lördag 31 januari 2015

Scent of a Woman



Titel: Scent of a Woman / En kvinnas doft
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 1992
Regi: Martin Brest
I rollerna: Al Pacino, Chris O'Donnell, Philip Seymour Hoffman, James Rebhorn

Handling: Den unge studenten Charlie skall som extrajobb ta hand om den egensinnige, pensionerade och dessutom blinde överstelöjtnanten Frank Slade över Thanksgiving-helgen i dennes hem. Slade har dock sina egna planer - han tar med Charlie till närmaste flygplats för att flyga till New York. Slade har bestämt sig för att verkligen leva ut.

Omdöme: Efter två filmer som Beverly Hills Cop (1984) och Midnight Run (1988) bytte regissören Martin Brest lite inriktning när han gjorde detta drama som gav Al Pacino sin första Oscar för rollen som Frank Slade. Dessutom blev både filmen och Brest (bästa regi) nominerade, men förlorade till Clint Eastwood och hans Unforgiven (1992).



Filmen har två historier och två karaktärer. Den ena står Charlie Simms (Chris O'Donnell) för, en duktig 17-årig student som med hjälp av ett stipendium går på den fina skolan Baird. Där blir han vittne till en händelse som involverar rektorn på skolan Mr. Trask (James Rebhorn). Tillsammans med det andra vittnet, rikemansbarnet George Willis Jr. (Philip Seymour Hoffman) står han inför ett tufft beslut - att tjalla eller att inte tjalla. Problemet för Charlie är att han inte har någon som kan stödja honom (främst med finansiella muskler).



Den andra står Frank Slade (Pacino) för. Han är en pensionerad överstelöjtnant som inte alls är lätt att ha att göra med - och blind. Släktingarna han bor hos ska resa bort över Thanksgiving-helgen och Charlie tar chansen att tjäna lite pengar genom att vara hans personliga assistent. Men vad han inte räknat med är att Frank tar med honom till New York för en oförglömlig helg. På vägen kommer Charlie lära sig ett och annat om livet som kanske kan hjälpa honom att fatta ett beslut med sitt dilemma på skolan. Samtidigt kan Charlie vara den enda som kan rädda Frank innan helgen är över.



Det blir en slags male-bonding mellan Frank och Charlie över långhelgen i New York. Till en början beter sig Frank som ett praktsvin och behandlar Charlie illa. Givetvis förändras hans attityd med tiden när de umgås lite mer. Frank är nämligen en hejare på att snacka, även om han i många fall pratar för mycket och säger saker folk inte vill höra. Han har även planerat helgen och berättar vad som väntar för Charlie över en middag. Samtidigt delar Charlie med sig av sitt problem på skolan som tynger honom.



Filmen har lite svårt för att verkligen övertyga under den långa speltiden på 2.30. Det är nämligen som så att det bästa med filmen nästan är det som sker på skolan. Själva utflykten till New York är givetvis det som tar upp mest utrymme då Pacino får briljera. Men det är när Philip Seymour Hoffman (i en av sina allra första roller) är med som filmen lyfter. Är det en tillfällighet? Har det att göra med Hoffman? Eller är det så enkelt att denna del av historien funkar bäst? Förmodligen en kombination då Pacino spelar en skrikig roll medan Chris O'Donnell känns väldigt trist och ger inte Pacino någon match.



Lite för lång, lite tempofattig på sina håll, en för svag motspelare till Pacino i O'Donnell och fokus på lite fel ställen gör att filmen inte ens är bland mina tio favoritfilmer från året. Givetvis inte en dålig film och i många avseenden småmysig, välspelad och med en del moraliska tankeställningar. Trots det når den alltså inte hela vägen för egen del. Pacino har gjort flera bättre prestationer, men denna gav honom alltså Oscarn. Men så är det ibland. Man måste ha lite flyt med vilka utmanarna är när man själv är nominerad...

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0

fredag 30 januari 2015

A Bronx Tale



Titel: A Bronx Tale / I skuggan av Bronx
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1993
Regi: Robert De Niro
I rollerna: Robert De Niro, Chazz Palminteri, Lillo Brancato, Francis Capra, Joe Pesci

Handling: Calogero är son till busschauffören Lorenzo med sicilianskt ursprung, som växer upp i Bronx, New York, på 60-talet. Han dras till kvarterets maffiaboss Sonny, som tar pojken under sina vingars skydd. Pappan försöker få sonen att sluta umgås med de kriminella, men utan framgång.

