onsdag 1 oktober 2014

Boyhood



Titel: Boyhood
Genre: Drama
Land: USA
År: 2014
Regi: Richard Linklater
I rollerna: Ellar Coltrane, Patricia Arquette, Ethan Hawke, Lorelei Linklater

Handling: En historia om ett frånskilt par som försöker uppfostra sin unge son. Berättelsen följer pojken i tolv år och undersöker hans relation med sina föräldrar när han växer upp.

Omdöme: En bra film ska få mig att känna. Det kan den göra på flera olika sätt. Ett bra manus kan vara ett sätt. En riktigt bra film måste nästan ha ett bra manus. Det här är en film som tyvärr inte har ett riktigt bra manus. Inte på den nivån som jag hade önskat. För konceptet gillar jag väldigt mycket. Det är trots allt något unikt man får ta del av i och med den här filmen.



Att följa en person, ett par personer eller en familj under flera år är inget nytt. Men att filma under tolv år och använda samma skådespelare, det är desto mer ovanligt. Givetvis blir det ännu intressantare när man ska få se barn växa upp. I det här fallet mellan 7 och 18 år. Hur väljer man egentligen skådespelare? Det är ett delikat problem då man inte vill välja ett barn som visar sig tappa intresset eller börjar ta droger eller liknande i tonåren.



Det är två barn vi får följa under uppväxten, en pojke och en flicka. Pojken Mason spelas av Ellar Coltrane och det är han som är huvudkaraktären. Men till en början, ja kanske halva filmen så är systern Samantha med lika mycket. Hon är något äldre än Mason och kommer hänga med ända tills hon flyttar hemifrån. Intressant nog spelas hon av regissörens dotter Lorelei Linklater. Hon lär ha varit den som ville vara med i pappas film från första början, men efter några år ville hon inte vara med längre. Turligt nog fick hon tillbaka intresset igen.



Till en början tycker jag pojken Mason spelas bäst medan Samantha är något svag. Detta blir lite tvärtom längre fram då utvecklingen går åt andra hållet. Hon blir duktigare och han stannar liksom lite på samma ställe. Däremot får karaktären Mason större utrymme än Samantha ju längre in man kommer eftersom han fortfarande bor kvar hemma och av andra skäl. Från början är det nämligen mer av ett familjedrama. Filmen känns då mer genomtänkt än under de senare delarna då det mer känns som man bara vill berätta klart historien om Mason. Vad hände t.ex. med styvsyskonen? Ungefär här kändes det som man började slarva med manuset.



Regissören Richard Linklater hade tidigare gjort ett liknande projekt där man istället fick följa ett pars utveckling i de tre romantiska filmerna Before Sunrise (1995), Before Sunset (2004) och Before Midnight (2013). Skillnaden är så klart att det var uppdelat i tre filmer, det var hopp på nästan tio år och viktigast av allt - man hade tre olika manus. Här har man bara ett och det känns som man borde slagit ihop tre.



Under de tolv åren som man spelade in filmen spelade man in kortfilmer på runt 10-15 minuter för att följa utvecklingen. Man klippte sedan ihop det hela till en fungerande långfilm. Det har man lyckats bra med under förutsättningarna måste man säga. Det blir också en naturlig utveckling på skådespelarna. Ethan Hawke och inte minst Patricia Arquette märker man det på. Och så givetvis barnen som går igenom olika perioder i sina unga liv. Det är ju det som är grejen med filmen. Synd bara att manuset inte kunde engagera en mer. Då hade detta kunnat bli en modern klassiker.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.7

14 kommentarer:

  1. Fuck, tog bort min kommentar för att rätta en massa stavfel och missade ord. och kopierade texten. Trodde jag. Det funkade inte. Kan du lägga in min kommentar igen (med alla skavanker)???

    SvaraRadera
    Svar
    1. Henke: Ouch, haha. Typiskt det där. Har skickat dig ett mejl med din borttagna kommentar.

      Radera
  2. Jag förstår varför du bara delar ut en trea. Om man inte blir gripen och får den speciella känslan då räcker det inte, hur imponerande projektet i sig är.

    Kan det vara så också att du såg filmen efter att ganska många andra sett och hyllat den. Att du liksom nästan var mätt på den redan innan? Det hade nog varit skillnad om du sett den helt fräscht. Eller vad tror du?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jojjenito: Hade inte läst vad andra tyckte mer än att den fått väldigt bra på IMDb. Höll mig borta tills jag hade sett den själv.

