på lekfullheten. Filmen fullkomligen sprutar av glädje där alla bitar faller på plats. Jag gav filmen en femma senast jag såg den, och visst är det en lika given femma nu.



5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
23 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 9.0
IMDb: 8.1

---

Vad tycker då Henke om filmen?

Och vad tycker Jojjenito?

10 kommentarer:

Sofia sa...

Ojojoj... Det var inte illa. Själv borde jag kanske se om den för jag har inte alls fattat vitsen

Fiffi sa...

Där satt den! :)

Steffo sa...

Mycket bra sammanfattat! Och en femma! Jag höjer på kepsen! Alltid en härlig känsla när man får dela ut detta betyg! :-)

Movies - Noir sa...

Sofia: Nej, det var inte alls illa. Härligt att kunna konstatera att den föll mig i smaken lika mycket nu som då.

Movies - Noir sa...

Fiffi: Yes! Det är ju så sällan man (jag) delar ut högsta betyg. Blir extra kul när en film prickar rätt.

Movies - Noir sa...

Steffo: Tack! Det var liksom aldrig något snack. Den tillhör toppfilmerna och när allt faller på plats är femman för en gångs skull given.

Och ja, det är verkligen härligt att få dela ut en femma. Synd att man inte får göra det oftare, men det ska vara något speciellt och inte en självklarhet.

Jojjenito sa...

Den restriktive Movies - Noir delar ut en femma, det tillhör inte vanligheterna.

Haha, jag noterade också de där lustiga ljuden han gjorde när han var nervös.

Musiken är verkligen perfekt. Sorgsen men ändå inte.

Movies - Noir sa...

Jojjenito: När det känns rätt, då delar jag mer än gärna ut en femma :D

Finns inte många svagheter i mitt tycke.

Henke sa...

Awesome! En femma! Jag visste det! Det är sannerligen inte ofta du ger maxbetyget. Var det första gången i Decennier?

Skön film där Dustin Hoffmans Ben efter studierna inte vill ta steget in i vuxenlivet med vanligt jobb och villa i förorten. Vet inte riktigt om han är mentalt instabil. Jag tror bara att han inte är redo att redan kasta in handduken och bli som hans föräldrar. Jag känner igen mig, efter studierna var det ett stort steg att börja jobba. Det kändes ju som att sista delen av livet redan började...

Movies - Noir sa...

Henke: Ja, det var första femman i Decennier. Nu hade jag ju redan sett den tidigare och gett den en femma, men ändå! ;)

Sant, han var nog mest förvirrad över sin situation. Han hade dock vissa tendenser som tydde på att han inte var helt stabil mentalt. Förmodligen en kombination.