Omdöme: När man tänker på Robert De Niro är det svårt att inte tänka på hans roller som italiensk maffiakille. Här gör hans sin regidebut med manus av Chazz Palminteri baserat på hans pjäs. Både De Niro (som pappa Lorenzo) och Palminteri (som maffiabossen Sonny) syns i filmen som de två männen som hamnar mellan pojken Calogero när han växer upp i Bronx på 60-talet.



Första halvan av historien utspelar sig 1960 då Calogero (Francis Capra) är 9 år gammal. Familjen bor precis intill en bar som ligger på hörnet och styrs av Sonny (Palminteri). Lille Calogero har svårt att hålla sig undan då nyfikenheten tar överhanden. Han ser upp till Sonny, men hans far Lorenzo (De Niro) säger om och om igen att hålla sig borta därifrån. Calogero lyssnar inte och snart tar Sonny in honom och behandlar honom som sin egen.



När andra halvan drar igång har det gått åtta år. Året är nu 1968 och Calogero (Lillo Brancato) har blivit 17 år. Sonny fortsätter sin verksamhet och Calogero försöker balansera sin skolgång med det han lär sig "på gatan". Calogero hänger med sina barndomskompisar, men det börjar bli uppenbart att det inte kommer sluta väl för dem. Inte minst då deras avsky gentemot de svarta som flyttat in i grannkvarteret börjar trappas upp. När Calogero träffar en svart tjej och känslor uppstår står han inför ett par tuffa val och inget kommer vara sig likt...



Jag hade sett filmen en gång tidigare och gillade den då, även om jag inte kom ihåg något från den. Det var därför skönt att kunna konstatera att det är en bra film. Det är en fin historia som berättas där jag speciellt gillar de små sakerna som kanske inte verkar ha betydelse i början, men som senare kan dyka upp. Filmen får därför ett skönt flyt och berättarrösten av den äldre Calogero funkar bra.



Filmen har mycket av det typiskt italienska man känner igen från andra filmer. Det är familjen, hedern, att växa upp och den första kärleken bland annat. Filmen har ett trevligt soundtrack som uteslutande består av 50- och 60-tals låtar. Den har scener där filmen blixtrar till utan att man hinner reagera, precis som det ska vara i den här typen av filmer.



Vad den lyckas extra bra med är att inte ha några svackor. Från första till sista scenen flyter det hela på och man får en rakt igenom trevlig berättelse. Den har både humor, värme och spänning, men ger även några viktiga lektioner i vad som är viktigt här i livet. Även om De Niro lyckats med sin regi måste även Chazz Palminteri nämnas då hans historia (baserad på hans egen uppväxt) gör filmen till vad den är.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.8

torsdag 29 januari 2015

Dazed and Confused



Titel: Dazed and Confused
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1993
Regi: Richard Linklater
I rollerna: Jason London, Matthew McConaughey, Ben Affleck, Milla Jovovich

Handling: Året är 1976 och platsen en stad någonstans i Texas. Det är sista skoldagen innan sommarlovet drar igång och kvällen ägnas åt att åka runt i bilar, dricka öl och röka marijuana.

Omdöme: Vissa filmer blir så mycket bättre om igenkänningsfaktorn är hög. Det här är en sådan film. Åtminstone kan jag tänka mig att de som var unga på 70-talet och känner igen sig när de ser filmen tycker den blir lite bättre. Själv har jag varken en stark koppling till tidsperioden, musiken eller den toleranta attityden till droger. Med det sagt kan man ändå uppskatta en film som denna.



Det är slutet av maj, året är 1976 och killarna och tjejerna i övre tonåren ser fram emot sommaren. Då det är sista skoldagen innan sommarlovet planeras en stor fest. Men innan kvällen ska de yngsta nollas av de äldsta (seniorer). Killarna ska bli slagna med slagträn i baken och tjejerna ska bli förolämpade. En av seniorerna är O'Bannion (Ben Affleck) och han tar det hela väldigt personligt. Det är hans uppdrag denna dag att nolla de unga - ordentligt.



Ungdomarna driver mest runt i sina muskelbilar och försöker fixa öl och gräs. Skolans quarterback i amerikansk fotboll Pink (Jason London) är inte säker på om han ska fortsätta i laget nästa säsong, speciellt som lagets tränare kräver att alla spelarna ska skriva under en lapp där de lovar att inte dricka, knarka eller hålla på med andra olagliga aktiviteter. Sen har vi Wooderson (Matthew McConaughey), den coole äldre killen som gått ut skolan och jobbar sen några år tillbaka, men som gillar yngre tjejer och hänger med Pink och grabbarna.



