torsdag 6 november 2014

Kreuzweg



Titel: Kreuzweg / Stations of the Cross / Marias väg
Genre: Drama
Land: Tyskland
År: 2014
Regi: Dietrich Brüggemann
I rollerna: Lea van Acken, Franziska Weisz, Lucie Aron, Florian Stetter

Handling: En ung katolsk flicka ställs inför stora frågor om liv, död och tro i detta drama som, trots premisserna, inte saknar humoristiska inslag.

Omdöme: När det kommer till religiösa filmer är jag minst sagt försiktig. Försiktig då det lätt kan bli olidligt att sitta sig igenom en sådan film med fanatiker som brister ut i sång och försöker övertyga alla om sin tro. Sen finns det religiösa filmer som faktiskt har något att berätta. Även om detta är en starkt religiös film så är den gjord på ett sådant sätt att den blir fascinerande.



För regin står Dietrich Brüggemann som tillsammans med sin yngre syster Anna Brüggemann skrivit manuset. Ett manus som vann Silverbjörnen på Berlins filmfestival. Filmen är indelad i runt femton kapitel och varje kapitel inleds med ett religiöst citat. Till en början tycker jag inte citaten har så mycket med vad man får ta del av, men ju längre in man kommer, ju mer stämmer de överens. Eller så är det att man inte tänkte på det lika mycket inledningsvis.



Varje kapitel är filmat i en enda lång tagning på runt tio minuter vardera. Detta var minst sagt oväntat, men redan i första kapitlet fastställs detta med mycket dialog och en fixerad kamera. I centrum finner vi Maria (Lea van Acken), en 14-årig flicka vars konfirmation snart ska äga rum. Hennes mamma (Franziska Weisz) är djupt religiös och oerhört strikt. Maria tror på det hon gör, men känner sig väldigt ensam i sin religiösa resa. Familjens au pair Bernadette (Lucie Aron) är den enda Maria får stöd av.



Att det här är en tung film råder inget tvivel om. Den lättas upp av snyggt tajmad humor som inte alltid är så rolig för karaktärerna, men som blir det för tittaren med tanke på inte minst mammans fanatiska övertygelse. Det är ofta smärtsamt att se Maria lida och inte blir det bättre av de långa tagningarna. Det är en fascinerande och högst intressant film. Med detta sagt är det inget man känner för att se om. Det är inte direkt underhållande om man säger så. Men det betyder inte att det blir sämre för det. Tänkte förresten en del på en annan tysk film med religiösa inslag i Requiem (2006), även om de skiljer sig åt i stilen.



De olika kapitlen håller lite blandad kvalité. Sällan är det dåligt, men vissa är helt klart bättre, starkare än andra. Några sticker helt enkelt ut mer än andra och gör det hela till en ganska unik filmupplevelse. Det är definitivt inte för alla. Vissa kan nog känna sig uttråkade av de långa tagningarna, andra kan tycka att det blir för mycket religiöst snack. Men att följa Marias väg fann åtminstone jag klart intressant. Man får inte heller glömma de fina prestationerna med Lea van Acken i spetsen, tätt följd av Franziska Weisz.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7

---

Om visningen: Framme i god tid till visningen på Grand. Inte mycket människor på plats, men några sitter och väntar och studerar festivaltidningen. Efter en stund hör jag hur någon (en festivalbesökare) frågar volontärerna hur många som ska se filmen. Tycker mig höra "38", vilket låter väldigt lite då salongen har runt 200 platser (211) och vad jag vet blivit kritikerrosad.

När så volontärerna kliver in i salongen innan de börjar insläppet är det runt en kvart kvar innan filmen ska börja. De första ställer sig i kö och jag ställer mig snart bakom dem. Hör hur några i kön diskuterar filmen "The Hangover" och dess uppföljare och tänker för mig själv att det kanske inte är den sortens film man snart kommer få se.

När insläppet ska till att börja reser sig några som suttit och väntat och ställer sig i kön. En av dem, en äldre herre, tränger sig givetvis framför mig. Har svårt att hålla mig för skratt då kön är på kanske fem personer, inklusive mig vid den här tidpunkten. Ingen idé att bli upprörd helt enkelt.

Man märker att volontärerna är ganska gröna då de inte riktigt vet hur de ska sköta insläppet. En tredje volontär säger åt de två att dela upp sig så att den ena tar de med "festivalkort" och den andra med "biljetter". Eftersom jag har biljett går jag fram till tjejen som ska riva biljetterna. Självklart visar jag även upp mitt festivalkort eftersom man alltid gjort så och man inte ska bli insläppt utan kort. Volontären har ingen aning vad hon ska göra och tittar på mig som om jag vore från en annan planet. Jag säger då att man måste visa upp kortet för att bli insläppt. Då kommer den tredje volontären, som uppenbarligen varit med förr, och säger till de två vid insläppet att alla måste visa kort. Jag får min biljett riven och kan traska in i salongen.

Det visar sig att det mycket riktigt är väldigt lite folk på visningen. Siffran 38 som jag tyckte mig höra i foajén kan mycket väl stämma. Orsaken kan vara att inte så många vill se en tung, religiös film. Eller för att över 500 personer gick och såg svenska filmen "Gentlemen" på Skandia...

4 kommentarer:

  1. Vilket spännande val som första film på festivalen. Inte ett helt självklart val kanske men även om denna film inte lockar mig något nämnvärt så lockar den mer än Gentlemen ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fiffi: Det var en av de filmer jag ringade in från början. Det var något som lockade mig, även om det var högst osäkert vad jag egentligen skulle få se.

      Radera
  2. Alltid en fröjd att läsa dina berättelser om hur visningen, och KÖANDET, gick till. Jag valde att se den koreanska A girl at my door vid denna tidpunkten. Inlägget på den kommer på lördag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Henke: Det är en del av festivalgåendet, men alltid lika frustrerande eller charmigt, beroende på humör och hur man väljer att se på det hela ;)

      Radera