söndag 2 november 2014

The Magdalene Sisters



Titel: The Magdalene Sisters / Magdalenasystrarna
Genre: Drama
Land: Irland/Storbritannien
År: 2002
Regi: Peter Mullan
I rollerna: Anne-Marie Duff, Nora-Jane Noone, Dorothy Duffy, Geraldine McEwan

Handling: Tre unga irländska kvinnor kämpar för att inte förlora sin själ medan de försöker uthärda avhumaniserande övergrepp som intagna hos Magdalenasystrarna under 1960-talet.

Omdöme: Det kan ofta vara bra att inte veta något om handlingen, men i vissa fall kan det vara avgörande för ens inställning och om man ens väljer att se filmen. I det här fallet hade jag fått för mig att det skulle handla om tre systrar på en internatskola av något slag. Istället är det historien om tre unga kvinnor (och många fler visar det sig) som skickas till de hårda Magdalenasystrarna av sina föräldrar. Föräldrarna vill att de ska vara goda katoliker och det kan de uppenbarligen inte vara i det "fria" samhället på 1960-talet.



För regin står Peter Mullan som jag kände igen från den starka och bra festivalfilmen Tyrannosaur (2011) där han har huvudrollen. Här står han alltså bakom kameran och har skrivit manuset, men dyker även upp i en scen som far till en av de andra intagna tjejerna. Det hela är inspirerat av händelser som drabbade runt 30.000 irländska kvinnor.



Man kan säga att filmen är en inblick i vad huvudpersonen i Philomena (2013) fick gå igenom. Hon hade lika gärna kunnat vara en av kvinnorna som porträtteras här, inte minst de vars nyfödda barn tas ifrån dem. Det är ingen munter historia, men en viktig sådan för de drabbade. För enligt regissören får de en slags upprättelse i och med filmen, att deras historia berättas och inte bara tystas ner.



Omständigheterna för de intagna är minst sagt tuff. Det är som ett kvinnofängelse där systrarna är som fångvakter och allra värst är syster Bridget (Geraldine McEwan) som är huvudansvarig, som en fängelsedirektör. Gör de intagna minsta fel straffas de, med t.ex. piskrapp eller att de tvingas raka av sig håret - med våld om så krävs. Förödmjukelse förekommer också och det finns ingen de kan vända sig till. De måste hålla ihop och vara starka, men så lätt är det inte. Vad har de att kämpa för? Vissa blir smått galna och inte blir man överraskad.



Det är med blandade känslor man tar sig igenom filmen. För den är välgjord, välspelad, stark och berättar en viktig historia. Samtidigt känner man en stor orättvisa och uppgivenhet. Varför föräldrarna valt att placera sina döttrar här är en gåta. Visst kan vissa ha förtjänat det mer än andra, men då det inte handlar om en kortare period utan åratal så förstör det så många liv. Filmen är kompromisslös och ger en inte mycket andrum och ger inte så mycket hopp. Man får t.ex. inte ta del av några drömmar eller liknande som hade varit ett välkommet inslag och lättat upp stämningen en del. På så sätt är den hänsynslös och ger tittaren en psykologisk anspänning man helst slipper. Därför går filmen personligen inte riktigt hem, även om den berättar det som det var.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.8

---



Filmen vann det fina Guldlejonet på Venedigs Filmfestival år 2002.

4 kommentarer:

  1. Om jag tolkar dig rätt är den alltså egentligen _för_ bra? ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sofia: Hmm, det var en intressant tolkning ;) Den är snarare för cynisk och inger inte mycket hopp. Det är förvisso inte fel i sig då den berättar det så som det var. Personligen hade jag dock velat känna lite mer värme.

      Radera
  2. Ska jag se om vid tillfälle då det var en mycket bra film

    SvaraRadera
    Svar
    1. filmitch: Se om? Det var djärvt. För egen del känns det som det räckte med en gång. Inte för att den var dålig, men för att den inte direkt är "happy". Blir lite jobbigt att se om en sådan film om man inte tycker att den är jättebra.

      Radera