tisdag 11 november 2014

Mommy



Titel: Mommy
Genre: Drama
Land: Kanada
År: 2014
Regi: Xavier Dolan
I rollerna: Anne Dorval, Antoine-Olivier Pilon, Suzanne Clément, Patrick Huard

Handling: En mamma som nyligen blivit änka fostrar sin våldsamma son på egen hand. Hon får upp nytt hopp när en mystisk granne blir en del av hushållet.

Omdöme: Detta var min första film av kanadensaren Xavier Dolan. Jag kände till honom sedan tidigare då han blivit uppmärksammad som en stor talang. Detta blev hans femte långfilm som regissör vid 25 års ålder. Bara det i sig är så klart imponerande.



Handlingen följer mamman Diane 'Die' Després (Anne Dorval) som hämtar sin son Steve (Antoine-Olivier Pilon) från ett vårdhem. Det visar sig att han har svårt med temperamentet, men är annars en charmig tonåring. Snart bekantar de sig med grannen från andra sidan vägen, Kyla (Suzanne Clément). Hon är en stammande lärarinna som tagit ett sabbatsår av oklar anledning.



Kyla blir den som håller ihop "familjen" så att säga. Hon blir Dies väninna samtidigt som hon ger Steve privatlektioner, även om han inte är så lätt att kontrollera. De tre blir som en familj efter ett tag, trots att Kyla har både make och barn som hon förvisso inte verkar vilja vara med. Uppenbarligen har något hänt henne som fått familjen att flytta och släppa allt. Hon blir en perfekt allierad med Die och Steve. De tre ihop är nämligen minst sagt dysfunktionella, även om Kyla är mest "normal" av de tre.



Det är väldigt svårt att komma in i filmen fullt ut. Det är något som liksom tar emot. Är det karaktärerna som är lite för "out there"? Är det handlingen som inte greppar tag i mig? Eller är det den jäkla fixeringen av regissören att behålla kanterna svarta? Man använder alltså inte hela skärmen, hela synfältet och det gör att det hela ser ut som det är filmat med en mobilkamera (på höjden) fast i bra kvalité. Förstår inte riktig vitsen med det hela, även om det ska ge effekt vid två tillfällen. Det gör det bara till viss del eftersom det alltså stör under hela filmen. (Exempel på hur det såg ut hittas längre ner.)



Man har valt ut ett par låtar under filmens gång som ska hjälpa scenerna, höja dem. Här tycker jag det ger blandat resultat. Vissa låtar ger inte mycket medan andra är klart passande och stämningshöjande. De två jag tycker funkar klart bäst är "On ne change pas" med Celine Dion och den instrumentala "Experience" av Ludovico Einaudi. Dessa två låtar står även för två av de tre bästa scenerna i filmen. Den tredje är när Die, Steve och Kyla för första gången sitter och äter middag.



Filmen vann Jurypriset på Cannes filmfestival och är Kanadas Oscarsbidrag. Men är det här en bra film? Den är mer bra än dålig, den saken är säker. Den har både roliga som gripande partier, men det finns även saker som borde gjorts bättre för att allt skulle falla på plats.

Just det, Antoine-Olivier Pilon som spelar sonen Steve påminner om en blandning av Anthony Michael Hall från Weird Science (1985) och en ung Boris Becker, vilket man så klart bara måste notera...


Så här såg det ut på duken. Bilden centrerad i mitten och brett svart på båda sidorna.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
2 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.3

---

Om visningen: På väg till visningen behöver jag gå på toaletten. Inga problem, det tar jag inne på Skandia-biografen där det finns en toalett i foajén. Problemet är bara att när jag närmar mig biografen ser jag en stor flock med människor som är på väg ut från biografen via bakvägen. Visningen innan, en Red Carpet-visning av en film jag ska se senare i veckan har precis slutat. Dålig tajming! För att inte höra vad de tycker om filmen pluggar jag in hörlurarna och sätter på lite musik.

Väl inne i foajén ser det lugnt ut. Men, till toaletten är det kö! Och det finns ju bara en gemensam toalett i foajén. Resterande toaletter finns inne vid salongen (efter biljettinsläppet), men då är det för sent. Då missar man ju att få en bra plats.

Några minuter senare och det börjar bildas köer till visningen. Great! Som tur är är det en stor salong så det löser sig, tänker jag. Efter att snabbt ha uträttat mina ärenden kliver jag ut från toaletten och ser att kön till toaletten nu är på minst femton, om inte tjugo minuter med tanke på att det tog nästan en kvart innan jag kom in och då var det endast sex personer framför mig.

Jag ställer mig i en av köerna till salongen och bara en kort stund senare börjar insläppet. Då är det ungefär 25 minuter kvar till filmstart. Det blev allt bra tajming trots allt.

Väl inne i salongen finns det fortfarande gott om platser. Många står ju fortfarande och köar till toaletterna... Skönt nog går resten av vistelsen smärtfritt. Platsen är toppen, filmen rullar på som den ska och alla sköter sig (förutom att någon två gånger "släpper" otrevlig gaslukt som man inte vill känna).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar