lördag 6 september 2014

Kramer vs. Kramer



Titel: Kramer vs. Kramer / Kramer mot Kramer
Genre: Drama
Land: USA
År: 1979
Regi: Robert Benton
I rollerna: Dustin Hoffman, Meryl Streep, Justin Henry, Jane Alexander

Handling: Efter åtta års äktenskap lämnar Joanna Kramer sin make Ted och deras 7-årige son Billy. Joanna är i desperat behov av att finna sig själv och få ett egenvärde. Hon tror att hon är en dålig mor eftersom hon är så olycklig. Men hon älskar Billy och efter 15 månader kommer hon tillbaka för att kräva vårdnaden om honom. Under tiden som Ted har tagit hand om Billy har de båda fått en fin kontakt. En uppslitande vårdnadstvist startar.

Omdöme: Jag har alltid varit svag för ett starkt och välspelat drama, gärna från slutet av 70-talet, men även modernare. Det här är ett typexempel på varför jag är så svag för denna sortens film. Det var inte första gången jag såg den, men trots det lyckas den skapa känslor som består filmen igenom.



Det är med en klump i halsen man sitter och tittar på när Ted Kramer (Dustin Hoffman) får ta hand om sin 7-årige son Billy (Justin Henry) på egen hand när Joanna (Meryl Streep) en dag plötsligt lämnar dem. Ted är en duktig grafisk designer och är helt hängiven sitt jobb. Så pass att han uppenbarligen missat att Joanna är väldigt olycklig.



Tiden går och Ted lär sig undvara mer tid för att vara med sin grabb. Jobbet som var så viktigt får komma i andra eller tredje hand. Nu är det Billy som är viktigast. De två har det inte alltid lätt ihop, men de får det att funka och älskar varandra uppenbarligen väldigt mycket. Det är hjärtskärande utan att bli varken tragiskt eller för sentimentalt.



Då och då dyker de där gyllene scenerna upp som verkligen visar prov på hur en sån här film ska vara. Främst kommer de i form av samspelet mellan Dustin Hoffman och lille Justin Henry, som jag alltid tyckt ger bland de bättre prestationerna av en barnskådespelare. Det är så autentiskt att man inte kan få annat än rysningar när Billy är ledsen, när han är upprörd och inte minst när han känner smärta. Det är till stor del Hoffman och Henry som höjer filmen lite extra till vad den är.



Meryl Streep är med förvånansvärt lite. Överhuvudtaget märker man att fokus läggs på maken, vilket främst gjordes då vårdnaden på den här tiden nästan uteslutande gick till modern. Så här fick man som tittare istället se att en pappa kan vara precis lika bra som en mamma med sitt barn. Men den största orsaken till varför man lägger fokus på pappan med sonen är så klart för att mamman lämnar dem i flera månader. Det är hon som bryter kontakten och behöver finna sig själv. Nu betyder inte det att han är/varit perfekt som make och far. Men det är han som får det att funka och blir en bättre person på köpet.



Trots att Dustin Hoffman och Meryl Streep inte tillhör mina favoriter (fast jag anser att de definitivt tillhör de bästa) så är det underbart att se deras prestationer, inte minst Hoffmans. Streep är alltså inte med så mycket, men är alltid bra. Det är egentligen inte så konstigt att filmen blev nominerad till hela nio Oscars och kammade hem fem av dem. Den vann de tyngsta för bästa film, manlig huvudroll, kvinnlig huvudroll, regi samt manus. Övriga nomineringar var för manlig biroll (Justin Henry), kvinnlig biroll (Jane Alexander) samt foto och klippning. Inte så pjåkigt för en sån här typ av film. Mycket bra. En välförtjänt stark fyra i betyg.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.8

6 kommentarer:

  1. Denna har jag sett såklart, men jag är inte lika begeistrad i den som du. Den är ganska bra, men den kommer inte platsa på min topplista över 70-talsfilmer som jag sett före Decennier...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Henke: Kanske inte topp tio material över de bästa filmerna från 70-talet, men jag tycker den är mycket bra. När en film som man redan tycker är bra sedan tidigare skapar känslor och en "mysighetsfaktor" som denna, då vet man att man har en toppfilm.

      Radera
  2. Jag har för mig att jag gillade Kramer, men hur var det -- fick Meryl någon som helst medkänsla i filmen eller var hon bara en häxa som lämnade familjen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sofia: Hon fick medkänsla, även om karaktären inte alltid förtjänade det. Men Hoffmans karaktär var tydlig med att felet inte bara var hennes och han försökte skydda henne när det blev dags för rättegång.

      Radera
  3. Har bara sett den en gång men minns att den var helt ok.

    SvaraRadera
    Svar
    1. filmitch: Helt ok, låter som en dussinfilm :) Nej, det här är en riktigt bra film i mitt tycke där det mesta är på topp. Fast så är jag lite svag för den här typen av film när den lyckas så här bra.

      Radera