      Jag tror att jag hade blivit lite mer tagen av den om jag inte kände till den och inte visste att den blivit hyllad. Men det är precis som du säger, blir man inte gripen av filmen är det svårt att verkligen gilla den. Gillar dock som sagt konceptet.

      Kändes bara som man kunde gjort så mycket mer med manuset när man lyckades med resten. Tror dock de ville hålla det relativt simpelt. Annars hade det lätt kunnat bli för mycket också...

      Radera
  3. Jag kan förstå att andra halvan känns mindre genomtänkt, men kanske det egentligen är tvärtom? Teamet insåg efter ett par år att man ju inte kunde hitta på livsavgörande händelser varje år för ofta är ju inte livet så. Det rullar ju allt som oftast bara på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sofia: Sant, man ska inte ha för mycket krydda. Det gäller att hitta rätt balans. Med det sagt tycker jag det blev lite väl simpelt. Det hade inte behövt vara jättedramatiskt under andra halvan, men mer känslor.

      Radera
  4. Personligen tycker jag att manuset engagerar jättemycket även om det "bara" lunkar på. Jag tycker det var skönt att se en film som handlar om "bara" livet och som låter livet vara så "bara" som det ibland kan vara.

    Men en trea från dig är ju inte fy skam, även om jag förstår om du haft höga förväntningar på filmen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fiffi: En film om "bara" livet är inte helt fel. Och det var också det jag förväntade mig. Problemet var att man inte gjorde så mycket med situationerna. Det fanns mer att hämta kände jag. Man gick liksom inte på djupet som jag önskar att man hade gjort. Då hade filmen haft något att engagera sig i. Åtminstone för mig personligen.

      En trea är lite svagt till en så hyllad film. Men det var så jag kände när man närmade sig slutet och filmen sedan slutade. Den växer dock lite i efterhand, men främst är det konceptet som är så häftigt att man inte kan ogilla filmen ;)

      Radera
    2. En liten reflektion: en tretimmarsfilm som egentligen inte handlar om nånting (aningens överdrivet men jag tror du förstår vad jag menar) och som lyckas hålla intresset och tempot uppe genom hela filmen och när den väl är slut undrar man vart tiden tog vägen - det kan inte vara helt lätt att lyckas med det. Det är häftigt det med :)

      Radera
    3. Fiffi: Jag fick iofs lite ont i huvudet och rejät ont i nacken. Fast det kan ha haft att göra med andra faktorer ;) Kändes som en tretimmarfilm för mig :D

      Radera
    4. För egen del kändes det som "What? Redan slut....?"

      Radera
    5. Fiffi: Slutet kom ganska väntat och det kändes skönt att den äntligen var slut :)

      Radera
  5. Jo, du pratar mycket om manuset och fokuserar då på handlingen. Jag tror att vissa manus kan vara bra även om de inte har en krsipig handling. För mig, som älskade denna film, handlar det mer om ett flow, en känsla och karaktärerna. Sen att jag vet att manus anpassades allt eftersom skådespelarna växte upp gör bara att filmen växer i mina ögon. Det blir som en blandning mellan fiktionen och skådespelarnas innersta. På samma sätt som för Before-trilogins andra och tredje delar.

    Jag gillar det men jag kan förstå att alla inte gillar att det är så löst i hullet!

    Och du, jag undrar också hur det gick för styvsyskonen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Henke: Du har rätt, det behöver inte vara fel med att de anpassar och improviserar manuset på vägen. Det hela blev mer vardagligt och kanske kan man se det som att de hittade sig själva, både barnen och de vuxna. Arquette hade ju ingen lycka med män så när hon inte hade någon blev det lugn och ro för henne. Och barnen fick sin identitet, precis som det är i verkliga livet.

      Ja, det där med styvsyskonen (skrev halvsyskonen men det skulle så klart vara styvsyskonen - ändrat) tyckte jag var ett tecken på att manuset inte var komplett. Fast det fixade de med tidshoppen. Ett år senare hade allt kanske löst sig med dem och så. Men det var en av de intressantare sakerna jag gärna ville se mer av.

      Klart intressant projekt, men som film lämnade den en del att önska för mig personligen.

      Radera