Historien tar oss i princip igenom ett dygn där allt och inget händer. Det är många karaktärer man får lära känna och de flesta funkar bra. Man har lyckats klart bra med rollbesättningen där det är extra kul att se McConaughey dyka upp efter nästan halva filmen och bara spela cool. Det händer egentligen inte så värst mycket om man vill ha dramatik, utan man får mer en inblick i hur det var att vara ungdom i 70-talets USA med allt vad det innebär. Hade hoppats på att filmen skulle bli snäppet bättre än när jag såg den första gången, men stabil och värd att se är den allt. Ligger på gränsen till en svag fyra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.7

onsdag 28 januari 2015

The Theory of Everything



Titel: The Theory of Everything
Genre: Drama/Romantik
Land: Storbritannien
År: 2014
Regi: James Marsh
I rollerna: Eddie Redmayne, Felicity Jones, David Thewlis, Emily Watson

Handling: Bara 21 år gammal fick Cambridge-studenten Stephen Hawking beskedet att han drabbats av en sjukdom som angriper hans motoriska funktioner, hans tal och rörelseförmåga. Han har två år kvar att leva meddelar läkarna. Men Stephen vägrar att acceptera sitt öde och med obrutet stöd från sin unga hustru Jane kämpar han mot sjukdomen för att kunna slutföra sin doktorsavhandling. Femtio år senare bidrar Stephen Hawking i högsta grad fortfarande till förståelsen av vår värld som en vetenskapens frontfigur.

Omdöme: Att det här var en film jag inte direkt såg fram emot att se hade dels att göra med ämnet som inte direkt lockade, dels med att Eddie Redmayne axlar huvudrollen. Jag hade väldigt svårt för honom i My Week with Marilyn (2011) där han var minst sagt motbjudande - inte karaktären utan han rent utseendemässigt. Men, det är också därför han fick denna roll som Stephen Hawking. Han är nämligen helt klart passande för rollen.



Filmen överraskar mig på ett positivt sätt inledningsvis. Historien om Stephen Hawking och hans kärlek Jane (Felicity Jones) är fin och när han drabbas av sin sjukdom blir det intressant att följa livskampen, men framförallt en annan sak. Det är Janes roll i det hela. Hon är som ett helgon som är starkare än de flesta skulle vara i den situationen. Det känns även som det är hennes förtjänst att Stephen får det liv han får och inte bara ger upp när det är som jobbigast.



När filmen går in i den andra halvan känner jag att fokus skiftar en del från Stephen till Jane. Inget fel i det, men nu hamnar filmen i en svacka som den har lite svårt att ta sig ur. Man tar med alldeles för lite av Stephen Hawkings prestationer och upptäckter. Istället är det familjesituationen som behandlas. Det saknas helt enkelt en dimension eller två som man borde fått med för att göra historien bredare och djupare. Filmen tappar helt klart under andra halvan. Det känns som den första halvan är mer genomtänkt med finare scener, mer liv om man säger så. Den har även ett mer tilltalade bildspråk som nästan helt försvinner under andra halvan.



Eddie Redmayne funkar klart bra i rollen som Stephen Hawking, även om det är en tacksam roll att spela. Det är en sån där drömroll för varje skådespelare. Det jag gillar mest med prestationen är att jag inte behöver störa mig på Redmaynes utseende. Han ÄR Stephen Hawking och det funkar bättre i hans fall. Felicity Jones å sin sida var en trevlig bekantskap då jag inte sett henne tidigare. Hon är också klart stabil filmen igenom och får en nästan lika stor roll som sin manliga motpart. Ett minus är dock att båda i princip inte verkar åldras under filmens gång, vilket inte direkt är skådespelarnas fel. Samtidigt är filmen dålig på att berätta hur lång tid som gått under filmens gång, något som stör en del och borde gjorts bättre. Ett gott hantverk, men lite för ordinär.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.8

tisdag 27 januari 2015

A Most Violent Year



Titel: A Most Violent Year
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 2014
Regi: J.C. Chandor
I rollerna: Oscar Isaac, Jessica Chastain, Albert Brooks, David Oyelowo

Handling: Året är 1981, ett av de statistiskt sett våldsammaste åren i New Yorks historia. En immigrant och hans familj försöker expandera sin affärsverksamhet och dra nytta av de möjligheter som dyker upp, under en tid då stadens korrupta natur hotar att förstöra allt de har byggt upp.

