fredag 14 november 2014

Whiplash



Titel: Whiplash
Genre: Drama
Land: USA
År: 2014
Regi: Damien Chazelle
I rollerna: Miles Teller, J.K. Simmons, Paul Reiser, Melissa Benoist

Handling: Ledd av en skoningslös instruktör söker en ung och talangfull trummis efter perfektion till vilket pris som helst, till och med sin egen mänsklighet.

Omdöme: Andrew (Miles Teller, duktig i trevliga The Spectacular Now) är en lovande trummis som gillar gammal jazz och som går på en fin musikskola i New York. Där får han en dag chansen att spela med skolans och landets bästa band. Enda kruxet är att instruktören Fletcher (J.K. Simmons) är en stenhård jäkel. Han accepterar inte minsta lilla fel i hans öron. De som inte klarar trycket ersätter han i ett nafs med de som varit reserver.



Andrew vet vad han vill och jobbar hårt för det. Han vill inte bara bli bra, han vill bli en av de stora. Det är inga låga mål han sätter upp. Hans far Jim (Paul Reiser) jobbar som lärare och hans mamma lämnade dem när Andrew var liten. Nu kliver en annan kvinna in i hans liv i form av tjejen Nicole (Melissa Benoist) som han börjar umgås med. Men frågan är om Andrew klarar av att ha en relation samtidigt som han vill uppnå sitt högt uppsatta mål...



Först och främst är jazz inte mitt dagliga musikval om jag får välja. Med det sagt tycker jag inte det är dåligt och en del kan vara klart trevligt att ha i bakgrunden. Dock är det sällan jag tycker det verkligen är bra så att det skulle höja en filmupplevelse. Å andra sidan är det mest övande här och musiken blir då (oftast) sekundär.



Att Fletcher pressar sina elever och i synnerhet Andrew för att han vill att de ska få ut sin maximala potential, det tycker jag är ganska tydligt från början. Att han bara skulle vara en dåre som får vara i den position han är i, det skulle inte riktigt synka (även om det hänt). Nej, det är upp till Andrew att pressa sig själv och klara av att ta sig igenom det minst sagt tuffa elddopet.



Jag vet inte, jag känner inte riktigt fullt ut under filmens gång som man borde göra när det blir sådana situationer som uppstår här mellan Andrew och Fletcher. Kanske är det för att jag aldrig riktigt sympatiserar med Andrew som är lite för självupptagen. Det finns flera exempel på det. En är när han, pappa och några vänner (Andrews farbrors familj?) sitter och äter middag. Andrew vill ha all uppmärksamhet och tror han är bättre än sönerna. Samma sak när han inte visar respekt för de andra trummisarna. Det är en sak att tycka att man är bättre, men du behandlar ändå andra schysst. Han är helt enkelt ingen lagspelare, vilket han kanske inte behöver vara. Han är helt enkelt målmedveten. Tyvärr biter det inte på mig när han beter sig illa på vägen.



Sen finns det några mindre realistiska incidenter som gör att det hela känns mindre trovärdigt på något sätt. Visst är det en film och om man känner starkt för den bortser man säkert från dessa mindre skavanker. Men jag kan inte komma över krocken och efterspelet som känns minst sagt overkligt. Men visst, det skulle kunna hända i extremfall. Men sen har man sista scenen. För att inte spoila tar jag det i en spoilertext. Markera för att läsa innanför spoilertaggen.

*SPOILER* Att Fletcher på en stor jazzfestival skulle bjuda in Andrew som trummis och sedan inte ge honom häftet till den nya låten bara för att skämma ut honom, sänka honom, det funkar inte på mig. Han sänker ju även sig själv som inte har koll på sin trummis. För att inte tala om bandet och uppträdandet som blir lidande. Om man istället tolkar det som att han gör det för att sporra Andrew till stordåd så visst, men då bryr han sig inte om uppträdandet går åt skogen. *SPOILER*



Angående själva slutet, som utan tvekan är filmens höjdpunkt, så hade jag velat se allt spelas upp i en enda tagning. DET hade varit ett riktigt imponerande avslut. Förstår att det hade varit svårt att genomföra, men då hade man också blivit imponerad av filmen och inte minst prestationen av trummisen. Slutet höjer definitivt filmen ett halvt snäpp, så det tackar jag för.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.7

---

Om visningen: En utsåld visning på Grand 1. Möter upp Henke en stund innan som tar något att äta (jag har precis ätit innan då jag hade gott om tid utan att ha något att göra). Vi går sedan till biografen där det redan bildats en liten kö så vi ställer oss i den. Med på visningen ska även Jojje och en Johan som Henke känner.

När vi står i kön får vi veta att visningen innan har ett Face2Face som drar ut på tiden. Samtidigt börjar kön växa, både på längden och bredden. En del går nämligen förbi kön och ställer sig vid sidan där man även kan sitta. Eftersom man vill ha "de bra platserna" vill man komma in bland de första.

Jojje ansluter och efter ett tag är det dags för volontärerna att börja släppa in. Skönt nog har de släppt ut de från visningen innan via nödutgången, vilket givetvis är helt rätt då det alltid blir kaosartat i foajén på Grand, inte minst när det är utsålt.

Volontärerna delar upp sig och likaså gör kön. Jag och Henke går åt höger, Jojje till vänster. Vi får våra platser, skönt! Henke håller en plats åt Johan som ska handla något lite snabbt. Under tiden kommer minst sex-sju personer och frågar om platsen är ledig. Henke är nu som Elaine i ett avsnitt av "Seinfeld" när hon ska sjasa bort folk som vill ta hennes vänners platser, haha. Johan kommer till slut ganska lagom innan filmen hunnit börja.

Visningen går sedan bra utan besvär, förutom en sak - någon lägger "kafferapar" var tionde minut ungefär. Mycket otrevlig lukt som man måste värja sig emot. Efter filmen förstår jag av snacket att sällskapet är klart mer tagna av filmen. "Bästa filmen på festivalen" hör jag, "en mittenfilm för egen del", säger jag...

4 kommentarer:

  1. LOL. Underbart med dessa små historier om hur köandet och visningen gick. Jag tänkte inte specifikt på Elaine igår men du har helt rätt. Precis så var det.

    Tack för igår förresten! Det var trevligt.

    Jag väntar med att läsa din revy på filmen till jag skrivit min egen text.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Henke: Haha, ja det är kul att skriva om det hela och vad man noterar. Vissa gånger hänger man upp sig på något, andra gånger flyter allt på.

      Tack själv! Alltid trevligt med sällskap på festivalen.

      Radera
  2. Angående din spoilertext, så var det en twist som jag svalde helt. Blev överraskad på ett positivt sätt. Trodde inte Fletcher var en sån psykopat men det var han. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jojjenito: Fletcher "sweet talkade" honom på restaurangen, men visade sedan sitt rätta ansikte på slutet ;)

      Det är synd när man överanalyserar saker och inte bara låter det vara. Men så blir det oftast när man inte känner starkt för en film. Dock går det inte att värja sig mot slutet.

      Ska nog se om den innan Oscarsgalan då den absolut var bättre än en dussinfilm.

      Radera