måndag 2 februari 2015

Deux jours, une nuit



Titel: Deux jours, une nuit / Two Days, One Night / Två dagar, en natt
Genre: Drama
Land: Belgien/Frankrike/Italien
År: 2014
Regi: Jean-Pierre & Luc Dardenne
I rollerna: Marion Cotillard, Fabrizio Rongione, Catherine Salée, Christelle Cornil

Handling: Tvåbarnsmamman Sandra får reda på att hennes arbetskamrater valt att få en bonus på €1000 mot att hon får sparken. Hon har nu helgen på sig att övertyga sina arbetskamrater på fabriken att de ska offra sina efterlängtade bonusar så att hon får behålla sitt jobb.

Omdöme: Detta var min första film av det oftast hyllade belgiska brödraparet Jean-Pierre & Luc Dardenne. De har även skrivit manuset som ser den gifta tvåbarnsmamman Sandra (Marion Cotillard) kämpa mot uppsägning och sin depression. Hon har nämligen fått reda på att majoriteten av hennes sexton arbetskamrater röstat för att få en trevlig bonus på €1000 mot att hon får sparken. Efter en depression var det tänkt att hon skulle komma tillbaka till jobbet, men nu blir det alltså ändrade planer.



Den pillerknaprande Sandra vill helst bara ge upp, ligga i sängen och se sig besegrad. Men när en av hennes arbetskamrater hjälper henne att få till en ny, anonym omröstning efter helgen, får hon en andra chans. Med hjälp av sin make Manu (Fabrizio Rongione) har hon nu helgen på sig att träffa sina arbetskamrater en och en för att försöka få dem att lägga sin röst på henne (lite som 12 Angry Men (1957) alltså). Det visar sig dock bli en utmaning, inte bara att övertyga dem utan även sig själv om att det är det rätta.



Det är ett par saker som slår mig under filmens gång. Det första är det faktum att arbetskamraterna (fjorton av sexton) väljer en bonus före sin arbetskamrat. Bara där sätter man sig in i Sandras situation och tänker att man nog själv skulle ha svårt att vilja kämpa för att få vara kvar på en arbetsplats där man inte har stöd av sina arbetskamrater. Nu är situationen sådan att Sandra varit borta från arbetet ett tag p.g.a. depression så det är enklare för arbetskamraterna att tänka på sig själva framför någon som inte ens jobbat på ett tag.



Det är lite svårt att veta exakt vilken relation Sandra har till sina arbetskamrater. Man vet inte hur hon varit mot dem på arbetsplatsen och om hennes depression har något att göra med arbetet. Eftersom man inte får reda på detta sitter man och funderar på bakgrunden som man gärna vill veta mer om. Detta tycker jag personligen är en av filmens svagheter och som jag trodde skulle bli tydligare under filmens gång, men icke.



Marion Cotillard är en duktig skådespelerska som jag gillat i det mesta jag sett henne i. Här spelar hon en trasig, men ändå fungerande människa som står inför en tuff helg. Hon spelar rollen naturligt och med en något negativ kroppshållning. Det är en karaktär som är väldigt ordinär och vardaglig helt enkelt. Hon har sina brister, hon är inte perfekt, men ändå är det svårt att inte känna för henne och hennes situation, även om man alltså gärna hade velat ha lite mer bakgrund till hennes depression.



Man förstår att Sandra inte vill få sina arbetskamrater att känna sig illa till mods när hon kommer och besöker dem. Det tror jag främst har att göra med att det är tufft att veta att de hellre tar en bonus mot att hon får sparken, vad än orsaken är. Den där medmänskligheten saknas och även om vissa under resans gång ändrar sig så ska det inte behövas att hon ber dem om hjälp. Folk är för egoistiska. Eller är de det? Beror det inte också på vem det handlar om? Kan det inte vara så att Sandra har en stor del i det hela? Att hon faktiskt inte är värd att hjälpa? Här tycker jag filmen missar lite. Det behövde inte vara svart eller vitt, men det blir lite för mycket gråzon över det hela och det gör att filmen inte riktigt når ända fram.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

2 kommentarer:

  1. Och jag som blev jätteförtjust i gråzonen! Tyckte inte ens att man behövde mer bakgrund till depressionerna. Mycket bra diskbänksrealism i det nya Europa, helt enkelt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sofia: Jag gillar den här typen av lågmält drama. Men jag hade velat ha en bättre bakgrund. Tyckte det blev lite väl, jag vet inte, simpelt?

      Radera