Omdöme: Regissören och manusförfattaren J.C. Chandor har här gjort sin tredje film efter hans bra och tillfredsställande Margin Call (2011) som gav honom en Oscarsnominering för bästa manus, och All Is Lost (2013) som gav kompositören Alex Ebert en Golden Globe för den fina musiken.



New York är skådeplatsen, året är 1981, ett mycket brottsfyllt år i dess historia. Man skulle kunna tro att det är verklighetsbaserat, men så är inte fallet. Äkthetskänslan går dock inte att ta miste på. Det här är lite av en old school-film som inte försöker vara cool eller förlitar sig på en massa flashigheter med snabba klipp och krystade handlingar av karaktärerna. Istället får man en realistisk och lågmäld historia som behåller fötterna på jorden. Det brukar bli bäst så.



I huvudrollen ses Oscar Isaac som immigranten Abel Morales som försöker ta sin affärsverksamhet till nästa nivå. Med hjälp av sin hustru Anna (Jessica Chastain) har de byggt upp ett stabilt företag som levererar olja till hushållen runt om New York. Men konkurrensen är hård och de måste tampas med flera problem samtidigt. De har 30 dagar på sig att finansiera köpet av ett lukrativt område vid floden, någon kapar deras tankbilar som levererar olja och dessutom utreds företaget, vilket kan leda till åtal.



Från början var det tänkt att Javier Bardem skulle axla huvudrollen, men när han inte lär ha kommit överens med J.C. Chandor tog man alltså in Oscar Isaac istället. En stor del i detta hade Jessica Chastain som personligen bad regissören att överväga honom, något han gjorde redan innan dess. Chastain och Isaac hade en gång i tiden nämligen varit klasskamrater på teaterskolan.



Med tanke på att jag inte var särskilt övertygad av Isaac i den mediokra Coen-filmen Inside Llewyn Davis (2013) måste jag säga att han är desto bättre här. Han påminner här lite om en blandning mellan Rufus Sewell i Dark City (1998) och en ung Al Pacino från de två första Gudfadern-filmerna. En klart trovärdig prestation och han förmedlar karaktärens känslor och aspiration på att vara en ärlig och seriös affärsman väl, trots att det är enklare att vara korrupt i New York år 1981.



Jag gillar Oscar Isaac, men även Jessica Chastain som Golden Globe-nominerades men inte för en Oscar, vilket jag finner lite konstigt med tanke på konkurrensen. Kan ha att göra med att filmen kom väldigt sent på året. Hon försvinner förvisso också från handlingen ett tag, men hon gör mer med rollen än vad jag tror de flesta andra hade gjort. Även kul att se Albert Brooks som deras advokat i en lite annorlunda roll än jag hade väntat mig. Sen noterar jag Catalina Sandino Moreno som dyker upp i en scen. Efter sin Oscarsnominerade prestation i Maria Full of Grace (2004) trodde jag hon skulle kunna bli något. Dock kul att hon dyker upp här, även om hon alltså endast får en scen på sig.



Jag gillar det här. Det är min typ av film som gör mycket utan att krångla till det. Man vet inte vad som ska hända härnäst och man får med andra karaktärers öden trots att det är Abel och Anna som står i fokus. Det smäller till ordentligt på sina håll utan att urarta i något blodbad eller liknande. På sätt och vis påminner mig stilen en del om James Gray och hans We Own the Night (2007), en underskattad film för övrigt. Avslutningsvis ska man inte glömma musiken av Alex Ebert som ger scenerna precis rätt känsla. Detta är helt enkelt en gedigen film på alla sätt och vis som nog snarare tilltalar finsmakare än "average Joe".

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.3

måndag 26 januari 2015

Mea Culpa



Titel: Mea Culpa
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: Frankrike
År: 2014
Regi: Fred Cavayé
I rollerna: Vincent Lindon, Gilles Lellouche, Nadine Labaki, Cyril Lecomte

Handling: Efter en olycka som han var ansvarig för, arbetar nu Simon, en före detta polis, som säkerhetsvakt. Han slår sig ihop med sin tidigare partner, Franck, för att försöka rädda sin son Theo, som av misstag bevittnat en blodig uppgörelse...

Omdöme: Efter att tidigare ha sett två action/thrillers av Fred Cavayé i form av Pour elle / Anything for Her (2008) och À bout portant / Point Blank (2010) var jag nyfiken på vad han skulle kunna bjuda på i denna hans tredje film i genren. Denna gång får man en riktig actionrökare som är brutalare än hans tidigare två filmer, men frågan är om det även resulterade i en bättre film?



Vincent Lindon (som hade huvudrollen i Pour elle / Anything for Her) paras här ihop med Gilles Lellouche (som passande nog hade huvudrollen i den andra filmen, À bout portant / Point Blank). De ses som de f.d. poliskollegorna och vännerna Simon och Franck. Simon (iklädd en typisk Belmondo-jacka) jobbar numera som säkerhetsvakt och plågas av minnena från bilolyckan han orsakade där tre personer omkom. Hans fru har hittat en annan man och han får inte träffa sin son så ofta. Men så blir pojken vittne till en händelse som är kopplad till ett par dödsfall som skakat staden den senaste tiden. Nu blir pojken måltavla vilket gör att Simon och Franck måste försöka rädda dagen.



Redan tidigt känns det som filmen inte riktigt får till det rent berättarmässigt. Det känns något krystat när filmen inleds där man hoppar friskt mellan händelserna och karaktärerna. Man vill helt enkelt få med lite bakgrundsinformation och etablera att ingen kan känna sig säker då några barn, kvinnor och män dör som flugor i diverse dåd och olyckor. Man känner tyvärr att det är ett sätt att lura tittaren att tro att "all bets are off", att allt kan hända när Simons 10-årige pojke blir jagad.



Efter jakten på ungen har mellan halva och två tredjedelar av filmen gått. Filmen har inte direkt nått upp till några vidare höjder, men bjuder på gott om action. Den sista tredjedelen höjs dock temperaturen ytterligare ett snäpp. Nu ska måltavlorna (för de blir fler under resans gång) ta tåget och försöka fly undan serberna som vill ta kål på dem. Här måste Simon och Franck göra sitt yttersta för att stoppa skurkarna och nu bjuds man på en riktig actionrökare med gott om pang-pang, slagsmål och annat smått och gott som avlöser varandra.



Det hela följer i fotspåren på andra franska filmer i genren och även lite som Taken-filmerna med Liam Neeson, bara att man alltså har TVÅ hjältar som delar på arbetsbördan. Det gör att man håller ett väldigt högt tempo mot slutet och filmen blir skönt nog också som bäst här. Den tar sig alltså och avslutar med flaggan i topp, även om vägen dit kunde gjorts med lite mer finess.



Vincent Lindon och Gilles Lellouche är två duktiga skådespelare och det är kul att de paras ihop här efter att alltså ha varit med i varsin av regissörens tidigare två filmer. Det känns dock som de kunde fått mer att jobba med och storyn med att ha pojken som måltavla var varken något nytt eller särskilt genomtänkt. Däremot har man en liten twist som funkar, även om den inte direkt hade behövts i en sån här film. Här finns nämligen gott om action (speciellt mot slutet) för att stilla begäret hos actionfansen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0

Colt 45



Titel: Colt 45
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: Frankrike/Belgien
År: 2014
Regi: Fabrice Du Welz
I rollerna: Ymanol Perset, Gérard Lanvin, Joey Starr, Alice Taglioni

Handling: Vincent Milès är nöjd med sitt jobb som vapenexpert och skjutvapeninstruktör hos den franska polisen, men börjar tappa kontrollen på sitt liv när han möter Milo Cardena, en polis som involverar Vincent i en serie av våldsamma väpnade rån.

Omdöme: Ibland måste man ta en chans på en film. Speciellt fransk kriminalfilm har en tendens att kunna överraska och bjuda på något lite annorlunda jämfört med det gamla vanliga. I det här fallet har man den belgiske regissören Fabrice Du Welz som tidigare bl.a. hade gjort skräckfilmen Calvaire (2004), hans regidebut för övrigt. Den var lite av en besvikelse. Däremot blev denna istället lite av en positiv överraskning.



Vincent Milés (en duktig Ymanol Perset) är bara 22 år, men redan etablerad som vapenexpert och instruktör hos den franska polisen. När han även uppvisar stor potential i pricksäkerhet försöker olika grupper inom polisen, men även från utsidan att rekrytera honom. Vincent är dock nöjd med positionen han har, ungefär som tjuren Ferdinand som envist vill bli lämnad ifred och lukta på blommorna (i det här fallet på allt som har att göra med vapen).



När så Milo Cardena (Joey Starr) dyker upp en dag innebär det trubbel för Vincent. Milo har precis blivit förflyttad till narkotikaroteln, uppvisar precis som Vincent mycket god pricksäkerhet och vill ha Vincents hjälp. Då Vincent fortsätter vara tjurskallig beslutar sig Milo för att utpressa Vincent. Det leder till en ond spiral av händelser som Vincent har svårt att ta sig ur.



Filmen saknar tyvärr en del i realism, vilket givetvis är ett minus. Men om man bortser från det och tar filmen för vad den är så bjuds man på en brutal och obarmhärtig actionkriminalthriller som inte lägger fingrarna emellan. Vincent kommer ut ur sitt skal, ut från verkstaden till gatan där han är en tickande bomb.



Det filmen gör extra bra är hur man avslutar det hela. Man får en känsla av att det här bara är början, att Vincent Milés likt Nikita i Luc Bessons Nikita (1990) tränas till att bli en mördarmaskin som nu är redo för diverse uppdrag. Något svag i handlingen, men det uppvägs av en bra huvudkaraktär, gott om bra action och ett tänkvärt slut.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.6

söndag 25 januari 2015

Marnie



Titel: Marnie
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1964
Regi: Alfred Hitchcock
I rollerna: Tippi Hedren, Sean Connery, Diane Baker, Bruce Dern

Handling: Marnie är kleptoman. Hon skaffar nya arbetsgivare, stjäl deras pengar och byter sedan identitet för att komma undan. En dag kommer hon till Mark Rutlands kontor. Mark tycker han känner igen henne då ett av hennes tidigare offer var en kund till Mark.

Omdöme: Året efter The Birds (1963), Alfred Hitchcocks sista riktigt stora film, kom denna film där Tippi Hedren (mor till Melanie Griffith) åter ses i huvudrollen precis som i tidigare nämnda film. Det intressanta med henne är att dessa två Hitchcock-filmer är det enda hon gjorde av värde. The Birds blev hennes första film vid 33 års ålder. Det är inte särskilt svårt att förstå att hon inte blev någon stjärna. Hon saknar 'det' som flera andra av Hitchcocks kvinnor hade. Uppenbarligen insåg även Hitchcock detta då de två inte alls kom överens under filminspelningen.



Här ses hon som Marnie, även om hon går under många namn som den tjuv och lögnerska hon är. Efter att ha kommit undan med en hygglig peng från det senaste företaget hon jobbade på som personlig sekreterare till chefen, byter hon identitet, hårfärg och flyttar till en ny stad. Där planerar hon att göra om det hela. Men hon väljer företaget Rutland & Co. Det kan visa sig vara ett ödesdigert misstag då företagets VD Mark Rutland (Sean Connery) tycker sig känna igen henne då hans företag anlitas av företaget som hon nyligen rånat.



Trots att Mark tycker sig känna igen henne är han inte sen med att godkänna hennes anställning. Han håller henne under uppsikt och inleder ett förhållande med henne. Men när det visar sig att hon inte kan hålla sig undan från företagets kassaskåp står Mark och Marnie inför ett vägskäl. Antingen kan han anmäla henne, vilket skulle leda till fängelse. Eller så kan han låta henne gå, vilket bara skulle låta henne fortsätta med det hon gjort och förr eller senare hamna i fängelse. Eller så kan han försöka hjälpa henne. Frågan är bara om Marnie vill ha hans hjälp...



Det är synd att Tippi Hedren saknar utstrålningen och skådespeleriet som man hade önskat för rollen. Vill minnas att hon funkar bättre i tidigare nämnda The Birds, men så är alltså inte riktigt fallet här. Extra synd är det när man vid hennes sida har Sean Connery som vid det här laget var i ropet som en viss James Bond. Man märker att kemin inte direkt funkar dem emellan och det är självklart en punkt som måste funka när filmen i princip helt handlar om dessa två. Istället anar man bättre kemi med Diane Baker som spelar den andra stora kvinnliga karaktären Lil, Marks svägerska som utmanar Marnie om Mark. Där fanns det helt klart mer att ta från och borde ha utvecklats mer.



Måste säga att jag blev lite besviken på filmen som jag förvisso hade sett tidigare, men hoppades skulle vara bättre (kom i princip inte ihåg något). Känns som den tar för lång tid på sig att komma till poängen. Och när man väl når dit är upplösningen för svag, något som är ovanligt när det kommer till Hitchcock. Istället brukade hans filmer kunna byggas upp för en minnesvärd final. Här saknas både minnesvärda scener, vägen dit är inget speciellt och den är för ovanlighetens skull ganska humorlös. Med det sagt är det inte en dålig film, bara att med Hitchcocks standard är denna absolut inte i nivå med hans främsta.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2